The sky isn't the limit, kapitel 21


- Zayn har blivit opererad eftersom han hade många skador, sa Ally sedan.
Jag kände mitt hjärta slå hårdare och hårdare.
Min Zayn skadad?
- Vi fixade skadorna och Zayns läge är stabilt just nu, sa Jennie.
Jag kände en gnista hopp bildas inom mig.
Hoppet försvann lika fort som det kom.
Jennies nästa ord krossade mig totalt.
- Men Zayn ligger för nuvarande i Koma.


 Samantha’s perspektiv:
Va?
Koma?
Orden kändes som slag i magen.
Var det sant?
Jag ville skrika och gråta men jag höll det inne.
Istället så begravde jag mitt huvud i mina händer.
En fråga ekade i mitt huvud men jag orkade inte fråga den.
Jag kunde inte heller få fram mina ord.
Allt jag kunde göra var att gråta.
Zayn låg i koma.
Världen rasade samman.
- Kommer han vakna upp? Frågade Niall.
Det var exakt samma fråga som ekade i mitt huvud.
Kommer han vakna upp?
Finns det hopp kvar?
- Som det ser ut nu så kan han vakna upp eftersom hans läge är stabilt men vi vet inte när, sa sjuksköterskan Jennie.
- Det kan ta allt från några minuter till flera år, sa Ally sedan.
Flera år?
Kunde det dröja flera år innan jag fick känna Zayns varma kramar och höra hans glada skratt igen?
Det kunde inte vara sant.
Det fick inte vara sant.
- Ni kan få träffa honom om ni vill, sa Ally och kollade lite ledsamt på oss.
Sen pekade hon mot Zayns rum innan hon och Jennie gick iväg.
Först satt vi alla tysta ett tag men sen reste Harry sig.
- Vill ni se honom? Frågade han.
Jag såg att hans ögon var röda av gråt.
Vi alla reste oss och gick långsamt mot Zayns rum.
Niall öppnade försiktigt dörren och vi klev in i rummet.

Liams perspektiv:
Jag såg Zayn ligga i en sjukhussäng.
Helt livlös.
Även fast han inte var död.
Han hade bandage på olika ställen, var likblek och låg alldeles stilla.
Jag, Samantha, Harry, Louis och Niall stod tysta i rummet.
Man hörde Zayns tysta andertag.
Jag såg Samantha kolla på honom.
Hon såg ut att kunna bryta ihop vilken sekund som helst.
Plötsligt så började hon gråta mer och mer.
Hon satte händerna för ansiktet och böjde sig ner.
Hon satt på golvet i hopkurad som en boll och grät hysteriskt.
Försiktigt böjde jag mig ner, hjälpte Samantha resa sig och kramade om henne.
Hon kramade mig tillbaka och grät mot min axel.
Jag kollade mot Harry, Niall och Louis.
Louis grät inte men jag såg på honom att han var nära tårarna.
Han höll hans händer över munnen och tog djupa andertag.
Niall och Harry grät.
Jag kände tårarna rulla ner för mina kinder.
Jag kände Samantha skaka i min famn.
Jag kollade mot Zayn igen.
Det fick mig att börja gråta ännu mer.
Med fler tårar än förut så kollade jag på Harry, Niall och Louis igen.
Niall och Harry grät fortfarande och Louis grät också nu.
De tre stod där och grät.
Jag fattade inte att Zayn faktiskt låg i koma.

Samantha’s perspektiv:
Jag hade lugnat ner mig och killarna hade gått ifrån rummet.
Nu var det bara jag och Zayn i rummet.
Fast det kändes som om jag var ensam.
Zayn bara låg där.
Han rörde sig inte.
Han sa inget.
Med tårar i ögonen så gick jag och satte mig på en stol bredvid Zayns säng.
Jag kollade på honom, torkade bort mina tårar och tog hans hand.
Den var kall och livlös.
Inte som förut.
- Zayn? Viskade jag.
Jag fick knappt fram orden.
- Zayn vakna, viskade jag.
Jag kunde inget annat än att viska.
Viska och gråta.
Och hoppas att Zayn skulle vakna.
- Zayn snälla vakna.
- Snälla Zayn.
Jag kände tårarna bli fler och fler.
- Snälla vakna, jag behöver dig här hos mig.
- Vakna Zayn.
- Snälla vakna nu.
Det spelade ingen roll hur mycket jag bad och hoppades.
Det spelade ingen roll hur mycket jag behöver honom och hur många gånger jag sa snälla.
Han kommer inte vakna.
- Zayn snälla, sa jag och kände min röst brytas mot slutet.
Tårarna strömmade ner för kinderna.
- Snälla Zayn.



Stort tack för alla kommentarer och förlåt för dålig uppdatering!
I torsdags så hade jag skola och sen teater direkt efter det och sen konståkning direkt efter det.
Jag kom hem från ishallen sent eftersom jag var där i fler timmar.
I fredags så hade jag skola, sen utvecklingssamtal, sen konståkning och sen var jag DJ på ett disco så jag kom också hem sent då.
Idag så har jag varit i ishallen hela dagen, från 8 i morse till 17.30...
Imorgon har jag isshow så uppdateringen kan bli dålig.
Men idag så är jag iallafall back on track med lite uppdatering iallafall :D


The sky isn't the limit, kapitel 20


Som tidfördriv så satte jag igång tv:n.
Sen började min mobil vibrera.
Förvånat så läste jag Liams namn på skärmen.
Varför ringer han mig? Frågade jag mig själv innan jag svarade.
- Hej det är Samantha.
- Samantha jag måste berätta något, sa Liam med en allvarlig röst.
Han lät lite ledsen.


Samantha’s perspektiv:
- Vad är det Liam? Frågade jag undrande.
Jag hörde Liam ta några djupa andertag.
Jag hörde att han grät.
- Liam vad är på tok? Frågade jag lite oroligt.
Kanske hade det hänt något mellan honom och Danielle?
- Za-Zayn… började Liam.
Zayn?
- Zayn är p-på sju-sjukhus, fick han fram.
Sjukhus?
- Vad gör han där? Frågade jag och kände paniken komma.
- Han var med i en bilolycka, svarade Liam med gråten i rösten.
Orden som Liam sa fick min att frysa till.
Bilolycka?
Det kändes som om mitt hjärta slutade slå.
- Dom vet inte om han kommer överleva, sa Liam och jag hörde honom bryta ut i tårar.
Jag kände flera tårar rinna ner för mina kinder.
- Ko-kom hit, sa Liam sedan.
Han pratade tyst, hans röst lät annorlunda.
Han lät förstörd.
- Okey, sa jag tyst och la på.
Jag kände fler och fler tårar komma.
Jag gjorde inte för att hålla dem tillbaka.
Sen började jag skrika.
Jag kände mig så arg och förtvivlad.
Min Zayn.
Min Zayn Malik.
Min underbara pojkvän.
På sjukhus.
Med i en bilolycka.
Han kanske inte överlever?
Jag skrek mer och mer medans tårarna strömmade ner.
Jag tog upp den närmsta kudden från soffan och kastade iväg den.
Sen gjorde jag det med nästa kudde.
Och nästa kudde.
Tillslut låg alla kuddarna på golvet.
Jag brydde mig inte.
Plötsligt så kom jag på att Liam hade sagt åt mig att komma till honom och killarna.
Med tusen tårar som rann ner för mina kinder sprang jag ut i hallen.
Jag drog snabbt på mig skorna och tog min jacka innan jag gick ut genom dörren.
Jag smällde igen dörren efter mig och låste.
Jag smällde igen dörren hårt.
Jag bara kände för det.
Jag kände mig så förtvivlad och förstörd.
Utan Zayn känner jag mig tom.

Liams perspektiv:
Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.
Jag, Niall, Harry och Samantha satt i baksätet på bilen.
Louis satt där framme och körde.
Alla hade tårar i ögonen.
Alla såg helt förstörda ut.
Jag fattade det inte.
Zayn kanske inte överlever?
Det var offatbart.
Han var med i en bilolycka.
Jag vill inte fatta det.
Jag vill inte att det ska ha hänt.
Kan inte bara det här vara en sån här hemsk mardröm som man kan vakna upp ur?

Harrys perspektiv:
Jag, Samantha, Niall, Louis och Liam rusade in på sjukhuset.
- Vart är Zayn Malik? Frågade jag en kvinna i receptionen.
Hon kollade lite på oss och log ledsamt.
- Han är inne på operation just nu, men ni kan vänta i väntrummet vid operationssal 3 på plan 7, sa kvinnan efter att hon sökt lite på datan.
- Okey tack för hjälpen, sa jag och sen började vi gå mot hissarna.
Jag tryckte på sjuan med en skakande hand.
Sakta stängdes hissdörrarna och hissen började röra sig uppåt.

Louis perspektiv:
Vi satt och väntade i väntrummet länge.
Efter ett långt tag så såg vi hur några sköterskor rullade ut en sjukhussäng från operationssalen.
Samantha ställde sig snabbt upp.
Liam tog tag i hennes arm och drog ner henne mot stolen igen.
Sköterskorna rullade in sängen i ett rum och sen kom dom ut.
- Anhöriga till Zayn Malik? Frågade en av sköterskorna oss.
- Ja, svarade Liam och reste sig.
- Jag heter Ally, sa en sköterska.
- Och jag heter Jennie, sa en annan sköterska.
- Jag heter Liam, sa Liam och skakade hand med Ally och Jennie.
- Det här är Louis, Harry, Niall och Samantha, sa han sedan och pekade på oss i ordning.
Sen satte sig Liam ner igen.

Samantha’s perspektiv:
Jag försökte le mot sjuksköterskorna Ally och Jennie men det var svårt.
Jag var helt förstörd.
Krossad.
- Jo vi har både dåliga och bra nyheter, sa Ally allvarligt.
- Zayn har blivit opererad eftersom han hade många skador, sa Ally sedan.
Jag kände mitt hjärta slå hårdare och hårdare.
Min Zayn skadad?
- Vi fixade skadorna och Zayns läge är stabilt just nu, sa Jennie.
Jag kände en gnista hopp bildas inom mig.
Hoppet försvann lika fort som det kom.
Jennies nästa ord krossade mig totalt.
- Men Zayn ligger för nuvarande i Koma.



Tack för alla 13 kommentarerna!
Blir sjukt glad!
Och förlåt för att jag uppdaterar, tränar mycket konståkning nu för tiden...


The sky isn't the limit, kapitel 19


- Men jag åker inte för ens om en vecka så du behöver inte sakna mig än, sa jag sen.
- Jag vet, men jag saknar dig så fort jag blundar, sa Sammy och log.
- Aww, jag älskar dig, sa jag.
- Och jag älskar dig, sa hon.
- Men du behöver i alla fall inte sakna mig än, i natt är jag bara din, sa jag och blinkade.
Sammy bara skrattade åt mig.


Samantha’s perspektiv:
Jag satt på Zayns säng medans han stod framför garderoben.
- Zayn jag har inget att sova i, sa jag.
Zayn kollade runt lite i hans garderob innan han slängde en av hans T-shirtar på mig.
Jag skrattade lite.
- Ta den, sa Zayn och log.
Jag drog av mig min klänning och tog på mig T-shirten.
Zayn busvisslade och sen skrattade jag åt honom.
Han drog på sig ett par mjukisbyxor och gick sen och la sig i sängen.
- Har du något emot att jag sover utan någon tröja? Frågade han och jag skrattade.
- Inget alls! Svarade jag och kröp ner i sängen bredvid honom.

Zayns perspektiv:
Dagarna hade gått fort.
Jag och killarna hade haft kul.
Samantha hade varit här lite och sen hade hon varit hemma.
Det hade regnat nästan alla dagar.
På kvällarna åskade det.
Det åskade lite på dagarna också.
Det slutade regna i förrgår.
Just nu satt jag i Pauls bil på väg mot flygplatsen i London.
Jag hade sagt hejdå till killarna och Samantha.
Det hade varit svårt.
Speciellt svårt att säga hejdå till Samantha.
Henne ville jag aldrig säga hejdå till.
Aldrig.
Hon var mitt nu och mitt förevigt.
Även fast jag kommer få träffa henne snart och det inte var ett hejdå för alltid så var det svårt.
Men det ska bli skönt att träffa min familj.
Jag saknar dem.
Paul parkerade bilen och jag hoppade ur.
- Hejdå Paul, tack för skjutsen! Sa jag.
- Hejdå Zayn, ha det så bra, sa Paul.
- Förresten kom ihåg att du får ta en taxi hem till huset när du kommer hem eftersom jag är bortrest, sa Paul.
- Jag ska inte glömma det, sa jag och skrattade lite.
Sen sa jag hejdå till Paul igen, tog min resväska och stängde bildörren.
Säkerhetsvakterna omringade mig, jag drog upp min luva på min hoodie och tog på mig ett par solglasögon.
Jag ville helst bara sätta mig på planet och åka hem.
Även fast jag älskar alla fansen så känner jag inte för att skriva autografer idag.
Just nu vill jag bara hem till Bradford.

Nialls perspektiv:
Det är ganska tomt i huset utan Zayn.
Han har varit borta i tre dagar nu idag.
Jag och killarna hade mest sovit och Samantha hade även vart här och vi hade spelat lite tv spel och kollat film.
Idag så funderade jag och killarna på att följa med Samantha och bada i en sjö som låg ganska nära vårat hus.
- Samantha frågar om vi ska med! Ropade Harry igenom hela huset.
- Jag vill med! Ropade Louis.
Jag skulle precis gå mot mitt rum när jag mötte Louis och Liam.
Dom höll i varsin badväska och hade  på sig badbyxor och en T-shirt.
- Jag kommer strax, sa jag och gick mot mitt rum för att byta om och packa en väska.
När jag var klar så gick jag, Louis, Liam och Harry ut för att möta Samantha.
Vi gick och badade i sjön.
Det var ganska varmt faktiskt.

Samanthas perspektiv:
Dagarna hade gått fort.
Jag hade varit med killarna och jag hade även varit inne i London en stund.
Då hade jag träffar Nick.
Det var inte meningen, vi bara stötte ihop på gatan.
Nick verkar ganska schysst.
Vi hade snackat lite och bytt nummer.
Jag saknar Zayn sjukt mycket men snart så får jag träffa honom.
Imorgon kommer han hem.
Jag låg i min säng och kollade upp i taket.
Jag hade Zayns T-shirt på mig.
Han hade sagt åt mig att behålla den och ta på den när jag saknar honom.
Och just nu saknar jag honom sjukt mycket.
Jag längtar tills imorgon.
Då får jag se hans vackra ögon och hans söta leende.
Då får jag se honom!
Det är sjukt hur man kan sakna en människa så här mycket.
Efter ett tag lyckades jag somna.
Nästa morgon vaknade jag vid tio tiden.
Nu sitter nog Zayn på flygplatsen och väntar på planet, tänkte jag.
Hans plan skulle lyfta 11 och han skulle vara inte i London vid 14.
Sen skulle han ta en taxi hem.
Vid halv tre skulle jag få träffa honom.
Och ikväll så skulle vi ut och äta.
Jag längtar!
Jag tror att det får bli en slappdag fram till klockan två, tänkte jag för mig själv innan jag gick fram till garderoben.
Jag tog på mig ett par mjukisar och ett linne.
Sen satte jag upp håret i en knut.
Kate och pappa var inte hemma.
Dom åkte i morse till en kompis i Oxford.
Där ska dom vara i ungefär två veckor.
Jag får klara mig själv.
Ganska skönt faktiskt.
Jag kan ju alltid gå till mormor eller killarna om det är något.
Klockan tickade långsamt.
När visarna äntligen visade kvart i två så stängde jag av tv:n och gick upp för att göra mig i ordning.
Jag gick in i mitt rum och tog fram en himmelsblå tröja och ett par mörka jeans.
Jag drog på mig kläderna när mobilen vibrerade.
Jag tog upp mobilen från skrivbordet och såg att jag hade fått ett sms.
Från Zayn.
Hela jag blev glad.
Jag öppnade smset och läste det medans jag gick mot badrummet.
”Hej älskling, jag kliver av planet om 10 minuter och sen tar jag en taxi så jag är hemma runt kvart i tre. Jag saknar dig sjukt mycket, längtar efter att få träffa dig! :) xx Zayn”
Mitt hjärta slog några extra slag.
Jag vart så glad.
Smset var så gulligt.
Jag borstade igenom mitt hår, sminkade mig och tog på mig lite parfym.
Sen gick jag in i mitt sovrum och hämtade armbanden.
Jag satte på mig dom innan jag gick ner.
Mobilklockan visade 14.18.
Zayn satt nog i taxin på väg hem nu.
Jag längtar så mycket efter att få träffa honom.
Som tidfördriv så satte jag igång tv:n.
Sen började min mobil vibrera.
Förvånat så läste jag Liams namn på skärmen.
Varför ringer han mig? Frågade jag mig själv innan jag svarade.
- Hej det är Samantha.
- Samantha jag måste berätta något, sa Liam med en allvarlig röst.
Han lät lite ledsen.


Tack för kommentarerna!
Jag hann med ett till kapitel idag:)
Nu börjar det bli spännande!:)


The sky isn't the limit, kapitel 18


- Jag bara… började jag och kollade ner.
- Du vad? Frågade Zayn och lyfte försiktigt upp mitt huvud.
- Alla era fans är så vackra och jag är… mer hann jag inte säga för ens jag kände Zayns mjuka läppar pressade emot mina.
- Sluta, säg inte så, sa han efter kyssen.
- Du är den vackraste tjejen som någonsin vandrat på denna jord!


Samantha’s perspektiv:
Ute åskade det.
Jag och killarna hade varit inne i London hela dagen och sen hade vi kommit hem runt 18.
Jag hade ätit middag hos killarna och plötsligt så hade det sköna vädret bytts ut mot dåligt väder.
Jag stod vid fönstret och kollade ut medans killarna satt i soffan.
Tv:n var avslagen eftersom vi inte hade någon ström nu när det åskade.
Strömavbrått var en av dom drygaste sakerna jag visste.
Fast ibland kunde det vara mysigt.
Jag fortsatte kolla ut genom fönstret när Zayn reste sig och gick fram till mig.
Regnet öste ner.
- Det verkar inte bli bättre väder, sa Zayn och la sina händer på mina höfter.
Jag sa inget utan fortsatte bara stirra ut genom fönstret.
- Du får mer än gärna sova över här, sa Zayn sedan.
Jag vände mig om och såg in i hans vackra ögon.
- Gärna, sa jag och log.
- Men jag har inga grejer, sa jag sedan.
- Vi löser det på nått sätt, sa Zayn och log innan han kysste mig lätt på munnen.

Liams perspektiv:
Min mobil vibrerade i fickan.
Jag tog upp den och såg att Paul ringde.
Jag svarade.
- Liam, sa jag.
- Hej Liam, det är Paul, sa han med en lite oroad röst.
- Hej, något fel? Frågade jag.
- Jo, sa Paul.
- Jag hör det på dig, vad är det? Frågade jag.
- Alla flyg är inställda så ni kommer inte kunna åka till USA, sa Paul.
- Alla? Frågade jag lite förvånat.
- Japp, det nästa planet går nästa vecka, sa Paul.
- Varför är dom inställda? Frågade jag.
- Vädret kommer hålla sig så här några dagar framöver, sa Paul.
- Men jag har avbokat alla spelningar och intervjuer i USA så ni får lite ledigt nu, sa Paul sedan.
- Okey, hur länge? Frågade jag.
Det är såklart synd att vi inte får åka till USA men det är inte så dumt att vara ledig.
- Mer än en månad, sa Paul.
- Okey, svarade jag.

Zayns perspektiv:
- Paul ringde, sa Liam efter att han lagt på.
- Alla flyg är inställda på grund av vädret så vi kommer inte åka till USA, sa han sedan.
- Men! Utbrast Niall och Harry i munnen på varandra.
- Vi har ledigt i mer än en månad istället, sa Liam sen.
- Yes! Utbrast dem alla.
Jag skrattade lite.
- Då kanske jag hinner åka hem till Bradford några dagar, sa jag.
- Alla flyg är inställda tills nästa vecka, sa Liam.
- Okey men då kanske jag kan åka nästa vecka, sa jag.
- Visst, snacka med Paul så fixar han det, sa Liam och log mot mig.
- Okey, jag lovade mamma att komma hem en stund när vi är lediga så hon blir nog glad, sa jag sedan och log.
Sen vände jag mot Samantha.
- Jag blir bara borta några dagar, sa jag till henne.
- Okey, låt inte mig hålla dig borta från din familj, sa hon och log.
- Men jag kommer sakna dig, sa hon sen.
- Jag kommer sakna dig också gumman, sa jag och kysste henne lätt på munnen.
- Men jag åker inte för ens om en vecka så du behöver inte sakna mig än, sa jag sen.
- Jag vet, men jag saknar dig så fort jag blundar, sa Sammy och log.
- Aww, jag älskar dig, sa jag.
- Och jag älskar dig, sa hon.
- Men du behöver i alla fall inte sakna mig än, i natt är jag bara din, sa jag och blinkade.
Sammy bara skrattade åt mig.



Tack för alla kommentarer!
Förlåt för dålig uppdatering och ganska kort kapitel!:/
Har fullt upp!
Nu ska jag plugga till SO provet imorgon:/
Skulle förresten vara sjukt kul om jag kunde få över 10 kommentarer!


The sky isn't the limit, kapitel 17


- He… började Zayn men han hann inte prata klart innan jag avbröt honom genom att slänga mig i hans armar och kyssa honom.
Han kysste mig tillbaka.
Efter ett tag drog jag mig bort.
- Jag har gått ut nian! Skrek jag lyckligt.
- Grattis, sa Zayn och skrattade.
Jag hoppade runt av gläjde.
Zayn bara skrattade åt mig innan han tog min hand och vi började gå hemåt.


Samantha’s perspektiv:
Jag drog på mig mina svarta tygskor och tog på mig min jeansjacka innan jag gick ut genom dörren.
- Hejdå! Ropade jag till pappa och Kate innan jag stängde dörren.
Jag gick mot killarnas hus.
Idag ska vi in till London.
Klockan var halv elva på en solig fredag.
Jag har redan haft sommarlov i en vecka.
Jag hade mest sovit, varit med killarna och varit hos mormor.
Imorgon åker killarna till USA.
Jag kommer sakna dem så sjukt mycket.
Speciellt Zayn.
- Sammy!
Zayn avbröt mina tankar genom att ropa på mig.
Nästa sak som hände var att jag kände hans varma famn.
- Kom så åker vi, sa han tyst och drog med mig mot bilen.

Liams perspektiv:
Louis och Niall satt där framme.
Louis körde.
Jag, Harry, Zayn och Samantha satt i baksätet.
Jag satt bredvid Harry och Zayn och Samantha satt mitt emot oss.
Bilresan tog en halvtimme men det kändes som om den bara tog några minuter.
Vi skrattade och hade kul.
Samantha är verkligen en rolig person.
Hon och Zayn är så söta tillsammans.

Zayns perspektiv:
Jag, Samantha och killarna kom in till London.
Vi käkade lunch och hängde lite på stan.
Det tog inte så lång tid innan alla fans kom emot oss.
Jag och killarna utbytte några blickar.
Fansen var underbara men ibland vill man vara lite för sig själv.
Samantha log mot mig och ställde sig på sidan.
Med leenden började jag och killarna skriva autografer och ta bilder med fansen.

Samantha’s perspektiv:
Jag såg på killarna och alla fansen.
Killarna är så snälla mot deras fans.
Deras vackra fans.
De flesta var tjejer i min ålder.
De flesta var mycket snyggare och sötare än mig.
Jag kände mig illamående.
Jag satte mig på den närmsta bänken och kollade ner mot mina skor eftersom jag inte vill kolla mot fansen.
Plötsligt så kände jag hur någon satte sig bredvid mig.
- Hej, sa en killröst.
Rösten var inte Zayns.
Jag kollade upp och möttes av två blå ögon.
- Hej, sa jag och försökte låta glad.
- Hur är det, du ser inte så värst glad ut? Frågade killen.
- Allt är bra, tack ändå, svarade jag.
- Jag är Nick förresten, sa killen och räckte fram handen.
Jag tog hans hand och han log.
- Jag heter Samantha, svarade jag.
- Kul att träffa dig Samantha, sa Nick och log större.
- Desamma Nick, sa jag.
Nick verkade trevlig och rolig men det kändes konstigt att sitta här med honom.
Jag kollade mot Zayn.
Han kollade tillbaka på mig med en orolig blick.
Han verkade bekymrad.
- Så hur gammal är du? Frågade Nick.
- 17, svarade jag och fortsatte kolla på Zayn.
Han vände bort blicken och började le framför en kamera.
Sen kollade han tillbaka till mig.
- Jag är också 17, sa Nick.
- Okey kul, svarade jag och log mot Nick.
- Bor du här? Frågade jag sedan.
- Japp, du då? Frågade Nick.
- Nä, jag är bara här på en liten resa, svarade jag.
Jag bor ju utanför London men jag har ingen lust att berätta det just nu.
- Okey, sa Nick.
Jag såg att fansen började dra sig undan.
- Kul att träffa dig Samantha men jag måste gå nu, sa Nick och reste sig ifrån bänken.
- Kul att träffa dig också, sa jag och log emot Nick innan han gick iväg.
Han vinkade till mig och jag vinkade tillbaka.
Sen såg jag honom inte längre.
Jag kollade mot Zayn igen.
Jag såg att han och killarna var på väg emot mig.
Zayn såg bekymrad ut.
Jag vet att han är en väldigt skyddande och avundsjuk pojkvän.
Jag reste mig ifrån bänken och gick och kramade om honom.
Han verkade lite förvånad men han kramade mig tillbaka.
- Vad var det där om baby? Viskade han i mitt öra.
- En gammal klasskompis, viskade jag tillbaka.
Egentligen så ljög jag men jag ville inte oroa Zayn i onödan.
- Okey, viskade han tillbaka innan han pussade mig på kinden och släppte taget om mig.
- Hur är det? Frågade han sedan.
Jag visste inte vad jag skulle svara.
Jag såg Liam, Louis, Niall och Harry stå och prata.
Dom verkade inte speciellt intresserade av mitt och Zayns samtal.
- Jag bara… började jag och kollade ner.
- Du vad? Frågade Zayn och lyfte försiktigt upp mitt huvud.
- Alla era fans är så vackra och jag är… mer hann jag inte säga för ens jag kände Zayns mjuka läppar pressade emot mina.
- Sluta, säg inte så, sa han efter kyssen.
- Du är den vackraste tjejen som någonsin vandrat på denna jord!



Tack för alla kommentarer och förlåt för dålig uppdatering!
Lovar att jag ska bli bättre på att uppdatera!
Förresten så skulle det vara jättekul om ni kunde rösta på min novell i en Dayviews tävling!
Jag är nummer 3 :)
Rösta rösta rösta!
http://dayviews.com/#!/one-direcsgroup/503494325/


The sky isn't the limit, kapitel 16


- Klar, sa jag och började gå ner för trappan mot hallen.
Zayn följde efter mig.
- Fint ni har det, sa han och log.
- Det duger väl, sa jag och skrattade.
Sen letade jag igenom en hylla med lite skor efter ett par torra skor.
Jag hittade ett par vita sneakers som jag packade ner.
Sen drog jag och Zayn på oss våra blöta skor.
Jag öppnade dörren och vi gick ut.
Jag låste efter oss och så gav vi oss ut i regnet.


Samantha’s perspektiv:
Tiden gick fort.
Helgen var över och sista skolveckan var nästan över.
Jag satt hos mormor.
Det var en torsdagkväll runt åtta.
Imorgon var skolavslutningen.
- Så vad ska du ha på dig imorgon? Frågade mormor och log mot mig.
- Jag vet inte, förmodligen en tröja och jeans, svarade jag.
Jag hade inte köpt eller fått några avslutningskläder.
- Nej, du måste ju vara extra fin! Utbrast mormor och gick iväg.
Hon hade rätt men jag har inte råd att vara extra fin.
Mormor kom tillbaka in i vardagsrummet igen med en stor låda.
Jag gick fram till lådan och läste ”Laura” på en tejpbit som satt på lådan.
Laura.
Mamma.
Jag tog ett djupt andertag medans mormor öppnade lådan.
- Den här hade din mamma när hon gick ur nian, sa mormor och jag hörde hur ledsen hon lät på rösten.
Hon höll upp en jättevacker klänning framför mig.
- Hon var inte lika liten som dig men jag hoppas du kan ha den ändå, sa mormor sedan och skrattade lite.
Jag log emot henne och tog klänningen.
Den var vit och hade spetskjol.
Den var verkligen vacker.
Mamma var säkert fin i den.
Jag tog klänningen och gick in på badrummet för att byta om.
Sen gick jag tillbaka in i vardagsrummet för att visa mormor.
- Wow, du är jättevacker! Sa hon och log.
Jag kände mig faktiskt ganska vacker.
Klänningen satt bra.
Efter jag hade bytt om så gick jag och mormor igenom lådan med mammas gamla saker.
Vi hittade lite kläder, lite smycken och annat som mamma hade haft i min ålder.
Längst ner i lådan så hittade vi två fotoalbum.
På det första stod det Julie och på det andra stod det Samantha.
Mamma hade gjort dem åt oss.
Jag öppnade Julies album.
Det var bilder och texter från när mamma var gravid med henne tills när hon var 16 år.
- Din mamma älskade att hålla på med sånt här, hon tänkte ge dig och din syster albumen när ni var tillräckligt gamla, sa mormor.
- Tanken var att ni då själv skulle fylla boken med bilder och texter från erat liv, sa mormor sedan.
Jag la försiktigt ner Julies bok igen.
Julie fanns inte längre här så hennes bok var avslutad.
Jag tog försiktigt upp min bok och bläddrade igenom den.
Det var bilder och texter från när mamma var gravid med mig till när jag var 13 år.
Jag var 13 år och Julie var 16 år.
Julie vart bara 16 år.
Det året för 4 år sedan försvann mamma och Julie.
Mamma kunde inte fortsätta med böckerna.
Men det kan jag.
Jag ska göra det åt henne.
Inte Julies bok.
Det finns inget att fylla den med eftersom hon inte längre finns här.
Men min bok ska jag fylla.
Med allt bra och även allt dåligt.
Med mitt liv.

Zayns perspektiv:
Jag vaknade runt tio.
Nu var Samantha på skolavslutning.
Vid ett eller två tiden så skulle hon vara hemma.
Jag längtar efter att få se henne och få se hur vacker hon är.
Tiden rullade på sakta.
Jag fixade mig, klädde på mig och åt frukost.
Jag var ute och gick.
Jag åt lunch.
Jag skämtade med killarna.
Jag spelade tv spel och kollade tv.
Jag gjorde allt möjligt för att få tiden att gå snabbare.
Äntligen så var klockan tjugofem i två.
Jag visste att Samanthas skolavslutning var klar ett och hon skulle ta bussen kvart över ett.
Hon skulle alltså vara på busshållsplatsen här på landet vid kvart i två.
Jag reste mig från soffan och gick ut i hallen.
- Hejdå, jag går och möter upp Sammy på busshållsplatsen! Ropade jag och drog på mig mina skor innan jag gick ut genom dörren.
Det var nog en bra ide att möta upp henne på busshållsplatsen, tänkte jag.
Med glada steg gick jag mot busshållsplatsen.

Samantha’s perspektiv:
Jag kollade ut genom fönstret när bussen stannade vid busshållsplatsen där jag skulle av.
Jag såg Zayn stå där.
Ett leende spred sig över mina läppar.
Jag reste mig och klev ut ur bussen.
Jag hade ingen väska med mig, jag hade bara min klänning och ett par svarta lack ballerina skor.
- He… började Zayn men han hann inte prata klart innan jag avbröt honom genom att slänga mig i hans armar och kyssa honom.
Han kysste mig tillbaka.
Efter ett tag drog jag mig bort.
- Jag har gått ut nian! Skrek jag lyckligt.
- Grattis, sa Zayn och skrattade.
Jag hoppade runt av gläjde.
Zayn bara skrattade åt mig innan han tog min hand och vi började gå hemåt.



Tack för alla fantastiska kommentarer! :D


The sky isn't the limit, kapitel 15


Eftersom jag kände fler och fler regndroppar så föreslog jag att vi skulle gå hem.
Samantha instämde och vi reste oss upp.
Jag tog picknikkorgen och sen började vi gå hemåt.
- Lova mig en sak? Frågade jag när vi gick igenom skogen.
- Vad? Frågade hon.
- Sluta för min skull, sa jag och kollade mot hennes arm.
- Jag lovar, sa hon och log emot mig.


Samantha’s perspektiv:
Jag kände fler och fler regndroppar.
Jag och Zayn hann precis komma ut ur skogen innan det började ösregna.
- Nej! Skrek jag skrattandes.
Zayn skrattade åt mig.
Vi stod på grusvägen i ösregnet.
På bara några sekunder var vi helt genomblöta.
Vi skrattade en stund och sen stod vi tysta.
Zayn ställde ner korgen som han höll i ena handen.
Vi stod och kollade på varann ganska länge medans regnet öste ner.
Jag kände Zayn flytta sig närmare och närmare mig.
Jag tittade rakt in i hans vackra bruna ögon.
Sen kände jag hans hand försiktigt lägga mitt genomblöta hår bakom mitt öra.
Jag kollade ner mot våra fötter och sen upp igen.
Jag möttes av Zayns leende.
Jag kände hur han försiktig lutade sig framåt.
Sen kände jag hans mjuka läppar mot mina.
Det var obeskrivligt.

Zayns perspektiv:
Regnet öste ner medans jag kysste henne.
Hon besvarade kyssen.
Hela jag blev glad.
När vi avslutade kyssen så log hon mot mig.
Jag log tillbaka.
Vi sa inget, vi bara stod där i regnet.
- Om jag ska vara ärlig så har jag velat göra det där ända sedan första dagen jag såg dig, sa jag lite tyst.
- Samma här, sa hon med ett stort leende.
- Så Sammy är det vi? Frågade jag och kände mitt hjärta banka.
- Förevigt, svarade hon.
Hon log emot mig.
Jag log tillbaka och sen kände jag hur hon kramade om mig.
Jag kramade henne tillbaka.
Äntligen.
Hela jag bubblade av lycka.

Louis perspektiv:
- Jo vi har det bra, du får komma ut hit någon dag, sa jag genom telefonen till Eleanor.
- Ja det måste jag göra, sa hon glatt.
- Såklart eftersom jag saknar dig, sa jag.
- Jag saknar dig också, sa hon.
Jag saknar henne verkligen.
Men hon är i Spanien med hennes familj och där ska hon vara i en hel månad så jag kommer inte kunna träffa henne på ett tag.
- Men du jag måste gå, vi hörs sen! Sa hon.
- Ja okey, hejdå! Sa jag.
- Hejdå! Sa hon och sen la hon på.
Jag la ner mobilen i fickan och sen hörde jag dörren öppnas.
Jag gick ut i hallen och såg en genomblöt Harry och en genomblöt Liam.
Dom hade varit inne i London och handlat och träffat Danielle.
- Vi vart genomblöta bara av att gå från bilen till dörren, sa Harry irriterat.
Jag skrattade lite åt honom.
Han lockar var inte längre lockiga istället hängde dom neråt.
Han ser verkligen ut som baby tarzan.
Liam och Harry tog av sig sina genomblöta skor och gick sen mot sina rum för att byta kläder.
Niall kom ut ifrån hans rum och skrattade lite åt dem innan han gick och satte sig i soffan.

Samantha’s perspektiv:
Jag började gå mot mitt tomma hus.
Zayn gick efter mig och stoppade mig.
- Är det någon hemma hos dig? frågade han.
- Nä, Kate och pappa är i London tills på måndag, svarade jag.
Det var ganska skönt att slippa dem.
- Så du ska vara ensam tills på måndag? Frågade Zayn.
Jag nickade.
- Kom och sov hos oss? Föreslog han sedan.
Jag vill inte vara ivägen men det kanske var en bra ide?
Vi hade ju knappt nån mat hemma.
- Säker? Frågade jag.
- Ja, svarade Zayn och log mot mig.
- Okey, då slipper jag vara själv i alla fall, sa jag och log.
Tillsammans gick vi mot mitt hus för att hämta grejer.
Vi tog av oss våra blöta skor och gick sedan upp på mitt rum.
Som tur var så blötte vi inte ner huset något.
Jag drog fram en lite större väska som jag inte använder så ofta ur garderoben och packade ner lite kläder, underkläder, strumpor och en pyjamas.
Sen gick jag in i badrummet och packade ner min necessär, en handduk och lite duschsaker.
- Klar, sa jag och började gå ner för trappan mot hallen.
Zayn följde efter mig.
- Fint ni har det, sa han och log.
- Det duger väl, sa jag och skrattade.
Sen letade jag igenom en hylla med lite skor efter ett par torra skor.
Jag hittade ett par vita sneakers som jag packade ner.
Sen drog jag och Zayn på oss våra blöta skor.
Jag öppnade dörren och vi gick ut.
Jag låste efter oss och så gav vi oss ut i regnet.



