Första gången vi träffades och tog en promenad och åt Subway till middag.
Det var ingen dejt.
Bara vänner som lärde känna varandra.
Och sen ledde det till något större.
Som nu var som bortblåst med vinden.
Och ja, det gjorde ont.
Så sjukt ont.

Liams perspektiv:
Jag och Zayn gick sakta på gatan på väg hem.
Mina ögon var rödgråtna igen, jag kunde inte hålla gråten inne.
Jag saknar henne.
Väldigt mycket.
Jag stod knappt ut med att det var slut.
Även fast jag fortfarande är arg.
Zayn hade sagt att jag skulle låta det gå några dagar och sen prata med varandra.
Det lät vettigt även fast jag inte visste vad jag skulle säga till Emely.
Emelys perspektiv:
Jag gick på stan med Lilly.
Hon köpte ett par ballerinor, ett par jeans och en blus medans jag bara köpte en blus.
Vid fem var jag hemma.
Runt sju skulle Lilly ut med Daniel.
Jag skulle nog bara sitta och deppa framför tv:n.
Mamma stod i köket och lagade mat, Johnny var på hans rum, Annie lekte med några dockor i vardagsrummet och jag satt i soffan och bläddrade igenom alla tv kanalerna.
Jag hörde telefonen ringa i köket och sen hörde jag mamma svara.
- Celine Collins här.
Jag fortsatte bläddra igenom tv kanalerna medans mammas dämpade prat hördes i bakgrunden.
Efter ett tag la mamma på och kom ut i vardagsrummet.
- Em du kan aldrig gissa vem som ringde! Utbrast hon och ställde sig framför tv:n.
- Nä vem? Frågade jag ointresserat och böjde på mitt huvud i försök att se tv skärmen.
Kanske var det mormor? Hon ringer med mellanrum.
Pappa? Nä aldrig. Han stack när mamma var gravid med Annie.
Vem kan det vara?
Inte för att jag brydde mig så mycket.
Mamma sa något namn som jag inte kände igen.
- Och vem är det? Frågade jag fortafarande lika ointresserad.
- Han kommer ifrån SYCO music, sa mamma glatt.
SYCO music? Det var som om en klocka ringde inom mig.
Ett skivbolag…
Är inte det One Directions skivbolag?
Jag kollade på mamma med stora ögon.
- Dom vill signa dig! nästan skrek hon.
Chockat la jag händerna för munnen.
- Va? Utbrast jag.
- Ja, dom såg dig i ”I’m a star” och har fått tag på din demo och lyssnat på dig så dom vill boka några möten och skriva kontrakt med dig!
Det här var inte sant.
Herregud.
Lyckan bubblade inom mig.
- Va? Skrek jag överlyckligt.
Jag hoppade upp och kramade om mamma.
- Du åker till London på imorgon, sa mamma glatt.
- Själv? Frågade jag.
Hon nickade.
- Jag måste ta han om Johnny och Annie, men jag vet att du klarar dig, sa hon och log.
Jag nickade och sen sa mamma att hon skulle fortsätta laga mat.
Jag log stort och såg säkert jätteidiotisk ut men jag var så glad.
Min dröm var på väg att gå i uppfyllelse.
Detta var stort.
Med ett minst lika stort leende började jag packa ner lite kläder och andra saker i en väska.
Min första tanke när jag hade lugnat ner mig var att ringa Liam och berätta men sen kom jag ihåg att han faktiskt inte fanns där lägre.
Då försvann lyckan och istället sjönk jag ner på min säng och kände saknaden av honom.