- Thanks, not just for the chocolate, sa jag och log tacksamt emot min bror och sen gick han in. Jag satte mig till rätta i solstolen och såg på när det sista av solen gick ner. Marvel har en poäng och han har faktiskt fått mig att inse saker. Det första jag ska göra imorgon är att gå till Niall och berätta sanningen. Eller ja i alla fall vad jag känner. Frågan är bara vad som är bäst. Vänner eller tillsammans?

---

Marys perspektiv:
- Oh hello dear, nice to see you, sa Nialls mamma Maura när hon öppnade dörren efter att jag hade ringt på.
- Hi Maura, nice to see you too, is Niall home? Frågade jag.
- Yes, but he’s in bed and refuses to get up.
Mauras blick var lite smått oroad.
- Maybe you can make him get up? Frågade hon.
- I don’t know, I can try, svarade jag och log.
- It's worth a try, sa hon med ett leende.
- He is in his room, sa hon och klev åt sidan så att jag kunde komma in.
Jag log tacksamt och drog av mig mina skor
Sen gick jag emot Nialls rum medans Maura gick till köket.
- Hello sleepyhead? Frågade jag medans jag långsamt öppnade dörren.
Niall vände sitt huvud emot dörren men så fort han såg mig så vände han tillbaka huvudet.
- It’s almost twele, why are you sleeping? Frågade jag.
Han svarade inte utan vände sig emot väggen istället.
Jag suckade tyst och satte mig på sängkanten.
- Are you mad? Frågade jag.
- No, mumlade han irriterat.
- Yes you are, sa jag.
- No I’m not, sa han ännu mer irriterat.
Niall låg fortfarande vänd emot väggen.
- You are angry Niall, face it, sa jag.
Han satte sig snabbt upp och täcket han hade haft vid hans huvud föll ner i hans knä och hans magmuskler blev synliga.
Jag fastnade med blicken på hans vältränade mage.
- Mary I’m not angry, but you make me angry by saying that I am, fräste han till och min blick for upp ifrån hans mage till hans ansikte.
Jag suckade.
- Look I’m sorry, I don’t want to hurt you, sa jag.
- Mhm, mumlade Niall och vände på sig, la sig ner och begravde ansiktet I hans kudde.
- And I’m sorry for confusing you, I actually came here to tell you how I feel, sa jag sedan.
- If you’re gonna say the same thing as last time I don’t wanna hear, mumlade Niall ner I kudden.
- I’m not gonna say the same thing, actually it was kinda stupid to say that, sa jag.
Niall lyfte hans huvud ifrån kudden och satte sig upp igen.
- Continue, sa han och kollade undrande på mig.
- I guess I’m kinda scared of love, or well I’m scared to hurt people, sa jag.
- I just want the best Niall, you have to understand that and to be honest… började jag.
Niall såg på mig med fundersamma ögon.
- To be honest I love you, sa jag.
Något glittrade till i hans ögon.
- I just didn’t know, my heart says love and my head says be smart so I didn’t know, sa jag.
- It’s hard to choose between you head and heart, la jag sedan till.
Niall kollade på mig.
- What did you choose?
Jag kollade honom I ögonen och svarade.
- My heart.
Han började plötsligt le.
- So… började han.
- So what? Frågade jag förrvirrat.
- What do you think?
Nialls perspektiv:
Hon kollade på mig med en förvirrad blick.
- Okey now I’m confused, sa hon.
Jag skrattade lite åt hennes förvirrade ansiktsuttryck.
- Do you want to go out with me?
Hennes ansiktuttryck förändrades och hon såg ut att fundera.
- Like a date? Frågade hon.
- yeah, sa jag och nickade.
Hon kollade fundersamt på mig.
- You love me and you don’t want to go out with me? I hate you, sa jag sarkastiskt.
Hon började skratta och slog till mig på armen.
- I’m just kidding Niall, ofcourse I want to go out with you, sa hon skrattandes.
- On one condition, sa hon sedan.
- What? Frågade jag.
- You get up from bed and put some clothes on, svarade hon.
Jag skrattade och hon började också skratta.
- Hey, millions of girls would kill to be you right now, sa jag lite för egoistiskt.
- You ego, sa hon och slog till mig på armen.
- I know, sa jag skrattandes och slog till henne på armen.
Hon log emot mig.
- So? Frågade jag.
- So what? Frågade hon.
- Do we have a deal? Frågade jag och höll fram min hand.
- Yeah we do, sa hon och log innan hon tog min hand och skakade den.
Lyckligt log jag.
Äntligen hade jag någon att överösa med rosor och kramar.
Kanske låter töntigt men sån är jag.

