Hon vände sig om och kollade frågande på mig.
- Your back is fu… böjade jag men hon avbröt mig.
 - It’s nothing, really, I just fooled around with some friends, sa hon och log emot mig.
- Okey, svarade jag.
Den hälften av mig som svarade trodde på det hon sa men den andra hälften tvivlade.
- Niall come on, let’s jump together! Sa Mary och tog tag i min hand.
 Hennes hand var liten, blöt och kall men ändå så passade den perfekt i min.
Ett leende smög sig upp på mina läppar när vi hoppade i ett halvt varma vattnet.

Nialls perspektiv:
Det halvt varma vattnet omringade oss.
Försiktigt öppnade vi båda ögonen och såg suddigt på varandra under vattenytan.
Mary log så en luftbubbla kom ut hur hennes mun.
Det fick mig att skratta lite smått så en luftbubbla kom ut ur min mun också.
Sen hände det något som jag inte förstod.
Jag simmade närmare henne, tog hennes huvud i mina händer och kysste henne.
Sen släppte jag henne snabbt och vi simmade upp till vattenytan för att få luft.
Vänta? Vad hände nyss?
Varför kysste jag henne?
Förvirrad av alla tankar kollade jag på Mary.
Hon kollade på mig med en blick blandad av rädsla och glädje.
Det var mina tankar och känslor som hade tagit över och fått mig att kyssa henne.
Allt kändes bara så rätt precis då.
Nu kändes allt bara konstigt?
Jag hade kanske känslor för Mary som jag gömt för mig själv tidigare?
Marvels perspektiv:
Jag, Niall och Michel fortsatte bada medans Mary simmade in emot stranden.
- Mary were are you going? Ropade jag efter henne.
- Just gonna try to get tanned, ropade hon tillbaka och fortsatte simma.
Nialls perspektiv:
Nej något är fel och jag känner mig skyldig att fixa det.
- Tanning sounds like a good idea, keep swiming guys i’ll be back i a while, sa jag och började simma till land.
När jag väl simmat klart så satte jag ner mina fötter i sanden.
Sanden var len att gå i.
Jag såg Michel och Marvel som hoppade ifrån bryggan och sen såg jag Mary sitta på hennes utbredda handduk.
- You wont get tanned if you sit like that, sa jag och tog min handduk och la den i sanden bredvid Mary.
Sen satte jag mig ner bredvid henne.
- What’s wrong? Frågade jag och kollade på henne.
Hon svarade inte, hon bara kollade ut emot vattnet.
- I know something is wrong, sa jag.
Mary satt tyst en stund innan hon svarade.
- What do you feel?
- What do you mean? Frågade jag lite förvirrat.
- Tell me every single feeling you feel right now, sa hon.
Jag vet inte ens själv vilka känslor jaqg har, hur ska jag då kunna berätta dem för henne?
- Oh well, I feel worried about you cause I know that something is wrong, sa jag.
- You’re not that worried, you’re just a little concerned, sa hon.
- Yeah I’ll guess you’re right, svarade jag.
- And more?
Hennes frågor förvirrade mig.
- What?
- What more feelings are you feeling? Frågade hon.
- Happiness because you guys are here, svarade jag.
- More?
- I’m feeling happy cause it’s summer, sa jag och undrade vart hon ville komma med alla frågor.
- Is that all? Frågade hon.
Nu var det min tur att sitta tyst.
Både jag och Mary kollade ut mot vattnet där Marvel och Michel simmade.
- No, svarade jag efter ett tag.
- What are you more feeling? Frågade Mary med blicken fortfarande fäst på vattnet.
Där hade hennes blick varit under hela konversationen.
- Love, svarade jag.
- I think I love you Mary, sa jag och la min hand på hennes.

Skulle vara skitlycklig om blogg.se ville byta tillbaka till sin gamla design men det lär väl inte hända.... Om någon vet hur man får tillbaka den gamla designen så säg till!:)
Men tack iallafall för kommentarerna och förlåt för att jag uppdaterar sent idag men jag ska passa på att berätta varför. Jo jag jobbar nu mera varje helg så uppdateringen kan bli lite dålig... Ska jobba på måndag och tisdag och veckan efter det också så jaa... Jag ska uppdatera så bra jag kan även fast jag sommarjobbar;)
12+ kommentarer till nästa kapitel :)

Här kommer lite kort info om min kommande novell!

Namnet på novellen är "Freedom comes when you learn to let go" och kommer handla om Niall.
Novellen utspelar sig både i England och Irland och kanske någon annan stans men det vet jag inte än.
Mary och hennes två tvillingbröder Michel och Marvel som är äldre än henne har skiljda föräldrar.
Mamma bor i London och pappa i Mullingar.
När Mary, Michel och Marvel var små så bodde dom i Mullingar och deras bästa barndomskompis är Niall Horan som bara bodde några hus bort ifrån dem.
Nialls pappa är bästa vän med Marys pappa Daven.
Daven och Bobby äger varsin sommarstuga bredvid varandra utanför Mullingar.
Mary, Michel och Marvel bor med deras mamma i London för det mesta och är bara hos Daven på loven.
Därför var det länge sedan dem träffade Niall.
Men på sommaren så bestämmer sig Marys mamma Elizabeth att Mary och hennes bröder ska spendera 6 veckor av sommarlovet ute i stugan med Daven.
Och det är då syskonen återförenas med Niall som bor ute i hans stuga i två månader eftersom One Direction har sommarledigt.
Sommaren kommer vara bra, fylld med skratt och glada minnen.
Ända tills något väldigt oväntat förstör allt.

Novellen kommer vara både lycklig och sorglig.
Jag hoppas du vill läsa den, jag har en väldigt bra tanke för den här novellen.
Jag börjar skriva om några dagar, max en vecka.

Tack för alla kommentarer på sista delen av "Our own fairytale"! :D

- Förresten, sa du nått om mig till skivbolagsmänniskorna? Frågade jag efter kramen hade tagit slut.
Jag tänkte att det kanske var han och killarnas förtjänst att jag är här.
- Nä, jag tänkte men jag hann tydligen inte innan dem hittade dig, sa han och log.
Jag log tillbaka.
- Jag har verkligen saknat dig Em, sa Liam och kollade mig rakt i ögonen.
Jag tänkte svara att jag saknat honom med men jag hann inte innan jag kände hans varma läppar på mina.
Ett lyckorus spred sig inom mig.
Äntligen!

Liams perspektiv:
Hela jag bubblade av lycka.
Emely och Liam.
Liam och Emely.
Våra namn passar perfekt tillsammans.
Och äntligen så är vi tillsammans igen.
Sen började jag fundera.
Emely hade ju fyllt 17 år för ett tag sedan.
Om hon blir signerad så kommer hon säkert flytta till London och då kan vi träffas oftare.
Och hon måste bli signad.
Hon är ju grymt duktig.
Sen kom jag att tänka på Niall och Evelyn.
Evelyn bor nu i London.
Inte långt ifrån mig och resten av killarna.
Hon och Emely kanske kan bo ihop?
Dom är ju typ bästisar.
Det är nog inte en sån dum ide.
Mina tankar avbröts av att dörren öppnades.
Alla människor ifrån skivbolaget kom in.
- Så Emely vi har pratat, började dem.
Jag kände Emely ta tag i min hand och klämma den hårt.
- Och vi skulle gärna villa signa dig.
Jag hörde Emely skrika lite dämpat och sen kramade hon om mig.
Jag kramade henne tillbaka och sen skakade hon hand med alla människor.
Hon blev signad.
Det är fantastiskt.
Fast det hade inte förvånat mig så mycket eftersom hon är sjukt duktig.
Jag hade bara blivit glad.
Så otroligt glad.

