Freedom comes when you learn to let go, kapitel 12
- Niall, I can’t talk right now, Mary will call you as soon as possible, bye!
Och med dom orden försvann alla pipande ljud och Elisabeths röst.
Jag sjönk ner på min säng med mobilen i handen.
Okey, är hon på ett sjukhus så bådar inte influensan så gott i alla fall.
Jag suckade tungt och la mig ner i sängen.
Folk överlever väl influensa va? Det är ju bara som en större förkylning?
Nialls perspektiv:
En vecka senare rullade Elisabeths silvriga opel in på familjen Whelan Ward’s
parkering.
Eller ja nästan, Elisabeth och Daven är ju skilljda.
Men så fort jag såg bilen flög jag upp ifrån stolen som jag hade suttit på och
granskat hur vinden lätt slet i trädtopparna utanför mitt fönster.
Snabbt sprang jag ner för trappan och ut igenom ytterdörren som ett barn som
skulle få öppna sina julklappar på julafton.
På väg till grannarnas sommarhus sprang jag förbi Greg som precis klev ut ur
hans bil.
- Niall what’s up with you? Were are you going? Frågade han förvirrat.
Jag svarade inte, jag hade liksom inte tid.
I hans hand höll han en påse med mat, jag antog att han hade varit och handlat.
Mer än så tänkte jag inte på det, jag bara sprang det fortaste jag kunde till
bilen och så fort Mary hade klivit ur och ställt sig upp omfamnade jag henne.
Lite förvånat kramade hon mig tillbaka och hostade till.
Då släppte jag henne.
- Are you okey? Frågade jag oroligt när jag kom på anledningen till att hon
hade varit borta.
- Yes, thanks for asking, sa hon och log emot mig.
Leendet var speciellt, inte som alla vänliga varma leenden hos vanligtvis ger
mig, nä det här leendet var speciellt.
Det var bättre, varmare och gladare och jag vet inte.
Bättre.
Hennes mörkblå ögon granskade mitt ansikte.
Jag mötte hennes blick när hon stirrade in i mina ögon och hon log.
Hon log de där speciella leendet igen!
- You have beautiful eyes, viskade hon innan jag hörde en dörr öppnas och några rop.
- Mary!
- You’re home!
- We missed you sis!
Daven, Michel och Marvel kom ut ifrån deras sommarhus och strax efter det klev
Elisabeth ut ur hennes bil.
Marys pappa och tvillingbröder kramade om henne och välkomnade henne hem.
Hon log och tackade och sen kollade hon snabbt emot mig och log.
Jag log tillbaka.
Kanske var det bara för att jag inte hade sätt henne på en vecka men hennes
ögon glittrade mer, hennes hår var glansigare och hennes kinder rosigare.
Hon stod där mitt i klungan av människor som hade saknat henne klädd i mörkblå
Toms, svarta jeans och en stor blå hoodie.
- Group hug! Skrek Marvel plötsligt och skrattades kramades jag, Mary, Marvel, Michel, Daven och Elisabeth.
Senare på kvällen
- Why were you running earlier Niall? Frågade min storebror Greg mig vid
middagsbordet.
- Mary came home after a week at her mom’s place in England, svarade jag.
- Oh so she’s back? How nice! Utbrast min mamma.
- Felling better I hope, sa min pappa.
- Yeah, sa jag och log smått innan jag fortsatte äta min spagetti.
Solen var på väg ner och jag satt ute på altanen och åt sen middag med min familj.
Greg, mamma och pappa pratade medans jag kollade emot solen som var på väg ner.
Jag hör en dörr öppnas och min blick vändes emot Marys hus.
Mary hade en filt lindad runt sig och sig med försiktiga steg igenom trädgården
tills hon kom fram till deras pooldäck där dem hade solstolar, stolar vid ett matbord och en grill.
Sedan hade dem deras pool vid däcket.
- Jag går till Mary, tack för maten, den var jättegod, sa jag och reste mig.
Mamma log tacksamt emot mig och sen fortsatte hon prata med hennes äldsta son
och man.
Tyst gick jag emot pooldäcket och smög upp bakom henne.
- Hi, sa jag tyst och Mary hoppade till och vände på hennes huvud så jag såg
hennes vackra ansikte upplyst av de lilla solljus som var kvar.
- God Niall you scared me, sa hon och skrattade lite med hennes ögon fästa på mig.
- Sorry, I don’t want to cause you a heart attack, I think that should be kinda
mean because you just were ill, sa jag och skrattade lite.