---

Tack för 20 kommentarer! Dom var jättefina, ni gör mig verkligen glad!
Ni är så sjukt snälla, tack för allt ni skriver.
Kommentera gärna mycket på det här kapitlet med :)
Och kommentera då gärna vad ni tycker?
Ser ut som om det blir Mary och Niall ändå;) Äntligen tycker kanske vissa?
Vad tycker ni? :)

HAPPY 2 YEARS ANNIVERSARY LADS!
Kan knappt fatta att det gått 2 år sedan 1D blev 1D.... Mina bebisar växer upp så fort haha;)
#ProudDirectioner

Förresten så har jag bara fått 3 kommentarer på kapitel 13 vilket jag tycker är dåligt...
Som jag skrev så kräver jag 20+ kommentarer och jag har kapitel 14 och 15 klart men jag tänker inte lägga upp något för ens kommentarerna är bättre.
Inget illa menat mot er men det känns som om ni inte tycker om novellen... Vill ni bevisa att det inte är sant? Och vill ni ha fler kapitel? Kommentera då kapitel 13 som finns här under!
Tack och ha en bra "2 Years Of One Direction" dag allesammans! :)

- If she gave me her heart I would take good care of it cause it’s precious and
well she already have my heart and I think she knows that and she’s taking good
care of it even if it’s not me and her, sa jag.
- She is still caring, la jag sedan till.
Mary fortsatte titta på solnedgången.
De få solstrålarna som var kvar lyste upp hennes ansikte medans hon pratade.
- What if she told you she loves you?

---

Nialls perspektiv:
Jag satt tyst och granskade Mary.
- Wait? Are you trying to tell me you love me? Frågade jag förvirrat.
- Niall when you’re in a car for hours and have nothing to do you have time to think, sa hon och kollade på mig.
- Not when you’re in a boyband, then you get a sandwich in your face, sa jag och kollade tillbaka på henne med en halvseriös blick.
Hon brast ut i ett litet skratt.
- Maybe but I’m not in a boyband so I don’t have to worry about that, sa hon sedan medans hon skrattade lätt.
Hennes skratt fick mig att spricka upp i ett leende.
Skrattet var så underbart.
Fyllt med glädje och liv.
- Anyway, sa hon och kollade på mig med en allvarlig blick.
- I had some time to think and after all it seems like I’ve fell for someone, sa hon sedan.
- If it’s Harry then I’ll kill you, sa jag och sen fick jag höra hennes underbara skratt igen.
- No silly it’s not Harry, I’ve never met him, sa hon skrattandes.
- Right, you have to met the lads someday, sa jag.
- I would love that, but hey don’t change subject!
Jag skrattade lite åt henne och sen mötte jag hennes mörkblå ögon.
- Why would I even fall for Harry when I have you here? Frågade hon.
Jag kollade generat ner på mina skor men ett leende smög sig upp på mina läppar.
- Curls get the girls they say, sa jag och kollade på henne.
Hon log.
- They say, do you know what I say?
Jag skakade lätt på huvudet.
- Braces get the girls, sa hon och log det där speciella leendet.
Jag gav ifrån mig ett skrattade ljud och sen log jag stort emot henne för att hon skulle se min tandställning.
Hon skrattade lite och log sedan.
- That’s cute, sa hon ganska tyst.
Generat skrattade jag lite lätt.
Långsamt sjönk hon ner tills hennes armbågar var på hennes knän och sen vilade hon sitt huvud i händerna.
Hon satt skrädarställning och såg så fridfull ut.
Man kunde nästan tro att hon skulle börja meditera och lyfta ifrån solstolen.
- You like Demi huh? Sa hon plötsligt.
Jag kom på mig själv med att stirra på henne.
- What? Frågade jag förvirrad när jag kom tillbaka till verkligheten ifrån mina tankar.
- Demi Lovato? You like her right?
- Demi? Frågade jag.
- Well she’s nice and sweet and yes I like her but I don’t love her the way I love you, sa jag utan att tänka efter.
- Did you say that you loved me? Sa hon och satte sig rakt upp.
- Ehm… började jag.
- Yes I did, and I do love you, I’ll love you to the end and there is nothing you can do about it and I thougt that you loved me back now cause a minute ago I sounded like that, sa jag och kollade allvarligt på henne.
Jag började bli trött på allt småprat fram och tillbaka, det leder oss ingen stans utan det gör oss bara förvirrade istället.
Mary kollade på mig när jag reste mig upp.
Solen hade nästan gått ner men jag såg henne ändå tydligt.
Hennes vackra figur och långsamma blinkningar.
- It’s enough Mary! Började jag.
- We always do this, every single time! sa jag sedan och kände hur det brände bakom ögonlocken.
- Do what? Frågade hon tyst.
- I love you, I freaking love you so much that it hurts and you don’t make it any better, you always talk like this and make me think that you changed your mind and there is something that’s gonna happen but it never does and I go home with a smile.
Hon kollade på mig medans jag fortsatte.
- I’ll walk past my family smiling and then one of the lads call, I answer with the same smile on my lips but as soon the conversation is over and I’m on my room for myself I cry, I don’t  want to but I can’t help crying my heart out, don’t you get how much this “maybe I love you, maybe not” game hurts me?
Jag mötte hennes ledsna blick, skakade på huvudet och gick därifrån.