Emelys perspektiv:
Jag kunde knappt fatta det.
Jag är signad med SYCO Music.
Det är fantastiskt och ofattbart!
Min dröm håller på att gå i uppfyllelse.
Jag bokade några möten för låtskrivning och inspelning med några av männen och sen ringde jag mamma.
- Celine Collins, svarade hon.
- Hej mamma! Utbrast jag glatt.
- Hej gumman, sa hon.
- Har du sjungit upp? Frågade hon sedan.
- Jajamän, svarade jag.
- Gick det bra? Frågade hon glatt.
- Japp och… sa jag och var tyst en stund.
- Vad? Frågade mamma otåligt men glatt.
- Jag blev signad! Nästan skrek jag.
- Va? Åh herregud det är fantastiskt Emely! Utbrast mamma glatt.
- Ja, sa jag överlyckligt.
Jag pratade med mamma en stund innan vi sa hejdå och la på.
Jag vände mig till Liam med ett stort leende på läpparna.
- Så? Frågade Liam
- Men sluta säga så och inget mer hela tiden, sa jag och skrattade.
Liam skrattade lite.
- Med så menade jag att fråga om jag får bjuda den blivande stjärnan på middag, sa Liam och log.
- Det skulle den blivande stjärnan tycka väldigt mycket om, svarade jag och log.

Liams perspektiv:
- Du det är en sak jag vill ge dig, sa jag och gav Emely en liten present.
- Vad är det här? Och varför får jag en present? frågade hon nyfiket.
- Du har fyllt år, sa jag.
- Jag för ganska länge sedan.
- Ja men jag har inte haft chansen att ge dig presenten eftersom jag specialbeställde den och när jag åkte till dig så var den inte klar, sa jag.
Hon kollade på mig med ett stort leende.
- Du behöver inte specialbeställa något till mig, sa hon.
- Jag ville det, sa jag och log.
Hon log tillbaka.
- Tack, sa hon sedan och öppnade presenten.
Det var ett halsband med en berlock som man kan öppna.
På berlocken stod det "Our own fairytale" och inuti berlocken fanns det två bilder på mig och Emely tillsammans.
Jag hoppades att hon skulle gilla den.

Emelys perspektiv:
- Tack så mycket Liam, halsbandet är fantastiskt! utbrast jag och kramade om honom.
- Inga problem, sa han och kramade mig tillbaka.
Sen reste vi oss.
Liam tog min hand och höll den medans vi gick ut ur byggnaden tillsammans för att gå och äta middag.
Kanske blir det en promenad med Subway som första gången vi träffades.
Vem vet?
Allt jag vet är att nu är det jag och Liam.
Och så kommer det alltid vara.

NU ÄR MIN NOVELL "OUR OWN FAIRYTALE" AVSLUTAD!
Ge mig gärna kommentarer om hur ni tyckte novellen var :)
Jag ska skriva ett inlägg och berätta om min nästa novell om några dagar.
Jag kommer ta några dagar ledigt ifrån bloggen nu innan jag börjar på nästa novell.
Skolavslutningar och massa sånt ska fixas och sen kommer min nya novell upp om max en vecka.
Vi hörs och viktigast av allt.... TACK SÅ SJUKT MYCKET FÖR ALLT UNDERBARA LÄSARE! :D

Männen försvann och Liam gick in genom dörren.
Jag stod still och det gjorde han med.
Ingen av oss sa något.
Vi bara stod där med en ganska konstig ögonkontakt.
Jag visste inte vad jag skulle göra eller säga, jag ville bara gråta och gå härifrån men det var som om någon hade klistrat fast mina fötter i marken.
Jag stängde mina ögon och vände ner huvudet mot golvet.
Jag orkade inte kolla på Liam.
Plötsligt kände jag en varm famn krama om mig.

Liams perspektiv:
Jag kramade om Emely länge.
Jag vet att det är slut mellan oss men jag står allvarligt inte ut med det.
- Vad gör du här? Viskade jag i hennes öra.
- Kanske blir signad, själv då? Viskade hon tillbaka.
- Hade inget att göra så jag gick hit, sa jag och kramade om henne hårdare.
Sen släppte jag henne.
Vi stod tysta ett tag och kollade på varandra.
Stämningen var nästan lite jobbig och pinsam.
Inte som förut när vi kunde snacka med varandra om vad som helst.
- Du… förlåt, sa Emely efter ett tag.
Jag log lite emot henne.
- Allvarligt talat så står jag inte ut med ensamheten och saknaden, så förlåt mig med, sa jag.
Hon log lite.
- Snälla Emely du måste komma in i mitt liv igen annars vet jag inte vad jag gör, sa jag och sökte ögonkontakt med henne.
Efter en stund så hittade jag hennes ögon.
Hon stod tyst och verkade fundera.
Tänk om hon hittat någon annan?
- Jag vet inte vad jag ska säga, sa hon efter ett tag.
- Säg bara ja eller okey, det spelar ingen roll bara försvinn inte ur mitt liv igen, sa jag.
- Men jag förstår inte hur du menar? Du har ju inte ens gjort nått, jag är ju idioten i det här samanhanget så varför ber du mig att komma tillbaka så som om du gjort nått, sa hon.
- Jag har gjort nått, jag gjorde slut, sa jag.
- Jo men jag fick dig att göra det, sa hon.
 Jag ville inte tänka på det som hänt.
Jag vill bara tänka på framtiden nu.
- Du det spelar ingen roll vad som har hänt, det viktiga är vad som händer nu, sa jag.
- Och nu vill jag att du ska bli min flickvän igen, sa jag sedan.
- Varför? Jag var en sån idiot emot dig, sa hon och kollade ner i golvet.
- Det spelar ingen roll, sa jag.
- Men varför då? Frågade hon och kollade på mig.
- Därför att jag älskar dig.

Emelys perspektiv:
Ett leende smög sig upp på mina läppar.
- Jag älskar dig också, sa jag tyst.
Men Liam verkade höra det.
Han log emot mig.
Åh så som jag saknat det leendet.
- Så? Frågade han.
- Så vad? Frågade jag.
- Så är det vi igen?
Jag log större nu.
- Om du vill, sa jag.
- Såklart, sa han och log.
Jag log stort och ett litet skratt trängde sig fram.
Sen kramade jag om honom.
Det kände som om en dröm.
Liam är tillbaka.
Allt är underbart just nu.
Hoppas bara att skivbolaget vill signera mig.
- Förresten, sa du nått om mig till skivbolagsmänniskorna? Frågade jag efter kramen hade tagit slut.
Jag tänkte att det kanske var han och killarnas förtjänst att jag är här.
- Nä, jag tänkte men jag hann tydligen inte innan dem hittade dig, sa han och log.
Jag log tillbaka.
- Jag har verkligen saknat dig Em, sa Liam och kollade mig rakt i ögonen.
Jag tänkte svara att jag saknat honom med men jag hann inte innan jag kände hans varma läppar på mina.
Ett lyckorus spred sig inom mig.
Äntligen!