Tack för alla kommentarer!
Uppdateringen kanske blir dålig eftersom jag tränar mycket konståkning nu... Vi har isshow om en vecka så jag tränar i stort sätt varje dag :)


The sky isn't the limit, kapitel 14


Jag la hennes mobil i mig ficka och sen lyfte jag upp henne och la henne på min axel.
Jag snurrade runt henne medans hon skrattade.
- Släpp ner mig! Skrek hon medans hon skrattade.
Jag snurrade henne några varv till innan jag släppte ner henne.
Sen tog jag upp hennes mobil ur min ficka och höll den högt upp i luften med min ena arm.
Skrattandes sträckte hon sig efter den med ena armen och det var då jag såg det.
Jag fattade inte.
Det kom som en chock.


Samantha’s perspektiv:
Jag sträckte mig efter min mobil när Zayn plötsligt gav den till mig.
Jag hann precis lägga ner mobilen i jackfickan innan Zayn tog tag i min arm.
- Samantha? Frågade han tyst.
Det var då jag insåg att han höll i min arm med att skärsårs ärren.
Försiktigt började Zayn ta av mig alla armband.
Jag försökte dra undan min arm med han höll den bara hårdare.
Han lyckades ta av alla armband och sen kollade han på mig.
Jag kände för att börja gråta men jag lyckades hålla tillbaka tårarna.
Zayn kollade på mig.
Det var svårt att tyda hans blick.
Han såg inte glad ut.
Hans blick var en blandning mellan ledsen, allvarlig och rädd.
- Släpp mig, fick jag fram och försökte dra mig ifrån hans grepp.
Det gick inte.
- Sammy? Frågade Zayn med en konstig ton i rösten.
Jag såg på honom att han försökte komma på något att säga.
- Mitt liv är inte perfekt, okey? Sa jag och försökte ta mig loss.
Det gick inte.
- Släpp mig nu, sa jag sedan.
Zayn släppte mig och jag böjde mig ner för att ta upp mina armband.
Jag ställde mig upp igen och möttes av Zayns ledsna ögon.
Jag tog på mig mina armband och gick och satte mig vid trädet.

Zayns perspektiv:
Varför hade jag aldrig sätt ärren förut?
Jag kände mig så dum.
Något är fruktansvärt fel.
Och jag har aldrig förstått att det var så fel.
Hon skär sig.
Eller hon har åtminstone gjort det förut.
Och jag har aldrig sätt det.
Jag måste verkligen hjälpa henne.
Jag känner mig så jävla dum.
Utan att säga något så gick jag fram till trädet och satte mig ner bredvid henne.
Jag la min arm om henne och så satt vi ett tag.
- Förklara, sa jag sedan lugnt.
Hon tog ett djupt andertag.
- Samantha jag bryr mig om dig, snälla berätta allt så jag kan hjälpa dig, sa jag och kollade allvarligt på henne.
- Det började för fyra år sedan, sa hon tyst.
- Det senaste såret gjorde jag för någon vecka sedan, sa hon sedan.
- Varför? Frågade jag lugnt.
- Säker att du vill höra allt? Frågade hon.
- Ja, svarade jag.
Hon tog ett djupt andertag och sen började hon.
- En gång hade jag ett bra liv med en mamma, pappa och storasyster.
Jag nickade långsamt.
- Sen förändrades allt, sa hon sedan.
Jag kollade på henne medans hon fortsatte.
- För fyra år sedan så var jag, min mamma Laura, min pappa Tom och min stora syster Julie med om en bilolycka och jag och pappa klarade oss med några skador.
I slutet av meningen så hörde jag Samanthas röst brytas.
- Men mamma och Julie klarade sig inte, sa hon tyst.
Sen hörde jag henne snyfta.
- Förlåt, jag kan inte hålla tillbaka tårarna när jag tänker på dem, sa hon mellan snyftningarna.
- Det är okey att gråta, sa jag lugnande.
- Jag grät när min morfar gick bort och jag gråter än idag av det, sa jag.
- Jag var bara 13 år, jag behövde min syster och min mamma att se upp till och den ända jag fick var min usla låtsasmamma Kate, sa Samantha.
Jag förstod henne och jag tyckte synd om henne.
- Jag var bara 13 år, sa hon tyst.
Försiktigt la hon hennes huvud på min axel.
- Gråt ut bara, viskade jag i hennes öra.
Hon grät en stund innan hon fortsatte berätta.
- Jag hade inga vänner, jag var helt ensam och den ända jag hade då var min 16 åriga stora syster men en dag tog det plötsligt slut och det är egentligen ofattbart.
Jag tyckte synd om henne.
Jag skulle verkligen velat vara där för henne för fyra år sedan.
- Mamma och Julie lämnade denna värld, dom kom till himlen, sa hon.
- Fast jag tror att dom kom längre än så eftersom dom var fantastiska människor, sa han sedan.
Samantha tog några djupa andertag och sen fortsatte hon.
- Ungefär ett år efter dom gick bort så gifte pappa om sig med Kate och hon förändrade pappa och hon gjorde mitt liv värre.
Jag satt tyst och lyssnade på Samantha medans hon fortsatte.
- Jag bråkar ofta med Kate, jag tycker verkligen inte om henne och innan hon kom och gjorde mitt liv värre så hade jag redan problem med mobbning, mamma och Julies död och sen så var jag ensam eftersom jag inte hade några vänner.
Det gjorde verkligen ont i hjärtat att lyssna på de Samantha sa.
- Så jag började skära mig för ungefär 3 år sedan eftersom det var ett bra sätt att släppa ut all sorg och frustration, sa hon sedan.
Jag satt fortfarande tyst och lyssnade på Samantha.
Hennes ord gjorde ont att höra.
- Och om jag ska vara ärlig så har jag försökt ta mitt liv en gång.
Det sista hon sa fick mig nästan att tappa andan.
Försökt ta hennes liv?
Det gjorde ondare och ondare i hjärtat och jag kände en tår rulla ner för kinden.
- Gråt inte, sa Sammy och försökte le.
- Jag kan inte hjälpa det, det här är hemskt, sa jag.
Jag fattade inte att en så underbar tjej som Sammy hade gått igen allt det här och faktiskt fortfarande var tvungen att göra det.
Jag fattade inte att hon nästan hade dött.
Med mening.
En så underbar person som henne.
Försökt ta sitt liv?
- Ibland önskar jag att jag hade dött den dagen för fyra år sedan, sa Samantha.
- För då hade jag varit på en bättre plats med bättre människor, sa hon sedan.
Jag fattade inte att hon faktiskt inte ville leva.
- Fast det är ju inte så dumt att sitta här med dig, sa hon sedan skämtsamt och skrattade lite.
Jag skrattade med henne även fast jag var ledsen och chockad.
Sen satt vi tysta.
Stämningen var ledsam.
- Du Zayn? Sa hon efter ett tag.
- Ja? Svarade jag och log mot henne.
- Tack, sa hon sedan.
- För vad?
Jag fattade inte vad hon menade.
- För att du har gjort mitt liv värt att leva på bara en vecka, du är det bästa som hänt i mitt liv på fyra år, sa hon sedan.
Hade jag gjort hennes liv värt att leva bara genom att umgås med henne?
- Du är en riktig vän och du har fått mig att må bra, sa hon.
- Om du inte hade flyttat ut hit så hade jag förmodligen tagit mitt liv, sa hon sedan ledsamt.
- Sammy du är en äkta vän och jag fattar inte hur andra inte kan inse det, sa jag.
Hon log mot mig.
- Det känns fantastiskt att veta att jag fått dig att må bättre och tro mig när jag säger att det är det minsta jag kan göra, sa jag.
Jag vill hjälpa henne att ändra hennes liv.
Hon förtjänar så mycket mer än det här.
Jag kände några regndroppar när jag fortsatte.
- Jag fattar inte hur du har gått igenom detta och att du fortfarande gör det, men du är stark och om du fortsätter kämpa så kommer jag alltid så vid din sida eftersom jag vill hjälpa dig att må bättre.
Hon log mot mig.
- Det är du och jag mot världen vad som en händer och jag kommer alltid hjälpa dig, sa jag.
- Och det är ett löfte!
- Tack Zayn, du anar inte hur mycket det betyder för mig, sa hon.
Jag log mot henne.
- Allt det här och det med att ha en äkta vän, sa hon sedan.
- Jag önskar jag varit med dig för fyra år sedan, sa jag tyst.
- Det gör inget, du är här nu, sa hon och log.
- Och tack för att du är en så bra vän, sa hon sedan.
- Inga problem, svarade jag.
Eftersom jag kände fler och fler regndroppar så föreslog jag att vi skulle gå hem.
Samantha instämde och vi reste oss upp.
Jag tog picknikkorgen och sen började vi gå hemåt.
- Lova mig en sak? Frågade jag när vi gick igenom skogen.
- Vad? Frågade hon.
- Sluta för min skull, sa jag och kollade mot hennes arm.
- Jag lovar, sa hon och log emot mig.


Tack för alla underbara kommentarer!
Nu börjar det hända lite grejer här :)


The sky isn't the limit, kapitel 13


Efter att jag hade kollat klart på den konstiga filmen så kollade jag klockan på mobilen.
11.53.
Precis när jag skulle lägga ner mobilen i fickan så vibrerade den till.
Ett sms?
Först vågade jag inte kolla på skärmen eftersom det kanske var någon av tjejerna ifrån skolan.
Efter någon minut så vågade jag äntligen starta skärmen och kolla vem som hade smsat.
Namnet som stod på skärmen gjorde mig förvånad.


 Samantha’s perspektiv:
Jag läste Zayns namn på skärmen.
Han hade inte glömt mig.
Han fanns fortfarande där.
Jag hade lust att hoppa upp och ner och skrika av glädje men jag lyckades sitta stilla.
Fylld av glädje öppnade jag smset.
”Hej Sammy, lust att gå ut och ha en lunchpicknik med mig? :) xx Zayn”
Glatt svarade jag på smset.
”Låter jättekul, ge mig bara några minuter för göra mig i ordning :) xx Samantha”
Jag reste på mig och gick upp till mitt rum.
Jag tog på mig ett par mörka jeans och en mintgrön blus innan jag gick in till badrummet för att sminka mig lite, borsta tänderna och fixa håret.
Sen gick jag ner igen och tog upp mobilen som jag hade lämnat på soffbordet.
Jag såg att jag hade fått ett sms.
”Haha okey, jag står uppe vid grusvägen om 15 minuter? :) xx Zayn”
Jag såg att smset var skickat för 13 minuter sedan.
Han kanske redan står och väntar?
Jag la ner mobilen i jackfickan och drog sedan på mig mina svarta slitna tygskor.
Sen tog jag på mig min jeansjacka innan jag gick ut genom dörren.
Jag låste och sen såg jag Zayn komma ut från hans hus.
Han stängde dörren och började gå upp mot grusvägen.
Han hade en korg i handen.
Jag började också gå upp mot grusvägen.
- Hej, sa han och log.
- Hej, sa jag och sen frågade han vart vi skulle.
Jag kände att jag kunde lita på Zayn.
- Jag vet den perfekta platsen, svarade jag och log lite hemlighetsfullt.

Zayns perspektiv:
- Vart? Frågade jag.
- Jag säger inte, men kom så visar jag dig, sa Samantha och log ännu mer hemlighetsfullare.
Hon tog min hand och började dra iväg med mig.
Det var som om det gick en stöt igenom mig när hon tog min hand.
Utan att säga ett ord så gick vi igenom skogen.
- Jag brukar ofta komma hit när jag bara vill sitta och tänka, sa hon och sen gick vi runt några träd.
- Jag tror att det bara är jag som vet om den här platsen, sa hon sedan.
Vi gick runt några fler träd och sen kom vi ut på en stor äng.
Ängen var omringad av skogen.
Mitt på ängen fanns ett stort träd.
- Wow, fick jag fram.
- Fint va? Frågade Samantha medans hon gick ut på ängen.
- Ja, svarade jag lite chockat.
Det är verkligen fint.
Vi satte oss under trädet och plockade fram pickniken.
Jag hade packat ner en filt, en flaska saft, några mackor, lite frukt och grönsaker och två muffinsar.
- Wow, sa Samantha och log mot mig.
Allt kändes så bra.
Nästan romantiskt.
Fast Samantha är bara min vän.
Eller?
Vi satt länge och åt, pratade och skrattade.
Samantha visade mig ett ställe på trädet där hon hade ristat in ett S.
Tiden flög förbi.
När jag kollade på klockan så visade den 14.32.
Vi hade suttit här i ungefär två och en halv timme.
Solen sken men några mörka moln hade dykt upp på himlen.
- Hoppas att det inte blir dåligt väder, sa Samantha och kollade upp mot himlen.
Jag nickade instämmande.
Vi packade ihop pickniken i korgen igen och satt bara och njöt av solen.
Efter en stund så ställde sig Sammy upp och höll upp sin mobil.
- Dålig täckning, sa hon lite irriterat.
Jag kom genast på vad jag skulle göra.
Snabbt reste jag mig upp och tog mobilen och sprang iväg över ängen.
- Zayn! Skrek hon skrattades och började springa efter mig.
Vi sprang runt på ängen en stund.
Jag la hennes mobil i mig ficka och sen lyfte jag upp henne och la henne på min axel.
Jag snurrade runt henne medans hon skrattade.
- Släpp ner mig! Skrek hon medans hon skrattade.
Jag snurrade henne några varv till innan jag släppte ner henne.
Sen tog jag upp hennes mobil ur min ficka och höll den högt upp i luften med min ena arm.
Skrattandes sträckte hon sig efter den med ena armen och det var då jag såg det.
Jag fattade inte.
Det kom som en chock.


Stort tack för alla kommentarer!
14 stycken!
Fortsätt så!


The sky isn't the limit, kapitel 12


Med ett leende så vinkade hon till mig innan bussen startade.
Jag vinkade tillbaka.
Sen åkte bussen.
Den svängde runt hörnet.
Nu såg jag henne inte längre.
Jag vet att det inte var ett hejdå för alltid men det var ändå ganska svårt att säga hejdå.
Hon hade snabbt blivit min bästa vän.
Det kändes som om något saknades.
Jag kände mig lite tom på något sätt.


Samantha’s perspektiv:
Jag klev av bussen och började gå hemåt.
Som jag gör varje vardag.
Idag är det fredag.
Tänk att jag bara känt Zayn i en vecka nu.
Vi är som bästisar.
Jag saknar honom.
Killarnas hus står tomt och mörkt.
Det har det gjort ända sedan jag kom hem från skolan i Onsdags.
Jag satte in nyckeln i låset och låste upp ytterdörren.
Sen klev jag in i mitt hus.
Imorgon skulle killarna komma hem.
Jag hoppades verkligen att Zayn inte har glömt bort mig.
Han är min ända vän.

Zayns perspektiv:
Jag och killarna var på väg hem.
Det var tidigt på lördagsmorgonen.
Sammy sov nog nu.
Jag saknar henne sjukt mycket.
Hon är den ända riktiga kompisen som jag har ända sedan min karriär börjat.
Förutom killarna då.
Såklart så har jag andra kompisar men dom bor hemma.
Dom träffar jag bara nån gång ibland.
Jag saknar dom men det är samtidigt kul att vara i ett pojkband.
Och jag kan träffa Sammy ofta och det gör mig glad.
Hon gör mig glad.
Jag satt i bilen och kollade ut genom fönstret medans jag tänkte.
Harry, Liam och Niall sov och Louis körde.
Resan skulle bara ta ungefär en halvtimme.
Jag hörde musiken från min mobil genom mina hörlurar.

And in another life I would be your girl
We keep all our promises
Be us against the world
And in other life I would make you stay
So I don't have to say you were the one that got away
The one that got away

Katy Perrys låt the one that got away spelades.
Jag tänkte på låttexten.

We keep all our promises
Be us against the world

Det är sant.
Det är jag och Samantha emot världen.
Vad än som händer henne så kommer jag alltid hjälpa henne.
Det är ett löfte.
Och det ska jag lova henne så fort jag kommer hem.
För jag fattar att något är fel.
Något är inte som det ska.
Även fast hon låtsas som om allt är bra.

Liams perspektiv:
Jag vaknade av att Zayn skakade på mig.
Sen skakade han på Harry och Niall.
- God morgon, sa han och skrattade.
- Redan framme? Frågade Niall nyvaket.
- Japp, svarade Zayn och hoppade ur bilen.
Vi tog våra väskor och gick in i huset.
Innan vi gick in så kollade Zayn mot grannhuset.
Samanthas hus.
Det var mörkt och bilen som oftast stod parkerad där var borta.

Samantha’s perspektiv:
Jag hade varit på mitt speciella tänkar ställe och spelat gitarr.
Efter ett tag hade jag börjat gå tillbaka.
Jag gick långsamt genom skogen.
Klockan var bara strax innan tio.
Kate och pappa hade åkt in till London.
Där skulle dom stanna hela helgen.
Det var ganska skönt.
Som vanligt hade veckan gått åt att bråka med Kate.
Och morgonen hade varit likadan.
Alltid så ska hon klaga.
Hon kan inget annat.
Med gitarren i handen så kom jag ut ur skogen och ut på grusvägen.
Det var då jag såg det.
Huset var upplyst och bilen stod parkerad.
Zayn är hemma!
Först ville jag bara rusa fram till deras dörr, ringa på och sen slänga mig i Zayns armar men sen kom jag på att han kanske inte ville se mig längre.
Han kanske hade träffat någon kändis?
Jag suckade och började gå mot mitt hus istället.
Jag låste upp dörren och gick in.
Det första jag gjorde var att gå upp till mitt rum och lämna min gitarr.
Sen gick jag ner igen.
I köket så fixade jag en macka och sen satte jag mig ner i soffan och började kolla tv.
Det gick inget kul program så jag kollade på någon konstig film.
Bra tidsfördriv, tänkte jag.
Klockan tickade sakta.
Jag visste inte vad jag skulle hitta på idag.
Jag kanske bara skulle slöa?
Efter att jag hade kollat klart på den konstiga filmen så kollade jag klockan på mobilen.
11.53.
Precis när jag skulle lägga ner mobilen i fickan så vibrerade den till.
Ett sms?
Först vågade jag inte kolla på skärmen eftersom det kanske var någon av tjejerna ifrån skolan.
Efter någon minut så vågade jag äntligen starta skärmen och kolla vem som hade smsat.
Namnet som stod på skärmen gjorde mig förvånad.

 



Tack för kommentarernn även fast ni har blivit lite dåliga på att kommentera.
Det kanske är jag som har blivit dålig på att skriva?
Skulle hur som helst vara kul om jag kunde få över 10 kommentarer!
Ni har gjort det fler gånger förut så jag vet att ni kan klara det! :D


The sky isn't the limit, kapitel 11


Hon och Zayn passar faktiskt tillsammans.
Och som jag förstått så gillar Zayn henne.
Man ser det på honom.
På sättet han kollar på henne.
Men han kommer nog inte våga erkänna det för sig själv på ett bra tag.


Zayns perspektiv:
Dagarna gick fort.
Söndagen och Måndagen spenderade jag med Sammy.
Klockan är 16.04 och jag stod på busshållplatsen och väntade på att Sammys buss skulle komma.
Igår hade vi träffats vid våra hus men idag tänkte jag överraska henne med att stå vid busshållplatsen.
En av gångerna som jag och Sammy hade varit ute och gått så hade hon visat mig busshållsplatsen.
Enligt henne så var bussen oftast tom.
Jag stod och tänkte när bussen kom närmare busshållsplatsen.
Imorgon ska jag och killarna in till London.
Jag kommer sakna Sammy.
Bussen stannade och en kvinna i 30 års åldern klev av först.
Sen klev Samantha av.
Efter henne kom en gammal man.
- Hej! Utbrast hon like förvånat.
- Hej, svarade jag.
- Jag tänkte att jag skulle komma hit och möta dig, sa jag sedan och log.
- Okey, det var en bra tanke, svarade Samantha med ett litet skratt.
Tillsammans så började vi gå längst grusvägen.
- Vart är vi på väg? Frågade Sammy efter ett tag.
- Jag vet inte, svarade jag och skrattade.
Samantha skrattade lite.
Det slutade med att vi bara gick.
Vi gick i mer än en timme innan Samantha skulle hem och äta middag.
Jag skulle också äta.
- Du Sammy, vilken tid ska du gå till bussen imorgon? Frågade jag henne innan jag började gå mot mig dörr.
- Jag börjar skolan halv nio och min buss åker halv åtta så jag går till bussen tjugo över sju, svarade hon.
- Okey, jag står här ute och väntar på dig kvart över sju? Föreslog jag.
- Okey, visst, svarade hon lite förvånat.
- Jag vill hinna träffa dig innan jag och killarna åker till London, sa jag och log.

Samanthas perspektiv:
- Okey vi ses då, sa jag och började gå mot min dörr.
Jag hade glömt att killarna skulle till London.
Jag kommer sakna dem.
Speciellt Zayn.
Han är som min bästa vän.
Och det var länge sedan jag hade en bästa vän.
Han har gjort mitt liv lite bättre.
Det återstår bara att se om han kommer tillbaka.
Han kanske bara är med mig för att ha något att göra på dagarna?
Vi får väl se vad som heter efter Londonresan.
Han kanske hittar någon modell eller sångerska som är roligare att hänga med.
Jag tryckte ner dörrhandtaget.
Låst.
Jag tog upp min nyckel ur jackfickan och låste upp dörren.
Försiktigt öppnade jag dörren.
Då kom jag på att jag hade glömt att säga till att jag inte skulle komma hem på en gång.
Fan, tänkte jag för mig själv.
- Hej, jag är hemma! Ropade jag sedan medans jag hängde upp min jacka.
- Bussen blev försenad! Ljög jag sedan.
Jag tog av mig skorna och gick in i huset.
Det var tyst.
Ovanligt tyst.
- Hallå? Frågade jag.
Jag fick inget svar.
Jag fattade inte.
Bilen stod ju kvar där ute.
Var är dom?
Jag gick in i köket för att fixa något att äta.
”Hej Samantha! Jag och Kate är inne i London med en kompis här ifrån Byn.
Hon hämtade oss, vi är hemma ikväll. Vi har ätit middag men det finns en tallrik i kylen till dig/ Tom”
Typiskt, tänkte jag medans jag öppnade kylskåpet.
Jag tog ut en tallrik med köttbullar och potatis.
Dom tänkte i alla fall på att lämna kvar mat till mig.
Jag värmde tallriken i mikron och åt sedan maten i tystnad.

Zayns perspektiv:
Jag vaknade tio i sju.
Ingen av killarna var vakna än.
Ganska skönt faktiskt.
Jag tog en snabb dusch innan jag tog på mig ett par jeans och en T-shirt.
Sen gick jag ner till köket och åt en macka.
Jag borsta tänderna, fixade håret och drog på mig mina skor.
Sen stängde jag dörren och gick upp till grusvägen.
Jag kollade klockan på mobilen.
07.16.
Jag kollade mot Sammys hus precis när dörren öppnades.
- Ja hejdå! Hörde jag Sammy ropa in i huset innan hon gick mot mig.
Med ett leende sa hon hej och sen gick vi mot busshållsplatsen.
Vi kom dit fem minuter innan halv.
Vi stod och pratade ett tag innan bussen kom.
- Hejdå, sa jag och kramade om henne.
Hon besvarade kramen och sa hejdå innan hon klev på bussen.
Med ett leende så vinkade hon till mig innan bussen startade.
Jag vinkade tillbaka.
Sen åkte bussen.
Den svängde runt hörnet.
Nu såg jag henne inte längre.
Jag vet att det inte var ett hejdå för alltid men det var ändå ganska svårt att säga hejdå.
Hon hade snabbt blivit min bästa vän.
Det kändes som om något saknades.
Jag kände mig lite tom på något sätt.



Tack för kommentarerna!
Förlåt för korta och ganska tråkiga kapitel!
Snart kommer det blir längre och mer spännande kapitel!


The sky isn't the limit, kapitel 10


Jag gick upp till mitt rum och hämtade min mobil och mina hörlurar.
Sen letade jag igenom mitt rum efter pengar.
Det är inte lönt att leta i Kate och pappas rum efter pengar för om jag tar av dom så kommer dom bara bli jättesura.
Tillslut lyckades jag hitta en femtiolapp.
Jag tog den, min mobil och mina hörlurar och gick ner.
Sen la jag pengarna, mobilen och hörlurarna i jackfickan.
Jag tog på mig jeansjackan och mina slitna tygskor innan jag gick ut genom dörren.
Jag stängde dörren och låste efter mig.
Sen började jag gå.


Samantha’s perspektiv:
Innan jag började gå så tog jag upp mobilen och ringa pappa.
- Hej, svarade han efter några signaler.
- Hej, jag är ute bara så att ni vet, sa jag.
- Okey, sa pappa.
- Var är ni? Frågade jag.
- Inne i London, svarade pappa.
- Okey, det skulle underlätta för mig om ni hade sagt det tidigare, sa jag lite irriterat.
- Du sov och vi ville inte väcka dig, svarade pappa.
- Okey, sa jag.
Sen sa vi hejdå och jag la på.
Jag ville inte bråka med pappa nu.
Istället njöt jag av vädret och började gå.

Zayns perspektiv:
Jag satt i soffan med Niall och Liam.
Dom spelade Ds.
- Är det finns väder? Frågade Louis när han kom in i vardagsrummet.
Jag reste mig upp från soffan och kollade ut ur fönstret.
Man kan se vägen ifrån fönstret.
- Ja, svarade jag snabbt innan jag gick mot hallen.
- Jag ska bara ut en stund! Ropade jag till killarna  innan jag gick ut genom dörren.
- Sammy! Ropade jag och sprang upp till vägen.
Jag hade sätt henne genom fönstret.
Hon vände sig emot mig, tog ut hennes hörlurar ur öronen och log.
- Hej, sa hon.
- Hej, jag såg dig genom vardagsrumsfönstret, sa jag.
- Vart ska du? Frågade jag sedan.
- Köpa frukost, jag vaknade för ett tag sen och vi har ingen frukost hemma, svarade hon.
- Kom till oss, klockan är tjugo över elva så vi ska laga lunch snart, sa jag.
- Okey, sa hon med ett leende.
Jag log mot henne innan vi gick in till mitt och killarnas hus.
Vi tog av oss skorna och hon tog av hennes jacka.
Sen gick vi in till vardagsrummet där Liam, Louis, Niall och Harry satt.
- Det här är våran granne Samantha, sa jag och log.
- Hej, sa Samantha lite blygt.
- Hej Samantha, sa Niall och log.
Liam och Harry sa också hej till Samantha med leenden.
- Hej Samantha, vi har hört så mycket om dig! sa Louis och log retsamt mot mig.
- Käften Lou! Sa jag och gick till soffan och tog en kudde och slängde den på honom.
Samantha skrattade bara.
- När ska vi äta lunch? Frågade jag sedan.
- Strax, svarade Liam.
- Ingen av er kommer laga den eller hur? Frågade jag och skrattade.
- Inte frivilligt, sa Harry och skrattade.
- Jag fixar väl lunchen då, sa jag och gick in till köket.
Samantha följde efter mig.
Tillsammans gick vi in till köket och började laga lunch.

Harrys perspektiv:
Jag, Niall, Liam och Louis satt i soffan och kollade tv.
Vi hade fått träffa Samantha.
Hon verkar schysst.
Inget galet fan i alla fall.
Vissa fans är verkligen galna.
Hon är lugn.
Hon och Zayn passar faktiskt tillsammans.
Och som jag förstått så gillar Zayn henne.
Man ser det på honom.
På sättet han kollar på henne.
Men han kommer nog inte våga erkänna det för sig själv på ett bra tag.



Tack för alla underbara kommentarer!
Förlåt för att jag inte la ut något kapitel igår!
Jag var knappt hemma, jag hade teater, skola och konståkning och sen var jag tvungen att sticka och handla och sen plugga...
Men idag blir uppdateringen bättre!
Min lillebror fyller år idag så nu ska jag baka, men jag skriver mer efter det!
Fortsätt med era fantastiska kommentarer!


The sky isn't the limit, kapitel 9


- Jag glömde nästan, kan jag få ditt nummer? Frågade han med ett leende.
- Visst, svarade jag med ett leende och sen gav han mig hans mobil.
Jag gav min mobil till honom och sen knappade jag in mitt nummer.
Zayn gjorde samma sak.
- Tack, sa han sedan.
- Tack själv, sa jag och sen sa vi hejdå igen.
När han hade gått in igenom hans dörr så vände jag mig om och gick mot min dörr.
Lyckligt öppnade jag dörren.
Den lyckan varade inte länge till.


Zayns perspektiv:
Jag låste upp dörren och gick in i mitt och killarnas hus.
- Jag är hemma! Ropade jag.
- Okey! Hörde jag Louis ropa tillbaka.
Jag tog av mig mina skor och sen gick jag upp till mitt rum.
Mina jeans och min tröja hamnade i tvätten eftersom de luktade häst.
Jag drog fram ett par mjukisbyxor och en Jack Wills T-shirt ur resväskan och sen gick jag för att duscha.

Samantha’s perspektiv:
Jag öppnade dörren och klev in.
Sen stängde jag dörren efter mig.
Jag skulle precis hänga upp min jacka när jag såg Kate komma emot mig.
- Vart har du varit? Frågade hon argt.
- Hos mormor som vanligt, svarade jag och hängde upp jackan.
- Fattar du hur oroliga jag och Tom har varit? Sa Kate ännu argare.
Kate och Tom.
Det funkade ganska bra.
Kate och Tom passar bättre än mamma och pappa.
- Om ni skulle varit oroliga på riktigt så skulle ni ha ringt, men det gjorde ni inte, sa jag så lugnt jag kunde.
Sen tog jag av mig mina skor.
Kate vart tyst en stund.
Ägd, tänkte jag nöjt för mig själv.
- Vi kan väl vara oroliga även fast vi inte ringer! Sa Kate irriterat.
- Nä faktiskt inte! Sa jag bestämt.
Jag tog upp mobilen och hörlurarna ur fickan och började gå upp på mitt rum.
- Men du fattar väl att du inte bara kan sticka iväg så där! Skrek Kate efter mig.
Jag vände mig om och kollade argt på henne.
- Det kan jag visst eftersom ni inte bryr er! Skrek jag tillbaka.
- Vi bryr oss visst! Skrek Kate.
- Nä för då skulle ni ringt och letat efter mig! Skrek jag tillbaka.
Med dom orden så vände jag mig om och gick med bestämda steg upp för trappan.
- Vart ska du? Hörde jag Kate fråga.
- Till mitt rum, sa jag.
Dum fråga.
Vart trodde hon att jag skulle?
- Där kan du stanna resten av kvällen! Skrek Kate.
- Gärna! Skrek jag tillbaka.
Mitt rum är det ända stället i huset jag kan få vara för mig själv en stund.
Förutom mitt badrum.
Om man gick ut från mitt rum och gick in i rummet mitt emot så kom man in i ett badrum.
Det badrummet är mitt.
Mitt alldeles egna badrum.
Kate trodde att jag skulle till mitt rum men dit tänkte jag inte gå.
Inte än i alla fall.
Jag fortsatte förbi rummet och in på toaletten.
Jag öppnade jag mitt badrumsskåp och tog fram ett rakblad.
Sen tog jag av mig alla armband som jag hade på mig.
Jag hatar dig Kate, tänkte jag när jag pressade rakbladet mot min handled.

Zayns perspektiv:
Jag och killarna hade ätit middag och nu satt vi och kollade på någon konstig actionfilm som Louis ville se.
Det var mest Liam och Louis som kollade.
Jag, Harry och Niall satt och flamsa.
När filmen var slut så började Liam och Louis också flamsa.
Sen ringde Liams mobil.
- Oooh det är Danielle! Skrek Louis och skrattade.
- Käften! Sa Liam och skrattade.
Liam log stort och tog upp mobilen.
Sen reste sig Liam från soffan och svarade i mobilen.
- Hej Danielle, sa han med ett stort leende på läpparna.
Då började alla skratta.
- Kolla på hans leende, jag visste att det var Danielle! Sa Louis.
Liam skrattade lite innan han gick in i köket för prata med Danielle.
Liam pratade med Danielle ganska länge.
Det lät som om dom pratade lite om jobb och massa jag saknar dig.
Danielle skulle tydligen iväg och dansa i en musikvideo så hon och Liam kunde inte träffas på ett tag.
Och jag och killarna skulle ju in till London och till USA.
Kvällen rullade på och jag gick och la mig runt 22.
Jag var ganska trött så jag somnade ganska fort.

Samantha’s perspektiv:
Jag vaknade nästa morgon av att magen kurrade.
Igår kväll så hade jag suttit uppe på mitt rum.
Jag hade inte ätit något sen lunchen igår.
Försiktigt klev jag upp ur sängen och gick fram till min garderob.
Jag stod och kollade i garderoben en stund innan jag gick fram till mitt fönster och drog undan gardinerna.
Solens strålar träffade mitt ansikte.
Jag kunde se några lite mörkare moln längst bort på himlen men annars var det mycket fint väder.
Jag gick fram till min garderoben igen och plockade ut lite kläder.
Ett par gamla ljusa jeans och ett vitt pösigt linne.
Jag stoppade det vita linnet under dem tighta och slitna jeansen.
Sen drog jag på mig ett par sockar.
Innan jag gick ner för att äta på gick jag även in i badrummet för att borsta håret.
Jag orkade inte sminka mig.
Innan jag gick ner så kollade jag på min handled.
Såret från igår var kvar med det blödde inte länge.
Och det var täckt av armband.
Jag tog ett djupt andertag innan jag gick ner.
Klockan visade 10.46 när jag försiktigt gick ner för trappan.
Det var ovanligt tyst hemma.
Jag kollade mig runt och såg ingen.
Sen gick jag fram till dörren och öppnade den och kollade ut.
Pappas bil var borta.
Ingen är hemma.
- Jag måste säga till när jag ska någonstans men dom kan bara sticka, muttrade jag för mig själv medans jag gick in i köket.
Jag öppnade kylskåpet och alla andra skåp.
Tomt.
Jag kände min mage kurra.
Först tänkte jag gå till mormor men sen kom jag på att hon inte är hemma eftersom hon skulle sova över hos hennes kompis.
Dom skulle på någon slags träff inne i London.
Jag får väl gå och köpa frukost då, tänkte jag.
Jag gick upp till mitt rum och hämtade min mobil och mina hörlurar.
Sen letade jag igenom mitt rum efter pengar.
Det är inte lönt att leta i Kate och pappas rum efter pengar för om jag tar av dom så kommer dom bara bli jättesura.
Tillslut lyckades jag hitta en femtiolapp.
Jag tog den, min mobil och mina hörlurar och gick ner.
Sen la jag pengarna, mobilen och hörlurarna i jackfickan.
Jag tog på mig jeansjackan och mina slitna tygskor innan jag gick ut genom dörren.
Jag stängde dörren och låste efter mig.
Sen började jag gå.


Tack för alla kommentarer!


The sky isn't the limit, kapitel 8


Jag visste att Zayn fanns där för mig.
Men jag kände att jag inte kunde berätta hela min livshistoria för honom.
Jag hade aldrig berättat min livhistoria för någon.
Jag har lite svårt att lita på folk.
Fast jag känner på mig att jag kan lita på Zayn.
Och att han hade lovat mig att jag är vacker fick mit att må bra.
Det är något speciellt med honom.
Och med sättet han får mig att känna mig när jag träffar honom.


