- Vad sprang du ifrån? Frågade jag med min blick fäst på henne.
Hon fortsatte stirra in i väggen.
- Inget, sa hon.
- Jo du… började jag men hon avbröt mig.
- Håll käften Liam, allvarligt du gör inget bättre, sluta vara så up in my face hela tiden!

Liams perspektiv:
Vad har jag gjort nu? Frågade jag mig själv.
Alltid är det något jag gör.
Eller?
Jag har egentligen inte gjort nått så varför är hon arg på mig.
- Varför är du arg på mig? Frågade jag irriterat.
- Därför att du alltid lägger dig i, sa hon.
- Ja men det är väl det jag ska göra som pojkvän? Frågade jag lite irriterat.
- Det är väl meningen att jag ska bry mig om dig? frågade jag och kollade på henne.
Hon satt tyst och stirrade på väggen.
- Jo men, svarade hon efter ett tag.
- Men bli inte arg för att jag bryr mig då, sa jag.
Nu är det jag som är arg.
Jag vet inte varför?
Eller jo, hon är arg på mig utan anledning.
Och det är inte första gången.
Men jag försöker i alla fall hålla mig lugn.
Jag vill inte att vi ska börja bråka igen.
När jag vaknade upp ur mina tankar så upptäckte jag att Emely kollade på mig.
Så fort jag kollade tillbaka på henne så vände hon bort blicken.
Irriterat tog jag ett djupt andetag.
Vafan? Frågade jag mig själv och fortsatte kolla på henne.
Fint jag kan inte ens få min flickvän att kolla mig i ögonen, jag är seriöst sämst, tänkte jag medans jag granskade alla hennes små rörelser.
Andetag och blinkningar.
Ren levande perfektion, tänkte jag.
- Förklara vad som har hänt? Frågade jag.
- Nä du kommer bara bli arg, sa hon tyst och stirrade in i väggen.
Jag satt som ett frågetäcken och kollade på henne.
- Vad har du gjort? Frågade jag.
- Jag har inte gjort nått! Varför ska jag alltid ställa till det? Har du tänkt på att någon annan kanske ställer till det för mig ibland? Utbrast hon.
- Sorry, mumlade jag.
- Vem har ställt till det för dig då? Frågade jag.
- Alla, sa hon och ställde sig upp.
- Och med alla menar du? Frågade jag och kollade på henne.
- Du, mamma, alla idiotkompisar och Kieran! Nästan skrek hon.
Jag.
Okey jag kanske ställer till det för henne, men hur? Genom att vara här och krama om henne och säga att jag älskar henne.
Hur kan det vara fel?
Henne mamma.
Celine stod ut med henne när hon var som värst och hon är en av dem mest omtänksammaste människor jag någonsin träffat.
Hennes kompisar.
Visst dom verkade som idioter för mig men det var ändå Emely som gjorde hennes val om att förändras och inte hennes kompisars val.
Kieran.
Han är en idiot.
Han ställer till det för alla.
Jag hade sån stor lust att fråga vad jag gjort för att ställa till det för henne men jag gjorde det inte.
- Vad har Kieran gjort? Frågade jag.
Det var trots allt hans namn jag hade reagerat starkast på.
- Ja han och hans idiotkompisar har tydligen sagt saker till mina före detta kompisar så dom hatar mig nu och Kieran dök upp på min skola.
Vad gjorde han där?
- Har inte han åkt hem? Frågade jag.
Hon skakade på huvudet.
- Jag trodde han skulle göra det men han åker tydligen hem på onsdag eftesom han ska vara med på nått släktkalas på tisdag, sa hon.
- Vafan, han ska få, mumlade jag och ställde mig upp.
- Liam ge dig, lämna honom ifred, sa hon irriterat.
- Varför? Frågade jag en aning arg.
- Ja men det lär ju inte bli bättre om du går och slår honom då kommer han bara komma tillbaka och göra dig argare och argare eftersom han vill ha en fight.
Det hon sa är förmodligen sant men vad skulle jag göra? Bara sitta still och låta honom springa efter Emely?
Jag är säker på att han jagade henne när hon sprang ifrån skolan.
Nej jag tänker inte bara sitta här och vänta på att han gör illa henne.
Jag drog upp tröjärmarna och gick emot hennes dörr.
- Liam! Skrek hon argt och tog tag i mig.
- Kan du lyssna? Du lyssnar aldrig på mig! Skrek hon och drog i mig.
- Men vad vill du? Fattar du inte att jag ville skydda dig! nästan skrek jag argt när jag vände mig om och såg på henne.
- Du ställer bara till det mer för mig, sa hon.
- Vad har jag gjort? Hur har jag ställt till det för dig? frågade jag argt.
Hon kollade på mig en stund.
- Du bara, jag vet inte, du liksom… började hon men hennes röst dog ut.
- Sluta säg att jag ställer till det för dig! nästan skrek jag.
Varför gör hon så här emot mig?
- Men om du slår honom så ställer du ju till det för mig! Skrek hon.
- Som vanligt då? Jag ställer tydligen bara till det för dig genom att finnas här och älska dig!
Hon gjorde mig så arg.
Vad menar hon egentligen?
Mitt huvud dunkade.
Jag hörde henne skrik saker åt mig och sen kände jag lätta slag på min bröstkorg.
Jag grep tag i hennes handleder och tryckte bort henne ifrån mig.
- Liam sluta hålla på så här! Skrek hon.
- Vad menar du att jag ska sluta? Det är ju du som håller på.
Hon kom närmare mig men jag tryckte bara bort henne igen.
- Vet du vad? Frågade jag argt.
- Jag är trött på hur jag aldrig kan göra nått rätt enligt dig, hur jag inte duger vad jag än gör och jag är trött på allt bråk och skrik, sa jag.
Hon kollade på mig.
Jag gick förbi henne och slängde ner några saker i min resväska och stängde den.
Hon kollade på mig med en undrande blick.
- Jag är trött på det här, sa jag argt.
Jag tog min resväska och började gå mot dörren.
Innan jag gick ut så vände jag mig om och kollade på henne.
- Och därför är det slut mellan oss Emely, sa jag och gick ut och smällde igen dörren efter mig.

Förlåt för den dåliga uppdateringen men jag har varit sjuk!
Halsont, jätteont i huvudet och hög feber så jag har bara legat still.
Men tack för kommentarerna och nu så börjar den normala uppdateringen igen!
Ojdå... Slutar ju inte speciellt bra.... Vad tycker ni?;) Lite drama sådär

En mössa täckte hans välskötta hår och hans näsa var lätt röd av all kyla.
Han är så underbar.
Bara en blick på honom får mig att smälta.
- Allt, svarade jag på hans fråga.
- Du och jag, vår framtid, min framtid, min familj, ja allt helt enkelt, sa jag sedan.
Han nickade långsamt.
- Jag vet inte hur framtiden kommer bli men jag vet en sak, sa Liam lugnt.
Jag såg på honom när han fortsatte.
- Om jag är med dig så är framtiden ljus.

Liams perspektiv:
- Ja det låter jättebra, sa jag i telefonen.
- Eller hur? Hon kommer säkert bli glad, sa Niall.
Han är i London nu med Evelyn.
Hon är där för att fixa med flytten och med hennes kommande album.
Om bara någon månad så flyttar hon till London.
Jag vet att Niall är glad för det.
Jag kan föreställa mig honom stå och le åt tanken att Evelyn ska bo närmare honom.
Själv önskar jag bara att Emely ska bo närmare mig.
Ledigheten kommer ta slut och jag måste åka hem och jobba.
Utan Emley.
Hur mycket jag än inte vill så kommer vi skiljas ifrån varandra ännu en gång.
Jag bara hoppas att hon tar kloka beslut även när jag har åkt.
Jag hörde Niall harkla sig.
- Jag måste gå, vi hörs Liam, sa han.
Jag nickade och sen kom jag på att han inte kunde se mig.
- Okey, hejdå, sa jag och sen hördes det tutande signaler som betyder att Niall hade lagt på.
Jag satt tyst en stund på Emelys säng och höll mobilen i handen.
Klockan var snart ett på en måndag.
En veckas lov ifrån Emelys skola hade flugit iväg fort och nu hade skolan börjat.
Jag skulle stanna två veckor till och sen var jag tvungen att åka hem och jobba.
Den tanken gjorde mig ledsen.
Jag älskar mitt jobb men jag vill inte åka hem.
Jag vill stanna här med Emely.
Föralltid.
Mina tankar avbröts av ett plötsligt ljud som fick mig att hoppa till.
Det lät som om att en dörr smälldes igen.
Jag hann inte fundera så mycket på ljudet innan jag hörde fotsteg i trappan.
Jag satt still och lyssnade.
Plötsligt dök Emely upp i dörröppningen.
- Slutar inte du klockan fyra? Frågade jag och såg förvånat på henne.
- Ehm.. Halvdag, mumlade hon fram och slängde sin väska på golvet.
Det var inte halvdag, jag hörde på henne att hon ljög.
- Det är inte halvdag eller hur? Frågade jag och försökte få ögonkontakt med henne.
Det var i stor sätt omöjligt.
- Jo, varför skulle jag ljuga?
Hon lät irriterad.
- Därför att det har hänt något och du vill inte berätta det för mig, sa jag.
- Jag trodde inte du var hemma, mamma sa att du skulle hämta Annie, sa hon tyst.
- Ja om en timme ja, svarade jag och granskade henne medans hon sjöng ner längst väggen med en konstig blick.
Hon såg bekymrad ut.
Då trycker hon ner hennes ögonbryn lite och spänner käkarna.
Ganska gulligt faktiskt.
Hennes blick var fäst på väggen på andra sidan och hon bara stirrade.
Jag fortsatte kolla på henne.
Jag såg hennes bröstkorg röra sig upp och ner ganska fort.
Det var tyst i rummet.
Jag kunde höra hennes tysta men snabba och ansträngda andetag.
Som små flåsningar.
- Har du sprungit? Frågade jag.
Hon skakade lätt på huvudet.
Fast jag vet redan att hon hade sprungit.
Frågan var bara varför?
- Vad sprang du ifrån? Frågade jag med min blick fäst på henne.
Hon fortsatte stirra in i väggen.
- Inget, sa hon.
- Jo du… började jag men hon avbröt mig.
- Håll käften Liam, allvarligt du gör inget bättre, sluta vara så up in my face hela tiden!

Förlåt för att uppdateringen halkar efter men jag är väldigt upptagen just nu!
Iallafall så ska jag tacka för kommentarerna och fråga om +10 kommentarer?
Och nu blir det lite mer drama;)

Innerst inne var jag överlycklig eftersom jag vill ha Liam här hos mig så länge som möjligt och jag är smått rädd för vad Kieran kan göra.
Men samtidigt kände jag mig skyldig till att han inte kunde åka hem och jobba.
- Du har ju jobb Liam, sa jag.
- Jo jag vet men jag har tre veckors ledigt först, sa han och log.
Jag log emot honom.
- Så jag stannar tills han åker hem, sa Liam.
-Okey tack, sa jag och log emot honom.
Sen kände jag hans varma läppar på min panna.

Emelys perspektiv:
Tiden med Liam gick fort.
Fyra dagar hade redan flugit förbi.
Snön hade kommit och låg som ett tunt täcke över allt grönt utomhus.
Jag och Liam tog flera lång promenader i snötäcket.
Ibland gick vi tysta och lyssnade på varandras andetag och det knarrande ljudet under skorna och ibland pratade vi mycket.
Hur som helst så njöt jag bara av att få vara i hans närhet.
Då vi inte promenerade så kollade vi film, lekte med Annie, bakade vi och gjorde annat som man kan tänkas göra.
Annie gillar verkligen Liam.
Jag kommer ihåg den dagen då Liam och jag satt i soffan i tävlingslägenheten och han läste en saga för henne igenom telefonen.
En dag kanske vi skulle skaffa en egen lägenhet och skaffa egna barn att läsa historier för.
Dom barnen skulle jag uppfostra väl.
Inte vara hård, bara vägleda dem igenom livet.
Jag är väl medveten vad som kan gå fel och jag vill inte låta mina barn gå igenom det.
Även om det kan få en att öppna ögonen för verkligheten rejält.
Jag hade i alla fall öppnat mina ögon.
Jag tog ett steg ur förvirringen och började satsa på mina mål.
Sång.
Jag har redan pratat med ett flertal producenter.
Alla säger att dom gärna hör av mig nästa år eller året efter det då jag har utvecklats lite men Liam har lovat att träna mig.
Jag var på väg en gång.
Men jag förlorade det.
Den gången var tävlingen.
Det är det närmaste jag har kommit mitt mål hittills.
Men närmare ska jag komma.
Och då ska jag inte förlora mig själv till förvirringen.
Aldrig igen.
- Vad tänker du på?
Liams sammetslena röst hördes i vinterkyla.
En lätt kall rök kom ut ur hans mun när han pratade.
Det betyder att det är vinter på riktigt.
En liten lätt och kall rökpust av kyla kom ut ur min mun när jag svarade.
- Livet.
Vår NO lärare hade lärt oss att det som jag kallar kall rökpust är när ens varma andetag blandas med det kyliga vädret utomhus och skapar någon slags effekt.
Jag bryr mig inte så mycket.
- Vad menar du med livet? Frågade Liam.
Jag såg på honom.
Han gick där bredvid mig i hans jacka och en halsduk.
En möss täckte hans välskötta hår och hans näsa var lätt röd av all kyla.
Han är så underbar.
Bara en blick på honom får mig att smälta.
- Allt, svarade jag på hans fråga.
- Du och jag, vår framtid, min framtid, min familj, ja allt helt enkelt, sa jag sedan.
Han nickade långsamt.
- Jag vet inte hur framtiden kommer bli men jag vet en sak, sa Liam lugnt.
Jag såg på honom när han fortsatte.
- Om jag är med dig så är framtiden ljus.  