Thanks till alla söta läsares kommentarer! :)

Jag satt och segade mig framför tv:n.
Klockan var runt ett och jag hade ingen aning om vad jag skulle hitta på.
Zayn hade sagt att jag borde gå ut och göra nått för att sluta tänka på Emely.
Jag kanske borde ta en promenad?
Det är bättre än att sitta här framför tv:n hela dagen i alla fall.

Emelys perspektiv:
Last night I heard my own heart beating
Sounded like footsteps on my stairs
Six months gone and I'm still reaching
Even though I know you're not there

I was playing back a thousand memories, baby
Thinking 'bout everything we've been through
 Maybe I've been going back too much lately
When time stood still and I had you

Come back, come back, come back to me like
You would, you would if this was a movie
Stand in the rain outside 'til I came out
Come back, come back, come back to me like
You could, you could if you just said you're sorry
I know that we could work it out somehow
But if this was a movie you'd be here by now

Pianisten spelade och jag sjöng If this was a movie av Taylor Swift framför alla skivbolagsmänniskor.
Vart det här bra så blev jag signad.

I know people change and these things happen
But I remember how it was back then
Wrapped up in your arms and our friends were laughing
'Cause nothing like this ever happened to them,
Now I'm pacing down the hall, chasing down your street

Flashback to the night when you said to me,
"Nothing's gonna change, not for me and you
Not before I knew how much I had to lose"

Come back, come back, come back to me like
You would, you would if this was a movie
Stand in the rain outside 'til I came out
Come back, come back, come back to me like
You could, you could if you just said you're sorry
I know that we could work it out somehow
But if this was a movie you'd be here by now

If you're out there
If you're somewhere
If you're moving on
I've been waiting for you
Wary since you've been gone
I just want it back the way it was before
And I just wanna see you back at my front door
And I say

Tårarna brände bakom ögonlocken.
Sången fick mig att tänka på Liam.
Och det är därför jag sjunger den.
Taylor skriver sina låtar om känslor och man vill sträva efter att få fram känslor så varför inte sjunga efter mina känslor precis nu?
Mina förtvivlade känslor om Liam.
Come back to me like you would if this was a movie.
Det önskar jag kunde hända.
Jag ville att Liam skulle komma tillbaka.

Come back, come back, come back to me like
You would before you said it's not that easy
Before the fight, before I locked you out
But I take it all back now
Come back, come back, come back to me like
You would, you would if this was a movie
Stand in the rain outside 'til I came out
Come back, come back, come back to me like
You could, you could if you just said you're sorry
I know that we could work it out somehow
But if this was a movie you'd be here by now

You'd be here by now
It's not the kind of ending you wanna see now
Baby, what about the ending
Oh, I thought you'd be here by now, whoa
Thought you'd be here by now

Jag avslutade sången och människorna applåderade.
Jag log även fast tårarna bara ville strömma fram.
- Tack Emely, vi ska bara gå och prata ihop oss lite, sa en man.
- Stanna här du så kommer vi strax tillbaka, sa han sedan och reste på sig.
Jag log och nickade.
Även fast jag var nära på att bryta ner i gråt på grund av saknaden av Liam så var jag fylld med hopp.
Jag följde männen med blicken när dom gick ut ur rummet och det var då jag såg det.
Liam stod i dörröppningen.
Jag kunde inte tro mina ögon.
Förvånat tog jag ett djupt andertag för att hålla mig samman.
Några av männen klappade Liam på axeln, hälsade på honom och pratade lite med honom.
Dom verkade känna honom.
Inte så konstigt kanske eftersom One Direction var signerade inom det här skivbolaget.
Männen försvann och Liam gick in genom dörren.
Jag stod still och det gjorde han med.
Ingen av oss sa något.
Vi bara stod där med en ganska konstig ögonkontakt.
Jag visste inte vad jag skulle göra eller säga, jag ville bara gråta och gå härifrån men det var som om någon hade klistrat fast mina fötter i marken.
Jag stängde mina ögon och vände ner huvudet mot golvet.
Jag orkade inte kolla på Liam.
Plötsligt kände jag en varm famn krama om mig. 

Tanks för kommentarerna! haha Nialler style nurå;)
Men jag tänkte bara säga att några av er tycker jag uppdaterar dåligare nu än förut och jag ska förklara varför. Det är för att förut hade jag inte lika mycket att göra som nu. Om ni såg mitt schema skulle ni bli rädda haha;)
Nja men jag ahr sjukt och då menar jag verkligen sjukt mycket för mig just nu.
Men snart blir det inte lika mycket och då kommer nog uppdateringen igång som den var förut!

Och Jssmn som kommenterade något kapitel sedan: Tack! Jag har länkat din blogg nu så du får gärna länka min :)

Är det någon fler som vill göra länkbyte så är det bara att kommentera:)

Jag log stort och såg säkert jätteidiotisk ut men jag var så glad.
Min dröm var på väg att gå i uppfyllelse.
Detta var stort.
Med ett minst lika stort leende började jag packa ner lite kläder och andra saker i en väska.
Min första tanke när jag hade lugnat ner mig var att ringa Liam och berätta men sen kom jag ihåg att han faktiskt inte fanns där lägre.
Då försvann lyckan och istället sjönk jag ner på min säng och kände saknaden av honom.

Emelys perspektiv:
Väskan var packad och jag hade fått ledigt från skolan.
De ända som visste om det här var Lilly, Johnny, Annie och mamma.
Jag hade sagt hejdå till alla och checkat in min väska.
Jag satt med min mobil och drack en cola vid ett litet café på flygplatsen när jag hörde någon säga mitt namn.
Jag kollade upp ifrån mobilen och såg Kieran.
- Hej, sa jag och log.
- Kan jag slå mig ner? Frågade han.
- Varsågod, sa jag glatt.
Han satte sig ner mitt emot mig och öppnade hans cola och drack några klunkar.
- Så vart ska du? Frågade han och log emot mig.
- Till London på några jobbmöten, sa jag.
Han nickade.
- Vad för jobb söker du till? Frågade han.
- Jag ska sjunga upp för några, kanske jag blir signad, sa jag och kände lyckan nästan bubbla över.
- Åh vad kul! Utbrast han och log.
- Lycka till, jag lovar att köpa ditt album, sa han och log igen.
- Tack, sa jag och skrattade lite.
Jag och Kieran drack upp våran dricka och snackade ett tag innan det var dags att gå på planen.
Tyvärr så skulle Kieran hem till honom och inte till London så vi åkte inte med samma plan.
Någon ropade ut i högtalarna att det var dags att lyfta så jag tog på mig mitt bälte.
Snart var vi i luften på väg emot London och på väg emot min dröm.