Samantha’s perspektiv:
Jag och Zayn gick längst grusvägen.
En hårslinga hade åkt ur min fläta.
Jag placerade den bakom örat med hjälp av min hand.
- Jag gillar ditt nagellack, sa Zayn och log.
- Tack, jag hittade det hos mormor igår, sa jag och log tillbaka.
Igår så hade jag målat mina naglar rosa med det rosa nagellacket som jag hittade hos mormor.
Det var en ganska somrig och fin färg faktiskt.
Vi kom fram till min mormors hus och jag öppnade försiktigt dörren.
- Vi är här! Ropade jag till mormor.
Sen tog jag och Zayn av oss våra skor och gick in i huset.
Vi möttes av mormor.
- Hej jag är Margret, Samantha’s mormor, sa mormor och skakade hand med Zayn med ett leende.
- Trevligt att träffa dig, jag heter Zayn och är Samantha’s nya granne, sa Zayn och log medans han skakade mormor hand.
- Trevligt att träffa dig också, sa mormor och gick sedan tillbaka till vardagsrummet.
- Så vad vill du göra? Frågade jag Zayn.
- Jag vet inte, vad vill du göra? Frågade han och skrattade lite.
- Men jag vet inte, det är därför jag frågar dig, sa jag och skrattade lite.
Efter ett tag så bestämde vi oss för att gå ut och gå.
Jag sa hejdå till mormor eftersom hon skulle åka iväg till en av hennes vänner.
Jag och Zayn tog på oss våra skor och gick ut.
- Vi kan gå till stallet om du vill, jag känner dom som äger stallet, sa jag.
- Jag är inte mycket för att rida men om du vill det så, sa Zayn och log mot mig.
- Det är jätte enkelt att rida, sa jag och log mot honom.
- Okey då, sa Zayn.
Skrattandes började vi gå mot stallet.

Zayns perspektiv:
Jag och Samantha hade fått varsin häst och nu var vi mitt ute i skogen vid stallet och red.
Långsamt gick hästarna framåt medans vi pratade.
Solens strålar sken igenom träden.
Det var en riktigt härlig dag.
- Du Sammy? Frågade jag efter ett tag.
- Ja? Svarade hon nyfiket.
- Du kanske vill hänga med hem till mitt och killarnas hus någon dag och träffa killarna? Frågade jag sedan.
- Visst, det låter kul, svarade hon och log mot mig.
Långsamt fortsatte vi rida igenom skogen.

Samantha’s perspektiv:
Jag och Zayn hade ridit igenom skogen i ungefär 2 timmar och sen hade vi lämnat hästarna i stallet och börjat gå hemåt.
Jag tog upp mobilen och kollade klockan.
16.23
Oj vad tiden hade gått fort!
Vi närmade oss våra hus.
Jag sa hejdå till Zayn och han började gå mot hans dörr.
Jag skulle precis vända mig om och gå mot min dör när han ropade på mig.
- Samantha!
- Ja! Ropade jag tillbaka och kollade frågandes på honom.
Han kom fram till mig igen.
- Jag glömde nästan, kan jag få ditt nummer? Frågade han med ett leende.
- Visst, svarade jag med ett leende och sen gav han mig hans mobil.
Jag gav min mobil till honom och sen knappade jag in mitt nummer.
Zayn gjorde samma sak.
- Tack, sa han sedan.
- Tack själv, sa jag och sen sa vi hejdå igen.
När han hade gått in igenom hans dörr så vände jag mig om och gick mot min dörr.
Lyckligt öppnade jag dörren.
Den lyckan varade inte länge till.



Tack för alla kommentarer, jag mår lite bättre nu :)


The sky isn't the limit, kapitel 7


Jag och killarna var lediga tills på Onsdag.
Då skulle vi in till London och vara där till Lördagen eftersom vi ska spela in lite låtar.
Sen har vi två veckors ledigt innan vi åker till USA för att göra några signeringar, intervjuer och några spelningar.
Vi skulle vara borta i 2 veckor.
Det betyder 2 veckor utan Samantha.
Jag ville inte tänka på det.


Samantha’s perspektiv:
Jag stod i gästrummet och kollade mig I spegeln.
Jag hade på mig samma mörka jeans som jag hade igår och sen hade jag på mig en blommig blus som jag hade hittat i garderoben.
På min ena handled så hade jag massa färgglada armband.
Den vita T-shirten med tryck som jag hade igår skulle mormor tvätta och lägga i garderoben i gästrummet.
Jag borstade igenom mitt ganska långa blonda hår och sen flätade jag håret och lät flätan hänga ner för ena axeln.
Jag fortsatte kolla mig själv i spegeln.
Jag är ganska lång, har ganska stora emerald gröna ögon och blont hår.
Jag har länge funderat på att färga håret rött eller brunt.
Bara för att få en liten förändring.
Ganska smal är jag också.
Kate brukar ofta säga att jag är benig men jag håller inte med.
Visst jag är smal men inte benig.
Kate är bara taskig.
Jag stod framför spegeln ett tag innan jag tog upp mobilen och kollade tiden.
12.46.
Jag kollade mig i spegeln en sista gång.
Jag såg helt okey ut.
Jag tänkte fortfarande på telefonsamtalet som jag fick igår.
”Fyfan vad ful du är Samantha”
Jag försökte släppa det.
Det var svårt.
Jag intalade mig själv att jag inte brydde mig.
Jag tog ett djupt andertag och sen gick jag ut ur gästrummet och ner för trappan.
- Jag går och möter upp min kompis! Ropade jag till mormor som satt i köket.
- Okey! Ropade mormor tillbaka.
Sen tog jag på mig skorna, tog min jeansjacka och gick ut genom dörren.

Zayns perspektiv:
Jag såg Samantha komma gåendes längst grusvägen.
- Hej Samantha! Ropade jag och vinkade.
Och vinkade tillbaka.
- Hej, sa hon när hon kom närmare mig.
- Du kan kalla mig Sammy om du vill, sa hon sedan.
-Okey Sammy, sa jag och log.
Hon log också.
- Min mormor bor ungefär 10 minuter härifrån, vi kan vara där i ungefär 2 timmar för sen måste hon iväg, sa Samantha och log mot mig.
- Okey, visa mig vägen, sa jag med ett leende.
Vi började gå.
- Du Zayn om jag frågar dig en seriös fråga, lovar du att svara ärligt? Frågade hon efter ett tag.
- Ja, svarade jag och kände hur jag vart lite nervös.
- Är jag ful? Frågade hon och kollade seriöst på mig.
- Nej såklart inte, svarade jag förvånat.
- Lovar du? Frågade hon.
- Ja, du är jättevacker Sammy, svarade jag.
- Okey tack, sa hon och log lite.
- Varför funderar du ens på det? Frågade jag lite förvånat.
- Ehm.. jag vet inte det bara hände en sak igår, sa hon lite tyst.
- Du vet att du kan berätta allt för mig, sa jag allvarligt.
- Jag vet och jag uppskattar det men nu ska vi ha kul och inte deppa, sa hon och log.
- Okey, men jag finns alltid om du vill snacka, sa jag.

Samantha’s perspektiv:
Jag visste att Zayn fanns där för mig.
Men jag kände att jag inte kunde berätta hela min livshistoria för honom.
Jag hade aldrig berättat min livhistoria för någon.
Jag har lite svårt att lita på folk.
Fast jag känner på mig att jag kan lita på Zayn.
Och att han hade lovat mig att jag är vacker fick mit att må bra.
Det är något speciellt med honom.
Och med sättet han får mig att känna mig när jag träffar honom.



Tack för kommentarerna! :)


The sky isn't the limit, kapitel 6


Jag skulle precis lägga ner mobilen i jackfickan igen när den vibrerade.
Jag kollade på skärmen och såg att det stod ”dolt nummer”.
För en sekund trodde jag att det kanske var Zayn men sen kom jag på att han inte hade fått mitt nummer.
Jag tryckte osäkert på svara och satte mobilen vid örat.
- Hallå? Svarade jag.
- Fyfan vad ful du är Samantha! Hörde jag en tjejröst säga.
Sen hörde jag skratt.


Samantha’s perspektiv:
Skrattet fortsatte.
Jag la på och kände tårarna bränna bakom ögonlocken.
Jag var 99 % säker på att det var dom kaxigaste tjejerna från min skola som hade ringt.
Dom hade väl tjejkväll som vanligt.
Alltid så skulle dom prata om det.
Hur kul det är och vad dom ska göra.
Såklart så är jag aldrig bjuden.
Inte för att jag bryr mig.
Efter ett tag så lär man sig ignorera det.
Jag blinkade några gången för att hålla tårarna tillbaka.
”Fyfan vad ful du är”
Orden ekade i mitt huvud.
Jag la ner mobilen i jackan och gick in på toaletten.
Jag tvättade bort allt mitt smink.
Är jag verkligen så ful? Tänkte jag för mig själv.
Jag har aldrig fattat vad jag gjort för att få tjejerna i min klass att hata mig.
När jag gick i ettan hade vi varit bästa vänner.
Samma sak i tvåan.
Men i trean hände det något.
Nu skulle jag snart gå ut nian.
Då skulle jag slippa dem.
Efter sommaren så ska jag börja gymnasiet.
Jag ska börja på ett musikprogram inne i London.
Det ska faktiskt bli kul.
Det ska bli min chans att skaffa nya vänner.
Om jag ens orkar ta mig igenom sommaren.
Som livet är nu så är det verkligen inte värt att leva.

Liams perspektiv:
Jag och Zayn hade nyss kommit tillbaka från den väldigt mysiga mataffären.
Den var så där liten med en lantlig känsla.
Ganska hemtrevligt faktiskt.
Nu stod jag och Zayn i köket och lagade middag.
Harry dukade och Louis och Niall kollade någon film på tv:n.
- Byn är väldigt mysig faktiskt, jag tror att vi kommer trivas bra här,  sa jag med ett leende.
- De tror jag med eftersom jag redan trivs, svarade Zayn.
- På grund av vår granne Samantha eller? Frågade Harry retsamt.
- Men ge dig, det är inte så att jag är kär i henne eller nått, sa Zayn.
- Men det är ju kul att känna någon här eller vad tycker du? Frågade Zayn Harry sedan.
- Jo det är nog inte så dumt, svarade Harry och log.
- Kan du inte bjuda hit henne nån dag så får vi också lära känna henne? Frågade jag.
- Visst, sa Zayn med ett leende.

Samantha’s perspektiv:
Jag och mormor satt vid matbordet och åt pannkakor med grädde och hallonsylt.
- Kan vi inte baka sedan? Frågade jag mormor.
- Jo visst, vad vill du baka? Frågade mormor.
- Chockladkakor, sa jag glatt.
- Okey det låter gott det, sa mormor och log.
- Jag ska kolla på ett deckarprogram på tv:n så du får nog baka själv, sa mormor sedan och kollade på mig.
- Inga problem, sa jag med ett leende.
- Vad bra, sa mormor.
Vi fortsatte äta.
- Du mormor, går det bra om en kompis kommer imorgon? Frågade jag.
- Visst, svarade mormor med ett leende.
Vi åt upp pannkakorna och dukade sedan av.
Mormor satte sig i soffan och kollade på programmet som han ville kolla på medans jag bakade.
Ungefär 30 minuter senare var jag klar och tog ut chockladkakorna ur ugnen.
- Det luktar underbar, hörde jag mormor säga ifrån vardagsrummet.
Jag ställde kakorna på köksbordet och lät dom svalna.
Sen hällde jag upp mjölk i två glas, tog några kakor på ett fat och ställde allt på en bricka.
Jag gick in till mormor och såg att hon log mot mig.
Tillsammans så satt vi i soffan och åt kakor medans vi kollade klart på deckarprogrammet.

Zayns perspektiv:
Jag vaknade runt 11 nästa morgon.
Jag klev upp och gick och duschade.
Sen fixade jag håret och gick ut ur badrummet.
Jag kollade igenom mig resväska efter kläder.
Alla kläder låg fortfarande i resväska eftersom jag inte hade orkat packa upp dem igår.
Det fick bli ett par svarta jeans, en vit T-shirt.
Efter att jag hade klätt på mig så gick jag ner och åt frukost.
Liam och Louis satt i soffan och åt frukost och Niall och Harry hade inte klivit upp än.
När jag hade ätit så kollade jag klockan på mobilen.
12.03.
En timme kvar, tänkte jag och suckade.
Jag gick in på twitter i mobilen och kollade runt lite.
Det var inget speciellt som hade hänt.
Jag och killarna var lediga tills på Onsdag.
Då skulle vi in till London och vara där till Lördagen eftersom vi ska spela in lite låtar.
Sen har vi två veckors ledigt innan vi åker till USA för att göra några signeringar, intervjuer och några spelningar.
Vi skulle vara borta i 2 veckor.
Det betyder 2 veckor utan Samantha.
Jag ville inte tänka på det.



Tack för alla kommentarer! :D


The sky isn't the limit, kapitel 5


- Hejdå, sa jag och vinkade.
Han vinkade tillbaka innan han stängde dörren.
Jag stod still i några sekunder innan jag började hoppa upp och ner.
Det var nu jag insåg på riktigt att jag verkligen hade träffat Zayn Malik.
Innan så kändes han bara som en kompis som jag inte hade träffat på länge.
Det var så lätt att snacka med honom.
Med glada steg började jag gå mot min mormors hus.


Louis perspektiv:
Jag hörde dörren öppnas och stängas.
Sen kom Zayn in i vardagsrummet.
Jag och Niall satt och kollade tv.
Harry satt med datorn i hans knä och Liam satt och spelade Ds.
- Vad du var ute länge då, sa jag och log mot Zayn.
- Ja det är jättebra väder ute, sa han och log tillbaka.
- Jag är inte som er nördar i alla fall, sa han sedan och skrattade.
- Ey, mucka inte med tv, ds och datanördarna! Sa jag högt och skrattade.
- Ni är ju som ni är, sa Zayn och skrattade innan han gick in till köket.
Sen kom han tillbaka in i vardagsrummet.
- Vi har ingen mat, sa han irriterat.
- Nä jag vet, sa jag.
- Ska jag gå och handla? Frågade Zayn.
- Måste man inte åka in till stan för att göra det? Frågade Niall förvånat.
- Nä, Samantha visade mig en mataffär här i byn, sa Zayn.
- Samantha? Frågade Harry plötsligt och log retsamt mot Zayn.
Jag skrattade lite åt Harry.
- Vem är Samantha? Frågade Liam sen.
- Ni reagerar bara när ni hör en tjejs namn ju, sa Niall och skrattade.
- Nä, sa Liam och återgick till att spela Ds.
- Våran granne, svarade Zayn och kollade ner mot golvet.

Zayns perspektiv:
- Bara våran granne? Frågade Harry retsamt.
- Ja, jag träffade henne ute på grusvägen när jag var ute och gick så hon visade mig runt lite bara, sa jag och skrattade.
Som tur var så var killarna nöjda med det svaret och frågade inte nått mer om Samantha.
- Men ska jag gå och handla eller? Frågade jag.
- Visst, jag kan hänga med, sa Liam och reste sig och la undan hans Ds.
- Okey bra, då behöver jag inte gå själv igen, sa jag och skrattade.
Sen gick jag och Liam och tog på oss våra skor.
- Hejdå! Ropade jag innan jag stängde dörren.

Samantha’s perspektiv:
Jag gick fram till mormors dörr och knackade på.
Någon minut senare öppnade min mormor Margret Addams.
Det var efter henne jag hade fått mitt mellannamn och när mamma och pappa gift sig så hade mamma behållit hennes efternamn Addams.
Pappa hade behållit hans efternamn Johnson.
Jag tog mammas efternamn.
- Hej mormor, sa jag och kramade om henne.
- Hej Sammy, sa mormor och kramade mig tillbaka.
Mormor var en av dom som kallade mig Sammy.
Jag tyckte faktiskt om det.
- Gör det något om jag är här och sover här? Frågade jag.
- Nejdå inga problem, har det hänt något hemma? Frågade mormor.
- Ja jag har ingen lust att vara hemma ikväll, sa jag.
- Du är alltid välkommen hit, sa mormor med ett leende.
- Tack, sa jag.
Jag tog av mig mina skor och hänge upp min jacka.
Det luktade gott hemma hos mormor.
- Jag tänkte grädda pannkakor till middag, sa mormor.
- Okey det låter underbart, sa jag.
Mormors pannkakor är dom godaste.
- Jag går upp och bäddar, sa jag och gick sedan upp mot gästrummet.
Gästrummet var mysigt med trägolv och gammeldagsig blomster tapet.
I gästrummet står det en garderob, två sängar, en spegel, ett skrivbord och en skrivbordsstol.
Jag öppnade garderoben och såg lite kläder hänga där.
Det var lite av mina kläder.
Jag brukade gå till mormor när jag inte ville vara hemma så därför hade jag lämnat lite kläder hos henne.
Lite underkläder, ett par byxor, några tröjor, ett par mjukisar, lite strumpor, ett par tygskor och en gammal väska.
Jag öppnade försiktigt väskan och hittade lite pengar, en hårborste, några snoddar, några hårspännen och ett rosa nagellack.
Det var inte mycket pengar men lite i alla fall.
Jag räknade ihop alla småmynt och sedlar.
82 kronor.
Pengarna fick ligga kvar i väskan eftersom jag kanske behöver dom mer någon annan gång.
Jag tog fram lakan, påslakan och sånt ur garderoben och bäddade ena sängen.
Jag satte mig sedan ner på sängen och funderade lite.
Kate och pappa bryr sig inte om mig.
Om dom skulle ha gjort det så skulle dom varit oroliga för mig nu.
Men det var dom nog inte.
Dom tänkte väl att jag var hos mormor som vanligt.
Men tänk om jag inte skulle vart det?
Jag reste mig från sängen för att gå ner.
Jag gick först till min jeansjacka för att kolla om någon hade ringt eller smsat.
Men någon så menar jag Kate eller pappa.
Ingen annan skulle nog tänka på att smsa mig.
Jag är inte direkt populär.
Jag tog upp mobilen ur fickan och kollade på skärmen.
Inget missat samtal eller sms.
Kate och pappa bryr sig helt enkelt inte.
Jag skulle precis lägga ner mobilen i jackfickan igen när den vibrerade.
Jag kollade på skärmen och såg att det stod ”dolt nummer”.
För en sekund trodde jag att det kanske var Zayn men sen kom jag på att han inte hade fått mitt nummer.
Jag tryckte osäkert på svara och satte mobilen vid örat.
- Hallå? Svarade jag.
- Fyfan vad ful du är Samantha! Hörde jag en tjejröst säga.
Sen hörde jag skratt.



Tack för alla kommentarerna och alla "krya på dig" :)
Sjukt glad och tacksam! :)
Som ni kanske märkt så har jag fixat lite i menyn:)
En bild på 1D, en bloglovin' follow knapp och fixat lite med texten o sånt :)
Hoppas det gillas!
Följ gärna min blogg på Bloglovin' :D


The sky isn't the limit, kapitel 4


- Kom här, sa han sedan och kramade om mig.
Tårarna fortsatte rinna.
Jag kände hans varma famn.
- Det är okey Samantha, viskade han i mitt öra.
Jag vet inte var han kom ifrån och jag visste inte vad jag gjorde här ute i skogen.
Allt jag visste var att jag var ledsen och äntligen så fanns någon där för mig.
I alla fall för idag.


Zayns perspektiv:
Jag kände inte Samantha men jag var tvungen att hjälpa henne.
De var som om en slags dragkraft.
Från första sekunden då jag såg henne så var det som om jag drogs till henne.
Jag kan inte lämna henne bara så där.
Det kändes som om vi hörde ihop.
Jag vet att det kanske låter konstigt men just nu så känns det så.
Jag har henne i min famn för att trösta henne.
Och det känns så rätt.
Jag vill ha henne i min famn föralltid.
Och vad som än hänt henne så måste jag hjälpa henne.
Jag bara måste.
- Du Samantha vill du gå en bit med mig? Frågade jag.
- Visst, sa hon.
Äntligen log hon lite.
Det var de vackraste leendet jag sätt på länge.
Hon var lite svart under ögonen efter att hennes mascara hade runnit så jag torkade försiktigt bort det med min tumme.
Sen började vi gå ur skogen.
- Så berätta lite om dig själv? Frågade jag.
Jag vill verkligen lära känna henne.
- Vad ska jag berätta? Frågade hon.
- Ehm… ditt namn, var du bor och lite saker som kan vara bra att veta om dig, föreslog jag.
- Okey, sa hon och log lite.
- Jag heter Samantha Margret Addams och jag är 17 år, jag fyllde år i maj, sa hon.
Jag log mot henne och sen fortsatte hon.
- Jag gillar att skriva dikter och låtar, jag spelar gitarr och sjunger lite.
- Jag sjunger också, sa jag och log.
- Det vet jag väl, sa hon och skrattade lite.
Hennes skratt var fullt av glädje och liv.
Det gjorde mig glad att höra henne skratta.
Sen var vi ute ur skogen och stod på grusvägen igen.
- Jag bor här ute på landet med min pappa och låtsasmamma, i det där vita huset, sa hon sedan och pekade på ett vitt hus som låg till höger om mitt och killarnas hus.
- Okey, då bor vi grannar, sa jag och log.
Hon kollade frågade på mig.
- Jag och killarna har köpt de där blåa huset, sa jag och pekade mot vårat hus.
- Okey kul, sa hon och log.
- Ja, det ska bli kul att bo ute på landet, sa jag.
- Det är ganska mysigt här, sa hon och log.
Vi fortsatte gå längst grusvägen.
Hon visade mig runt lite och vi pratade om allt möjligt.
Det kändes som om Samantha är min bästa vän och att jag har känt henne hela mitt liv.
Fast jag hade ju bara känt henne i ungefär 20 minuter.
Hon är verkligen lätt att prata med.
Hon är avslappnad och rolig.
Och hon verkar vara ett fan av One Direction.
Trots det är hon lugn.

Samantha’s perspektiv:
Jag och Zayn var ute och gick i minst en timme.
Jag visste att han skulle hem förr eller senare även fast jag inte ville det.
Efter att vi hade gått ett tag så vände vi om.
Jag ville inte gå hem.
Inte till pappa och Kate.
Jag och Zayn närmade oss mitt och hans hus.
Jag mådde lite bättre, jag är ganska glad.
Zayn hade fått mig på bättre humör, han hade fått mig att skratta och le.
- Här bor jag, sa Zayn lite besviket när vi kom till hans hus.
- Så jag borde gå men vill du träffas imorgon? Fråga han.
Hela jag vart glad.
Ville han verkligen träffa mig imorgon?
- Visst, sa jag.
- Ska jag komma till dig eller sk… började han men jag avbröt honom.
- Jag ska sova hos min mormor i natt så jag kommer vara där imorgon, antingen så kan vi ju vara ute eller så kan vi ju vara där? Frågade jag.
Jag ville inte gå hem så jag tänkte gå till min mormor istället.
Hon är en underbar människa.
Hon låter mig sova hos henne och hon är jättesnäll och förstående.
- Vi kan vara där om du vill, jag skulle jättegärna vilja träffa din mormor, sa Zayn med ett leende.
- Okey men jag kommer hit och möter upp dig imorgon då, sa jag.
- Okey, jag står här ute på grusvägen vid 13? Sa Zayn frågandes.
- Det blir jättebra, vi ses, sa jag.
Jag ville jättegärna krama om honom, men jag visste inte om han ville det.
Han kanske ville det?
Eller?
Jag var hur som helst för blyg.
- Hejdå, sa Zayn med ett leende och gick mot hans dörr.
- Hejdå, sa jag och vinkade.
Han vinkade tillbaka innan han stängde dörren.
Jag stod still i några sekunder innan jag började hoppa upp och ner.
Det var nu jag insåg på riktigt att jag verkligen hade träffat Zayn Malik.
Innan så kändes han bara som en kompis som jag inte hade träffat på länge.
Det var så lätt att snacka med honom.
Med glada steg började jag gå mot min mormors hus.


Tack för alla kommentarer, jag vet att dom flesta är i skolan nu men inte jag för jag är hemma med någon irritaerande maginfektion/influensa sak... :(
Ett krya på dig skulle inte sitta fel;)


The sky isn't the limit, kaptel 3


- Gå till ditt rum Samantha, sa pappa och kollade på mig.
- Ingen middag för dig heller, sa Kate sedan.
- Skitsamma, sa jag och la ner min mobil och mina hörlurar i min jackficka igen.
- Som om jag bryr mig, jag bryr mig lika mycket som ni bryr er om mig! Skrek jag och sen tog jag ner mig jeansjacka från kroken där den hängde.
Jag tog på mig min jacka och öppnade dörren.
Jag kollade sedan argt på Kate och pappa innan jag smällde igen dörren.


Samantha’s perspektiv:
Jag gick mot skogen mitt emot mitt hus.
Tårarna brände bakom ögonlocken.
Jag har ett speciellt ställe som jag brukar gå till om jag vill tänka eller bara slippa världen runt om mig.
Men för att komma dit så måste man gå genom skogen.
Jag orkade inte gå genom skogen så jag satte mig ner vid närmsta träd och lät tårarna komma.
Jag kunde inte hålla tillbaka dem.
Jag hatar det här.
Jag hatar mitt liv.

Zayns perspektiv:
Allt var i stort sätt klart i huset.
Jag och killarna hade köpt nya möbler till huset och alla flyttgubbar hade fått dom på plats.
Killarna satt i soffan på undervåningen och kollade tv.
- Jag tror jag ska gå ut en stund, någon som hänger med? Frågade jag.
- Jag orkar inte, sa Louis.
- Samma här, men gå ut du, sa Liam och log.
- Okey, Harry eller Niall vill ni hänga med? Frågade jag.
- Nä jag orkar inte resa på mig, sa Harry och skrattade.
- Inte jag heller, sa Niall.
- Okey men jag går väl ut själv då, ses om ett tag! Sa jag och drog på mig mina skor.
Sen öppnade jag dörren och gick ut.
Jag gick upp till grusvägen.
Vart ska jag gå?
Jag kunde antingen följa grusvägen åt höger eller vänster eller så kunde jag gå upp i skogen som låt mitt emot mitt och killarnas hus.
Jag stod och kollade på grusvägen och mot skogen ett tag innan jag bestämde mig för att gå upp till skogen.
Solen sken genom trädens grenar.
Allt jag hörde var fågelkvitter.
Tills jag kom längre in i skogen.

Samantha’s perspektiv:
Jag kunde höra grenar knäckas en bit bort från mig.
Jag förstod att någon kom men jag var för ledsen för att bry mig.
Vad som än kunde hända så var det bättre än det som händer just nu.
- Hur är det? Hörde jag en killröst fråga.
Jag kände igen rösten.
Men ändå inte.
Killen som pratade med mig var inte ifrån byn.
Plötsligt så kände jag en hand på min axel.
Jag kände att killen satt bredvid mig.
Försiktigt kollade jag upp och såg in i hans bruna ögon.
Sen såg jag att han log lite smått.
- Hej, sa killen.
- Hej, fick jag tyst fram mellan mina snyftningar.
Jag kände igen den här killen.
Men var för ledsen för att kunna tänka klart.
Han såg väldigt mycket ut som en av killarna från One Direction.
Men jag visste att det inte var sant.
Han kanske inte ens finns.
Min hjärna kanske bara hittat på allt det här.
Jag kanske håller på att bli knäpp.
- Jag heter Zayn, sa killen och log mot mig.
Jag nickade sakta.
Tårarna fortsatte rinna ner för mina kinder.
Jag kunde inte hålla dem tillbaka.
- Jag heter Samantha, sa jag tyst.
- Hej Samantha, sa Zayn.
Jag svarade inte.
Istället så nöp jag mig själv.
Aj, tänkte jag.
Det kändes.
Det var på riktigt.
Zayn Malik satt bredvid mig.
Om jag skulle varit glad just nu så hade jag förmodligen hoppat upp och ner och skrikit men jag orkade inte det.
Allt jag orkade göra var att gråta.
- Vad har hänt? Frågade Zayn och jag kände hur han försiktigt torkade bort några tårar från min kind.
- Det är för mycket för att förklara nu, sa jag försiktigt.
- Du kan förklara om du vill, jag lyssnar, sa Zayn och jag kände hur han la sin arm om mig.
- Jag orkar inte, svarade jag och la mitt huvud mot hans axel.
Just nu brydde jag mig inte om vem han var.
Jag behövde bara någons axel att gråta ut mot.
Och det kändes bra att ha någon i min närhet eftersom jag ofta brukar vara ensam.
- Okey, du behöver inte berätta, sa Zayn lugnande.
- Kom här, sa han sedan och kramade om mig.
Tårarna fortsatte rinna.
Jag kände hans varma famn.
- Det är okey Samantha, viskade han i mitt öra.
Jag vet inte var han kom ifrån och jag visste inte vad jag gjorde här ute i skogen.
Allt jag visste var att jag var ledsen och äntligen så fanns någon där för mig.
I alla fall för idag.


Wow, stort tack för alla 11 kommentarerna och alla fina kommentarer på dv!
Så sjukt glad!
Och gissa vad? Nytt besöksrekord!
395 sidvisningar och 95 unika besökare!
TACK! :D


The sky isn't the limit, kapitel 2


Det är väldigt fint och mysigt ute på landet så här på sommaren.
Jag gick sakta längst grusvägen.
Jag tog upp min mobil och mina hörlurar.
Sen kopplade jag i hörlurarna och satte på musik.
När jag gick förbi det stora grannhuset såg jag något som jag inte sett tidigare.
En stor lastbil?


Samantha’s perspektiv:
Jag gick närmare det stora ljusblå grannhuset.
Jag tror att lastbilen är en flyttbil men jag är inte säker.
Huset har stått tomt i mer än 5 år nu.
Ska det äntligen flytta in någon där?
I det röda grannhuset till höger om mitt hus så bor det en tvåbarnsfamilj.
Leiah är 8 år och Logan är 5år.
Deras föräldrar heter Thomas och Amber.
Dom är jättesnälla, ibland brukar jag sitta barnvakt åt Leiah och Logan.
Dom är som mina småsyskon.
Tre hus låg bredvid varandra.
Mitt vita hus i mitten, det ljusblåa huset till vänster och det röda huset till höger.
Sen var det ett ganska öppet landskap.
På andra sidan grusvägen så finns det en skog.
Följer man grusvägen åt höger kommer man till fler hus och följer man grusvägen åt vänster kommer man till en sjö där jag brukar bada.
Följer man grusvägen längre så finner man fler hus, åkrar, ladugårdar, stall och en liten mataffär.
Här ute på landet är det ganska mysigt.
Alla känner alla.
Min mormor bor inte speciellt långt ifrån mig.
Om man följer grusvägen åt höger i ungefär 10 minuter så kommer man till min mormors hus.
Jag brukar ofta vara hos min mormor.
Jag var så upptagen med mina tankar att jag knappt märkte att låten jag lyssnat på hade tagit slut och bytts till en ny låt.
Jag kollade på det ljusblå huset ett tag innan jag fortsatte gå.
Ingen hade kommit dit förutom flyttgubbarna.
Solen sken fortfarande.
Jag gick längst grusvägen och njöt av de bra vädret.
Jag vet inte hur länge jag gick men jag gick ganska långt.

Zayns perspektiv:
Jag och killarna satt i bilen på väg ut på landet utanför London.
Vi har köpt ett hus där.
Vi har fortfarande kvar våra lägenheter inne i stan så detta hus är som ett sommarhus.
Vi köpte det för att komma ifrån staden litegrann.
Alla fans är underbara men ibland kan dom bli lite mycket.
Det ska bli skönt att få lite egen tid.
Mina tankar avbröts av Nialls skratt.
Sen hörde jag Harrys skratt.
Jag fattade inte vad dom skrattade åt.
Louis satt vid förarsätet och körde.
Våran bil är ganska stor.
Den har två säten där fram.
Ett är förarsätet.
Och där bak har bilen 6 säten.
Dom är tre och tre och är vända emot varandra.
- Snart framme, sa Louis och saktade in.
Jag satt och kollade ut genom fönstret.
Louis körde in på en stor gård.
Jag såg det stora ljusblå huset.
Vi hade haft några där som målade och renoverade.
Huset var verkligen fint.
Allt av det som jag sett under bilfärden här på landet är fint.

Samantha’s perspektiv:
När jag kom närmare mitt hus så såg jag att det stod en bil parkerad vid det ljusblå huset.
Jag såg också pappas bil parkerad på våran parkering.
Jag öppnade dörren till mitt hus och tog av mig skorna.
Innan jag han hänga upp min jeansjacka så stod Kate i dörröppningen som var mitt i mellan köket och hallen.
Hon såg inte glad ut.
- Det första man möts av när man kommer hem är en väska som ligger slängd mitt på golvet, sa hon surt.
Jag hängde upp min jeansjacka och kollade på henne.
- Och sen så är du inte hemma, du vet att du måste säga till när du går någon stans! Sa hon irriterat.
Jag brydde mig inte och började istället gå upp mot mitt rum.
- Samantha lyssna på mig när jag pratar med dig! ropade Kate efter mig.
Sen kom hon efter mig och tog tag i min arm för att stoppa mig.
- Tänk om något skulle hänt dig, då skulle inte jag eller din pappa veta var du är! Sa hon.
- Som om du bryr dig! svarade jag.
- Ja, sa hon med en irriterad ton på rösten.
Jag kunde höra på henne att hon inte brydde sig.
Det hade hon aldrig gjort och det kommer hon aldrig göra.
- Och när du kommer hem så vill jag att du hänger upp din väska! Sa hon sedan.
- Visst, svarade jag surt och försökte ta mig loss ifrån hennes grepp.
Det funkade och jag började åter igen gå upp för trappan mot mitt rum.
- Samantha kan du snälla uppföra dig någon gång, du är hopplös! Ropade Kate efter mig.
- Som om jag bryr mig! Ropade jag tillbaka.
Jag hatar Kate.
Allt hon gör är att klaga.
Jag gick upp till mitt rum och smällde igen dörren efter mig.
Jag tänkte ta fram mobilen och lyssna på musik när jag kom ihåg att mobilen och hörlurarna låg i jeansjackan.
- Fan, mumlade jag tyst för mig själv och öppnade dörren och gick ner igen.
- Samantha kom och duka! Ropade Kate.
-Det kan du glömma, du lär bara klaga över att jag har lagt en gaffel på fel plats! Ropade jag tillbaka.
Då ställde sig Kate i dörröppningen igen.
Jag ignorerade henne.
- Varför är du så kaxig? Kan du inte bara göra saker som folk säger åt dig att göra? Frågade Kate surt.
- Jag bestämmer över mig själv, svarade jag tyst och tog upp min mobil och mina hörlurar från jackfickan.
- Jag är sjukt less på din attityd, om du tror att du kan göra allt själv så kan du ju lika gärna flytta hemifrån! Nästan skrek Kate.
- Jag är sjukt less på dig, allt du gör är att klaga på mig! Skrek jag tillbaka.
Då kom min pappa ut ur hans och Kates sovrum.
- Vad är allt skrikande om? Frågade han förvirrat.
- Samantha är olydig som vanligt, sa Kate och lät plötsligt ledsen.
- Nej, men allt Kate gör är att klaga på mig, sa jag surt.
- Hon klagar för att du inte uppför dig, snälla Sammy uppför dig, sa pappa och kollade allvarligt på mig.
- Jag uppför mig ju, sa jag argt.
- Och kalla mig inte Sammy, bara folk som verkligen bryr sig om mig får ha olika smeknamn på mig! Sa jag sedan.
- Gå till ditt rum Samantha, sa pappa och kollade på mig.
- Ingen middag för dig heller, sa Kate sedan.
- Skitsamma, sa jag och la ner min mobil och mina hörlurar i min jackficka igen.
- Som om jag bryr mig, jag bryr mig lika mycket som ni bryr er om mig! Skrek jag och sen tog jag ner mig jeansjacka från kroken där den hängde.
Jag tog på mig min jacka och öppnade dörren.
Jag kollade sedan argt på Kate och pappa innan jag smällde igen dörren.



Tack så sjukt mycket!
10 kommentarer på första kapitlet, över 300 sidvisningar och 75 unika läsare!
Nytt rekord!
Och sen fick jag ungefär 7 kommentarer om min novell på dv :)
Jag blir så sjukt glad!
Tusen tack!