Sorry för dålig uppdatering, har så sjukt mycket att göra! Men tack för kommentarerna iallafall! :D

Höstkylan kändes men jag var glad att jag hade Liam här med mig.
- Aldrig mer, mumlade jag.
- Aldrig mer vad? Frågade Liam förvirrat.
- Aldrig mer ska jag röka, dricka eller göra nått så korkat, svarade jag.
- Det låter som ett bra val, sa Liam och log.
Jag log tillbaka och sen böjde han sig ner och pussade mig på munnen.
Precis när han gjorde det hörde jag en stark killröst ropa mitt namn.
Jag drog mig bort ifrån Liam och möttes av någon jag verkligen inte ville träffa.
Hela jag rös till när han och hans kompisar kom närmare mig och Liam.

Emelys perspektiv:
- Aww den lilla eleven har fallit för sin lilla kändis sång lärare! Sa Kieran med en tillgjord bebisröst.
Hans röst äcklade mig.
Han hade sms:at och sms:at ända sedan det tog slut och jag orkade verkligen inte med honom.
Jag vet att han vill ha mig tillbaka och det stör mig.
Kan han inte bara låta mig vara?
- Kom, viskade jag till Liam och tog tag i hans arm för att vända honom om och gå.
Han vände sig om men sen vände han sitt huvud mot Kieran och kollade på honom.
Liams blick var ganska svår att tyda, men jag såg i alla fall att det inte var något bra i blicken.
Han gillar inte Kieran och det har han aldrig gjort.
Jag gillar inte heller honom.
Sakta började vi gå.
- Är du för feg för att prata med mig Collins? Frågade Kieran stöddigt.
- Innan sångfågeln snodde dig ifrån mig så verkade du inte ha något emot det, sa han sedan.
Jag kände ilskan bubbla inom mig.
- Du verkade inte heller ha något emot min läppar, sa Kieran och hans kompisar skrattade.
Det var det.
Jag stod inte ut med tanken av hans läppar emot mina.
Jag kände mig smått spyfärdig.
- Vafan vill du mig? Vände jag mig om och skrek.
- Jag vill snacka med dig, är det så mycket begärt? Frågade han stöddigt.
- Skippa attityden tack, sa jag och log retsamt emot honom.
- Em bara låt det vara, hörde jag Liam viska bakom mig.
Jag brydde mig inte och tog istället ett steg emot Kieran.
Liam tog tag i min arm så jag stannade.
- Aww lilla sångfågeln är rädd för att Emely ska komma för nära mig, sa Kieran retsamt.
- Det borde du vara, risken är ju stor att hon faller för mig igen, sa Kieran till Liam sen.
Han lät ganska elak när han sa det.
Hans röst fick mig att vilja spy.
- Vad gör du här? Frågade jag så lugnt jag kunde.
- Jag är här med min kompis och hälsar på hans kusiner, svarade han.
Bakom Kieran stod tre killar.
En var tydligen hans kompis och två av dem måste vara kompisens kusiner.
- Jag menar vad gör du här? Frågade jag och såg mig omkring.
- Jag ville snacka med dig, inte schysst att dissa mig bara för att jag åkte ut, började han.
Jag kollade på honom medans han fortsatte.
- Du var helt okey och jag vill ha tillbaka dig.
- Och vet du? Frågade jag kaxigt.
- Du var hemsk och därför kan du glömma att du får mig tillbaka, sa jag sedan.
- Och han är bättre än vad jag är? Frågade Kieran och skrattade.
- Mycket, svarade jag och fäste min blick på Kieran.
Han kollade tillbaka på mig samtidigt som han skrattade.
- Du vet att han kanske är gullig ett tag men sen drar han och glömmer dig eftersom han träffar andra kändisar hela dagarna, sa Kieran.
- Så fort han har åkt så träffar han väl en modell och tyvärr gumman så väljer han modellen över dig eftersom du bara är en vanlig tjej.
Jag hade lust att slå Kieran.
Jag visste inte vad jag skulle säga.
- Eller du sångfågel? Frågade Kieran Liam retsamt och jag kände hur Liam släppte taget om min arm.
Sen såg jag Liam gå fram till Kieran och slå till honom.
Slaget gjorde mig ganska förvånad och tydligen så gjorde det Kieran förvånad också.
Han tog några steg bakåt och försökte återfå balansen.
Han höll sina händer på hans kind.
Liams blick var fylld med ilska.
- Du ska fan inte lägga dig i våra liv, sa Liam bestämt.
Kierans gäng backade undan.
Kieran backa sakta efter dem.
- Du vet att när du ser i alla svallertidningar att din lilla sångfågel har gått till någon modell så kan du ringa mig! Ropade Kieran och sen sprang han efter hans gäng.
Jag suckade och började gå emot Liam.
Han bara stod där.
Jag la mina händer på hans arm och han vände sig om.
- Han kan fan inte göra så här emot dig? utbrast han.
- Det är okey, sa jag.
- Det är det ju inte, han följer du efter dig? utbrast Liam och kollade på mig.
- Liam det är okey, han är inte direkt farlig, sa jag.
- Tro mig han kan säkert vara det, han kan skada dig allvarligt om han vill, sa Liam med en orolig blick.
- Du… började jag och tog hans händer.
- Jag är försiktig, jag lovar, sa jag sedan.
- Det spelar ingen roll, han gör som han vill och det ser du ju, sa jag.
- Mhm, mumlade jag tyst.
- Men vi har en veckas lov från och med måndag, han stannar max en vecka eftersom han måste gå i skolan efter lovet, sa jag.
- Ja säkert, jag bryr mig inte så mycket om det, sa Liam.
- Jag bryr mig bara om dig, sa han sedan och kollade mig djupt i ögonen.
Jag log.
- Och jag stannar här tills han har åkt hem, sa han sedan.
Innerst inne var jag överlycklig eftersom jag vill ha Liam här hos mig så länge som möjligt och jag är smått rädd för vad Kieran kan göra.
Men samtidigt kände jag mig skyldig till att han inte kunde åka hem och jobba.
- Du har ju jobb Liam, sa jag.
- Jo jag vet men jag har tre veckors ledigt först, sa han och log.
Jag log emot honom.
- Så jag stannar tills han åker hem, sa Liam.
-Okey tack, sa jag och log emot honom.
Sen kände jag hans varma läppar på min panna.

Tack för kommentarerna!
Jag har hål nu så jag hann skriva lite, hoppas ni gillar det! ;)
Ikväll kommer jag vara borta men jag ska nog kanske hinna med ett kapitel till idag;)
Vi får hoppas på det, annars uppdaterar jag imorgon :)

Jag låg sömnlös i minst en timme innan jag reste mig upp och gick bort till gästrummet.
Tyst knackade jag på dörren innan jag öppnade den.
I sängen låg Liam och sov.
Jag smög fram till sängen och la mig bredvid honom i den stora sängen.
Jag drog lite av täcket över mig och sen kände jag Liam lägga sin arm runt om mig.
- Jag älskar dig oavsätt vad, viskade han i mitt öra och sen somnade jag.

Liams perspektiv:
Jag vaknade nästa morgon av att solen sken in igenom fönstret.
Emely verkade vakna av samma anledning.
- God morgon, sa jag och log mot henne.
Vi låg ansikte mot ansikte i sängen.
- God morgon, sa hon och log större.
Jag pussade henne på näsan innan jag reste mig upp ur sängen och sträckte på mig.
Snabbt bytte jag om ifrån mjukisar till svarta jeans och en ljuslila skjorta.
Sen gick jag bort mot fönstret och kollade ut.
Solen sken och alla rödgula löven låg på marken.
Höstens bitande kyla var här och det skulle säkert börja snöa snart.
Gud vad tiden har gått fort, tänkte jag.
Jag stod och kollade ut igenom fönstret ett tag innan jag vände mig om och väntade mig att se Emely.
Men det gjorde jag inte.
Hon hade förmodligen gått för att byta om.
Jag fixade håret lite och sen öppnade jag dörren och gick ut ifrån gästrummet.
Emely öppnade sin dörr samtidigt.
Hon log emot mig.
Hon var samma gamla Emely nu.
Ljusa jeans och en vit skjorta och en bandeu under.
Jag log emot henne.
Nu var allt bra.
I alla fall för ett tag.

Emelys perspektiv:
Jag och Liam gick ner till köket och åt frukost.
Mamma kollade fundersamt på mig när hon kom in i köket.
Efter ett tag stod jag inte ut längre.
- God morgon på dig med mamma, sa jag och lät lite smått irriterad.
- God morgon, mumlade hon.
Hon fortsatte kolla på mig.
- Jag tog ut piercingarna, förevigt, sa jag och log.
Hon nickade sakta.
- Och jag ska färga tillbaka mitt hår, sa jag sedan.
- Okey, sa mamma.
- Bra, la hon sedan till och log.
Efter frukosten så gick jag och Liam mot stan för att köpa hårfärg.
Med skor och jackor på gick vi hand i hand.
Höstkylan kändes men jag var glad att jag hade Liam här med mig.
- Aldrig mer, mumlade jag.
- Aldrig mer vad? Frågade Liam förvirrat.
- Aldrig mer ska jag röka, dricka eller göra nått så korkat, svarade jag.
- Det låter som ett bra val, sa Liam och log.
Jag log tillbaka och sen böjde han sig ner och pussade mig på munnen.
Precis när han gjorde det hörde jag en stark killröst ropa mitt namn.
Jag drog mig bort ifrån Liam och möttes av någon jag verkligen inte ville träffa.
Hela jag rös till när han och hans kompisar kom närmare mig och Liam.

Tack för kommentarerna och stort förlåt för att jag inte uppdaterade igår!
Uppdateringen har blivit dålig I know men jag har så himla mycket att göra så jag hinner inte sätta mig vid datorn, förlåt!

Hon kollade upp mot mig med tårögda ögon.
- Du struntade i mig, du kan inte bara komma hit och säga att du älskar mig! Utbrast hon.
Jag hoppades att ingen vaknade.
- Du kan inte det och jag kan inte ta det här nu, jag kan knappt tänka, sa hon.
Hon snubblade en aning på orden.
- Låt mig vara, sa hon.
Jag förstod att hon var lite full.
Hon gick vingligt förbi mig bort till trappan.
Men där tog det stopp.
Hon satte sig ner på första trappsteget och bröt ut i gråt.

