- Promise me to tell me the truth?
Jag nickade igen och såg hur ont hand hade inombords genom hans ögon.
- You’re sick, right?
Jag nickade.
Han blinkade många gånger för att inte gråta.
Det gjorde så ont inom mig att se honom så ledsen.
- And it’s not the flu, right?

---

Marys perspektiv:
- I don’t want to talk about it, sa jag men det kom ut mer som en viskning.
- I understand, sa han och kramade om mig.
- But promise one last thing? Frågade han.
- What is it?
- Promise you talk to me if there is something you need you talk about.
- Promise, lovade jag.
Han släppte taget om mig och såg på mig.
- I’m so sor…
- Don’t, avbröt jag honom.
- I’m going to London to check some things and I’ll be fine and I’ll be back before you can say glassdoor, jag jag och han skrattade.
- Every time you go I have to say these weird things.
Jag log emot honom.
- And when I’m back let’s get that date on shall we?
Hans ögon sken up och han såg på mig med ett leende.
- You still want to go out with me?
Jag nickade.
- Okey, be back soon, sa han och lät plötsligt ledsen igen.
- I will.
- And text or call me?
- I will.
Han kramade om mig en sista gång.
Jag drog in hans doft och kramade honom tight tillbaka.
- Bye, viskade han i mitt öra.
- See ya, sa jag innan jag gick med mina långsamma steg emot bilen.
Med kramar och många ord som var jobbiga att höra sa jag hejdå till min pappa och mina bröder.
Jag klev in i bilen och mamma startade motorn.
Hejdå allt jag håller kärt här på Irland.
Hoppas vi möts igen.
Allt försvann mer och mer.
Jag suckade tungt och kände hur ont det gjorde i lungorna.
Varför var jag tvungen att hoppa runt?
Dum som jag är så gjorde jag det även fast jag visste att det inte var bra.
Och nu sitter jag här istället för att vara med Niall.
Jag önskar jag får ett tillfälle att berätta för honom hur mycket han betyder.

---

Kort kapitel I know men jaja ;)