- Förresten, sa du nått om mig till skivbolagsmänniskorna? Frågade jag efter kramen hade tagit slut.
Jag tänkte att det kanske var han och killarnas förtjänst att jag är här.
- Nä, jag tänkte men jag hann tydligen inte innan dem hittade dig, sa han och log.
Jag log tillbaka.
- Jag har verkligen saknat dig Em, sa Liam och kollade mig rakt i ögonen.
Jag tänkte svara att jag saknat honom med men jag hann inte innan jag kände hans varma läppar på mina.
Ett lyckorus spred sig inom mig.
Äntligen!

Liams perspektiv:
Hela jag bubblade av lycka.
Emely och Liam.
Liam och Emely.
Våra namn passar perfekt tillsammans.
Och äntligen så är vi tillsammans igen.
Sen började jag fundera.
Emely hade ju fyllt 17 år för ett tag sedan.
Om hon blir signerad så kommer hon säkert flytta till London och då kan vi träffas oftare.
Och hon måste bli signad.
Hon är ju grymt duktig.
Sen kom jag att tänka på Niall och Evelyn.
Evelyn bor nu i London.
Inte långt ifrån mig och resten av killarna.
Hon och Emely kanske kan bo ihop?
Dom är ju typ bästisar.
Det är nog inte en sån dum ide.
Mina tankar avbröts av att dörren öppnades.
Alla människor ifrån skivbolaget kom in.
- Så Emely vi har pratat, började dem.
Jag kände Emely ta tag i min hand och klämma den hårt.
- Och vi skulle gärna villa signa dig.
Jag hörde Emely skrika lite dämpat och sen kramade hon om mig.
Jag kramade henne tillbaka och sen skakade hon hand med alla människor.
Hon blev signad.
Det är fantastiskt.
Fast det hade inte förvånat mig så mycket eftersom hon är sjukt duktig.
Jag hade bara blivit glad.
Så otroligt glad.

Emelys perspektiv:
Jag kunde knappt fatta det.
Jag är signad med SYCO Music.
Det är fantastiskt och ofattbart!
Min dröm håller på att gå i uppfyllelse.
Jag bokade några möten för låtskrivning och inspelning med några av männen och sen ringde jag mamma.
- Celine Collins, svarade hon.
- Hej mamma! Utbrast jag glatt.
- Hej gumman, sa hon.
- Har du sjungit upp? Frågade hon sedan.
- Jajamän, svarade jag.
- Gick det bra? Frågade hon glatt.
- Japp och… sa jag och var tyst en stund.
- Vad? Frågade mamma otåligt men glatt.
- Jag blev signad! Nästan skrek jag.
- Va? Åh herregud det är fantastiskt Emely! Utbrast mamma glatt.
- Ja, sa jag överlyckligt.
Jag pratade med mamma en stund innan vi sa hejdå och la på.
Jag vände mig till Liam med ett stort leende på läpparna.
- Så? Frågade Liam
- Men sluta säga så och inget mer hela tiden, sa jag och skrattade.
Liam skrattade lite.
- Med så menade jag att fråga om jag får bjuda den blivande stjärnan på middag, sa Liam och log.
- Det skulle den blivande stjärnan tycka väldigt mycket om, svarade jag och log.

Liams perspektiv:
- Du det är en sak jag vill ge dig, sa jag och gav Emely en liten present.
- Vad är det här? Och varför får jag en present? frågade hon nyfiket.
- Du har fyllt år, sa jag.
- Jag för ganska länge sedan.
- Ja men jag har inte haft chansen att ge dig presenten eftersom jag specialbeställde den och när jag åkte till dig så var den inte klar, sa jag.
Hon kollade på mig med ett stort leende.
- Du behöver inte specialbeställa något till mig, sa hon.
- Jag ville det, sa jag och log.
Hon log tillbaka.
- Tack, sa hon sedan och öppnade presenten.
Det var ett halsband med en berlock som man kan öppna.
På berlocken stod det "Our own fairytale" och inuti berlocken fanns det två bilder på mig och Emely tillsammans.
Jag hoppades att hon skulle gilla den.

Emelys perspektiv:
- Tack så mycket Liam, halsbandet är fantastiskt! utbrast jag och kramade om honom.
- Inga problem, sa han och kramade mig tillbaka.
Sen reste vi oss.
Liam tog min hand och höll den medans vi gick ut ur byggnaden tillsammans för att gå och äta middag.
Kanske blir det en promenad med Subway som första gången vi träffades.
Vem vet?
Allt jag vet är att nu är det jag och Liam.
Och så kommer det alltid vara.

NU ÄR MIN NOVELL "OUR OWN FAIRYTALE" AVSLUTAD!
Ge mig gärna kommentarer om hur ni tyckte novellen var :)
Jag ska skriva ett inlägg och berätta om min nästa novell om några dagar.
Jag kommer ta några dagar ledigt ifrån bloggen nu innan jag börjar på nästa novell.
Skolavslutningar och massa sånt ska fixas och sen kommer min nya novell upp om max en vecka.
Vi hörs och viktigast av allt.... TACK SÅ SJUKT MYCKET FÖR ALLT UNDERBARA LÄSARE! :D

Männen försvann och Liam gick in genom dörren.
Jag stod still och det gjorde han med.
Ingen av oss sa något.
Vi bara stod där med en ganska konstig ögonkontakt.
Jag visste inte vad jag skulle göra eller säga, jag ville bara gråta och gå härifrån men det var som om någon hade klistrat fast mina fötter i marken.
Jag stängde mina ögon och vände ner huvudet mot golvet.
Jag orkade inte kolla på Liam.
Plötsligt kände jag en varm famn krama om mig.

Liams perspektiv:
Jag kramade om Emely länge.
Jag vet att det är slut mellan oss men jag står allvarligt inte ut med det.
- Vad gör du här? Viskade jag i hennes öra.
- Kanske blir signad, själv då? Viskade hon tillbaka.
- Hade inget att göra så jag gick hit, sa jag och kramade om henne hårdare.
Sen släppte jag henne.
Vi stod tysta ett tag och kollade på varandra.
Stämningen var nästan lite jobbig och pinsam.
Inte som förut när vi kunde snacka med varandra om vad som helst.
- Du… förlåt, sa Emely efter ett tag.
Jag log lite emot henne.
- Allvarligt talat så står jag inte ut med ensamheten och saknaden, så förlåt mig med, sa jag.
Hon log lite.
- Snälla Emely du måste komma in i mitt liv igen annars vet jag inte vad jag gör, sa jag och sökte ögonkontakt med henne.
Efter en stund så hittade jag hennes ögon.
Hon stod tyst och verkade fundera.
Tänk om hon hittat någon annan?
- Jag vet inte vad jag ska säga, sa hon efter ett tag.
- Säg bara ja eller okey, det spelar ingen roll bara försvinn inte ur mitt liv igen, sa jag.
- Men jag förstår inte hur du menar? Du har ju inte ens gjort nått, jag är ju idioten i det här samanhanget så varför ber du mig att komma tillbaka så som om du gjort nått, sa hon.
- Jag har gjort nått, jag gjorde slut, sa jag.
- Jo men jag fick dig att göra det, sa hon.
 Jag ville inte tänka på det som hänt.
Jag vill bara tänka på framtiden nu.
- Du det spelar ingen roll vad som har hänt, det viktiga är vad som händer nu, sa jag.
- Och nu vill jag att du ska bli min flickvän igen, sa jag sedan.
- Varför? Jag var en sån idiot emot dig, sa hon och kollade ner i golvet.
- Det spelar ingen roll, sa jag.
- Men varför då? Frågade hon och kollade på mig.
- Därför att jag älskar dig.

Emelys perspektiv:
Ett leende smög sig upp på mina läppar.
- Jag älskar dig också, sa jag tyst.
Men Liam verkade höra det.
Han log emot mig.
Åh så som jag saknat det leendet.
- Så? Frågade han.
- Så vad? Frågade jag.
- Så är det vi igen?
Jag log större nu.
- Om du vill, sa jag.
- Såklart, sa han och log.
Jag log stort och ett litet skratt trängde sig fram.
Sen kramade jag om honom.
Det kände som om en dröm.
Liam är tillbaka.
Allt är underbart just nu.
Hoppas bara att skivbolaget vill signera mig.
- Förresten, sa du nått om mig till skivbolagsmänniskorna? Frågade jag efter kramen hade tagit slut.
Jag tänkte att det kanske var han och killarnas förtjänst att jag är här.
- Nä, jag tänkte men jag hann tydligen inte innan dem hittade dig, sa han och log.
Jag log tillbaka.
- Jag har verkligen saknat dig Em, sa Liam och kollade mig rakt i ögonen.
Jag tänkte svara att jag saknat honom med men jag hann inte innan jag kände hans varma läppar på mina.
Ett lyckorus spred sig inom mig.
Äntligen!

Thanks till alla söta läsares kommentarer! :)

Jag satt och segade mig framför tv:n.
Klockan var runt ett och jag hade ingen aning om vad jag skulle hitta på.
Zayn hade sagt att jag borde gå ut och göra nått för att sluta tänka på Emely.
Jag kanske borde ta en promenad?
Det är bättre än att sitta här framför tv:n hela dagen i alla fall.

Emelys perspektiv:
Last night I heard my own heart beating
Sounded like footsteps on my stairs
Six months gone and I'm still reaching
Even though I know you're not there

I was playing back a thousand memories, baby
Thinking 'bout everything we've been through
 Maybe I've been going back too much lately
When time stood still and I had you

Come back, come back, come back to me like
You would, you would if this was a movie
Stand in the rain outside 'til I came out
Come back, come back, come back to me like
You could, you could if you just said you're sorry
I know that we could work it out somehow
But if this was a movie you'd be here by now

Pianisten spelade och jag sjöng If this was a movie av Taylor Swift framför alla skivbolagsmänniskor.
Vart det här bra så blev jag signad.

I know people change and these things happen
But I remember how it was back then
Wrapped up in your arms and our friends were laughing
'Cause nothing like this ever happened to them,
Now I'm pacing down the hall, chasing down your street

Flashback to the night when you said to me,
"Nothing's gonna change, not for me and you
Not before I knew how much I had to lose"

Come back, come back, come back to me like
You would, you would if this was a movie
Stand in the rain outside 'til I came out
Come back, come back, come back to me like
You could, you could if you just said you're sorry
I know that we could work it out somehow
But if this was a movie you'd be here by now

If you're out there
If you're somewhere
If you're moving on
I've been waiting for you
Wary since you've been gone
I just want it back the way it was before
And I just wanna see you back at my front door
And I say

Tårarna brände bakom ögonlocken.
Sången fick mig att tänka på Liam.
Och det är därför jag sjunger den.
Taylor skriver sina låtar om känslor och man vill sträva efter att få fram känslor så varför inte sjunga efter mina känslor precis nu?
Mina förtvivlade känslor om Liam.
Come back to me like you would if this was a movie.
Det önskar jag kunde hända.
Jag ville att Liam skulle komma tillbaka.