Liams perspektiv:
Jag satt och segade mig framför tv:n.
Klockan var runt ett och jag hade ingen aning om vad jag skulle hitta på.
Zayn hade sagt att jag borde gå ut och göra nått för att sluta tänka på Emely.
Jag kanske borde ta en promenad?
Det är bättre än att sitta här framför tv:n hela dagen i alla fall.

Första gången vi träffades och tog en promenad och åt Subway till middag.
Det var ingen dejt.
Bara vänner som lärde känna varandra.
Och sen ledde det till något större.
Som nu var som bortblåst med vinden.
Och ja, det gjorde ont.
Så sjukt ont.

Liams perspektiv:
Jag och Zayn gick sakta på gatan på väg hem.
Mina ögon var rödgråtna igen, jag kunde inte hålla gråten inne.
Jag saknar henne.
Väldigt mycket.
Jag stod knappt ut med att det var slut.
Även fast jag fortfarande är arg.
Zayn hade sagt att jag skulle låta det gå några dagar och sen prata med varandra.
Det lät vettigt även fast jag inte visste vad jag skulle säga till Emely.
Emelys perspektiv:
Jag gick på stan med Lilly.
Hon köpte ett par ballerinor, ett par jeans och en blus medans jag bara köpte en blus.
Vid fem var jag hemma.
Runt sju skulle Lilly ut med Daniel.
Jag skulle nog bara sitta och deppa framför tv:n.
Mamma stod i köket och lagade mat, Johnny var på hans rum, Annie lekte med några dockor i vardagsrummet och jag satt i soffan och bläddrade igenom alla tv kanalerna.
Jag hörde telefonen ringa i köket och sen hörde jag mamma svara.
- Celine Collins här.
Jag fortsatte bläddra igenom tv kanalerna medans mammas dämpade prat hördes i bakgrunden.
Efter ett tag la mamma på och kom ut i vardagsrummet.
- Em du kan aldrig gissa vem som ringde! Utbrast hon och ställde sig framför tv:n.
- Nä vem? Frågade jag ointresserat och böjde på mitt huvud i försök att se tv skärmen.
Kanske var det mormor? Hon ringer med mellanrum.
Pappa? Nä aldrig. Han stack när mamma var gravid med Annie.
Vem kan det vara?
Inte för att jag brydde mig så mycket.
Mamma sa något namn som jag inte kände igen.
- Och vem är det? Frågade jag fortafarande lika ointresserad.
- Han kommer ifrån SYCO music, sa mamma glatt.
SYCO music? Det var som om en klocka ringde inom mig.
Ett skivbolag…
Är inte det One Directions skivbolag?
Jag kollade på mamma med stora ögon.
- Dom vill signa dig! nästan skrek hon.
Chockat la jag händerna för munnen.
- Va? Utbrast jag.
- Ja, dom såg dig i ”I’m a star” och har fått tag på din demo och lyssnat på dig så dom vill boka några möten och skriva kontrakt med dig!
Det här var inte sant.
Herregud.
Lyckan bubblade inom mig.
- Va? Skrek jag överlyckligt.
Jag hoppade upp och kramade om mamma.
- Du åker till London på imorgon, sa mamma glatt.
- Själv? Frågade jag.
Hon nickade.
- Jag måste ta han om Johnny och Annie, men jag vet att du klarar dig, sa hon och log.
Jag nickade och sen sa mamma att hon skulle fortsätta laga mat.
Jag log stort och såg säkert jätteidiotisk ut men jag var så glad.
Min dröm var på väg att gå i uppfyllelse.
Detta var stort.
Med ett minst lika stort leende började jag packa ner lite kläder och andra saker i en väska.
Min första tanke när jag hade lugnat ner mig var att ringa Liam och berätta men sen kom jag ihåg att han faktiskt inte fanns där lägre.
Då försvann lyckan och istället sjönk jag ner på min säng och kände saknaden av honom.

- Och lycka till med Liam, ni passar, sa han och började gå ifrån mig.
De sista han sa gjorde ont.
Han lämnade mig själv mitt i skolan med mina tankar.
Tankarna på Liam.
Jag ville gråta.
Men jag gjorde det inte.
Fast något inom mig kändes bra.
Kieran är sig själv och vi är vänner.
Om bara Liam kunde komma tillbaka så skulle allt vara perfekt.

Liams perspektiv:
Jag satt på flyget, snart hemma i London.
Jag kände mig som hemsk person som bara stack men jag orkade inte mer bråk.
Hon skulle alltid bråka över något.
Jag suckade tungt och försökte glömma Emely.
Det gick inte.
Såklart.
Någon ropade ut igenom högtalarna att vi snart skulle landa.
Jag tog på mig bältet och gjorde mig iordning för att landa.
Jag lyckades få ut Emely ur mina tankar.
En stund i alla fall.

Emelys perspektiv:
Skoldagen flöt på segt.
Jag var trött men ändå glad.
Fast samtidigt så gick jag runt med en tom känsla av saknad.
Men ändå glädje.
Den tomma känslan var Liams fel och en glada känslan var Kierans förtjänst.
Den tomma känslan var större än den glada känslan.
Jag samlade mig och lyckades tränga ur alla dåliga tankar ur skallen vid lunchen.
Sarah och hennes kompisar satt vid ett bord.
Lilly satt med en kille vid ett annat bord.
Bordet där jag hade suttit ensam den senaste tiden var tomt.
Jag ville helst sätta mig vid mitt bord och bara sitta där tyst men jag visste vad jag behövde göra.
Jag måste få tillbaka kontakten med Lilly.
Fast jag ville inte förstöra för henne utifall hon satt och pratade med en framtida pojkvän.
Jag suckade och gick förbi hennes bord mot mitt bord.
Jag kastade en blick på henne.
Hon skrattade och log.
Sen mötte hon min blick.
Hennes blick var fylld av glädje och värme och hon kollade på mig som om hon frågade vad jag ville.
Min blick av tom.
Endast lite sorg fanns i blicken.
Jag vände bort blicken ifrån Lilly och slog mig ner vid mitt bord och började äta i tystnad.

Zayns perspektiv:
Pauls bil stannande ute på gatan och Liam klev ut.
Jag stod i fönstret och kollade på medans han gick med hans väska släpandes efter honom.
Jag kollade ända tills jag inte såg honom längre.
Då tog jag upp min mobil och ringde honom.
Hans mobil var såklart avstängd så jag la ner min mobil i min ficka och satte mig vid tv:n.
Plötsligt vibrerade min mobil till.
Jag tog upp den, såg Liams namn på skärmen och stängde av tv:n.
- Hey, svarad jag i mobilen.
- Hej, mumlade Liam.
-Du hade ringt, sa han.
- Ja, du och jag måste snacka, sa jag allvarligt.
- Jag har verkligen inte lust att snacka med någon nu Zayn, sa Liam lite deprimerat.
- Men du måste, kom ut och möt mig på gatan om fem minuter, sa jag och la på.
Och efter det så gick jag och tog på mig min jacka och ett par skor.
Jag gick ut och låste dörren efter mig.
När jag kom ut på gatan stod Liam redan där.
Vi hälsade och började gå.
- Så berätta exakt vad som hänt, sa jag efter en stunds tystnad.
Jag hörde Liam sucka tungt innan han började berätta.

