Freedom comes when you learn to let go, kapitel 25

- Did you let anything of this “fame-things” get to your head?
- No, I’m not like that, nästan skrek jag.
- Then tell me what’s wrong so I can help you, sa mamma högt med en orolig men
ändå omtänksam röst.
- Mary called from the hospital, she’s diagnosed with leukemia.

Marys perspektiv:
Hans röst försvann,jag hörde en krash och sen var han borta.
Jag undrarde om han tappat mobilen eller i värsta fall slängt iväg den.
Han skulle inte lägga på.
Eller?
Kanske han inte vill gå ut med nån som är sjuk?
Någon vars liv hänger på andra nu?
Alla dessa tankar var jobbiga.
Jag kommer tappa mitt hår, bli benigt smal, behöva spendera massor av tid på sjukhuset och göra massor av behandlingar och operationer.
Jag vet inte mycket om leukemi, man kanske inte alls opererar?
Trots alla dessa frågor så va min största fråga den mest otäcka och den som jag inte vill ha svar på.
Kommer jag dö?

Nialls perspektiv:
Min gamla mobil låg i min hand, utanför fönstret susade världen förbi.
Varför?
Jo för att jag sitter på ett tåg.
Ett tåg på väg mot London.
Jag var tvungen att träffa henne.
Jag packade, sa hejdå och åkte.
Vad jag visste så skulle Michel, Marvel och deras pappa åka och hälsa på henne om en vecka.
Men jag kunde inte vänta så länge.
All tid var viktig nu.

Oh yeah jag ska börja uppdatera igen! :D 
Tack för alla positiva kommentarer! :D



Freedom comes when you learn to let go, kapitel 24

Jag plockade upp min mobil ifrån nattduksbordet bredvid sjukhussängen och knappade
in Nialls nummer.
- Hi Mary, hörde jag hans glada röst säga.
Jag tog ett djupt andertag innan jag pratade med svag röst.
- Niall… I have leukemia.


Nialls perspektiv:
-W-what? Sa jag chockat.
Min röst var så svag att det kom ut mer som en viskning.
Min kropp var paralyserad.
Att bara hålla i mobilen blev en utmaning.
- No, no you’re just joking around, right?
- No, the doctor just told me, all the tests show it.
- No way.
- Yes Niall.
- No way!
Skrek jag.
- It’s true, I’m sorry.
Jag hörde hur hon försökte hålla tillbaka tårarna.
- I’m so sorry, viskade hon.
Jag knöt min ena knytnäve i ett desperat försök att hålla all vrede inom mig.
Varför?
Fören gångs skull så skulle jag äntligen göra rätt, visa att jag faktiskt kan
lita på mina känslor och då måste universum komma och förstöra det.
Jag hörde inget mer från henne än hennes tunga raspiga andetag.
Vreden tog över helt och med en snabb rörelse med min arm så låg mobilen med en
spräckt skärm på golvet.
Jag hade slängt den i väggen med ett frustrerat skrik.
Sedan föll jag ner på knäna och täckte ansiktet med mina händer.
Tårarana rann hejdlöst.
Vad är det mening att jag ska göra nu?
Jag hörde hur nån sprang i trappan.
Sen flög min dörr upp.
Jag hörde någons djupa andetag innan jag kände en varm famn om mig.
Inte Marys, som jag önskar.
Nä utan mammas.
Nästan lika bra.
- Niall darling?
Jag bara fortsatte gråta hejdlöst.
- What’s wrong?
Hennes mjuka röst lät skakig.
- T-the-ey ca-can-t-t d-do t-ti-is-s.
Min egna röst var bortom skakig.
Den lät förstörd, som om någon hade slagigt mig i magen så var det svårt att få
fram ord.
- Who can’t do what?
Jag försökte samla mig men det var i stort sätt meningslöst.
- I c-called her m-mom, I did.
- Called who?
- D-demi.
- Is she the one who did something?
- N-no.
Mamma höll om mig hårdare och sen fortsatte jag, trots mitt tunga gråtande.
- W-we wer-re s-supposed to-o m-meet when I g-got home b-but I c-called-d her
an-nd I s-said that I c-couldn’t c-cause Ma-ary wa-as fin-nally r-ready to g-go
out wi-ith me.- So you’re not going out with Demi?
- No, w-we are just friends, I never really liked her the same way as I like
Mary anyways.
- And you’re going out with Mary, so what’s the problem?
- I d-don’t know, they want to punish me?
- Who? For what?
- The universe.
- What do you mean Niall?
Jag satt tyst en stund.
Mina ögon sved men jag kunde inte sluta gråta.
- I did something, I don’t know if it’s that I were going to go out with Demi
even if I loved Mary back then or if I finally did something right like asking
Mary out.
Jag hörde mammas andetag.
- The universe wants to make my life crap from now on anyways, and I know that
I’m in One Direction and singing is my dream and I’m living it so my life can’t
be crap but right now everything is falling apart.
- Because of what? What happened Niall?
Mamma lät orolig.
- Did you let anything of this “fame-things” get to your head?
- No, I’m not like that, nästan skrek jag.
- Then tell me what’s wrong so I can help you, sa mamma högt med en orolig men
ändå omtänksam röst.
- Mary called from the hospital, she’s diagnosed with leukemia.

And oh yeah I'm back from Toronto. Hade det fantastiskt!! :D
Hoppas ni gillar det här kapitlet :)
Funderar på att lägga av med att skriva... Vad tycker ni?

Freedom comes when you learn to let go, kapitel 23

Han var tyst.
- What are you trying to say anyway Niall?
- Ehm…
- Just tell me, please?
- I-I….
Han var tyst en stund innan jag fick den största chocken någonsin.
- I love you Mary.



Nialls perspektiv:

- I-I lo-love you t-too, stammade hon fram ifrån andra sidan telefonlinjen.
- Really?
- Yeah, yeah I really do.
Leendet på mina läppar var stort.
- Are you coming home soon? Frågade jag.
- I don’t know, sa hon tyst.
- Where are you right now?
- At the hospital.
- When are they letting you go?
- I don’t know, soon I hope.
Det var tyst en stund.
- Will you wait? Frågade hon.
- What do you mean? Frågade jag förvirrat.
- You said you love me, nästan viskade hon.
- Yeah… började jag i hopp om att hon skulle fortsätta.
- I won’t be able to be with you all the time, you’ll be traveling the world
with your band and I’ll be here.
- At the hospital, la hon till innan hon suckade.
- Will you wait for me or will you let me go?
Innan jag hann svara så pratade hon igen.
- If you’ll stop loving me once you’re not home then tell me, I don’t want a
broken heart.
- I won’t ever stop loving you.
- Good to know, sa hon tyst.
- What are they doing? Frågade jag.
- What?
- The doctors.
- Oh, just running some tests of lot of different things.
- What kind of things?
- I don’t know.
- Please tell me?
- I said I don’t know!
- You know what happened and what you feel!
Hon suckade.
- For like two months I’ve been sick, not everyday just somedays.
- What kind of sick?
- My body hurts, I have fever and feel really cold then really warm, and just
regular sickness things.
Hon suckade innan hon fortsatte.
- I got a cold and a few days after it got worse and I got fever and stuff and
I was home for a week, two weeks later I got it back but worse so mum and I
went to the hospital and they gave me medicine to get rid of the flu and it
worked so I was only sick for a week but then I got the cold again and I was
getting paler and paler so they said that if I get the flu again I have to come
back so they can give me stronger medicine and that’s what I did and then I
came back to Ireland and then my lungs started to become all weird and here I
am now, pale as ever and feeling worse than ever and they say that it isn’t the
flu.
- What is it?
- Not a mean virus like I thought, they don’t know yet but something in my
blood is wrong.
- Call me when you  know okey?
- Okey.
- I have to go, sorry.
- Alright, speak to you later yeah?
- Yeah.
- Bye.
- Bye.
Sen la jag på.
Oroligheten höll på att driva mig galen.
- Niall are you coming? Hörde jag Greg ropa.
- Yeah! Svarade jag och la ner mobilen i fickan.

Marys perspektiv:
- I’m sorry miss.
Det spelar ingen roll om någon är ledsen, det kommer inte fixa sig för det.
Provsvaren kom.
Oftast vill man att saker ska vara positiva.
Människor ska vara positiva.
Men inte nu.
Jag önskade att det skulle vara negativt men nej.
Jag hörde mamma sucka och jag vände mitt huvud smått och såg henne sitta med
handen över munnen som hon ofta gör när hon är upprörd.
- We’ll give you some medicine, you have to take it twice everyday and the
treatment will start tomorrow.
Mamma nickade och kollade på mig.
Jag kände inget.
Bara tomhet.
Jag visste att det var en dum ide allihop med Niall.
Allt jag kommer göra nu är att svika honom.
Vem som helst skulle ha fått panik nu.
Skrikit och gråtit och sagt att det bara var en dröm.
De skulle varit rädda och ledsna.
Men inte jag.
Jag kände inget.
Inte än.
Jag kunde bara inte förstå allvaret än.
- Mum?
- Yeah?
Hon såg gråtfärdig ut.
- I’ll be fine, sa jag tyst.
Hon bara nickade.
- Can I be alone?
Hon nickade igen och reste sig ifrån stolen hon satt på.
Hon kramade mig och gick ut ur rummet för att ringa pappa.
Tårarna rann ner för hennes kinder.
Jag plockade upp min mobil ifrån nattduksbordet bredvid sjukhussängen och knappade
in Nialls nummer.
- Hi Mary, hörde jag hans glada röst säga.
Jag tog ett djupt andertag innan jag pratade med svag röst.
- Niall… I have leukemia.

Dålig uppdatering javet, men jag har fullt upp...
DAM DAM DAAAAAAM!
Vad kommer hända nu?;)

Freedom comes when you learn to let go, kapitel 22

 
 
- Well there have been this one weird feeling since she and her brothers
stepped out of the car for the first time this summer, började jag I hopp o
matt hon skulle fatta.
- So you do love her?
Jag struntade I huvudet och lät hjärtat tala istället.
- Yes, yes I do love her.