Come back, come back, come back to me like
You would before you said it's not that easy
Before the fight, before I locked you out
But I take it all back now
Come back, come back, come back to me like
You would, you would if this was a movie
Stand in the rain outside 'til I came out
Come back, come back, come back to me like
You could, you could if you just said you're sorry
I know that we could work it out somehow
But if this was a movie you'd be here by now

You'd be here by now
It's not the kind of ending you wanna see now
Baby, what about the ending
Oh, I thought you'd be here by now, whoa
Thought you'd be here by now

Jag avslutade sången och människorna applåderade.
Jag log även fast tårarna bara ville strömma fram.
- Tack Emely, vi ska bara gå och prata ihop oss lite, sa en man.
- Stanna här du så kommer vi strax tillbaka, sa han sedan och reste på sig.
Jag log och nickade.
Även fast jag var nära på att bryta ner i gråt på grund av saknaden av Liam så var jag fylld med hopp.
Jag följde männen med blicken när dom gick ut ur rummet och det var då jag såg det.
Liam stod i dörröppningen.
Jag kunde inte tro mina ögon.
Förvånat tog jag ett djupt andertag för att hålla mig samman.
Några av männen klappade Liam på axeln, hälsade på honom och pratade lite med honom.
Dom verkade känna honom.
Inte så konstigt kanske eftersom One Direction var signerade inom det här skivbolaget.
Männen försvann och Liam gick in genom dörren.
Jag stod still och det gjorde han med.
Ingen av oss sa något.
Vi bara stod där med en ganska konstig ögonkontakt.
Jag visste inte vad jag skulle göra eller säga, jag ville bara gråta och gå härifrån men det var som om någon hade klistrat fast mina fötter i marken.
Jag stängde mina ögon och vände ner huvudet mot golvet.
Jag orkade inte kolla på Liam.
Plötsligt kände jag en varm famn krama om mig. 

Tanks för kommentarerna! haha Nialler style nurå;)
Men jag tänkte bara säga att några av er tycker jag uppdaterar dåligare nu än förut och jag ska förklara varför. Det är för att förut hade jag inte lika mycket att göra som nu. Om ni såg mitt schema skulle ni bli rädda haha;)
Nja men jag ahr sjukt och då menar jag verkligen sjukt mycket för mig just nu.
Men snart blir det inte lika mycket och då kommer nog uppdateringen igång som den var förut!

Och Jssmn som kommenterade något kapitel sedan: Tack! Jag har länkat din blogg nu så du får gärna länka min :)

Är det någon fler som vill göra länkbyte så är det bara att kommentera:)

Jag log stort och såg säkert jätteidiotisk ut men jag var så glad.
Min dröm var på väg att gå i uppfyllelse.
Detta var stort.
Med ett minst lika stort leende började jag packa ner lite kläder och andra saker i en väska.
Min första tanke när jag hade lugnat ner mig var att ringa Liam och berätta men sen kom jag ihåg att han faktiskt inte fanns där lägre.
Då försvann lyckan och istället sjönk jag ner på min säng och kände saknaden av honom.

Emelys perspektiv:
Väskan var packad och jag hade fått ledigt från skolan.
De ända som visste om det här var Lilly, Johnny, Annie och mamma.
Jag hade sagt hejdå till alla och checkat in min väska.
Jag satt med min mobil och drack en cola vid ett litet café på flygplatsen när jag hörde någon säga mitt namn.
Jag kollade upp ifrån mobilen och såg Kieran.
- Hej, sa jag och log.
- Kan jag slå mig ner? Frågade han.
- Varsågod, sa jag glatt.
Han satte sig ner mitt emot mig och öppnade hans cola och drack några klunkar.
- Så vart ska du? Frågade han och log emot mig.
- Till London på några jobbmöten, sa jag.
Han nickade.
- Vad för jobb söker du till? Frågade han.
- Jag ska sjunga upp för några, kanske jag blir signad, sa jag och kände lyckan nästan bubbla över.
- Åh vad kul! Utbrast han och log.
- Lycka till, jag lovar att köpa ditt album, sa han och log igen.
- Tack, sa jag och skrattade lite.
Jag och Kieran drack upp våran dricka och snackade ett tag innan det var dags att gå på planen.
Tyvärr så skulle Kieran hem till honom och inte till London så vi åkte inte med samma plan.
Någon ropade ut i högtalarna att det var dags att lyfta så jag tog på mig mitt bälte.
Snart var vi i luften på väg emot London och på väg emot min dröm.

Liams perspektiv:
Jag satt och segade mig framför tv:n.
Klockan var runt ett och jag hade ingen aning om vad jag skulle hitta på.
Zayn hade sagt att jag borde gå ut och göra nått för att sluta tänka på Emely.
Jag kanske borde ta en promenad?
Det är bättre än att sitta här framför tv:n hela dagen i alla fall.

Första gången vi träffades och tog en promenad och åt Subway till middag.
Det var ingen dejt.
Bara vänner som lärde känna varandra.
Och sen ledde det till något större.
Som nu var som bortblåst med vinden.
Och ja, det gjorde ont.
Så sjukt ont.

Liams perspektiv:
Jag och Zayn gick sakta på gatan på väg hem.
Mina ögon var rödgråtna igen, jag kunde inte hålla gråten inne.
Jag saknar henne.
Väldigt mycket.
Jag stod knappt ut med att det var slut.
Även fast jag fortfarande är arg.
Zayn hade sagt att jag skulle låta det gå några dagar och sen prata med varandra.
Det lät vettigt även fast jag inte visste vad jag skulle säga till Emely.
Emelys perspektiv:
Jag gick på stan med Lilly.
Hon köpte ett par ballerinor, ett par jeans och en blus medans jag bara köpte en blus.
Vid fem var jag hemma.
Runt sju skulle Lilly ut med Daniel.
Jag skulle nog bara sitta och deppa framför tv:n.
Mamma stod i köket och lagade mat, Johnny var på hans rum, Annie lekte med några dockor i vardagsrummet och jag satt i soffan och bläddrade igenom alla tv kanalerna.
Jag hörde telefonen ringa i köket och sen hörde jag mamma svara.
- Celine Collins här.
Jag fortsatte bläddra igenom tv kanalerna medans mammas dämpade prat hördes i bakgrunden.
Efter ett tag la mamma på och kom ut i vardagsrummet.
- Em du kan aldrig gissa vem som ringde! Utbrast hon och ställde sig framför tv:n.
- Nä vem? Frågade jag ointresserat och böjde på mitt huvud i försök att se tv skärmen.
Kanske var det mormor? Hon ringer med mellanrum.
Pappa? Nä aldrig. Han stack när mamma var gravid med Annie.
Vem kan det vara?
Inte för att jag brydde mig så mycket.
Mamma sa något namn som jag inte kände igen.
- Och vem är det? Frågade jag fortafarande lika ointresserad.
- Han kommer ifrån SYCO music, sa mamma glatt.
SYCO music? Det var som om en klocka ringde inom mig.
Ett skivbolag…
Är inte det One Directions skivbolag?
Jag kollade på mamma med stora ögon.
- Dom vill signa dig! nästan skrek hon.
Chockat la jag händerna för munnen.
- Va? Utbrast jag.
- Ja, dom såg dig i ”I’m a star” och har fått tag på din demo och lyssnat på dig så dom vill boka några möten och skriva kontrakt med dig!
Det här var inte sant.
Herregud.
Lyckan bubblade inom mig.
- Va? Skrek jag överlyckligt.
Jag hoppade upp och kramade om mamma.
- Du åker till London på imorgon, sa mamma glatt.
- Själv? Frågade jag.
Hon nickade.
- Jag måste ta han om Johnny och Annie, men jag vet att du klarar dig, sa hon och log.
Jag nickade och sen sa mamma att hon skulle fortsätta laga mat.
Jag log stort och såg säkert jätteidiotisk ut men jag var så glad.
Min dröm var på väg att gå i uppfyllelse.
Detta var stort.
Med ett minst lika stort leende började jag packa ner lite kläder och andra saker i en väska.
Min första tanke när jag hade lugnat ner mig var att ringa Liam och berätta men sen kom jag ihåg att han faktiskt inte fanns där lägre.
Då försvann lyckan och istället sjönk jag ner på min säng och kände saknaden av honom.

- Och lycka till med Liam, ni passar, sa han och började gå ifrån mig.
De sista han sa gjorde ont.
Han lämnade mig själv mitt i skolan med mina tankar.
Tankarna på Liam.
Jag ville gråta.
Men jag gjorde det inte.
Fast något inom mig kändes bra.
Kieran är sig själv och vi är vänner.
Om bara Liam kunde komma tillbaka så skulle allt vara perfekt.

Liams perspektiv:
Jag satt på flyget, snart hemma i London.
Jag kände mig som hemsk person som bara stack men jag orkade inte mer bråk.
Hon skulle alltid bråka över något.
Jag suckade tungt och försökte glömma Emely.
Det gick inte.
Såklart.
Någon ropade ut igenom högtalarna att vi snart skulle landa.
Jag tog på mig bältet och gjorde mig iordning för att landa.
Jag lyckades få ut Emely ur mina tankar.
En stund i alla fall.

Emelys perspektiv:
Skoldagen flöt på segt.
Jag var trött men ändå glad.
Fast samtidigt så gick jag runt med en tom känsla av saknad.
Men ändå glädje.
Den tomma känslan var Liams fel och en glada känslan var Kierans förtjänst.
Den tomma känslan var större än den glada känslan.
Jag samlade mig och lyckades tränga ur alla dåliga tankar ur skallen vid lunchen.
Sarah och hennes kompisar satt vid ett bord.
Lilly satt med en kille vid ett annat bord.
Bordet där jag hade suttit ensam den senaste tiden var tomt.
Jag ville helst sätta mig vid mitt bord och bara sitta där tyst men jag visste vad jag behövde göra.
Jag måste få tillbaka kontakten med Lilly.
Fast jag ville inte förstöra för henne utifall hon satt och pratade med en framtida pojkvän.
Jag suckade och gick förbi hennes bord mot mitt bord.
Jag kastade en blick på henne.
Hon skrattade och log.
Sen mötte hon min blick.
Hennes blick var fylld av glädje och värme och hon kollade på mig som om hon frågade vad jag ville.
Min blick av tom.
Endast lite sorg fanns i blicken.
Jag vände bort blicken ifrån Lilly och slog mig ner vid mitt bord och började äta i tystnad.