The sky isn't the limit, kapitel 1


Samantha’s perspektiv:
Girl I see it in your eyes you're disappointed
'Cause I'm the foolish one that you anointed with your heart
I tore it apart
And girl what a mess I made upon your innocence
And no woman in the world deserves this
But here I am, asking you for one more chance


Can we fall, one more time?
Stop the tape and rewind
Oh and if you walk away I know I'll fade
 'Cause there is nobody else


One Directions låt gotta be you spelades i mina hörlurar.
Jag satt på bussen på väg hem från skolan.
Som jag alltid gör varenda vardag.
Det tar ungefär en halvtimme att åka till skolan och en halvtimme att åka hem.
Men oftast tar det längre än en halvtimme.
Trots att bussen oftast är tom så stannar den vid många busstopp.
Som vanligt så sitter det bara runt tre personer på bussen.
Det suger att bo ute på landet, tänkte jag för mig.
Jag bor en halvtimme utanför London med min pappa och låtsasmamma.
Egentligen så…
Mina tankar avbröts av att musiken på min mobil slutade spelas och mobilen började vibrera.
Jag hade fortfarande mobilen på ljuslöst efter skolan.
Jag kollade på skärmen och såg namnet ”Kate”.
Motvilligt tryckte jag på svara.
- Hej, sa jag tyst.
- Hej, när är du hemma? Frågade min låtsasmamma.
- Om 10 minuter kanske, svarade jag.
- Okey, jag och Tom ska in till stan så jag hoppas du har hemnyckel med dig, sa hon.
- Ja jag har nyckel, svarade jag.
Det är inte ens lönt att fråga om jag får följa med till stan eftersom Kate kommer säga nej på direkten.
- Okey, hejdå, sa Kate och la på.
Jag gillar verkligen inte min låtsasmamma.
Och hon har fått pappa att ändra sig.
Just nu så gillar jag ingen av dom.
Bussen svängde runt ett hörn.
En ny låt började spelas.
Jag satt och kollade ut genom bussfönstret.
Det var bra väder ute.
Sommaren är på väg.
Två veckor kvar i skolan och sen är det sommarlov.
Två plågsamma veckor.
Jag längtade tills det var skolavslutning.
Jag har aldrig tyckt om min skola.
Ingen där är snäll.
Ingen fattar.
Deras största hobby verkar vara att mobba mig.
Ska bli skönt att slippa skolan.
Jag satt och tänkte ganska länge.
Bussen stannade på busstoppet där jag skulle av.
Jag tog min väska, reste mig och klev av bussen.
När jag klev av bussen så kände jag solens stråla träffa mig i ansiktet.
Bussen åkte och jag började gå hemåt.
Ingen bil fanns där hemma.
Pappa och Kate måste ha åkt.
Jag satte nyckeln i låset och låste upp dörren.
Sen slängde jag in min väska innanför dörren och låste sedan dörren igen.
Det är fredag och vädret är fint, varför inte gå på en promenad?
Jag kanske skulle gå till mormor?
Det är väldigt fint och mysigt ute på landet så här på sommaren.
Jag gick sakta längst grusvägen.
Jag tog upp min mobil och mina hörlurar.
Sen kopplade jag i hörlurarna och satte på musik.
När jag gick förbi det stora grannhuset såg jag något som jag inte sett tidigare.
En stor lastbil?


Det här är första kapitlet av min novell "The sky isn't the limit" :)
Novellen kommer handla om tjejen Samantha och Zayn.
Som ni kanske förstår så bor Samantha ute på landet utanför London med hennes pappa och låtsasmamma som hon inte gillar så värst mycket.
Dett kapitel blev kort men nästa blir längre jag lovar.
Kommentera gärna vad ni tycker om början! :)


I wanna be your hero, kapitel 50


Tjejerna mumlade god natt till mig och sen somnade dom.
Jag hörde killarnas dörrar öppnas och stängas.
Darcy låg och sov i hennes säng som stod här inne på mitt rum.
Jag bara låg och kollade upp i taket.
Tänk att jag ska gifta mig imorgon.
Jag kan knappt fatta det.
Jag låg och tänkte i minst 20 minuter innan jag äntligen somnade.


Isabellas perspektiv:
Jag stod framför spegeln.
Klänningen satt perfekt.
Esmeralda satt och höll i Darcy.
Hannah och Madison fixade sitt hår.
Idag gäller det.
Idag skulle jag säga ja till föralltid.
Jag tog ett djupt andertag.
Sen hörde jag dörren öppnas.
Danielle och Eleanor stod i dörren.
- Wow, du är jättefin! Utbrast Eleanor.
- Tack, sa jag och log.
- Vi ska åka nu, sa Danielle och log mot mig.
- Okey, svarade jag.
Jag kastade en sista blick i spegeln, allt såg bra ut.
Det här var sista gången jag skulle vara i mitt rum som ogift.
När jag kom tillbaka hit så skulle jag ha yttligare en ring på fingret.
Jag skulle vara gift.
Med ett leende följde jag med tjejerna ner.

Liams perspektiv:
Danielle, Isabella, Eleanor, Esmeralda, Hannah och Madison kom ner för trappan.
- Du är jättefin syrran, sa jag med ett leende.
- Tack, svarade hon och log större.
Jag tog Danielles hand och sen gick vi ut ur huset.
Sanna och Linnea var också här.
Dom gick hand i hand med Niall och Zayn.
Louis och Eleanor gick han i hand och det gjorde Bella och Harry också.
Hannah och Madison gick bredvid varandra och Esmeralda höll i Darcy.
Darcy är jättesöt i hennes lilla klänning.
Vi hade hyrt en limousin som skulle ta oss till den stora vackra kyrkan.
Med stora leenden klev vi alla in i limousinen.

Harrys perspektiv:
Limousinen hade tagit oss till kyrkan.
Alla förutom jag, Isabella, Niall, Esmeralda, Hannah och Madison hade gått och satt sig på kyrkbänkarna.
Bella såg verkligen nervös ut.
Jag nickade mot Niall.
Han tog fram hans gitarr.
Det var nu min ide kom fram.
Madison, Esmeralda och Hannah satt ner.
Jag gick fram till Bella och tog hennes händer.
Sen började Niall spela på hans gitarr.
Jag började sjunga versen till Enrique Iglesias låt Hero.

Let me be your hero
Would you dance
If I asked you to dance?
Would you run
And never look back?
Would you cry
If you saw me crying?
And would you save my soul, tonight?

Would you tremble
If I touched your lips?
Would you laugh?
Oh please tell me this.
Now would you die
For the one you loved?
Hold me in your arms, tonight.


Isabella såg på mig med hennes vackra bruna ögon.
Jag såg en ensam tår rinna ner för hennes kind.
Försiktigt torkade jag bort den med min tumme och fortsatte sjunga.


I can be your hero, baby
I can kiss away the pain
I would stand by you forever
You can take my breath away


Would you swear
That you'll always be mine?
Or would you lie?
Would you run and hide?
Am I in too deep?
Have I lost my mind?
I don't care
You're here tonight


I can be your hero, baby.
I can kiss away the pain
I would stand by you forever
You can take my breath away

Bella log mot mig.
Hon log de där leende som fick mig att bli kär i henne på nytt.
Om och om igen.
Jag höll hennes händer lite hårdare och sen sjöng jag sista delen av låten.


Oh, I just want to hold you
I just want to hold you
Am I in too deep?
Have I lost my mind?
I don't care
You're here tonight


I can be your hero, baby
I can kiss away the pain
I will stand by your forever
You can take my breath away


I can be your hero
I can kiss away the pain
And I will stand by you forever
You can take my breath away
You can take my breath away
I can be your hero

När jag sjungit klart så kramade Bella om mig.
- Jag älskar dig, viskade hon i mitt öra.
- Jag älskar dig också Isabella, viskade jag tillbaka.
Jag kramade om henne länge innan det var dags för bröllopet att börja.
Jag och Niall gick.
Jag hälsade på hennes pappa på väg ut.
Niall gick och satte sig bredvid Sanna.
Han tog hennes hand.
Jag ställde mig längst fram på altaret bredvid Louis.
Louis är min bestman.
Han log mot mig och jag log tillbaka.
Sen började musiken.
Ut kom Isabella med hennes pappa.
Jag sprack upp i ett ännu större leende.
Det var nu föralltid skulle börja.

Isabellas perspektiv:
Efter pappa hade lätt mig till altaret så satte han sig ner bredvid mamma.
Hannah, Esmeralda och Madison kom efter mig.
När jag hade ställt mig på altaret bredvid Harry så ställde dom sig bredvid mig.
Jag såg mamma och pappa.
Jag såg mina systrar Ruth och Nicole.
Jag såg Liam och Danielle, Eleanor, Sanna och Niall, Zayn och Linnea.
Jag såg lilla Darcy som satt i Zayns knä.
Jag såg Harrys föräldrar Anne och Robin.
Jag såg Harrys syster Gemma.
Jag såg Grace och Cody.
Jag såg Harrys vänner, min och Harrys släkt och mina och Harrys mor och far föräldrar.
Jag såg mina bästa vänner Hannah, Esmeralda och Madison stå bredvid mig.
Jag såg prästen.
Jag så Louis stå bredvid Harry eftersom han är bestman.
Jag såg Harry le mot mig.
Jag såg min framtid.
- Harold Edward Milward Styles tar du Isabella Emely Annie Payne till din hustru? Frågade prästen.
- Ja , sa Harry med världens största leende.
- Isabella Emely Annie Payne tar du Harold Edward Milward Styles till din make? Frågade prästen mig.
- Ja, svarade jag och såg rakt in i Harrys emerald gröna ögon.
Ringbäraren gav oss ringarna.
Harry satte en ring på mitt finger och jag satte en ring på hans finger.
- Då förklarar jag er man och hustru, du får nu kyssa bruden, sa prästen.
Jag är Isabella Styles nu.
Förevigt, tänkte jag.
Sen kände jag Harrys läppar mot mina medans alla gästerna applåderade. 


SLUT!
Stort tack till alla läsare för att ni har läst min novell "I wanna be your hero" och stort tack för alla kommentarer och den höga statestiken.
Nu är denna novell slut men det är inte slutet för British Boy Band Stories.
Nu börjar min nästa novell "The sky isn't the limit".
Jag hoppas att ni har tyckt om min novell och att ni kommer tycka om min kommande novell!
Lämna gärna kommentarer om hur ni tycker novellen har varit!

Xoxo Maja :)


I wanna be your hero, kapitel 49


Jag började spela lite på en låt och plötsligt så kollade Harry på mig med ett leende.
- Niall kom, jag måste prata med dig, sa Harry och reste sig upp.
- Kommer strax, sa Harry till Bella och log.
Sen gick vi in i köket.
- Jag har en ide, sa Harry glatt till mig.


Harrys perspektiv:
(sommaren)

Tiden flög förbi.
Inspelningar, signeringar, intervjuer, husletande, bröllopsplanering, Darcys dop, Bellas födelsedag och gullande med Darcy.
Hon är ungefär 5 månader.
Hon går inte men hon har börjat krypa lite smått.
Hon pratar inte heller men hon har börjat mumla lite.
Hon är riktigt söt.
Darcy har Bellas vackra bruna ögon.
Och hon har mitt hår.
För att vara så pass ung som 5 månader så har hon ganska mycket hår.
Hon har skrattgropar också.
Hon är fantastiskt söt.
För ungefär 2 månader sedan så hade Darcy haft sitt dop.
Och Bella hade fyllt 18 år.
Det hade firats med en stor fest.
Jag och Bella hade även börjat leta hus.
Än så länge hade vi inte hittat något med jag är fullt övertygad att det kommer dyka upp ett fantastiskt hus snart.
Liam och Danielle har börjat fundera på att flytta ihop men vi får se hur det bli med det.
Jag hade tusen frågor som snurrade i huvudet.
Nu var det äntligen dags.
Mitt och Bellas bröllop är imorgon.
Allt var fixat.
Bella har en vacker bröllopsklänning och Darcy har också en klänning.
Jag har en kostym.
Maten är fixad.
Lokalen, gästerna, musiken.
Ja allt.
Om jag ska vara ärlig så kändes det som om tusen fjärilar flög runt i magen på mig.
Jag är nervös.
Jag ska gifta mig.
Jag kan egentligen inte fatta det.
Jag ska faktiskt gifta mig.
Imorgon.

Sannas perspektiv:
Imorgon är det Isabellas och Harrys bröllop.
Jag längtar.
Allt kommer bli underbart.
Ikväll ska killarna ut och bowla och sånt.
En killkväll så här sista kvällen innan Harry gifter sig.
Jag, Isabella, Linnea, Eleanor, Danielle, Hannah, Madison och Esmeralda ska ha tjejkväll hemma hos killarna och Isabella.
Hannah, Madison och Esmeralda är Isabellas kompisar.
Jag har aldrig träffat dem tidigare så det ska bli kul att träffa dem.
Dom är här för bröllopet och just nu bor dom hos Isabella och killarna.
Det ska dom göra några dagar framöver.
Jag packade ner en present som jag och Linnea hade fixat i en väska.
På bröllopet ska Harry och Bella få en bröllopspresent men jag och Linnea har fixat en present att ge innan också.
Jag kände mer och mer hur jag verkligen längatar tills imorgon.
Det kommer bli fantastiskt.

Linneas perspektiv:
Jag och Sanna ringde på dörren till killarnas och Isabellas hus.
Isabella öppnade dörren och hälsade på oss med kramar.
Eleanor var redan där.
Och Esmeralda, Madison och Hannah såklart.
Jag och Sanna hälsade på alla och sen ringde det på dörren igen.
Det var Danielle som kom.
Vi alla hälsade på henne och sen gick vi in i köket för att äta middag.

Esmeraldas perspektiv:
Jag, Hannah och Madison bodde just nu hos Isabella och killarna.
Jag kunde inte fatta att min kompis sen barnsben skulle gifta sig imorgon.
Med Harry Styles.
Jag kunde inte heller fatta att dom hade en dotter.
Allt hade gått så fort.
Jag, Hannah, Madison, Isabella, Danielle, Eleanor, Sanna och Linnea hade ätit upp våran middag för ett tag sedan.
- Dags för efterrätt? Fråga Bella och skrattade.
- Ja! Skrek vi andra i mun på varandra.
Jag har verkligen kul.
Tjejkvällen var lyckad än så länge.
Vi hjälpte Bella plocka fram glass, strössel, maränger och massa annat.

Hannahs perspektiv:
Kvällen rullade på med skratt och prat.
Glassen var uppäten och nu satt vi alla i soffan och skrattade åt en komedi.
En halvtimme senare började eftertexterna rulla.
- Så Bella är du nervös inför imorgon? Frågade Eleanor nyfiket.
- Ja, men jag vet att allt kommer bli bra, sa Bella och log.
Jag, Eleanor, Danielle, Sanna, Linnea, Madison, Hannah och Isabella började prata om allt möjligt.
Vi satt ganska länge och pratade.

Madisons perspektiv:
Jag längtar tills imorgon.
Jag, Hannah och Esmeralda ska vara tärnor.
När vi hade kommit hit hade vi fått sett våra klänningar.
Dom var verkligen fina.
Jag kunde inte vänta tills jag fick ta på mig min klänning.
- Så ska vi fixa ansiktsmasker? Frågade Bella.
Vi alla instämde och ungefär tio minuter senare så hoppade jag, Isabella, Hannah, Esmeralda, Danielle, Eleanor, Linnea och Sanna runt i huset som åtta gröna monster.
Våra ansiktsmasker är nämligen gröna.
Vi tog många roliga bilder och musik spelades från Bellas dator.
Några av bilderna hamnade på twitter.

Danielles perspektiv:
- Jag tror vi ska tvätta bort ansiktsmaskerna nu, sa jag med ett leende efter att vi hade haft på maskerna i ungefär 15 minuter.
- Det låter som en bra ide, sa Hannah och skrattade.
Jag och resten av tjejerna gick mot badrummet för att tvätta av oss ansiktsmaskerna.
Ungefär 20 minuter senare så hade alla tvättat av sig, vi hade fixat snacks och vi var redo för att kolla en till film.
- Vad vill ni se? Frågade Bella och höll fram tre olika filmer.
- Den! Ropade nästan alla i mun på varandra och pekade mot en kärleksfilm.
- Okey, svarade Bella med ett leende och satte igång filmen.

Eleanors perspektiv:
Filmen var slut, vi hade städat lite, Bella hade fått sina presenter som hon skulle få innan bröllopet, vi hade hälsat på Darcy och nu stod vi i hallen och knöt på oss våra skor.
Vi alla sa hejdå och kramades innan jag öppnade dörren.
Det var en ganska varm sommarkväll.
Jag och Danielle tog en taxi hem och Sanna och Linnea gick eftersom dom bara bodde runt hörnet.

Isabellas perspektiv:
Tjejerna hade varit här och vi hade haft jätteroligt tillsammans.
Jag, Hannah, Madison och Esmeralda städade upp det sista lilla.
Sen stängde vi av alla lampor och sånt nere och gick sen upp till mitt rum.
Jag hörde dörren öppnas.
- Vi är hemma! Ropade Liam ganska tyst.
- Okey! Ropade jag ganska tyst tillbaka.
Vi ville inte väcka Darcy.
Jag öppnade dörren till mitt rum och jag och tjejerna gick in.
Madison, Esmeralda och Hannah fixade sig och la sig på sina madrasser för att sova.
Jag fixade mig också, pussade Darcy på pannan, sa god natt till alla och gick och la mig i min säng.
Tjejerna mumlade god natt till mig och sen somnade dom.
Jag hörde killarnas dörrar öppnas och stängas.
Darcy låg och sov i hennes säng som stod här inne på mitt rum.
Jag bara låg och kollade upp i taket.
Tänk att jag ska gifta mig imorgon.
Jag kan knappt fatta det.
Jag låg och tänkte i minst 20 minuter innan jag äntligen somnade.



Tack för alla kommentarer!


I wanna be your hero, kapitel 48


Jag log emot honom och sen fortsatte han.
- Och jag vill spendera resten av mitt liv med dig, så därför undrar jag, sa Liam och blev sedan tyst.
Han släppte mina händer och tog ur en liten ask ur sin ficka.
Han öppnade den och jag en vacker guldring med några diamanter på.
Mitt hjärta bankade fortare och fortare.
- Danielle Peazer, vill du gifta dig med mig? Frågade Liam och log mot mig.


 Danielles perspektiv:
Jag kunde inte fatta vad som nyss hänt.
Chockat la jag mina händer för munnen eftersom jag gapade.
Jag kunde inte få fram ord.
Jag kände en tår rulla ner för min kind.
Jag nickade.
- Ja! Fick jag sedan fram och slängde mig i famnen på Liam så fort han hade ställt sig upp.
Han kramade mig tillbaka.
- Jag älskar dig, viskade han i mitt öra.
- Jag älskar dig också, viskade jag tillbaka.
Sen satte vi på förlovningsringarna på varandras fingrar.

Isabellas perspektiv:
Darcy sov.
Det var tyst och mörkt i huset.
Klockan är efter midnatt.
Allt som kunde höras var mitt och Harrys lugna och tyst prat.
Allt ljus som syntes var ett par tända ljus som stod på bordet.
Vi satt vid matbordet med varsin tekopp och pratade.
Plötsligt vibrerade Harrys mobil till.
Han tog upp den.
- Jag sover hos Eleanor, bara så ni vet, läste Harry.
- Hälsningar Louis, läste han sedan.
Jag log.
- Undra vad dom ska göra då? Sa Harry retsamt.
Jag skrattade åt honom.
Sen hörde jag någon låsa upp ytterdörren.
- Hej! Ropade Niall ganska tyst.
- Hej! Ropade jag och Harry ganska tyst i mun på varandra.
Utan att tända någon lampa så tog han av sig sin jacka och sina skor och sen
hörde jag honom gå upp mot hans rum.
Ungefär 10 minuter senare kom Zayn hem.
Han sa hej och sen gick han upp för att lägga sig.
Jag och Harry satt kvar i köket.
Sen hörde jag dörren låsas upp för en tredje gång.
Jag hörde hur dörren låstes igen och hur någon tog av sig sina ytterkläder.
Sen hörde jag steg.
Stegen kom mot köket där jag och Harry satt.
Sen såg jag Liam stå i dörröppningen med ett stort leende.

Harrys perspektiv:
- Hej, sa jag glatt.
- Hej, svarade Liam.
- Det finns te om du vill ha, sa Bella och log mot Liam.
Utan att säga något så plockade han fram en kopp och hällde upp tevatten.
Sen tog han en tepåse och satte sig på en köksstol bredvid mig.
- Niall och Zayn har gått och lagt sig och Louis sover hos Eleanor, sa jag och Liam log.
- Okey, svarade han.
Han lyfte koppen mot munnen för att dricka.
Det var då jag såg det.
En ring?
Varför har han en ring på fingret?
Bella verkade se samma sak som mig.

Isabellas perspektiv:
En ring?
Har Liam en ring på fingret?
Varför?
Liam log stort.
- Gissa vad? Frågade Liam.
- Vad? Frågade jag nyfiket.
- Jag och Danielle är förlovade, sa han med ett ännu större leende.
Sen visade han ringen.
- Grattis! Utbrast både jag och Harry och kramade om honom.
Sen insåg jag att vi hade grattat Liam lite väl högt.
Jag hörde Darcy skrika uppifrån.
Jag, Liam och Harry brast ut i skratt.
- Jag fixar det här, sa Harry med ett litet leende och reste sig och gick upp.
- Grattis brorsan, sa jag glatt.
- Tack syrran, svarade han.
Jag log mot honom.
- Jag är så sjukt glad, det här är en av dom bästa dagarna någonsin, sa Liam.
Jag såg på honom att han var glad.
Han var lycklig.
Och det gjorde mig glad och lycklig.

En månad senare

Louis perspektiv:
Liam och Danielle är förlovade.
Isabella och Harry gifter sig till sommaren.
Darcy är över en månad.
Allt hade gått så sjukt fort.
Jag och killarna har inte längre ledigt.
Vi har allt annat än ledigt.
Vi har intervju efter intervju och signering efter signering.
Och sen så håller vi på att planera vårat kommande album.
Allt rullade på ganska bra.
Harry hade haft sin 19 års fest.
Anne och Robin hade tagit hand om Darcy då.
Allt hade gått bra.
Vi alla är ganska fästa vid Darcy.
Hon är ju en ny familjemedlem.
Hon är väldigt liten men väldigt söt.
Jag tror att hon kommer att växa upp till en fantastisk person.

Nialls perspektiv:
Eftermiddagen gick segt.
Ikväll skulle vi beställa pizza och då skulle Sanna, Linnea, Danielle och Eleanor komma över.
Jag satt i vardagsrummet och spelade lite gitarr.
Zayn satt i soffan och höll i Darcy.
Darcy verkade verkligen gilla Zayn.
Liam och Louis har jag ingen aning om var dom är.
Förmodligen uppe på sina rum.
Bella och Harry satt också i soffan.
Dom höll på att planera sitt bröllop lite smått.
Jag började spela lite på en låt och plötsligt så kollade Harry på mig med ett leende.
- Niall kom, jag måste prata med dig, sa Harry och reste sig upp.
- Kommer strax, sa Harry till Bella och log.
Sen gick vi in i köket.
- Jag har en ide, sa Harry glatt till mig.



Tack för alla kommentarer!


I wanna be your hero, kapitel 47


Jag satt på min säng och kände hur jag inte kunde röra mig eftersom det gjorde ont.
Plötsligt kände jag en smärta som jag aldrig känt tidigare.
- Harry! Skrek jag med panik i rösten.


Harrys perspektiv:
Jag stod i köket och drack ett glas vatten.
Det var en lugn lördag eftermiddag.
Killarna satt och kollade tv.
Vi hade haft ledigt hela veckan och skulle ha ledigt i dom kommande två veckorna.
- Harry! Hörde jag plötsligt Bella skrika med panik i rösten.
Snabbt ställde jag ner glaset och sprang upp till Bellas rum.
Jag slet upp dörren och såg Bella sitta på sängen och gråta.
Jag gick in i rummet och satte mig bredvid henne.
Liam kom efter mig och de andra killarna kom inte långt efter honom.
- Bella? Frågade jag tyst.
- Ring sjukhuset, fick hon fram.
Jag kollade på Liam.
Han kollade på Bella med en oroligt blick.
- Ring sjukhuset, jag tror mitt vatten har gått! Sa Bella med panik i rösten.
- Men det är bara den 7:nde idag? Sa jag frågande.
Innan Bella hann svara så reste jag mig från sängen och sprang in i mitt rum för att hämta en väska.
Jag la snabbt ner lite av mina grejer och sen sprang jag in på Bellas rum och la ner lite av hennes grejer.
Jag hörde Liam prata i telefon, förmodligen med några ambulansvårdare eller någon från sjukhuset.

En vecka senare

Allt hade gått bra.
Visst både jag och Bella hade varit livrädda men allt hade gått bra.
Jag skulle aldrig glömma stunden jag höll Darcy för första gången.
Hon var så söt, så lik Bella.
Det var fantastiskt.
Den sjunde februari.
Darcy Amie Anne Styles.
Vi hade funderat på namnet ganska mycket.
Jag och Bella hade beslutat att döpa henne Amie och Anne i mellannamn. Amie efter Bellas mamma och Anne efter min mamma.
Och lilla Darcy fick mitt efternamn.
Det skulle Bella också få.
Till sommaren då hon fyllde 18 år då skulle vi gifta oss.
Livet var perfekt just nu.
En vecka gammal var lilla Darcy.
Jag vart glad över att bara tänka på henne.
Idag är det den 14:de februari.
Alla hjärtans dag.
Eleanor och Louis är ute och äter.
Samma sak med Linnea och Zayn, Sanna och Niall och Liam och Danielle.
Jag och Bella hade bestämt oss för att stanna hemma och kolla film.
Till middag hade jag lagat hjärtformade pannkakor och sen hade vi ätit cupcakes till efterrätt.
Sen hade vi kollat på olika filmer.
Darcy sov.
Det var nästan de ända hon gjorde just nu.
En vecka gammal.

Liams perspektiv:
Jag och Danielle satt på en fin restaurang och åt middag.
Vi pratade om allt möjligt.
- Så hur känns det att vara morbror nu då? Frågade Danielle med ett leende.
- Fantastiskt, sa jag och log.
- Kan tänka mig det, Darcy är verkligen söt, sa Danielle.
Eleanor, Danielle, Linnea och Sanna hade varit förbi och hälsat på Darcy.
Även mamma och pappa och mina systrar hade varit förbi.
Dom skulle till en kompis här i London så dom hälsade på oss och Darcy.
Samma sak med Harrys mamma och låtsaspappa och storasyster.
Det kändes annorlunda.
Ruth och Nicole är mostrar.
Gemma är faster.
Mamma och pappa är mormor och morfar.
Anne och Robin är farmor och farfar.
Niall, Louis och Zayn är gudfadrar.
Esmeralda, Madison och Esmeralda är gudmödrar.
Livet hade förändrats.
Det hade förändrats på ett bra sätt.

Danielles perspektiv:
Jag och Liam satt och pratade i minst en timme.
Vi fick våran efterrätt och vi började äta smått på den.
Det var ganska sent när vi gick ifrån resturangen.
Vi bestämde oss för att gå en promenad.
Hand i hand gick vi längst gatorna.
Vi kom till en stor och vacker park.
Den var upplyst och hade fontäner, blommor, träd, massa sittplatser och gångar man kunde gå och cykla på.
Det är en av Londons största parker.
- Du Danielle? Frågade Liam.
Vi stannade och jag vände mig emot honom.
- Ja? Frågade jag glatt.
Han tog min andra hand och log emot mig.
Sen gick han ner på ett knä.
- Va? Fick jag fram tyst.
Liam bara log.
Ett av de största leendena jag sätt.
- Danielle jag älskar hur du alltid får mig att må bra när jag är nere och jag älskar hur du lyser upp alla mina dagar bara genom att andas, sa han.
Jag var i chocktillstånd.
Jag fattade inte vad som höll på att hända.
- Jag älskar ditt leende och dina ögon, jag älskar helt enkelt hela dig och det kommer jag alltid göra, sa Liam.
Jag log emot honom och sen fortsatte han.
- Och jag vill spendera resten av mitt liv med dig, så därför undrar jag, sa Liam och blev sedan tyst.
Han släppte mina händer och tog ur en liten ask ur sin ficka.
Han öppnade den och jag en vacker guldring med några diamanter på.
Mitt hjärta bankade fortare och fortare.
- Danielle Peazer, vill du gifta dig med mig? Frågade Liam och log mot mig. 

 



Tack för alla kommentarer!
Ja nu börjar det ju hända lite grejer, vad tror/vill ni att Danielle svarar?;)
Darcy är alltså född nu.
Hon föddes den 7/2 :)


I wanna be your hero, kapitel 46


Mammaledigt.
Det var inte långt kvar.
Snart skulle Darcy vara här i världen.
Om allt gick bra förstås.
Jag började känna mig mer och mer rädd.
Skulle jag verkligen klara av det här?


Harrys perspektiv:
Tiden flög förbi.
Det kändes som om februari kom närmare med stormsteg.
Jag och killarna hade hunnit med att spela in lite i studion, göra några intervjuer och några signeringar.
Helt ärligt så hade jag inte kunnat koncentrera mig speciellt bra.
Under signeringarna så hade jag sett några små barn som var där med sin stora syster och mamma.
Storasystrarna var ungefär i Bellas ålder.
Från 14-18 år.
Det fick mig verkligen att tänka på Bella.
Och Darcy.
Jag är rädd.
Men jag vet att Isabella är mer rädd.
Men samtidigt var jag glad.
Jag är förväntansfull och det känns som om killarna och är lite förväntansfulla.
Det är här jag vill vara resten av mitt liv.
Och snart är det första februari.
Min födelsedag.
Jag skulle bli 19 år.
Allt gick så himla fort, på ett bra sätt.

2 veckor senare

Louis perspektiv:
- Grattis älskling! Skrek jag över hela huset och hoppade på Harry som satt i soffan.
Efter mig kom alla killarna.
Harry bara skrattade åt oss.
- Tack killar, sa han glatt.
- 19 jävla år! Skrek jag glatt.
- Det ska firas! Skrek Zayn sedan.
- Ja! Skrek Liam.
- Såklart! Skrek Niall instämmande.
- Gud vad alla skriker, sa Bella lugnt.
Jag kollade upp och såg Bella stå i dörröppningen med händerna på magen.
Harry putade bort oss killar med ett litet skratt och reste sig upp.
- God morgon, sa han till Bella och gick fram och kysste henne.
- Aww, sa Liam och Niall i kör.
- God morgon själv, sa Bella efter kyssen och log.
- Snälla sluta med gulligullandet, det får mig att sakna Ell! sa jag och skrattade.
Killarna och Bella bara skrattade åt mig.
- Gulligt, sa Liam och skrattade.
Jag saknar Ell sjukt mycket.
Eleanor brukar kallas Ell.

Harrys perspektiv:
- Grattis på födelsedagen älskade Harry, sa Bella tyst till mig och log.
- Tack gumman, svarade jag och kramade om henne lätt.
- Jag går och lägger mig, sa Bella sedan och gick mot hennes rum.
- Sov gott! Ropade jag efter henne och satte mig sedan i soffan där killarna satt.
Vi spelade tv spel och skrattade.
Min mamma och min låtsaspappas skulle komma på eftermiddagen.
Dom skulle vara här hela kvällen och sen skulle dom till en kompis här i London.
Min födelsedag ska bli lugn.
I alla fall idag.
Jag ska nog ha en fest men den kommer nog i slutet av februari eftersom jag vill att Bella ska vara med.
Om tio dagar exakt så var det sagt att lilla Darcy skulle komma.
Jag ville inte ha festen innan dess och jag ville ha den i alla fall 2 veckor efter.

Liams perspektiv:
Jag öppnade försiktigt dörren till Bellas rum.
Hon låg på sängen och sov.
Jag log och stängde dörren och gick ner.
Louis och Harry stod i köket och lagade pannkakor.
- Mamma och Robin kommer om en timme, sa Harry och log.
- Okey, Bella sover fortfarande, svarade jag.
- Låt hon sova, sa Harry och fortsatte med pannkakorna.

Isabellas perspektiv:
Jag vaknade av att någon ringde på dörren.
Jag hörde dörren öppnas och jag hörde prat.
Försiktigt reste jag mig upp ur sängen och gick in i min walk-in closet.
Det var nog Anne och Robin som hade kommit.
Jag tog på mig ett par mörkblå jeans, en ljusgrå tröja och svarta ballerinor och sen gick jag ner.
När jag kom ner för trappan så såg jag Harry, Robin och Anne stå där.
Dom alla log mot mig.
Jag log tillbaka.
Harry gick fram till mig och tog min hand.
- Mamma och pappa det här är Isabella, sa Harry och log.
Jag tyckte det var gulligt att Harry kallar sin låtsaspappa för pappa.
Jag hälsade på dem och de presenterade sig.
Sen gick vi in i köket.
Det luktade pannkakor och mycket riktigt så var det pannkakor.
Jag, Anne, Robin och killarna satt runt bordet och pratade och åt.
Harry fick även presenter.
Dagen rullade på och vi åt tårta, kollade film, spelade spel, pratade och roade oss.
Zayn och Liam stod i köket och lagade kyckling.
Niall dukade och jag, Harry, Louis, Anne och Robin satt i soffan och kollade film.
Plötsligt ringde Annes mobil.
- Jag kommer strax, sa hon och reste sig och gick ut till hallen där hennes väska hängde.
- Harry! Ropade hon sedan.
- Ja! Ropade han tillbaka.
- Kom, Gemma vill prata med dig! Ropade hon tillbaka.
Med ett leende reste Harry sig och gick ut till hallen för att prata med hans storasyster.

Harrys perspektiv:
- Ja tack, vi hörs! Sa jag till Gemma efter att vi pratat ett tag.
- Okey, hejdå brorsan, sa hon.
- Hejdå, sa jag och la på.
Gemma hade önskat mig grattis på födelsedagen och så hade vi pratat om lite allt möjligt.
Mamma satt i trappen.
Jag gick fram till henne och satte mig bredvid henne innan jag gav tillbaka mobilen.
Där satt vi ett tag.
- Gubben jag tänkte bara säga att jag tror att du kommer bli den bästa pappan någonsin, sa mamma och log mot mig.
- Tack, svarade jag.
Mamma kollade på mig och sen kramade hon om mig.
Jag kände tårarna komma men jag höll dem tillbaka.
- Hon är ganska långt gången nu va? Frågade mamma.
- Mm, mumlade jag som svar.
- Allt kommer bli bra gubben, sa mamma lugnande.
- Jag vet, sa jag så lugnt jag kunde.
- Men jag är fortfarande rädd, sa jag och höll tillbaka tårarna.
- Jag förstår, sa mamma och la sin hand på min axel.
- Men allt ordnar sig fint, jag vet att det kan vara läskigt, sa mamma.
Det var ganska skönt att ha mamma och prata med.
Jag berättade allt jag tänkte på.
Hur rädd jag egentligen är, hur orolig jag är för Bella och alla frågor jag har.
Mamma gav mig bra svar och hon lugnade mig mycket.
Jag kände mig mer och mer redo och förväntansfull.
- Maten är klar! Hörde jag Zayn ropa.
- Tack mamma, sa jag innan vi reste oss för att gå in i köket för att äta.
- Inga problem gubben, sa mamma innan vi gick in i köket med leenden på våra läppar.

En vecka senare

Isabellas perspektiv:
Jag satt på min säng och kände hur jag inte kunde röra mig eftersom det gjorde ont.
Plötsligt kände jag en smärta som jag aldrig känt tidigare.
- Harry! Skrek jag med panik i rösten. 



Tack för alla kommentarer! :D


I wanna be your hero, kapitel 45


Gårdagen hade varit trevlig.
Jag hade haft riktigt kul.
Jag hade åkt hem till mamma och pappa och vi hade haft en släktträff.
Och denna morgon så vaknade jag upp till presenter och en stor god frukost.
Helt underbart.



