- Em!
- Sarah!
Ruby stod med en lång kille med grönt hår och rökte.
Hon gav mig cigarettpaketet.
Jag tog upp en cigarett och gav paketet till Sarah som gjorde samma sak.
Killen tände sin tändare och gav oss lite eld.
Jag drog in röken och sen blåste jag ut den.

Emelys perspektiv:
Tiden flög förbi.
Mamma verkade ganska trött på att skälla ut mig så hon gjorde det inte så mycket.
Det hade gått ungefär 4 månader sedan jag hörde ifrån Liam.
Jag fattar inte hur jag fortfarande tänker på honom?
Han tänker ju förmodligen inte på mig så varför måste jag tänka på honom?
Vanligtvis så hade jag snackat om det här med min bästis eller min mamma men det känns som om jag verkligen inte kan göra det.
Jag och Sarah snackar inte så mycket om känslor och sånt nu för tiden.
Vi låter spriten snacka för oss.
Och mamma och jag snackar nästan aldrig.
Vi kan inte det nu känns det som.
Jag kom plötsligt och tänka på min gamla bästis Lilly.
Jag hade tappat kontakten med henne över sommaren.
Sarah slutade umgås med henne och då slutade jag det också och efter att vi hade förändrats så verkade hon inte villa ha något med oss att göra.
Varför ska jag bry mig egentligen?
Jag behöver inte Liam eller Lilly.
Jag behöver inte heller småsnack eller komplicerade känslor.
Jag behöver ingen.
Jag behöver inget.

Liams perspektiv:
Jag satt hemma i min lägenhet i London.
En tråkig torsdag.
Jag och killarna kom hem igår.
Resväskan var uppackad och allt var tvättat och sen så hade jag packat den igen.
Imorgon bär det av igen.
Till Emely.
Jag vill överraska henne.
Hoppas det är okey.
Annars får jag väl ta in på hotell eller åka hem.
Jag flippade igenom alla tv kanalerna utan att hitta något bra att kolla på.
Jag suckade och satte i en film att kolla på istället.

Emelys perspektiv:
Svarta pumps, en svart kort och tight klänning, utsläppt hår och massa mörkt smink.
Musiken spelades högt och det stank alkohol och rök.
Människor dansade nära och det var varmt.
Jag hörde Sarah skrika lite och sen drog hon med mig mot baren.
Hon räckte mig ett glas med något ljusrosa i.
Jag höjde glaset till munnen och drack utan att bry mig.

Nialls perspektiv:
- Jag saknar dig sjukt mycket, sa jag i telefonen.
Klumpen i magen växte och växte för varje ord.
Jag saknade allt.
Allt med Evelyn.
Henne.
Hennes röst.
Allt.
Det gjorde nästan ont att höra hennes röst.
- Jag saknar dig med, det vet du.
Jag nickade även om hon inte kunde se det.
- Jag vet, men snart ses vi ju, sa jag och log.
- Jo jag flyttar ju om tre månader, sa hon och skrattade.
Gud vilket underbart skratt.
Men va?
- Tre månader? Frågade jag förvånat.
- Jag trodde du skulle flytta om bara en månad?
Varför tre månader?
Det är ju som en evighet!
- Ja tre månader, det vart flyttat, svarade Evelyn.
- Okey, sa jag aningen sorgset.
- Men snart är jag i London och redo för att spela in massor av material, sa hon och log.
- Jag var i London för tre veckor sedan och skrev kontrakt, sa hon sedan.
- Kul, sa jag och log stort.
- Ja och dom ska maila lite material så snart är jag igång, sa hon.
Jag log för mig själv.
Jag kände mig ganska stolt över henne.
Undra vad som hände med Emely?

Liams perspektiv:
Fredag kväll.
Jag var framme i Canterbury och stod utanför det hus som jag tror är Emelys.
Jag kollade adressen som jag hade skrivit ner i anteckningarna på mobilen igen och jag sen knackade jag på dörren.
På brevlådan stod det ”Collins”.
Hoppas att det är rätt hus.
Mina tankar avbröts av att dörren öppnades av en kvinna.
Hon hade samma hår och ögon som Emely.
- Mrs. Collins? Frågade jag.
- Ja, svarade hon och kollade frågande på mig.
- Hej, jag… började jag men hon stoppade mig.
- Liam? Frågade hon.
Jag nickade och log.
- Tänkte väl att jag kände igen dig, jag är Celine, Emelys mamma, sa hon och sträckte fram hennes hand.
Jag tog den och skakade den.
- Liam Payne, sa jag och log.
- Emely sa inte att du skulle komma men vad kul att äntligen träffa dig, sa Celine.
- Hon vet inte det, jag tänkte överraska henne, svarade jag.
- Kul att träffa dig med, la jag sedan till.
Hon log emot mig.
- Kul ide men jag vet inte om den är så bra, Emely är inte riktigt sig själv just nu, sa Celine tyst.
Jag nickade frågande.
- Men strunt samma, kom in, sa hon sedan och aktade sig ifrån dörren så att jag kunde komma in.
- Hur länge tänkte du stanna? Frågade hon sedan.
- Kanske en vecka, jag tar in på hotell om det blir besvär för er, sa jag.
- Nej inga problem, du är alltid välkommen hit, sa Celine och log.
- Tack, sa jag och log.
Jag såg på Celine att hon var glad samtidigt som något bekymrade henne.
- Kom så visar jag dig gästrummet, sa hon.
Jag tog av mig min jacka och mina skor och följde med Celine upp för trappan.
- Är Emely hemma? Frågade jag.
- Ehm nej, svarade hon tyst.
- Hon kanske kommer hem senare eller imorgon, hon är hos en vän, sa Celine med en konstig ton i rösten.

Tack för kommentarerna!
Ställ gärna en fråga eller två i frågelådan, det kan vara om mig, novellen, ladsen eller bloggen :)
Och vad tror ni kommer hända nu då när Liam är hos Emely? ;)