Zayns perspektiv:
Pauls bil stannande ute på gatan och Liam klev ut.
Jag stod i fönstret och kollade på medans han gick med hans väska släpandes efter honom.
Jag kollade ända tills jag inte såg honom längre.
Då tog jag upp min mobil och ringde honom.
Hans mobil var såklart avstängd så jag la ner min mobil i min ficka och satte mig vid tv:n.
Plötsligt vibrerade min mobil till.
Jag tog upp den, såg Liams namn på skärmen och stängde av tv:n.
- Hey, svarad jag i mobilen.
- Hej, mumlade Liam.
-Du hade ringt, sa han.
- Ja, du och jag måste snacka, sa jag allvarligt.
- Jag har verkligen inte lust att snacka med någon nu Zayn, sa Liam lite deprimerat.
- Men du måste, kom ut och möt mig på gatan om fem minuter, sa jag och la på.
Och efter det så gick jag och tog på mig min jacka och ett par skor.
Jag gick ut och låste dörren efter mig.
När jag kom ut på gatan stod Liam redan där.
Vi hälsade och började gå.
- Så berätta exakt vad som hänt, sa jag efter en stunds tystnad.
Jag hörde Liam sucka tungt innan han började berätta.

Emelys perspektiv:
Jag satt och åt små bitar av min morot och slängde några blickar då och då på Lilly.
Killen som satt mitt emot henne gick efter ett tag och jag såg henne resa på sig med hennes bricka.
Hon går nu, fint att du sumpade din chans att få ha en vän Emely, tänkte jag argt.
Men hon gick inte.
Hon kom fram till mig.
- Kan jag sitta här? Du verkar lite ensam, sa hon och kollade på mig med hennes isblå glada ögon.
Jag nickade och hon slog sig ner.
Vi  åt i tystnad ända tills jag bestämde mig för att ta min chans att få tillbaka min bästa vän.
- Du jag vill inte att det ska vara så här mellan oss, sa jag.
- Hur menar du? Frågade hon och petade med gaffeln i maten.
- Så här spänt och obekvämt, vi brukade ju kunna skratta och prata om allt, svarade jag.
Hon nickade.
- Och så vill jag att det ska bli igen, förlåt mig Lilly, sa jag.
- Förlåt för allt, sa jag sedan.
- Det är okey, jag vill också att det ska bli som förut, jag har saknat dig vet du, sa hon och ett leende spred ut sig på hennes läppar.
Jag log.
- Tack, jag behöver en vän som dig, sa jag.
Jag fasinerades av hennes sätt att bara förlåta och gå vidare.
Jag hade alltid varit dålig på det.
Ända tills idag.
Jag hade förlåtit Kieran och gått vidare så lätt.
Kanske var det för att jag ville att Liam skulle kunna förlåta mig lika lätt som Lilly förlät mig och jag förlåtit Kieran.
Om bara det kunde hända.
- Så vill du hänga med mig och shoppa idag, jag behöver liksom hitta något att ha på mig ikväll, sa Lilly och log.
- Visst, men vadå ikväll? Frågade jag och kollade på henne.
- Killen jag satt och snackade med, han heter Daniel och vi har snackat ganska länge så ja han bjöd ut mig, sa hon och hennes kinder blev smått rosa.
- Åh vad gulligt, grattis, sa jag och log stort.
Fast inom mig gjorde det sjukt ont.
Det fick mig att tänka på Liam.
Första gången vi träffades och tog en promenad och åt Subway till middag.
Det var ingen dejt.
Bara vänner som lärde känna varandra.
Och sen ledde det till något större.
Som nu var som bortblåst med vinden.
Och ja, det gjorde ont.
Så sjukt ont. 

Tack för kommentarerna och nu fick ni med lite av Zayns perspektiv också :D

Smset blev långt och jag låg länge med mobilen i handen.
Just när jag trodde att han aldrig skulle ringa så gjorde han det.
Ett leende spred sig över mina läppar när jag svarade.
Men leendet försvann lika fort som det kom.
- Jag är inte okey Emely, jag mår inte bra, jag är förvirrad och mitt hjärta är krossat men jag lever.
Och med dem orden la han på.

Emelys perspektiv:
Förvirrad av mina egna tankar så somnade jag gråtandes.
Och när jag vaknade nästa morgon av alarmet så upptäckte jag av kudden var fuktig av alla tårar.
Jag suckade och låg kvar en stund i sängen innan jag tvingade mig själv att kliva upp och göra mig iordning för skolan.
Det är trots allt bara tisdag.
Mörka jeans och en vit stickad tröja fick duga.
Jag åt en macka och drack ett glas juice innan jag gick och borstade håret och sminkade mig.
Jag såg riktigt trött ut men sminkningen gjorde det lite bättre.
Mamma hade förmodligen åkt till jobbet och lämnat av Johnny och Annie på vägen eftersom huset var tomt och tyst.
Jag tog min väska och slängde den över axeln, tog på mig mina skor och min jacka och sen gick jag ut.
Jag låste och sen började jag gå emot skolan.
Plötsligt hörde jag röster bakom mig.
Jag vände mig om och såg Kieran och hans gäng.
Snabbt ökade jag takten på stegen och fokuserade med min blick rakt fram.
- Emely! Ropade han.
Ignorera det, tänkte jag för mig själv och gick ännu snabbare.
- Collins! Ropade han.
Nu sprang jag nästan.
Jag ville vända mig om och kolla hur nära han var men jag gjorde det inte.
Så fort jag kunde gick jag emot skolan och när jag öppnade dörren till skolan så kände jag hur någon stod bakom mig.
Jag sneglade bakåt och såg Kieran.
Jag ryckte upp dörren och gick in.
Han följde efter mig och ropade mitt namn men jag brydde mig inte.
Men när han tog tag i min arm så vände jag mig om.
- Vad vill du? Nästan skrek jag.
- Jag vill säga förlåt, sa han och kollade mig rakt i ögonen.
Den snälla och omtänksamma killen som fanns inom honom kollade nu på mig.
Första gången jag träffat honom, pratat med honom och kysst honom så hade han varit den jag vet att han egentligen är.
Snäll, rolig och omtänksam.
Sen hände något.
Alla har vi en mörk sida och hans mörka sida tog över honom och gjorde honom kaxig och elak.
Jag vart nästan hypnotiserad av dem fina och snälla ögonen.
Men bara nästan.
Bara för att han kollade på mig med en viss blick så betyder det inte att han har blivit sig själv igen.
Jag kan fortfarande inte glömma hur förjävlig han har varit emot mig.
Jag kollade tillbaka på honom och frågade varför han ville säga förlåt.
- Jag har varit en riktigt taskig och jobbig person emot dig och jag vet inte varför, förmodligen avundsjuka, sa han.
- Du och Liam hade ett speciellt sätt att kolla på varandra ända sedan början och jag antar att även fast du var min så vart jag avundsjuk.
Jag stod tyst och lyssnade på hans ord.
- Så förlåt för allt jag gjort, jag är egentligen inte sån här, jag är schysst när jag inte är avundsjuk, sa han och kollade på mig.
- Jag vet, sa jag tyst.
- Så förlåt, jag ska va mig själv i framtiden, sa han.
- Det kommer man längst på, sa han sedan.
Jag nickade långsamt och log.
- Vänner? Frågade han och sträckte fram handen.
- Vänner, konstaterade jag och skakade hans hand med ett leende.
- Bra, jag antar att vi ses nån gång då, sa han och log.
Jag nickade.
- Och lycka till med Liam, ni passar, sa han och började gå ifrån mig.
De sista han sa gjorde ont.
Han lämnade mig själv mitt i skolan med mina tankar.
Tankarna på Liam.
Jag ville gråta.
Men jag gjorde det inte.
Fast något inom mig kändes bra.
Kieran är sig själv och vi är vänner.
Om bara Liam kunde komma tillbaka så skulle allt vara perfekt.

Jag nickade långsamt.
Halv tre.
Plötsligt kom jag på det.
Annie.
Liam skulle egentligen ha hämtat henne två.
Fan, mumlade jag och sprang ut ur mitt rum med mobilen i handen.

Liams perspektiv:
Timme efter timme segade sig förbi.
Jag tänkte en snabb tanke på personen som tidigare hade betytt allt för mig.
Vad gör Emely nu? Förmodligen äter hon middag.
Hon hade betytt allt för mig.
Nu vet jag inte längre.
Men det orkade jag inte tänka på.
Människorna gick förbi men allt som tiden gick så vart dem färre och färre.
Flera timmar gick förbi och vid tio var det nästan tomt på flygplatsen.
Jag suckade tungt.
Vad håller jag på med egentligen?
Nu ville jag bara komma igång med jobbet igen och ställa mig på en scen och sjunga.
Då kan jag för en gångs skull glömma mina problem.