Linneas perspektiv:
Jag och Sanna stod vid bandet där man kunde hämta väskor på flygplasten.
Dom två veckorna i Sverige hade flugit förbi.
Plötsligt var det dags att åka hem.
Och det hade vi gjort.
Nu stod vi på flygplatsen och väntade på våra väskor.
Efter någon minut så kom dem.
Vi tog dem och började gå mot utgången.
Det var ganska mycket folk på flygplatsen.
Jag antar att det är många som ska flyga hem efter julen.
- Sanna!
- Linnea!
Jag vände mig mot hållet där ropen hade kommit ifrån.
- Hej! Hör jag någon ropa men jag ser inte vem.
Plötsligt tar Sanna tag i min arm och drar iväg mig.
Sen ser jag vilka det är.
Niall kramar om Sanna länge.
Jag hann inte tänka på det för ens jag känner hur någon omfamnar mig.
Jag kollade upp och såg Zayn.
- Jag har saknat dig Linnea, sa han.
Jag kände hur hela min kropp blev varm.
- Jag har saknat dig också Zayn, svarade jag och kramade honom hårdare.
Kanske så var jag fortfarande kär i Zayn.
Över han hade jag aldrig varit men jag hade inte tänkt så mycket på honom på senaste tiden.
Det hade känns fel för jag var inte säker på att han gillar mig.
När vi släppte taget så såg jag att Louis stod där också.
Mitt bland alla säkerhetsvakter.
Jag sa hej till Niall och Louis och dom erbjöd sig att skjutsa hem oss.
- Okey, då slipper vi ta en taxi, sa Sanna glatt.
- Det var därför vi kom hit, sa Niall och tog Sanna i handen.
Vi började gå mot utgången.
Plötsligt så känner jag hur någons hand nuddar min.
Jag kollade ner mot min hand och såg Zayns hand.
Sen kollade jag upp mot Zayn.
Snabbt drog han bort sin hand.
Jag log mot honom och tog hans hand.
Han fick ett stort leende på läpparna.

Nyår

Isabellas perspektiv:
Vi var i en stor lokal.
Jag, Sanna, Linnea, Danielle, Eleanor, Harry, Niall, Zayn, Liam och Louis.
Det var ett stort nyårsparty.
Tiden hade gått fort.
Nu var det nyår.
- Du och jag lär bli dom ända som inte går hem fulla, sa Liam till mig och skrattade.
- Typiska Payne njurar, sa jag och skrattade.
Harry hade lovat mig att inte dricka så mycket eftersom han nu mera bara hade en njure.
Inte för att det var något jättestort problem för honom eftersom hans njure var frisk.
Men jag ville inte att han skulle riskera något.
Liam dricker inte på grund av hans njure.
Jag är egentligen för ung för att dricka.
Samma med Sanna och Linnea.
För oss är det ett år kvar.
Men jag dricker ändå inte eftersom jag har problem med njurarna och jag har ju Darcy i magen.
Jag satt mest still och pratade eftersom jag hade ganska ont i magen men lite dansade jag.
Om jag ska vara ärlig så vart ingen speciellt full.
Och kvällen gick ganska fort.
Men kul var det.

2 veckor senare

Zayns perspektiv:
Livet var perfekt just nu.
Jag har fyllt 20 år och det firades med en stor fest.
Linnea och jag är äntligen tillsammans.
Fast det har vi varit i snart en månad nu.
Livet var perfekt förutom Bella.
Hon är i åttonde månaden så hon har ont och har svårt att röra sig.
Hon ligger mest still.
Jag tycker lite synd om både henne och Harry.
Hon verkar glad även fast hon inte mår så bra.
Harry däremot verkar orolig.
Han har inte riktigt kunnat koncentera sig och man kan se på honom att han är orolig över Bella.
Men jag tror att allt kommer bli bra.

Isabellas perspektiv:
Det var en tisdag.
Klockan är strax efter ett på dagen och det ända jag gjort idag är att legat i sängen och kollat tv.
Igår hade jag pluggat lite via datorn.
Från och med nästa vecka så skulle jag få mammaledigt från skolan.
Då skulle dom inte skicka något mera jobb på 1 månad.
Det skulle bli ganska skönt.
Men det kändes konstigt att säga mammaledigt.
Jag låg och funderade på det ganska länge.
Mammaledigt.
Det var inte långt kvar.
Snart skulle Darcy vara här i världen.
Om allt gick bra förstås.
Jag började känna mig mer och mer rädd.
Skulle jag verkligen klara av det här?



Tack för alla kommentarer och förlåt för ett kort kapitel! :)


I wanna be your hero, kapitel 44



Efter kyssen så släppte Harry ner mig och log mot mig.
- Hejdå syskonen Payne, sa han med ett litet skratt innan han gick mot gaten igen.
Han tog upp hans resväska och fortsatte gå.
Sen var han borta.
Allt jag kunde se var människor som gick omkring.
Ingen Harry.


Sannas perspektiv:
Jag och Linnea har åkt tillbaka till Sverige för att hälsa på våran familj, vänner och släkt.
Imorgon är det julafton.
Vi har jullov från våran skola.
Jag saknar Niall.
Han är i Mullingar nu.
Och jag tror nog att Linnea saknar Zayn.
Även fast dom inte är tillsammans.
- Sanna! Hörde jag min lillasyster Allis ropa.
- Ja! Ropade jag frågande tillbaka.
- Mormor och morfar har kommit! Ropade hon.
- Okey! Ropade jag tillbaka.
Jag satt i min säng och smsade med Niall.
Jag reste mig och gick ut ur mitt rum och ner för trappan ut till hallen.
- Hej! Sa jag glatt och kramade om mormor och morfar.
- Hej Sanna, sa dom och kramade om mig.
Jag bor hemma nu.
Det hade känts konstigt i början eftersom jag bott med Linnea i ungefär ett halvår nu.
Språket hade också känts konstigt.
Jag hade vänt mig med engelska så jag hade nästan glömt bort svenska.
Och nu pratade jag svenska igen.
Mormor och morfar följde med mig, mamma, pappa, Marcus och Allis in i köket för att dricka glögg.
Jag tog min röda kopp och drack glöggen.
- Vill du ha någon pepparkaka Sanna? Frågade mamma och log mot mig.
- Nä tack, sa jag och ställde ner koppen på diskbänken.
- Tack för glöggen, sa jag med ett leende och började gå mot mitt rum.
Mitt i trappan vibrerade min mobil i min ficka.
Jag stannade upp och tog upp mobilen.
Var det Niall som hade smsat?
Jag kollade förväntansfullt på skärmen.
Det var inte Niall.
Det var ett sms från en kompis här i Sverige.
”Någon social?”
Jag orkade inte svara.
Jag la ner mobilen i min ficka och fortsatte att gå upp till mitt rum.
Väl uppe i mitt rum så gick jag fram till mitt fönster och kollade ut.
Det snöade och det var lite mörkt.
Det var fint och mysigt.
Tänk att det är julafton imorgon.

Nialls perspektiv:
Jag, min familj och min släkt satt hemma hos oss i Mullingar.
Jag var äntligen hemma!
Mullingar var verkligen saknat.
Efter veckan här i Mullingar så ville jag jättegärna åka till Sverige för att träffa Sanna men det kunde jag inte på grund av säkerhetsskäl.
Det hade Paul i alla fall sagt.
Jag skulle vara i Mullingar i en vecka och sen skulle jag hem till London.
Detta gällde alla förutom Liam och Bella.
Dom skulle komma hem några dagar senare än oss andra.
Linnea och Sanna däremot skulle vara borta i lite mer än två veckor och sen skulle dom komma hem och gå i skolan.
Jag kanske skulle kunna komma och överaska henne på flygplatsen i Sverige?
Jag vet att Paul skulle tjata om säkerhet men jag vill så gärna åka till Sanna.
Jag saknar henne.
- Niall din tur! Hörde jag min morbror säga.
- Okey, svarade jag och tog upp tärningen.
Alla som var hemma hos oss satt och spelade ett spel.
Det är en slags tradition som vi brukar göra när släkten träffas.
Ganska kul och mysigt faktiskt.

Linneas perspektiv:
Tiden gick fort.
Det blev mörkare och mörkare.
Snart är det kväll och imorgon är det julafton.
Dom flesta hade stora släktträffar.
Niall hade berättat att han brukade ha det.
Zayn brukade bara fira med hans familj och några nära och kära.
Egentligen firar han inte jul eftersom han är muslim men hans mamma och hennes sida av släkten firar jul så hans familj har bestämt sig för att fira jul.
Harry brukade fira med hans familj, mor och far föräldrar, kusin och sånt.
Alltså en släktträff.
Louis brukade inte ha släktträff.
Han och hans familj brukade åka till några under dagen och sen fira kvällen hemma.
Liam och Isabella hade släktträff.
Jag och min familj firade julen hos min mormor och morfar.
Killarna och Bella firar ju annan slags jul än oss i Sverige.
Dom hade berättat att dom umgås med släkt och nära och kära under den 24.
Dom äter och har kul och det gör dom även den 25.
Men den 25 får dom presenterna.
Jag gick fram till min garderob och öppnade den.
Den är ganska tom nu eftersom de mesta av mina kläder, skor och sånt är i resväskan eller i London.
Jag letade runt lite i garderoben tills jag hittade något jag kunde ha på mig imorgon.
Jag hittade ett par svarta ballerinor längst in i garderoben och sen hittade jag en ganska enkel röd klänning hängandes på en galge.
Den klänningen hade jag haft på ett födelsedagsparty för ett tag sedan.
Sen dess hade jag inte använt den så mycket.
Klänningen passar perfekt till julen.

Zayns perspektiv:
Jag la fram kläder tills imorgon, fixade det sista med presenterna och gick sen och la mig.
Nästa morgon vaknade jag upp till en underbar doft.
Jag klädde på mig, fixade håret och gick sen ner.
- God morgon gubben, sa mamma som stod i köket och fixade frukost.
En stor frukost med nybakat bröd, pannkakor och ägg.
- God morgon, det lukat underbart! Sa jag och satte mig vid bordet där resten av min familj redan satt.
- Mormor och morfar kommer om några timmar, sa min syster med ett leende.
- Okey, svarade jag glatt.
Mamma berättade att några fler kanske kommer och sen ställde hon all frukost på bordet och alla högg in.

Liams perspektiv:
Jag åt frukost med familjen.
Bella hade gått och lagt sig efter frukosten.
Hon hade ont i magen.
Mamma och pappa hade varit väldigt stöttande ända sedan jag och Bella kommit hem.
Jag tror att dom var väldigt glada över lilla Darcy även fast dom på sätt och vis inte tyckte om det.
Jag tycket helt ärligt inte heller om det men jag var ganska glad över det på andra sätt.
Alla blir som förväntansfulla.
Bella hade klivit upp vid lunch och vi hade ätit lunch tillsammans.
Jag, mamma, pappa och Bella.
Ruth och Nicole skulle komma i eftermiddag och det skulle resten av våran släkt också.
Jag längtade efter att få träffa dem.

Danielles perspektiv:
Min familj är hos mig här i London och det snöar ute.
Kan det bli mysigare?
Jag och min familj hade ätit lunch tillsammans och nu satt vi och kollade film.
Jag har verkligen saknat det här.
Familjen och all familjetid.
Inget kan slå lite familjetid.

Isabellas perspektiv:
Dagen gick ganska fort.
Middagen närmade sig och alla gäster var här.
Jag hade på mig svarta ballerinor, en röd blus och svarta byxor.
Jag hoppas att magen inte syns så väl igenom.
Även fast dom flesta i min släkt vet om att jag är gravid.
Jag ville inte att någon skulle komma att tänka på det.
Därför att det är inte därför vi träffas idag.
Vi träffas för att fira jul.
Och det är riktigt trevligt.
Jag hade verkligen saknat familjen och släkten.

Harrys perspektiv:
Efter den stora middagen med släkten så satt vi vid matbordet och pratade.
Jag har verkligen saknat alla.
Och jag inser nu att jag verkligen saknat att familjetid och alla smått onödiga med trevliga samtal.
Jag kom på att jag skulle ringa Isabella sedan och sen skulle jag också ringa Louis.
Jag tänkte prata lite med Isabella ikväll eftersom jag saknar henne och jag tänkte säga grattis till Louis som fyller år idag.
Jag undrar hur han har firat dagen?
Familje eller snarare släktsamtalet fortsatte och det var ganska trevligt.
Senare spelade vi spel och kollade tv.
Vi bytte även lite presenter eftersom alla från släkten inte skulle vara här imorgon.

Louis perspektiv:
Kvällen gick mot sitt slut.
Harry och dom andra killarna hade ringt och grattat mig och även önskat mig God jul.
Jag hade såklart också önskat dem god jul.
Dom var inte dom ända som ringt mig.
Bella hade snott Liams telefon och pratat med mig och jag hade pratat länge med Eleanor.
21 år.
Jag kan egentligen inte fatta det.
Jag är 21 år nu.
Jag hade fått massa presenter.
Under dagen så hade vi varit hos mormor och morfar och ätit tårta och firat mig.
Under kvällen så hade vi också varit hos mormor och morfar fast då hade vi firat jul.
Ganska sent så hade vi åkt hem.
Det hade varit en grymt bra dag.
Och det är inte över.
Imorgon får jag ju mina julklappar och massa annan god mat.
Den här kvällen så somnade jag med ett leende på läpparna.

Eleanors perspektiv:
Gårdagen hade varit trevlig.
Jag hade haft riktigt kul.
Jag hade åkt hem till mamma och pappa och vi hade haft en släktträff.
Och denna morgon så vaknade jag upp till presenter och en stor god frukost.
Helt underbart.



Hej, tack för alla kommentarer och hög statestisk!

Nu har jag fått in Sannas perspektiv i detta kapitel som blev ganska långt ändå eftersom det var ett tag sen novellen kom från hennes perspektiv.
Det är många olika perspektiv men jag ville få in alla.
Hoppas det inte gör något? :)

Igår buggade min blogg lite så jag kunde inte få till inläggen så om jag ville ha dem och det funkade inte att publicera inläggen heller... kan vart att mitt interner var lite konstigt igår:/
Så därför var uppdateringen dålig.
Jag lyckades få upp ett kapitel på kvällen, runt 10 tiden iallafall:)

En sak till...
Det skulle vara sjukt kul om jag kunde få över 20 kommentarer på detta kapitel!
Jag vet att ni kan klara det!

Tack!
Xoxo Maja


I wanna be your hero, kapitel 43


- God natt Zayn, du ska se att det ordnar sig, sa Liam och la sig i hans säng.
- Okey, god natt Liam, svarade jag och gick och la mig i min egna säng.
Jag låg länge och tänkte.
Alla tankar snurrade i huvudet.
Efter någon timme så lyckades jag äntligen somna.
Jag somnade med många tankar i huvudet.


Zayns perspektiv:
Dagen hade gått fort.
Vi hade repat och sedan haft våran konsert.
Nu är vi på väg mot Dovercourt.
Klockan är efter midnatt och alla sover förutom jag.
Jag tänkte på Linnea.
Och Grace.
Jag hade ringt Linnea idag och hon hade svarat.
Vi hade inte pratat länge.
Men ändå.
Jag fick höra hennes röst.
Jag hade förklarat allt för henne och hon hade lyssnat.
Efter bara en liten stund så sa hon att hon behövde gå eftersom hon hade skola.
Hon lät inte glad men hon visste i alla fall hur det låg till nu.
Liam hade sagt att jag skulle låta det vara och hon kommer nog prata med mig om en dag eller två.

En månad senare

Louis perspektiv:
- Snart hemma! Ropade jag när bussen svängde runt ett hörn.
Om några minuter var vi hemma igen.
Touren hade varit helt underbar.
Fansen hade varit underbara.
Allt hade varit kul.
Förutom att jag saknade familjen, huset, vännerna och Eleanor.
Zayn hade haft lite tjejproblem.
Det hade varit jobbigt att se honom vara ledsen, helt ärligt.
Men han verkade glad nu.
Saker hade löst sig.
Han hade pratat med Linnea lite.
Dom pratade visserligen inte lika ofta som dom brukade men dom började få tillbaka kontakten i alla fall.
Bara någon vecka efter att bilderna på Grace och Zayn hade kommit ut så hade nya bilder på Grace kommit ut.
Bilder på Grace och Cody Simpson.
Jag vet inte så mycket om det.
Zayn hade berättat lite för mig, men helt ärligt så var jag inte så värst intresserad.
Cody och Grace hade träffats under en filminspelning som var några dagar efter premiären som vi var på.
Det var en ny film som Grace skulle vara med i och Codys lillasyster Alli Simpson skulle också vara med i den filmen.
Så Cody hade varit där med Alli.
Jag tror att Zayn nämnde att dom var tillsammans.
- Vi är hemma! Skrek plötsligt Niall.
Jag kollade ut och såg vårat hus.
Snabbt packade vi ur alla våra saker ur bussen, sa hejdå till vårat crew och alla andra och sen skyndade vi oss in i huset.
Det är ren lycka att vara hemma och kunna sova i sin egna säng igen.

Tre veckor senare

Isabellas perspektiv:
Väskorna var packade och jag och Liam var på väg hem till Wolverhampton för att fira jul.
Vi stod på Londons största flygplats och vakterna var såklart inte långt ifrån oss.
Det var den här flygplatsen jag hade kommit till den första dagen då jag skulle bo med killarna, tänkte jag för mig själv.
Vi hade nyss sagt hejdå till Niall som hade gått till hans plan som skulle till Mullingar och vi hade också sagt hejdå till Zayn som gått till hans plan som skulle till Bradford.
- Doncaster, gate 3! Ropades det ut i högtalaren.
- Hejdå, sa Louis och kramade om oss alla innan han gick mot gaten.
Vi sa hejdå till honom också och vinkade efter honom och han vinkade tillbaka.
Sen såg jag honom inte längre.
Nu stod jag, Liam och Harry och väntade på våra flyg.
Jag började känna mig konstig.
Eller snarare en konstig känsla.
Jag kände en konstig känsla sprida sig igenom mig.
Jag skulle sakna Harry.
Såklart så skulle jag sakna Niall, Zayn och Louis också.
Dom är som min andra familj.
Jag skulle sakna Eleanor och Danielle också.
Vi hade blivit bra kompisar.
Jag skulle också sakna London, huset och allt annat.
En vecka utan allt detta.
Usch, tänkte jag för mig själv.
Men det skulle bli kul att träffa mamma och pappa.
Jag hade verkligen saknat dem.
Och resten av släkten skulle det ju såklart också bli kul att träffa.
Och Esmeralda, Madison och Hannah.
Om dom var hemma såklart.
Jag tror att Esmeralda skulle åka till Sydamerika och fira jul där med hennes släkt.
Hannah och Madison vet jag inte vad dom skulle göra.
Det var länge sedan jag träffat Madison, Hannah och Esmeralda.
Hannah pluggade Barn och Fritid, Madison pluggade Ekonomi och Juridik och Esmeralda pluggade Drama och Musik.
Jag pluggar nu Dans och Musik på en skola i London.
Esmeralda har flyttat ifrån Wolverhampton.
Hannah och Madison bor fortfarande kvar där.
Dom går olika inriktningar på samma skola.
Esmeralda har flyttat till South Staffordshire som inte ligger så jättelångt ifrån Wolverhampton.
Båda städerna ligger i West Midlands.
Hon hade flyttat dit själv, utan sin familj.
Skolan hon går på är jättebra.
Hon kommer säkert ha en bra skådis framtid, hon är jätteduktig inom drama.
- Homes Chapel, gate 9! Ropades det ut från högtalarna.
Det avbröt mina tankar.
Jag kom plötsligt på att det var Harrys flyg.
Homes Chapel.
Nu skulle han hem.
Harry sa hejdå till både mig och Liam och kramades oss.
Jag kramade honom länge och andades in hans doft.
- Hejdå älskling, ha det bra, sa han tyst till mig.
- Desamma, sa jag minst lika tyst.
- Hejdå min lilla älskade Darcy, sa han sedan och kollade ner mot min mage.
Sen log han mot mig.
Jag log tillbaka.
Sen kramade jag honom en sista gång innan han började gå mot gaten.
Han vinkade till mig och Liam och vi vinkade tillbaka.
Men något var fel.
Jag kunde se det på honom.
Plötsligt släppte han resväskan och sprang tillbaka mot mig och Liam.
Sen kände jag hur han lyfte upp mig och kysste mig på munnen.
- Aww, hörde jag Liam säga och han log.
Efter kyssen så släppte Harry ner mig och log mot mig.
- Hejdå syskonen Payne, sa han med ett litet skratt innan han gick mot gaten igen.
Han tog upp hans resväska och fortsatte gå.
Sen var han borta.
Allt jag kunde se var människor som gick omkring.
Ingen Harry.


Tack för alla kommentarer och den höga statestiken!
Förlåt för dålig uppdatering och ett kort kapitel!
Som ni kanske märkt så hoppar jag lite i tiden men det är för att jag inte vill dryga ut på tiden så mycket.
Hoppas ni tycker det är okey?
Tack! :D


I wanna be your hero, kapitel 42


Jag satt i soffan ensam.
Jag tog upp min mobil för att smsa Linnea.
Jag såg att jag hade fått ett sms.
Det hade jag inte märkt innan.
Jag såg att Linneas namn syntes på skärmen.
Med ett leende så öppnade jag hennes sms.
Leendet försvann lika snabbt som det kommit.
Vafan? Frågade jag mig själv och kände hjärtat så snabbare och snabbare.


Zayns perspektiv:
”Zayn jag vill bara be dig om att sluta smsa mig eftersom du redan har flickvän! Du behöver inte svara på de här smset, jag klarar mig fint utan ett svar… Snälla sluta bara.”
Va?
Flickvän?
Vad menar hon?
Jag fattade inget.
Vad menade Linnea?
Men snart fick jag mitt svar.
- Zayn kom, sa Liam som hade kommit ut till soffan igen.
Jag reste mig och följde med Liam utan att säga ett ord.
Vi gick till platsen där fyra säten var vända emot varandra med ett bord i mitten.
Han pekade på datorn och jag kollade på den.
Den första World wide trenden som kom fram fick mitt hjärta att banka snabbare och snabbare.
#ZaynMalik’sNewGirlfriend
Jag satte mig ner på ett säte och klickade runt bland tweets som fans hade skrivit.
- Zayn, är du okey? Frågade Liam försiktigt.
Jag nickade sakta.

Liams perspektiv:
Zayn såg helt förstörd ut.
Jag kunde förstå honom på olika sätt.
Han bläddrade igen några bilder på honom och Grace från filmpremiären.
Sedan tog han upp sin mobil och låste upp den.
Jag kunde se att han inte hade gått ifrån hans sms konversation med Linnea.
Jag läste hennes senaste sms.
Zayn satt där och höll i mobilen innan han låste den och la ner den igen utan att ha gjort nått.
Jag tror att han tänkte smsa Linnea eller Grace.
- Zayn, sa jag försiktigt och kollade på honom med en lite orolig blick.

Linneas perspektiv:
Jag låg i min säng och grät.
Jag ville inte gråta men jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.
När jag sett bilderna på den där tjejen och Zayn så var det som om någon hade huggit mig i hjärtat.
Dom kramades, hon pussade honom på kinden, dom skrattade tillsammans, dom log tillsammans, dom poserade med resten och av killarna och sen poserade bara dom två.
Jag kunde inte fatta det.
Han och en annan tjej.
Inte jag.
Jag kände hur fler tårar kom.
Om han bara visste hur mycket jag gillar honom.
Men hon är skådespelerska och jag är bara en vanlig tjej.
Jag började plötsligt tänka på Sanna.
Och Niall.
Om det inte vore för mig så skulle hon aldrig ha träffat Niall.
Världen visste om Sanna och Niall.
Det var dom.
I min hjärna så hade det alltid varit mig och Zayn.
Men i verkligheten var det inte så.
I verkligheten var det Zayn och Grace.
Och så skulle det…
Mina tankar avbröts av att min mobil vibrerade.
Jag sträckte ut handen för att ta upp mobilen som låg på nattduksbordet.
Jag skulle precis svara när jag såg namnet på skärmen.
Zayn.

Zayns perspektiv:
Jag och Liam hade suttit och snackat ett tag.
Han fick mig alltid på lite bättre humör.
Liam gav dom bästa råden.
Jag var ledsen.
Riktigt ledsen.
Grace är en underbar människa men vi är inte tillsammans.
Men det verkar media tro och det sårade Linnea.
Det kändes som om någon hade huggit mig i hjärtat.
Jag var förvirrad.
Liam hade föreslagit att jag skulle ringa Linnea.
Det hade tagit lång tid men efter ett tag så lyckades jag äntligen ringa henne.
Jag tog många djupa andetag.
Jag hörde några signaler.
Sen hörde jag hur hon tryckte upptaget.
Det var som om någon slog till mig.
Jag kände tårarna brinna bakom ögonlocken.
Jag visste inte om jag skulle ringa Grace eller om jag skulle låta bli.
Förvirrad var jag.
Riktigt förvirrad.
Jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag har känslor för dom båda.
Men känslorna är så konstiga.
Jag vet inte vad jag ska tro på.
Jag kan inte ens tolka mina egna känslor.
- Prova ring henne imorgon, hon kan behöva lite tid innan hon pratar med dig, sa Liam lugnande och klappade mig på axeln.
- Mm, mumlade jag och nickade sakta.
Jag la ner mobilen i fickan och reste mig.
Liam gjorde samma sak.
Vi gick mot sängarna där Bella och dom andra killarna redan låg och sov.
- God natt Zayn, du ska se att det ordnar sig, sa Liam och la sig i hans säng.
- Okey, god natt Liam, svarade jag och gick och la mig i min egna säng.
Jag låg länge och tänkte.
Alla tankar snurrade i huvudet.
Efter någon timme så lyckades jag äntligen somna.
Jag somnade med många tankar i huvudet.



Tack för alla kommentarer och förlåt för ett kort kapitel!
Men det är väl bättre än inget:)


I wanna be your hero, kapitel 41


Plötsligt så kände jag min mobil vibrera i fickan.
Jag tog upp den och såg Danielles namn på skärmen.
Jag sprack upp i ett leende av att bara se hennes namn.
Leendet försvann så fort jag öppnade smset.


Nialls perspektiv:
Jag såg på Liam att något var fel.
- Har det hänt nått Liam? Frågade jag tyst.
- Ehm… jo typ, svarade Liam med en orolig blick.

Liams perspektiv:
”Har du varit inne på twitter dom senaste timmarna? Om inte, logga in… Jag tror inte du kommer tycka om en av world wide trenderna:/ x”
Jag fattade inte vad Danielle menade med hennes sms men det var något dåligt.
- Jag kommer strax, sa jag och gick mot stället med de fyra sätena vända mot varandra med ett bord i mitten.
Där stod min dator.
Jag satte på den och loggade snabbt in på twitter.
Jag gick till world wide trenderna och det första trenderna fick mig att frysa till.
Långsamt tog jag upp min mobil och svarade på Danielles sms med skakande händer.
”Såg trenderna nu… x”
Jag fick snabbt ett svar.
”Jag är så ledsen för er skull Liam, men folk skulle ju fått reda på det för eller senare:/ Finns alltid här för dig, din syrra eller Harry om ni vill prata:) xoxo”
- Harry!
- Bella!
Jag ropade på dem och svarade sedan på Danielles sms.
”Okey du har nog rätt, tack gumman! Saknar dig något sjukt mycket! Xoxo”
Harry och Bella kom mot mig.
- Ni vill nog se det här, sa jag.
- Eller det vill ni förmodligen inte, men ni borde se det, sa jag och pekade på dataskärmen.

Harrys perspektiv:
Liam pekade på world wide trenderna.
De första trenderna som kom upp fick hela mig att frysa till.

#HarryStylesbecomingadad
#IsabellaPaynePregnant?
#IsaberryPaylesAreToYoung

”Vafan?” ekade det i mitt huvud.
Jag fattade inte.
Liam klickade upp en tidningsartikel som ett fan hade länkat.
Det första jag såg var två bilder på mig och Isabella.
Man kunde se hennes mage litegrann.
Bilderna var fotade från en väldigt dålig vinkel.
Vinkeln fick magen att synas.
Jag läste rubriken.
”Är Harry Styles och Isabella Payne blivande föräldrar?”
Jag kollade på Isabella som såg chockad och ledsen ut.
- Fan, sa jag tyst och begravde mitt huvud i mina händer.
- Det kommer ordna sig, sa Liam osäkert.
Jag kollade upp på Bella.
Jag såg att det rullade ner några tårar på hennes kind.
Försiktigt torkade jag bort tårarna med min tumme och sen kramade jag om henne lätt.
Jag fortsatte läsa artikeln.
Isabellas perspektiv:
Det som inte fick hända hade nyss hänt.
Jag, Harry och Liam läste artikeln och sen hörde jag Harry viska i mitt öra.
- Allt kommer bli bra älskling.
Jag nickade lite.
Allt var upp och ner.
Jag fattade inget.

Nästa dag

Zayns perspektiv:

Jag och killarna hade sett trenderna, bilderna och artiklarna.
Bella och Harry verkade ta det ganska bra.
Jag, Bella och killarna satt och kollade tv.
Vi hade gjort våran konsert här i Worcester och nu satt vi på bussen på väg till nästa konsert i Axminster.
- Jag går och lägger mig, hörde jag Liam säga och sen reste han sig ifrån soffan.
- Jag också, sa Niall och reste sig och gick.
Harry och Bella hade satt sig en bit bort och jag kunde höra dem prata.
Fast jag hörde inte vad dom.
Louis hade gått iväg för att ringa Eleanor.
Jag satt i soffan ensam.
Jag tog upp min mobil för att smsa Linnea.
Jag såg att jag hade fått ett sms.
Det hade jag inte märkt innan.
Jag såg att Linneas namn syntes på skärmen.
Med ett leende så öppnade jag hennes sms.
Leendet försvann lika snabbt som det kommit.
Vafan? Frågade jag mig själv och kände hjärtat så snabbare och snabbare.



Tack för kommentarerna! :D


I wanna be your hero, kapitel 40



Jag, Harry, Louis, Niall, Liam, Danielle, Eleanor och Isabella gick en bit framåt på den röda mattan.
Det var då jag såg det.
Hela jag frös till.
Var det sant?


Zayns perspektiv:
Jag kunde inte fatta det.
Där stod hon.
Framför kamerorna.
Med ett stort leende.

Liams perspektiv:
- Jag kommer snart, sa Zayn till mig.
Jag kollade på honom och nickade.
Sen såg jag honom gå en bit bort.

Zayns perspektiv:
- Grace! Ropade jag och vinkade till henne.
- Hej! Utbrast Grace och kramade om mig när jag kom närmare henne.
Kamera blixtarna blixtrade.
- Vad gör du här? Frågade jag förvånat.
- Jag är med i filmen som har premiär! Sa hon glatt.
- Varför har du inte sagt det tidigare? Frågade jag.
- Jag vet inte, jag tänkte inte på det, sa hon och skrattade.
- Jag är glad för din skull! Sa jag och kramade om henne.
Jag och Grace tog några bilder tillsammans och sen hängde hon med mig, killarna, Danielle, Eleanor och Isabella resten av kvällen.
När jag hade presenterat henne för alla så hade Liam kollat bekymrat på mig.
Jag hade lett mot honom och efter det verkade han inte speciellt bekymrad längre.

Nästa dag

Isabellas perspektiv:
Klockan var runt 13 och jag och killarna var på väg mot Worcester.
Vi hade sovit hemma och på morgonen hade vi packat ihop alla våra saker och åkt iväg med turnebussen.
Först hade vi alla sovit men efter ett tag så hade alla vaknat igen.
Vi skulle vara framme runt fyra.
- Tre timmar att bara sitta och vänta, sa jag för mig själv.
Louis och Niall satt och kastade pappersbollar på varandra och skrattade högljutt.
Liam och Zayn spelade Ds och Harry visste jag inte vart han hade tagit vägen.
- Bella? Hörde jag plötslig någon fråga.
Jag kollade åt vänster och höger men såg ingen.
Sen kollade jag upp såg jag Harry.
Han stod bakom mitt säte och kollade ner på mig med ett leende.
- Har du kul? Frågade han med ett skratt.
- Ja jätte, sa jag och skrattade.
Harry log mot mig, gick runt mitt säte och satte sig på sätet bredvid mig.
Han tog upp hans mobil och stoppade i ett par hörsnäckor.
- Här, sa han och gav mig ena snäckan.
Jag log mot honom och satte hörsnäckan i mitt ena öra.
Han gjorde samma sak och sen satte han på musik.
Försiktigt flätade han in min hand i hans.
Vi satt där bredvid varandra länge och lyssnade på musik.

Harrys perspektiv:
Jag och Bella satt länge och lyssnade på musik.
Efter ett tag la Bella sitt huvud på min axel och ett tag senare så hade hon somnat.
Försiktigt tog jag ut örsnäckan ur hennes öra och sen ur mitt.
Jag stängde av musiken och la min mobil i fickan på min Jack Wills hoodie.
Sedan lutade jag försiktigt mitt huvud på Bellas huvud och somnade.
Jag vaknade av att Bella rörde på sig.
- Harry vi är framme, sa Liam och log mot mig.
Bella satte sig upp.
Liam hade kommit för att väcka oss.
- Okey, svarade jag med ett leende och satte mig upp.

Liams perspektiv:
Klockan var närmare halv fem.
Paul beställde McDonalds till alla.
Vi satt på scenen och åt.
- Taggade inför konserten imorgonkväll? Frågade Paul.
Med munnen full med mat var det svårt att svara.
Jag och killarna nickade och Paul log mot oss.
Jag såg att Bella inte åt så mycket.
Jag flyttade mig närmare henne.
- Inte hungrig? Frågade jag och kollade på henne.
- Inte så värst, sa hon och skakade på huvudet.
- Okey, sa jag och kollade lite oroligt på henne.
- Sluta kolla på mig så där, jag mår bra! Sa hon och skrattade.
Jag log mot henne.
- Okey syrran, sa jag glatt.
- Du Liam har vi isglass i bussen? Frågade Bella.
- Jag vet inte, vi kan kolla sen, sa jag och log.
Bella var som besatt av isglass.
Jag tror att det är en graviditets sak.
- Okey, hoppas vi har! Sa Bella glatt.
- Du kommer bli rund som en köttbulle om du fortsätter äta isglass hela tiden, sa jag skämtsamt och skrattade.
- Du jag är redan rund som en köttbulle, sa Bella och pekade på magen innan hon skrattade.
- Jag skojar bara syrran, sa jag och slog till henne lätt på armen.
- Jag vet, sa hon och log innan hon slog till mig lätt på armen.
- Varför är du så besatt av isglass? Frågade jag sedan.
- Någon graviditets sak? Frågade jag sedan innan hon hann svara.
- Jag tror det, svarade hon och skrattade lite.
- Men om vi inte har isglass i bussen så går du och jag på en promenad och köper det, sa jag och log mot Bella.
- Okey, svarade hon och log tillbaka.
- Jag bjuder, sa jag sedan.
- Tack världens bästa brorsa, sa hon glatt.

Nialls perspektiv:
Jag skrattade lite i luren.
- Jag saknar dig, sa jag efter ett tag.
- Jag saknar dig också, hörde jag Sanna säga med hennes underbara röst.
Jag hade pratat med Sanna i minst femton minuter nu.
Jag saknade henne fruktansvärt mycket.
Liam och Bella hade gått ut och gått för att köpa isglass.
Harry och Louis spelade Ds och Zayn kollade tv.
- Men Niall, jag måste gå nu, sa Sanna ledsamt.
- Läxor du vet, sa hon sedan och skrattade lite.
- Okey jag ringer dig imorgon, sa jag och försökte låta glad.
- Okey, jag längtar till dess, sa Sanna.
Jag log för mig själv.
- Jag också, sa jag.
- Hejdå, sa Sanna.
- Hejdå, svarade jag och sen hörde jag ett pip.
Jag hatade att höra det där pipet.
Pipet som betydde att hon lagt på.
Jag tog ett djupt andetag och la mobilen i fickan innan jag gick och satte mig i soffan för att kolla tv med Zayn.
- Hej! Hörde jag Bella ropa och några sekunder senare kom Bella och Liam in i rummet.
- Vi köpte isglass, sa Liam.
- Men den kan ha smält, sa han sedan med ett skratt.
Vi skrattade och sen kollade vi lådan med isglass.
Den hade inte smält som tur var.
Vi alla tog en glass och sen la Liam in lådan i frysen.

Liams perspektiv:
Jag satt i soffan och kollade film med killarna och Bella.
Eller snarare jag, Niall och Zayn satt i soffan och Louis och Harry satt nedanför soffan.
Bella satt i Harrys knä.
Han hade sina händer på hennes mage.
Jag vart glad av att se det.
På något konstigt sätt så kände jag mig lycklig.
Jag visste att dom skulle klara av det här bra.
Plötsligt så kände jag min mobil vibrera i fickan.
Jag tog upp den och såg Danielles namn på skärmen.
Jag sprack upp i ett leende av att bara se hennes namn.
Leendet försvann så fort jag öppnade smset.