Marys perspektiv:
Jag satt tyst och orörlig medans jag hörde Nialls steg försvinna mer och mer.
Stirrandes mitt ut i tomma intet frågade jag mig själv varför jag inte sprang efter honom och vad jag egentligen håller på med.
Jag hörde steg komma emot mig men jag brydde mig inte tillräckligt mycket för att kolla vem det var som var på väg mot mitt håll.
- So this is what it’s all about, hörde jag Marvel säga.
Jag fortsatte kolla ut i tomma intet.
- What did you hear Marvel? Frågade jag.
- Not much, just what Niall said at the ending, dad wants you to come in cause it’s getting colder outside and none of us want you to get worse.
Jag svarade inte.
- What is going on Mary? Tell me, sa han och satte sig ner bredvid mig.
Jag satt tyst en stund.
- Nothing is going on, mumlade jag.
- Niall loves you, and well that makes sense because he’s been kinda down the whole week, sa Marvel.
- He was with me and Michel almost every day, the first day he just refused to leave his bed but the next day we went fishing and the next day we watched movies and the day after that we played games and you know.
Jag nickade långsamt med min blick fortfarande fäst ut i tomma intet.
- What about you? Do you love him? Frågade Marvel.
- We are friends Marvel, no more than that, we’re just foolish confused friends, sa jag utan att flytta blicken.
- Well if you ask me it seems like he loves you and you love him but you are too afraid to fall in love cause you are scared that it will end to soon, sa Marvel.
För första gången flyttade jag blicken, jag kollade på min bror med en underlig blick.
Hur vet han allt det?
- Hey don’t say that I never care about you, now you see that I actually care so much that I learned how to think like a girl, sa han lite smått skämtsamt.
Jag gav ifrån mig ett skrattade ljud och log lite.
Sen kollade jag ner mot mina fötter.
- But sis? Frågade han.
- Mhm? Mumlade jag och kollade upp.
- You can’t let bad things stop you, you have to live cause sooner or later it’s to late, sa han.
Vi satt tysta en stund, jag tog in allt han hade sagt.
Min bror verkar vara ganska klok ändå.
- I’m gonna leave you now, it seems like you need to think a little, sa han och reste sig.
- But before I leave I just have to say some things.
Jag svarade inte, han fortsatte ändå.
- Please decide if you love Niall or not, don’t hurt him anymore by not being sure and promise me to live your life just the way you want to and one last thing…
Jag kollade frågade på honom.
- Don’t be out here all night cause I’ll make you some hot chocolate and you have to get inside the house to drink it.
Jag sprack up I ett leende.
- Thanks, not just for the chocolate, sa jag och log tacksamt emot min bror och sen gick han in.
Jag satte mig till rätta i solstolen och såg på när det sista av solen gick ner.
Marvel har en poäng och han har faktiskt fått mig att inse saker.
Det första jag ska göra imorgon är att gå till Niall och berätta sanningen.
Eller ja i alla fall vad jag känner.
Frågan är bara vad som är bäst.
Vänner eller tillsammans?

---

Hello! Blogg.se buggar lite så jag har försökt fått upp det här inlägget ett antal gånger nu så förhoppningsvis funkar det nu :)
Ni får ett kapitel till idag även fast ni inte var speciellt duktiga på att kommentera...
Förlåt men jag kräver 20+ kommentarer tills nästa kapitel.
Vill ni veta vad som händer? Kommentera på då! ;)