Emelys perspektiv:
Annie var hämtad, mina ögon visade inget täcken på gråt, middagen var äten, mamma hade åkt iväg på något möte och Johnatan och Annie hade gått och lagt sig.
Allt var som vanligt.
För dem i alla fall.
Jag hade sagt att  Liam var tvungen att åka hem tidigare på grund av jobbet och dom trodde mig.
Liam hade inte hört av sig.
Jag vet inte var han är, vad han gör eller om han ens lever.
Jag slängde en blick på väggklockan i köket.
Halv elva.
Mamma skulle vara hemma om en halvtimme.
Det var tyst och släckt i huset.
Allt som hördes var klockans tickande och allt ljus som fanns kom ifrån en lampa som stod på köksbordet.
Jag satt på en stol vid köksbordet helt ensam med mina tankar.
Plötsligt så hördes jag dörren låsas upp.
Först blev jag skräckslagen men sen kom jag på att det kunde vara mamma.
Fast nej?
Hon skulle ju komma hem om en halvtimme.
Liam?
Försiktigt vände jag huvudet mot köksöppningen.
Och där kom mamma.
Inte Liam.
- Hej, är du fortfarande vaken? Frågade mamma och kollade på mig.
Jag nickade långsamt.
- Du är hemma tidigare, sa jag och log lite.
- Ja mötet slutade lite tidigare, sa hon och log tillbaka.
Jag nickade.
- Vill du ha te? Frågade mamma.
- Jag tänkte göra en kopp till mig i alla fall, sa hon sedan.
- Ja tack, svarade jag.
Mamma fyllde vattenkokaren med vatten och tryckte på en knapp innan hon gick och satte sig vid bordet.
Hon kollade på mig och jag hörde vattnet koka.
- Varför åkte Liam hem? Frågade mamma.
Hon visste att jag och Liam är tillsammans och jag funderade på att berätta sanningen för henne.
- Han behövde jobba, mumlade jag.
Jag kunde inte berätta sanningen.
Inte nu i alla fall.
- Är det säkert? Frågade mamma.
Hon kollade på mig med en mjuk blick.
Jag nickade.
- Okey, men om det är något du vill prata om så finns jag här för dig gumman, sa hon och reste sig.
Jag granskade henne medans hon hällde det kokade vattnet i två koppar och stoppade ner två tepåsar.
Hon vet fortfarande vilket som är mitt favoritte.
- Hur är det med Sarah nu? Frågade mamma.
Sarah.
Hon var liksom förbi nu och jag ville inte ha något med henne att göra.
Fast varje gång någon sa hennes namn så gjorde det lite ont inom mig.
Fast det hade gjort ondare när mamma hade sagt Liams namn.
- Jag vet inte, det är väl okey antar jag, svarade jag.
- Jag är inte med henne längre, hon förendrades, sa jag sedan.
- Det gjorde du med, men jag är glad att du är den du är nu i alla fall, sa mamma.
- Jag med, sa jag.
Jag är glad att jag är vanliga Emely igen och ingen hatad svartklädd deppare.
Visst det är ju inget fel med dem men ingen jag känner tycker om dem så värst mycket.
Förutom Sarah då.
- Om du minns Lilly så tror jag fortfarande hon vill vara din vän, sa mamma och blandade ner lite honung i teet.
Lilly.
Det är klart jag minns henne.
Hon var min bästa kompis ifrån barnsben ända tills jag blev förändrad.
Hon går i min parallell klass.
Den klassen jag alltid har velat gå i.
- Jag ska prata med henne imorgon, jag behöver en vän som henne, sa jag och log.
Mamma gav mig mitt te och sen satte hon sig ner mitt emot mig igen.
Vi satt och drack teet medans vi småpratade om mammas jobb, min skola och lite allt möjligt.
Det kändes skönt att kunna prata med mamma igen.
Det var länge sedan vi hade sån här mor och dotter tid.
Vi halv tolv sa vi god natt och gick och la oss.
Jag kunde inte sova.
Mamma sov säkert redan men inte jag.
Jag tänkte på Liam.
Han kanske har ringt nu?
Jag tog upp min mobil ifrån nattduksbordet och låste upp den.
Inget.
Jag suckade och skickade iväg ett sms till honom.
Jag vet att det är sent men jag måste bara veta om allt är okey med honom.
”Liam snälla ring mig och säg bara att du mår bra och är okey? Du behöver inte lyssna på vad jag har att säga även fast jag har massor att säga som bara visar att du är en underbar person och jag är en idiot…. I alla fall så måste jag få veta om allt är okey och du mår bra för annars kan jag inte sova.
Snälla, jag bryr mig inte om vad klockan är! Bara för att du inte är min längre så betyder det inte att jag inte bryr mig! Snälla Liam!”
Smset blev långt och jag låg länge med mobilen i handen.
Just när jag trodde att han aldrig skulle ringa så gjorde han det.
Ett leende spred sig över mina läppar när jag svarade.
Men leendet försvann lika fort som det kom.
- Jag är inte okey Emely, jag mår inte bra, jag är förvirrad och mitt hjärta är krossat men jag lever.
Och med dem orden la han på.

Vissa saker hade jag tänkt på flera gånger tidigare och vissa saker hade jag aldrig ens trott att jag skulle tänka på.
Jag antar att det är så när någon sliter ut ens hjärta och stampar på det tills det är i tusen bitar.
Eller någon och någon.
Jag hade orsakat det helt själv.
Hade jag inte varit så dum så hade Liam suttit här bredvid mig nu och hållit om mig.
Men så är det inte och så kommer det aldrig mer bli.

 Emelys perspektiv:
Jag måste lösa det här, tänkte jag och samlade ihop mig och reste på mig.
Mobilen låg i väskan som jag hade slängt ifrån mig tidigare så jag gick fram till väskan och tog upp den.
Med skakande händer slog jag Liams nummer.
Jag slog fel nummer så jag var tvungen att slå om numret flera gånger innan jag äntligen lyckades knappa in rätt nummer.
Andetagen var hackiga och tunga när jag lyfte mobilen till örat.
En signal gick.
Två.
Tre.
Ingen svarade och jag kom till telefonsvararen.
- Fan, mumlade jag för mig själv och slog om numret.
Han måste svara!
Han bara måste!
Paniken växte inom mig.
Jag vet inte varför, den bara kom.
Om jag måste ringa tusen gånger för att han ska svara så gör jag det.
Jag lyssnade på signalerna som gick.
Inget svar igen utan bara telefonsvararen.
Argt la jag på och skrek rakt ut.
Ilskan tog nästan över mig.
Varför svarar han inte?
Sen kom de otäcka tankarna.
Har det hänt honom något?
Har han blivit påkörd, skjuten, skadad, rånad eller råkat illa ut?
Paniken kom tillbaka fast mer nu.
Tänk om det har hänt nått?
Tankarna fick mig att ringa igen.
Fast nu gick det bara tre signaler innan det tutade upptaget.
Så jag ringde igen och igen.
Upptaget efter några signaler varje gång.
Tills den sjunde gången jag ringde för då kom jag direkt till telefonsvararen.
Hans mobil är avstängd.
Jag la på och slog min näve hårt emot golvet.
Sen kom jag på att jag kunde lämna ett medelande.
Jag ringde, kom direkt till telefonsvararen och började prata med paniken och gråten i rösten.
- Liam snälla du svara, jag vill bara veta att du mår bra och att inget har hänt dig och sen vill jag säga att inget är ditt fel.
Jag tog en paus och andades häftigt innan jag fortsatte.
- Du måste komma tillbaka eller i alla fall låta mig förklara, inget är ditt fel eftersom det var jag som gjorde fel och jag ångrar att jag blev arg på dig.
- Jag känner mig som en idiot, förlåt mig, sa jag sist.
- Snälla ring mig och berätta att du mår bra i alla fall, sa jag efter en stund och sedan la jag på.
Tårarna kom.
Jag satt med mobilen i handen och bara stirrade när skärmen slocknade.
Tårarna droppade ner på skärmen och jag kunde se min egna spegelbild.
Jag var inte nöjd med det jag såg.
Jag var en idiot.
En idiot med puffiga och rödgråtna ögon.
Och jag satt alldeles stilla och stirrade på skärmen väldigt länge tills jag hörde ytterdörren öppnas.
- Liam? Fick jag frågade fram.
Frågan var mer som en viskning.
Jag hörde steg i trappan.
Försiktigt reste jag på mig och gick fram till spegeln.
Med tröjärmen torkade jag ögonen när jag hörde steg förbi min dörr.
Snabbt kollade jag mot dörren i hopp om att få se Liam.
Men nej.
Johnatan gick förbi mitt rum och in på hans rum.
Jag suckade men var ändå glad över att han inte kollade på mig.
Då hade han sätt mina ögon och förstått att något var fel.
- Johnny var är klockan? Ropade jag.
Johnny är hans smeknamn.
I stort sätt så kallar alla honom det.
- Halv tre! Ropade han.
Jag nickade långsamt.
Halv tre.
Plötsligt kom jag på det.
Annie.
Liam skulle egentligen ha hämtat henne två.
Fan, mumlade jag och sprang ut ur mitt rum med mobilen i handen.

Tack för kommentarerna, ni får nog ett kapitel till idag! :)
Kanske två?
Och om jag inte har något liv så skriver jag kanske klart fanficen idag?
Fast nää, kanske imorgon eller på söndag?
Skriver till kapitel 50 iallafall :D

Om ungefär en månad är det jul.
Jag skulle egentligen varit hos Emely i två veckor mer, sen haft några signeringar med killarna och sen åkt hem till familjen några dagar.
Men nu får jag istället ha dom två lediga veckorna som är kvar för mig själv.
Tanken fick mig att vilja åka hem till Emely igen.
Men det skulle inte funka, det vet jag.
Aja, jag behöver i alla fall inte fundera över vad jag ska köpa för julklapp till henne.

Emelys perspektiv:
- Liam.
Tyst viskade jag hans namn om och om igen.
Jag var förvirrad.
Mer än det.
Förkrossad, arg på mig själv och totalt förstörd med ett brustet hjärta.
Och allt för att jag hade varit irriterad på Liam för något Kieran hade gjort.
Ja han hade dykt upp i min skola och snackat med mig.
Och inte på ett kul sätt.
Sedan hade han följt efter mig och därför sprang jag.
Inget av det är Liams fel.
Varför hade jag blivit så arg på honom?
Jag skrek rakt ut.
Sedan slog jag till mig själv, rev mig själv med mina naglar och bankade mig huvud i dörren.
Allt för att ta ut min ilska.
- Varför? Skrek jag.
- Liam kom tillbaka! Skrek jag.
Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till.
Tårarna strömmade ner för mina kinder och jag bankade mina nävar hårt i golvet.
Hysteriska snyftningar och skrik fick mig att vilja falla tillbaka i mitt gamla mönster.
Alkoholen som fick mig att glömma Liam.
Alla fester som fick mig att ha kul för en stund utan honom.
De få gånger jag rökte som fick mig att känna mig som om jag klarade mig utan Liam.
Men sanningen är att jag kan inte glömma Liam.
Jag kan inte ha kul utan honom, klara mig utan honom, andas utan honom, gråta eller skratta utan honom.
Jag kan inte göra något utan honom.
Han är en del av mig och jag behöver honom.
Annars går det inte.
Det fick mig att inte gå tillbaka till Sarah och hennes nya vänner.
Aldrig någonsin.
Sarah var förbi nu.
Hon fanns inte längre i mitt liv.
Ingen fanns längre.
Sarah försvann med nya vänner när jag slutade bete mig som en lika stor idiot som henne och de andra.
Mamma hade blivit befordrad och jobbade mer nu.
Visst hon tjänar mer men hon jobbar längre om dagarna.
Allt Johnatan gör är att vara med kompisar och spela dataspel och allt Annie gör är att leka, kolla konstiga barnprogram på Tv:n och gulla med Liam.
Hur skulle jag kunna förklara för henne att han inte längre finns här.
Han finns inte längre i mitt liv.
Han gjorde slut och gick ut igenom dörren.
Och allt är mitt fel.
Tanken fick mig att vilja skjuta mig själv.
Jag duger ju inte till nått, varför finns jag?
Alla möjliga tankar dök upp i mitt huvud.
Vissa tankar var nya och andra gamla.
Vissa saker hade jag tänkt på flera gånger tidigare och vissa saker hade jag aldrig ens trott att jag skulle tänka på.
Jag antar att det är så när någon sliter ut ens hjärta och stampar på det tills det är i tusen bitar.
Eller någon och någon.
Jag hade orsakat det helt själv.
Hade jag inte varit så dum så hade Liam suttit här bredvid mig nu och hållit om mig.
Men så är det inte och så kommer det aldrig mer bli.