Marys perspektiv:
- I feel so lonely.
- Don’t, you know I’m only a phone call away.
- I know but I wish I was on Ireland with you and my brothers and dad.
- I know, you will soon be.
- What if I have to stay here for three weeks?
- Then we’ll meet up in London, I’m not gonna forget about you and lose the
contact I promise.
- What if it happens anyway? You have tour and stuff and well I jus…
- We won’t lose contact again Mary!
- You can’t promise that!
- Yes I can!
- No!
- Yes!
- And what makes you promise that?
- I can’t tell you.
- Why not?
- I just can’t okey?
- Okey.
- I promise okey?
- Okey.
- Do you belive me?
- For some weird reason yes I do belive you.
- Good.
En tystnad uppstod.
Inte en pinsam utan en lugn tystnad.
- Mary?
- Uhu?
- If I told you a secret would you keep it?
- Ofcourse!
- Would you think of me like a freak if I told you?
- You’re not a freak Nialler.
- So I can tell you?
- Anything, I’ll keep your secrets safe.
Jag hörde honom andas snabbt.
- Have you ever felt one feeling for someone and one day you just feel different?
- Like a different feeling?
- Yeah.
- I don’t know what you mean.
- Imagine you bestfriend or teacher.
- Okey.
- You feel like it’s never going to be any not-friends love right?
- Right.
- And then one day when they walk in the classroom or say hi to you there is a
different feeling.
- Like a feeling of love?
- Yeah, I think so?
- You think so?
- I don’t really know what love means.
Han har en poäng, vad betyder egentligen kärlek?
- If you suddenly feel like you need this person more than before, you smile
whenever someone says their name or you feel your heart beating harder, sa han
tyst.
- Have you ever felt like that when it comes to someone you never thought you
would feel that for?
Jag tänkte efter, enkelt svar!
Ja.
- Yes.
Han var tyst.
- What are you trying to say anyway Niall?
- Ehm…
- Just tell me, please?
- I-I….
Han var tyst en stund innan jag fick den största chocken någonsin.
- I love you Mary.

Texten och bilderna är messed up!
Iallafall sorry att jag inte har uppdaterat, har hänt en del saker så som vistelse på sjukhuset pga. att mitt knä gått ur led igen och sånt...

Freedom comes when you learn to let go, kapitel 21


Jag suckade tungt och kände hur ont det gjorde i lungorna.
Varför var jag tvungen att hoppa runt?
Dum som jag är så gjorde jag det även fast jag visste att det inte var bra.
Och nu sitter jag här istället för att vara med Niall.
Jag önskar jag får ett tillfälle att berätta för honom hur mycket han betyder.

Nialls perspektiv:
Michel och Marvel var väldigt nedstämda när Mary åkte och sa att dem bara skulle sova resten av dagen.
Jag log och var mig själv.
På utsidan.
På insidan var jag döende.
Du vet när man känner på sig att nått är fel även fast alla säger tvärtemot?
Så känner jag.
Hon har inte influensa.
Jag bara känner det på mig.
Jag hjälpte mamma med maten, kollade film med Greg och skrattade åt pappas skämt.
Men ändå kändes något fel.
Det känns som om en del av mig har försvunnit.
- Niall honey don’t worry about her, hörde jag mammas mjuka och lugnande röst
säga.
Är det så tydligt?
- I’m trying but it seems like it’s not working.
- Darling will you tell me the truth if I ask something that may sound weird?
Jag nickade.
- Do you love her?
- Ofcourse she is my bestfriend!
- I don’t mean like a bestfriend Niall.
Det vart tyst medans jag tänkte efter.
- I don’t know.
-What are you lisening to? Frågade min mamma.
Frågan förvirrade mig verkligen.
- What?
- Heart or head?
Svaret var lätt.
- Head.
- You listen to much to your head honey, listen to you heart for once.
Jag nickade.
- So are you in love with her?
- Well there have been this one weird feeling since she and her brothers
stepped out of the car for the first time this summer, började jag I hopp o
matt hon skulle fatta.
- So you do love her?
Jag struntade I huvudet och lät hjärtat tala istället.
- Yes, yes I do love her.


Texten vart konstig och kapitlet kort men I hope you like it anyway :)


Freedom comes when you learn to let go, kapitel 20


- Promise me to tell me the truth?
Jag nickade igen och såg hur ont hand hade inombords genom hans ögon.
- You’re sick, right?
Jag nickade.
Han blinkade många gånger för att inte gråta.
Det gjorde så ont inom mig att se honom så ledsen.
- And it’s not the flu, right?


Marys perspektiv:
- I don’t want to talk about it, sa jag men det kom ut mer som en viskning.
- I understand, sa han och kramade om mig.
- But promise one last thing? Frågade han.
- What is it?
- Promise you talk to me if there is something you need you talk about.
- Promise, lovade jag.
Han släppte taget om mig och såg på mig.
- I’m so sor…
- Don’t, avbröt jag honom.
- I’m going to London to check some things and I’ll be fine and I’ll be back before you can say glassdoor, jag jag och han skrattade.
- Every time you go I have to say these weird things.
Jag log emot honom.
- And when I’m back let’s get that date on shall we?
Hans ögon sken up och han såg på mig med ett leende.
- You still want to go out with me?
Jag nickade.
- Okey, be back soon, sa han och lät plötsligt ledsen igen.
- I will.
- And text or call me?
- I will.
Han kramade om mig en sista gång.
Jag drog in hans doft och kramade honom tight tillbaka.
- Bye, viskade han i mitt öra.
- See ya, sa jag innan jag gick med mina långsamma steg emot bilen.
Med kramar och många ord som var jobbiga att höra sa jag hejdå till min pappa och mina bröder.
Jag klev in i bilen och mamma startade motorn.
Hejdå allt jag håller kärt här på Irland.
Hoppas vi möts igen.
Allt försvann mer och mer.
Jag suckade tungt och kände hur ont det gjorde i lungorna.
Varför var jag tvungen att hoppa runt?
Dum som jag är så gjorde jag det även fast jag visste att det inte var bra.
Och nu sitter jag här istället för att vara med Niall.
Jag önskar jag får ett tillfälle att berätta för honom hur mycket han betyder.

Kort kapitel I know men jaja ;)




Freedom comes when you learn to let go, kapitel 19


- Just give her some rest and don’t get mad at her, okey?
Jag nickade och Marvel såg på mig med hans ledsna ögon.
- Bye Niall, sa han och stängde dörren rakt framför mig.
Jag slog argt min hand på närmsta träd.
Varför kan ingen berätta nått för mig!?


Marys perspektiv:
Har du någonsin känt att du har svikit någon?
Någon som betyder så mycket för dig att det inte går att förklara med ord?
Exakt så känner jag.
Med ben som känns som spagetti och andetag som gör ont att ta gick jag ut igenom dörren.
Tre veckor.
Det är allt som har gått.
Jag har tre veckor kvar, det borde jag i alla fall ha.
Nu vet jag inte.
Marvel höll mig runt midjan som stöd och Michel bar min väska.
Tre veckor kvar på Irland, jag vill verkligen ha dem!
Jag såg Niall stå på hans gård och kolla på oss.
Skulden sköljde över mig.
Jag missade vår dejt igår, jag svek honom.
Nu står han där med sorg i hans ögon.
- I need to talk to Niall, sa jag med en svag röst till Marvel.
Han nickade.
- Will you be able to walk by yourself?
Nu var det min tur att nicka.
Han släppte mig och gick för att prata med min mamma som har kommit för att hämta mig.
Hem till London.
Och förhoppningsvis får jag komma tillbaka till Irland innan mina bröder åker hem.
Långsamt gick jag emot killen med de fantastiska blåa ögonen.
Mina mörkblå Toms drogs emot gruset och mitt hår fångades upp av den lätta vinden.
Svarta jeans, vitt linne, svart tubhalsduk och mörkblå hoodie.
Medans jag gick drog jag hoodien närmare min kropp för att få mer värme.
Blicken fäst på marken.
Jag stannade upp när jag såg ett par vita supras.
Min blick for långsamt uppåt tills jag mötte de blå ögonen.
Hur ska jag klara mig utan dem?

Utan honom?
- I’m sorry, mumlade jag.
Tårarna brännde bakom ögonlocken.
Jag stängde ögonen hårt för att inte gråta.
Mitt huvud vändes neråt, jag vill inte möta hans blick.
Plötsligt kände jag hur några fingrar under min haka lyfte upp mig huvud igen.
- Don’t be, sa den änglalika rösten tillhörande Niall.
- You’re sick, it’s not your fault.
Jag tog ett djupt, plågsamt andertag och mötte hans ögon.
- Will you promise me three things?
Jag nickade.
- One, promise me to focus on trying to get better again?
Jag nickade igen.
- Two, promise me to come back to me?
- I’ll try, sa jag med en svag röst.
- No don’t try, that’s not good enough, I need you to promise me to not forget me? To come back to me or let me come to you? To let me talk to you, help you?
Jag nickade och pratade med en så svag röst så att det lät som en viskning.
- I promise.
- Three, sa Niall och tog ett djupt andertag.
- Promise me to tell me the truth?
Jag nickade igen och såg hur ont hand hade inombords genom hans ögon.
- You’re sick, right?
Jag nickade.
Han blinkade många gånger för att inte gråta.
Det gjorde så ont inom mig att se honom så ledsen.
- And it’s not the flu, right?


Kommentera vad ni tycker ska hända! :)
Har lite ont om ideer igen.....






Freedom comes when you learn to let go, kapitel 18


Låten slutade och jag slutade hoppa runt.
Min andning blev ansträngd, jag har ju ganska bra condition ju?
Andetagen vart hackiga och jobbiga att ta.
All lycka var nu utbytt med skräck.
Jag föll ner på golvet och använde min sista luft för att skrika.
- DAD HELP!