Liams perspektiv:
Jag gick bort till trappan och satte mig ner bredvid henne.
Försiktigt la jag armen om henne och tryckte henne lätt emot mig.
Hon la sitt huvud på min axel och grät.
Och där satt vi.
- Em, prata med mig, sa jag efter ett tag.
- Inte här, sa hon tyst.
Hon reste sig och sträckte fram hennes hand.
Jag tog den och ställde mig upp.
Hon gick in i vardagsrummet och tog upp två filtar och sen gick vi ut bakvägen ut i trädgården.
Jag följde med henne till en bänk där hon satte sig ner.
Hon gav mig en filt och sen svepte hon den andra filten runt sig själv.
Jag svepte filten runt mig och sen satte jag mig ner bredvid henne.
Ingen av oss sa något.
En jobbig tystnad uppstod.
- Vad har hänt med dig? frågade jag efter en stund.
Jag var bara tvungen att bryta tystnaden.
Jag stod inte ut med den.
- Jag vet inte, sa hon och började gråta igen.
- Jag trodde jag visste vad jag höll på med men när jag såg dig… började hon.
Hon tog ett djupt andertag.
- När jag såg dig så förstod jag hur vilse jag är.
- Allt är ett misstag, sa hon sedan.
- Du menar håret, sminket och allt? Frågade jag lite förvirrat.
Hon nickade.
- Varför förändrades du? Frågade jag.
Hon grät mer och mer.
- Jag visste inte vad jag skulle göra utan dig, jag visste inte hur jag skulle hantera all saknad så jag började göra misstag, sa hon.
- Min bästa vän var förändrad när jag kom hem så jag bara följde efter henne, sa hon sedan.
Jag nickade långsamt.
- Men du struntade i mig! Utbrast hon sedan.
Skuldkänslorna växte sig större.
- Jag struntade inte i dig, jag tänkte på dig varenda sekund, sa jag.
- Så fort jag fick rast så satte jag mig ner och tog det lugnt och då kom alla tankar på dig, sa jag sedan.
Hon kollade på mig med hennes rödgråtna ögon.
- Jag undrade vart du var och vad du gjorde och om du saknade mig lika mycket som jag saknade dig, sa jag.
- Förlåt, nästan viskade hon.
- För vad? Frågade jag.
- För att jag gjorde såhär mot mig själv, sa hon.
- Förlåt för att jag inte ringde, sa jag och kramade om henne.
Hon kramade mig tillbaka och så satt vi medans vinden slet i vårat hår, våra filtar och våra kläder.
Efter kramen så kollade jag henne djupt i ögonen.
- Snälla kan du bli som du var förut? Frågade jag.
Hon nickade.
- Jag fattar inte hur jag kunde förändras, alla misstag jag gjorde som jag bara önskar att jag aldrig gjort har skadat mig förevigt.
- Vad exakt har du gjort? Frågade jag.
- Jag var förvirrad och vilse så jag piercade min läpp två gånger på en toalett, jag färgade mitt hår svart om och om igen, jag rökte, jag drack mig full, jag började förstöra min hud med massa billigt mörkt smink och jag har slutat sjunga.
Hon hade berättat varför men jag kunde fortfarande inte riktigt förstå.
Jag bara nickade.
Hon kollade på mig länge innan hon tog ut de två svarta pärlorna hon hade i läppen.
- Hejdå förevigt, sa hon tyst och slängde iväg pärlorna.
Tårarna rann ner för hennes kinder.
- Jag fattar inte hur jag kunde göra så här? Frågade hon sig själv.
- Alla går igenom en period när dom är förvirrade och gör misstag men det är en del av att finna sig själv, sa jag och reste mig upp ifrån bänken.
- Nu vet jag i alla fall att jag inte är något emo, sa hon och skrattade.
Jag log emot henne.
- Exakt, kom så går vi och lägger oss, sa jag och sträckte fram min hand för att hjälpa henne upp.
Hon tog av sig sina höga klackar och tog min hand.
Vi gick in och stängde bakdörren efter oss.
Vi la filtarna i vardagsrummet igen och sen gick vi upp för trappan.

Emelys perspektiv:
Jag gick in i badrummet och såg mig själv i spegeln.
Jag såg hemsk ut.
Hur kunde jag göra såhär mot mig själv?
Jag tvättade bort allt smink och tvättade bort nagellacket.
Sen flätade jag håret och gick in i mitt rum.
Jag bytte om till pyjamas och gick och la mig.
Jag låg sömnlös i minst en timme innan jag reste mig upp och gick bort till gästrummet.
Tyst knackade jag på dörren innan jag öppnade den.
I sängen låg Liam och sov.
Jag smög fram till sängen och la mig bredvid honom i den stora sängen.
Jag drog lite av täcket över mig och sen kände jag Liam lägga sin arm runt om mig.
- Jag älskar dig oavsätt vad, viskade han i mitt öra och sen somnade jag.

I bara mjukisar och T-shirt smög jag ner för trappan.
Jag tände lampan i köket och gick in i köket.
En tjej med svart hår, svarta pumps och en svart kort och tight klänning vände sig om.
Hon hade två piercingar i läppen, svart nagellack och en massa mörkt smink.
Hon såg på mig med hennes klarblå ögon.
Dom ögonen kände jag igen.
Emely.

Emelys perspektiv:
Lampan tändes.
Jag vände mig om och väntade mig mammas arga ansiktsuttryck men möttes av något helt annat.
- Liam? Frågade jag chockat.
Det var han.
Fast var det på riktigt?
Jag kände mig lite bakis så jag kanske hittade på allt?
Fast jag hade inte druckit så hemskt mycket.
- Emely? Frågade han.
Hela situationen var bara konstig.
Han kollade på mig lika chockat som jag kollade på honom.
Försiktigt tog jag en steg mot honom och rörde hans hår.
Det fanns.
Han var här.
Jag stod som förstelnad.

Liams perspektiv:
Jag kände knappt igen henne.
Jag kollade på henne en stund innan jag försiktigt gick emot henne och kramade om henne.
Hon kramade mig tillbaka.
Och där stod vi.
Alldeles tysta.
Efter en stund släppte vi taget.
Ingen av oss sa någonting.
Allt kändes konstigt.
- Vad har hänt med dig? frågade jag tyst.
- Lång historia, fick hon fram.
Sen böjde hon sig ner och samlade ihop det trasiga glaset i en plastpåse.
Hon slängde plastpåsen och sen kollade hon på mig igen.
Mina bruna ögon mötte hennes klarblå ögon.
- Vad gör du här? Frågade hon.
- Jag behövde se dig, svarade jag.
Hon slog ner hennes blick emot golvet.
- Varför? Frågade hon med blicken fortfarande riktad emot golvet.
- Därför att jag saknat dig och jag behöver dig hos mig, sa jag.
- Därför att jag älskar dig, sa jag sedan tystare.
Hon tog några ostadiga steg emot mig.
Jag kände en svag lukt av alkohol och rök.
Vad hade hänt med henne?
Var är min gulliga lilla Emely?
Tjejen jag föll för.
Hon kollade upp mot mig med tårögda ögon.
- Du struntade i mig, du kan inte bara komma hit och säga att du älskar mig! Utbrast hon.
Jag hoppades att ingen vaknade.
- Du kan inte det och jag kan inte ta det här nu, jag kan knappt tänka, sa hon.
Hon snubblade en aning på orden.
- Låt mig vara, sa hon.
Jag förstod att hon var lite full.
Hon gick vingligt förbi mig bort till trappan.
Men där tog det stopp.
Hon satte sig ner på första trappsteget och bröt ut i gråt. 

Tack för alla kommentarer!
Och detta kapitel blev lite kortare än vanligt men det får ni leva med;)

Jag såg på Celine att hon var glad samtidigt som något bekymrade henne.
- Kom så visar jag dig gästrummet, sa hon.
Jag tog av mig min jacka och mina skor och följde med Celine upp för trappan.
- Är Emely hemma? Frågade jag.
- Ehm nej, svarade hon tyst.
- Hon kanske kommer hem senare eller imorgon, hon är hos en vän, sa Celine med en konstig ton i rösten.

Liams perspektiv:
Jag ställde min väska vi sängen och satte mig ner på sängen.
Jag såg mig runt i rummet.
Det är fint.
Precis som resten av Emelys hus.
Mina tankar avbröts av en knackning på dörren.
- Kom in, sa jag och dörren öppnades.
Celine log emot mig.
- Maten är klar utifall du vill ha lite middag, sa hon och log.
- Tack, jag hoppas jag inte är till besvär, sa jag och reste mig ifrån sängen.
- Absolut inte, sa Celine och log.
Jag följde med henne ner till köket där det luktade kyckling och ris.
- Liam! Hörde jag någon ropa och sen såg jag en liten tjej springa mot mig.
Det måste vara Annie.
Jag böjde mig ner och hon kramade om mig.
Jag lyfte upp henne och hon kramade fortfarande om mig.
Jag bar henne till matbordet och satte ner henne på en stol.
Celine log emot mig.
Jag såg en kille sitta vid bordet.
Han kollade på mig och sa sedan hej.
- Hej, jag är Liam, Emelys kompis, sa jag.
Han nickade.
- Jag är Johnatan, Emelys lillebror, sa han.
Jag log och sen började alla äta.
Det var en riktig familjemiddag.
Alla pratade och var glada.
Om bara Emely var här.
Jag saknar min familjs familjemiddag.
Mamma och pappa bor själv nu eftersom jag och mina äldre syrror har flyttat ut.
Det var längesen vi åt en riktig familjemiddag senast.

Harrys perspektiv:
Louis hade åkt hem till Doncaster för att hälsa på hans familj.
Niall och Zayn är i sina lägenheter och Liam hade åkt till Emely.
Jag undrar om Niall tänker åka till Evelyn?
Jag vet att dom pratade om att hon skulle komma till London en vecka eller så eftersom hon har en veckas lov som börjar på måndag.
Lägenheten var tyst och mörk.
Allt som hördes var det tysta ljudet från tv:n och allt ljus som fanns dom ifrån tv:n och en liten lampa i köket.
Jag stängde av tv:n och lampan och bestämde mig för att lägga mig och sova.

Liams perspektiv:
Klockan var ungefär tre på natten.
Huset var tyst och allt var mörkt.
Jag hade vaknat flera gånger och somnat om men den här gången kunde jag inte det.
Jag låg bara och vände och vred mig.
Ända tills jag hörde något.
Jag hörde någon gå, öppna dörrar och hålla på med något som lät som glas eller nycklar eller smycken eller nått sånt.
Jag låg helt tyst och lyssnade.
Jag hörde ett glas tappas i golvet.
Ljudet fick mig att rycka till.
Tyst klev jag upp ur sängen.
I bara mjukisar och T-shirt smög jag ner för trappan.
Jag tände lampan i köket och gick in i köket.
En tjej med svart hår, svarta pumps och en svart kort och tight klänning vände sig om.
Hon hade två piercingar i läppen, svart nagellack och en massa mörkt smink.
Hon såg på mig med hennes klarblå ögon.
Dom ögonen kände jag igen.
Emely.

Wooops, undra vad som händer nu?;)
Jag tänkte tacka för kommentarerna och fråga om jag skulle kunna få över 10 kommentarer nu? :)
Glöm inte att fråga frågor i frågelådan! :)

- Em!
- Sarah!
Ruby stod med en lång kille med grönt hår och rökte.
Hon gav mig cigarettpaketet.
Jag tog upp en cigarett och gav paketet till Sarah som gjorde samma sak.
Killen tände sin tändare och gav oss lite eld.
Jag drog in röken och sen blåste jag ut den.

Emelys perspektiv:
Tiden flög förbi.
Mamma verkade ganska trött på att skälla ut mig så hon gjorde det inte så mycket.
Det hade gått ungefär 4 månader sedan jag hörde ifrån Liam.
Jag fattar inte hur jag fortfarande tänker på honom?
Han tänker ju förmodligen inte på mig så varför måste jag tänka på honom?
Vanligtvis så hade jag snackat om det här med min bästis eller min mamma men det känns som om jag verkligen inte kan göra det.
Jag och Sarah snackar inte så mycket om känslor och sånt nu för tiden.
Vi låter spriten snacka för oss.
Och mamma och jag snackar nästan aldrig.
Vi kan inte det nu känns det som.
Jag kom plötsligt och tänka på min gamla bästis Lilly.
Jag hade tappat kontakten med henne över sommaren.
Sarah slutade umgås med henne och då slutade jag det också och efter att vi hade förändrats så verkade hon inte villa ha något med oss att göra.
Varför ska jag bry mig egentligen?
Jag behöver inte Liam eller Lilly.
Jag behöver inte heller småsnack eller komplicerade känslor.
Jag behöver ingen.
Jag behöver inget.

Liams perspektiv:
Jag satt hemma i min lägenhet i London.
En tråkig torsdag.
Jag och killarna kom hem igår.
Resväskan var uppackad och allt var tvättat och sen så hade jag packat den igen.
Imorgon bär det av igen.
Till Emely.
Jag vill överraska henne.
Hoppas det är okey.
Annars får jag väl ta in på hotell eller åka hem.
Jag flippade igenom alla tv kanalerna utan att hitta något bra att kolla på.
Jag suckade och satte i en film att kolla på istället.