Tack för kommentarerna och förlåt för den dåliga uppdateringen men livet kom i mellan som William Spetz säger ;)
I tisdags så hade jag fullt upp med träning, skola och sånt och i onsdags så var det ju nationaldagsfirande och jag hade drill/dans konserter ifrån klockan nio på morgonen till klockan nio på kvällen så jag hade ingen tid att uppdatera eftersom jag var igång hela dagen.
Idag hade jag fullt upp men jag hann ändå med ett kapitel.
Och imorgon kommer jag ha fullt upp också men jag tror att minst ett kapitel kommer upp ändå!
Puss och kram på er underbara läsare!

- Bara kolla flyg! Nästan skrek jag.
- Visst jag smsar dig när jag hittar nått, sa Zayn tyst.
- Tack, fick jag fram med en röst fylld med sorg.
Jag la på och la ner mobilen i fickan.
Sen lutade jag mig bakåt på parkbänken och la händerna på huvudet och skrek samtidigt som jag bara grät ut riktigt.

Liams perspektiv:
Jag satt på den iskalla bänken med tårar i ögonen när min mobil vibrerade.
Zayns namn dök upp på skärmen och jag öppnade hans sms.
”Vad som än hänt så kan du snacka med mig, jag säger inte att du behöver men om du vill så finns jag för dig och det är därför jag kollat flygtiderna.
Nästa flyg till London går klockan 14.45 idag, sen 18.14 ikväll och sen klockan 10.30 imorgon och sen går det inga fler flyg för ens nästa vecka”
Jag suckade och svarade ett tack på hans sms.
Sedan ringde jag en taxi och berättade vilken gata jag var på.
Taxin kom och körde mig till flygplatsen.
Jag betalade och tog min väska innan jag gick in på flygplatsen och fram till en disk.
- Hej, finns det lediga platser på flygplanet som går kvart i tre? Frågade jag och sneglade på klockan som var halv tre.
- Ja men det lyfter om 15 minuter så senaste incheckningstiden var för 15 minuter sedan, svarade hon som satt bakom disken.
Jag suckade och tog fram mobilen och kollade Zayns sms.
- Finns det platser på flygplanet som går klockan 18.14 då? Frågade jag en aning stressad.
Kvinnan knappade in något på hennes dator och sen kollade hon på mig.
- Tyvärr, men det finns några platser kvar på flyget som går imorgon klockan 10.30, sa hon.
Sen frågade hon mig om jag ville boka en plats på det planet.
Det gjorde jag och sen gick jag och satte mig på en bänk.
Fint, här måste jag sitta tills imorgon, tänkte jag irriterat.
Egentligen så skulle jag ju kunna fixa fram något bättre, jag menar jag är Liam Payne från One Direction.
Jag har pengar och berömmelse.
Fast jag är också en människa precis som vem som helst.
Tanken på att jag faktiskt bara är en människa fick mig att sitta kvar på en hårda bänken istället för att försöka skaffa en plats på ett tidigare plan eller ett lyxigt hotell med hjälp av pengar och berömmelse.
Förresten så är Canterbury främmande så jag skulle säkert inte ens hitta in till stan ifrån flygplatsen så att försöka hitta ett hotell skulle bara vara slöseri med tid.
Man kan ju åka taxi men det har jag inte lust med.
Jag har inte lust med nått.
Därför sitter jag kvar på bänken och kollar alla stressade och glada människor som går förbi mig.
Vissa har kostymer och går snabbt medans några barnfamiljer skrattar och ler.
Vissa har bråttom iväg till olika möten i olika städer och vissa ska åka och hälsa på sina släktingar och vänner över jul.
Juste, snart är det jul.
Tanken fick mig att tänka på Emely.
Om ungefär en månad är det jul.
Jag skulle egentligen varit hos Emely i två veckor mer, sen haft några signeringar med killarna och sen åkt hem till familjen några dagar.
Men nu får jag istället ha dom två lediga veckorna som är kvar för mig själv.
Tanken fick mig att vilja åka hem till Emely igen.
Men det skulle inte funka, det vet jag.
Aja, jag behöver i alla fall inte fundera över vad jag ska köpa för julklapp till henne.

Tack för kommentarerna! :)

Jag gick förbi henne och slängde ner några saker i min resväska och stängde den.
Hon kollade på mig med en undrande blick.
- Jag är trött på det här, sa jag argt.
Jag tog min resväska och började gå mot dörren.
Innan jag gick ut så vände jag mig om och kollade på henne.
- Och därför är det slut mellan oss Emely, sa jag och gick ut och smällde igen dörren efter mig.

 Emelys perspektiv:
Något brast inom mig.
Det kändes som om jag hade blivit sparkad hårt i magen.
Det gjorde ont och inte bara i magen, överallt.
Hela kroppen gjorde ont.
Inte ont som om du gjort illa dig mer som en äcklig känsla av tomhet som dunkade i hela kroppen.
- Va? Fick jag fram men Liam hade redan gått ut igenom dörren.
- Liam! Skrek jag och sprang fram till den stängda dörren.
- Liam sluta, du kan inte göra såhär! Skrek jag och slog mina nävar emot dörren i ren frustration.
- Liam, fick jag viskande fram innan gråten tog över.
Sakta gled jag ner längst dörren och bara satt där och grät och skrek.
Vad har jag gjort?
Jag är så sjukt dum i huvudet, tänkte jag.

Liams perspektiv:
Snön rykte åt alla håll.
Snöstorm passar ju jättebra just nu, tänkte jag ironiskt.
Jag var tvungen att kisa för att se något.
Inte en människa var ute.
Det är fortfarande ljust men det blir mörkt om bara någon timme.
Klockan är ungefär två.
Steg för steg.
Snön knarrade under mina skor och tårarna gjorde det ännu svårare att se än det redan är.
Husen stod tysta och mörka eftersom alla är i skolan eller på jobbet.
Jag stannade och såg mig runt.
Jag är fortfarande dålig på att hitta här i Canterbury även fast jag har varit här ungefär en vecka nu.
Var ska jag gå?
Vad ska jag göra?
Frågorna var många medans jag sakta fortsatte gå i snön.
Tårarna rann ner för mina kinder.
De kalla tårarna.
Vafan håller jag på med egentligen?
Jag befinner mig i en främmande stad bara för en korkad sak som kallas kärlek.
Förtvivlad sjönk jag ner på en iskall parkbänk.
Med skakande händer tog jag upp min mobil ur fickan och slog Zayns nummer.
Det gick två toner innan han svarade.
- Tja!
Han lät glad, det är rena motsatsen till mig.
Jag är arg, besviken, förvirrad och förtvivlad samtidigt som jag är arg på mig själv men ändå på Emely.
Allvarligt talat så vet jag inte hur jag exakt känner mig just nu.
- Hej, mumlade jag med en skakig och gråtfylld röst.
- Vad är det Liam? Frågade Zayn med en orolig ton.
Han märker alltid när något är fel.
Men jag orkar inte berätta.
- Kan du kolla när nästa flyg går ifrån Canterbury till London? Frågade jag.
- Ska inte du hem om två veckor? Frågade Zayn förvirrat.
- Nej, svarade jag.
- Men Liam allvarligt vad ha… började Zayn.
- Bara kolla flyg! Nästan skrek jag.
- Visst jag smsar dig när jag hittar nått, sa Zayn tyst.
- Tack, fick jag fram med en röst fylld med sorg.
Jag la på och la ner mobilen i fickan.
Sen lutade jag mig bakåt på parkbänken och la händerna på huvudet och skrek samtidigt som jag bara grät ut riktigt.

Tack för kommentarerna och förlåt för hemsk uppdatering men jag har så sjukt mycket nu så här precis innan sommarlovet!

- Vad sprang du ifrån? Frågade jag med min blick fäst på henne.
Hon fortsatte stirra in i väggen.
- Inget, sa hon.
- Jo du… började jag men hon avbröt mig.
- Håll käften Liam, allvarligt du gör inget bättre, sluta vara så up in my face hela tiden!

Liams perspektiv:
Vad har jag gjort nu? Frågade jag mig själv.
Alltid är det något jag gör.
Eller?
Jag har egentligen inte gjort nått så varför är hon arg på mig.
- Varför är du arg på mig? Frågade jag irriterat.
- Därför att du alltid lägger dig i, sa hon.
- Ja men det är väl det jag ska göra som pojkvän? Frågade jag lite irriterat.
- Det är väl meningen att jag ska bry mig om dig? frågade jag och kollade på henne.
Hon satt tyst och stirrade på väggen.
- Jo men, svarade hon efter ett tag.
- Men bli inte arg för att jag bryr mig då, sa jag.
Nu är det jag som är arg.
Jag vet inte varför?
Eller jo, hon är arg på mig utan anledning.
Och det är inte första gången.
Men jag försöker i alla fall hålla mig lugn.
Jag vill inte att vi ska börja bråka igen.
När jag vaknade upp ur mina tankar så upptäckte jag att Emely kollade på mig.
Så fort jag kollade tillbaka på henne så vände hon bort blicken.
Irriterat tog jag ett djupt andetag.
Vafan? Frågade jag mig själv och fortsatte kolla på henne.
Fint jag kan inte ens få min flickvän att kolla mig i ögonen, jag är seriöst sämst, tänkte jag medans jag granskade alla hennes små rörelser.
Andetag och blinkningar.
Ren levande perfektion, tänkte jag.
- Förklara vad som har hänt? Frågade jag.
- Nä du kommer bara bli arg, sa hon tyst och stirrade in i väggen.
Jag satt som ett frågetäcken och kollade på henne.
- Vad har du gjort? Frågade jag.
- Jag har inte gjort nått! Varför ska jag alltid ställa till det? Har du tänkt på att någon annan kanske ställer till det för mig ibland? Utbrast hon.
- Sorry, mumlade jag.
- Vem har ställt till det för dig då? Frågade jag.
- Alla, sa hon och ställde sig upp.
- Och med alla menar du? Frågade jag och kollade på henne.
- Du, mamma, alla idiotkompisar och Kieran! Nästan skrek hon.
Jag.
Okey jag kanske ställer till det för henne, men hur? Genom att vara här och krama om henne och säga att jag älskar henne.
Hur kan det vara fel?
Henne mamma.
Celine stod ut med henne när hon var som värst och hon är en av dem mest omtänksammaste människor jag någonsin träffat.
Hennes kompisar.
Visst dom verkade som idioter för mig men det var ändå Emely som gjorde hennes val om att förändras och inte hennes kompisars val.
Kieran.
Han är en idiot.
Han ställer till det för alla.
Jag hade sån stor lust att fråga vad jag gjort för att ställa till det för henne men jag gjorde det inte.
- Vad har Kieran gjort? Frågade jag.
Det var trots allt hans namn jag hade reagerat starkast på.
- Ja han och hans idiotkompisar har tydligen sagt saker till mina före detta kompisar så dom hatar mig nu och Kieran dök upp på min skola.
Vad gjorde han där?
- Har inte han åkt hem? Frågade jag.
Hon skakade på huvudet.
- Jag trodde han skulle göra det men han åker tydligen hem på onsdag eftesom han ska vara med på nått släktkalas på tisdag, sa hon.
- Vafan, han ska få, mumlade jag och ställde mig upp.
- Liam ge dig, lämna honom ifred, sa hon irriterat.
- Varför? Frågade jag en aning arg.
- Ja men det lär ju inte bli bättre om du går och slår honom då kommer han bara komma tillbaka och göra dig argare och argare eftersom han vill ha en fight.
Det hon sa är förmodligen sant men vad skulle jag göra? Bara sitta still och låta honom springa efter Emely?
Jag är säker på att han jagade henne när hon sprang ifrån skolan.
Nej jag tänker inte bara sitta här och vänta på att han gör illa henne.
Jag drog upp tröjärmarna och gick emot hennes dörr.
- Liam! Skrek hon argt och tog tag i mig.
- Kan du lyssna? Du lyssnar aldrig på mig! Skrek hon och drog i mig.
- Men vad vill du? Fattar du inte att jag ville skydda dig! nästan skrek jag argt när jag vände mig om och såg på henne.
- Du ställer bara till det mer för mig, sa hon.
- Vad har jag gjort? Hur har jag ställt till det för dig? frågade jag argt.
Hon kollade på mig en stund.
- Du bara, jag vet inte, du liksom… började hon men hennes röst dog ut.
- Sluta säg att jag ställer till det för dig! nästan skrek jag.
Varför gör hon så här emot mig?
- Men om du slår honom så ställer du ju till det för mig! Skrek hon.
- Som vanligt då? Jag ställer tydligen bara till det för dig genom att finnas här och älska dig!
Hon gjorde mig så arg.
Vad menar hon egentligen?
Mitt huvud dunkade.
Jag hörde henne skrik saker åt mig och sen kände jag lätta slag på min bröstkorg.
Jag grep tag i hennes handleder och tryckte bort henne ifrån mig.
- Liam sluta hålla på så här! Skrek hon.
- Vad menar du att jag ska sluta? Det är ju du som håller på.
Hon kom närmare mig men jag tryckte bara bort henne igen.
- Vet du vad? Frågade jag argt.
- Jag är trött på hur jag aldrig kan göra nått rätt enligt dig, hur jag inte duger vad jag än gör och jag är trött på allt bråk och skrik, sa jag.
Hon kollade på mig.
Jag gick förbi henne och slängde ner några saker i min resväska och stängde den.
Hon kollade på mig med en undrande blick.
- Jag är trött på det här, sa jag argt.
Jag tog min resväska och började gå mot dörren.
Innan jag gick ut så vände jag mig om och kollade på henne.
- Och därför är det slut mellan oss Emely, sa jag och gick ut och smällde igen dörren efter mig.