Nialls perspektiv:
Frustrerat slog jag med knytnäven I luften.
- Come on Mary, pick up, mumlade jag medans signalerna gick.
Jag höll telefonen hårt i handen.
Signalerna slutade gå och jag kom till röstbrevlådan.
Klockan var kvart över sju och jag skulle mött Mary för 15 minuter sedan.
Jag la ner mobilen i fickan och gick emot hennes hus.
Tänkte hon bara strunta i dejten sådär?
Fattar hon inte hur mycket jag gillar henne?
Jag har aldrig känt mig så dum som jag gör nu.
Jag vart dissad av någon jag känt hela mitt liv.
Marvel öppnade dörren när jag ringde på.
- Uhm, hey… are Mary home? Frågade jag och kliade mig i nacken.
- Eh… yeah, but she’s…very tired, sa han och undvek ögonkontakt.
- She said she was meeting me up for a walk, ljög jag.
- She can’t, sa Marvel snabbt.
- Why?
Han såg allt annat än bekväm ut.
- Why Marvel? Frågade jag aningen irriterad.
- She’s sick again, sa han.
- What?
Hur kan hon gå ifrån att må bra till att bli sjuk på bara någon timme.
Marvel nickade och undvek fortfarande ögonkontakt.
- Bullshit, sa jag och stirrade på honom.
- She could have told me she didn’t want to spend time with me!
- Mate she loves spending time with you.
- Obviusly not.
Jag kände mig arg.
Arg, sviken och förvånad.
Jag trodde inte hon var sån.
- She is sick Niall, I promise you, sa Marvel.
- Can a person go from feeling good to being sick in a hour? No Marvel, sa jag.
- Yes they can!
- No that’s bullshit!
- No Niall, you are acting like bullshit! Why do you have to hang out with her now? You can take a walk tomorrow!
Marvel kollade på mig, men hans ögon ville inte möta mina.
- You don’t understand, sa jag tyst.
Äntligen mötte hans ögon mina.
Dem var ledsna och samtidigt arga.
- No, you don’t understand! Nästan skrek han.
- And I’m sorry but you got to go.
Jag kollade på honom.
Hans glansiga ögon och röda kinder.
Rödare än vanligt.
- You’ve been crying? Sa jag mer som en fråga.
- No, nästan viskade han.
- Forget it, why are you lying to me? All of you! Why? Frågade jag argt.
- She loves you and she loves spending time with you, me and Mike loves you to and we also love spending time with you, don’t ever doubt that Niall, började han.
- But me and my family are having a difficult time in life right now and you got to understand that, don’t ask, don’t judge, just understand.
Jag fattade inget.
Vadå svår tid?
- Just give her some rest and don’t get mad at her, okey?
Jag nickade och Marvel såg på mig med hans ledsna ögon.
- Bye Niall, sa han och stängde dörren rakt framför mig.
Jag slog argt min hand på närmsta träd.
Varför kan ingen berätta nått för mig!?

Enjoy! Och kommentera! :)


Freedom comes when you learn to let go, kapitel 17


- I would love a future like the one you want and I want to be there until I’m old cause I want a happy long life, sa jag.
Han nickade och kollade på mig.
Hans glittrande glada ögon var plötsligt inte lika glada längre.
De såg på mig med en orolig blick.
- You are worried, sa han.
- No, sa jag och skakade på huvudet.
- Yes you are, I can see it, what’s wrong?
Jag suckade tyst innan jag kollade på honom och mötte hans blåa ögon.
- I’m worried the time will fly by to fast.


Marys perspektiv:
- No, I’m home in like three weeks? Sa jag mer som en fråga till min kompis på andra sidan telefonlinjen.
- I’m bored to hell here without you! Sa hon medans jag skrattade.
- Mary!?
Niall?
- Ehm, Emma I go…
- Mary!?
Vad vill han? Varför är han i mitt hus?
Duh Mary han är din bästa vän.
Eller ja inte länge till kanske…
- May who’s that? Frågade Emma nyfiket.
May, hon är den ända som kallar mig det.
Jag fattar inte varför hon inte bara kan säga Mary istället?
- Probably Marvel or Michel, gotta go bye! Sa jag snabbt innan jag la på.
Jag vill inte ha några frågor som jag inte kan svara.
- Sunshine? Frågade Niall medans han öppnade dörren till mitt sovrum.
- Mhm? Frågade jag och tog ner fötterna ifrån skrivbordet och snurrade runt på min skrivbordsstol så att jag såg honom.
Han log emot mig innan han gick in och satte sig på min säng.
Jag snurrade sakta på stolen emot sängen och kollade på honom.
- You remember how you said yes to a date with me? Frågade han med blicken fäst på golvet.
Ett leende smög sig upp på mina läppar medans fjärilarna i min mage började hoppa runt.
Om dom nu kan hoppa?
Dom var ganska överexalterade i alla fall.
- Yeah, sa jag tyst.
- I’m taking you out tonight, sa han nöjt och reste sig ifrån sängen.
Jag kollade på honom som om han var dum i huvudet.
- Where? Frågade jag väl medveten om att det inte finns någonstans ”dejtaktigt” att gå till här ute på landet.
- I’ve got it all figured out, take on something like jeans and a hoodie, nothing formal, sa han och log.
- And be ready outside your house at seven, la han sedan till.
Jag nickade och han gick ut ifrån rummet.
Jag andades ut.
Inget uppklätt bara nått vardagligt, det känns skönt.
Det betyder att han inte tänker ta mig till någon överdyr restaurang.
Leendet på mina läppar växte och jag kände mig lyckligast i världen.
Med mobilen inkopplad i radion och ”Up all night” på högsta volym hoppade jag runt och dansade i rummet.

It feels like we've been livin' in fast forward
Another moment passing by
The party's ending but it's now or never
Nobody's going home tonight

Katy Perry’s on replay
She's on replay
DJ got the floor to shake, the floor to shake
People going all the way
Yeah, all the way
I'm still wide awake

 Jag sjöng med medans jag hoppade runt och dansade­.

I wanna stay up all night
And jump around until we see the sun
I wanna stay up all night
And find a girl and tell her she's the one
Hold on to the feeling
And don't let it go
'Cause we got the floor now
Get out of control
I wanna stay up all night
And do it all with you
Up, up, up all night
Like this, all night, hey
Up all night
Like this, all night, hey
Up all night

Lyckan bubblade nästan över.
Och leendet på mina läppar vart stort.

Don't even care about the table breaking
We only wanna have a laugh
I'm only thinking 'bout this girl I'm seeing
I hope she’ll wanna kiss me back

Katy Perry’s on replay
She's on replay
DJ got the floor to shake, the floor to shake
People going all the way
Yeah, all the way
I'm still wide awake

I wanna stay up all night
And jump around until we see the sun
I wanna stay up all night
And find a girl and tell her she's the one
Hold on to the feeling
And don't let it go
'Cause we got the floor now
Get out of control
I wanna stay up all night
And do it all with you
Up, up, up all night
Like this, all night, hey
Up all night
Like this, all night, hey
Up all night

 För en gångs skull var oron utbytt med lycka.
Nästan i alla fall.
Oron finns där det är bara det att lyckan är större just nu.

Katy Perry’s on replay
She's on replay
DJ got the floor to shake, the floor to shake
Up all night, up all night

I wanna stay up all night
And jump around until we see the sun
I wanna stay up all night
And find a girl and tell her she's the one (she's the one)
Hold on to the feeling
And don't let it go
'Cause we got the floor now
Get out of control
I wanna stay up all night
And do it all with you (do it all with you)
Up, up, up all night
Like this, all night, hey
Up all night
Like this, all night, hey
Up all night

Låten slutade och jag slutade hoppa runt.
Min andning blev ansträngd, jag har ju ganska bra condition ju?
Andetagen vart hackiga och jobbiga att ta.
All lycka var nu utbytt med skräck.
Jag föll ner på golvet och använde min sista luft för att skrika.
- DAD HELP!


Whoopsie, aja kommentera på nu!;)


Freedom comes when you learn to let go, kapitel 16


- Wanna walk? Frågade han och kom närmare mig.
- Sure, sa jag och kände hur det bultade.
Det pirrade i hela min kropp.
Kärlek såklart.
Jag log åt tanken.
Från och med nu ska allt bara gå bra.
Allt måste bara gå bra.
Jag tänker inte svika nån.
Speciellt inte Niall.