Emelys perspektiv:
Svarta pumps, en svart kort och tight klänning, utsläppt hår och massa mörkt smink.
Musiken spelades högt och det stank alkohol och rök.
Människor dansade nära och det var varmt.
Jag hörde Sarah skrika lite och sen drog hon med mig mot baren.
Hon räckte mig ett glas med något ljusrosa i.
Jag höjde glaset till munnen och drack utan att bry mig.

Nialls perspektiv:
- Jag saknar dig sjukt mycket, sa jag i telefonen.
Klumpen i magen växte och växte för varje ord.
Jag saknade allt.
Allt med Evelyn.
Henne.
Hennes röst.
Allt.
Det gjorde nästan ont att höra hennes röst.
- Jag saknar dig med, det vet du.
Jag nickade även om hon inte kunde se det.
- Jag vet, men snart ses vi ju, sa jag och log.
- Jo jag flyttar ju om tre månader, sa hon och skrattade.
Gud vilket underbart skratt.
Men va?
- Tre månader? Frågade jag förvånat.
- Jag trodde du skulle flytta om bara en månad?
Varför tre månader?
Det är ju som en evighet!
- Ja tre månader, det vart flyttat, svarade Evelyn.
- Okey, sa jag aningen sorgset.
- Men snart är jag i London och redo för att spela in massor av material, sa hon och log.
- Jag var i London för tre veckor sedan och skrev kontrakt, sa hon sedan.
- Kul, sa jag och log stort.
- Ja och dom ska maila lite material så snart är jag igång, sa hon.
Jag log för mig själv.
Jag kände mig ganska stolt över henne.
Undra vad som hände med Emely?

Liams perspektiv:
Fredag kväll.
Jag var framme i Canterbury och stod utanför det hus som jag tror är Emelys.
Jag kollade adressen som jag hade skrivit ner i anteckningarna på mobilen igen och jag sen knackade jag på dörren.
På brevlådan stod det ”Collins”.
Hoppas att det är rätt hus.
Mina tankar avbröts av att dörren öppnades av en kvinna.
Hon hade samma hår och ögon som Emely.
- Mrs. Collins? Frågade jag.
- Ja, svarade hon och kollade frågande på mig.
- Hej, jag… började jag men hon stoppade mig.
- Liam? Frågade hon.
Jag nickade och log.
- Tänkte väl att jag kände igen dig, jag är Celine, Emelys mamma, sa hon och sträckte fram hennes hand.
Jag tog den och skakade den.
- Liam Payne, sa jag och log.
- Emely sa inte att du skulle komma men vad kul att äntligen träffa dig, sa Celine.
- Hon vet inte det, jag tänkte överraska henne, svarade jag.
- Kul att träffa dig med, la jag sedan till.
Hon log emot mig.
- Kul ide men jag vet inte om den är så bra, Emely är inte riktigt sig själv just nu, sa Celine tyst.
Jag nickade frågande.
- Men strunt samma, kom in, sa hon sedan och aktade sig ifrån dörren så att jag kunde komma in.
- Hur länge tänkte du stanna? Frågade hon sedan.
- Kanske en vecka, jag tar in på hotell om det blir besvär för er, sa jag.
- Nej inga problem, du är alltid välkommen hit, sa Celine och log.
- Tack, sa jag och log.
Jag såg på Celine att hon var glad samtidigt som något bekymrade henne.
- Kom så visar jag dig gästrummet, sa hon.
Jag tog av mig min jacka och mina skor och följde med Celine upp för trappan.
- Är Emely hemma? Frågade jag.
- Ehm nej, svarade hon tyst.
- Hon kanske kommer hem senare eller imorgon, hon är hos en vän, sa Celine med en konstig ton i rösten.

Tack för kommentarerna!
Ställ gärna en fråga eller två i frågelådan, det kan vara om mig, novellen, ladsen eller bloggen :)
Och vad tror ni kommer hända nu då när Liam är hos Emely? ;)

Du Sarah ville du färga håret? Därför att jag ska färga min utväxt svart ikväll så då kan jag ju färga ditt hår då, sa Gloria.
Jassie hade verkligen blont hår, Gloria färgade sitt svart och Rubys var rosa.
Sarah skulle färga sitt hår svart nu också.
- Du Gloria kommer du ha färg kvar? Frågade jag.
Hon nickade.
- Jag kan färga ditt hår om du vill, kom till mig ikväll, sa hon.
Jag nickade och sen kom Ruby in genom toalettsdörren.
- Här är grejerna, sa hon och tog fram en nål.

Emelys perspektiv:
När jag kom hem för att äta middag hade mamma blivit arg.
Eller inte direkt arg, mer irriterad.
- Vad har du gjort? Var det första hon frågade mig när jag kom innanför dörren.
- Piercat mig, vadårå? Svarade jag spydigt.
- Vem gjorde det? Frågade mamma.
- Jag gjorde det på en salong, ljög jag.
Mamma kollade på mig.
- Samma salong där Sarah gjorde det, det är lugnt mamma, ljög jag igen.
Jag visste att mamma hade haft en piercing i näsan som hon gjort själv när hon var ung så hon borde inte bry sig.
- Du kan inte bara gå och ta hål i läppen utan att jag vet om det, sa mamma irriterat.
- Jag är ingen bebis längre, sa jag och gick förbi henne in i köket.
Mamma höll på att laga lax.
- Är du seriös, jag äter inte det där! Utbrast jag.
- Du äter det du blir serverad, sa mamma när hon kom in i köket.
- Emely vad fick dig att tro att du kunde pierca dig bara sådär? Frågade mamma.
- Du gjorde det när du var ung, jag har sätt bilder och du har berättat, sa jag en aning kaxigt.
- Och som jag sa så är den gjord av nån proffsig, ljög jag.
- Varför gjorde du det? Frågade mamma.
- Jag kanske tycker att det är snyggt!
- Du frågar mig nästa gång okey! Sa mamma bestämt.
- Vi får se, svarade jag.
- Emely du kan lika gärna ta ut piercingen! Sa mamma lite argare.
- Glöm det, jag drar! Sa jag och gick mot ytterdörren.
Jag tog på mig mina skor och min jacka och öppnade dörren.
- Emely du ska lyss… hörde jag mamma nästan skrika innan jag smällde igen ytterdörren.

Liams perspektiv:
Efter en och en halv månad var turnen i US över och imorgon åker vi emot UK igen.
Ganska skönt faktiskt.
Jag kände skuldkänslor över att jag hade varit så dålig på att ringa och smsa Emely men jag hade både ringt och smsat för någon dag sedan och hon hade inte svarat.
Jag undrar var hon är och vad hon gör?

Emelys perspektiv:
Vecka för vecka gick förbi.
Nu har det gått ungefär 9 veckor sedan jag såg Liam senast.
Om jag ska vara ärlig så bryr jag mig inte så mycket längre.
Eller det är i alla fall det jag låtsas om.
Egentligen så poppar han upp i mitt huvud varenda gång jag är ensam.
Jag saknar honom.
Men jag vet att det är över.
Jag vet att han inte bryr sig.
Så varför måste jag behöva göra det?
Mamma hade tagit min mobil och min dator ifrån mig eftersom jag inte hade lyssnat på henne.
Två piercingar i läppen, svart hår och korta svarta naglar.
Jag satt i klassrummet och skrapade bort lite nagellack från tummen med hjälp av en nagel.
Matteläraren pratade på om något som jag inte bryr mig om.
Mina betyg har sjunkit och jag har ganska mycket frånvaro.
Lektionen slutade äntligen.
Jag tog mina böcker och trängde mig förbi alla på väg ut från klassrummet.
Jag öppnade mitt skåp, slängde in böckerna och smällde igen skåpet.
- Emely vad har du för lektion nu? Frågade Sarah och kom gående emot mig.
Vi båda är förändrade.
Svart hår, svart klädstil, piercingar, svart nagellack och massa mörkt smink.
Jag kände knappt igen Sarah längre.
Fast jag kände knappt igen mig själv längre heller.
Gått ner i vikt hade jag gjort.
Och förändrats.
Men jag antar att det är så man växer upp.
Våga prova nya saker.
Jag öppnade mitt skåp och kollade på mitt schema.
Historia.
Jag suckade.
- Historia, du då? Svarade jag på Sarahs fråga.
- Geografi, pallar inte va med så jag ska dra ner på stan och träffa Ruby och hennes kille, sa Sarah.
- Hänkar du? Frågade hon.
- Mhm, svarade jag och tog min jacka och min väska och gick med Sarah ut ur skolan och ner på stan.
- Em!
- Sarah!
Ruby stod med en lång kille med grönt hår och rökte.
Hon gav mig cigarettpaketet.
Jag tog upp en cigarett och gav paketet till Sarah som gjorde samma sak.
Killen tände sin tändare och gav oss lite eld.
Jag drog in röken och sen blåste jag ut den. 

Tack för kommentarerna!
Undra hur det kommer gå för Emely och Liam...;)

Ruby och Sarah drack lite och sen gav dom flaskan till mig.
Något inom mig sa nej men något sa också ja.
Jag tänkte på Liam, han skulle inte tycka om det.
Fast han kanske inte ens tycker om mig längre?
Isåfall tycker han om den gamla mesiga Emely och inte den nya tonåringen Emely.
Han bryr sig inte helt enkelt, intalade jag mig själv och kände saknaden av honom.
Äh vafan, tänkte jag sen och tog flera djupa klunkar.
Ju fler klunkar jag tog ju mer glömde jag Liam.

Emelys perspektiv:
Klockan var efter tre på natten när jag öppnade ytterdörren och sparkade av mig mina skor.
Mitt huvud dunkade och allt var ganska suddigt.
Med ostadiga steg började jag gå upp för trappan till mitt rum.
Jag tog hjälp av räcket vid trappan.
- Emely Hannah Kathy Collis vart har du varit?
Jag hörde mammas stränga röst.
Jag samlade mig och lyckades svara.
- Ute.
- Vet du vad klockan är? Frågade mamma med en mer orolig ton i rösten.
- Mhm, mumlade jag fram.
- Klockan är halv fyra på natten och du stinker rök och alkohol, sa mamma med en blandning av oro, besvikelse och ilska i rösten.
- Jaja,  vem bryr sig, sa jag och skrattade.
- Vi kommer prata om det här imorgon, sa mamma och pekade mot mitt sovrum några dörrar bort.
- Gå och lägg dig.
Jag fnittrade och mamma stängde hennes sovrumsdörr.
Med lika ostadiga steg tog jag mig bort till mitt rum och föll ner i sängen med kläderna på.
Jag orkade inte byta om till pyjamas utan jag bara somnade som jag var.

Liams perspektiv:
From the moment I met you, everything changed
I knew I had to get you, whatever the pain

Jag sjöng dom två första raderna i Stand Up innan Harry sjöng den tredje raden.
Och Niall sjöng raden efter det.

I had to take you and make you mine
Take you and make you mine

Sen kom tre av mina reder igen innan Harrys rad kom och sen Nialls.

I would walk through the desert
I would walk down the aisle
I would swim all the oceans just to see you smile

Whatever it takes is fine
Whatever it takes is fine

Jag höjde mikrofonen till munnen och sjöng med alla i refrengen.

Oh oh ohh oh
So put your hands up
Oh oh ohh oh
'Cause it’s a stand up
I won’t be leaving ‘til I finish stealing every piece of your heart
Every piece of your heart

Sen sänkte jag mikrofonen och lyssnade på när Louis sjöng sina rader.
Sen sjöng Niall en rad och sen sjön vi alla refrengen två gånger..

I know your heart's been broken
But don’t you give up
I’ll be there, yeah I know it
To fix you with love

It hurts me to think that you’ve ever cried

Oh oh ohh oh
So put your hands up
Oh oh ohh oh
'Cause it’s a stand up
I won’t be leaving ‘til I finish stealing every piece of your heart
Every piece of your heart
Oh oh ohh oh
So put your hands up
Oh oh ohh oh
'Cause it’s a stand up
I won’t be leaving ‘til I finish stealing every piece of your heart

Efter refrengen sjöng Zayn sina rader och sen oh:ade alla igen och sen sjöng Niall refrengen.
Jag kan det här utantill och det kan dom andra också men ändå så sager vår maneger att vi måste öva det om och om igen.
Det känns så drygt bara.
Allt jag vill göra är att få allt jobb överstökat och träffa Emely.