Emelys perspektiv:
Jag satt och åt små bitar av min morot och slängde några blickar då och då på Lilly.
Killen som satt mitt emot henne gick efter ett tag och jag såg henne resa på sig med hennes bricka.
Hon går nu, fint att du sumpade din chans att få ha en vän Emely, tänkte jag argt.
Men hon gick inte.
Hon kom fram till mig.
- Kan jag sitta här? Du verkar lite ensam, sa hon och kollade på mig med hennes isblå glada ögon.
Jag nickade och hon slog sig ner.
Vi  åt i tystnad ända tills jag bestämde mig för att ta min chans att få tillbaka min bästa vän.
- Du jag vill inte att det ska vara så här mellan oss, sa jag.
- Hur menar du? Frågade hon och petade med gaffeln i maten.
- Så här spänt och obekvämt, vi brukade ju kunna skratta och prata om allt, svarade jag.
Hon nickade.
- Och så vill jag att det ska bli igen, förlåt mig Lilly, sa jag.
- Förlåt för allt, sa jag sedan.
- Det är okey, jag vill också att det ska bli som förut, jag har saknat dig vet du, sa hon och ett leende spred ut sig på hennes läppar.
Jag log.
- Tack, jag behöver en vän som dig, sa jag.
Jag fasinerades av hennes sätt att bara förlåta och gå vidare.
Jag hade alltid varit dålig på det.
Ända tills idag.
Jag hade förlåtit Kieran och gått vidare så lätt.
Kanske var det för att jag ville att Liam skulle kunna förlåta mig lika lätt som Lilly förlät mig och jag förlåtit Kieran.
Om bara det kunde hända.
- Så vill du hänga med mig och shoppa idag, jag behöver liksom hitta något att ha på mig ikväll, sa Lilly och log.
- Visst, men vadå ikväll? Frågade jag och kollade på henne.
- Killen jag satt och snackade med, han heter Daniel och vi har snackat ganska länge så ja han bjöd ut mig, sa hon och hennes kinder blev smått rosa.
- Åh vad gulligt, grattis, sa jag och log stort.
Fast inom mig gjorde det sjukt ont.
Det fick mig att tänka på Liam.
Första gången vi träffades och tog en promenad och åt Subway till middag.
Det var ingen dejt.
Bara vänner som lärde känna varandra.
Och sen ledde det till något större.
Som nu var som bortblåst med vinden.
Och ja, det gjorde ont.
Så sjukt ont. 

Tack för kommentarerna och nu fick ni med lite av Zayns perspektiv också :D

Smset blev långt och jag låg länge med mobilen i handen.
Just när jag trodde att han aldrig skulle ringa så gjorde han det.
Ett leende spred sig över mina läppar när jag svarade.
Men leendet försvann lika fort som det kom.
- Jag är inte okey Emely, jag mår inte bra, jag är förvirrad och mitt hjärta är krossat men jag lever.
Och med dem orden la han på.

Emelys perspektiv:
Förvirrad av mina egna tankar så somnade jag gråtandes.
Och när jag vaknade nästa morgon av alarmet så upptäckte jag av kudden var fuktig av alla tårar.
Jag suckade och låg kvar en stund i sängen innan jag tvingade mig själv att kliva upp och göra mig iordning för skolan.
Det är trots allt bara tisdag.
Mörka jeans och en vit stickad tröja fick duga.
Jag åt en macka och drack ett glas juice innan jag gick och borstade håret och sminkade mig.
Jag såg riktigt trött ut men sminkningen gjorde det lite bättre.
Mamma hade förmodligen åkt till jobbet och lämnat av Johnny och Annie på vägen eftersom huset var tomt och tyst.
Jag tog min väska och slängde den över axeln, tog på mig mina skor och min jacka och sen gick jag ut.
Jag låste och sen började jag gå emot skolan.
Plötsligt hörde jag röster bakom mig.
Jag vände mig om och såg Kieran och hans gäng.
Snabbt ökade jag takten på stegen och fokuserade med min blick rakt fram.
- Emely! Ropade han.
Ignorera det, tänkte jag för mig själv och gick ännu snabbare.
- Collins! Ropade han.
Nu sprang jag nästan.
Jag ville vända mig om och kolla hur nära han var men jag gjorde det inte.
Så fort jag kunde gick jag emot skolan och när jag öppnade dörren till skolan så kände jag hur någon stod bakom mig.
Jag sneglade bakåt och såg Kieran.
Jag ryckte upp dörren och gick in.
Han följde efter mig och ropade mitt namn men jag brydde mig inte.
Men när han tog tag i min arm så vände jag mig om.
- Vad vill du? Nästan skrek jag.
- Jag vill säga förlåt, sa han och kollade mig rakt i ögonen.
Den snälla och omtänksamma killen som fanns inom honom kollade nu på mig.
Första gången jag träffat honom, pratat med honom och kysst honom så hade han varit den jag vet att han egentligen är.
Snäll, rolig och omtänksam.
Sen hände något.
Alla har vi en mörk sida och hans mörka sida tog över honom och gjorde honom kaxig och elak.
Jag vart nästan hypnotiserad av dem fina och snälla ögonen.
Men bara nästan.
Bara för att han kollade på mig med en viss blick så betyder det inte att han har blivit sig själv igen.
Jag kan fortfarande inte glömma hur förjävlig han har varit emot mig.
Jag kollade tillbaka på honom och frågade varför han ville säga förlåt.
- Jag har varit en riktigt taskig och jobbig person emot dig och jag vet inte varför, förmodligen avundsjuka, sa han.
- Du och Liam hade ett speciellt sätt att kolla på varandra ända sedan början och jag antar att även fast du var min så vart jag avundsjuk.
Jag stod tyst och lyssnade på hans ord.
- Så förlåt för allt jag gjort, jag är egentligen inte sån här, jag är schysst när jag inte är avundsjuk, sa han och kollade på mig.
- Jag vet, sa jag tyst.
- Så förlåt, jag ska va mig själv i framtiden, sa han.
- Det kommer man längst på, sa han sedan.
Jag nickade långsamt och log.
- Vänner? Frågade han och sträckte fram handen.
- Vänner, konstaterade jag och skakade hans hand med ett leende.
- Bra, jag antar att vi ses nån gång då, sa han och log.
Jag nickade.
- Och lycka till med Liam, ni passar, sa han och började gå ifrån mig.
De sista han sa gjorde ont.
Han lämnade mig själv mitt i skolan med mina tankar.
Tankarna på Liam.
Jag ville gråta.
Men jag gjorde det inte.
Fast något inom mig kändes bra.
Kieran är sig själv och vi är vänner.
Om bara Liam kunde komma tillbaka så skulle allt vara perfekt.

Jag nickade långsamt.
Halv tre.
Plötsligt kom jag på det.
Annie.
Liam skulle egentligen ha hämtat henne två.
Fan, mumlade jag och sprang ut ur mitt rum med mobilen i handen.