Förlåt för den dåliga uppdateringen men jag har varit sjuk!
Halsont, jätteont i huvudet och hög feber så jag har bara legat still.
Men tack för kommentarerna och nu så börjar den normala uppdateringen igen!
Ojdå... Slutar ju inte speciellt bra.... Vad tycker ni?;) Lite drama sådär

En mössa täckte hans välskötta hår och hans näsa var lätt röd av all kyla.
Han är så underbar.
Bara en blick på honom får mig att smälta.
- Allt, svarade jag på hans fråga.
- Du och jag, vår framtid, min framtid, min familj, ja allt helt enkelt, sa jag sedan.
Han nickade långsamt.
- Jag vet inte hur framtiden kommer bli men jag vet en sak, sa Liam lugnt.
Jag såg på honom när han fortsatte.
- Om jag är med dig så är framtiden ljus.

Liams perspektiv:
- Ja det låter jättebra, sa jag i telefonen.
- Eller hur? Hon kommer säkert bli glad, sa Niall.
Han är i London nu med Evelyn.
Hon är där för att fixa med flytten och med hennes kommande album.
Om bara någon månad så flyttar hon till London.
Jag vet att Niall är glad för det.
Jag kan föreställa mig honom stå och le åt tanken att Evelyn ska bo närmare honom.
Själv önskar jag bara att Emely ska bo närmare mig.
Ledigheten kommer ta slut och jag måste åka hem och jobba.
Utan Emley.
Hur mycket jag än inte vill så kommer vi skiljas ifrån varandra ännu en gång.
Jag bara hoppas att hon tar kloka beslut även när jag har åkt.
Jag hörde Niall harkla sig.
- Jag måste gå, vi hörs Liam, sa han.
Jag nickade och sen kom jag på att han inte kunde se mig.
- Okey, hejdå, sa jag och sen hördes det tutande signaler som betyder att Niall hade lagt på.
Jag satt tyst en stund på Emelys säng och höll mobilen i handen.
Klockan var snart ett på en måndag.
En veckas lov ifrån Emelys skola hade flugit iväg fort och nu hade skolan börjat.
Jag skulle stanna två veckor till och sen var jag tvungen att åka hem och jobba.
Den tanken gjorde mig ledsen.
Jag älskar mitt jobb men jag vill inte åka hem.
Jag vill stanna här med Emely.
Föralltid.
Mina tankar avbröts av ett plötsligt ljud som fick mig att hoppa till.
Det lät som om att en dörr smälldes igen.
Jag hann inte fundera så mycket på ljudet innan jag hörde fotsteg i trappan.
Jag satt still och lyssnade.
Plötsligt dök Emely upp i dörröppningen.
- Slutar inte du klockan fyra? Frågade jag och såg förvånat på henne.
- Ehm.. Halvdag, mumlade hon fram och slängde sin väska på golvet.
Det var inte halvdag, jag hörde på henne att hon ljög.
- Det är inte halvdag eller hur? Frågade jag och försökte få ögonkontakt med henne.
Det var i stor sätt omöjligt.
- Jo, varför skulle jag ljuga?
Hon lät irriterad.
- Därför att det har hänt något och du vill inte berätta det för mig, sa jag.
- Jag trodde inte du var hemma, mamma sa att du skulle hämta Annie, sa hon tyst.
- Ja om en timme ja, svarade jag och granskade henne medans hon sjöng ner längst väggen med en konstig blick.
Hon såg bekymrad ut.
Då trycker hon ner hennes ögonbryn lite och spänner käkarna.
Ganska gulligt faktiskt.
Hennes blick var fäst på väggen på andra sidan och hon bara stirrade.
Jag fortsatte kolla på henne.
Jag såg hennes bröstkorg röra sig upp och ner ganska fort.
Det var tyst i rummet.
Jag kunde höra hennes tysta men snabba och ansträngda andetag.
Som små flåsningar.
- Har du sprungit? Frågade jag.
Hon skakade lätt på huvudet.
Fast jag vet redan att hon hade sprungit.
Frågan var bara varför?
- Vad sprang du ifrån? Frågade jag med min blick fäst på henne.
Hon fortsatte stirra in i väggen.
- Inget, sa hon.
- Jo du… började jag men hon avbröt mig.
- Håll käften Liam, allvarligt du gör inget bättre, sluta vara så up in my face hela tiden!

Förlåt för att uppdateringen halkar efter men jag är väldigt upptagen just nu!
Iallafall så ska jag tacka för kommentarerna och fråga om +10 kommentarer?
Och nu blir det lite mer drama;)

Innerst inne var jag överlycklig eftersom jag vill ha Liam här hos mig så länge som möjligt och jag är smått rädd för vad Kieran kan göra.
Men samtidigt kände jag mig skyldig till att han inte kunde åka hem och jobba.
- Du har ju jobb Liam, sa jag.
- Jo jag vet men jag har tre veckors ledigt först, sa han och log.
Jag log emot honom.
- Så jag stannar tills han åker hem, sa Liam.
-Okey tack, sa jag och log emot honom.
Sen kände jag hans varma läppar på min panna.

Emelys perspektiv:
Tiden med Liam gick fort.
Fyra dagar hade redan flugit förbi.
Snön hade kommit och låg som ett tunt täcke över allt grönt utomhus.
Jag och Liam tog flera lång promenader i snötäcket.
Ibland gick vi tysta och lyssnade på varandras andetag och det knarrande ljudet under skorna och ibland pratade vi mycket.
Hur som helst så njöt jag bara av att få vara i hans närhet.
Då vi inte promenerade så kollade vi film, lekte med Annie, bakade vi och gjorde annat som man kan tänkas göra.
Annie gillar verkligen Liam.
Jag kommer ihåg den dagen då Liam och jag satt i soffan i tävlingslägenheten och han läste en saga för henne igenom telefonen.
En dag kanske vi skulle skaffa en egen lägenhet och skaffa egna barn att läsa historier för.
Dom barnen skulle jag uppfostra väl.
Inte vara hård, bara vägleda dem igenom livet.
Jag är väl medveten vad som kan gå fel och jag vill inte låta mina barn gå igenom det.
Även om det kan få en att öppna ögonen för verkligheten rejält.
Jag hade i alla fall öppnat mina ögon.
Jag tog ett steg ur förvirringen och började satsa på mina mål.
Sång.
Jag har redan pratat med ett flertal producenter.
Alla säger att dom gärna hör av mig nästa år eller året efter det då jag har utvecklats lite men Liam har lovat att träna mig.
Jag var på väg en gång.
Men jag förlorade det.
Den gången var tävlingen.
Det är det närmaste jag har kommit mitt mål hittills.
Men närmare ska jag komma.
Och då ska jag inte förlora mig själv till förvirringen.
Aldrig igen.
- Vad tänker du på?
Liams sammetslena röst hördes i vinterkyla.
En lätt kall rök kom ut ur hans mun när han pratade.
Det betyder att det är vinter på riktigt.
En liten lätt och kall rökpust av kyla kom ut ur min mun när jag svarade.
- Livet.
Vår NO lärare hade lärt oss att det som jag kallar kall rökpust är när ens varma andetag blandas med det kyliga vädret utomhus och skapar någon slags effekt.
Jag bryr mig inte så mycket.
- Vad menar du med livet? Frågade Liam.
Jag såg på honom.
Han gick där bredvid mig i hans jacka och en halsduk.
En möss täckte hans välskötta hår och hans näsa var lätt röd av all kyla.
Han är så underbar.
Bara en blick på honom får mig att smälta.
- Allt, svarade jag på hans fråga.
- Du och jag, vår framtid, min framtid, min familj, ja allt helt enkelt, sa jag sedan.
Han nickade långsamt.
- Jag vet inte hur framtiden kommer bli men jag vet en sak, sa Liam lugnt.
Jag såg på honom när han fortsatte.
- Om jag är med dig så är framtiden ljus.  

