Vissa saker hade jag tänkt på flera gånger tidigare och vissa saker hade jag aldrig ens trott att jag skulle tänka på.
Jag antar att det är så när någon sliter ut ens hjärta och stampar på det tills det är i tusen bitar.
Eller någon och någon.
Jag hade orsakat det helt själv.
Hade jag inte varit så dum så hade Liam suttit här bredvid mig nu och hållit om mig.
Men så är det inte och så kommer det aldrig mer bli.

 Emelys perspektiv:
Jag måste lösa det här, tänkte jag och samlade ihop mig och reste på mig.
Mobilen låg i väskan som jag hade slängt ifrån mig tidigare så jag gick fram till väskan och tog upp den.
Med skakande händer slog jag Liams nummer.
Jag slog fel nummer så jag var tvungen att slå om numret flera gånger innan jag äntligen lyckades knappa in rätt nummer.
Andetagen var hackiga och tunga när jag lyfte mobilen till örat.
En signal gick.
Två.
Tre.
Ingen svarade och jag kom till telefonsvararen.
- Fan, mumlade jag för mig själv och slog om numret.
Han måste svara!
Han bara måste!
Paniken växte inom mig.
Jag vet inte varför, den bara kom.
Om jag måste ringa tusen gånger för att han ska svara så gör jag det.
Jag lyssnade på signalerna som gick.
Inget svar igen utan bara telefonsvararen.
Argt la jag på och skrek rakt ut.
Ilskan tog nästan över mig.
Varför svarar han inte?
Sen kom de otäcka tankarna.
Har det hänt honom något?
Har han blivit påkörd, skjuten, skadad, rånad eller råkat illa ut?
Paniken kom tillbaka fast mer nu.
Tänk om det har hänt nått?
Tankarna fick mig att ringa igen.
Fast nu gick det bara tre signaler innan det tutade upptaget.
Så jag ringde igen och igen.
Upptaget efter några signaler varje gång.
Tills den sjunde gången jag ringde för då kom jag direkt till telefonsvararen.
Hans mobil är avstängd.
Jag la på och slog min näve hårt emot golvet.
Sen kom jag på att jag kunde lämna ett medelande.
Jag ringde, kom direkt till telefonsvararen och började prata med paniken och gråten i rösten.
- Liam snälla du svara, jag vill bara veta att du mår bra och att inget har hänt dig och sen vill jag säga att inget är ditt fel.
Jag tog en paus och andades häftigt innan jag fortsatte.
- Du måste komma tillbaka eller i alla fall låta mig förklara, inget är ditt fel eftersom det var jag som gjorde fel och jag ångrar att jag blev arg på dig.
- Jag känner mig som en idiot, förlåt mig, sa jag sist.
- Snälla ring mig och berätta att du mår bra i alla fall, sa jag efter en stund och sedan la jag på.
Tårarna kom.
Jag satt med mobilen i handen och bara stirrade när skärmen slocknade.
Tårarna droppade ner på skärmen och jag kunde se min egna spegelbild.
Jag var inte nöjd med det jag såg.
Jag var en idiot.
En idiot med puffiga och rödgråtna ögon.
Och jag satt alldeles stilla och stirrade på skärmen väldigt länge tills jag hörde ytterdörren öppnas.
- Liam? Fick jag frågade fram.
Frågan var mer som en viskning.
Jag hörde steg i trappan.
Försiktigt reste jag på mig och gick fram till spegeln.
Med tröjärmen torkade jag ögonen när jag hörde steg förbi min dörr.
Snabbt kollade jag mot dörren i hopp om att få se Liam.
Men nej.
Johnatan gick förbi mitt rum och in på hans rum.
Jag suckade men var ändå glad över att han inte kollade på mig.
Då hade han sätt mina ögon och förstått att något var fel.
- Johnny var är klockan? Ropade jag.
Johnny är hans smeknamn.
I stort sätt så kallar alla honom det.
- Halv tre! Ropade han.
Jag nickade långsamt.
Halv tre.
Plötsligt kom jag på det.
Annie.
Liam skulle egentligen ha hämtat henne två.
Fan, mumlade jag och sprang ut ur mitt rum med mobilen i handen.

Tack för kommentarerna, ni får nog ett kapitel till idag! :)
Kanske två?
Och om jag inte har något liv så skriver jag kanske klart fanficen idag?
Fast nää, kanske imorgon eller på söndag?
Skriver till kapitel 50 iallafall :D