Liams perspektiv:
Timme efter timme segade sig förbi.
Jag tänkte en snabb tanke på personen som tidigare hade betytt allt för mig.
Vad gör Emely nu? Förmodligen äter hon middag.
Hon hade betytt allt för mig.
Nu vet jag inte längre.
Men det orkade jag inte tänka på.
Människorna gick förbi men allt som tiden gick så vart dem färre och färre.
Flera timmar gick förbi och vid tio var det nästan tomt på flygplatsen.
Jag suckade tungt.
Vad håller jag på med egentligen?
Nu ville jag bara komma igång med jobbet igen och ställa mig på en scen och sjunga.
Då kan jag för en gångs skull glömma mina problem.

Emelys perspektiv:
Annie var hämtad, mina ögon visade inget täcken på gråt, middagen var äten, mamma hade åkt iväg på något möte och Johnatan och Annie hade gått och lagt sig.
Allt var som vanligt.
För dem i alla fall.
Jag hade sagt att  Liam var tvungen att åka hem tidigare på grund av jobbet och dom trodde mig.
Liam hade inte hört av sig.
Jag vet inte var han är, vad han gör eller om han ens lever.
Jag slängde en blick på väggklockan i köket.
Halv elva.
Mamma skulle vara hemma om en halvtimme.
Det var tyst och släckt i huset.
Allt som hördes var klockans tickande och allt ljus som fanns kom ifrån en lampa som stod på köksbordet.
Jag satt på en stol vid köksbordet helt ensam med mina tankar.
Plötsligt så hördes jag dörren låsas upp.
Först blev jag skräckslagen men sen kom jag på att det kunde vara mamma.
Fast nej?
Hon skulle ju komma hem om en halvtimme.
Liam?
Försiktigt vände jag huvudet mot köksöppningen.
Och där kom mamma.
Inte Liam.
- Hej, är du fortfarande vaken? Frågade mamma och kollade på mig.
Jag nickade långsamt.
- Du är hemma tidigare, sa jag och log lite.
- Ja mötet slutade lite tidigare, sa hon och log tillbaka.
Jag nickade.
- Vill du ha te? Frågade mamma.
- Jag tänkte göra en kopp till mig i alla fall, sa hon sedan.
- Ja tack, svarade jag.
Mamma fyllde vattenkokaren med vatten och tryckte på en knapp innan hon gick och satte sig vid bordet.
Hon kollade på mig och jag hörde vattnet koka.
- Varför åkte Liam hem? Frågade mamma.
Hon visste att jag och Liam är tillsammans och jag funderade på att berätta sanningen för henne.
- Han behövde jobba, mumlade jag.
Jag kunde inte berätta sanningen.
Inte nu i alla fall.
- Är det säkert? Frågade mamma.
Hon kollade på mig med en mjuk blick.
Jag nickade.
- Okey, men om det är något du vill prata om så finns jag här för dig gumman, sa hon och reste sig.
Jag granskade henne medans hon hällde det kokade vattnet i två koppar och stoppade ner två tepåsar.
Hon vet fortfarande vilket som är mitt favoritte.
- Hur är det med Sarah nu? Frågade mamma.
Sarah.
Hon var liksom förbi nu och jag ville inte ha något med henne att göra.
Fast varje gång någon sa hennes namn så gjorde det lite ont inom mig.
Fast det hade gjort ondare när mamma hade sagt Liams namn.
- Jag vet inte, det är väl okey antar jag, svarade jag.
- Jag är inte med henne längre, hon förendrades, sa jag sedan.
- Det gjorde du med, men jag är glad att du är den du är nu i alla fall, sa mamma.
- Jag med, sa jag.
Jag är glad att jag är vanliga Emely igen och ingen hatad svartklädd deppare.
Visst det är ju inget fel med dem men ingen jag känner tycker om dem så värst mycket.
Förutom Sarah då.
- Om du minns Lilly så tror jag fortfarande hon vill vara din vän, sa mamma och blandade ner lite honung i teet.
Lilly.
Det är klart jag minns henne.
Hon var min bästa kompis ifrån barnsben ända tills jag blev förändrad.
Hon går i min parallell klass.
Den klassen jag alltid har velat gå i.
- Jag ska prata med henne imorgon, jag behöver en vän som henne, sa jag och log.
Mamma gav mig mitt te och sen satte hon sig ner mitt emot mig igen.
Vi satt och drack teet medans vi småpratade om mammas jobb, min skola och lite allt möjligt.
Det kändes skönt att kunna prata med mamma igen.
Det var länge sedan vi hade sån här mor och dotter tid.
Vi halv tolv sa vi god natt och gick och la oss.
Jag kunde inte sova.
Mamma sov säkert redan men inte jag.
Jag tänkte på Liam.
Han kanske har ringt nu?
Jag tog upp min mobil ifrån nattduksbordet och låste upp den.
Inget.
Jag suckade och skickade iväg ett sms till honom.
Jag vet att det är sent men jag måste bara veta om allt är okey med honom.
”Liam snälla ring mig och säg bara att du mår bra och är okey? Du behöver inte lyssna på vad jag har att säga även fast jag har massor att säga som bara visar att du är en underbar person och jag är en idiot…. I alla fall så måste jag få veta om allt är okey och du mår bra för annars kan jag inte sova.
Snälla, jag bryr mig inte om vad klockan är! Bara för att du inte är min längre så betyder det inte att jag inte bryr mig! Snälla Liam!”
Smset blev långt och jag låg länge med mobilen i handen.
Just när jag trodde att han aldrig skulle ringa så gjorde han det.
Ett leende spred sig över mina läppar när jag svarade.
Men leendet försvann lika fort som det kom.
- Jag är inte okey Emely, jag mår inte bra, jag är förvirrad och mitt hjärta är krossat men jag lever.
Och med dem orden la han på.

Vissa saker hade jag tänkt på flera gånger tidigare och vissa saker hade jag aldrig ens trott att jag skulle tänka på.
Jag antar att det är så när någon sliter ut ens hjärta och stampar på det tills det är i tusen bitar.
Eller någon och någon.
Jag hade orsakat det helt själv.
Hade jag inte varit så dum så hade Liam suttit här bredvid mig nu och hållit om mig.
Men så är det inte och så kommer det aldrig mer bli.