Sorry för dålig uppdatering, har så sjukt mycket att göra! Men tack för kommentarerna iallafall! :D

Höstkylan kändes men jag var glad att jag hade Liam här med mig.
- Aldrig mer, mumlade jag.
- Aldrig mer vad? Frågade Liam förvirrat.
- Aldrig mer ska jag röka, dricka eller göra nått så korkat, svarade jag.
- Det låter som ett bra val, sa Liam och log.
Jag log tillbaka och sen böjde han sig ner och pussade mig på munnen.
Precis när han gjorde det hörde jag en stark killröst ropa mitt namn.
Jag drog mig bort ifrån Liam och möttes av någon jag verkligen inte ville träffa.
Hela jag rös till när han och hans kompisar kom närmare mig och Liam.

Emelys perspektiv:
- Aww den lilla eleven har fallit för sin lilla kändis sång lärare! Sa Kieran med en tillgjord bebisröst.
Hans röst äcklade mig.
Han hade sms:at och sms:at ända sedan det tog slut och jag orkade verkligen inte med honom.
Jag vet att han vill ha mig tillbaka och det stör mig.
Kan han inte bara låta mig vara?
- Kom, viskade jag till Liam och tog tag i hans arm för att vända honom om och gå.
Han vände sig om men sen vände han sitt huvud mot Kieran och kollade på honom.
Liams blick var ganska svår att tyda, men jag såg i alla fall att det inte var något bra i blicken.
Han gillar inte Kieran och det har han aldrig gjort.
Jag gillar inte heller honom.
Sakta började vi gå.
- Är du för feg för att prata med mig Collins? Frågade Kieran stöddigt.
- Innan sångfågeln snodde dig ifrån mig så verkade du inte ha något emot det, sa han sedan.
Jag kände ilskan bubbla inom mig.
- Du verkade inte heller ha något emot min läppar, sa Kieran och hans kompisar skrattade.
Det var det.
Jag stod inte ut med tanken av hans läppar emot mina.
Jag kände mig smått spyfärdig.
- Vafan vill du mig? Vände jag mig om och skrek.
- Jag vill snacka med dig, är det så mycket begärt? Frågade han stöddigt.
- Skippa attityden tack, sa jag och log retsamt emot honom.
- Em bara låt det vara, hörde jag Liam viska bakom mig.
Jag brydde mig inte och tog istället ett steg emot Kieran.
Liam tog tag i min arm så jag stannade.
- Aww lilla sångfågeln är rädd för att Emely ska komma för nära mig, sa Kieran retsamt.
- Det borde du vara, risken är ju stor att hon faller för mig igen, sa Kieran till Liam sen.
Han lät ganska elak när han sa det.
Hans röst fick mig att vilja spy.
- Vad gör du här? Frågade jag så lugnt jag kunde.
- Jag är här med min kompis och hälsar på hans kusiner, svarade han.
Bakom Kieran stod tre killar.
En var tydligen hans kompis och två av dem måste vara kompisens kusiner.
- Jag menar vad gör du här? Frågade jag och såg mig omkring.
- Jag ville snacka med dig, inte schysst att dissa mig bara för att jag åkte ut, började han.
Jag kollade på honom medans han fortsatte.
- Du var helt okey och jag vill ha tillbaka dig.
- Och vet du? Frågade jag kaxigt.
- Du var hemsk och därför kan du glömma att du får mig tillbaka, sa jag sedan.
- Och han är bättre än vad jag är? Frågade Kieran och skrattade.
- Mycket, svarade jag och fäste min blick på Kieran.
Han kollade tillbaka på mig samtidigt som han skrattade.
- Du vet att han kanske är gullig ett tag men sen drar han och glömmer dig eftersom han träffar andra kändisar hela dagarna, sa Kieran.
- Så fort han har åkt så träffar han väl en modell och tyvärr gumman så väljer han modellen över dig eftersom du bara är en vanlig tjej.
Jag hade lust att slå Kieran.
Jag visste inte vad jag skulle säga.
- Eller du sångfågel? Frågade Kieran Liam retsamt och jag kände hur Liam släppte taget om min arm.
Sen såg jag Liam gå fram till Kieran och slå till honom.
Slaget gjorde mig ganska förvånad och tydligen så gjorde det Kieran förvånad också.
Han tog några steg bakåt och försökte återfå balansen.
Han höll sina händer på hans kind.
Liams blick var fylld med ilska.
- Du ska fan inte lägga dig i våra liv, sa Liam bestämt.
Kierans gäng backade undan.
Kieran backa sakta efter dem.
- Du vet att när du ser i alla svallertidningar att din lilla sångfågel har gått till någon modell så kan du ringa mig! Ropade Kieran och sen sprang han efter hans gäng.
Jag suckade och började gå emot Liam.
Han bara stod där.
Jag la mina händer på hans arm och han vände sig om.
- Han kan fan inte göra så här emot dig? utbrast han.
- Det är okey, sa jag.
- Det är det ju inte, han följer du efter dig? utbrast Liam och kollade på mig.
- Liam det är okey, han är inte direkt farlig, sa jag.
- Tro mig han kan säkert vara det, han kan skada dig allvarligt om han vill, sa Liam med en orolig blick.
- Du… började jag och tog hans händer.
- Jag är försiktig, jag lovar, sa jag sedan.
- Det spelar ingen roll, han gör som han vill och det ser du ju, sa jag.
- Mhm, mumlade jag tyst.
- Men vi har en veckas lov från och med måndag, han stannar max en vecka eftersom han måste gå i skolan efter lovet, sa jag.
- Ja säkert, jag bryr mig inte så mycket om det, sa Liam.
- Jag bryr mig bara om dig, sa han sedan och kollade mig djupt i ögonen.
Jag log.
- Och jag stannar här tills han har åkt hem, sa han sedan.
Innerst inne var jag överlycklig eftersom jag vill ha Liam här hos mig så länge som möjligt och jag är smått rädd för vad Kieran kan göra.
Men samtidigt kände jag mig skyldig till att han inte kunde åka hem och jobba.
- Du har ju jobb Liam, sa jag.
- Jo jag vet men jag har tre veckors ledigt först, sa han och log.
Jag log emot honom.
- Så jag stannar tills han åker hem, sa Liam.
-Okey tack, sa jag och log emot honom.
Sen kände jag hans varma läppar på min panna.

Tack för kommentarerna!
Jag har hål nu så jag hann skriva lite, hoppas ni gillar det! ;)
Ikväll kommer jag vara borta men jag ska nog kanske hinna med ett kapitel till idag;)
Vi får hoppas på det, annars uppdaterar jag imorgon :)

Jag låg sömnlös i minst en timme innan jag reste mig upp och gick bort till gästrummet.
Tyst knackade jag på dörren innan jag öppnade den.
I sängen låg Liam och sov.
Jag smög fram till sängen och la mig bredvid honom i den stora sängen.
Jag drog lite av täcket över mig och sen kände jag Liam lägga sin arm runt om mig.
- Jag älskar dig oavsätt vad, viskade han i mitt öra och sen somnade jag.

Liams perspektiv:
Jag vaknade nästa morgon av att solen sken in igenom fönstret.
Emely verkade vakna av samma anledning.
- God morgon, sa jag och log mot henne.
Vi låg ansikte mot ansikte i sängen.
- God morgon, sa hon och log större.
Jag pussade henne på näsan innan jag reste mig upp ur sängen och sträckte på mig.
Snabbt bytte jag om ifrån mjukisar till svarta jeans och en ljuslila skjorta.
Sen gick jag bort mot fönstret och kollade ut.
Solen sken och alla rödgula löven låg på marken.
Höstens bitande kyla var här och det skulle säkert börja snöa snart.
Gud vad tiden har gått fort, tänkte jag.
Jag stod och kollade ut igenom fönstret ett tag innan jag vände mig om och väntade mig att se Emely.
Men det gjorde jag inte.
Hon hade förmodligen gått för att byta om.
Jag fixade håret lite och sen öppnade jag dörren och gick ut ifrån gästrummet.
Emely öppnade sin dörr samtidigt.
Hon log emot mig.
Hon var samma gamla Emely nu.
Ljusa jeans och en vit skjorta och en bandeu under.
Jag log emot henne.
Nu var allt bra.
I alla fall för ett tag.

Emelys perspektiv:
Jag och Liam gick ner till köket och åt frukost.
Mamma kollade fundersamt på mig när hon kom in i köket.
Efter ett tag stod jag inte ut längre.
- God morgon på dig med mamma, sa jag och lät lite smått irriterad.
- God morgon, mumlade hon.
Hon fortsatte kolla på mig.
- Jag tog ut piercingarna, förevigt, sa jag och log.
Hon nickade sakta.
- Och jag ska färga tillbaka mitt hår, sa jag sedan.
- Okey, sa mamma.
- Bra, la hon sedan till och log.
Efter frukosten så gick jag och Liam mot stan för att köpa hårfärg.
Med skor och jackor på gick vi hand i hand.
Höstkylan kändes men jag var glad att jag hade Liam här med mig.
- Aldrig mer, mumlade jag.
- Aldrig mer vad? Frågade Liam förvirrat.
- Aldrig mer ska jag röka, dricka eller göra nått så korkat, svarade jag.
- Det låter som ett bra val, sa Liam och log.
Jag log tillbaka och sen böjde han sig ner och pussade mig på munnen.
Precis när han gjorde det hörde jag en stark killröst ropa mitt namn.
Jag drog mig bort ifrån Liam och möttes av någon jag verkligen inte ville träffa.
Hela jag rös till när han och hans kompisar kom närmare mig och Liam.

Tack för kommentarerna och stort förlåt för att jag inte uppdaterade igår!
Uppdateringen har blivit dålig I know men jag har så himla mycket att göra så jag hinner inte sätta mig vid datorn, förlåt!

Hon kollade upp mot mig med tårögda ögon.
- Du struntade i mig, du kan inte bara komma hit och säga att du älskar mig! Utbrast hon.
Jag hoppades att ingen vaknade.
- Du kan inte det och jag kan inte ta det här nu, jag kan knappt tänka, sa hon.
Hon snubblade en aning på orden.
- Låt mig vara, sa hon.
Jag förstod att hon var lite full.
Hon gick vingligt förbi mig bort till trappan.
Men där tog det stopp.
Hon satte sig ner på första trappsteget och bröt ut i gråt.