Nialls perspektiv:
Jag satt tyst och granskade Mary.
- Wait? Are you trying to tell me you love me? Frågade jag förvirrat.
- Niall when you’re in a car for hours and have nothing to do you have time to think, sa hon och kollade på mig.
- Not when you’re in a boyband, then you get a sandwich in your face, sa jag och kollade tillbaka på henne med en halvseriös blick.
Hon brast ut i ett litet skratt.
- Maybe but I’m not in a boyband so I don’t have to worry about that, sa hon sedan medans hon skrattade lätt.
Hennes skratt fick mig att spricka upp i ett leende.
Skrattet var så underbart.
Fyllt med glädje och liv.
- Anyway, sa hon och kollade på mig med en allvarlig blick.
- I had some time to think and after all it seems like I’ve fell for someone, sa hon sedan.
- If it’s Harry then I’ll kill you, sa jag och sen fick jag höra hennes underbara skratt igen.
- No silly it’s not Harry, I’ve never met him, sa hon skrattandes.
- Right, I have to met the lads someday, sa jag.
- I would love that, but hey don’t change subject!
Jag skrattade lite åt henne och sen mötte jag hennes mörkblå ögon.
- Why would I even fall for Harry when I have you here? Frågade hon.
Jag kollade generat ner på mina skor men ett leende smög sig upp på mina läppar.
- Curls get the girls they say, sa jag och kollade på henne.
Hon log.
- They say, do you know what I say?
Jag skakade lätt på huvudet.
- Braces get the girls, sa hon och log det där speciella leendet.
Jag gav ifrån mig ett skrattade ljud och sen log jag stort emot henne för att hon skulle se min tandställning.
Hon skrattade lite och log sedan.
- That’s cute, sa hon ganska tyst.
Generat skrattade jag lite lätt.
Långsamt sjönk hon ner tills hennes armbågar var på hennes knän och sen vilade hon sitt huvud i händerna.
Hon satt skrädarställning och såg så fridfull ut.
Man kunde nästan tro att hon skulle börja meditera och lyfta ifrån solstolen.
- You like Demi huh? Sa hon plötsligt.
Jag kom på mig själv med att stirra på henne.
- What? Frågade jag förvirrad när jag kom tillbaka till verkligheten ifrån mina tankar.
- Demi Lovato? You like her right?
- Demi? Frågade jag.
- Well she’s nice and sweet and yes I like her but I don’t love her the way I love you, sa jag utan att tänka efter.
- Did you say that you loved me? Sa hon och satte sig rakt upp.
- Ehm… började jag.
- Yes I did, and I do love you, I’ll love you to the end and there is nothing you can do about it and I thougt that you loved me back now cause a minute ago I sounded like that, sa jag och kollade allvarligt på henne.
Jag började bli trot på allt småprat fram och tillbaka, det leder oss ingen stans utan det gör oss bara förvirrade istället.
Mary kollade på mig när jag reste mig upp.
Solen hade nästan gått ner men jag såg henne ändå tydligt.
Hennes vackra figur och långsamma blinkningar.
- It’s enough Mary! Började jag.
- We always do this, every single time! sa jag sedan och kände hur det brände bakom ögonlocken.
- Do what? Frågade hon tyst.
- I love you, I freaking love you so much that it hurts and you don’t make it any better, you always talk like this and make me think that you changed your mind and there is something that’s gonna happen but it never does and I go home with a smile.
Hon kollade på mig medans jag fortsatte.
- I’ll walk past my family smiling and then one of the lads call, I answer with the same smile on my lips but as soon the conversation is over and I’m on my room for myself I cry, I don’t  want to but I can’t help crying my heart out, don’t you get how much this “maybe I love you, maybe not” game hurts me?
Jag mötte hennes ledsna blick, skakade på huvudet och gick därifrån.

Marys perspektiv:
Jag satt tyst och orörlig medans jag hörde Nialls steg försvinna mer och mer.
Stirrandes mitt ut i tomma intet frågade jag mig själv varför jag inte sprang efter honom och vad jag egentligen håller på med.
Jag hörde steg komma emot mig men jag brydde mig inte tillräckligt mycket för att kolla vem det var som var på väg mot mitt håll.
- So this is what it’s all about, hörde jag Marvel säga.
Jag fortsatte kolla ut i tomma intet.
- What did you hear Marvel? Frågade jag.
- Not much, just what Niall said at the ending, dad wants you to come in cause it’s getting colder outside and none of us want you to get worse.
Jag svarade inte.
- What is going on Mary? Tell me, sa han och satte sig ner bredvid mig.
Jag satt tyst en stund.
- Nothing is going on, mumlade jag.
- Niall loves you, and well that makes sense because he’s been kinda down the whole week, sa Marvel.
- He was with me and Michel almost every day, the first day he just refused to leave his bed but the next day we went fishing and the next day we watched movies and the day after that we played games and you know.
Jag nickade långsamt med min blick fortfarande fäst ut i tomma intet.
- What about you? Do you love him? Frågade Marvel.
- We are friends Marvel, no more than that, we’re just foolish confused friends, sa jag utan att flytta blicken.
- Well if you ask me it seems like he loves you and you love him but you are too afraid to fall in love cause you are scared that it will end to soon, sa Marvel.
För första gången flyttade jag blicken, jag kollade på min bror med en underlig blick.
Hur vet han allt det?
- Hey don’t say that I never care about you, now you see that I actually care so much that I learned how to think like a girl, sa han lite smått skämtsamt.
Jag gav ifrån mig ett skrattade ljud och log lite.
Sen kollade jag ner mot mina fötter.
- But sis? Frågade han.
- Mhm? Mumlade jag och kollade upp.
- You can’t let bad things stop you, you have to live cause sooner or later it’s to late, sa han.
Vi satt tysta en stund, jag tog in allt han hade sagt.
Min bror verkar vara ganska klok ändå.
- I’m gonna leave you now, it seems like you need to think a little, sa han och reste sig.
- But before I leave I just have to say some things.
Jag svarade inte, han fortsatte ändå.
- Please decide if you love Niall or not, don’t hurt him anymore by not being sure and promise me to live your life just the way you want to and one last thing…
Jag kollade frågade på honom.
- Don’t be out here all night cause I’ll make you some hot chocolate and you have to get inside the house to drink it.
Jag sprack up I ett leende.
- Thanks, not just for the chocolate, sa jag och log tacksamt emot min bror och sen gick han in.
Jag satte mig till rätta i solstolen och såg på när det sista av solen gick ner.
Marvel har en poäng och han har faktiskt fått mig att inse saker.
Det första jag ska göra imorgon är att gå till Niall och berätta sanningen.
Eller ja i alla fall vad jag känner.
Frågan är bara vad som är bäst.
Vänner eller tillsammans?