And I will steal us a car
And we will drive to the stars
I will give you the moon
It’s the least I can do if you give me the chance

 Oh oh ohh oh

So put your hands up

Oh oh ohh oh

'Cause it’s a stand up

Jag höjde mikrofonen till munnen och sjöng med alla killarna på en rad och sen sjöng Harry en rad och sen sjön vi alla igen och sen Harry och sen alla och sen Harry igen.
Så som vi alltid sjunger den här låten.

 I’m a thief, I’m a thief

 You can call me a thief

  I’m a thief, I’m a thief

 But you should know your part

 I’m a thief, I’m a thief

 I’m only here

I’m a thief, I’m a thief

 Because you stole my heart

 I’m a thief, I’m a thief

Vi alla sjöng igen och sen sjöng Zayn medans jag och de andra killarna sjöng I’m a thief, I’m a thief.

 So put your hands up
 I’m a thief, I’m a thief
 'Cause it’s a stand up
 I won’t be leaving 'til I finish stealing every piece of your heart

'Cause you stole my heart
 I’m a thief, I’m a thief
 Call me a thief
I’m a thief, I’m a thief
 But you should know your part
I’m a thief, I’m a thief
I’m only here
I’m a thief, I’m a thief
Because you stole my heart

Zayn sjöng sista versen på låten och musiken slutade.
- Bra jobbat killar, ta fem minuters vatten paus! Ropade våran maneger.
Jag suckade, lämnade ifrån mig mikrofonen och gick av scenen.
Bara fem?
Varför kunde vi inte få ledigt en stund bara.

Emelys perspektiv:
Jag vaknade morgonen därpå med huvudvärk.
Jag låg kvar i sängen en stund och försökte minnas gårdagen.
Det var kul.
Mamma var arg det visste jag men ändå.
Jag kan inte vara hennes lilla mesiga barn hela mitt liv.
Jag måste ju få göra saker.
Och alla mina vänner gör det ju?
Värsta dåliga tidpunkten att vara mesig.
Om jag är det så lämnar dom mig.
Det är enkelt.
Jag måste leva lite, växa upp.

En månad senare

Jag hade fått utskällning på utskällning och en veckas utegångsförbud.
Såklart hade jag brutit det.
Jag orkar inte sitta hemma och tråka.
Jag, Sarah, Ruby, Jassie, Gloria och några andra tjejer och killar var på ungdomsgården nere i stan.
- Du Em, du skulle vara skitsnygg i en läppiercing! Utbrast Sarah.
- Du ser den som jag har? Ruby gjorde den, hon kan säkert göra en på dig med, sa Sarah sedan.
- Klart jag kan, sa Ruby och log lite.
- Okey, svarade jag.
Ruby reste sig och sa att hon skulle springa hem och hämta grejer.
Jag nickade.
Sen reste jag mig och gick till spegeln i badrummet.
Sarah, Jassie och Gloria kom efter mig.
Jag kollade mig i spegeln och föreställde mig med en läppiercing.
Det skulle nog bli ganska snyggt.
- Du Sarah ville du färga håret? Därför att jag ska färga min utväxt svart ikväll så då kan jag ju färga ditt hår då, sa Gloria.
Jassie hade verkligen blont hår, Gloria färgade sitt svart och Rubys var rosa.
Sarah skulle färga sitt hår svart nu också.
- Du Gloria kommer du ha färg kvar? Frågade jag.
Hon nickade.
- Jag kan färga ditt hår om du vill, kom till mig ikväll, sa hon.
Jag nickade och sen kom Ruby in genom toalettsdörren.
- Här är grejerna, sa hon och tog fram en nål.

Tack för kommentarerna!
Det verkar inte gå så bra för Emely...

Jag satt i baksätet på Pauls bil när jag såg Emelys flygplan flyga högre och högre mot himlen.
Jag kände några tårar rinna ner för kinden.
Nu var hon borta.
På riktigt.

Emelys perspektiv:
När jag kom hem var inget som vanligt.
Annie hade växt och Logan också.
Det känns som det i alla fall.
Mamma hade färgat hennes mellanbruna hår mörkbrunt och min bästis Sarah hade fått hennes läpp piercad.
Liam och jag ringde och smsade väldigt mycket dom första två veckorna men sedan trappades det ner.
Senaste gången han svarade på sms var fyra dagar sedan.
Livet har förändrats ganska mycket.
Sarah hade träffat någon tjej med rosa hår och piercingar som heter Ruby under sommaren och nu började jag och Sarah umgås ganska mycket med henne och hennes vänner.
Dom är schyssta.
Schysstare än man tror.

Liams perspektiv:
Jag saknar Emely.
Det är nästan det ända jag tänker på.
Fast jag hinner ju knappt tänka längre.
Det känns som om allt vi gör är att jobba.
Om bara några dagar åker vi iväg på våran 3-4 månaders UK och US turne.
Först till US och sen tillbaka till UK.
Jag suckade tungt när någon gav mig en mikrofon.
Repet började och jag började sjunga What Makes You Beautiful.

Emelys perspektiv:
Mobilen vibrerade i fickan.
För några veckor sedan hade jag nog blivit förväntansfull men inte nu längre.
Det var två veckor sedan Liam senast svarade på sms och jag visste att han var i US nu på turne.
Han hade säkert skaffat en annan tjej.
En som kunde vara med honom oftare.
Jag tog upp mobilen och kastade en snabb blick på klockan.
Den var över elva på kvällen.
För några veckor sedan hade jag redan varit hemma vid den här tiden.
Men inte nu.
Nu bryr jag mig inte helt enkelt.
Nu lever jag mitt liv.
Jag kollade varför mobilen hade vibrerat och såg ett sms från mamma.
Hon både ringde och smsade.
Men jag brydde mig inte helt enkelt.
- Em kom nu, jag känner en som ska ha fest ikväll! Sa Ruby och drog med mig längst gatan.
Jag, Ruby, Sarah och två andra tjejer som heter Jassie och Gloria gick och flamsade mitt ute i gatan.
En bil tutade och vi hoppade undan och gapskrattade.
Ju längre vi gick desto högre hördes musiken från festen.
Snart var vi framme och överallt dansade människor och det stank sprit.
Jassie sprang iväg och kom tillbaka med en flaska sprit.
Hon tog en klunk och skrattade.
Alla var på sånt där flamsigt skratt humör.
Ruby och Sarah drack lite och sen gav dom flaskan till mig.
Något inom mig sa nej men något sa också ja.
Jag tänkte på Liam, han skulle inte tycka om det.
Fast han kanske inte ens tycker om mig längre?
Isåfall tycker han om den gamla mesiga Emely och inte den nya tonåringen Emely.
Han bryr sig inte helt enkelt, intalade jag mig själv och kände saknaden av honom.
Äh vafan, tänkte jag sen och tog flera djupa klunkar.
Ju fler klunkar jag tog ju mer glömde jag Liam.

Tack för kommentarena, keep it up! :)
Woops, vad tror ni kommer hända nurå?;)

Förhoppningsvis håller dem ihop.
Och det hoppas jag att jag och Liam också gör.
Även fast det verkar ganska hopplöst.
Han hade lovat mig att ringa och smsa så ofta han kunde.
Och jag skulle göra samma.
Men det kändes ändå som om jag bara hängde kvar i en tråd.
Allt jag kunde göra var att hoppas att vårat förhållande överlever allt.

 Liams perspektiv:
Jag kramade om Emely länge medans tårarna rann.
Jag skulle sakna henne så mycket.
Det här var verkligen det mest jobbiga hejdå jag någonsin varit med om.
Efter kramen kollade jag henne i ögonen.
Hennes vackra men tårögda ögon.
Sen kysste jag henne.
Det ropades ut i högtalarna att det var sista chansen att checka in till hennes plan så hon var tvungen att gå.
- Jag älskar dig glöm aldrig det! Ropade jag efter henne medans tårarna strömmade ner.
Hon vände sig om och såg på mig med hennes tårögda ögon.
Jag såg tårar rinna ner för hennes kinder.
- Jag älskar dig också och ingen av oss kommer glömma det! Ropade hon och blåste en kyss till mig.
Jag log och tog emot den och fäste den vid mitt hjärta.
Hon skrattade lite och sen vinkade hon.
Jag vinkade tillbaka och sen vände hon sig om och någon sekund senare var hon borta.
Jag kände en klump i magen och tårarna rann mer och mer.
Jag vände mig om och såg på Niall.
Hans ögon var blanka och puffiga efter all gråt.
Evelyn hade gått och checkat in till hennes flyg innan Emely.
Vi kollade på varandra en stund och det kändes som om vi båda var nära att brista ut i gråt.
Jag hörde Niall ta ett djupt andertag.
- Kom så åker vi hem, det blir kul att träffa killarna ju, sa han.
Jag nickade och sen gick vi ut ifrån flygplatsen.

Emelys perspektiv:
Jag satte mig ner i mitt flygplanssäte och andades ut.
Mina ögon var puffiga efter all gråt.
Jag torkade ögonen och kollade ut igenom flygplansfönstret.
Allt jag såg var start och landningsbanan.
Sen hörde jag det ropas ut ifrån högtalarna att vi lyfter om tre minuter.
Jag suckade och viskade tyst.
- Hejdå London, hejdå Liam.

Liams perspektiv:
Jag satt i baksätet på Pauls bil när jag såg Emelys flygplan flyga högre och högre mot himlen.
Jag kände några tårar rinna ner för kinden.
Nu var hon borta.
På riktigt.

Jag, Emely, Evelyn och Niall träffades och snackade i ett dressingroom innan det var dags att gå upp på scenen.
Jag och Niall stannade kvar bakom scenen medans Emely och Evelyn gick upp på scenen tillsammas.
Programledaren öppnade ett kuvert.
Kuvertets innehåll förändrade en av tjejernas framtid.
- Och vinnaren av 2012 års ”I’m a star” är….

Liams perspektiv:
Sekunderna innan namnet ropades upp kändes som timmar.
Nervöst kollade jag ut mot scenen och hoppades av hela mitt hjärta att jag skulle få höra Emelys namn.
- Evelyn Hamilton!
Sen hörde jag ett dämpat skrik och Niall rusade förbi mig och upp så scenen.
Jag bara stod där som fast frusen.
Hon var så nära.
Jag såg henne krama om Evelyn och Niall.
Jag måste upp dit, tänkte jag och tog några osäkra steg upp på scenen.
Jag kramade om Emely och kände några varma tårar på min axel.
Men när jag kollade på henne så log hon.
Evelyn tog emot sitt pris och sen gick vi av scenen.
Så fort vi gått av scenen såg jag tårar rinna ner för Emelys kind.
- Vad är det? Frågade jag och kramade om henne.
- Jag är glad för Evelyns skull, jag menar genom tävlingen har hon blivit min bästa vän men ändå, sa Emely snyftande.
- Jag förlorade och jag var så nära.
Jag la min hand på hennes huvud och strök henne över håret.
- Det är okey, viskade jag.
- Du var fantastisk och du hade kul, viskade jag sedan.
- Jag vet och det är det som betyder något men jag ville verkligen vinna, sa Emely ganska tyst.
Hennes tårar fortsatte rinna ifrån hennes ögon ner på min axel.
- Du vann, sa jag.
Hon lyfte hennes huvud ifrån min axel och kollade frågande på mig.
- Du vann mitt hjärta, sa jag och log.
Emely log men tårarna fortsatte rinna.
Försiktigt torkade jag bort dem med min tumme.
Hon kramade om mig.
-Du vann mitt med, sa hon.
Jag log och kramade om henne.
Även fast vi inte vann tävlingen så var jag glad.
- Kom så går vi och gratulerar Evelyn och Niall, sa jag.
Emely nickade och torkade bort de sista tårarna.

Emelys perspektiv:
Nästa dag vaknade jag med en liten huvudvärk.
Igår vann Evelyn över mig och sen hade det varit en stor fest.
Med tanke på att jag bara är 16 och snart 17 år så drack jag inte värst mycket men tillräckligt mycket för att vakna upp med huvudvärk.
Sakta satte jag mig upp i sängen och kollade ut i mitt rum.
Min resväska låg packad på golvet och min handväska låg också packad bredvid.
Idag var det över.
På riktigt.
Idag ska jag åka hem.
Det ska Niall, Liam och Evelyn också.
Jag ska hem till den lilla staden Canterbury som ligger ungefär en och en halv timme ifrån London.
Evelyn skulle hem till Cambridge som också ligger ungefär en och en halv timme ifrån London men åt ett annat håll.
Liam och Niall stannar i London.
Sen åker dom på UK och US turne i ungefär 3-4 månader.
Det kändes som om allt tog slut nu men jag vet att det inte gör det.
Jag kommer aldrig glömma Evelyn.
Vi kommer förbli bra vänner.
Hon flyttar till London inom ett halvår också så jag kan nog flyga dit och hälsa på henne på något lov eller en helg och vi har bytt skype så vi kan snacka riktigt länge.
Jag vet inte hur det går för henne och Niall.
Förhoppningsvis håller dem ihop.
Och det hoppas jag att jag och Liam också gör.
Även fast det verkar ganska hopplöst.
Han hade lovat mig att ringa och smsa så ofta han kunde.
Och jag skulle göra samma.
Men det kändes ändå som om jag bara hängde kvar i en tråd.
Allt jag kunde göra var att hoppas att vårat förhållande överlever allt.