Tack för alla 12 kommentarerna!
Sjukt glad!
Fortsätt så!

Och förlåt för dålig uppdatering, skola och träningar ni vet:(
Jag lovar att försöka uppdatera bättre!
2-3 gånger om dagen som jag gjorde förut!
Ska bli bättr, jag lovar! :D


I wanna be your hero, kapitel 39


I'm out of touch
I'm out of love
I'll pick you up when you're getting down
And out of all these things I've done
I will love you better now

Jag sjöng sista versen och såg Bella le.
Jag kysste henne.
Hon besvarade kyssen.
- Jag älskar dig, du ska se att allt löser sig, viskade jag i hennes öra efter kyssen tagit slut.


Isabellas perspektiv:
- Jag älskar dig också, sa jag och sen drog Harry iväg med mig till mitten av scenen.
- När jag står här imorgon så kommer jag tänka på dig, sa Harry och log.
- Och en dag kommer du säkert stå här och dansa, sa han sedan.
Jag skakade på huvudet.
- Nä det tror jag inte, men det gör inget, sa jag.
- Vad dansar du förresten? Frågade han och log mot mig.
- Mest hiphop och ballet, sa jag.
- Okey, sa Harry och log mot mig.
- En dag så kommer Darcy säkert stå här och dansa, sa han sedan.
- Jag tror att hon kommer sjunga, sa jag och skrattade lite.
- Hon kanske gör både och? Föreslog Harry och skrattade.

Linneas perspektiv:
Zayn hade varit borta i mer än en månad.
Vi hade smsat ganska mycket.
Ibland hade vi skickat några hjärtan.
Jag vet inte om det var han och jag nu?
Jag antar att det inte var det.
Sanna och Niall är fortfarande tillsammans.
Dom ringde varandra nästan varje kväll.
Skolan har förresten börjat.
Det är inte så kul som jag trodde att det skulle vara.
Allt är på engelska så det är ibland lite svårt att förstå men det är inte det som är problemet.
Det är det att det helt enkelt inte är kul.
Inte för att jag förväntade mig att skolan skulle vara kul.
Jag saknade familjen och alla vänner i Sverige.
Och jag saknade Zayn och killarna.
Jag hade träffat dem ungefär 3 gånger och jag hade aldrig träffat Harry men ändå så saknar jag dem.
- Piiip!
Mina tankar avbröts av min sms signal.
Jag tog upp mobilen och log för mig själv.
På skärmen såg jag namnet Zayn.

Zayns perspektiv:
Jag vet inte om det var jag och Linnea men jag saknade henne i alla fall.
Jag tänkte inte mycket på Grace.
Hon var i Oxford och vi hade inte träffats sedan jag var hos Cory.

1 månad senare

Isabellas perspektiv:
Jag hade berättat för mamma och pappa.
Och dom tyckte inte om det så värst mycket men dom fanns ändå där för mig.
Mitt liv hade ändrats mycket den senaste månaden.
Jag skulle tillbaka till Wolverhampton med Liam.
Och sen skulle han tillbaka till Lonondon.
Med mig.
Jag skulle börja på ett dansgymnasium i London.
Första året skulle jag läsa distans studier eftersom jag var med killarna, var gravid och skulle ta hand om ett barn.
När nästa år kom så skulle jag gå i skolan som vanligt.
Förhoppningsvis.
Jag skulle bo med killarna och i framtiden skulle jag och Harry köpa ett hus.
Jag skulle lämna Wolverhampton.
London var mitt nya hem.
Här skulle jag spendera min framtid.
Med Harry och Darcy.
Jag log för mig själv när jag tänkte på det.
- Bella? Frågade Harry och öppnade dörren till mitt sovrum.
Ikväll skulle vi på en filmpremiär här hemma i London.
Vi bodde hemma igår, idag och imorgon och sen skulle vi iväg på arena touren i en månad till.
Skådisar och andra kändisar skulle vara på premiären så det kändes konstigt att jag som inte var känd skulle dit.
- Är du klar? Frågade Harry.
Jag vände mig ifrån spegeln och kollade på Harry.
- Syns det? Frågade jag på magen och snurrade sakta runt.
- Nä, jag tycker inte det, sa Harry.
Vi hade haft en dag på oss att fixa kläder till premiären.
Det hade varit svårt att hitta en klänning som dolde magen men jag och Harry hade lyckats hitta en som dolde magen hyfsat bra.
Jag skrattade lite.
Sen öppnades dörren.
Liam och Danielle kom in hand i hand.
Dom log.
- Du är jättefin syrran, sa Liam och log.
- Tack men jag vet inte… började jag.
- Du är jättefin! Sa Danielle och log.
- Tack, sa jag och log.
Jag var fortfarande orolig att magen skulle synas.
Jag kollade på Harry, sen ner på magen och sen på Danielle.
Han nickade lätt.
- Danielle kan jag få prata lite med dig? frågade jag försiktigt.
- Visst, sa Danielle och log.
Liam och Harry gick ut.
Jag och Danielle satte oss på min säng.
Jag ville berätta allt för Danielle.
Jag litar verkligen på henne.
Men jag visste inte hur jag skulle berätta det.
- Lovar du att hålla en hemlis? Frågade jag.
- Ja jag lovar, sa Danielle glatt.
Jag tog ett djupt andetag.
- Ehm… började jag.
Danielle log mot mig.
- Jo jag är gravid och jag och Harry ska behålla henne, sa jag snabbt.
- Åhh, grattis! Utropade Danielle och kramade om mig.
- Jag tänkte att jag behövde en tjej att prata med, sa jag och skrattade lite.
- Ja det är nog inte det bästa att prata med killar om sånt och du som bara bor med killar, sa Danielle och skrattade.
- Ja eller hur, sa jag glatt.
- Du kan alltid prata med mig, sa Danielle.
- Samma sak gäller Eleanor, sa hon sedan.
- Tack, sa jag tyst.
- Åhh vad kul, är det en tjej? Frågade Danielle och log stort mot mig.
Jag nickade.
- Jag tänkte det eftersom du ha henne tidigare, sa Danielle och log.
- Vad ska hon heta? Eller ni kanske inte har bestämt det än, sa Danielle.
- Hon ska heta Darcy, svarade jag och log.
- Åhh vad gulligt! Sa Danielle.
Jag satt och pratade med Danielle ett tag.
Sen knackade det på.
- Kom in! Sa jag.
Dörren öppnades och Eleanor kom in.
- Vi ska åka strax, sa Eleanor med ett leende.
Jag och Danielle log stort och nickade lite lätt.
- Varför är ni så glada? Frågade hon och skrattade lite.
Jag tänkte att det var bäst att berätta för henne också.
Så jag och Danielle gjorde det.
Hon vart lika glad som Danielle.
- Så det ser bra ut? Man ser inte magen? Frågade jag och fixade till klänningen efter att jag snackat ett tag med Eleanor och Danielle.
- Det ser jättebra ut, sa Eleanor och log.
- Man ser inte magen, jag lovar! Sa Danielle.

Zayns perspektiv:
Vi hade varit på premiären i ungefär 10 minuter.
Vi hade gått en bit på den röda mattan, pratat med massa olika kändisar och tagit kort med många.
Det var ganska häftigt faktiskt.
Jag, Harry, Louis, Niall, Liam, Danielle, Eleanor och Isabella gick en bit framåt på den röda mattan.
Det var då jag såg det.
Hela jag frös till.
Var det sant?



Tack för kommentarerna!
Förlåt för dålig uppdatering men ni vet varför:/
Kan jag få över 10 kommentarer? :D

Klicka här om ni vill ha ett länkbyte med mig! :)

Jag fick en kommentar från en tjej som hette Matilda om att hon ville ha ett länkbyte, du(Matilda) får gärna maila mig gällande länkbytet eftersom jag inte kunde komma in på din blogg.
Jag vet inte om länkningen blivit fel i kommentaren eller nått men når jag klickade så kunde jag inte komma till din blogg.
najamaja@hotmail.com :)


LÄNKBYTE!


Hej!
Tack så mycket för alla lycka till kommentarer, det gjorde mig verkligen glad!
Det gick väl sådär hos läkaren...
Jag har fortfarande närvkläm så jag måste ta det lungt de kommande dagarna men jag lovar att uppdatera så bra jag kan! :D

Nu till saken...

NÅGON SOM ÄR INTRESSERAD AV ETT LÄNKBYTE?
Kommentera eller maila om du vill ha ett länkbyte med mig! :)

najamaja@hotmail.com

Endast novell/fanfic bloggar av olika slag! :)

Tack!

xoxo Maja


I wanna be your hero, kapitel 38

Jag kollade på Harry som stod tyst och sen fortsatte jag.
- Harry snälla sluta kolla på mig sådär, jag vet att jag måste berätta men jag kunde bara inte!
- Bella du… började Harry och tog tag i min hand.
- Snälla lämna mig ifred ett tag bara, avbröt jag honom och slet min hand ifrån hans grepp.
- Bella snälla lyssna… började han.
- Harry snälla låt mig vara ifred! Nästan skrek jag.
- Du fattar inte, allt det här är bara ett stort misstag! Nästan skrek jag och gick ut och smällde igen dörren utan att vända mig om och kolla på Harry.
Jag ville här ifrån.



Harrys perspektiv:
- Du fattar inte, allt det här är bara ett stort misstag! Nästan skrek Bella.
Sen hörde jag dörren smällas igen och sen var hon borta.
Jag ville mer än allt springa efter henne men jag visste att hon ville vara ensam.
Misstag? Frågade jag mig själv.
Vad menar hon?
Är hon och jag ett misstag?
Jag tänkte tårarna bränna bakom ögonlocken.
Förvirrat gick jag mot dörren.
Sen vände jag om och satte mig ner på en av sängarna istället.
Jag kände tårarna komma.
Jag begravde huvudet i händerna och lät tårarna komma.
Just nu brydde jag mig inte.

Liams perspektiv:
Isabella småsprang förbi mig och killarna.
Hon sprang och låste in sig på toaletten.
Jag reste mig och gick efter henne.
- Bella, öppna! Sa jag bestämt och knackade på dörren.
- Det är jag Liam, öppna! Sa jag igen.
- Låt mig vara ifred! Sa hon.
- Vad har hänt? Frågade jag.
- Liam gå, jag vill vara ifred ett tag! Sa Bella bestämt.
Jag suckade och gick tillbaka till platsen där jag, Niall, Louis och Zayn satt.

Isabellas perspektiv:
Jag vet inte hur länge jag satt inlåst på toaletten.
Jag bara satt på golvet och tänkte.
Mobilen vibrerade i fickan.
Jag tog upp den och kollade, inget sms.
Det var bara batteriet som höll på att ta slut.
Jag passade på att kolla klockan.
20.17.
Jag hade suttit här inne i mer än en timme.
Försiktigt reste jag mig upp och gick fram till dörren.
Klick.
Jag låste upp dörren med ett klickande ljud.
Med lätta steg gick jag ut från badrummet.
Jag såg mig omkring.
Var är alla? Frågade jag mig själv.
Jag började gå längst korridoren med säten med blicken fäst på mina skor.
Plötsligt så såg jag fler skor.
Ett par vita converse.
Jag tog ett djupt andetag och kollade upp.
Där stod Harry.
Vi bara stod där och kollade på varandra ett tag.
- Förlåt, sa jag efter ett tag.
- För vad? Frågade han med en besviken ton i rösten.
- Du  vet, för det jag sa, svarade jag.
Han bara kollande på mig och nickade.
- Men det kommer inte bli som du säger, sa jag.
Han kollade fortfarande på mig.
- Jag kommer åka hem till Wolverhampton och stanna där och gå gymnasiet där och du kommer få en bättre och bättre karriär för varje dag som går, sa jag.
Harry stod tyst och kollade på mig och sen fortsatte jag.
- Och jag kan inte berätta för mamma, hon kommer inte bli glad och då har jag ingen stans att ta vägen, jag kan inte åka hem!
Jag kände mig hjälplös.
Jag kan inte åka hem, hur mycket jag än vill.
Och Harry hjälpte mig inte mycket just nu, han bara stod tyst.
- Min skola börjar om tre veckor, jag kommer läsa distansstudier nu på höstenterminen och sen kommer jag gå i skolan på vårterminen och då kommer jag fortfarande vara gravid, sa jag.
- Jag kommer ha nog svårt att smälta in eftersom jag börjar ett halvår senare, att jag är gravid hjälper verkligen inte, sa jag sen och kände tårarna bränna bakom ögonlocken.
Jag höll tillbaka tårarna och fortsatte.
- Folk kommer tycka jag är konstig, skolan kommer bli ett helvete!
Harry kollade fortfarande på mig.
- Och jag vill inte ens gå naturvetenskap och teknik, jag vill dansa! Sa jag.
- Men jag kan inte dansa eftersom jag är gravid och det finns inga bra dansprogram i Wolverhampton och studera dans ger inga jobb, sa jag sedan.
Harry stod fortfarande tyst och kollade på mig.
- Hur ska jag kunna ta hand om en bebis medans jag går i skolan? Frågade jag.
Jag och Harry stod tyst en stund.
- Kom, sa han sedan lugnt och tog mig i handen.
Jag ville inte följa med honom men jag gjorde det ändå.
Under tystnad.

Harrys perspektiv:
Jag hade lyssnat på allt Bella sagt.
Det hade känts konstigt.
Jag kände mig som världens sämsta pojkvän.
Men jag tänkte bevisa att jag inte var det.
Försiktigt öppnade jag bussdörren och klev ut.
Bella kollade konstigt på mig.
Som tur var så fanns det inga fans utanför bussen.
Snabbt gick jag fram till bakdörren till arenan och kände på handtaget.
Det var öppet.
Jag drog med mig Isabella in.
Under tystnad gick vi längst korridoren och upp på scenen.
Jag stannade på scenen och kollade på Bella.
Hon kollade på mig med en frågande blick.
Jag tog upp min mobil och satte på låten lego house av Ed Sheeran.
Jag tog Bellas hand och la den på min axel.
Sen la jag min ena hand på hennes höft och tog sen hennes andra hand i min andra hand.
Jag tryckte henne nära mig och vi började dansa långsamt.

I'm gonna pick up the pieces and build a Lego house
If things go wrong we can knock it down
 My three words have two meanings
There's one thing on my mind
It's all for you


Jag sjöng första versen tyst I hennes öra.
Jag såg Bella le.

And it's dark in the cold December
But I've got you to keep me warm
If you're broken I will mend ya and I'll keep you sheltered from the storm that's raging on now

I'm out of touch
I'm out of love
I'll pick you up when you're getting down
And out of all these things I've done
I think I love you better now
I'm out of sight
I'm out of mind
 I'll do it all for you anytime
And out of all these things I've done
I think I love you better now

Bella log mot mig och jag kände mig alldeles varm inombords.

I'm out of touch
I'm out of love
I'll pick you up when you're getting down
And out of all these things I've done
I will love you better now

Jag sjöng sista versen och såg Bella le.
Jag kysste henne.
Hon besvarade kyssen.
- Jag älskar dig, du ska se att allt löser sig, viskade jag i hennes öra efter kyssen tagit slut.



Tack för kommentarerna och den höga statestiken! :)

Förlåt för den dåliga uppdateringen men jag har tvugen att ligga still i stort sätt hela dagen eftersom jag har en närv i kläm i min nacke och i min axel:(
Jag har lite svårt att röra mig men jag lyckades iallafall komma iväg och träna lite konståkning:)

Uppdateringen kanske inte blir så superbra imorgon heller men då har jag träningar och så ska jag till en annan stad för att spendera typ hela dagen hos en speciall lärkare...
Jag har lite problem med mina fötter och ben:/
Inte det roligaste, hoppas det går bra:)
Ett lycka till skulle inte sitta så dåligt? :)

Älskar er läsare! :D


I wanna be your hero, kapitel 37

- Jag hoppas du inte blir arg, det borde du inte bli.
- Vad har du gjort? Frågade mamma och skrattade.
- Inget, sa jag och skrattade lite.
- Men… började jag.
Det vart tyst ett tag.
- Isabella är gravid, jag ska bli pappa, sa jag och andades snabbt.


Harrys perspektiv:
Det vart tyst.
Jag kände mitt hjärta dunka.
- Är det sant? Hörde jag mamma fråga.
- Ja, mumlade jag.
- Gubben… sa mamma.
Jag hade svårt att tyda på hennes röst om hon var ledsen eller glad.
- Det är ju fantastiskt, sa mamma.
Jag kände mig lättad.
- Menar du det? Frågade jag.
- Ja, sa hon.
Jag tog ett djupt andetag av lättnad.
- Jag hade förväntat mig att Gemma skulle vara först med det här men jag är glad för dig skull, sa mamma och skrattade lite.
Jag skrattade lite jag också.
- Vi kommer behålla henne, sa jag lite tystare.
- Henne? Är det en flicka? Frågade mamma.
- Ja, sa jag.
- Harry, det är underbart, sa mamma.
Hon var glad.
Jag var lättad.
- Jag är glad att du ser på det positivt, sa jag och skrattade.
- Harry du kommer bli en jättebra pappa, sa mamma.
Jag pratade med mamma ett tag.
Hon var glad men hon verkade ändå lite orolig.
Vi pratade om min karriär, barnet, Bella och massa annat gällande det här.
- Förresten, sa jag och tog ett andetag.
Jag tror att mamma tycker att jag är för ung för att skaffa familj och allt men jag vet att hon stödjer mig vad jag än väljer.
Hon är en bra människa och hon har alltid varit en bra mamma.
Jag älskar henne.
- Ja? Frågade mamma.
- Jag och Isabella är förlovade, sa jag och sprack upp i ett leende.
- Harry, jag vet inte vad jag ska säga, sa mamma och skrattade lite.
- Säg bara vad du tycker, sa jag lite oroligt.
- Det är fantastiskt Harry, jag är stolt över dig, sa mamma och jag började le.

Isabellas perspektiv:
Harry pratade med hans mamma ganska länge.
När han hade lagt på så berättade han lite för mig.
Hans mamma var glad.
Jag hoppas bara att min mamma kommer bli glad.

Annes perspektiv:
Jag sa hejdå till Harry och la på.
Sen gick jag in i vardagsrummet där Gemma och Robin satt och kollade på tv.
- Jag ska bli farmor! Sa jag glatt och dom vände sig om och kollade på mig.
- Va? Utbrast dom i mun på varandra.
- Harry och Isabella väntar en liten tjej, sa jag glatt.
- Är det sant? Frågade Robin.
Jag nickade.
- Hon ska heta Darcy, sa jag och kramade om Robin.
- Jag ska bli farfar, sa Robin och log.
- Är du seriös? Fråga Gemma.
- Japp, dom är förlovade också, sa jag.
- Åhh det är ju underbart! Sa Gemma och kom och kramade om mig och Robin.
- Jag ska bli faster! Sa Gemma och vi skrattade.
Jag är glad för Harrys skull.
Jag vet att han kommer klara av det här bra.

Isabellas perspektiv:
Jag satt på min säng med min mobil i handen.
Jag hade knappat in mammas nummer men jag hade inte ringt.
Jag kunde inte.
Jag tog ett djupt andetag och tryckte på ring.
Med en skakig hand så satte jag mobilen vid örat och hörde den första signalen.
Sen den andra signalen.
Jag andades snabbt.
Killarna satt inne i ett annat rum i bussen och kollade tv.
Tredje signalen.
Bussen hade parkerat och jag och killarna hade varit inne och kollat på arenan en gång.
Nu var det kväll.
Alla tog det lugnt eftersom hårt arbete väntade imorgon.
Idag hade vi varit lediga men det vara bara eftersom vi skulle åka långt.
Flera signaler gick och sen hörde jag mammas röst.
-Hej det är Amie, sa mamma.
- Hej mamma, sa jag tyst.
- Hej gumman, sa mamma glatt.
- Vart är ni? Frågade jag lite gladare.
- Just nu är vi i Thailand, vart är ni?
- Okey, vi är i Castleford, sa jag.
- Okey hur går touren då? Frågade mamma.
- Det går bra, vi har kul, sa jag och log för mig själv.
- Killarna är duktiga, sa mamma och skrattade.
- Ja, svarade jag.
- Hur mår Liam? Frågade mamma.
- Han mår bra, sa jag.
- Fast jag tror han saknar Danielle, sa jag sedan lite retsamt.
- Jo såklart, sa mamma och skrattade.
- Hur mår du då? Inget mer med njuren? Frågade mamma sedan.
- Nej, jag mår bättre än någonsin, sa jag.
- Säker? För du vet att om det är något mer med din njure så kommer vi hem och… började mamma men jag avbröt henne.
- Min njure är bra, ni behöver inte komma hem! Sa jag och småskrattade lite.
Jag pratade med mamma en stund.
- Men du ringde, var det något speciellt du ville? Frågade mamma.
Jag satt tyst en stund.
Jag kunde inte säga det.
Jag kunde bara inte det.
Jag tog ett djupt andetag.
- Bells? Frågade mamma.
- Oj, hej jag har lite dålig täckning bara, ljög jag.
- Okey, ville du något speciellt gumman? Frågade mamma.
Mamma var den ända som kallade mig Bells.
Jag saknade henne och pappa.
Och resten av min familj såklart.
Men Liam är här, han är en del av min familj.
Vi hade alltid stått varandra nära.
Vi förstod varandra bra och vi hade haft samma njurproblem.
Vi är väldigt bra syskon faktiskt.
Harry är också här.
Han är också min familj.
Darcy också.
Det var så himla mycket jag ville berätta för mamma.
Men jag kunde inte.
- Nej, det var inget speciellt, sa jag.
- Jag ville bara prata lite, sa jag sedan.
Jag pratade med mamma ett tag.
Efter ett tag la jag på och bara la mig ner på sängen.
Jag kände mig misslyckad.
Allt var misslyckat.
Och jag hade ställt till det för mig själv.
Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken.
Jag såg hur dörren öppnades försiktigt.
Jag tog upp mobilen och pressade den mot örat så att det skulle se ut som om jag pratade i telefon.
Jag såg Liam stå i dörröppningen.
Han kollade på mig, nickade och stängde sedan dörren.
Jag tog bort mobilen från örat.
Dörren öppnades igen.
Harry kom in i rummet.
- Har du pratat med Amie? Fråga han.
- Ja, svarade jag.
- Och vad sa hon? Frågade han oroligt.
- Inget, jag berättade inte, sa jag och började gå mot dörren.
Harry tog tag i min arm och kollade på mig.
- Släpp mig, jag vill vara ifred en stund, sa jag tyst.
Han släppte mig inte.
Han kramade om mig istället.
Jag slet mig ifrån han grepp.
- Harry snälla låt mig vara, jag måste få vara ifred en stund, sa jag.
Harry bara stod där och kollade på mig.
- Jag kunde inte berätta, okey? sa jag irriterat.
- Hon är min mamma och hon har gjort så mycket för mig, hon kommer inte tycka om det här, sa jag sedan.
- Jag lovar att hon kommer stötta dig, sa Harry och kollade allvarligt på mig.
- Jag ville berätta men jag kunde inte, hon kommer inte gilla det, sa jag.
Jag kollade på Harry som stod tyst och sen fortsatte jag.
- Harry snälla sluta kolla på mig sådär, jag vet att jag måste berätta men jag kunde bara inte!
- Bella du… började Harry och tog tag i min hand.
- Snälla lämna mig ifred ett tag bara, avbröt jag honom och slet min hand ifrån hans grepp.
- Bella snälla lyssna… började han.
- Harry snälla låt mig vara ifred! Nästan skrek jag.
- Du fattar inte, allt det här är bara ett stort misstag! Nästan skrek jag och gick ut och smällde igen dörren utan att vända mig om och kolla på Harry.
Jag ville här ifrån.



Tack för alla kommentarer, sjukt glad! :D

HEJA ULRIK MUNTHER!
Vill att han ska vinna mello! ;)


I wanna be your hero, kapitel 36


Jag plockade ihop resten av mina saker och tog upp mobilen.
Jag tog ett djupt andetag och låste upp skärmen.
Alla killarna och Bella höll fortfarande på att plocka ihop sina saker.
Jag kollade på skärmen.
Namnet som dök upp fick mitt hjärta att banka extra hårt.
”Linnea”



1 månad senare

Liams perspektiv:
Arena touren gick bra, fansen hade varit helt fantastiska.
Idag hade vi ledigt.
Vi skulle åka långt med bussen.
Jag satt på ett säte bredvid Zayn.
Vi satt vi ett ställe där fyra säten var vända emot varandra och det var ett bord i mitten.
Louis satt mitt emot oss.
Vi spelade Ds som vanligt.
- Louis vad gör du? Frågade Zayn.
- Jag spelar, mumlade Louis som svar.
- Men man kan ju bara vara två? Sa Zayn undrandes.
- Och jag kör ju med Liam, sa han sedan.
- Mm, men jag kör mitt eget race, sa Louis och skrattade.
Zayn skrattade också.
- Jag kör ett  spel för en person, sa Louis och log.
Niall kom med sin gitarr.
- Va gör ni? Frågade han.
- Förresten, du fråga, sa han och gick.
Vi skrattade åt honom.
Jag, Louis och Zayn satt och spelade ett tag.
Bella kom fram till mig.
- Liam? Frågade hon bekymrat.
- Ja? Frågade jag och la ner mitt Ds.
- Jag vann! Ropade Zayn och vi skrattade åt honom.
- Har ni värktabletter här i bussen? Frågade Bella.
- Jag tror det, kom! Sa jag och reste mig upp.
Jag tog Bella i handen och gick och hämtade en värktablett och en flaska vatten.
Vi satte oss ner på två säten.
Bella svalda tabletten och drack lite vatten.
Jag log mot henne.

Harrys perspektiv:
Jag såg Bella och Liam sitta på tv säten och prata.
- Harry! Ropade Liam när han såg mig komma.
- Ja? Ropade jag tillbaka.
- Kom! Ropade Liam och jag gick mot dem istället för att gå mot köket.
- Har du berättat för Anne och Robin? Frågade Liam mig.
Jag skakade på huvudet.
Anne är min mamma och Robin är min styvpappa.
Jag visste att jag var tvungen att berätta förr eller senare.
Jag visste inte hur dom skulle ta det.
- Bella har inte heller berättat för mamma och pappa, sa Liam.
- Ni vet att ni måste göra det snart? Sa Liam bekymrat.
- Jo jag vet, sa jag och kollade på Bella.
Hon kollade ner på hennes fötter.
- Jag ringer min mamma nu, sa jag.
Liam nickade och log mot mig.
Jag tog upp mobilen och gick och satte mig några säten bort.
Jag slog in mammas nummer och tryckte på ring.
Jag kollade ner på mina fötter och hörde den första signalen.
Sedan kollade jag upp och såg Liam resa sig och gå iväg.
Isabella reste också på sig.
Hon gick fram till mig och satte sig på sätet bredvid mig.
Hon bara satt där helt tyst och kollade på mig.
Andra signalen hördes.
Jag kände mitt hjärta banka fortare och fortare.
Tredje signalen.
Jag hade lust att lägga på.
Fjärde signalen.
Jag och Bella hade berättat för killarna att vi var förlovade, att vi skulle behålla barnet och att hon hette Darcy.
Paul visste också om det.
Annars var det ingen annan som visste om.
Femte signalen.
- Hej, Anne här, hörde jag mamma svara.
- Hej mamma, fick jag fram.
Jag kände hur min röst nästan försvann.
Bella kollade på mig med stora ögon när jag svarade.
- Hej gubben! Hur har du det? Frågade mamma.
- Bra, hur ha du det? Frågade jag.
- Jag har det bra, Gemma är här på besök, svarade mamma.
Min storasyster var på besök.
Jag kände genast hur det blev svårare att berätta.
Jag tog ett djupt andertag.
- Hälsa Gemma från mig, fick jag fram.
- Okey vänta lite, sa mamma jag hörde hur hon la ifrån sig mobilen och gick och pratade med Gemma.
- Hej brorsan! Hörde jag sedan Gemma säga i luren.
- Hej! Sa jag.
- Hur har du det? Frågade hon.
- Bra, du då? Frågade jag.
- Jag har det bra, sa Gemma.
Jag saknade henne lite.
Hon är min syrra och det var ganska länge sedan jag träffat henne.
Jag pratade med Gemma ett tag innan hon gav tillbaka luren till mamma.
- Var det något speciellt du tänkte på? Frågade mamma efter att vi hade pratat ett litet tag.
- Vad menar du? Frågade jag.
- Du ringde, så var det något du tänkte på? Sa mamma.
Jag tog ett djupt andertag.
- Mm, mumlade jag.
- Vad är det gubben? Frågade mamma.
Jag kände paniken sprida sig inom mig.
Jag kollade på Bella.
Hon tog tag i min hand.
Jag höll hennes hand hårt och log mot henne.
- Harry? Hörde jag mamma säga i luren.
Jag tog ett djupt andetag och sen svarade jag.
- Jag hoppas du inte blir arg, det borde du inte bli.
- Vad har du gjort? Frågade mamma och skrattade.
- Inget, sa jag och skrattade lite.
- Men… började jag.
Det vart tyst ett tag.
- Isabella är gravid, jag ska bli pappa, sa jag och andades snabbt.


Tack för alla kommentarer!
Förlåt för ett kort kapitel!

Ikväll är det mello final! :D
HEJA ULRIK MUNTHER!
Hoppas alla röstar på honom hihi;)


I wanna be your hero, kapitel 35

Hon log mot mig.
- Darcy, sa jag och log större.
- Jag har alltid velat kalla min dotter för Darcy, sa jag sedan.
- Darcy är jättefint, jag älskar det, sa Bella och log.
- Så hon heter Darcy? Frågade jag.
Bella nickade.
Jag la försiktigt mina händer på Bellas mage.
- Hej min lilla Darcy, viskade jag och log.



2 veckor senare

Louis perspektiv:
- Liam! Skrek jag och hoppade runt honom.
- Mm, mumlade han som svar och fortsatte spela Ds.
- Spelnörd! Sa jag och skrattade.
Liam fortsatte koncentrera sig på spelet.
Zayn satt bredvid honom.
Dom satt på två stolar på läktaren och spelade ett pokemon spel som man kunde vara två på.
Jag, Bella och killarna hade åkt till Liverpool igår.
Vi hade kommit hit på kvällen och då hade vi nästan gått och lagt oss på en gång eftersom vi skulle upp tidigt nästa morgon.
Vi sov i våran tour buss.
Bussen är stor och har sängar, ett litet kök, badrum, xbox, tv skärmar och massa annat kul.
Bussen hade såklart några vanliga säten och några säten där det var fyra säten vända mot varandra med ett bord i mitten.
Våran 3 månaders arena tour i England hade börjat och vår första konsert var här i Liverpool.
Vi repade på dagen och hade konsert på kvällen.
Nu hade vi lunchpaus.
Vi hade käkat lunch och nu satt Liam och Zayn och spelade Ds och jag störde dem.
Niall satt på scenen och spelade gitarr.
Harry hade tagit en mikrofon och stod och sjöng medans Niall spelade gitarr.
Bella satt på scenen och kollade på.
- Okey killar! Ropade Paul.
Vi slutade upp med det vi höll på med och kollade på Paul.
- Dags att repa! Ropade han.
- Men åååh! Ropade killarna och jag klagandes.
Paul bara skrattade åt oss.
Sen gick han fram till Bella.
- Upp på scen och sjung! Ropade Bella och sen stod hon och Paul och skrattade.
Jag skrattade och sen gick jag upp på scenen och tog en mikrofon.

Zayns perspektiv:
Vi hade repat klart och satt i vårat dressingroom.
Liam spelade Ds med Niall.
Louis störde som vanligt.
Bella och Harry satt i en soffa och pratade och jag satt lite längre bort och höll på med min mobil.
Jag hade träffat Linnea ungefär två dagar innan vi åkte.
Jag gillade henne verkligen.
Grace hade jag inte träffat sedan jag var hos Cory i Oxford.
Jag tänkte inte så mycket på henne längre.
Jag tänkte mer på Linnea.
Förmodligen för att jag träffat Linnea mer.
Men ändå så kändes det konstigt.
Jag tryckte upp sms ikonen på min mobil och skrev ”social?:)” i ett sms.
Sedan skickade jag smset till Linnea och Grace.
Jag ville se vem som svarade.
Jag kände mobilen vibrera i handen.
Jag blundade hårt och tog ett djupt andetag innan jag kollade namnet som dykt upp på skärmen.
”Linnea”
Jag log lite för mig själv.
Jag klickade på hennes sms.
”Jag är alltid social!:)”
Jag log och sen knappade jag in ett svar.
”Okey bra:D va göru?”
Några sekunder senare så fick jag ett svar.
”Kollar nån konstig drama film med Sanna, durå?:D”
Jag svarade på hennes sms.
”Chillar i Liverpool haha;) Jag, Bella och killarna är i vårat dressingroom och väntar på att konserten ska börja:)”
Jag kände mobilen vibrera i min hand.
Varje gång den gjorde det så slog mitt hjärta ett extra slag.
Jag kan inte förklara hur det känns.
Jag skulle precis sms Linnea och fråga vilken film hon kollade på när Paul kom in i rummet.
- Ni är på om 10 minuter, fixa det sista och följ med mig, sa han och log mot oss.
”Vi ska strax på scen så jag kan inte smsa mer nu, vi hörs!:)”
Medans alla fixade med sitt hår, sina kläder, värmde upp rösten och allt som de behövde göra så smade jag Linnea.
Jag kollad mig i spegeln, allt såg bra ut.
Jag värmde upp rösten och medans jag höll på med det på fick jag ett sms från Linnea.
Jag fortsatte värma upp rösten medans jag kollade på smset.
”Lycka till! Ni kommer vara grymt bra! :D”
Jag log och svarade på smset.
”Tack!<3”
Jag skickade utan att tänka mig för.
- Fan, sa jag tyst för mig själv.
- Zayn och Niall kom nu! Hörde jag Liam säga.
Jag la mobilen på ett bord och började gå mot dörren när jag hörde min sms signal.
Jag ville så gärna vända mig om och springa fram och svara på Linneas sms.
Om det nu var Linnea som hade smsat?
Om det var hon, vad hade hon skrivit?
Jag hörde dörren stängas bakom mig.
Många frågor snurrade i mitt huvud.
Några sminkare kom fram och fixade oss inför att vi skulle stå på scen.
Bella stod en bit bort med Paul.
Varför skickade jag de där smset?
Nu har jag säkert sabbat allt!
Hon gillar säker inte mig på samma sätt som jag gillar henne!
Eller?
Jag tog ett djupt andetag och försökte rensa bort alla tankar ur huvudet.
Ikväll skulle jag ha kul, jag skulle göra det jag älskar mest med fyra av mina bästisar!
- Kom igen killar, nu kör vi! Sa Harry och skrattade.
- Vi har en konsert att göra! Sa jag glatt.
Jag hade äntligen lyckats sluta tänka på Linnea.
Nu tänkte jag bara på konserten.
Killarna och jag samlades i en ring och började snacka.
Bella, Paul och hela vårat crew kom och vi snackade.
Sen hörde jag rösten på scenen ropa.
- Välkomna upp One Direction!
Nu var det dags.
Jag kunde höra fansen skrika.
Jag och killarna gjorde några high fives.
- Nu kör vi! Sa Liam glatt och sen klev vi på scenen till tusentals skrikande fans glädje.

Isabellas perspektiv:
Slutet av konserten närmade sig.
Killarna sjöng slutet på Tell me a lie.

Tell me everything but don't you say he's what you're missing baby
If he's the reason that you're leaving me tonight
Spare me what you think
Tell me a lie

Dom tackade fansen och några minuter senare så klev dom av scenen.
- Yes!
- De där gjorde vi bra!
Jag såg på dem att de var glada.
Jag gick fram och kramade dem alla.
- Det där gjorde ni bra! Sa jag glatt.
Killarna gjorde high fives och sen skrattade dem.
- Imorgon blir det konsert i New Brighton, sa Paul och log.
Vi skulle åka buss under natten.
Vi skrattade lite grann och sen gick vi till killarnas dressingroom för att hämta alla saker.