 

 

Jag kunde inte hålla tillbaka det lilla leendet som spred sig på mina läppar.
- Are you feeling better? Frågade jag.
Hon skakade försiktigt på huvudet.
- Stupid fever, she had it for five days now and everything she does is sleep, sa Marvel.
- Feel bad for you sunshine, get better soon, sa jag och hon log lite smått emot mig och såg på mig med hennes trötta och glansiga ögon.
- If it was just that simple, hörde jag henne viska innan hon vände sig om och gick in i köket.

---

Nialls perspektiv:
-I’ll be back before you can say peanutbutterpancakes, sa Mary och log.
- Why would I say peanutbutterpancakes? Frågade jag och skrattade.
- Don’t ask me cause I don’t know, sa hon och log.
- You never know whats going on inside your head, sa hon sedan och log.
- Probably true, sa jag och log.
Mary log emot mig med hennes bleka ansikte och trötta ögon.
Enligt Michel och Marvel hade hon fått någon slags influensa och nu var hon
tvungen att åka hem till hennes mamma i London.
Och det som försegick i mitt huvud just nu är massa tankar på henne.
Hur hon sitter med en halsduk och tjock hoodie i framsätet av bilen mitt i
sommaren.
Hon satt med fönstret nervevat och jag stack snabbt in mitt huvud och pussade
henne på kinden.
Hon skrattade lite och sen ropade hennes mamma att det var dags att åka.
Elisabeth hade kört hela vägen hit bara för att hämta henne.
- Bye Niall, viskade hon och vevade upp fönstret.
- Bye, svarade jag precis innan fönstret var helt stängt.
Marvel, Michel och Daven kom upp vid min sida och tillsammans vinkade vi hejdå.
Mary vinkade tillbaka och sen försvann bilen mer och mer.
Jag suckade, tydligen högre än jag hade tänkt, och Michel klappade mig på
axeln.
- She’ll be back soon you know, and the the flu will be gone, sa han.
- Yeah she’s just gonna get some medecine and then she’ll be back, sa Marvel
uppmuntrande.
Men dem lät väldigt oroliga.
- Yeah I know, thanks anyway guys, svarade jag och började gå hemåt.

 

Jag kunde inte hålla tillbaka det lilla leendet som spred sig på mina läppar.
- Are you feeling better? Frågade jag.
Hon skakade försiktigt på huvudet.
- Stupid fever, she had it for five days now and everything she does is sleep, sa Marvel.
- Feel bad for you sunshine, get better soon, sa jag och hon log lite smått emot mig och såg på mig med hennes trötta och glansiga ögon.
- If it was just that simple, hörde jag henne viska innan hon vände sig om och gick in i köket.

---

Nialls perspektiv:
-I’ll be back before you can say peanutbutterpancakes, sa Mary och log.
- Why would I say peanutbutterpancakes? Frågade jag och skrattade.
- Don’t ask me cause I don’t know, sa hon och log.
- You never know whats going on inside your head, sa hon sedan och log.
- Probably true, sa jag och log.
Mary log emot mig med hennes bleka ansikte och trötta ögon.
Enligt Michel och Marvel hade hon fått någon slags influensa och nu var hon
tvungen att åka hem till hennes mamma i London.
Och det som försegick i mitt huvud just nu är massa tankar på henne.
Hur hon sitter med en halsduk och tjock hoodie i framsätet av bilen mitt i
sommaren.
Hon satt med fönstret nervevat och jag stack snabbt in mitt huvud och pussade
henne på kinden.
Hon skrattade lite och sen ropade hennes mamma att det var dags att åka.
Elisabeth hade kört hela vägen hit bara för att hämta henne.
- Bye Niall, viskade hon och vevade upp fönstret.
- Bye, svarade jag precis innan fönstret var helt stängt.
Marvel, Michel och Daven kom upp vid min sida och tillsammans vinkade vi hejdå.
Mary vinkade tillbaka och sen försvann bilen mer och mer.
Jag suckade, tydligen högre än jag hade tänkt, och Michel klappade mig på
axeln.
- She’ll be back soon you know, and the the flu will be gone, sa han.
- Yeah she’s just gonna get some medecine and then she’ll be back, sa Marvel
uppmuntrande.
Men dem lät väldigt oroliga.
- Yeah I know, thanks anyway guys, svarade jag och började gå hemåt.

När vi var så nära att jag hände hans andertag emot min hud så började hans mobil ringa. Vi både lutade oss tillbaka och han tog upp mobilen och reste sig ifrån sängen. Han försökte dölja vem som ringde men jag hade sätt namnet. Och med det leendet han hade på läpparna så vet jag det inte bordar gått för mig. Han höll upp hans pekfinger som en etta och mimade ”one minute” med munnen innan han gick ut ur rummet. Jag lutade mig tillbaka emot väggen och hade lust att skrika. Fan också!