Marys perspektiv:
- How are you? Frågade Niall efter att vi gått I tystnad längst den otraffikerade grusvägen.
Landet är verkligen mysig på sånt sätt att man får vara i lugn och ro.
Inga bilar eller stora folkmassor, jag trivs bättre här än inne i stan.
Jag förstår varför Niall ville komma hit, såklart för att träffa sin familj, men också för att få lugn och ro.
Snart har tre veckor passerat och inte ett ända fan har dykt upp.
Jag vände mitt huvud och kollade upp på den blonda killen med de fantastiska blåa ögonen.
- Good, svarade jag.
-Thanks, sa jag sedan, det kom ut mer som en viskning.
Jag såg ett leende sprida sig över hans smått rosa läppar, inget stort leende men ändå ett fint leende.
- How are you? Frågade jag.
- Oh… good, svarade han.
Jag nickade och vi fortsatte gå i tystnad.
Ingen obehaglig tystnad utan en mysig en.
Som när man bara njuter av varandras sällskap.
- Can I ask you something?
Hans fråga fick mig att komma tillbaka till verkligheten.
- Yeah sure, svarade jag och kollade upp på honom.
Han hade händerna i hans jackfickor.
Niall var tyst ett tag innan han kollade på mig och började prata.
- Do you belive in soulmates?
- What do you mean? Frågade jag lite förvirrat.
- You know, do you belive that you will meet someone that’s perfect for you?
Jag tänkte efter ett tag innan jag nickade.
- Yeah, yeah I do, svarade jag.
Han nickade långsamt medans vi fortsatte gå.
- I have so many questions, viskade han.
Jag tror att det inte var meningen att jag skulle höra det men det gjorde jag.
- Ask, viskade jag tillbaka.
Han kollade på mig smått chockat innan han kollade ner i backen igen.
- I will, sa han.
- When the right time comes, la han sedan till.
Jag nickade smått skrämd.
När den rätta tiden kommer?
Han kanske inte har speciellt långt tid på sig att fråga alla frågorna?
När är den rätta tiden?
- Can I ask you something too? Frågade jag.
- Yes, svarade han och kollade på mig.
- How do you imagine your future? What do you want it to be like?
Han svarade inte utan fortsatte bara gå och sparka på småstenar.
Svår fråga kanske men jag måste veta om han ser mig i hans framtid.
Efter ett tag kollade han på mig och svarade.
- I want to be singing with the lads for at least a few years more, then I want to settle down, have kids and a beautiful wife.
- I want to live in a house in a nice place like this, sa han sedan och kollade sig runt.
- Feel the fresh air as I see our kids grow up and run around in the garden.
Jag kollade på honom men han kollade framåt.
I hans ögon syntes hopp och hans blick var full av drömmar.
- I want to hug my grandchildren, walk my daughter down the aisle and hand in hand with the love of my life.
- I want a happy long life, la han slutligen till.
- What about you? Frågade han och kollade på mig med han hoppfulla glittrande ögon.
- I want to live my life, every part of it.
- I would love a future like the one you want and I want to be there until I’m old cause I want a happy long life, sa jag.
Han nickade och kollade på mig.
Hans glittrande glada ögon var plötsligt inte lika glada längre.
De såg på mig med en orolig blick.
- You are worried, sa han.
- No, sa jag och skakade på huvudet.
- Yes you are, I can see it, what’s wrong?
Jag suckade tyst innan jag kollade på honom och mötte hans blåa ögon.
- I’m worried the time will fly by to fast.

JAG ÄR TILLBAKA OCH INNAN NI FÅR VÄRSTA TANTRUMET PÅ MIG SÅ SKA JAG FÖRKLARA!
Jag har varit sjuk ja!
Ni frågade om jag verkligen varit sjuk i typ två-tre veckor och ja!
Jag fick först streptoc infektion i halsen och var liggandes, sen vart jag bra och bara några dagar efter fick jag rosfeber och knölros vilka är allvarliga infektionssjukdommar som inte är att leka med.
Orkar inte förklara vad som händer men jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv!
Var liggande i ungefär två veckor, vart frisk bara nån dag sedan!
Och jag har ätit antibiotika ja och jag är fortfarande inte helt frisk.
Nu måste jag ta det lungt så att inte bakterierna sätter sig på lungorna eller något annat organ och ger mig tuberkolos eller annan sjukdom.
Och sen har jag varit lazy utan ideer till novellen!
Men jag har kommit på fler ideer nu så nu kör vi igen!
Kram på er!



Freedom comes when you learn to let go, kapitel 15


Jag skrattade och hon började också skratta.
- Hey, millions of girls would kill to be you right now, sa jag lite för egoistiskt.
- You ego, sa hon och slog till mig på armen.
- I know, sa jag skrattandes och slog till henne på armen.
Hon log emot mig.
- So? Frågade jag.
- So what? Frågade hon.
- Do we have a deal? Frågade jag och höll fram min hand.
- Yeah we do, sa hon och log innan hon tog min hand och skakade den.
Lyckligt log jag.
Äntligen hade jag någon att överösa med rosor och kramar.
Kanske låter töntigt men sån är jag.


Nialls perspektiv:
- Can you sneak out? Frågade jag Mary med mobilen tryckt emot örat.
- No, dad would kill me if he found out, svarade hon som om det var självklart.
Jag suckade.
- Pretty please? Tjatade jag.
- Tell me why you want me to sneak out?
- I want to see you, svarade jag.
- Can’t you want until tomorrow? Frågade hon.
- No, svarade jag.
Hon suckade och sen knastrade det till I luren, so om hon gick runt.
- Fine.
Glatt slog jag med knytnäven i luften.
- But I’ll get my dad to kill you instead of me if he finds out, sa hon.
Jag gav ifrån mig ett skrattande ljud.
- See you in ten minutes, sa hon och la på.
Jag log för mig själv och sparkade lätt på den närmsta stenen.

Marys perspektiv:
Jag granskade mig själv i spegeln, pudret täckte min bleka hudton.
Med pudret på ser min hud normalfärgad ut, som den var förut.
Nu för tiden är jag bara blek, jag saknar min gamla normala färg.
Jag drog på mig den koftan som låg på stolen närmast mig och sen smög jag ner
för trappan.
Jag hörde ljudet ifrån tv:n och förstod att Michel, Marvel och pappa kollade på
fotboll.
Som vanligt.
Jag passade på att öppna dörren medans dem hurrade för ett mål.
Jag drog på mig mina mörkblå Toms och smög med tysta steg ut och stängde dörren
så tyst jag kunde.
Förvirrat kollade jag mig runt, Niall syntes ingenstans.
Gruset på den smala gången ifrån min dörr till vägen knastrade under mina skor.
Plötsligt dök Niall upp ifrån knuten på huset.
- Hey, sa han och log emot mig.
- Hi, sa jag och log tillbaka.
- Wanna walk? Frågade han och kom närmare mig.
- Sure, sa jag och kände hur det bultade.
Det pirrade i hela min kropp.
Kärlek såklart.
Jag log åt tanken.
Från och med nu ska allt bara gå bra.
Allt måste bara gå bra.
Jag tänker inte svika nån.
Speciellt inte Niall.

ciao!
Nu är jag hemma ifrån Italien och det var verkligen fantastiskt!
Nu är kapitel 15 uppe(förhoppningsvis) och jag hoppas ni gillar det.
Jag försökte lägga ut det här 7418967356329§1 gånger... allt blogg.se gör hela tiden är att dampa...
men men.... så om det blir dålig uppdatering så kan det vara för att jag inte kommer in på min blogg för att skriva!
Hoppas ni har haft det lika bra som mig! :)

31/7 - 7/8

ANLEDNINGEN TILL ATT JAG INTE HAR UPPDATERAT PÅ NÅGRA DAGAR ÄR ATT JAG HAR HAFT PROBLEM MED MIN DATOR!!
Något gick snett, alla wordfiler raderade så ja alla kapitel som jag hade skrivit raderades eftersom jag inte hade sparat dem(stänger aldrig av datorn utan har den i viloläge) och ja min dator fixades och nu kan jag använda den som vanligt igen.
MEN... IMORGON ÅKER JAG TILL ITALIEN OCH ÄR BORTA TILLS DEN SJUNDE...
Och eftersom kapitlen inte var sparade så förlorade jag dem... därför kan jag inte ge er några tidsinställda inlägg... Tyvärr!
Men när jag är hemma igen så blir uppdateringen som vanligt igen.
Hoppas det är okey med er?
VI HÖRS! :D

31/7 - 7/8

ANLEDNINGEN TILL ATT JAG INTE HAR UPPDATERAT PÅ NÅGRA DAGAR ÄR ATT JAG HAR HAFT PROBLEM MED MIN DATOR!!
Något gick snett, alla wordfiler raderade så ja alla kapitel som jag hade skrivit raderades eftersom jag inte hade sparat dem(stänger aldrig av datorn utan har den i viloläge) och ja min dator fixades och nu kan jag använda den som vanligt igen.
MEN... IMORGON ÅKER JAG TILL ITALIEN OCH ÄR BORTA TILLS DEN SJUNDE...
Och eftersom kapitlen inte var sparade så förlorade jag dem... därför kan jag inte ge er några tidsinställda inlägg... Tyvärr!
Men när jag är hemma igen så blir uppdateringen som vanligt igen.
Hoppas det är okey med er?
VI HÖRS! :D

Freedom comes when you learn to let go, kapitel 14


- Thanks, not just for the chocolate, sa jag och log tacksamt emot min bror och sen gick han in. Jag satte mig till rätta i solstolen och såg på när det sista av solen gick ner. Marvel har en poäng och han har faktiskt fått mig att inse saker. Det första jag ska göra imorgon är att gå till Niall och berätta sanningen. Eller ja i alla fall vad jag känner. Frågan är bara vad som är bäst. Vänner eller tillsammans?