Zayns perspektiv:
Jag började plocka ihop alla mina saker.
Jag hade inte tänkt på Linnea under konserten men plötsligt så kom jag och tänka på henne eftersom jag såg min mobil.
Den låg på ett bord.
Jag kom ihåg smset jag hade skickat till henne och jag kom ihåg att jag hade fått ett sms innan jag gått ut ur rummet.
Jag kände mitt hjärta slå lite fortare.
Jag plockade ihop resten av mina saker och tog upp mobilen.
Jag tog ett djupt andetag och låste upp skärmen.
Alla killarna och Bella höll fortfarande på att plocka ihop sina saker.
Jag kollade på skärmen.
Namnet som dök upp fick mitt hjärta att banka extra hårt.
”Linnea”



Tack för alla kommentarer och hög statestik! :D
Tror ni att ni kan klara att fixa över 10 kommentarer?:)
Jag vet att ni klarar det! :D

Här är förresten videon(en intervju) där Harry säger att han alltid har velat döpa sin dotter till Darcy:)
Det var därifrån jag fick idéen om namnet Darcy:)
http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=ot5DFiOwMI0&feature=endscreen


I wanna be your hero, kapitel 34

Det var då jag såg det.
Zayns ögon var röda, jag såg att han hade gråtit
- Zayn hur är det? Frågade jag oroligt och satte mig på hans säng.
Han mumlade något.
- Zayn vad har hänt? Frågade jag.
Zayn satte sig upp i sängen.
Han hade hans gröna One Piece på sig.
- Liam har du någonsin varit kär två tjejer samtidigt? Frågade han med en konstig ton i rösten.


Liams perspektiv:
Zayn tog ett djupt andetag och kollade bort.
Jag visste inte vad jag skulle säga.
Jag ville såklart hjälpa Zayn eftersom jag såg på honom att han inte mådde bra av det här.
Men det hade aldrig hänt mig så jag visste verkligen inte vad jag skulle säga.
- Zayn, berätta hur allt ligger till, sa jag försiktigt.
- Först träffade jag Linnea och hennes kompis på flygplatsen och jag fick en annorlunda känsla, sa Zayn och kollade ner på sina händer.
- Det var som om jag såg något alldeles speciellt i hennes ögon, något som fick mig att vilja lära känna henne bättre, sa han sedan.
- Jag förstår känslan, jag känner den varje gång jag ser Danielle, sa jag och log.
- En känsla av hör hemma med den personen, sa jag sedan.
Zayn nickade.
- Och sen så åkte jag ju till Cory, min kompis i Oxford, sa Zayn ganska tyst.
- En av Corys vänner heter Grace och hon var med mig och Cory och en kille som heter Alex en dag, sa Zayn sedan.
- Det var som om jag såg nått i hennes ögon också, sa Zayn och såg bekymrad.
- Zayn… började jag men han avbröt mig.
- Jag såg inte samma sak i hennes ögon som jag såg i Linneas ögon, det var två helt olika känslor, sa Zayn.
Jag fattade inte vad han menade.
- Det var den där känslan att jag ville vara med den personen, hela tiden, sa Zayn.
- Fast den kändes på två olika sätt, sa Zayn.
Jag nickade.
- Jag vet inte, jag kan inte beskriva hur det känns jag bara vet att jag gillar dem båda, sa Zayn.
- På två olika sätt, sa han sedan tyst.
- Jag tror jag förstår, sa jag lugnt.
Zayn mumlade något.
- Men tänkt så här, om du verkligen gillade den första så skulle du inte börjat gilla den andra, sa jag.
- Jag kan inte tänka så Liam, det stämmer inte, sa Zayn bekymrad.
- Säker på att du är kär i tjejen i Oxford då? Frågade jag.
- Jag vet inte, sa Zayn och klev upp ur sängen.
Han gick och satte sig på en stol innan han reste sig upp och gick fram till garderoben.
- Det kommer lösa sig, du behöver bara tänka över alltihopa, sa jag och reste mig från sängen.
Zayn nickade och satte sig på stolen igen.
Jag log mot honom innan jag stängde dörren.

Zayn perspektiv:
Jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag var ganska förvirrad.
Jag reste mig från stolen och gick fram till min garderob.
Mörka jeans och en svart T-shirt.
Jag klädde på mig och gick och hämtade min mobil som låg på sängen.
Jag såg att jag hade fått ett sms från Grace.
”Social?:)”
Jag orkade inte svara.
Jag la mobilen i fickan och gick in i badrummet för att fixa mitt hår.
Sedan gick jag ner.
Liam och Niall satt vid matbordet och åt varma mackor.
- Louis gick ut och åt lunch med Eleanor, sa Liam.
- Så vi gjorde varma mackor, sa Niall och skrattade.
Jag satte mig vid bordet och tog en macka.
- Det är ingen skinka i va? Frågade jag.
- Nepp, bara ost, sa Niall och log.
Jag nickade och tog en tugga.
Det vart tyst ett tag.
- Så vad ska vi hitta på idag då? Frågade Niall plötsligt.
Liam ryckte på axlarna.
Louis skulle vara hemma vid middag, Harry och Bella skulle komma hem i övermorgon och Danielle åkte tidigt i morse för att dansa i en musikvideo så Liam kunde inte vara med henne.
- Kan inte Sanna och Linnea komma hit? Föreslog jag.
Jag såg Niall bli glad och jag såg Liam kolla bekymrat på mig.
- Visst, sa Niall och tog fram sin mobil för att gå iväg och ringa Sanna.
- Säker? Frågade Liam mig när Niall gått ut ur köket.
Jag nickade.
- Grace bor i Oxford och Linnea bor här, sa jag tyst så att Niall inte skulle höra mig.
- Jag vet inte än, men jag vill spendera tid med Linnea i alla fall, sa jag sedan.
Liam nickade mot mig.
- Jag vet inte ens om jag vill ha ett förhållande än, men det kan ju aldrig skada att spendera tid med dom man tycker om, sa jag och sen kom Niall in i köket.
- Dom kommer om 15 minuter, sa Niall och log stort.
Jag log emot Niall.
Han och Sanna passade bra ihop.
Jag kommer ihåg att Niall hade sagt att han inte trodde Sanna tyckte om honom som mer än en vän.
Han hade haft fel.
Jag hade haft rätt.
Sanna tyckte om honom och han var lycklig.
Om det ändå bara kunde vara så för mig.
Jag kommer ihåg hur jag hade varit säker på att jag gillade Linnea.
Jag kommer också ihåg hur jag inte varit säker på att hon gillade mig som mer än en vän.
Det var jag fortfarande inte säker på.
Tänk om Linnea bara gillar mig som en vän?
Samma sak med Grace?
I deras ögon kanske jag bara är en vän?
Jag började känna mig som en idiot.
- Zayn? Hörde jag Liam fråga.
- Mm? Svarade jag.
- Är du okey? Frågade Liam.
- Ja, jag bara… började jag och reste mig upp.
- Tänkte på en sak, fyllde jag sedan i och började gå upp till mitt rum.
- Jag kommer strax! Ropade jag när jag gick upp för trappan.
- Okey! Hörde jag Liam ropa tillbaka.

Harrys perspektiv:
Dagen hade gått fort.
Jag hade smsat lite med Niall.
Han var tydligen tillsammans med en tjej som hette Sanna.
Jag hade ringt honom och vi hade snackat länge.
Han hade förklarat allt och jag var glad för hans skull.
Klockan var runt 22 och Isabella sov.
Det hade hon gjort i snart två timmar.
Hon hade somnat tidigt på grund av att hon hade ont i magen.
Jag hade bäddat ner henne.
- Okey bra, vi ses snart! Sa jag.
- Ja hejdå! Sa Niall i telefonen.
- Hejdå, sa jag och la på.
Jag gick in i sovrummet och såg Bella ligga i sängen.
Hon var vaken, hennes vackra bruna ögon var öppna.
- Hej, du är vaken, sa jag glatt och gick fram och satte mig på sängen.
Hon log mot mig.
- Sovit gott? Frågade jag och log.
Hon nickade och log ännu större.
- Du det är något jag måste fråga dig om, sa Bella försiktigt.
- Okey, sa jag och log.
Hon tog ett djupt andetag och rörde försiktigt min hand.
Jag tog hennes hand och log mot henne.
- De du sa om en familj och de, var du seriös? Frågade hon.
Jag nickade och kollade henne i ögonen.
- Ja, sa jag.
- Om du vill så behåller vi henne, sa Bella och log.
- Klart jag vill, vill du? Frågade jag.
- Ja, sa Bella och kollade ner på våra händer.
Jag flyttade mig närmare henne och kramade om henne.
Sen släppte jag henne och pussade henne lätt på munnen.
- Har du funderat på något namn? Frågade jag.
Hon skakade på huvudet.
- Nej, har du? Frågade hon.
- Ja det kan man säga, sa jag och log.
Hon log mot mig.
- Darcy, sa jag och log större.
- Jag har alltid velat kalla min dotter för Darcy, sa jag sedan.
- Darcy är jättefint, jag älskar det, sa Bella och log.
- Så hon heter Darcy? Frågade jag.
Bella nickade.
Jag la försiktigt mina händer på Bellas mage.
- Hej min lilla Darcy, viskade jag och log.



Tack för alla kommentarer!
Förlåt för ett någolunda kort kapitel, men bättre än inget va? :)
Igår till idag så sov några kompisar över, sen var jag på bio och nu ska jag strax på sportlovdisko i ishallen(skridskodisko) så uppdateringen kanske inte blir såå bra;)


I wanna be your hero, kapitel 33

Efter ett litet tag så stod vi nästan ansikte mot ansikte, bara nästan.
- Du har lite mjöl här, sa tyst och log.
- Vart? Frågade Sanna.
- Exakt här, låt mig hjälpa dig, sa jag medans jag böjde mig fram.
Försiktigt rörde mina läppar hennes läppar.


Sannas perspektiv:
Chockat besvarade jag kyssen och sen drog sig Niall undan.
- Förlåt, sa han tyst och kollade ner i golvet.
- Va? Frågade jag förvirrat.
- Det var inte meningen att kyssa dig, jag bara… började Niall men jag avbröt honom.
- Det är lugnt, jag tyckte om det, sa jag och kände hur jag rodnade.
Hade jag precis sagt de där?
Att jag tyckte om det?
Jag såg Niall le.
- Jag också, sa han tyst och pussade på kinden innan vi fortsatte baka.
Jag fattade inte.
Var det Niall och jag nu?
Eller betydde kyssen igenting?
Förvirrat hjälpte jag Niall att baka klart våra chockladmuffins.
- Du Sanna, sa han efter ett tag.
- Ja?
- Jag gillar dig, sa Niall snabbt.
- Niall jag gillar dig också, sa jag och rodnade.
Niall log stort.
- Jag som gått runt i flera dagar och varit orolig över att du inte skulle tycka om mig som mer än en vän, sa Niall och rodnade lite.
- Seriöst? Frågade jag.
Niall nickade.
Jag började skratta.
Niall bara kollade konstigt på mig.
- Jag har gjort exakt samma sak i flera dagar! Utbrast jag.
Niall började också skratta.
- Så du gillar mig och jag gillar dig, sa Niall.
- Är det vi nu? Frågade han sedan och rodnade lite.
- Om du vill, sa jag lite tyst.
- Klart jag vill, sa Niall och skrattade lite.
Jag log stort mot honom.
- Aww, fick jag fram och gav honom en kram.
Han skrattade lite och kramade mig tillbaka.

Zayns perspektiv:
- Hejdå Cory, sa jag och kramade Cory innan jag hoppade in i taxin som skulle ta mig till flygplatsen.
Jag kände mobilen vibrera i fickan.
Jag orkade inte bry mig.
Jag var trött och jag var snart framme på flygplatsen.
Jag betalade taxiföraren och tog mitt bagage och gick mot flygplatsen.
Jag tog på mig mina solglasögon och drog upp luvan på min hoodie.
Jag såg några säkerhetsvakter omringa mig.
Inne på flygplatsen var det inte så många fans.
Jag satte mig ner på en bänk och väntade.
Då kom jag på att min mobil hade vibrerat.
Jag skulle precis ta upp mobilen när jag hörde något ropas ut från högtalarna.
Det ropades det ut att mitt flyg hade landat och att man kunde checka in väskorna.
Jag gick och checkade in min väska och ungefär 30 minuter senare satt jag på flygplanet.
Jag tog upp mobilen och stängde av den utan att kolla varför den hade vibrerat.
Jag satt bara och tänkte.
Flygresan skulle inte ta mer än en timme.
Jag tänkte på Linnea och…
- Vänligen ta på er era bälten alla passagerare! Ropades det ut.
Jag tog på mig mitt bälte och fortsatte tänka.

Isabellas perspektiv:
Klockan var runt 21.
Jag och Harry hade varit ute och gått för ungefär en halvtimme sedan.
Vi hade kollat på det upplysta Eiffeltornet.
Nu satt vi och kollade film.
Jag la mitt huvud på Harrys axel och kände hur ögonlocken blev tunga.
Harrys perspektiv:
Eftertexterna började rulla och jag tog upp tv kontrollen som låg bredvid mig på soffan och stängde av tv.
Jag log när jag såg Bella sova på min axel.
Jag lyssnade på hennes lugna andetag.
Försiktigt lyfte jag upp henne.
Det är två hjärtan som slår, tänkte jag och kollade på hennes mage.
Jag bäddade ner henne i sängen och kröp ner bredvid henne.
Jag vet inte hur länge jag låg där och lyssnade på Bellas andetag.
Försiktigt la jag min ena hand på Bellas mage.
Jag ska bli pappa, tänkte jag för mig själv.
Jag kände att jag blev både lycklig och rädd på samma gång.
Jag ska bli pappa.
Meningen ekade i mitt huvud.
Jag la mig tillrätta och blundade hårt.
Snart sov jag.

Louis perspektiv:
Zayn hade kommit hem på kvällen igår.
Niall hade varit väldigt glad men Zayn hade varit lite nedstämd.
Jag och killarna hade lyckats fått reda på varför Niall var glad.
Han och Sanna var tillsammans.
Jag hoppades att det skulle hålla länge, dom var verkligen söta ihop.
Men vi hade däremot inte fått reda på varför Zayn inte var så glad.
Han hade sagt att han bara var trött men jag trodde inte på honom.

Zayns perspektiv:
Jag låg i min säng.
Klockan var efter tolv men jag orkade inte gå upp.
Jag vände på mig och blundade.
Jag hörde min mobil pipa till.
Jag vände mig om och tog mobilen som låg på nattduksbordet.
Jag kollade på skärmen, kontakten ”Grace:)” var det första som kom upp.
Jag öppnade smset.
”Haha oj såg inte ditt sms för ens nu, måste ha somnat igår;)”
Jag orkade inte svara.
Jag bara la ifrån mig mobilen och blundade.
Jag hörde hur det knackade på min dörr.
Sedan hörde jag dörren öppnas.
Jag öppnade ögonen och såg Liam stå i dörröppningen.
- Zayn du måste gå upp, annars sover du bort hela dagen! Sa han och log.
- Vad är klockan? Frågade jag.
- Kvart i ett, sa Liam och skrattade.

Liams perspektiv:
Zayn la händerna på huvudet och vände sig om.
- Zayn seriöst, kliv upp! Sa jag och gick fram mot hans säng.
Jag hörde hans sms signal.
Zayn vände på sig, kollade mobilen och slängde sedan den på sängen.
Det var då jag såg det.
Zayns ögon var röda, jag såg att han hade gråtit
- Zayn hur är det? Frågade jag oroligt och satte mig på hans säng.
Han mumlade något.
- Zayn vad har hänt? Frågade jag.
Zayn satte sig upp i sängen.
Han hade hans gröna One Piece på sig.
- Liam har du någonsin varit kär två tjejer samtidigt? Frågade han med en konstig ton i rösten.



Tack för kommentarerna!
Jag har beslutat att ta in en till tjej i novellen, hon heter Grace:)
Jag tänkte att det kanske behövdes lite drama?
Det blir lite mer spännande då kanske?

Jag ska snart på träning och sen ska en kompis sova över, men jag ska försöka uppdatera så bra jag kan :)


I wanna be your hero, kapitel 32

Varför skulle det alltid gå så bra för Linnea när det gäller killar?
Jag la mig ner i sängen, redo för att somna.
Jag tog upp mobilen och såg Niall sms igen.
Den här gången ska det gå bra för mig också när det kommer till killar, tänkte jag och somnade med ett leende på läpparna.


Sannas perspektiv:
Jag knackade på dörren till huset där One Direction bor.
Dörren öppnades och där stod Niall med ett leende på läpparna.
- Hej, sa han och log.
- Hej, sa jag.
- Du kanske vill komma in istället för att gå ut och gå, sa Niall.
- Det lär finnas fans och paparazzis ute, sa han lite besviket.
- Okey, det är ändå lite kallt ute, sa jag och log.
- Ja det är ju höst, sa Niall och skrattade.
Jag klev in i hallen och tog av mig mina skor.
- Vad vill du göra? Frågade Niall och log.
- Visst, sa han och log stort och sen började vi gå mot köket.
- Var är killarna? Frågade jag och log.
- Liam är hos Danielle, Louis är hos Eleanor, Harry är i Paris med Isabella och Zayn är hos en kompis i Oxford, sa Niall.
- Oxford? Frågade jag.
Niall nickade.
- Det är fint där, sa jag och log.
- Ja, sa Niall och log större.
- Han ska sova över där så han är hemma imorgon kväll, sa Niall sedan.
- Okey, sa jag och log.
Jag kände att jag vart lite lugnare.
I början hade jag varit jättenervös och egentligen så borde jag blivit mer nervös nu när vi var ensamma i huset.
Men jag blev inte mer nervös, jag vart lugnare ju längre tid det gick.
Det kändes så rätt på något sätt, jag kunde verkligen vara mig själv med Niall.

Nialls perspektiv:
Jag letade reda på en bok med recept på muffins.
- Vill du baka chockladmuffins? Frågade jag och log.
- Visst, sa Sanna och gick fram till mig där jag stod med boken.
Jag slog upp receptet och la boken på köksbordet.
Sen började jag och Sanna plocka fram alla ingredienser.
Först var det ganska tyst.
Nästan pinsamt tyst.
- Berätta lite om dig, sa jag snabbt.
- Okey, sa Sanna och log.
Sen började hon berätta.
När hon berättat klart så bara stod jag och log.
- Berätta lite om dig Niall, sa Sanna och log.
Jag började blanda ihop egg och socker i en skål och började sedan berätta lite om mig själv.
- Okey, sa Sanna och log mot mig när jag hade berättat klart.
Jag kollade receptet.
”Blanda alla torra ingredienser i en skål”
- Okey, mjöl, kakao… började jag mumla och tog alla torra ingredienser.
Jag hällde i mjölet i en skål och jag lyckades även hälla mjöl på mig själv.
Sanna skrattade.
- Nu du! Sa jag och skrattade.
Jag tog en hand full med mjöl och kastade på Sanna.
Hon skrattade ännu mer.
- Niall! Skrek hon och tog lite mjöl i sin hand och kastade på mig.
Sen var mjölkriget igång.
Efter ett tag så slutade vi kasta mjöl, vi bara stod och skrattade.
Helt mjöliga.

Harrys perspektiv:
Jag och Bella var ute och gick.
Vi hade shoppat lite, eller snarare Bella.
Hon hade hittat det hon ville ha och jag hade betalat även fast hon sagt nej.
Det var lite kyligt ute även fast solen sken, men det är så det är på hösten.
Jag och Bella bestämde oss för att köpa med oss lite mat, hyra några filmer och gå hem till hotellet.

Zayns perspektiv:
Jag var hemma hos min kompis Cory i Oxford.
Han hade bott i Bradford och vi hade varit kompisar när vi var yngre.
Han hade flyttat när jag var 16 år och jag träffade honom inte så ofta.
Vi hade jättekul tillsammans.
Jag hade verkligen saknat honom.
Jag saknade såklart alla mina andra vänner i Bradford.
Jag tänkte kanske åka och hälsa på dem men jag hann nog inte.
Jag och killarna hade ledigt den här veckan och sen skulle vi göra några intervjuer. Sedan var det bara att packa väskorna och åka på en tre månaders arena tour i England.
Vi skulle ha långa dagar med övning på dagen och konserter på kvällen.
Vi åkte iväg i September, vilket var om ungefär 2 veckor och sen var vi hemma i slutet av november.
- Zayn, vill du spela fifa? Frågade Cory.
- Visst, sa jag och tog en spelkontroll.

Harrys perspektiv:
Jag och Bella hade köpt varsin sallad och lite franskt bröd och nu satt vi soffan på hotellet och åt våran lunch och kollade på en romantisk film.
Jag märkte hur Bella kollade lite på sin ring.
Jag pussade henne på kinden.
- Jag älskar dig, sa jag glatt.
Hon log.
- Jag älskar dig också, sa hon.
- Vill du behålla henne? Frågade jag efter en stund.
- Vill du? Frågade Bella och kollade på mig.
Jag tog upp tv kontrollen och pausade filmen.
- Om du vill, som sagt så kan vi bli en familj, sa jag och log.
- Med ett hus, ett husdjur och barn, sa jag sedan.
- Jag tror vi nöjer oss med ett barn än så länge, sa Bella och skrattade.
- Och en katt! Utbrast jag och skrattade ännu mer.
Bella skrattade och kollade sedan på mig.
- Jag vill behålla henne, sa hon tyst.

Nialls perspektiv:
Jag och Sanna stod mitt emot varandra och skrattade.
Vi stod där helt mjöliga.
Efter ett tag så slutade vi skratta och bara stod där helt tyst.
Jag flyttade mig försiktigt närmare henne.
Lite närmare.
Och lite närmare.
Efter ett litet tag så stod vi nästan ansikte mot ansikte, bara nästan.
- Du har lite mjöl här, sa tyst och log.
- Vart? Frågade Sanna.
- Exakt här, låt mig hjälpa dig, sa jag medans jag böjde mig fram.
Försiktigt rörde mina läppar hennes läppar.


Tack för kommentarerna och den höga statestiken, fortsätt så! :D


I wanna be your hero, kapitel 31


- Jag älskar dig, sa Harry tystare och log.
Sen släppte han mina händer och tog fram en liten ask.
- Därför så undrar jag, sa Harry först.
Jag kände hur mitt hjärta bankade fortare än det någonsin gjort.
- Isabella Payne, vill du gifta dig med mig?


Isabellas perspektiv:
Mitt hjärta bankade snabbare och snabbare.
Hade han precis frågat det jag trodde?
Det måste vara en dröm!
Jag blundade hårt och öppnade ögonen.
Det var ingen dröm.
Det var sant.
Där stod Harry på ett knä med en ring.
Jag börjde le stort och nickade.
- Ja, fick jag fram och slängde mig i hans famn.

Harrys perspektiv:
Ordet ”ja” ekade i mitt huvud.
Jag kramade om henne hårt.
Hon hade sagt ja.
Jag började nästan gråta, av lycka förstås.
Hon var min förevigt.
Hon släppte taget och jag ställde mig upp.
Jag tog försiktigt upp ringen ur asken och satte den på hennes finger.
Den passade perfekt.
Jag log mot henne där hon stod och beundrade ringen.
Jag la undan asken och tog fram en annan ask med en annan ring.
Den ringen var lite enklare, den hade ingen diamant som Bellas ring hade.
Det var min ring.
Jag tog ett djupt andetag och tog upp ringen ur asken.
Sen la jag undan asken.
- Här, låt mig hjälpa dig, sa Bella och log mot mig.
Hon tog ringen och satte den på mitt finger.
Sedan log hon stort.
Jag lutade mig fram och kysste henne.

Nialls perspektiv:
”Hej, ska du göra nått speciellt imorgon?:)”
Jag satt och kollade på smset som jag ville skicka till Sanna länge innan jag bestämde mig för att skicka det.
Man kan ju träffas om man är kompisar, tänkte jag för mig själv.
Jag tog ett djupt andetag och klickade på skicka.
Vad skulle hon svara?
Om hon ens skulle svara?
Jag ångrade mig direkt.
Jag skulle inte ha skickat smset.
Jag fattade egentligen inte varför jag var så himla feg, det var inte likt mig.
Jag kände mobilen vibrera i min hand.
Nervöst låste jag upp mobilen och såg Sannas namn på displayen.
”Hej Niall! Jag ska inte göra något speciellt, durå?:)”
Jag log men vart sedan nervös igen.
Jag fattade inte varför jag hade varit så nervös och feg innan.
Nu kom ju den svåra delen.
”Okey, vill du träffas?:)”
Jag tog ett djupt andetag och klickade på skicka knappen.
Jag satt tyst och väntade på ett svar.
Ju längre tid det gick ju nervösare blev jag.
Precis när jag tänkte att det hade varit dumt att skicka smset så fick jag ett sms.
Jag låste upp mobilen och såg Sannas namn på skärmen.
”Ja gärna, vart och vilken tid?:D”
Jag log.
Hon ville träffas.
Jag kände mig lycklig på något sätt.
Även fast jag inte var säker på om hon gillar mig på samma sett som jag gillar henne.
”Vad sägs om att du kommer hit vid 13 och sen kan vi gå ut och gå eller nått?:)”
Jag kollade snabbt på klockan på min mobil, 22.13.
”Det blir jättebra, vi ses imorgon!:)”
Jag log för mig själv och bestämde mig för att gå upp och lägga mig.
Louis, Liam och Zayn hade redan gått upp till sina rum.
Med ett leende på läpparna gick jag upp för trappan.

Sannas perspektiv:
Jag satt på mitt rum och log som en idiot.
Jag öppnade Nialls sms ”Okey, vill du träffas?:)” igen och bara satt och kollade på det.
Jag kunde inte fatta det.
Niall Horan hade frågat mig och jag ville träffa honom.
Och jag hade ju såklart sagt ja.
Förut så hade Niall bara skickat sms som ”social?” eller ”hej”.
Jag tänkte att det skickar han nog till alla.
Men nu så hade han frågat mig om jag ville träffa honom.
Han kanske gillade mig ändå?
Det fanns lite hopp.
Jag log.
Jag var kär i Niall, ända sedan den dagen jag och Linnea hade varit där på middag.
Men jag tror inte Niall ser mig som mer än en kompis.
Jag gillade inte Niall för att han var en ur One Direction och för att han var känd.
Jag gillade honom för att han var rolig, schysst och en bra människa.
Under middagen så kändes det som om jag hade lärt känna den riktiga personen Niall och inte den kända Niall.
Jag hade inte berättat det för någon, inte ens Linnea.
Linnea däremot hade pratat och pratat om Zayn ända sedan vi kom hem ifrån middagen.
Linnea var kär i Zayn och jag såg på honom att han också gillade henne.
Man såg det på sättet han kollade på henne.
Varför skulle det alltid gå så bra för Linnea när det gäller killar?
Jag la mig ner i sängen, redo för att somna.
Jag tog upp mobilen och såg Niall sms igen.
Den här gången ska det gå bra för mig också när det kommer till killar, tänkte jag och somnade med ett leende på läpparna.


Tack för alla kommentarer och hög statestik! :)


I wanna be your hero, kapitel 30

- Här ska gå, sa Linnea och pekade in på en gata.
- Okey jag ska framåt, sa jag lite besviket.
- Okey men vi ses snart hoppas jag, sa Linnea och log mot mig.
Hon gav mig en kram och jag kände mitt hjärta banka snabbare än någonsin.
- Hejdå, vi ses snart det lovar jag, sa jag innan jag fortsatte gå.
Hela vägen hem var Linnea det ända jag kunde tänka på.


Harrys perspektiv:
Jag sträckte ut armen och tog tag I min mobil som låg på nattduksbordet.
Klockan visade 01.43.
Jag suckade och la tillbaka mobilen på nattduksbordet.
Bellas huvud låg på min bröstkorg.
Jag kände hennes djupa och långsamma andetag.
Jag blundade och lyckades äntligen somna efter någon timme.
Nästa morgon vaknade jag av att jag hörde Bella gråta.
Jag slog snabbt upp ögonen och såg Bella sitta upp och hålla händerna på magen.
Jag satte mig upp och la armen runt henne.
- Vad är det gumman? Frågade jag.
- Hon sparkar, sa Bella tyst.
Jag la försiktigt mina händer på Bellas mage.
Jag kände tårarna rulla ner för mina kinder.
Jag kände henne sparka.
Min lilla flicka.
Jag log mot Bella och hon log mot mig.
Jag la mina händer på hennes huvud istället och kysste henne.

Nialls perspektiv:
Jag hade smsat lite med Sanna.
Jag hade även erkänt för mig själv att jag faktiskt var kär i henne.
Men jag kände på mig att hon inte var kär i mig.
Ärligt talat så kändes det som om jag var ivägen.
Hon skulle ju börja plugga och allt.
Zayn kom in i vardagsrummet.
Han såg lika bekymrad ut som mig.
- Har det hänt nått? Du ser bekymrad ut, sa jag och försökte le.
- Asså jag vet inte, inget har väl direkt hänt, sa Zayn och satte sig i soffan.
- Jag tror inte Linnea ser mig som mer än en kompis och problemet är att jag tror att jag är kär i henne, sa Zayn.
- Jag har exakt samma problem med Sanna, sa jag utan att tänka.
- Så du är kär i Sanna? Frågade Zayn och lät genast lite gladare.
- Asså… började jag men jag visste inte vad jag skulle säga så jag vart tyst.
- Jag visste det, ni är söta tillsammans! Sa Zayn och log.
- Samma med dig och Linnea, sa jag.
- Problemet är bara att jag tror aldrig jag och Linnea kommer kunna vara söta tillsammas eftersom jag känner på mig att hon inte är kär i mig, sa Zayn.
- Men… började jag.
- Tänk inte så, allt kommer nog bli bra i slutet, sa jag och log.
- Och om allt inte blir bra då är det inte slutet, sa jag sedan.
Zayn log mot mig.
- Du har nog rätt.

Liams perspektiv:
Dagen gick ganska fort.
Jag hade vaknat, gått ut på stan och ätit frukost med Danielle, shoppat lite med Danielle och ätit lunch med Danielle… Jag hade varit med Danielle i stort sätt hela dagen.
Vi passade på att umgås nu när vi båda var hemma.
Snart skulle Danielle iväg och dansa i en musikvideo och jag och killarna skulle på en arena tour i England i ungefär 3 månader.
Bella skulle med oss.
Jag och killarna hade ätit middag och nu satt vi och kollade tv.
Jag saknade Harry och Bella.
Jag satt i soffan och tänkte på lite olika saker.
Snart skulle Bella åka hem, tiden hade gått fort.
Innan jul skulle Bella och jag åka hem till Wolverhampton.
Vi skulle fira jul där och sen skulle jag åka hit till London igen.
Utan Bella.
Jag började nästan gråta när jag tänkte på det.
Bella var som en i gänget nu, jag ville inte att hon skulle åka hem.
Jag vet att det var lite mer än 4 månader kvar.
Men ändå, jag ville aldrig att min lillasyster skulle åka hem.
Jag tänkte på hennes studier.
Jag var inte säker på om hon verkligen gör det hon vill göra.
Hon skulle gå naturvetenskap och teknik programmet på en vanlig gymnasieskola i Wolverhampton.
Jag hade pratat med mamma över telefon när Bella ansökte.
Jag hade suttit och kollat runt på olika gymnasieskolor och dom hade riktigt bra musik, dans och juridik program på olika ställen i England.
En jag verkligen fastnat på fanns här i London.
Jag tror att den skolan skulle pas…
- Jag mår inte så bra, god natt! Sa Louis och gick upp mot hans rum.
- Okey, god natt! Ropade Niall efter honom.
Jag kollade klockan på min mobil, 20.14.
- Går det något bra på TV? Frågade jag och Niall ryckte på axlarna.
Han tog upp tv kontrollen från soffbordet och började bläddra igenom olika kanaler.

Harrys perspektiv:
Jag och Bella hade varit ute och ätit och nu stod vi längst upp i Eiffel tornet.
- Det var här vi var på vår första dejt, sa jag och log mot Bella.
- Ja, sa hon med ett stort leende på läpparna.
Jag gick närmare Bella och tog ett djupt andertag.
Jag tog hennes hand och jag kände hennes värme sprida sig genom mig.
- Bella? Frågade jag försiktigt.
- Ja? Frågade hon och vände sig mot mig.
Jag tog hennes andra hand och log.
Sen gick jag ner på ett knä.

Isabellas perspektiv:
Jag kände mitt hjärta slå fortare och fortare.
Han gick ner på ett knä.
Jag bara stod där helt chockad.
- Isabella Payne, jag älskar dig av hela mitt hjärta och jag vet att du är den ända jag kommer älska, sa han.
Jag stod fortfarande bara där och såg chockad ut och sen fortsatte han.
- Du är den ända för mig, jag behöver dig och jag kan inte leva utan dig.
Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken, men jag lyckas hålla tårarna tillbaka.
- Om du vill så behåller vi barnet, vi kan ge henne ett fint namn och en bra uppväxt, sa Harry och log.
- Vi kan skaffa ett hus och en katt, vi kan bli en familj, sa han sedan.
Jag stod fortfarande där och såg chockad ut.
- Jag älskar dig, sa Harry tystare och log.
Sen släppte han mina händer och tog fram en liten ask.
- Därför så undrar jag, sa Harry först.
Jag kände hur mitt hjärta bankade fortare än det någonsin gjort.
- Isabella Payne, vill du gifta dig med mig?



Tack för hög statestik och alla kommentarer! :D
Nu börjar de bli ganska spännande va? ;)
Tror ni att ni kan klara minst 10 kommentarer? :)
Skulle va sjukt kul! :D


I wanna be your hero, kapitel 29



Tiden gick fort och när första filmen var slut så var klockan runt 22.
- Vill ni se en till? Frågade Niall.
Alla nickade och Niall gick och satte i en romantisk komedi.
Jag kände hur Eleanor la sitt huvud på min axel.
Jag log och la min armt runt henne.


Harrys perspektiv:
Jag och Bella satt inne på ett mysigt cafe och åt lunch.
Klockan var runt 14 så det var en ganska sen lunch.
På förmiddagen hade vi varit på museet Lovren.
Det hade varit väldigt kul faktiskt.
- Kan vi köpa isglass sedan? Fråga Bella plötsligt.
- Visst, svarade jag och log.
- Bra, jag är jättesugen på isglass, sa hon och log.
Jag log mot henne.

Nialls perspektiv:
”Hej, lust att träffas idag?:) / Niall”
Jag granskade smset ett tag innan jag tog bort det.
”Tjena Sanna, vad gör du? / Niall”
Jag kollade på mobilskärmen ett tag.
- Nej, sa jag tyst för mig själv och tog bort allt.
”Hej Sanna, vad gör du? Vill du träffas? / Niall”
Jag kollade på smset ett tag.
Det där ser nog bra ut, intalade jag mig själv och min tumme närmade sig ”skicka” knappen.
Men jag ångrade mig och tog bort allt.
Varför ska jag vara så himla feg? Frågade jag mig själv lite argt.

Isabellas perspektiv:
Jag och Harry promenerade längst gatorna i Paris.
Det var romantiskt även fast jag visste att säkerhetsvakter gick en bit ifrån oss.
Vi gick hand i hand med varsin isglass i andra handen.
Vi kollade på alla vackra hus och njöt av de sköna vädret.

Sannas perspektiv:
Jag satt i mitt rum och surfade runt på twitter på min dator.
Linnea var ute och handlade.
Jag hörde min sms signal.
Jag kände mitt hjärta slå fortare.
Tänk om det var Niall?
”Vill du ha  ljust eller mörkt bröd?”
Jag suckade.
Det var från Linnea.
”Det spelar ingen roll”
Jag knappade fort in svaret och skickade smset.
Varför hade jag ens trott att det var Niall?
Varför skulle han smsa mig?
Jag fortsatte surfa runt på twitter.