---

Marys perspektiv:
Niall kom in I rummet med ett leende på läpparna och la ner mobilen i fickan.
Sen satte han sig på hans skrivbordsstol och kollade på mig.
Jag log smått emot honom.
Om han är glad är jag glad.
- Why are you smiling? Frågade jag efter ett tag.
- I know that life is full of reasons to smile but what are you smiling at right now? La jag sedan till.
- Ehm… I kinda have a date, sa Niall och log.
- Kinda? Frågade jag.
- Ehm… yeah it’s a date but i’ll have to wait until i get home to go on it, svarade han.
- You are home Niall, Ireland is your home, sa jag och mötte hans blåa ögon.
- I know, I mean I’ll have to wait until I get to London.
Jag nickade långsamt.
Sen var jag bara tvungen att fråga vem det var som hade bjudit ut honom även fast jag redan visste.
- So who’s the lucky girl then? Frågade jag.
- Demi Lovato, svarade han.
- Nice for you, sa jag och pressade fram ett leende.
Det var lite sanning i dom orden faktiskt.
Dom skulle passa bra ihop och hon kan göra honom glad.
Det är så mycket bättre att han är med henne än med mig.
Och sen kommer hon finnas där för honom när allt annat rasar.
Förhoppningsvis.
Han kan inte älska mig i alla fall så det är bättre så här.
- Are you alright?
Mina tankar avbröts av Nialls fråga.
- Mhm, I’m fine, svarade jag.
- Or well no, I’m great actually, tillade jag sedan.
- Sure? You look kinda pale, sa Niall och kollade på mig med en oroad blick.
Jag försökte skratta bort samtalsämnet men det gick inte så bra för att han fortsatte kolla på mig med en oroad blick.
- Niall I’m alright, I really am and I’m happy for you, sa jag och började känna hur rummet började kännas obehagligt varmt.
- I think I should be going home, ehm… mom… I mean dad… needs help with the dinner, sa jag snabbt och reste mig.
Jag borde inte ha rest mig snabbt för så fort jag gjorde det började allt snurra och jag tog några staplande steg bakåt för att återfår balansen.
Jag stod still i några sekunder och när allt slutat snurra började jag gå emot dörren.
Jag öppnade Nialls dörr och styrde mina steg emot ytterdörren.
När jag fumlat på mig skorna och öppnat ytterdörren så kände jag hur någon tog tag i min arm.
Jag vände mig om och såg Niall.
- Wow you’re hot! Utbrast han.
Jag slog till honom på armen.
- I didn’t mean it like that, we’re just friends right? Frågade han.
- Not that you’re not hot, cause you are, really hot actually but…
Jag slog till honom igen och skrattade.
- Okey so you’re hot but I meant like you’re on fire, and by that I mean like do you have fever?  You’re really varm!
Han höll fortfarande i min arm så jag drog mig loss ifrån hans grepp.
- Yeah yeah whatever I’m not feeling warm but I really havet o go and help dad, bye, sa jag och pressade fram ett leende innan jag stängde dörren._
Det där var det ingen sanning i.
Usch jag känner mig verkligen äckligt varm, måste ta en dusch när jag kommer hem.
Och jag behöver ju egentligen inte hjälpa pappa jag måste bara komma därifrån innan jag spyr på honom eller nått.
Med halvskakiga steg klev jag in genom ytterdörren till min sommarstuga.
Eller ja sommarhus.
- Are Niall happy now?
Michel kom in till hallen där jag fumlade för att få av mig mina skor.
- Mhm, mumlade jag och reste på mig när jag fått av mig skorna.
Michels leende ändrades till en oroad blick.
- You look pale, web etter get you into bed now, sa han och gick fram till mig och tog tag i min höft för att lyfta upp mig.
- Are you having a fever? You’re hot, sa han oroat.
- Nah I’m just tired, svarade jag.
Michel svarade inte utan bara bar upp mig till mitt rum och bäddade ner mig.
- Thank you, sa jag tyst och log lite smått.
- No problem, try to get some sleep and you’ll see the fever will be gone soon, sa Michel och sen gick han ner.
Och det tog inte lång tid för mig att somna.

Nialls perspektiv:
- No way! Nästan skrek Marvel när jag körde förbi honom i tv spelet vi satt och spelade.
En vecka av sex veckor hade gått förbi.
Mary hade varit sjuk några dagar nu och om hon inte blev bättre inom två dagar var hon tvungen att åka hem till hennes mamma i London.
Jag skrattade åt Marvel som råkade köra sin bil ner för ett stup.
- Fucking game! Skrek han och Michel och jag skrattade mer.
Sen hörde jag hur någon hostade.
Mary stod i dörröppningen.
Likblek med mörka påsar under ögonen.
Men ändå jättesöt.
Jag kunde inte hålla tillbaka det lilla leendet som spred sig på mina läppar.
- Are you feeling better? Frågade jag.
Hon skakade försiktigt på huvudet.
- Stupid fever, she had it for five days now and everything she does is sleep, sa Marvel.
- Feel bad for you sunshine, get better soon, sa jag och hon log lite smått emot mig och såg på mig med hennes trötta och glansiga ögon.
- If it was just that simple, hörde jag henne viska innan hon vände sig om och gick in i köket.