Tack för alla kommentarer! :)

Jag kramade om Emely när hon kom av scenen och vi lyssnade en stund på Evelyn som sjöng Avril Lavignes I love You.
Hon är riktigt bra.
Men det är Emely också.
Vi lyssnade en stund innan vi gick och gjorde oss redo för nästa uppträdande.
Våran duett.

Emelys perspektiv:
- Du är jättevacker, sa Liam till mig.
Jag log.
Jag kände mig faktiskt vacker.
- Tack, du med snygging, sa jag och pussade honom på kinden.
På mig har jag en söt ljusrosa klänning som slutar precis ovanför knäna och ballerinor i samma färg.
Mitt hår är utsläppt och lite lockigt och mitt smink är naturligt.
Liam har på sig en vit farfarströja och en svart kavaj över det och mörka jeans och vita låga converse.
Hans hår är lika snyggt som vanligt.

Liams perspektiv:
Tell me how I'm supposed to breathe with no air
If I should die before I wake
It's 'cause you took my breath away
Losing you is like living in a world with no air, oh

Emely sjöng första delen av No Air av Jordin Sparks och Chris Brown.
Jag höll min mikrofon mot min mun och fortsatte sjunga på låten.

I'm here alone, didn't wanna leave
My heart won't move, it's incomplete
Wish there was a way that I can make you understand

Emely log emot mig och sen fortsatte hon sjunga.

But how do you expect me
To live alone with just me
'Cause my world revolves around you
It's so hard for me to breathe

Jag höjde mikrofonen till munnen och sjöng med Emely I refrengen.

Tell me how I'm supposed to breathe with no air
Can't live, can't breathe with no air
It's how I feel whenever you ain't there
It's no air, no air
Got me out here in the water so deep
Tell me how you gonna be without me
If you ain't here, I just can't breathe
It's no air, no air
No air, air
No air, air
No air, air
No air, air

Jag såg på Emely när hon sjöng.
Hon ser så glad ut, man ser på henne at thon gör de thon älskar.
Hon är vacker när hon är glad.
I för sig så är hon alltid vacker.
Jag log och började sjunga min del av låten.

I walked, I ran, I jumped, I flew
Right off the ground to float to you
There's no gravity to hold me down for real

Sen kom Emelys del.

But somehow I'm still alive inside
You took my breath, but I survived
I don't know how, but I don't even care

So how do you expect me
To live alone with just me
'Cause my world revolves around you
It's so hard for me to breathe

Det lät bra.
Eller bättre en bra.
Det lät fantastiskt.
Med stort självförtroende sjöng jag med Emely i refrengen.

Tell me how I'm supposed to breathe with no air
Can't live, can't breathe with no air
It's how I feel whenever you ain't there
It's no air, no air
Got me out here in the water so deep
Tell me how you gonna be without me
If you ain't here, I just can't breathe
It's no air, no air
No air, air
No air, air
No air, air
No air, air
No more
It's no air, no air
Oh, oh
Tell me how I'm supposed to breathe with no air
Can't live, can't breathe with no air
It's how I feel whenever you ain't there
It's no air, no air
Got me out here in the water so deep
Tell me how you gonna be without me
If you ain't here, I just can't breathe
It's no air, no air
No air, air
No air, air
No air, air
No air, air

Allt gick bra.
Vi låter faktiskt riktigt bra tillsammans.
Vi log mot varandra och avslutade låten.

Tell me how I'm supposed to breathe with no air
Can't live, can't breathe with no air
It's how I feel whenever you ain't there
It's no air, no air
Got me out here in the water so deep
Tell me how you gonna be without me
If you ain't here, I just can't breathe
It's no air, no air

No air, air
No air, air
No air, air
No air

Emely log emot mig och jag log emot henne.
Sen gick vi av scenen.
Vi gav ifrån oss mikrofonerna och sen hoppade Emely i min famn.
- Vi ägde! Utbrast hon medans hon kramade om mig.
- Ja det gjorde vi verkligen, sa jag och skrattade lite innan jag kramade om henne.
Vi lyssnade på när Evelyn och Niall sjöng deras duett och sen var det dags för omröstning.
Jag, Emely, Evelyn och Niall träffades och snackade i ett dressingroom innan det var dags att gå upp på scenen.
Jag och Niall stannade kvar bakom scenen medans Emely och Evelyn gick upp på scenen tillsammas.
Programledaren öppnade ett kuvert.
Kuvertets innehåll förändrade en av tjejernas framtid.
- Och vinnaren av 2012 års ”I’m a star” är….  

Tack för kommentarerna och förlåt att kapitlet kom upp sent! :)

Jag hade lyssnat och kom att tänka på när jag var lika liten som Annie och brukade lyssna på mammas sagor.
Tanken fick mig att le.
Jag tänkte på sagan när jag plötsligt kom på det.
- Du Liam? Frågade jag.
- Ja? Svarade han.
Jag log emot honom och frågade min fråga.
- Jag är prinsessan och du är prinsen eller hur?

Emelys perspektiv:
Liam nickade och log.
- Japp, fast vi kommer nog inte få nån prins och prinsessa som heter Johnatan och Annie, sa han.
Jag skrattade.
- Så vi kommer gifta oss eller? Frågade jag och log.
- Hoppas det, sa Liam och blinkade med ena ögat.
Jag skrattade och la mig ner i soffan.
Jag la mitt huvud i hans knä och han böjde sig ner och pussade mig på munnen.
Sen så började filmen.

Liams perspektiv:
The way you move is like a full on rainstorm
And I'm a house of cards
You're the kind of reckless
That should send me runnin'
But I kinda know that I won't get far
And you stood there in front of me
Just close enough to touch
Close enough to hope you couldn't see
What I was thinking of

 Drop everything now
Meet me in the pouring rain
Kiss me on the sidewalk
Take away the pain
'Cause I see sparks fly whenever you smile
Get me with those green eyes, baby, as the lights go down
Give me something that'll haunt me when you're not around
'Cause I see sparks fly whenever you smile

My mind forgets to remind me
You're a bad idea
You touch me once and it's really something,
You find I'm even better than you imagined I would be.
I'm on my guard for the rest of the world
But with you I know it's no good
And I could wait patiently but I really wish you would...

Drop everything now
Meet me in the pouring rain
Kiss me on the sidewalk
Take away the pain
'Cause I see sparks fly whenever you smile
Get me with those green eyes, baby, as the lights go down

Jag stod bakom scenen och kollade och lyssnade när Emely sjöng Sparks fly av Taylor Swift.
Hon sjöng fantastiskt.
Hon är menad att vinna.
När hon sjöng “my mind forgets to remind me, you’re a bad idea” började jag tänka.
Jag vet att det skulle bli svårt.
Tävlingen skulle ta slut och Emely skulle åka hem.
Beroende på om hon vann eller inte så skulle hon komma hit till London.
Om hon vinner vinsten som är ett skivkontrakt så vinner hon även massa pengar och ett stort hus i London och därför så flyttar hon hit och startar sin karriär.
Men om hon inte vinner så åker hon hem och stannar där.
Förhoppningsvis så tar hon tag i sin karriär på egen hand och sen kanske hon kommer till London.
Jag hoppas verkligen att hon vinner, men hur det än blir så blir det svårt.
Lång distans förhållande.
Sånt är alltid svårt.
Jag reser och spelar och hon kanske gör samma sak snart.
Jag vet inte vart det leder oss men jag vet att det inte kommer skilja oss ifrån varandra.
Det är vi förevigt.

Drop everything now,
 Meet me in the pouring rain,
Kiss me on the sidewalk,
Take away the pain
 'Cause I see sparks fly whenever you smile.
Get me with those green eyes, baby, as the lights go down
 Give me something that'll haunt me when you're not around
'Cause I see sparks fly whenever you smile

The sparks fly...
 Oh, baby, smile...
The sparks fly...

Hon sjöng det sista av låten och publiken applåderade.
Sen var det dags för Evelyn.
Jag kramade om Emely när hon kom av scenen och vi lyssnade en stund på Evelyn som sjöng Avril Lavignes I love You.
Hon är riktigt bra.
Men det är Emely också.
Vi lyssnade en stund innan vi gick och gjorde oss redo för nästa uppträdande.
Våran duett.

Tack för kommentarerna och tipsen på klänningen! :)
Ikväll ska jag iväg på utomhusbio och se ett band spela så uppdateringen kan bli dålig...
Älskar er eftersom ni förstår;)
Förresten, lämna gärna en fråga eller två i frågelådan! :)

Jag vet, jag skojar bara ser du, sa Niall och log och pussade mig lätt på munnen.
Jag log.
Niall är den sötaste killen jag någonsin träffat.
Lyckligt kastade jag en blick mot Emely och Liam som gick hand i hand.
Jag log för mig själv.
Dom är perfekta för varandra.

Liams perspektiv:
Middagen var rolig och maten var god.
Jag och Emely var hemma vid strax efter tio.
Hon är ganska trött efter allt övande och hon sa att hon ville sova.
- Du Em, jag vet att du ville sova men vi kan ju kolla en film? Föreslog jag.
- Okey, kolla vad som går på tv:n, sa hon och log.
- The notebook går om du vill se den, den börjar om tjugo minuter, sa jag.
- Okey det blir perfekt, svarade hon och log emot mig.
Jag gick in till mitt rum, tog på mig mjukisar och en pösig vit T-shirt och hämtade några filtar.
När jag kom ut hade Emely på sig en vit T-shirt och mjukisshorts ifrån Hollister.
Hon hade även fixat två koppar varm choklad och popcorn.
Jag log emot henne och hon log tillbaka.
Vi satte oss i soffan även fast det var ungefär 15 minuter kvar tills filmen skulle börja.
Vi snackade om allt mellan himmel och jord när Emelys mobil ringde.
Hon tog upp mobilen och svarade.
- Hej mamma.
Hon log ett litet leende.

