Nialls perspektiv:
Michel och Marvel var väldigt nedstämda när Mary åkte och sa att dem bara skulle sova resten av dagen.
Jag log och var mig själv.
På utsidan.
På insidan var jag döende.
Du vet när man känner på sig att nått är fel även fast alla säger tvärtemot?
Så känner jag.
Hon har inte influensa.
Jag bara känner det på mig.
Jag hjälpte mamma med maten, kollade film med Greg och skrattade åt pappas skämt.
Men ändå kändes något fel.
Det känns som om en del av mig har försvunnit.
- Niall honey don’t worry about her, hörde jag mammas mjuka och lugnande röst
säga.
Är det så tydligt?
- I’m trying but it seems like it’s not working.
- Darling will you tell me the truth if I ask something that may sound weird?
Jag nickade.
- Do you love her?
- Ofcourse she is my bestfriend!
- I don’t mean like a bestfriend Niall.
Det vart tyst medans jag tänkte efter.
- I don’t know.
-What are you lisening to? Frågade min mamma.
Frågan förvirrade mig verkligen.
- What?
- Heart or head?
Svaret var lätt.
- Head.
- You listen to much to your head honey, listen to you heart for once.
Jag nickade.
- So are you in love with her?
- Well there have been this one weird feeling since she and her brothers
stepped out of the car for the first time this summer, började jag I hopp o
matt hon skulle fatta.
- So you do love her?
Jag struntade I huvudet och lät hjärtat tala istället.
- Yes, yes I do love her.

Texten vart konstig och kapitlet kort men I hope you like it anyway :)