 Emelys perspektiv:
Jag måste lösa det här, tänkte jag och samlade ihop mig och reste på mig.
Mobilen låg i väskan som jag hade slängt ifrån mig tidigare så jag gick fram till väskan och tog upp den.
Med skakande händer slog jag Liams nummer.
Jag slog fel nummer så jag var tvungen att slå om numret flera gånger innan jag äntligen lyckades knappa in rätt nummer.
Andetagen var hackiga och tunga när jag lyfte mobilen till örat.
En signal gick.
Två.
Tre.
Ingen svarade och jag kom till telefonsvararen.
- Fan, mumlade jag för mig själv och slog om numret.
Han måste svara!
Han bara måste!
Paniken växte inom mig.
Jag vet inte varför, den bara kom.
Om jag måste ringa tusen gånger för att han ska svara så gör jag det.
Jag lyssnade på signalerna som gick.
Inget svar igen utan bara telefonsvararen.
Argt la jag på och skrek rakt ut.
Ilskan tog nästan över mig.
Varför svarar han inte?
Sen kom de otäcka tankarna.
Har det hänt honom något?
Har han blivit påkörd, skjuten, skadad, rånad eller råkat illa ut?
Paniken kom tillbaka fast mer nu.
Tänk om det har hänt nått?
Tankarna fick mig att ringa igen.
Fast nu gick det bara tre signaler innan det tutade upptaget.
Så jag ringde igen och igen.
Upptaget efter några signaler varje gång.
Tills den sjunde gången jag ringde för då kom jag direkt till telefonsvararen.
Hans mobil är avstängd.
Jag la på och slog min näve hårt emot golvet.
Sen kom jag på att jag kunde lämna ett medelande.
Jag ringde, kom direkt till telefonsvararen och började prata med paniken och gråten i rösten.
- Liam snälla du svara, jag vill bara veta att du mår bra och att inget har hänt dig och sen vill jag säga att inget är ditt fel.
Jag tog en paus och andades häftigt innan jag fortsatte.
- Du måste komma tillbaka eller i alla fall låta mig förklara, inget är ditt fel eftersom det var jag som gjorde fel och jag ångrar att jag blev arg på dig.
- Jag känner mig som en idiot, förlåt mig, sa jag sist.
- Snälla ring mig och berätta att du mår bra i alla fall, sa jag efter en stund och sedan la jag på.
Tårarna kom.
Jag satt med mobilen i handen och bara stirrade när skärmen slocknade.
Tårarna droppade ner på skärmen och jag kunde se min egna spegelbild.
Jag var inte nöjd med det jag såg.
Jag var en idiot.
En idiot med puffiga och rödgråtna ögon.
Och jag satt alldeles stilla och stirrade på skärmen väldigt länge tills jag hörde ytterdörren öppnas.
- Liam? Fick jag frågade fram.
Frågan var mer som en viskning.
Jag hörde steg i trappan.
Försiktigt reste jag på mig och gick fram till spegeln.
Med tröjärmen torkade jag ögonen när jag hörde steg förbi min dörr.
Snabbt kollade jag mot dörren i hopp om att få se Liam.
Men nej.
Johnatan gick förbi mitt rum och in på hans rum.
Jag suckade men var ändå glad över att han inte kollade på mig.
Då hade han sätt mina ögon och förstått att något var fel.
- Johnny var är klockan? Ropade jag.
Johnny är hans smeknamn.
I stort sätt så kallar alla honom det.
- Halv tre! Ropade han.
Jag nickade långsamt.
Halv tre.
Plötsligt kom jag på det.
Annie.
Liam skulle egentligen ha hämtat henne två.
Fan, mumlade jag och sprang ut ur mitt rum med mobilen i handen.

Tack för kommentarerna, ni får nog ett kapitel till idag! :)
Kanske två?
Och om jag inte har något liv så skriver jag kanske klart fanficen idag?
Fast nää, kanske imorgon eller på söndag?
Skriver till kapitel 50 iallafall :D

Om ungefär en månad är det jul.
Jag skulle egentligen varit hos Emely i två veckor mer, sen haft några signeringar med killarna och sen åkt hem till familjen några dagar.
Men nu får jag istället ha dom två lediga veckorna som är kvar för mig själv.
Tanken fick mig att vilja åka hem till Emely igen.
Men det skulle inte funka, det vet jag.
Aja, jag behöver i alla fall inte fundera över vad jag ska köpa för julklapp till henne.

Emelys perspektiv:
- Liam.
Tyst viskade jag hans namn om och om igen.
Jag var förvirrad.
Mer än det.
Förkrossad, arg på mig själv och totalt förstörd med ett brustet hjärta.
Och allt för att jag hade varit irriterad på Liam för något Kieran hade gjort.
Ja han hade dykt upp i min skola och snackat med mig.
Och inte på ett kul sätt.
Sedan hade han följt efter mig och därför sprang jag.
Inget av det är Liams fel.
Varför hade jag blivit så arg på honom?
Jag skrek rakt ut.
Sedan slog jag till mig själv, rev mig själv med mina naglar och bankade mig huvud i dörren.
Allt för att ta ut min ilska.
- Varför? Skrek jag.
- Liam kom tillbaka! Skrek jag.
Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till.
Tårarna strömmade ner för mina kinder och jag bankade mina nävar hårt i golvet.
Hysteriska snyftningar och skrik fick mig att vilja falla tillbaka i mitt gamla mönster.
Alkoholen som fick mig att glömma Liam.
Alla fester som fick mig att ha kul för en stund utan honom.
De få gånger jag rökte som fick mig att känna mig som om jag klarade mig utan Liam.
Men sanningen är att jag kan inte glömma Liam.
Jag kan inte ha kul utan honom, klara mig utan honom, andas utan honom, gråta eller skratta utan honom.
Jag kan inte göra något utan honom.
Han är en del av mig och jag behöver honom.
Annars går det inte.
Det fick mig att inte gå tillbaka till Sarah och hennes nya vänner.
Aldrig någonsin.
Sarah var förbi nu.
Hon fanns inte längre i mitt liv.
Ingen fanns längre.
Sarah försvann med nya vänner när jag slutade bete mig som en lika stor idiot som henne och de andra.
Mamma hade blivit befordrad och jobbade mer nu.
Visst hon tjänar mer men hon jobbar längre om dagarna.
Allt Johnatan gör är att vara med kompisar och spela dataspel och allt Annie gör är att leka, kolla konstiga barnprogram på Tv:n och gulla med Liam.
Hur skulle jag kunna förklara för henne att han inte längre finns här.
Han finns inte längre i mitt liv.
Han gjorde slut och gick ut igenom dörren.
Och allt är mitt fel.
Tanken fick mig att vilja skjuta mig själv.
Jag duger ju inte till nått, varför finns jag?
Alla möjliga tankar dök upp i mitt huvud.
Vissa tankar var nya och andra gamla.
Vissa saker hade jag tänkt på flera gånger tidigare och vissa saker hade jag aldrig ens trott att jag skulle tänka på.
Jag antar att det är så när någon sliter ut ens hjärta och stampar på det tills det är i tusen bitar.
Eller någon och någon.
Jag hade orsakat det helt själv.
Hade jag inte varit så dum så hade Liam suttit här bredvid mig nu och hållit om mig.
Men så är det inte och så kommer det aldrig mer bli.

Tack för kommentarerna och förlåt för den dåliga uppdateringen men livet kom i mellan som William Spetz säger ;)
I tisdags så hade jag fullt upp med träning, skola och sånt och i onsdags så var det ju nationaldagsfirande och jag hade drill/dans konserter ifrån klockan nio på morgonen till klockan nio på kvällen så jag hade ingen tid att uppdatera eftersom jag var igång hela dagen.
Idag hade jag fullt upp men jag hann ändå med ett kapitel.
Och imorgon kommer jag ha fullt upp också men jag tror att minst ett kapitel kommer upp ändå!
Puss och kram på er underbara läsare!