Emelys perspektiv:
- Hej gumman, hur är det? Frågade mamma.
- Bra, svarade jag och log även fast hon inte kunde se det.
Jag saknar familjen och alla kompisar även fast jag trivs bra här.
- Du jag tänkte fråga en sak, sa mamma.
- Mm okey, svarade jag.
- Annie vaknade ut av en mardröm nyss och hon vill verkligen att just du läser en saga för henne så kan du göra det lite snabbt?
Jag suckade.
- Varför måste just jag? Frågade jag.
- Jag vet inte, hon vill det eftersom hon förmodligen saknar dig.
- Okey, svarade jag och harklade mig.
- Tack, jag ska gå in med telefonen till henne, sa mamma.
Jag satte på högtalare så att jag slapp hålla mobilen vid örat.
- Jag måste berätta en saga för min syster, sa jag och suckade.
- Jag kan göra det om du vill, sa Liam och log.
Jag log tillbaka.
- Gärna.
Liam log och sen hörde jag Annie röst i telefonen.
- Hej!
- Hej, sa jag och log.
- Hej, sa Liam.
- Jag heter Liam, sa han sedan gulligt.
- Är du den som Emely sjunger med? Frågade Annie.
- Ja, svarade Liam och log emot mig.
- Vad heter du? Frågade han sedan.
- Jag heter Annie och jag är Emelys lillasyster, sa Annie nöjt.
- Hon gillar dig, viskade jag till Liam och log.
Han skrattade lite tyst.
- Okey, hej Annie, är det okey om jag berättar en saga för dig? frågade Liam.
- Ja! Utbrast Annie.
- Okey, vad vill du att den ska handla om?
- Prinsar och prinsessor!
Typiskt Annie, tänkte jag och log.
- Okey jag tror jag kan en, sa Liam och började berätta.
- Det var en gång en vacker prinsessa som bodde i ett slott. Hon hade vackert brunt hår och otroligt vackra ögon och hon sjöng som en ängel.
Hennes leende fick alla att bli glada och hennes glada personlighet lyste upp världen.
En dag reste prinsessan iväg för att kunna sjunga med några av skogen djur och då träffade hon en prins.
- Gillade prinsen att sjunga? Frågade Annie.
- Ja, han älskade det, svarade Liam.
- Hur såg han ut? Frågade Annie.
Man hörde på henne att hon verkligen gillade sagan.
- Prinsen hade brunt hår och bruna ögon, sa Liam.
- Berätta mer! Utbrast Annie.
Liam log och fortsatte berätta.
- Prinsen och prinsessan träffades och sjöng tillsammans med alla skogens djur ända tills det bara var dom och en liten flick kanin och pojk kanin kvar.
- Gillade kaninerna att sjunga? Frågade Annie.
- Japp, svarade Liam och sen fortsatte han.
- Prinsen och prinsessan var glada tillsammans så de bestämde sig för att gifta sig. Dom gifte sig och blev kung och drottning och fick en son och en dotter som blev prins och prinsessa.
- Vad hette prinsen och prinsessan? Frågade Annie.
- Johnatan och Annie, svarade Liam.
Jag log.
Han visste att mina syskon hette det och jag viste att det skulle göra Annie mycket glad att få vara med i en saga.
- Jag är en prinsessa och Logan är en prins! Utbrast Annie.
- Ja, svarade Liam och log.
- Berätta slutet, sa Annie glatt.
- Kungen och drottingen levde lyckliga i alla sina dagar, avslutade Liam.
- Åh vad bra, tack för sagan Liam! Utbrast Annie.
Jag log emot honom och han log tillbaka.
- Inga problem Annie, sa Liam.
Sen hörde jag mamma säga åt Annie att det var dags att sova.
- Tack Liam, sa hon sedan glatt.
- Inga problem, sa Liam.
- Hoppas att jag får träffa er två snart, sa mamma.
- Jadå, svarade jag.
- Det skulle vara jättetrevlig, svarade Liam.
Jag pratade med mamma en stund och sen la jag på.
Filmen började om några minuter.
Jag tänkte igenom sagan.
Den var gullig.
Jag hade lyssnat och kom att tänka på när jag var lika liten som Annie och brukade lyssna på mammas sagor.
Tanken fick mig att le.
Jag tänkte på sagan när jag plötsligt kom på det.
- Du Liam? Frågade jag.
- Ja? Svarade han.
Jag log emot honom och frågade min fråga.
- Jag är prinsessan och du är prinsen eller hur?

Tack för alla kommentarer! :)
Skulle ni kunna svara på en fråga åt mig? Behöver verkligen hjälp!
Färgglad eller ljusrosa/vit skolavslutningsklänning? :)

- Du vet, älskar du fortfarande mig?
Jag nickade och såg ett leende sprida sig över hennes läppar.
- Ja, jag har aldrig slutat älska dig, sa jag.
- Även fast du inte älskar mig tillbaka så…
Jag avbröts av att Emelys läppar trycktes emot mina.
Först vart jag väldigt förvånad men sen besvarade jag kyssen.
Det var det bästa som hänt på länge.
Hela jag kände mig lycklig.
Emely drog sig försiktigt undan.
- Jag älskar dig Liam, det har jag alltid gjort men jag var en för stor idiot för att förstå det tidigare.

 Liams perspektiv:
Jag log emot Emely.
Hon hade sagt att hon älskade mig.
Äntligen.
Fast jag var fortfarande inte säker på en sak.
Är det vi nu?
Förvirrat reste jag mig och gick mot dörren.
Emely kollade konstigt och frågade på mig.
- Ge mig en minut, ehm… började jag.
- Jag måste tänka, sa jag sedan.
Hon nickade långsamt.
- På vad? Frågade hon sedan och log lite smått.
- Allt, sa jag och gick ut och stängde dörren efter mig.
På första och andra våningen i huset hade Big Time Rush bott med deras tävlande.
På tredje våningen hade Zayn och Louis bott med deras tävlande och på fjärde våningen bor jag och Niall med våra tävlande och på våningen ovan för oss hade Harry bott med hans tävlande.
Varje våning hade två lägenheter.
Och nu bor det bara folk i två av dem tio lägenheterna.
Det känns ganska konstigt.
Jag tog ett djupt andertag och började gå ner för trapporna medans jag ringde Zayn.
Jag behövde prata med honom.
Vad skulle jag säga?
Det hade jag ingen aning om men jag vet att jag måste snacka med nån.

Emelys perspektiv:
Dagarna gick och finalen närmade sig.
Idag är det fredag och imorgon är det lördag.
Dagen för finalen.
Jag ska sjunga två låtar, en valfri och en duett med Liam.
Samma sak ska Evelyn göra fast hon skulle sjunga en duett med hennes mentor Niall.
Söndagen då Liam kommit hem hade blivit både bra och dålig.
Den vart dålig då Liam gick för att tänka och bra när han kom tillbaka.
Jag visste inte riktigt vad han skulle tänka på men han älskade mig fortfarande och nu var det vi.
Även fast det nog inte var speciellt bra i längden.
- Emely kommer du?
Mina tankar avbröts av Liams fråga.
- Mm, svarade jag och kollade mig i spegeln en sista gång innan jag gick ut ur mitt rum.
- Du är vacker, som vanligt, sa Liam och log.
Jag log tillbaka.
- Tack, du med, sa jag.
Allt känns perfekt, Liam är perfekt.
Det hade tagit slut med Kieran när han åkte hem och jag insåg även vilken idiot jag var som var tillsammans med honom.
Han var inte i närheten av lika gullig som Liam.
Liam pussade mig på pannan och sen gick han ut i hallen.
Han, jag, Evelyn och Niall skulle ut och äta middag ikväll eftersom finalen är imorgon.
Det vill vi fira.

Evelyns perspektiv:
- Drick inte för mycket nu tjejer, vi vill inte ha nån baksmälla på scenen imorgon, sa Niall skämtsamt.
Jag, Liam och Emely skrattade och jag slog till honom lätt på armen.
- Vi ska bara äta middag vet du, sa jag och log.
- Jag vet, jag skojar bara ser du, sa Niall och log och pussade mig lätt på munnen.
Jag log.
Niall är den sötaste killen jag någonsin träffat.
Lyckligt kastade jag en blick mot Emely och Liam som gick hand i hand.
Jag log för mig själv.
Dom är perfekta för varandra.

Jag är tillbaka! :)
Tusen tack för alla kommentarer på kapitel 20 och alla "krya på dig"! :)
Ni är bäst, thank you! :)

Hej, förlåt för att uppdateringen är dålig men jag är magsjuk så jag orkar bara ligga still.
Hoppas ni förstår?
Uppdateringen kommer bli som vanligt igen så fort jag mår bra :)
Xoxo Maja

Jag skulle sjunga i finalen.
Tänk om jag faktisk vann hela tävlingen?
Och Kieran skulle åka hem.
Det kändes hemskt.
Men ändå bra på något sätt.
Alla förvirrade känslor kom tillbaka.
Fast den här gången var det annorlunda.
Den här gången visste jag.
Jag älskar Liam.
Oavsätt vad.

Emelys perspektiv:
Jag satt i soffan och kollade på någon konstig och tråkig talkshow när jag hörde en nyckel vridas om i dörren.
Förvirrat kollade jag mot dörren och såg den öppnas.
Då kom jag på att det var söndag och det var ju på en söndag som Liam skulle komma tillbaka.
Jag ser Liams söta ansikte och sen reser jag mig snabbt och springer fram till honom.
- Liam! Skrek jag överlyckligt och såg ett litet leende sprida sig över hans läppar.
Han hinner knappt släppa ner hans väska innan jag slänger mig i hans famn.
Jag drog in hans underbara doft och jag kände hans varma famn.
Äntligen.
- Om du bara visste hur mycket jag har saknat dig, sa jag tyst.
Jag kände Liam krama om mig lite hårdare.
- Jag har saknat dig sjukt mycket Emely och jag är ledsen, sa Liam tyst.
Sen slutade vi kramas och Liam stängde dörren innan han tog av sig sin jacka och sina skor.
Jag gick in i vardagsrummet medans Liam gick in på hans rum för att lämna hans väska.
På bara några sekunder var han ute igen.
I hans hand höll han en present.
- Här, jag hoppades att den kunde göra oss sams, sa han och log medans han gav mig den.
- Tack, sa jag och tog emot presenten.
Försiktigt började jag öppna den.
- Du behövde inte, jag tror vi är sams ändå, sa jag och log.
- Jag kanske inte behövde men jag ville, sa Liam och satte sig ner bredvid mig i soffan.

Liams perspektiv:
Det var skönt att vara hemma och ha Emely i min närhet igen.
Jag satt tyst och kollade på när hon öppnade presenten.
När hon tagit bort allt papper och öppnat den lilla asken kollade hon chockat på mig.
Jag log mot henne när hon tog upp silverarmbandet ur den lilla asken.
Det var ett runt silver armband med texten ”You are a shining star in every way and that’s why I love you”
Emely log mot mig och sen kände jag henne omfamna mig.
Jag besvarade kramen men den höll inte lika länge som jag ville.
Jag såg på medans hon försökte ta på sig armbandet.
- Här, låt mig hjälpa dig, sa jag och tog armbandet.
Hon log medans jag satte på henne armbandet.
Det passade perfekt.
- Tack Liam, det är verkligen jättefint, sa Emely.
- Inga problem, texten är ju sann, svarade jag.
Hon log emot mig.
- Jag är inte lik dom flesta tjejerna och vissa kan uppleva det dåligt och vissa kan uppleva det bra, sa hon.
- Fast jag bryr mig inte, jag är mig själv, sa hon sedan.
- Och det gillar jag med dig, sa jag.
Hon log.
- Dom flesta tjejerna skulle stavat sitt namn Emily men min mamma tyckte om Emely bättre, sa hon.
- Jag gillar det bättre när det stavas Emely faktiskt, det är mer unik så, sa hon sen.
- Du är unik, sa jag.
- På ett väldigt bra sett, la jag sedan till.
- Tack, det gör mig glad eftersom jag vill vara unik och inte som alla andra tjejer, sa hon.
Jag log mot henne och hon log emot mig.
- Du jag har en fråga, sa hon sedan.
- Okey, vad är det? Frågade jag lite nyfiket.
- Du kommer ihåg det du sa till mig en kväll före du åkte? Frågade hon.
Jag nickade.
- Du menar att jag sa att jag älskar dig? frågade jag sedan.
Emely nickade och log.
Jag kollade lite frågande på henne.
Vad är det med det egentligen?
- Gör du fortfarande det? Frågade hon.
- Vad?
- Du vet, älskar du fortfarande mig?
Jag nickade och såg ett leende sprida sig över hennes läppar.
- Ja, jag har aldrig slutat älska dig, sa jag.
- Även fast du inte älskar mig tillbaka så…
Jag avbröts av att Emelys läppar trycktes emot mina.
Först vart jag väldigt förvånad men sen besvarade jag kyssen.
Det var det bästa som hänt på länge.
Hela jag kände mig lycklig.
Emely drog sig försiktigt undan.
- Jag älskar dig Liam, det har jag alltid gjort men jag var en för stor idiot för att förstå det tidigare.

Jag reste mig och gick ut ur mitt rum.
Jag såg Kieran och Evelyn gå upp på scenen så jag gick också upp.
Vi stod bredvid varandra och väntade på att namnet på den första som gick vidare skulle ropas upp.
När namnet ropades upp visste jag inte hur jag kände mig inombords.

Emelys perspektiv:
- Evelyn Hamilton!
Jag kollade mot Evelyn, hon hade gått vidare.
I chock la hon händerna över munnen och sen kom Niall upp på scenen och kramade om henne.
Dom var så lyckliga tillsammas.
Varför kunde inte jag vara lycklig?
- Tack så hemsk mycket! Sa Evelyn glatt i mikrofonen som programledaren hade gett henne.
Jag log mot henne och hon log tillbaka innan hon och Niall gick av scenen.
Jag kollade ut mot publiken igen och kände nervositeten byggas upp.
Allt kändes så konstigt.
Jag stod här med Kieran.
Nån av oss skulle bli tvungna att åka hem.
Jag ville verkligen inte stå här med honom.
Det krossade mitt hjärta lite.
Han hade varit en idiot samtidigt som han varit väldigt gullig.
Jag kände hur en tår rann ner för min kind.
Det kändes så jobbigt.
Jag ville vara kvar men samtidigt ville jag inte att han skulle åka hem.
Jag kände hur Kierans hand försiktigt tog tag i min.
Och jag lät honom hålla min hand.
Sen tog jag ett djupt andertag och väntade på namnet på den som fick stanna kvar skulle ropas upp.
- Och den som får sjunga i finalen är…
Jag höll Kierans hand hårt.
- Emely Collins!
Det är mitt namn ju!
Hela jag vart chockad.
Jag släppte Kierans hand och la mina händer över min mun.
Tårarna kom strömmande ner för mina kinder.
Allt kändes så bra men samtidigt så dåligt.
Jag kände hur Kieran kramade om mig och sen log han mot mig när programledaren gav mig mikrofonen.
-Tack så mycket för alla röster, tack! Utbrast jag och log stort.
Mina tårar rann fortfarande ner för mina kinder.
Jag kramade om Kieran och sen gick jag av scenen.
Jag var kvar.
Jag skulle sjunga i finalen.
Tänk om jag faktisk vann hela tävlingen?
Och Kieran skulle åka hem.
Det kändes hemskt.
Men ändå bra på något sätt.
Alla förvirrade känslor kom tillbaka.
Fast den här gången var det annorlunda.
Den här gången visste jag.
Jag älskar Liam.
Oavsätt vad.