---

Marys perspektiv:
Jag samlade mig och klistrade fast ett leende på läpparna innan jag ringde på Nialls dörr.
Bobby öppnade.
- Hello Mary, everythings alright?
- Yeah, I’m fine thanks, what about you? Svarade jag artigt.
- Oh I’m great thanks, svarade Bobby och log.
Greg kom fram en bit bakom hans pappa och log emot mig.
- Hi Mary, sa han.
- Hello Greg, svarade jag och log.
- Niall’s on his room, sa han och gick sedan vidare igenom huset.
- Yeah come on in, sa Bobby och släppte in mig.
Dom känner mig för väl, dom vet att jag är här för min bästa vän.
- Thanks, svarade jag och tog av mig mina skor.
Sen gick jag emot Nialls rum och öppnade försiktigt dörren.
Först kändes det nästan lite magiskt, han bara satt där på hans säng med hörlurarna i öronen.
Hans perfekt formade kindben och näsas former framhävdes i solens ljus som strömmade in genom fönstret.
Sen kom jag tillbaka tillverkligheten när han vände sitt huvud långsamt emot mig.
Ge dig Mary, han är ändå bara din bästa vän, tänkte jag och log emot Niall.
- What are you doing here? Frågade Niall förvånat.
- I came to talk, svarade jag och mötte hans ögon.
Blicken jag möttes av var fylld med hopp och glädje men han kollade snabbt ner mot hans händer.
- I get it, we don’t have to have this talk again, sa Niall och kollade upp mig mig med sina oskyldiga ögon.
Dom är verkligen vackra, klarblå och fyllda med något slags ljus.
Många jag möter har mörka blickar men inte Niall, hans blickar är så fyllda med liv.
Varför har jag aldrig märkt det tidigare?
Jag slets ifrån mina funderingar när jag var tvungen att hosta.
Min hals började kännas torr och jag var tvungen att böja mig lite ner.
När jag äntligen hostan var över så möttes jag av Nialls blick.
Nu orolig.
- Are you alright? Do you want some water? Frågade han.
- No I’m fine thanks, svarade jag med en hes röst.
Utan att säga något reste Niall sig och lämnade rummet.
Jag satte mig ner på sängen och någon minut senare kom Niall in i rummet med ett glas vatten.
- Here you go, svarade han och gav mig glaset.
Jag gav honom ett tacksamt leende och sen satte hans sig ner bredvid mig på sängen medans jag drack djupa klunkar av vattnet.
När jag väl hade druckit klar så harklade jag mig och började prata.
Då och då var jag tvungen att harkla mig eller småhosta.
- Just listen to everything I have to say and then I will listen to everything you have to say, okey?
Niall nickade och jag fortsatte.
- I feel kind of guilty that I didn’t listen to you and It’s lots of other things that I’m feeling guilty over to but the most important is that I feel happy to and I do feel happy and I don’t want to ruin that by hurting people so that’s why I beg you to not love me cause you will get hurt and I can’t tell you why, I just can’t, not right know at least so you have to trust me.
Niall bara kollade på mig.
- I trust you, you know that sunshine, sa Niall och log.
Sunshine, alla kallar mig det.
Eller ja mest Niall.
Pappa och Michel ibland.
Mamma kallar mig bara Mary och Marvel brukar säga MayMay.
Fråga mig inte varför.
Mina vänner säger oftast Mary men min allra närmsta vän Adeline kallar mig MoMo.
Konstigt jag vet men jag kallar henne Addie.
Men eftersom mitt namn är ganska kort så kallas jag oftast Mary.
Niall log emot mig och det fick mig att komma tillbaka till verkligheten igen.
Nu för tiden fastnar jag ofta i mina tankar och fantasier.
- Niall? Frågade jag plötsligt.
- Yes? Svarade han.
- Please tell me everything, and I mean everything, you want me to know, sa jag.
- I told you everything I had to say and now it’s your turn, la jag sedan till.
- Ehm… okey, svarade han och han såg ut att tänka.
Sen svarade han med ett leende.
- I want you to know that it wasn’t by meaning I fell in love with you, it just kinda happen so my feelings are true.
Jag log emot honom.
- Feels nice to know I’m honestly loved and not desperately loved, sa jag med ett skratt.
Han skrattade lite och sen fortsatte han.
- But I don’t really know if there are any feelings of love, but I think so, so honestly I just want to kiss you again and then I’ll know, but for whatever reason you’re not telling me I can’t and I trust you so I wont.
Jag lyssnade medans han pratade med hans lugna och änglaliknande röst.
En kyss skulle inte vara så dumt.
Bara för att se liksom…
Fast nej, skärp dig Mary! Tänkte jag och fortsatte lyssna på Niall.
- I just don’t want our friendship to get hurt by all this.
- It wont Niall, svarade jag snabbt.
- Good to know, sa han och log.
- Friends? Frågade jag och sträckte fram handen.
- Friends! Konstaterade han och skakade min hand.
En konstig men behaglig känsla gick igenom mig.
Sakta började jag luta mig framåt.
Han också.
När vi var så nära att jag hände hans andertag emot min hud så började hans mobil ringa.
Vi både lutade oss tillbaka och han tog upp mobilen och reste sig ifrån sängen.
Han försökte dölja vem som ringde men jag hade sätt namnet.
Och med det leendet han hade på läpparna så vet jag det inte bordar gått för mig.
Han höll upp hans pekfinger som en etta och mimade ”one minute” med munnen innan han gick ut ur rummet.
Jag lutade mig tillbaka emot väggen och hade lust att skrika.
Fan också!