Louis perspektiv:
- Niall! Ropade jag.
- Ja? Hörde jag han ropa tillbaka.
- Zayn ska gå och handla, vill du ha nått speciellt? Frågade jag.
- Och snälla säg en sak och inte hundra saker! Ropade jag sedan.
- Det är lugnt, jag behöver inte ha nått! Ropade Niall tillbaka.
- Okey! Ropade jag tillbaka lite förvånat.
- Jag går till Danielle nu! Hörde jag sedan Liam ropa ifrån hallen.
- Okey, ha så kul! Ropade jag tillbaka.
- Ja det ska jag! Ropade Liam och skrattade lite innan han stängde dörren.
Jag skrev snabbt ner lite saker på en lista och gav listan till Zayn.
Han log mot mig och gick mot hallen.
Jag hörde Zayn ropa hejdå och sen stänga dörren efter sig.
Jag gick upp till Nialls rum och knackade på.
Jag tog i dörrhandtaget bara några sekunder efter jag knackat på men det var låst.
- Niall öppna! Sa jag och jag hörde ett klickande ljud.
Jag öppnade dörren och såg Niall ligga på hans säng med en tv kontroll i handen.
Jag satte mig på sängen och kollade mot Nialls tv.
Han satt och bläddrade igenom olika kanaler och verkade inte speciellt intresserad av att kolla på TV över huvud taget.
- Niall, vad är det? Frågade jag.
- Vad? Frågade Niall med en konstig ton i rösten.
- Du har låst dörren och sitter själv på ditt rum, ville inte ha något från affären och jag har inte hört dig skratta eller prata idag, sa jag.
Han mumlade något i stil med ”jaha och vad är det med det?”.
- Niall? Sa jag frågande och tog tv kontrollen ifrån honom och stängde av tv:n.
- Vad är det som är fel? Frågade jag och kollade allvarligt på honom.
- Inget, sa Niall och kollade ner på sina händer.
- Nähä, kolla mig i ögonen och säg det! Sa jag och kollade allvarligt på Niall.
- Tjejproblem, sa Niall tyst.
- Prata på, jag lyssnar! Sa jag lugnt.
- Har du någonsin känt att du hör ihop med någon? Frågade Niall.
Jag nickade.
- Någon du knappt vet vem det är, du bara känner att du vill vara med den här personen? Frågade Niall sedan.
- Så var det i början med Eleanor, sa jag och log.
- Och du känner att du behöver den här personen men den personen vet inte om det? Frågade Niall med en ledsen ton i rösten.
- Ja och då borde man berätta det för den här personen, sa jag och log lite lätt mot honom.
- Jo men tänk om du inte vågar, sa Niall och kollade bort.
- Niall, vem du än gillar så lovar jag att dom kommer gilla dig tillbaka för du är en schysst kille! Sa jag.
Niall suckade.
- Är det nog? Frågade han.
- Niall du är många tjejers dröm, du är ödmjuk, rolig, schysst och en underbar person! Sa jag och försökte muntra upp honom.
- Och jag är säker på att vem du än gillar så kommer hon som sagt att gilla dig tillbaka, annars så har du i alla fall försökt och då är det hennes förlust, sa jag.
- Så är livet, sa jag sedan.
- Man måste satsa för att vinna, sa jag till sist och log mot honom.
Han log tillbaka.
- Tack Louis, sa han.

Liams perspektiv:
Jag gick mot Danielles hus.
- Liam! Hörde jag någon ropa.
Jag vände mig om och såg Danielle.
- Hej, jag har varit och handlat, sa hon och log.
I hennes hand hade hon en påse.
- Här jag tar den, sa jag och log mot henne.
Jag tog påsen och vi började gå mot hennes hus.
Danielle låste upp dörren och gick in i köket.
- Hej Liam! Sa Danielles mamma och log mot mig.
- Hej! Sa jag glatt.
Danielles familj bodde hos henne i en vecka för dom var här och hälsade på.
- Vill du gå ut och gå? Frågade Danielle och log mot mig.
- Visst, det är ju underbart väder! Sa jag.
- Jag och Liam går ut och går, sa Danielle till hennes mamma och sen gick vi mot hallen för att ta på oss våra skor och gå ut.
- Förresten, vill du äta middag här ikväll? Frågade Danielle och log mot mig.
- Ja gärna, sa jag och log mot henne.
Jag tog hennes hand och sen fortsatte vi gå.

Linneas perspektiv:
Mataffären låg bara några gator bort från min och Sannas lägenhet.
Jag hade varit här i minst en timme och det kändes som om det var omöjligt att hitta det jag behövde ha.
Jag gick igenom listan igen när jag hörde någon säga hej.
Jag kollade upp från listan och såg Zayn stå framför mig.
- Hej, sa jag glatt.
- Ute och handlar? Frågade Zayn och skrattade.
- Ja men det går inte så bra, jag vet inte vart nått finns någon stans, sa jag och skrattade ännu mer.
- Låt mig hjälpa dig, jag handlar ofta här, sa Zayn och log mot mig.
- Okey, jag ska ha mjöl, sa jag och såg mig förvirrat omkring.
- Hitåt, sa Zayn och log.
Vi började gå mot mjölet.

Zayns perspektiv:
Jag kände mitt hjärta banka fortare än vanligt.
Jag hjälpte Linnea hitta allt hon behövde och sen gick vi och betalade.
- Var bor du och Sanna? Frågade jag och log.
- Bara några gator ifrån dig och killarna, svarade hon och log.
- Okey då kan vi ju göra sällskap en bit, sa jag glatt.
- Ja, svarade hon och log.
Vi gick med varsin påse i handen och pratade om allt möjligt.
Mest om vad Sanna och Linnea skulle studera, om hur det var för mig att åka på turnéer och sånt.
Vi skrattade en hel del.
- Här ska gå, sa Linnea och pekade in på en gata.
- Okey jag ska framåt, sa jag lite besviket.
- Okey men vi ses snart hoppas jag, sa Linnea och log mot mig.
Hon gav mig en kram och jag kände mitt hjärta banka snabbare än någonsin.
- Hejdå, vi ses snart det lovar jag, sa jag innan jag fortsatte gå.
Hela vägen hem var Linnea det ända jag kunde tänka på.



Tack för kommentarerna!
Det här kapitlet blev i många olika perspektiv men det är väl bra att få med alla lite då och då? :)


I wanna be your hero, kapitel 28


Jag visste att klockan var runt 19 i Paris nu men här hemma i London var klockan bara runt 18.
Linnea och Sanna skulle komma vilken sekund som helst.
Danielle hade kommit för en kvart sedan och hon och Liam satt i vardagsrummet och snackade.
Eleanor skulle komma lite senare, runt 18.30.
Jag hörde hur det ringde på dörren och jag tog ett djupt andetag innan jag gick för att öppna.


Linneas perspektiv:
Jag kan inte fatta det.
Jag och min kompis hade alltid drömt om att studera i London och nu skulle vi gå i skolan här.
Och det jag verkligen inte kunde fatta var att jag och Sanna stod här i dörröppningen till One Directions hus.
Jag hade Zayns nummer och nu stod han framför mig med ett leende på läpparna.
Allt kändes som en dröm.
Jag ville bara hoppa upp och ner och skrika.
Jag såg på Sanna att hon också ville det.
Jag tog ett djupt andetag för att lugna ner mig och sedan log jag mot Zayn.
Jag och Sanna tog av oss skorna och följde med Zayn in i köket.
Där stod Niall, Louis, Liam och Danielle och log mot oss.
Jag kunde verkligen inte fatta att de här var sant.
- Hej, jag heter Danielle, sa Danielle och log mot oss.
- Jag är Niall, sa Niall.
- Jag  är Louis, sa Louis.
- Jag är Liam, sa Liam.
- Eleanor kommer om ett tag, sa Louis och log mot oss.
- Okey, jag är Linnea! Sa jag och log.
- Och jag är Sanna, sa min kompis och log.
- Så det är du som är Linnea? Frågade Louis och log.
Jag nickade och log.
- Zayn pratar om dig hela tiden! Sa Louis och log retsamt mot Zayn.
- Käften! Sa Zayn och slog till Louis på armen.
Niall och Danielle skrattade.
Liam bara stod och kollade konstigt på Zayn och Louis innan han också bröt ut i skratt. Vi stod alla och skrattade när vi hörde att det ringde på dörren.
- Eleanor! Skrek Louis och sprang mot dörren.
- Aww vad gulligt, sa Danielle och kollade mot Liam.
- Varför gör du aldrig så när jag kommer? Frågade Danielle Liam lite retsamt.
- Det är för att han sitter och är helt hyper ungefär en timma innan du kommer hit, sa Niall och skrattade.
Danielle skrattade och kollade på Liam.
- Tyst Niall, jag brukar inte alls vara hyper, sa Liam och log.
- Nä men du går runt och frågar saker som ”ser mitt hår bra ut?”, ”vad är klockan?” och ”när kommer Danielle?”,  sa Niall och log.
- Okey sant, sa Liam och log.
Liam la armen runt Danielle och hon log.

Sannas perspektiv:
Eleanor och Louis kom in till köket.
- Hej, jag heter Eleanor, sa Eleanor och log mot mig och Linnea.
- Jag heter Sanna, sa jag och log tillbaka.
- Jag heter Linnea, sa Linnea sedan.
- Okey, kul att träffas! Sa Eleanor och log.
Jag och Linnea log tillbaka och ungefär 20 minuter senare så satt vi allaihopa vid matbordet och åt kött och potatis.
- När börjar ni skolan? Frågade plötsligt Zayn och log mot mig och Linnea.
- Om två veckor, sa Linnea med ett ännu större leende.
- Sommaren har gått fort! Utbrast Niall.
- Ja det är snart höst, sa Danielle och log.
- Det känns som om det var igår skolan slutade, sa jag och skrattade lite.
Jag såg Niall sitta och le mot mig.
Jag log tillbaka och tog sen en klunk av min cola.
Vi satt länge och pratade.
Jag undrade vart Harry och Isabella var någon stans.
Efter ett tag så fick jag svar på frågan utan att ens behöva fråga.
- Har du pratat med Isabella? Frågade Danielle Liam med ett leende.
- Ja dom har det bra, sa Liam och log.
- Vart är Harry och Bella? Frågade Elenor förvirrat.
- I Paris, Bella fick en resa av Harry i födelsedagspresent, sa Liam och log.

Louis perspektiv:
Efter middagen satte vi oss i soffan och kollade film.
- Tur att Harry inte är här, då hade vi blivit tvungna att kolla på Love Actually, sa jag och skrattade lite.
Alla skrattade och sen fortsatte vi kolla på filmen.
Tiden gick fort och när första filmen var slut så var klockan runt 22.
- Vill ni se en till? Frågade Niall.
Alla nickade och Niall gick och satte i en romantisk komedi.
Jag kände hur Eleanor la sitt huvud på min axel.
Jag log och la min armt runt henne.



Tack för alla kommentarer! :)


I wanna be your hero, kapitel 27

- Jag lagar kyckling ikväll, sa jag när jag kom in i köket och log.
- Okey , svarade Liam och log mot mig._
Jag kastade en blick på Niall men han märkte inte det, han höll på att duka.
Jag andades ut.
Tur att han inte hade kommit på vem jag smsade med.


Zayns perspektiv:
- Hejdå Harry, sa jag och kramade om honom.
- Hejdå Zayn, svarade Harry innan han kramade mig tillbaka.
Jag gav Bella en hejdå kram och sen kände jag min mobil vibrera i fickan.
Alla killarna gav Harry och Bella kramar och sa hejdå och sen försvann dem ut genom dörren.
Nu var Harry och Bella på väg mot Paris.
Dom skulle vara borta i 4 dagar, jag skulle faktiskt sakna dem.
Jag gick mot vardagsrummet och kom plötsligt ihåg att min mobil hade vibrerat.
Jag tog upp mobilen och log.
På skärmen såg jag namnet ”Linnea”.

Harrys perspektiv:
Jag och Bella klev ur taxin som hade kört oss till flygplatsen.
Några säkerhetsvakter omringade oss och någon timme senare så satt vi på flygplanet.
- Jag kommer ihåg första gången jag träffade dig, sa jag och log mot Bella.
- Jag skjutsade Liam till flygplatsen och… sen vart jag tyst.
- Och vad? Frågade Bella och log.
- Och sen såg jag dig och det kändes som om nån högg mig i hjärtat på ett bra sätt, sa jag och tog hennes hand.
Hon log mot mig.
- Jag har alltid tyckt att du är sjukt söt, sa Bella glatt.
- Jag kommer ihåg hur du hade sagt att du varit nervös inför flygingen, sa jag och log mot henne.
- Och nu sitter du här, för att flyga för fjärde gången på så kort tid, sa jag.
Hon nickade och log.
- Jo jag har blivit bättre när det kommer till de där med flygningar, sa hon och skrattade.
- Du är modig du, sa jag och log stort mot henne.
Hon log mot mig och efter ett tag hade hon somnat på min axel.
Jag pussade henne lätt på pannan och sen tog jag upp min mobil.
Jag klickade på twitterikonen och började skriva en tweet.
”On my way to Paris with my beautiful girl @isabellapayne, we  miss the boys haha;)”
Jag funderade ett tag och sen tog jag bort allt.
Jag orkade inte tweeta nu.
Jag tog ett djupt andertag och la försiktigt mitt huvud på Isabellas och somnade sedan ganska fort.

Louis perspektiv:
Jag såg Zayn stå där med sin mobil i handen så jag smög upp bakom honom och såg att han hade fått ett sms från en tjej som hette Linnea.
- Vem är Linnea? Frågade jag lite retsamt.
Zayn stoppade snabbt mobilen i hans ficka.
- Ingen, sa han sedan.
- Så det är det hon heter? Hörde jag Niall fråga.
- Jajamän, sa jag och satte mig bredvid Niall i soffan.
- För någon dag sen då bara jag och Zayn var hemma så smsade han med någon och jag fick aldrig veta vem det var, sa Niall och log.
Jag vände på mig och kollade på Zayn.
- Vad? Frågade han och skrattade.
- Kom! Sa jag.
- Okey? Sa Zayn frågandes och gick mot soffan.
- Berätta allt om Linnea! Sa jag bestämt.
Zayn skrattade lite.
- Zayn berätta! Sa Niall och log.
- Vem är Linnea? Frågade jag igen.
-Linnea? Frågade Liam som nyss kommit in i vardagsrummet.
- Ja Zayn smsar med någon tjej som heter Linnea, sa Niall lite retsamt.
Liam satte sig i en fotölj.
- Berätta allt Zayn! Sa han och log.

Zayns perspektiv:
Jag tog ett djupt andetag och sen började jag berätta.
- När vi hade landat i London efter att vi hade varit i LA så stod det ju massa fans och väntade på oss…
- Är hon ett fan? Avbröt Louis mig.
- Låt mig berätta klart, sa jag och skrattade.
- Hon och hennes kompis är från Sverige och dom hade landat ungefär samtidigt som oss, sa jag.
- Dom visste inte att vi skulle vara på flygplatsen, men i alla fall så kom dom fram för att få autografer och då ni killar var och pratade med andra fans så pratade jag med henne och sen bytte vi nummer, sa jag sedan.
- Okey, sa Louis och log.
- Vad gör dom här i London? Frågade Liam nyfiket.
- Dom ska plugga här till hösten så dom har flyttat hit nu, svarade jag.
Killarna log och kollade på mig.
- Vi är bara kompisar, sa jag.
- Än så länge, sa Liam och skrattade.
Louis och Niall började också skratta och tillslut kunde jag inte hålla mig för skratt.
- Men Danielle kommer hit ikväll, Louis du kan ju bjuda hit Eleanor och Zayn du kan ju bjuda hit Linnea och hennes kompis så Niall också kan vara med en tjej, sa Liam och skrattade lite.
- Jag tycker det låter jättebra, sa Louis och reste sig för att gå och ringa Eleanor.
- Jaha okey då, sa jag och log.
”Hej, jag undrar om du och Sanna vill komma hit ikväll?
Det blir jag, du, Sanna, Louis, Eleanor, Liam, Niall och Danielle:)”
Jag knappade snabbt in smset och skickade det.
Någon minut senar fick jag svar.
”Hej! Det låter jättetrevligt, vilken tid ska vi komma?”
- Liam vilken tid ska dom komma? Frågade jag.
- Runt 18, svarade han.
- Okey, sa jag och kollade ner på mobilen och började knappa in ett svar åt Linnea.
”Kom runt 18:)”
Jag skickade smset och gick sedan upp för att ta en dusch.

Isabellas perspektiv:
Klockan var runt 19 och jag och Harry hade landat i Paris för lite mer än en timme sedan och nu satt vi på hotellet.
Vi satt i soffan och kollade film.
Vi hade köpt lite chips och läsk och satt bara och hade mysigt.
Jag kände på mig att dom här dagarna skulle bli underbara.

Zayns perspektiv:
Jag visste att klockan var runt 19 i Paris nu men här hemma i London var klockan bara runt 18.
Linnea och Sanna skulle komma vilken sekund som helst.
Danielle hade kommit för en kvart sedan och hon och Liam satt i vardagsrummet och snackade.
Eleanor skulle komma lite senare, runt 18.30.
Jag hörde hur det ringde på dörren och jag tog ett djupt andetag innan jag gick för att öppna.


Tack för alla kommentarer!
Linnea och Sanna är vinnarna av tävlingen och därför får dom vara med i novellen utifall någon undrar :)

Nu ska jag nog städa lite och sedan gå till en kompis så uppdateringen kanske inte kommer bli bäst;) 

 


Vinnarna av tävlingen!


Jag har nu utsätt vinnarna av tävlingen!
Stort grattis till...

SANNA TAPIO
&
LINNEA SAMUELSSON


Tack för alla bidrag jag har fått in!
Tyvärr så kunde inte alla vinna så till er som inte vann just denna tävling: LYCKA TILL I NÄSTA TÄVLING! :)
Jag kommer hålla fler tävlingar! :)

Har ni några frågor så får ni gärna skriva dem i ett mail (najamaja@hotmail.com ) eller kommentera!

STORT TACK, DET VAR RIKTIGT KUL ATT HÅLLA EN TÄVLING! :)


I wanna be your hero, kapitel 26

Han tog ett djupt andertag och lyckades äntligen få fram det han ville säga.
Det kändes som om någon slog mig i magen eller hög mig i hjärtat.
Jag visste inte om det var bra eller dåligt, jag kunde inte riktigt tyda mina känslor.
Jag vart chockad, bekymrad, lycklig och glad på samma gång.
- Liam jag tänker fria till Isabella.



Harrys perspektiv:
Så nu var det sagt.
Liam såg ut att fundera på vad han skulle säga.
Han såg väldigt chockad ut.
- Okey, fick han fram med ett leende.
- Är du okey med det? Frågade jag lite förvånat.
Jag hade väntat mig att Liam skulle bli arg.
- Ja det är väl okey men är du säker? Frågade Liam.
Han verkade fortfaranda vara lite chockad.
Jag nickade.
- Vi behöver ju inte gifta oss än eller så, jag bara… sa jag men tystnade.
Liam bara nickade och log lite.
- Jag kan inte säga att jag gillar idén eftersom ni är så unga, sa Liam.
- Men ni passar bra tillsammans och Bella förtjänar en så bra kille som dig, sa Liam.
- För alltid, sa han sedan lite tystare.
Jag log.
- Tack, sa jag och kramade om Liam.
Jag kände mig lättad.
Liam hade inte blivit arg.
Jag trodde att han skulle bli det.
- Hur länge är ni i Paris? Frågade Liam sedan med ett leende.
- 4 dagar, svarade jag.
- Okey när åker ni? Frågade Liam sedan.
- Om 2 dagar, sa jag.
- Okey, sa Liam och log mot mig.
- Men du Liam? Frågade jag.
- Ja? Svarade han.
- Lova mig att du inte berättar för någon, sa jag sedan.
- Om att du ska fria? Frågade Liam lite retsamt.
Jag nickade.
- Jag lovar, sa Liam och log på mig.

Nialls perspektiv:
Jag, Louis, Bella och Zayn hade gått in för ett tag sedan.
Louis hade åkt till Eleanor, Bella hade åkt för att handla med Harry och Liam och Zayn hade gått och satt sig i soffan.
Tyst smög jag in i vardagsrummet och såg Zayn sitta på soffan.
Han verkade kolla mer på hans mobil än på tv:n.
-Vem messar du med? Frågade jag retsamt.
Zayn kollade upp från mobilskärmen.
- Hej, jag visste inte att du var här, sa han och skrattade.
Jag skrattade lite.
- Men seriöst vem messar du med? Frågade jag sedan.
- Ingen, sa Zayn.
Han kollade bort och bet sig lite lätt i läppen.
- Du ljuger! Ropade jag skrattandes och satte mig bredvid honom i soffan.
- Nä, sa Zayn och försökte låta oskyldig.
- Jo jag känner dig och jag vet att när du döljer något så biter du dig i läppen! Sa jag retsamt.
- Jag tweetade, sa Zayn och log.
- Ja eller hur, sa jag och tog upp min mobil ur fickan.
Jag klickade på twitterikonen och gick in på ”Following” och letade reda på Zayn.
- Jag visste att du inte tweetade, sa jag och visade honom min mobil.
Jag hade gått in på hans twitterlogg och hans senaste tweet var några dagar gammal.
Zayn bara skrattade åt mig.
Jag skrattade jag också och sen kom Bella, Harry och Liam in i vardagsrummet.
Dom kollade lite konstigt på oss.
Jag och Zayn satt och skrattade som idioter åt ingenting.
- Vi är hemma, hörde jag Harry säga.
Jag bara nickade och sen gick dem in i köket.
- Niall vi köpte Nando’s till lunch! Ropade Liam från köket.
- Ja! Skrek jag och hoppade upp från soffan och sprang in i köket.

Zayns perspektiv:
Jag skrattade åt Niall när han sprang in i köket, han älskar verkligen Nando’s.
Jag reste mig från soffan och gick in i köket.
- Jag lagar kyckling ikväll, sa jag när jag kom in i köket och log.
- Okey , svarade Liam och log mot mig._
Jag kastade en blick på Niall men han märkte inte det, han höll på att duka.
Jag andades ut.
Tur att han inte hade kommit på vem jag smsade med.



Förlåt för ett kort och ganska tråkigt kapitel, ett längre och mer spännande kapitel kommer snart!
Tack för era mail och kommentarer, 12 kommentarer på förra kapitelet!

Jag har fått in över 10 bidrag till tävlingen och jag kan säga att det kommer bli svårt att avgöra vilka som ska vinna!
Vinnarna avslöjas tidigast i kväll! :)


TÄVLING!


HEJ ALLIHOPA, NU KÖR VI EN TÄVLING!

Vill du vara med i novellen?

Nu kan du vara med och tävla om en plats i novellen!
Jag kommer välja ut 2 personer som får vara med i min novell :)

Låter det bra?
Allt du behöver göra är följande:

Skriv ett mail till:
najamaja@hotmail.com
Skriv detta i mailet:
○Namn
○Ålder
○Hårfärg
○Ögonfärg
○Vilken av killarna du helst skulle vilja vara tillsammans med
○Lite kort fakta om dig själv
○Varför du vill vara med i novellen

Hoppas att det är många som deltar och lycka till! :)

Mvh Maja :)

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD!


I wanna be your hero, kapitel 25


Jag tog upp min mobil och kollade på skärmen.
”Harry Styles”
Jag svarade och satt och pratade med Harry en stund.
- Okey hejdå, sa jag och la på efter att vi hade pratat i minst 5 minuter.
- Vem var det? Frågade Niall med munnen full av mat.
- Harry, svarade jag skrattandes.
Då kollade alla killarna på mig.
- Vad ville han? Frågade Zayn lite oroligt.
- Dom har ju varit på ultraljud, började jag och kände en tår rulla ner för min kind.
Killarna kollade frågande på mig.
- Det är en flicka, sa jag och log stort.


Isabellas perspektiv:
Jag och Harry åkte mot Subway efter ultraljudet. Vi skulle möta upp dom andra killarna.
Om jag ska vara ärlig så var jag ganska nervös för att träffa killarna.
Speciellt Liam.
Jag visste inte hur dom skulle reagera.
- Allt okey? Frågade Harry.
Jag nickade och han tog min hand innan vi gick in på Subway.
Jag tog ett djupt andetag och log.
- Hej, sa Harry.
Han lät lite nervös han också.
- Hej! Sa killarna i mun på varandra och sprack upp i leenden.
Jag och Harry drog två stolar till bordet där killarna satt och sen satte vi oss ner.
Där satt vi och pratade ett tag.
Killarna verkade reagera bra.
Jag andades ut och kände hur Harry la sin hand på mitt knä.

Liams perspektiv:
Jag tyckte inte om att Bella var gravid men det fanns inte så mycket mer jag kunde göra än att stötta Harry och henne nu. Bella är trots allt min syrra och Harry är en av mina bästa kompisar.
Men det var något i Harrys röst.
Jag hade hört på honom att han var lycklig när han hade berättat att det var en flicka.
Jag log mot Bella.
Först kollade hon med en orolig blick på mig men sedan log hon.
Vi satt på Subway länge och bara snackade.
Imorgon och dagarna fram över så skulle vi spela in lite låtar och sen skulle vi nog åka hem.
Paul hade ringt och sagt att vi inte stannar i mer än 4 dagar.

Två veckor senare

Harrys perspektiv:
- Liam det är något jag behöver prata med dig om, sa jag försiktigt och satte mig i soffan i vårat vardagsrum.
Vi hade varit hemma i London i lite mer än en vecka och om några dagar skulle jag och Bella åka till Paris.
- Vad? Frågade Liam och satte sig i soffan.
- Ehm… började jag och fick inte fram fler ord.
- Handlar det om Bella? Frågade Liam med en orolig ton i rösten.
- Handlar det om barnet? Frågade Liam sedan.
- Nja på sätt och vis, sa jag.
Jag kunde bara inte få fram de jag ville säga.
- Säg vad det är Harry, sa Liam.
- Jo… började jag och tog djupa andetag.
- Hon har fortfarande inte bestämt om hon vill ha kvar bebisen eller inte, sa jag sen.
- Har ni pratat om det? Frågade Liam.
Jag nickade.
- Jag tror att hon vill ha kvar barnet, de syns liksom på henne, sa jag tyst.
- Okey, vad vill du? Frågade Liam.
- Det är såklart jag vill ha kvar henne, hon är min dotter men Bella får göra valet, sa jag.
- Jag klarar mig vad som än händer, sa jag sedan.
Liam nickade.
Jag tog ett djupt andertag och öppnade munnen.
Inga ord kom fram.
Hur svårt kan det vara? Frågade jag mig själv.
Liam kollade på mig.
- Var det något annat Harry? Frågade han oroligt.
Ja! Tänkte jag för mig själv.
Jag öppnade munnen men helt fel mening kom ut.
- Har du eller Bella berättat för era föräldrar?
Jag visste inte hur jag skulle säga det jag ville till Liam så jag fortsatte slinga mig.
- För jag har inte sagt nått till min mamma än, sa jag sedan.
- Jag har inte sagt nått, svarade Liam.
- Jag har berättat om sjukhusvistelsen, resorna, hennes rum och om dig och Bella men inget annat, sa Liam sedan.
- Okey, sa jag.
- Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, sa Liam sedan.
- Vad menar du? Frågade jag.
- Ja om jag ska berätta för mamma och pappa eller inte, svarade Liam.
- Jag tror jag ska låta Bella berätta, det blir bättre så, sa han sedan.
Jag nickade.
Jag hade fortfarande inte sagt det jag ville säga till Liam, jag hade bara slingrat mig.
Jag harklade mig och tog ett djupt andertag.
Men ännu en gång så fick jag inte fram några ord.
Liam bara satt och kollade på mig.

Zayns perspektiv:
Jag, Niall, Bella och Louis hade gått ut på gården för att spela fotboll.
Liam hade stått inne och pratat med Danielle över telefonen och Harry hade ingen lust att spela fotboll.
- Wow Bella du är ju grym på fotboll, sa jag och log.
- Jag spelar ju fotboll på fritiden, sa Bella och skrattade innan hon gjorde mål.
Vi spelade ett tag och sen satte vi oss ner i gräset och pratade.
Jag, Bella, Niall och Louis satt där och skrattade ganska länge.

Liams perspektiv:
Harry bara satt där.
Han såg ut att försöka finna ord.
- Liam jag… började han och bet sig sedan i läppen.
Han tog ett djupt andertag och lyckades äntligen få fram det han ville säga.
Det kändes som om någon slog mig i magen eller hög mig i hjärtat.
Jag visste inte om det var bra eller dåligt, jag kunde inte riktigt tyda mina känslor.
Jag vart chockad, bekymrad, lycklig och glad på samma gång.
- Liam jag tänker fria till Isabella.



Tack för kommentarerna, fortsätt så kommer kapitel 26 upp snart :)

Wieeeee jag har sett Ulrik Munther live och träffat honom!
Jag vet att det inte har något med One Direction att göra men jag är bara så himla glad! :)


I wanna be your hero, kapitel 24


Fansen var helt galna, dom slogs och skrek.
Jag kände hur dem tog tag i mina kläder och några slog till mig.
- Harry! Hörde jag plötsligt någon skrika med panik i rösten.
Det var Bella.
Jag såg hur hon ramlade ihop.
Jag kände hur hela jag frös till och jag såg Harrys panikfyllda ansiktsuttryck.
”Vafan?” ekade det i hela mitt huvud.


Isabellas perspektiv:
Jag satt på soffan i Niall och Louis hotellrum.
Harry satt bredvid mig och hade armen runt mig.
Louis och Zayn satt också i soffan och Niall och Liam satt i fotöljerna.
- Mår du bra? Frågade Liam och kollade på mig.
Jag nickade.
På flygplatsen hade det varit kaos, fansen hade varit galna.
Några fans hade slagit mig.
På magen.
Det var därför jag hade ramlat ihop.
Det hade gjort så fruktansvärt ont.
Jag hoppas att det inte skadat barnet bara.
Vi hade käkat pizza hos Niall och Louis och efter det hade vi kollat på film.
Tiden hade gått ganska fort och när filmen var slut hade Zayn och Liam gått till sitt hotellrum och jag och Harry hade gått till vårat hotellrum.
Jag satt på sängen och Harry stod och kollade på mig.
- Så jag antar att det är dags att vi pratar om de här, sa Harry efter en stund.
Jag nickade och la mig ner i sängen.
- Vad vill du göra med barnet? Frågade Harry.
- Jag stödjer dig vad du en väljer att göra! Sa han sedan.
- Jag vet inte Harry, sa jag bekymrat.
Han bara nickade och la sig ner bredvid mig.
- Vad du en väljer att göra så kommer allt bli bra, viskade han i mitt öra.
Jag log.
Harry reste sig och gick ut ur sovrummet.
Några minuter senare kom han in i sovrummet igen med en telefonkatalog och hans mobil i handen.
- Imorgon så går du och jag och gör en ultraljudsundersökning, sa han.
- Okey, svarade jag och satte mig upp i sängen.
Han satte sig ner bredvid mig och sedan slog han upp katalogen och letade efter numret till de närmaste sjukhuset.
Han satt och bläddrade i katalogen med en allvarlig min.
Jag skrattade lite åt honom och la mitt huvud på hans axel.
Harry hittade numret, ringde och fick en tid imorgon.
- Imorgon klockan 11, sa han och slängde katalogen och mobilen på en fotölj som stod nära sängen.
Han lyfte upp mitt huvud från hans axel och kysste mig.
Jag kände hur han flyttade sig närmare och närmare mig och snart så låg vi ner i sängen.

Harrys perspektiv:
Jag kysste henne och la mina händer på hennes höfter.
Då satte hon sig upp men ett oroligt ansiktsuttryck.
- Vad är det? Frågade jag oroligt.
- Jag vet inte, svarade hon och vände sig om för at resa sig ur sängen.
Jag drog tillbaka henne och bara satt där och kramade om henne.
Jag andades in hennes goda doft.
Hon satt där helt tyst och hade sina händer på mina.
Jag kändes hennes andertag.
Försiktig kysste jag henne på halsen, länge.

Liams perspektiv:
- Jag saknar dig sjukt mycket, sa jag till Danielle över telefonen.
Och det var sant.
Jag saknade Danielle sjukt mycket.
Jag hade träffat henne en dag och sen hade hon åkt iväg på familjesemester.
Hon skulle komma hem till London idag och jag skulle vara i LA i minst två veckor till.
Jag satt länge och pratade med Danielle.
Jag kände en tår rulla ner för min kind.
- Ja okey vi ses då, sa jag innan vi sa hejdå och la på.
Jag tog ett djupt andertag och la mig ner i sängen.
- God natt Zayn, sa jag och drog täcket över huvudet.
- God natt Liam, svarade Zayn som precis kommit in i sovrummet.
Han bytte om, släckte lampan och gick och la sig.
Jag var väldigt trött och somnade därför ganska fort.

Isabellas perspektiv:
Jag stod i framför spegeln i badrummet.
- Harry! Ropade jag.
- Ja? Fick jag som svar.
- Kom, du borde se det här! Ropade jag.
Han kom in i badrummet med en orolig blick.
- Vad har hänt? Frågade han.
- Lugna ner dig, sa jag och skrattade lite.
Harry log mot mig.
- Men kolla, sa jag och lyfte undan håret och pekade på min hals.
Harry bara skrattade.
- Harry du gjorde ett sugmärke! Sa jag och skrattade.
- Det var inte meningen, sa Harry skrattandes.
- Men ändå, sa jag och skrattade.
- Jag älskar dig, sa han och kysste mig lätt på läpparna.
Jag log.
- Jag älskar dig också men ändå, du gjorde ett sugmärke, sa jag och log ännu större.
Harry bara skrattade och gick ut ur badrummet.
Jag tog lite Foundation och täckte över sugmärket och sen tog jag lite puder över så att det skulle se så naturligt ut som möjligt.
- Redo? Hörde jag Harry ropa.
- Strax, svarade jag.
Jag och Harry skulle åka till ultraljudet nu.
Jag tog några djupa andertag.
- Nu gäller det, sa jag tyst för mig själv och gick ut ur badrummet.
Jag tog på mig mina skor och gick mot dörren.
Harry stod i dörröppningen.
Han pussade mig på panna och jag log.
- Allt kommer gå bra, sa han och log mot mig.
 Sen låste han dörren och vi åkte ner med hissen till lobbyn.
Utanför hotellet stod en taxi och väntade på oss.
Vi satte oss i taxin och sen var vi på väg mot ultraljudet.
Jag tror aldrig jag hade varit så här nervös tidigare i mitt liv.
Jag kände hur Harry la sin hand på mitt knä.
Jag kollade upp och såg hans stora leende.
Jag log tillbaka.

Louis perspektiv:
Jag, Zayn, Liam och Louis bestämde oss för att gå ner till stan och käka något, träffa fans och kanske kolla lite affärer.
Jag tog på mig mina skor och gick ut från mitt och Nialls hotellrum.
Några sekunder senare hörde jag dörren öppnas igen och Niall kom ut.
Tillsammans gick vi och mötte upp Liam, Zayn, Paul och några säkerhetsvakter.
Vi åkte ner till lobbyn med hissen och sen gick vi ut.
Solen stekte och det måste vara minst runt 20 plusgrader.
Jag tog på mig mina solglasögon och det dröjde inte länge innan massa fans hade samlats omkring oss.
Med ett leende så började jag och killarna skriva autografer och ta kort med fansen.

Harrys perspektiv:
Om några sekunder så skulle jag få se mitt barn.
Mitt alldeles egna barn.
Jag höll Bella i handen.
Hon log mot mig.
Sköterskan visade oss ultraljuds bilden och Bella log stort.
Jag kände en tår rulla ner för min kind.
Jag klämde försiktig på Bellas hand.
Sen fick vi beskedet.

Liams perspektiv:
Jag, Zayn, Niall och Louis satt inne på Subway.
Paul och säkerhetsvakterna satt en bit ifrån oss.
Vi skrattade och pratade.
Jag kände hur det vibrerade i min ficka.
Jag tog upp min mobil och kollade på skärmen.
”Harry Styles”
Jag svarade och satt och pratade med Harry en stund.
- Okey hejdå, sa jag och la på efter att vi hade pratat i minst 5 minuter.
- Vem var det? Frågade Niall med munnen full av mat.
- Harry, svarade jag skrattandes.
Då kollade alla killarna på mig.
- Vad ville han? Frågade Zayn lite oroligt.
- Dom har ju varit på ultraljud, började jag och kände en tår rulla ner för min kind.
Killarna kollade frågande på mig.
- Det är en flicka, sa jag och log stort.


 Tack för kommentarerna, fortsätt!
Förlåt för att jag inte uppdaterade igår men jag hade skolkonsert så jag var borta hela dagen och kvällen! :)
Jag och mina kompisar körde What makes you beautiful, det var askul:)

Uppdateringen kan bli dålig idag och imorgon!
Nu ska jag till mina kompisar Amanda, Samira och Grace och sen kommer min kompis Moa till mig och så sticker på på skridskodisco!
Sen sover hon över hos mig och imorgon har jag träning och sen så ska jag och Moa till en köpcentrum och se på Ulrik Munther! :)

Men jag ska försöka uppdatera så bra jag kan, vi hörs! :)