Innerst inne var jag överlycklig eftersom jag vill ha Liam här hos mig så länge som möjligt och jag är smått rädd för vad Kieran kan göra.
Men samtidigt kände jag mig skyldig till att han inte kunde åka hem och jobba.
- Du har ju jobb Liam, sa jag.
- Jo jag vet men jag har tre veckors ledigt först, sa han och log.
Jag log emot honom.
- Så jag stannar tills han åker hem, sa Liam.
-Okey tack, sa jag och log emot honom.
Sen kände jag hans varma läppar på min panna.

Emelys perspektiv:
Tiden med Liam gick fort.
Fyra dagar hade redan flugit förbi.
Snön hade kommit och låg som ett tunt täcke över allt grönt utomhus.
Jag och Liam tog flera lång promenader i snötäcket.
Ibland gick vi tysta och lyssnade på varandras andetag och det knarrande ljudet under skorna och ibland pratade vi mycket.
Hur som helst så njöt jag bara av att få vara i hans närhet.
Då vi inte promenerade så kollade vi film, lekte med Annie, bakade vi och gjorde annat som man kan tänkas göra.
Annie gillar verkligen Liam.
Jag kommer ihåg den dagen då Liam och jag satt i soffan i tävlingslägenheten och han läste en saga för henne igenom telefonen.
En dag kanske vi skulle skaffa en egen lägenhet och skaffa egna barn att läsa historier för.
Dom barnen skulle jag uppfostra väl.
Inte vara hård, bara vägleda dem igenom livet.
Jag är väl medveten vad som kan gå fel och jag vill inte låta mina barn gå igenom det.
Även om det kan få en att öppna ögonen för verkligheten rejält.
Jag hade i alla fall öppnat mina ögon.
Jag tog ett steg ur förvirringen och började satsa på mina mål.
Sång.
Jag har redan pratat med ett flertal producenter.
Alla säger att dom gärna hör av mig nästa år eller året efter det då jag har utvecklats lite men Liam har lovat att träna mig.
Jag var på väg en gång.
Men jag förlorade det.
Den gången var tävlingen.
Det är det närmaste jag har kommit mitt mål hittills.
Men närmare ska jag komma.
Och då ska jag inte förlora mig själv till förvirringen.
Aldrig igen.
- Vad tänker du på?
Liams sammetslena röst hördes i vinterkyla.
En lätt kall rök kom ut ur hans mun när han pratade.
Det betyder att det är vinter på riktigt.
En liten lätt och kall rökpust av kyla kom ut ur min mun när jag svarade.
- Livet.
Vår NO lärare hade lärt oss att det som jag kallar kall rökpust är när ens varma andetag blandas med det kyliga vädret utomhus och skapar någon slags effekt.
Jag bryr mig inte så mycket.
- Vad menar du med livet? Frågade Liam.
Jag såg på honom.
Han gick där bredvid mig i hans jacka och en halsduk.
En möss täckte hans välskötta hår och hans näsa var lätt röd av all kyla.
Han är så underbar.
Bara en blick på honom får mig att smälta.
- Allt, svarade jag på hans fråga.
- Du och jag, vår framtid, min framtid, min familj, ja allt helt enkelt, sa jag sedan.
Han nickade långsamt.
- Jag vet inte hur framtiden kommer bli men jag vet en sak, sa Liam lugnt.
Jag såg på honom när han fortsatte.
- Om jag är med dig så är framtiden ljus.  

Sorry för dålig uppdatering, har så sjukt mycket att göra! Men tack för kommentarerna iallafall! :D