Liams perspektiv:
Jag gick bort till trappan och satte mig ner bredvid henne.
Försiktigt la jag armen om henne och tryckte henne lätt emot mig.
Hon la sitt huvud på min axel och grät.
Och där satt vi.
- Em, prata med mig, sa jag efter ett tag.
- Inte här, sa hon tyst.
Hon reste sig och sträckte fram hennes hand.
Jag tog den och ställde mig upp.
Hon gick in i vardagsrummet och tog upp två filtar och sen gick vi ut bakvägen ut i trädgården.
Jag följde med henne till en bänk där hon satte sig ner.
Hon gav mig en filt och sen svepte hon den andra filten runt sig själv.
Jag svepte filten runt mig och sen satte jag mig ner bredvid henne.
Ingen av oss sa något.
En jobbig tystnad uppstod.
- Vad har hänt med dig? frågade jag efter en stund.
Jag var bara tvungen att bryta tystnaden.
Jag stod inte ut med den.
- Jag vet inte, sa hon och började gråta igen.
- Jag trodde jag visste vad jag höll på med men när jag såg dig… började hon.
Hon tog ett djupt andertag.
- När jag såg dig så förstod jag hur vilse jag är.
- Allt är ett misstag, sa hon sedan.
- Du menar håret, sminket och allt? Frågade jag lite förvirrat.
Hon nickade.
- Varför förändrades du? Frågade jag.
Hon grät mer och mer.
- Jag visste inte vad jag skulle göra utan dig, jag visste inte hur jag skulle hantera all saknad så jag började göra misstag, sa hon.
- Min bästa vän var förändrad när jag kom hem så jag bara följde efter henne, sa hon sedan.
Jag nickade långsamt.
- Men du struntade i mig! Utbrast hon sedan.
Skuldkänslorna växte sig större.
- Jag struntade inte i dig, jag tänkte på dig varenda sekund, sa jag.
- Så fort jag fick rast så satte jag mig ner och tog det lugnt och då kom alla tankar på dig, sa jag sedan.
Hon kollade på mig med hennes rödgråtna ögon.
- Jag undrade vart du var och vad du gjorde och om du saknade mig lika mycket som jag saknade dig, sa jag.
- Förlåt, nästan viskade hon.
- För vad? Frågade jag.
- För att jag gjorde såhär mot mig själv, sa hon.
- Förlåt för att jag inte ringde, sa jag och kramade om henne.
Hon kramade mig tillbaka och så satt vi medans vinden slet i vårat hår, våra filtar och våra kläder.
Efter kramen så kollade jag henne djupt i ögonen.
- Snälla kan du bli som du var förut? Frågade jag.
Hon nickade.
- Jag fattar inte hur jag kunde förändras, alla misstag jag gjorde som jag bara önskar att jag aldrig gjort har skadat mig förevigt.
- Vad exakt har du gjort? Frågade jag.
- Jag var förvirrad och vilse så jag piercade min läpp två gånger på en toalett, jag färgade mitt hår svart om och om igen, jag rökte, jag drack mig full, jag började förstöra min hud med massa billigt mörkt smink och jag har slutat sjunga.
Hon hade berättat varför men jag kunde fortfarande inte riktigt förstå.
Jag bara nickade.
Hon kollade på mig länge innan hon tog ut de två svarta pärlorna hon hade i läppen.
- Hejdå förevigt, sa hon tyst och slängde iväg pärlorna.
Tårarna rann ner för hennes kinder.
- Jag fattar inte hur jag kunde göra så här? Frågade hon sig själv.
- Alla går igenom en period när dom är förvirrade och gör misstag men det är en del av att finna sig själv, sa jag och reste mig upp ifrån bänken.
- Nu vet jag i alla fall att jag inte är något emo, sa hon och skrattade.
Jag log emot henne.
- Exakt, kom så går vi och lägger oss, sa jag och sträckte fram min hand för att hjälpa henne upp.
Hon tog av sig sina höga klackar och tog min hand.
Vi gick in och stängde bakdörren efter oss.
Vi la filtarna i vardagsrummet igen och sen gick vi upp för trappan.

Emelys perspektiv:
Jag gick in i badrummet och såg mig själv i spegeln.
Jag såg hemsk ut.
Hur kunde jag göra såhär mot mig själv?
Jag tvättade bort allt smink och tvättade bort nagellacket.
Sen flätade jag håret och gick in i mitt rum.
Jag bytte om till pyjamas och gick och la mig.
Jag låg sömnlös i minst en timme innan jag reste mig upp och gick bort till gästrummet.
Tyst knackade jag på dörren innan jag öppnade den.
I sängen låg Liam och sov.
Jag smög fram till sängen och la mig bredvid honom i den stora sängen.
Jag drog lite av täcket över mig och sen kände jag Liam lägga sin arm runt om mig.
- Jag älskar dig oavsätt vad, viskade han i mitt öra och sen somnade jag.

I bara mjukisar och T-shirt smög jag ner för trappan.
Jag tände lampan i köket och gick in i köket.
En tjej med svart hår, svarta pumps och en svart kort och tight klänning vände sig om.
Hon hade två piercingar i läppen, svart nagellack och en massa mörkt smink.
Hon såg på mig med hennes klarblå ögon.
Dom ögonen kände jag igen.
Emely.

Emelys perspektiv:
Lampan tändes.
Jag vände mig om och väntade mig mammas arga ansiktsuttryck men möttes av något helt annat.
- Liam? Frågade jag chockat.
Det var han.
Fast var det på riktigt?
Jag kände mig lite bakis så jag kanske hittade på allt?
Fast jag hade inte druckit så hemskt mycket.
- Emely? Frågade han.
Hela situationen var bara konstig.
Han kollade på mig lika chockat som jag kollade på honom.
Försiktigt tog jag en steg mot honom och rörde hans hår.
Det fanns.
Han var här.
Jag stod som förstelnad.

Liams perspektiv:
Jag kände knappt igen henne.
Jag kollade på henne en stund innan jag försiktigt gick emot henne och kramade om henne.
Hon kramade mig tillbaka.
Och där stod vi.
Alldeles tysta.
Efter en stund släppte vi taget.
Ingen av oss sa någonting.
Allt kändes konstigt.
- Vad har hänt med dig? frågade jag tyst.
- Lång historia, fick hon fram.
Sen böjde hon sig ner och samlade ihop det trasiga glaset i en plastpåse.
Hon slängde plastpåsen och sen kollade hon på mig igen.
Mina bruna ögon mötte hennes klarblå ögon.
- Vad gör du här? Frågade hon.
- Jag behövde se dig, svarade jag.
Hon slog ner hennes blick emot golvet.
- Varför? Frågade hon med blicken fortfarande riktad emot golvet.
- Därför att jag saknat dig och jag behöver dig hos mig, sa jag.
- Därför att jag älskar dig, sa jag sedan tystare.
Hon tog några ostadiga steg emot mig.
Jag kände en svag lukt av alkohol och rök.
Vad hade hänt med henne?
Var är min gulliga lilla Emely?
Tjejen jag föll för.
Hon kollade upp mot mig med tårögda ögon.
- Du struntade i mig, du kan inte bara komma hit och säga att du älskar mig! Utbrast hon.
Jag hoppades att ingen vaknade.
- Du kan inte det och jag kan inte ta det här nu, jag kan knappt tänka, sa hon.
Hon snubblade en aning på orden.
- Låt mig vara, sa hon.
Jag förstod att hon var lite full.
Hon gick vingligt förbi mig bort till trappan.
Men där tog det stopp.
Hon satte sig ner på första trappsteget och bröt ut i gråt. 

Tack för alla kommentarer!
Och detta kapitel blev lite kortare än vanligt men det får ni leva med;)

Jag såg på Celine att hon var glad samtidigt som något bekymrade henne.
- Kom så visar jag dig gästrummet, sa hon.
Jag tog av mig min jacka och mina skor och följde med Celine upp för trappan.
- Är Emely hemma? Frågade jag.
- Ehm nej, svarade hon tyst.
- Hon kanske kommer hem senare eller imorgon, hon är hos en vän, sa Celine med en konstig ton i rösten.

Liams perspektiv:
Jag ställde min väska vi sängen och satte mig ner på sängen.
Jag såg mig runt i rummet.
Det är fint.
Precis som resten av Emelys hus.
Mina tankar avbröts av en knackning på dörren.
- Kom in, sa jag och dörren öppnades.
Celine log emot mig.
- Maten är klar utifall du vill ha lite middag, sa hon och log.
- Tack, jag hoppas jag inte är till besvär, sa jag och reste mig ifrån sängen.
- Absolut inte, sa Celine och log.
Jag följde med henne ner till köket där det luktade kyckling och ris.
- Liam! Hörde jag någon ropa och sen såg jag en liten tjej springa mot mig.
Det måste vara Annie.
Jag böjde mig ner och hon kramade om mig.
Jag lyfte upp henne och hon kramade fortfarande om mig.
Jag bar henne till matbordet och satte ner henne på en stol.
Celine log emot mig.
Jag såg en kille sitta vid bordet.
Han kollade på mig och sa sedan hej.
- Hej, jag är Liam, Emelys kompis, sa jag.
Han nickade.
- Jag är Johnatan, Emelys lillebror, sa han.
Jag log och sen började alla äta.
Det var en riktig familjemiddag.
Alla pratade och var glada.
Om bara Emely var här.
Jag saknar min familjs familjemiddag.
Mamma och pappa bor själv nu eftersom jag och mina äldre syrror har flyttat ut.
Det var längesen vi åt en riktig familjemiddag senast.

Harrys perspektiv:
Louis hade åkt hem till Doncaster för att hälsa på hans familj.
Niall och Zayn är i sina lägenheter och Liam hade åkt till Emely.
Jag undrar om Niall tänker åka till Evelyn?
Jag vet att dom pratade om att hon skulle komma till London en vecka eller så eftersom hon har en veckas lov som börjar på måndag.
Lägenheten var tyst och mörk.
Allt som hördes var det tysta ljudet från tv:n och allt ljus som fanns dom ifrån tv:n och en liten lampa i köket.
Jag stängde av tv:n och lampan och bestämde mig för att lägga mig och sova.

Liams perspektiv:
Klockan var ungefär tre på natten.
Huset var tyst och allt var mörkt.
Jag hade vaknat flera gånger och somnat om men den här gången kunde jag inte det.
Jag låg bara och vände och vred mig.
Ända tills jag hörde något.
Jag hörde någon gå, öppna dörrar och hålla på med något som lät som glas eller nycklar eller smycken eller nått sånt.
Jag låg helt tyst och lyssnade.
Jag hörde ett glas tappas i golvet.
Ljudet fick mig att rycka till.
Tyst klev jag upp ur sängen.
I bara mjukisar och T-shirt smög jag ner för trappan.
Jag tände lampan i köket och gick in i köket.
En tjej med svart hår, svarta pumps och en svart kort och tight klänning vände sig om.
Hon hade två piercingar i läppen, svart nagellack och en massa mörkt smink.
Hon såg på mig med hennes klarblå ögon.
Dom ögonen kände jag igen.
Emely.

Wooops, undra vad som händer nu?;)
Jag tänkte tacka för kommentarerna och fråga om jag skulle kunna få över 10 kommentarer nu? :)
Glöm inte att fråga frågor i frågelådan! :)