Tack för kommentarerna!
Och förlåt för att jag inte uppdaterade igår, livet kom ivägen om jag ska säga så;)
Kort kapitel I know men hoppas ni gillar det ändå:)
Ställ gärna en fråga i frågelådan:)

- Det är lite svårt när jag inte ens kan lyssna på mitt hjärta utan att känna mig förvirrad ibland tusen olika känslor.
- Vilka känslor?
Jag hade inget svar på Liams fråga.
Jag var så förvirrad så att jag inte ens visste vad jag kände längre.
- Du och Kieran och allt bråk och tävlingen och du sa att du älskar mig.
- Okey, sa Liam tyst.
- Och du gav mig inte ens en chans att fundera över hur jag känner för dig innan du stack!
Jag kände mig riktigt arg just nu.
Allt kändes så fel.
- Hur känner du för mig nu? Exakt nu? Frågade Liam.
Tårarna rann ner för mina kinder och jag kunde inte stoppa dem.
- Jag hatar dig!

 Emelys perspektiv:
Jag stod framför spegeln och kollade på mig själv.
Lördagen var här och det var knappt en halvtimme kvar tills jag skulle stå på scenen och sjunga.
Jag hade en lång mörklila klänning med silverglittriga detaljer.
Mitt hår var utsläppt och fint borstat med några lockar.
På fötterna hade jag silverglittriga ballerinor och mitt smink var ganska naturligt.
Jag tog ett djupt andertag och gjorde mig mentalt redo för kvällens program när min mobil vibrerade.
Jag tog upp den och såg ett sms.
Jag hann inte kolla smset för ens mobilen vibrerade igen.
Två sms.
Det första var ifrån Evelyn.
”Lycka till Em! :D<3”
Jag log för mig själv och svarade på smset.
”Desamma Eve! :D<3”
Sen kollade jag det andra smset.
Det var ifrån Liam.
Vi hade inte pratat sedan dagen då jag sa att jag hatade honom.
Jag kunde fortfarande inte fatta att jag hade sagt det.
Det kändes så sjukt taskigt.
Jag kan inte hata honom, jag bara kan inte.
Jag hade varit riktigt arg på honom så jag hade bara sagt det för att det slank ur mig.
Jag kunde inte riktigt tänka då kändes det som.
Nervöst öppnade jag smset.
”Lycka till ikväll”
Det var det.
Det var ingen smilis, utropstecken, punkt eller hjärta, bara ett lycka till.
Jag suckade.
Han drev mig verkligen till vansinne och jag tror nog inte han är så värst glad heller efter det som hände.
Men jag måste försöka ställa allt till rätta.
Vi började så bra och sen vart allt fel.
Och det är det jag måste fixa.
Jag vill inte att allt ska vara fel.
Jag samlade mig lite och svarade på smset.
”Tack, ska du kolla?”
Någon minut senare fick jag ett svar ifrån Liam.
”Ja”
Snabbt kollade jag klockan innan jag svarade på smset.
Jag skulle på scenen om tio minuter.
”Hur mår din syster?”
Jag ville inte att konversationen skulle sluta.
”Bra, hon kom hem ifrån sjukhuset idag så nu sitter hela våran familj vid tv:n”
- Emely du ska på snart! Hörde jag någon ropa.
- Okey! Ropade jag tillbaka och sen svarade jag på smset.
”Okey skönt att höra”
Någon minut efter jag hade skickat smset fick jag ett svar.
”Mm, vad ska du sjunga för låt?”
Jag kollade mig snabbt i spegel och allt såg okey ut, sen svarade jag på smset.
”Du får se, jag valde låten och gjorde allt själv. Snälla lyssna noga, jag menar vart ända ord”
Efter jag hade svarat la jag ner mobilen och gick ut ifrån mitt dressingroom och mot scenen.
Snart var det dags för mig att stå på scenen.
Jag tog ett djupt andertag och sen började min film med saker ifrån veckan spelas upp.
Det sas på filmen att jag hade jobbat hårt själv eftersom Liam var tvungen att åka hem på grund av en sak som hänt inom familjen.
När filmen var slut så gick jag upp på den mörka scenen och ställde mig vid mikrofonen.
En spotlight kom på mig och musiken började spela.

What I thought wasn't mine
In the light
Was a one of a kind
A precious pearl

 When I wanted to cry
I couldn't cause I
Wasn't allowed

Gomenasai for everything
Gomenasai, I know I let you down
Gomenasai till the end
I never needed a friend
Like I do now

What I thought wasn't all
So innocent
Was a delicate doll
Of porcelain

When I wanted to call you
And ask you for help
I stopped myself

Gomenasai for everything
Gomenasai, I know I let you down
Gomenasai till the end
I never needed a friend
Like I do now

 Jag kollade ut mot publiken och såg väldigt många långsamt vifta med små lampor i takt med musiken.

What I thought was a dream
A mirage
Was as real as it seemed
A privilege

When I wanted to tell you
I made a mistake
I walked away

Jag kände en ensam tår rinna ner för min kind.
Allt jag kunde tänka på just nu var Liam.
Honom tänkte jag på genom hela låten.
Han hade sagt förlåt till mig och jag hade inte lyssnat.
Hur kunde jag vara så dum?
Gomenasai betyder förlåt på japanska.
Och förlåt är just det jag måste saga till honom.

Gomenasai, for everything
Gomenasai, Gomenasai, Gomenasai
I never needed a friend,
Like I do now

Gomenasai, I let you down
Gomenasai, Gomenasai,
Gomenasai till the end
I never needed a friend
Like I do now

När musiken tystnade så log jag emot publiken och tog emot deras applåder.
Sen gick jag av scenen.
Så fort jag klivit av scenen strömmade fler tårar ner för mina kinder.
Med snabba steg gick jag mot mitt dressingroom och tog upp min mobil.
Jag såg att jag hade fått ett sms från Liam.
Det hade jag fått för ett tag sedan, när jag väntade på att få gå på scenen.
”Okey jag ska lyssna noga eftersom du vill, lycka till igen”
Jag satte mig ner på en stol och tänkte precis ringa Liam när jag ångrade mig.
Tänk om det inte betydde något för honom?
Istället för att ringa la jag ifrån mig mobilen och bara satt tyst.
Tystnaden bröts av min ringsignal.
Jag tog upp mobilen och kände mitt hjärta banka snabbare och snabbare när jag såg Liams namn på skärmen.
- Hej, svarade jag och log.
- Du var fantastik! Utbrast Liam.
Jag skrattade lite samtidigt som några tårar rann ner för mina kinder.
Jag vet inte varför.
Förmodligen lyckotårar över att han inte verkade arg.
- Tack, sa jag.
- Jag, pappa, mamma, Ruth och Nicole röstar på dig bara så att du vet, sa Liam.
- Tack, sa jag igen.
Sen vart det tyst ett tag.
- Ehm jo jag tänkte på det du sa… började Liam efter en stunds tystnad.
- Mm? Frågade jag tyst.
- De att jag skulle lyssna på låten och jag tror jag förstår vad du menade, det är en jättefin text och om du verkligen…
- Emely! Hörde jag någon ropa.
- Vänta lite, sa jag till Liam.
- Ja? Ropade jag.
- Kom till scenen! Ropade rösten igen.
- Okey! Ropade jag tillbaka och sen satte jag mobilen vid örat igen.
- Jag måste gå Liam, kan du säga vad du ville säga snabbt?
- Det var inget speciellt, lycka till i omröstningen, sa Liam med en lite ledsen och nervös röst.
Sen hörde jag flera pipande toner.
Han hade lagt på.
Inom mig gjorde det ont.
Och jag vill veta vad han tänkte säga.
Kanske förstod han genom låten att jag verkligen ville säga förlåt?
Jag reste mig och gick ut ur mitt rum.
Jag såg Kieran och Evelyn gå upp på scenen så jag gick också upp.
Vi stod bredvid varandra och väntade på att namnet på den första som gick vidare skulle ropas upp.
När namnet ropades upp visste jag inte hur jag kände mig inombords.

Tack för kommentarerna! :)

Jag hoppade in i duschen, borstade håret och tänderna och tog på mig nya rena kläder.
Mörka jeans, svarta ganska låga boots, en svart spetsbandeu och en svart blus.
Sen tog jag min mobil och gick ut i hallen.
När mobilen ringde så tryckte jag direkt på grön lur och svarade hej.
- Hej Emely.
Jag trodde att det var Evelyn som hade ringt men det var det inte.
Jag hörde en röst som fick mig att stelna till.

 Emelys perspektiv:
Jag sa inget, jag bara stod helt still tills jag hörde rösten igen.
Liams röst.
Rösten som hade sagt både att jag var en idiot och att han älskade mig.
Jag ville verkligen inte prata med Liam nu.
Han hade stuckit härifrån utan att säga hejdå.
Jag kände mig arg och sviken.
- Du hade ringt?
- Mm, svarade jag tyst.
- Var det något särskilt?
Liam lät nervös och trött.
Något särskilt?
Jag kunde inte hålla min ilska inom mig längre.
- Du stack utan att ens säga något till mig! Utbrast jag.
- Jag vet, förlåt, sa han tyst.
- Säg inte förlåt, det betyder inget! Sa jag.
- Det är bara ett dumt ord! Sa jag sedan.
Jag hörde Liam mumla ett okey till svars.
- Hur kunde du Liam? Frågade jag.
Allt var så konstigt.
Ena sekunden var jag en idiot som han stack ifrån och andra sekunden var jag talangfull och älskad.
Han gjorde mig verkligen förvirrad.
- Fö… började han men stoppade sig själv.
- Du gör mig jävligt förvirrad! Utbrast jag lite irriterat.
- Det är inte meningen, sa han tyst.
- Nä men du gör mig fortfarande förvirrad, det sista du säger till mig innan du sticker är att jag är en idiot men att du älskar mig när jag faktiskt har en kille redan, sa jag.
- Vet du hur förvirrande allt är?
- Jag förstår att du är arg, sa Liam.
- Arg? Jag… Liam…
Jag visste inte ens vad jag skulle säga.
Han verkade tro att ett litet ord kunde göra allt bra.
Ett ynka förlåt.
Visst det är inget fel med att han älskar mig.
Det är förvirrande men inte fel.
Felet är att han blir så arg på mig och sen helt plötsligt älskar mig och sen sticker och lämnar mig i sticket här utan att säga något.
Jag hörde Liams tysta andetag.
- Fattar du inte hur förvirrad du gör mig och förresten så lämnade du mig här med temat sorg och jag är vekligen inte bra på det här med känslor, sa jag.
- Du märker ju hur jag är nu, jag är sjukt förvirrad och jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra.
- Du kan klara det här bra, bara sjung ifrån hjärtat.
- Det är lite svårt när jag inte ens kan lyssna på mitt hjärta utan att  känna mig förvirrad ibland tusen olika känslor.
- Vilka känslor?
Jag hade inget svar på Liams fråga.
Jag var så förvirrad så att jag inte ens visste vad jag kände längre.
- Du och Kieran och allt bråk och tävlingen och du sa att du älskar mig.
- Okey, sa Liam tyst.
- Och du gav mig inte ens en chans att fundera över hur jag känner för dig innan du stack!
Jag kände mig riktigt arg just nu.
Allt kändes så fel.
- Hur känner du för mig nu? Exakt nu? Frågade Liam.
Tårarna rann ner för mina kinder och jag kunde inte stoppa dem.
- Jag hatar dig!