Marys perspektiv:
- Oh hello dear, nice to see you, sa Nialls mamma Maura när hon öppnade dörren efter att jag hade ringt på.
- Hi Maura, nice to see you too, is Niall home? Frågade jag.
- Yes, but he’s in bed and refuses to get up.
Mauras blick var lite smått oroad.
- Maybe you can make him get up? Frågade hon.
- I don’t know, I can try, svarade jag och log.
- It's worth a try, sa hon med ett leende.
- He is in his room, sa hon och klev åt sidan så att jag kunde komma in.
Jag log tacksamt och drog av mig mina skor
Sen gick jag emot Nialls rum medans Maura gick till köket.
- Hello sleepyhead? Frågade jag medans jag långsamt öppnade dörren.
Niall vände sitt huvud emot dörren men så fort han såg mig så vände han tillbaka huvudet.
- It’s almost twele, why are you sleeping? Frågade jag.
Han svarade inte utan vände sig emot väggen istället.
Jag suckade tyst och satte mig på sängkanten.
- Are you mad? Frågade jag.
- No, mumlade han irriterat.
- Yes you are, sa jag.
- No I’m not, sa han ännu mer irriterat.
Niall låg fortfarande vänd emot väggen.
- You are angry Niall, face it, sa jag.
Han satte sig snabbt upp och täcket han hade haft vid hans huvud föll ner i hans knä och hans magmuskler blev synliga.
Jag fastnade med blicken på hans vältränade mage.
- Mary I’m not angry, but you make me angry by saying that I am, fräste han till och min blick for upp ifrån hans mage till hans ansikte.
Jag suckade.
- Look I’m sorry, I don’t want to hurt you, sa jag.
- Mhm, mumlade Niall och vände på sig, la sig ner och begravde ansiktet I hans kudde.
- And I’m sorry for confusing you, I actually came here to tell you how I feel, sa jag sedan.
- If you’re gonna say the same thing as last time I don’t wanna hear, mumlade Niall ner I kudden.
- I’m not gonna say the same thing, actually it was kinda stupid to say that, sa jag.
Niall lyfte hans huvud ifrån kudden och satte sig upp igen.
- Continue, sa han och kollade undrande på mig.
- I guess I’m kinda scared of love, or well I’m scared to hurt people, sa jag.
- I just want the best Niall, you have to understand that and to be honest… började jag.
Niall såg på mig med fundersamma ögon.
- To be honest I love you, sa jag.
Något glittrade till i hans ögon.
- I just didn’t know, my heart says love and my head says be smart so I didn’t know, sa jag.
- It’s hard to choose between you head and heart, la jag sedan till.
Niall kollade på mig.
- What did you choose?
Jag kollade honom I ögonen och svarade.
- My heart.
Han började plötsligt le.
- So… började han.
- So what? Frågade jag förrvirrat.
- What do you think?
Nialls perspektiv:
Hon kollade på mig med en förvirrad blick.
- Okey now I’m confused, sa hon.
Jag skrattade lite åt hennes förvirrade ansiktsuttryck.
- Do you want to go out with me?
Hennes ansiktuttryck förändrades och hon såg ut att fundera.
- Like a date? Frågade hon.
- yeah, sa jag och nickade.
Hon kollade fundersamt på mig.
- You love me and you don’t want to go out with me? I hate you, sa jag sarkastiskt.
Hon började skratta och slog till mig på armen.
- I’m just kidding Niall, ofcourse I want to go out with you, sa hon skrattandes.
- On one condition, sa hon sedan.
- What? Frågade jag.
- You get up from bed and put some clothes on, svarade hon.
Jag skrattade och hon började också skratta.
- Hey, millions of girls would kill to be you right now, sa jag lite för egoistiskt.
- You ego, sa hon och slog till mig på armen.
- I know, sa jag skrattandes och slog till henne på armen.
Hon log emot mig.
- So? Frågade jag.
- So what? Frågade hon.
- Do we have a deal? Frågade jag och höll fram min hand.
- Yeah we do, sa hon och log innan hon tog min hand och skakade den.
Lyckligt log jag.
Äntligen hade jag någon att överösa med rosor och kramar.
Kanske låter töntigt men sån är jag.

Tack för 20 kommentarer! Dom var jättefina, ni gör mig verkligen glad!
Ni är så sjukt snälla, tack för allt ni skriver.
Kommentera gärna mycket på det här kapitlet med :)
Och kommentera då gärna vad ni tycker?
Ser ut som om det blir Mary och Niall ändå;) Äntligen tycker kanske vissa?
Vad tycker ni? :)

Freedom comes when you learn to let go, kapitel 13


- If she gave me her heart I would take good care of it cause it’s precious and
well she already have my heart and I think she knows that and she’s taking good
care of it even if it’s not me and her, sa jag.
- She is still caring, la jag sedan till.
Mary fortsatte titta på solnedgången.
De få solstrålarna som var kvar lyste upp hennes ansikte medans hon pratade.
- What if she told you she loves you?

Nialls perspektiv:
Jag satt tyst och granskade Mary.
- Wait? Are you trying to tell me you love me? Frågade jag förvirrat.
- Niall when you’re in a car for hours and have nothing to do you have time to think, sa hon och kollade på mig.
- Not when you’re in a boyband, then you get a sandwich in your face, sa jag och kollade tillbaka på henne med en halvseriös blick.
Hon brast ut i ett litet skratt.
- Maybe but I’m not in a boyband so I don’t have to worry about that, sa hon sedan medans hon skrattade lätt.
Hennes skratt fick mig att spricka upp i ett leende.
Skrattet var så underbart.
Fyllt med glädje och liv.
- Anyway, sa hon och kollade på mig med en allvarlig blick.
- I had some time to think and after all it seems like I’ve fell for someone, sa hon sedan.
- If it’s Harry then I’ll kill you, sa jag och sen fick jag höra hennes underbara skratt igen.
- No silly it’s not Harry, I’ve never met him, sa hon skrattandes.
- Right, you have to met the lads someday, sa jag.
- I would love that, but hey don’t change subject!
Jag skrattade lite åt henne och sen mötte jag hennes mörkblå ögon.
- Why would I even fall for Harry when I have you here? Frågade hon.
Jag kollade generat ner på mina skor men ett leende smög sig upp på mina läppar.
- Curls get the girls they say, sa jag och kollade på henne.
Hon log.
- They say, do you know what I say?
Jag skakade lätt på huvudet.
- Braces get the girls, sa hon och log det där speciella leendet.
Jag gav ifrån mig ett skrattade ljud och sen log jag stort emot henne för att hon skulle se min tandställning.
Hon skrattade lite och log sedan.
- That’s cute, sa hon ganska tyst.
Generat skrattade jag lite lätt.
Långsamt sjönk hon ner tills hennes armbågar var på hennes knän och sen vilade hon sitt huvud i händerna.
Hon satt skrädarställning och såg så fridfull ut.
Man kunde nästan tro att hon skulle börja meditera och lyfta ifrån solstolen.
- You like Demi huh? Sa hon plötsligt.
Jag kom på mig själv med att stirra på henne.
- What? Frågade jag förvirrad när jag kom tillbaka till verkligheten ifrån mina tankar.
- Demi Lovato? You like her right?
- Demi? Frågade jag.
- Well she’s nice and sweet and yes I like her but I don’t love her the way I love you, sa jag utan att tänka efter.
- Did you say that you loved me? Sa hon och satte sig rakt upp.
- Ehm… började jag.
- Yes I did, and I do love you, I’ll love you to the end and there is nothing you can do about it and I thougt that you loved me back now cause a minute ago I sounded like that, sa jag och kollade allvarligt på henne.
Jag började bli trött på allt småprat fram och tillbaka, det leder oss ingen stans utan det gör oss bara förvirrade istället.
Mary kollade på mig när jag reste mig upp.
Solen hade nästan gått ner men jag såg henne ändå tydligt.
Hennes vackra figur och långsamma blinkningar.
- It’s enough Mary! Började jag.
- We always do this, every single time! sa jag sedan och kände hur det brände bakom ögonlocken.
- Do what? Frågade hon tyst.
- I love you, I freaking love you so much that it hurts and you don’t make it any better, you always talk like this and make me think that you changed your mind and there is something that’s gonna happen but it never does and I go home with a smile.
Hon kollade på mig medans jag fortsatte.
- I’ll walk past my family smiling and then one of the lads call, I answer with the same smile on my lips but as soon the conversation is over and I’m on my room for myself I cry, I don’t  want to but I can’t help crying my heart out, don’t you get how much this “maybe I love you, maybe not” game hurts me?
Jag mötte hennes ledsna blick, skakade på huvudet och gick därifrån.

Marys perspektiv:
Jag satt tyst och orörlig medans jag hörde Nialls steg försvinna mer och mer.
Stirrandes mitt ut i tomma intet frågade jag mig själv varför jag inte sprang efter honom och vad jag egentligen håller på med.
Jag hörde steg komma emot mig men jag brydde mig inte tillräckligt mycket för att kolla vem det var som var på väg mot mitt håll.
- So this is what it’s all about, hörde jag Marvel säga.
Jag fortsatte kolla ut i tomma intet.
- What did you hear Marvel? Frågade jag.
- Not much, just what Niall said at the ending, dad wants you to come in cause it’s getting colder outside and none of us want you to get worse.
Jag svarade inte.
- What is going on Mary? Tell me, sa han och satte sig ner bredvid mig.
Jag satt tyst en stund.
- Nothing is going on, mumlade jag.
- Niall loves you, and well that makes sense because he’s been kinda down the whole week, sa Marvel.
- He was with me and Michel almost every day, the first day he just refused to leave his bed but the next day we went fishing and the next day we watched movies and the day after that we played games and you know.
Jag nickade långsamt med min blick fortfarande fäst ut i tomma intet.
- What about you? Do you love him? Frågade Marvel.
- We are friends Marvel, no more than that, we’re just foolish confused friends, sa jag utan att flytta blicken.
- Well if you ask me it seems like he loves you and you love him but you are too afraid to fall in love cause you are scared that it will end to soon, sa Marvel.
För första gången flyttade jag blicken, jag kollade på min bror med en underlig blick.
Hur vet han allt det?
- Hey don’t say that I never care about you, now you see that I actually care so much that I learned how to think like a girl, sa han lite smått skämtsamt.
Jag gav ifrån mig ett skrattade ljud och log lite.
Sen kollade jag ner mot mina fötter.
- But sis? Frågade han.
- Mhm? Mumlade jag och kollade upp.
- You can’t let bad things stop you, you have to live cause sooner or later it’s to late, sa han.
Vi satt tysta en stund, jag tog in allt han hade sagt.
Min bror verkar vara ganska klok ändå.
- I’m gonna leave you now, it seems like you need to think a little, sa han och reste sig.
- But before I leave I just have to say some things.
Jag svarade inte, han fortsatte ändå.
- Please decide if you love Niall or not, don’t hurt him anymore by not being sure and promise me to live your life just the way you want to and one last thing…
Jag kollade frågade på honom.
- Don’t be out here all night cause I’ll make you some hot chocolate and you have to get inside the house to drink it.
Jag sprack up I ett leende.
- Thanks, not just for the chocolate, sa jag och log tacksamt emot min bror och sen gick han in.
Jag satte mig till rätta i solstolen och såg på när det sista av solen gick ner.
Marvel har en poäng och han har faktiskt fått mig att inse saker.
Det första jag ska göra imorgon är att gå till Niall och berätta sanningen.
Eller ja i alla fall vad jag känner.
Frågan är bara vad som är bäst.
Vänner eller tillsammans?