- Bara kolla flyg! Nästan skrek jag.
- Visst jag smsar dig när jag hittar nått, sa Zayn tyst.
- Tack, fick jag fram med en röst fylld med sorg.
Jag la på och la ner mobilen i fickan.
Sen lutade jag mig bakåt på parkbänken och la händerna på huvudet och skrek samtidigt som jag bara grät ut riktigt.

Liams perspektiv:
Jag satt på den iskalla bänken med tårar i ögonen när min mobil vibrerade.
Zayns namn dök upp på skärmen och jag öppnade hans sms.
”Vad som än hänt så kan du snacka med mig, jag säger inte att du behöver men om du vill så finns jag för dig och det är därför jag kollat flygtiderna.
Nästa flyg till London går klockan 14.45 idag, sen 18.14 ikväll och sen klockan 10.30 imorgon och sen går det inga fler flyg för ens nästa vecka”
Jag suckade och svarade ett tack på hans sms.
Sedan ringde jag en taxi och berättade vilken gata jag var på.
Taxin kom och körde mig till flygplatsen.
Jag betalade och tog min väska innan jag gick in på flygplatsen och fram till en disk.
- Hej, finns det lediga platser på flygplanet som går kvart i tre? Frågade jag och sneglade på klockan som var halv tre.
- Ja men det lyfter om 15 minuter så senaste incheckningstiden var för 15 minuter sedan, svarade hon som satt bakom disken.
Jag suckade och tog fram mobilen och kollade Zayns sms.
- Finns det platser på flygplanet som går klockan 18.14 då? Frågade jag en aning stressad.
Kvinnan knappade in något på hennes dator och sen kollade hon på mig.
- Tyvärr, men det finns några platser kvar på flyget som går imorgon klockan 10.30, sa hon.
Sen frågade hon mig om jag ville boka en plats på det planet.
Det gjorde jag och sen gick jag och satte mig på en bänk.
Fint, här måste jag sitta tills imorgon, tänkte jag irriterat.
Egentligen så skulle jag ju kunna fixa fram något bättre, jag menar jag är Liam Payne från One Direction.
Jag har pengar och berömmelse.
Fast jag är också en människa precis som vem som helst.
Tanken på att jag faktiskt bara är en människa fick mig att sitta kvar på en hårda bänken istället för att försöka skaffa en plats på ett tidigare plan eller ett lyxigt hotell med hjälp av pengar och berömmelse.
Förresten så är Canterbury främmande så jag skulle säkert inte ens hitta in till stan ifrån flygplatsen så att försöka hitta ett hotell skulle bara vara slöseri med tid.
Man kan ju åka taxi men det har jag inte lust med.
Jag har inte lust med nått.
Därför sitter jag kvar på bänken och kollar alla stressade och glada människor som går förbi mig.
Vissa har kostymer och går snabbt medans några barnfamiljer skrattar och ler.
Vissa har bråttom iväg till olika möten i olika städer och vissa ska åka och hälsa på sina släktingar och vänner över jul.
Juste, snart är det jul.
Tanken fick mig att tänka på Emely.
Om ungefär en månad är det jul.
Jag skulle egentligen varit hos Emely i två veckor mer, sen haft några signeringar med killarna och sen åkt hem till familjen några dagar.
Men nu får jag istället ha dom två lediga veckorna som är kvar för mig själv.
Tanken fick mig att vilja åka hem till Emely igen.
Men det skulle inte funka, det vet jag.
Aja, jag behöver i alla fall inte fundera över vad jag ska köpa för julklapp till henne.

Tack för kommentarerna! :)

Jag gick förbi henne och slängde ner några saker i min resväska och stängde den.
Hon kollade på mig med en undrande blick.
- Jag är trött på det här, sa jag argt.
Jag tog min resväska och började gå mot dörren.
Innan jag gick ut så vände jag mig om och kollade på henne.
- Och därför är det slut mellan oss Emely, sa jag och gick ut och smällde igen dörren efter mig.

 Emelys perspektiv:
Något brast inom mig.
Det kändes som om jag hade blivit sparkad hårt i magen.
Det gjorde ont och inte bara i magen, överallt.
Hela kroppen gjorde ont.
Inte ont som om du gjort illa dig mer som en äcklig känsla av tomhet som dunkade i hela kroppen.
- Va? Fick jag fram men Liam hade redan gått ut igenom dörren.
- Liam! Skrek jag och sprang fram till den stängda dörren.
- Liam sluta, du kan inte göra såhär! Skrek jag och slog mina nävar emot dörren i ren frustration.
- Liam, fick jag viskande fram innan gråten tog över.
Sakta gled jag ner längst dörren och bara satt där och grät och skrek.
Vad har jag gjort?
Jag är så sjukt dum i huvudet, tänkte jag.

Liams perspektiv:
Snön rykte åt alla håll.
Snöstorm passar ju jättebra just nu, tänkte jag ironiskt.
Jag var tvungen att kisa för att se något.
Inte en människa var ute.
Det är fortfarande ljust men det blir mörkt om bara någon timme.
Klockan är ungefär två.
Steg för steg.
Snön knarrade under mina skor och tårarna gjorde det ännu svårare att se än det redan är.
Husen stod tysta och mörka eftersom alla är i skolan eller på jobbet.
Jag stannade och såg mig runt.
Jag är fortfarande dålig på att hitta här i Canterbury även fast jag har varit här ungefär en vecka nu.
Var ska jag gå?
Vad ska jag göra?
Frågorna var många medans jag sakta fortsatte gå i snön.
Tårarna rann ner för mina kinder.
De kalla tårarna.
Vafan håller jag på med egentligen?
Jag befinner mig i en främmande stad bara för en korkad sak som kallas kärlek.
Förtvivlad sjönk jag ner på en iskall parkbänk.
Med skakande händer tog jag upp min mobil ur fickan och slog Zayns nummer.
Det gick två toner innan han svarade.
- Tja!
Han lät glad, det är rena motsatsen till mig.
Jag är arg, besviken, förvirrad och förtvivlad samtidigt som jag är arg på mig själv men ändå på Emely.
Allvarligt talat så vet jag inte hur jag exakt känner mig just nu.
- Hej, mumlade jag med en skakig och gråtfylld röst.
- Vad är det Liam? Frågade Zayn med en orolig ton.
Han märker alltid när något är fel.
Men jag orkar inte berätta.
- Kan du kolla när nästa flyg går ifrån Canterbury till London? Frågade jag.
- Ska inte du hem om två veckor? Frågade Zayn förvirrat.
- Nej, svarade jag.
- Men Liam allvarligt vad ha… började Zayn.
- Bara kolla flyg! Nästan skrek jag.
- Visst jag smsar dig när jag hittar nått, sa Zayn tyst.
- Tack, fick jag fram med en röst fylld med sorg.
Jag la på och la ner mobilen i fickan.
Sen lutade jag mig bakåt på parkbänken och la händerna på huvudet och skrek samtidigt som jag bara grät ut riktigt.

Tack för kommentarerna och förlåt för hemsk uppdatering men jag har så sjukt mycket nu så här precis innan sommarlovet!