---

WOOOOOHOOO MÅSTE BARA FANGIRLA LITE FÖR ATT JAG SÅG ED SHEERAN LIVE IGÅR!
AMAJGAD!!!
okey nu ska jag iallafall lugna ner mig och tacka för kommentarerna och be om ursäkt för kapitlet kom upp sent idag men jag har haft massor för mig.
Vem tror ni ringer Niall? Vad tror ni händer? da da daaaam!;)
Haha iallafall så fick jag inte 22+ kommentarer så jag ber om det nu igen!
Kom igen snälla!
Jag har runt 100 unika läsare varje dag så jag vet att jag skulle kunna få ihop mer än 17 kommentarer!
Pleeeease?
Ni är iallafall bäst men jag vi hörs imorgon med föhoppningsvis upp emot 25 kommentarer;))

- Aha, you have a boyfriend right?
Frågan fick henne att kolla på mig.
- I should have known, somebody as gorgeous as you must have I boyfriend, I’m sorry.
 - No no Niall you got it wrong, I don’t have a boyfriend, you just can’t love me cause in the end it will break your precious heart.
Och med dem orden reste hon sig upp och lämnade mig helt ensam med mina förvirrade tankar.

---

Nialls perspektiv:
Jag reste mig ifrån sängen och gick ner.
Marvel och Michel satt i soffan och spelade tv spel och Mary satt vid köksbordet med ett glas vatten.
Jag ville gå till henne men mina fötter styrde sig emot soffan.
Jag satte mig bredvid Marvel och han kastade en snabb blick på mig innan han fortsatte koncentrera sig på spelet.
- What’s up with you man? You look quite down, sa han och hade sin blick fäst på tv:n.
Jag kastade en snabb blick på Mary och hon mimade ”drop it” med munnen innan hos reste sig och ställde hennes glas i diskmaskinen.
Jag kollade tillbaka mot Marvel med en stuck.
- Just…tired, svarade jag och kollade mot fönstret bredvid tv:n.
- Sure? Frågade Marvel sedan.
- Mhm, mumlade jag som svar och reste mig ifrån soffan.
- Jag borde dra hem, mamma skulle ha hjälp med… ehm… att… plantera, sa jag och började snabbt gå mot dörren.
Jag drog på mig mina skor och hörde hur Michel och Marvel ropade hejdå innan jag stängde dörren.

Marys perspektiv:
- Mary come here!
Jag suckade och stängde igen diskmaskinen innan jag gick in i vardagsrummet.
- What is it? Frågade jag Marvel.
- Niall is sad and it’s because of you, sa han.
- Cause he was happy and then he went up to your room and then he came down sad so you did something.
Jag suckade och kollade emot tv:n.
Tv spelet var pausat.
Det betyder att dom faktiskt bryr sig.
Jag skrattade lite åt min tanke men kom på att det inte var speciellt smart eftersom jag fick värsta blickarna ifrån mina bröder.
- Whatever you did you havet o fix it, go over to Nialls house and talk to him, sa Michel och kollade allvarligt på mig.
- Hey I didn’t do anything, försvarade jag mig själv.
Dom bara kollade på mig.
- Nialls house now, talk to him! Utbrast Marvel.
- No! Protesterade jag.
Dom kollade på mig igen med värsta blickarna.
- Fine, suckade jag och gick emot hallen.
- Mary remember to not forget who you are, even if this is killing you from inside! Ropade Michel efter mig.
Om dom bara visste…

---

Och jag är tillbaka! Har haft det awesome fast jag saknade er alla läsare:)
Och jag har fått 20+ kommentarer!
Sjukt glad för det, tusen tack!
Kan ni fixa 22+ tills nästa kapitel?
Och undar vad det är Mary gömmer?;)
Imorgon så kan uppdateringen blir dålig eftersom jag ska på festival hela dagen men jag ska försöka uppdatera.
Iallafall 22+ tills nästa kapitel så skulle jag bli supermegaduperglad! :D