Hello! Blogg.se buggar lite så jag har försökt fått upp det här inlägget ett antal gånger nu så förhoppningsvis funkar det nu :)
Ni får ett kapitel till idag även fast ni inte var speciellt duktiga på att kommentera...
Förlåt men jag kräver 20+ kommentarer tills nästa kapitel.
Vill ni veta vad som händer? Kommentera på då! ;)


Freedom comes when you learn to let go, kapitel 13


Nialls perspektiv:
Jag satt tyst och granskade Mary.
- Wait? Are you trying to tell me you love me? Frågade jag förvirrat.
- Niall when you’re in a car for hours and have nothing to do you have time to think, sa hon och kollade på mig.
- Not when you’re in a boyband, then you get a sandwich in your face, sa jag och kollade tillbaka på henne med en halvseriös blick.
Hon brast ut i ett litet skratt.
- Maybe but I’m not in a boyband so I don’t have to worry about that, sa hon sedan medans hon skrattade lätt.
Hennes skratt fick mig att spricka upp i ett leende.
Skrattet var så underbart.
Fyllt med glädje och liv.
- Anyway, sa hon och kollade på mig med en allvarlig blick.
- I had some time to think and after all it seems like I’ve fell for someone, sa hon sedan.
- If it’s Harry then I’ll kill you, sa jag och sen fick jag höra hennes underbara skratt igen.
- No silly it’s not Harry, I’ve never met him, sa hon skrattandes.
- Right, I have to met the lads someday, sa jag.
- I would love that, but hey don’t change subject!
Jag skrattade lite åt henne och sen mötte jag hennes mörkblå ögon.
- Why would I even fall for Harry when I have you here? Frågade hon.
Jag kollade generat ner på mina skor men ett leende smög sig upp på mina läppar.
- Curls get the girls they say, sa jag och kollade på henne.
Hon log.
- They say, do you know what I say?
Jag skakade lätt på huvudet.
- Braces get the girls, sa hon och log det där speciella leendet.
Jag gav ifrån mig ett skrattade ljud och sen log jag stort emot henne för att hon skulle se min tandställning.
Hon skrattade lite och log sedan.
- That’s cute, sa hon ganska tyst.
Generat skrattade jag lite lätt.
Långsamt sjönk hon ner tills hennes armbågar var på hennes knän och sen vilade hon sitt huvud i händerna.
Hon satt skrädarställning och såg så fridfull ut.
Man kunde nästan tro att hon skulle börja meditera och lyfta ifrån solstolen.
- You like Demi huh? Sa hon plötsligt.
Jag kom på mig själv med att stirra på henne.
- What? Frågade jag förvirrad när jag kom tillbaka till verkligheten ifrån mina tankar.
- Demi Lovato? You like her right?
- Demi? Frågade jag.
- Well she’s nice and sweet and yes I like her but I don’t love her the way I love you, sa jag utan att tänka efter.
- Did you say that you loved me? Sa hon och satte sig rakt upp.
- Ehm… började jag.
- Yes I did, and I do love you, I’ll love you to the end and there is nothing you can do about it and I thougt that you loved me back now cause a minute ago I sounded like that, sa jag och kollade allvarligt på henne.
Jag började bli trot på allt småprat fram och tillbaka, det leder oss ingen stans utan det gör oss bara förvirrade istället.
Mary kollade på mig när jag reste mig upp.
Solen hade nästan gått ner men jag såg henne ändå tydligt.
Hennes vackra figur och långsamma blinkningar.
- It’s enough Mary! Började jag.
- We always do this, every single time! sa jag sedan och kände hur det brände bakom ögonlocken.
- Do what? Frågade hon tyst.
- I love you, I freaking love you so much that it hurts and you don’t make it any better, you always talk like this and make me think that you changed your mind and there is something that’s gonna happen but it never does and I go home with a smile.
Hon kollade på mig medans jag fortsatte.
- I’ll walk past my family smiling and then one of the lads call, I answer with the same smile on my lips but as soon the conversation is over and I’m on my room for myself I cry, I don’t  want to but I can’t help crying my heart out, don’t you get how much this “maybe I love you, maybe not” game hurts me?
Jag mötte hennes ledsna blick, skakade på huvudet och gick därifrån.

Marys perspektiv:

Jag satt tyst och orörlig medans jag hörde Nialls steg försvinna mer och mer.
Stirrandes mitt ut i tomma intet frågade jag mig själv varför jag inte sprang efter honom och vad jag egentligen håller på med.
Jag hörde steg komma emot mig men jag brydde mig inte tillräckligt mycket för att kolla vem det var som var på väg mot mitt håll.
- So this is what it’s all about, hörde jag Marvel säga.
Jag fortsatte kolla ut i tomma intet.
- What did you hear Marvel? Frågade jag.
- Not much, just what Niall said at the ending, dad wants you to come in cause it’s getting colder outside and none of us want you to get worse.
Jag svarade inte.
- What is going on Mary? Tell me, sa han och satte sig ner bredvid mig.
Jag satt tyst en stund.
- Nothing is going on, mumlade jag.
- Niall loves you, and well that makes sense because he’s been kinda down the whole week, sa Marvel.
- He was with me and Michel almost every day, the first day he just refused to leave his bed but the next day we went fishing and the next day we watched movies and the day after that we played games and you know.
Jag nickade långsamt med min blick fortfarande fäst ut i tomma intet.
- What about you? Do you love him? Frågade Marvel.
- We are friends Marvel, no more than that, we’re just foolish confused friends, sa jag utan att flytta blicken.
- Well if you ask me it seems like he loves you and you love him but you are too afraid to fall in love cause you are scared that it will end to soon, sa Marvel.
För första gången flyttade jag blicken, jag kollade på min bror med en underlig blick.
Hur vet han allt det?
- Hey don’t say that I never care about you, now you see that I actually care so much that I learned how to think like a girl, sa han lite smått skämtsamt.
Jag gav ifrån mig ett skrattade ljud och log lite.
Sen kollade jag ner mot mina fötter.
- But sis? Frågade han.
- Mhm? Mumlade jag och kollade upp.
- You can’t let bad things stop you, you have to live cause sooner or later it’s to late, sa han.
Vi satt tysta en stund, jag tog in allt han hade sagt.
Min bror verkar vara ganska klok ändå.
- I’m gonna leave you now, it seems like you need to think a little, sa han och reste sig.
- But before I leave I just have to say some things.
Jag svarade inte, han fortsatte ändå.
- Please decide if you love Niall or not, don’t hurt him anymore by not being sure and promise me to live your life just the way you want to and one last thing…
Jag kollade frågade på honom.
- Don’t be out here all night cause I’ll make you some hot chocolate and you have to get inside the house to drink it.
Jag sprack up I ett leende.
- Thanks, not just for the chocolate, sa jag och log tacksamt emot min bror och sen gick han in.
Jag satte mig till rätta i solstolen och såg på när det sista av solen gick ner.
Marvel har en poäng och han har faktiskt fått mig att inse saker.
Det första jag ska göra imorgon är att gå till Niall och berätta sanningen.
Eller ja i alla fall vad jag känner.
Frågan är bara vad som är bäst.
Vänner eller tillsammans?


Freedom comes when you learn to let go, kapitel 12


- Niall, I can’t talk right now, Mary will call you as soon as possible, bye!
Och med dom orden försvann alla pipande ljud och Elisabeths röst.
Jag sjönk ner på min säng med mobilen i handen.
Okey, är hon på ett sjukhus så bådar inte influensan så gott i alla fall.
Jag suckade tungt och la mig ner i sängen.
Folk överlever väl influensa va? Det är ju bara som en större förkylning?


Nialls perspektiv:
En vecka senare rullade Elisabeths silvriga opel in på familjen Whelan Ward’s
parkering.
Eller ja nästan, Elisabeth och Daven är ju skilljda.
Men så fort jag såg bilen flög jag upp ifrån stolen som jag hade suttit på och
granskat hur vinden lätt slet i trädtopparna utanför mitt fönster.
Snabbt sprang jag ner för trappan och ut igenom ytterdörren som ett barn som
skulle få öppna sina julklappar på julafton.
På väg till grannarnas sommarhus sprang jag förbi Greg som precis klev ut ur
hans bil.
- Niall what’s up with you? Were are you going? Frågade han förvirrat.
Jag svarade inte, jag hade liksom inte tid.
I hans hand höll han en påse med mat, jag antog att han hade varit och handlat.
Mer än så tänkte jag inte på det, jag bara sprang det fortaste jag kunde till
bilen och så fort Mary hade klivit ur och ställt sig upp omfamnade jag henne.
Lite förvånat kramade hon mig tillbaka och hostade till.
Då släppte jag henne.
- Are you okey? Frågade jag oroligt när jag kom på anledningen till att hon
hade varit borta.
- Yes, thanks for asking, sa hon och log emot mig.
Leendet var speciellt, inte som alla vänliga varma leenden hos vanligtvis ger
mig, nä det här leendet var speciellt.
Det var bättre, varmare och gladare och jag vet inte.
Bättre.
Hennes mörkblå ögon granskade mitt ansikte.
Jag mötte hennes blick när hon stirrade in i mina ögon och hon log.
Hon log de där speciella leendet igen!
- You have beautiful eyes, viskade hon innan jag hörde en dörr öppnas och några rop.
- Mary!
- You’re home!
- We missed you sis!
Daven, Michel och Marvel kom ut ifrån deras sommarhus och strax efter det klev
Elisabeth ut ur hennes bil.
Marys pappa och tvillingbröder kramade om henne och välkomnade henne hem.
Hon log och tackade och sen kollade hon snabbt emot mig och log.
Jag log tillbaka.
Kanske var det bara för att jag inte hade sätt henne på en vecka men hennes
ögon glittrade mer, hennes hår var glansigare och hennes kinder rosigare.
Hon stod där mitt i klungan av människor som hade saknat henne klädd i mörkblå
Toms, svarta jeans och en stor blå hoodie.
- Group hug! Skrek Marvel plötsligt och skrattades kramades jag, Mary, Marvel, Michel, Daven och Elisabeth.

Senare på kvällen
- Why were you running earlier Niall? Frågade min storebror Greg mig vid
middagsbordet.
- Mary came home after a week at her mom’s place in England, svarade jag.
- Oh so she’s back? How nice! Utbrast min mamma.
- Felling better I hope, sa min pappa.
- Yeah, sa jag och log smått innan jag fortsatte äta min spagetti.
Solen var på väg ner och jag satt ute på altanen och åt sen middag med min familj.
Greg, mamma och pappa pratade medans jag kollade emot solen som var på väg ner.
Jag hör en dörr öppnas och min blick vändes emot Marys hus.
Mary hade en filt lindad runt sig och sig med försiktiga steg igenom trädgården
tills hon kom fram till deras pooldäck där dem hade solstolar, stolar vid ett matbord och en grill.
Sedan hade dem deras pool vid däcket.
- Jag går till Mary, tack för maten, den var jättegod, sa jag och reste mig.
Mamma log tacksamt emot mig och sen fortsatte hon prata med hennes äldsta son
och man.
Tyst gick jag emot pooldäcket och smög upp bakom henne.
- Hi, sa jag tyst och Mary hoppade till och vände på hennes huvud så jag såg
hennes vackra ansikte upplyst av de lilla solljus som var kvar.
- God Niall you scared me, sa hon och skrattade lite med hennes ögon fästa på mig.
- Sorry, I don’t want to cause you a heart attack, I think that should be kinda
mean because you just were ill, sa jag och skrattade lite.
Hon skrattade till och log emot mig.
- Can I sit here with you? Frågade jag.
Hon nickade till svars och jag satte mig på solstolen bredvid henne.
Vi satt tysta ett tag.
Ingen pinsam tystnad, en behaglig en.
- Nice to be home in Ireland, sa Mary tyst efter ett tag.
Hon hade sin blick fäst på poolen.
Vattnet gungade långsamt fram och tillbaka av den lätta brisen och solen
speglade sig lite i vattnet.
Efter att Mary hade studerat vattnet ett tag vände hon sitt huvud och kollade
på mig.
- Have you ever done something that seemed right but you later regretted Niall?Frågade hon plötsligt.
Varför frågar hon det?
- That’s a hard question, mumlade jag.
Ja.
Svaret är ett enkelt ja.
Det finns mycket jag ångrar.
- There are… I’ve done…ehm… I don’t know what to say… things can’t always be
positive right? I mean there are things I regret, alot so… sa jag men tystnade
i slutet av meningen och kollade på henne.
- What do you mean?
Frågade jag sedan.
- I mean what I said, sa hon tyst.
- Is there anything you’ve done that seemed right but ended up wrong?
La hon
sedan till.
- Yeah, everyone makes mistakes, sa jag.
Hon nickade.
- Have you ever felt something speciall for someone you know you can’t love?
Frågade hon sedan.
- Yes.
- What did you do?
Jag tog ett djupt andertag.
- I cried.
Hon kollade på mig.
- Why? Frågade hon.
Hennes ögon såg på mig med en ledsen blick.
- Because I knew for so long that something in my life was missing and then I
realised that it was her and well it kinda went all wrong.
Hon kollade ner.
- I was okey on the outside but on the inside I was heartbroken, but I didn’t
lose her so I guess it’s not that horrible, sa jag.
- How was she like? Frågade Mary tyst.
- She was sweet, carefree, loving life, just like the person you get a lot of
inspiration from.
- Not sure if she knew much about herself, she sometimes seemed confused but
still lovely and she is a mystery, really, but still very carefree and happy.
Mary kollade på mig.
- Did you move on? Frågade hon.
- Yeah, well kinda, sa jag och kollade bort.
- I decided to meet someone else, la jag sedan till.
- Do you still love her? Frågade Mary sedan.
- Yeah, I do, svarade jag och kollade henne i ögonen.
- Do you think she loves you?
Frågade Mary.
- Yeah, I actually think she does, svarade jag.
- She didn’t say that she don’t love me so I think she does, very deep inside,
maybe she will never understand it and someone else will get her heart or maybe
she will and one day she will offer her heart to me, la jag sedan till.
Mary kollade emot solnedgången.
- If she gave me her heart I would take good care of it cause it’s precious and
well she already have my heart and I think she knows that and she’s taking good
care of it even if it’s not me and her, sa jag.
- She is still caring, la jag sedan till.
Mary fortsatte titta på solnedgången.
De få solstrålarna som var kvar lyste upp hennes ansikte medans hon pratade.
- What if she told you she loves you?

Jag är tillbaka efter den dåliga "jag-är-upptagen-med-statsfesten" uppdateringen.
Men ja, jag såg Mange Makers igår! :D
Hehe men nu får ni kommentera bra och så får ni förmodligen ett till kapitel idag!
Och vissa bad om drama och ta det lungt det kommer! ;) 
 

Freedom comes when you learn to let go, kapitel 11

 

Jag kunde inte hålla tillbaka det lilla leendet som spred sig på mina läppar.
- Are you feeling better? Frågade jag.
Hon skakade försiktigt på huvudet.
- Stupid fever, she had it for five days now and everything she does is sleep, sa Marvel.
- Feel bad for you sunshine, get better soon, sa jag och hon log lite smått emot mig och såg på mig med hennes trötta och glansiga ögon.
- If it was just that simple, hörde jag henne viska innan hon vände sig om och gick in i köket.

Nialls perspektiv:
-I’ll be back before you can say peanutbutterpancakes, sa Mary och log.
- Why would I say peanutbutterpancakes?
Frågade jag och skrattade.
- Don’t ask me cause I don’t know, sa hon och log.
- You never know whats going on inside your head, sa hon sedan och log.
- Probably true, sa jag och log.
Mary log emot mig med hennes bleka ansikte och trötta ögon.
Enligt Michel och Marvel hade hon fått någon slags influensa och nu var hon
tvungen att åka hem till hennes mamma i London.
Och det som försegick i mitt huvud just nu är massa tankar på henne.
Hur hon sitter med en halsduk och tjock hoodie i framsätet av bilen mitt i
sommaren.
Hon satt med fönstret nervevat och jag stack snabbt in mitt huvud och pussade
henne på kinden.
Hon skrattade lite och sen ropade hennes mamma att det var dags att åka.
Elisabeth hade kört hela vägen hit bara för att hämta henne.
- Bye Niall, viskade hon och vevade upp fönstret.
- Bye, svarade jag precis innan fönstret var helt stängt.
Marvel, Michel och Daven kom upp vid min sida och tillsammans vinkade vi hejdå.
Mary vinkade tillbaka och sen försvann bilen mer och mer.
Jag suckade, tydligen högre än jag hade tänkt, och Michel klappade mig på
axeln.
- She’ll be back soon you know, and the the flu will be gone, sa han.
- Yeah she’s just gonna get some medecine and then she’ll be back, sa Marvel
uppmuntrande.
Men dem lät väldigt oroliga.
- Yeah I know, thanks anyway guys, svarade jag och började gå hemåt.
Marvels perspektiv:
- He’s pretty down, mumlade jag och kollade efter Niall när han gick mot hans hus.
- I know, something is going on between both of them, sa Michel.
- Yeah it’s kinda obvious, sa jag och sen vände vi oss båda om och började gå
emot huset.
- Dad! What’s for dinner? Ropade jag när vi klev in igenom dörren.

Nialls perspektiv:
Samma kväll som Mary åkte hem till hennes mamma i London fick jag ett samtal ifrån Zayn.
- Hello, svarade jag.
Min röst lät verkligen deprimerad även fast jag inte är deprimerad, bara smått
nere.
- Hey man vas happenin’? frågade Zayn med samma glada röst som vanligt.
- Just… trying to find something to do, I’m kinda bored, svarade jag med en
halvtaskig röst.
- What about you? Frågade jag sedan med samma röst.
Jag fattar inte varför jag låter så deppig?
- Nah nothing really, just packing, svarade Zayn.
- And what happend to you?
You sound all down, la han sedan till.
- Nothing, svarade jag tyst.
- What about your childhood friends? I thought you really wanted to meet them? Frågade Zayn.
- I’m happy to be here with them, really, but I guess I’m just tired right now,
nothing’s wrong I promise.
Jag hörde Zayn mumla nått.
Sen kom jag att tänka på vad Zayn sagt tidigare.
- Why are you packing?
Frågade jag.
- I’m going over to Bradford to visit my family and friends, I’m still in London you know, svarade han.
- Yeah right, hope you have a nice time then, sa jag.
Jag lät lika deppig som tidigare.
- Yeah I will, sa Zayn och lät glad.
- Are Liam, Harry and Louis still home?
Frågadejag i försök till att hitta något att prata om.
- Nope, Harry are visiting his family, Louis to and Liam are in Spain with Danielle, svarade Zayn.
- Oh that’s nice, svarade jag med samma deppiga röst.
- Yeah but anyway the reason I called was to say that we will be going to
Sweden to record some songs by the end of the summer and I know that you are spending seven weeks more in Ireland so I’m sorry to say that you have to come back to London in five weeks.
- Okey, but Sweden is nice so I’ll guess that’s alright, sa jag med ett skratt.
Zayn skrattade lite också och sen sa han att han var tvungen att fortsätta packa om
han ville bli klar nån gång.
Vi sa hejdå och la på och jag la ifrån mig mobilen.
Tankarna som kom då var Mary.
Hoppas hon är okej.
Vilket hon förmodligen är.
Tankarna gnagde inom mig och efter 20 minuter av oroliga tankar så bestämde jag
mig för att ringa.
Mitt hjärta bankade hårt medans fler och fler signaler gick.
Allt är bra, jag är bara fånig som tror att hon är dödssjuk eller nått, det är
bara influensa, intalade jag mig själv.
Efter sjätte signalen svarade Marys mamma Elisabeth med en mjuk röst.
- Hello Niall, Mary can’t answer right now so it’s Elisabeth here.
-Hi, svarade jag.
- I just wanted to check that everything is alright with Mary, sa jag sedan.
- That is really sweet Niall, sa hon mjukt.
- Mary is… ehm… she is doing alright now, I… I think she is getting better,
fick hon sedan fram.
- Are you sure?
Jag han aldrig få svar på min fråga för någon i bakgrunden avbröt.
- Miss Whelan? Hörde jag någon fråga och sen hörde jag fotsteg som följdes upp
av ett pipande och surrande ljud.
Människor pratade och det lät lite som på ett sjukhus eller en stor galleria.
Mest troligt var det ett sjukhus.
- Niall, I can’t talk right now, Mary will call you as soon as possible, bye!
Och med dom orden försvann alla pipande ljud och Elisabeths röst.
Jag sjönk ner på min säng med mobilen i handen.
Okey, är hon på ett sjukhus så bådar inte influensan så gott i alla fall.
Jag suckade tungt och la mig ner i sängen.
Folk överlever väl influensa va? Det är ju bara som en större förkylning?

WOOP WOOP I'M BACK! Ja lite tidigare än jag sa men ja...;)
Tack för kommentarerna och imorgon kan uppdateringen bli dålig för jag ska iväg på statsfest :)
Iallafall tack för kommentarerna och fråga gärna frågorna ni har i frågelådan för då blir det lättare för mig att svara.
Iallafall så fick jag några frågor i kommentarerna som jag ska svara på.
Hur många kommentarer har du fått som mest?
Hur många besökare har du varje dag?
Jag tror att jag som mest har fått 22 kommentarer eller nått sånt och jag har runt 100 unika besökare varje dag och upp emot 400 sidvisningar så jag förstår egentligen inte varför jag inte får mer kommentarer men ja.
Tack för dom fina kommentarerna på förra inlägget och ni önskade mer drama och jag kan säga att det kommer.
Jag börjar komma in lite i själva handlingen nu så snart blir det bättre :)

Freedom comes when you learn to let go, kapitel 11

 

Jag kunde inte hålla tillbaka det lilla leendet som spred sig på mina läppar.
- Are you feeling better? Frågade jag.
Hon skakade försiktigt på huvudet.
- Stupid fever, she had it for five days now and everything she does is sleep, sa Marvel.
- Feel bad for you sunshine, get better soon, sa jag och hon log lite smått emot mig och såg på mig med hennes trötta och glansiga ögon.
- If it was just that simple, hörde jag henne viska innan hon vände sig om och gick in i köket.

Nialls perspektiv:
-I’ll be back before you can say peanutbutterpancakes, sa Mary och log.
- Why would I say peanutbutterpancakes?
Frågade jag och skrattade.
- Don’t ask me cause I don’t know, sa hon och log.
- You never know whats going on inside your head, sa hon sedan och log.
- Probably true, sa jag och log.
Mary log emot mig med hennes bleka ansikte och trötta ögon.
Enligt Michel och Marvel hade hon fått någon slags influensa och nu var hon
tvungen att åka hem till hennes mamma i London.
Och det som försegick i mitt huvud just nu är massa tankar på henne.
Hur hon sitter med en halsduk och tjock hoodie i framsätet av bilen mitt i
sommaren.
Hon satt med fönstret nervevat och jag stack snabbt in mitt huvud och pussade
henne på kinden.
Hon skrattade lite och sen ropade hennes mamma att det var dags att åka.
Elisabeth hade kört hela vägen hit bara för att hämta henne.
- Bye Niall, viskade hon och vevade upp fönstret.
- Bye, svarade jag precis innan fönstret var helt stängt.
Marvel, Michel och Daven kom upp vid min sida och tillsammans vinkade vi hejdå.
Mary vinkade tillbaka och sen försvann bilen mer och mer.
Jag suckade, tydligen högre än jag hade tänkt, och Michel klappade mig på
axeln.
- She’ll be back soon you know, and the the flu will be gone, sa han.
- Yeah she’s just gonna get some medecine and then she’ll be back, sa Marvel
uppmuntrande.
Men dem lät väldigt oroliga.
- Yeah I know, thanks anyway guys, svarade jag och började gå hemåt.
Marvels perspektiv:
- He’s pretty down, mumlade jag och kollade efter Niall när han gick mot hans hus.
- I know, something is going on between both of them, sa Michel.
- Yeah it’s kinda obvious, sa jag och sen vände vi oss båda om och började gå
emot huset.
- Dad! What’s for dinner? Ropade jag när vi klev in igenom dörren.

Nialls perspektiv:
Samma kväll som Mary åkte hem till hennes mamma i London fick jag ett samtal ifrån Zayn.
- Hello, svarade jag.
Min röst lät verkligen deprimerad även fast jag inte är deprimerad, bara smått
nere.
- Hey man vas happenin’? frågade Zayn med samma glada röst som vanligt.
- Just… trying to find something to do, I’m kinda bored, svarade jag med en
halvtaskig röst.
- What about you? Frågade jag sedan med samma röst.
Jag fattar inte varför jag låter så deppig?
- Nah nothing really, just packing, svarade Zayn.
- And what happend to you?
You sound all down, la han sedan till.
- Nothing, svarade jag tyst.
- What about your childhood friends? I thought you really wanted to meet them? Frågade Zayn.
- I’m happy to be here with them, really, but I guess I’m just tired right now,
nothing’s wrong I promise.
Jag hörde Zayn mumla nått.
Sen kom jag att tänka på vad Zayn sagt tidigare.
- Why are you packing?
Frågade jag.
- I’m going over to Bradford to visit my family and friends, I’m still in London you know, svarade han.
- Yeah right, hope you have a nice time then, sa jag.
Jag lät lika deppig som tidigare.
- Yeah I will, sa Zayn och lät glad.
- Are Liam, Harry and Louis still home?
Frågadejag i försök till att hitta något att prata om.
- Nope, Harry are visiting his family, Louis to and Liam are in Spain with Danielle, svarade Zayn.
- Oh that’s nice, svarade jag med samma deppiga röst.
- Yeah but anyway the reason I called was to say that we will be going to
Sweden to record some songs by the end of the summer and I know that you are spending seven weeks more in Ireland so I’m sorry to say that you have to come back to London in five weeks.
- Okey, but Sweden is nice so I’ll guess that’s alright, sa jag med ett skratt.
Zayn skrattade lite också och sen sa han att han var tvungen att fortsätta packa om
han ville bli klar nån gång.
Vi sa hejdå och la på och jag la ifrån mig mobilen.
Tankarna som kom då var Mary.
Hoppas hon är okej.
Vilket hon förmodligen är.
Tankarna gnagde inom mig och efter 20 minuter av oroliga tankar så bestämde jag
mig för att ringa.
Mitt hjärta bankade hårt medans fler och fler signaler gick.
Allt är bra, jag är bara fånig som tror att hon är dödssjuk eller nått, det är
bara influensa, intalade jag mig själv.
Efter sjätte signalen svarade Marys mamma Elisabeth med en mjuk röst.
- Hello Niall, Mary can’t answer right now so it’s Elisabeth here.
-Hi, svarade jag.
- I just wanted to check that everything is alright with Mary, sa jag sedan.
- That is really sweet Niall, sa hon mjukt.
- Mary is… ehm… she is doing alright now, I… I think she is getting better,
fick hon sedan fram.
- Are you sure?
Jag han aldrig få svar på min fråga för någon i bakgrunden avbröt.
- Miss Whelan? Hörde jag någon fråga och sen hörde jag fotsteg som följdes upp
av ett pipande och surrande ljud.
Människor pratade och det lät lite som på ett sjukhus eller en stor galleria.
Mest troligt var det ett sjukhus.
- Niall, I can’t talk right now, Mary will call you as soon as possible, bye!
Och med dom orden försvann alla pipande ljud och Elisabeths röst.
Jag sjönk ner på min säng med mobilen i handen.
Okey, är hon på ett sjukhus så bådar inte influensan så gott i alla fall.
Jag suckade tungt och la mig ner i sängen.
Folk överlever väl influensa va? Det är ju bara som en större förkylning?

WOOP WOOP I'M BACK! Ja lite tidigare än jag sa men ja...;)
Tack för kommentarerna och imorgon kan uppdateringen bli dålig för jag ska iväg på statsfest :)
Iallafall tack för kommentarerna och fråga gärna frågorna ni har i frågelådan för då blir det lättare för mig att svara.
Iallafall så fick jag några frågor i kommentarerna som jag ska svara på.
Hur många kommentarer har du fått som mest?
Hur många besökare har du varje dag?
Jag tror att jag som mest har fått 22 kommentarer eller nått sånt och jag har runt 100 unika besökare varje dag och upp emot 400 sidvisningar så jag förstår egentligen inte varför jag inte får mer kommentarer men ja.
Tack för dom fina kommentarerna på förra inlägget och ni önskade mer drama och jag kan säga att det kommer.
Jag börjar komma in lite i själva handlingen nu så snart blir det bättre :)

8/7 - 21/7

INGEN UPPDATERING MELLAN 8/7 - 21/7 FÖR JAG SKA RESA BORT!
Men jag uppdaterar vanligt så fort jag är hemma!
Och förlåt för att ni inte får några tidsinställda inlägg men jag har sommarjobbat och sånt så jag har inte hunnit skriva nått så ni får överleva!
VI HÖRS UNDERBARA LÄSARE! :D

Tidigare inlägg