Hon skrattade till och log emot mig.
- Can I sit here with you? Frågade jag.
Hon nickade till svars och jag satte mig på solstolen bredvid henne.
Vi satt tysta ett tag.
Ingen pinsam tystnad, en behaglig en.
- Nice to be home in Ireland, sa Mary tyst efter ett tag.
Hon hade sin blick fäst på poolen.
Vattnet gungade långsamt fram och tillbaka av den lätta brisen och solen
speglade sig lite i vattnet.
Efter att Mary hade studerat vattnet ett tag vände hon sitt huvud och kollade
på mig.
- Have you ever done something that seemed right but you later regretted Niall?Frågade hon plötsligt.
Varför frågar hon det?
- That’s a hard question, mumlade jag.
Ja.
Svaret är ett enkelt ja.
Det finns mycket jag ångrar.
- There are… I’ve done…ehm… I don’t know what to say… things can’t always be
positive right? I mean there are things I regret, alot so… sa jag men tystnade
i slutet av meningen och kollade på henne.
- What do you mean? Frågade jag sedan.
- I mean what I said, sa hon tyst.
- Is there anything you’ve done that seemed right but ended up wrong? La hon
sedan till.
- Yeah, everyone makes mistakes, sa jag.
Hon nickade.
- Have you ever felt something speciall for someone you know you can’t love? Frågade hon sedan.
- Yes.
- What did you do?
Jag tog ett djupt andertag.
- I cried.
Hon kollade på mig.
- Why? Frågade hon.
Hennes ögon såg på mig med en ledsen blick.
- Because I knew for so long that something in my life was missing and then I
realised that it was her and well it kinda went all wrong.
Hon kollade ner.
- I was okey on the outside but on the inside I was heartbroken, but I didn’t
lose her so I guess it’s not that horrible, sa jag.
- How was she like? Frågade Mary tyst.
- She was sweet, carefree, loving life, just like the person you get a lot of
inspiration from.
- Not sure if she knew much about herself, she sometimes seemed confused but
still lovely and she is a mystery, really, but still very carefree and happy.
Mary kollade på mig.
- Did you move on? Frågade hon.
- Yeah, well kinda, sa jag och kollade bort.
- I decided to meet someone else, la jag sedan till.
- Do you still love her? Frågade Mary sedan.
- Yeah, I do, svarade jag och kollade henne i ögonen.
- Do you think she loves you? Frågade Mary.
- Yeah, I actually think she does, svarade jag.
- She didn’t say that she don’t love me so I think she does, very deep inside,
maybe she will never understand it and someone else will get her heart or maybe
she will and one day she will offer her heart to me, la jag sedan till.
Mary kollade emot solnedgången.
- If she gave me her heart I would take good care of it cause it’s precious and
well she already have my heart and I think she knows that and she’s taking good
care of it even if it’s not me and her, sa jag.
- She is still caring, la jag sedan till.
Mary fortsatte titta på solnedgången.
De få solstrålarna som var kvar lyste upp hennes ansikte medans hon pratade.
- What if she told you she loves you?
Jag är tillbaka efter den dåliga "jag-är-upptagen-med-statsfesten" uppdateringen.
Men ja, jag såg Mange Makers igår! :D
Hehe men nu får ni kommentera bra och så får ni förmodligen ett till kapitel idag!
Och vissa bad om drama och ta det lungt det kommer! ;)
middagsbordet.
- Mary came home after a week at her mom’s place in England, svarade jag.
- Oh so she’s back? How nice! Utbrast min mamma.
- Felling better I hope, sa min pappa.
- Yeah, sa jag och log smått innan jag fortsatte äta min spagetti.
Solen var på väg ner och jag satt ute på altanen och åt sen middag med min familj.
Greg, mamma och pappa pratade medans jag kollade emot solen som var på väg ner.
Jag hör en dörr öppnas och min blick vändes emot Marys hus.
Mary hade en filt lindad runt sig och sig med försiktiga steg igenom trädgården
tills hon kom fram till deras pooldäck där dem hade solstolar, stolar vid ett matbord och en grill.
Sedan hade dem deras pool vid däcket.
- Jag går till Mary, tack för maten, den var jättegod, sa jag och reste mig.
Mamma log tacksamt emot mig och sen fortsatte hon prata med hennes äldsta son
och man.
Tyst gick jag emot pooldäcket och smög upp bakom henne.
- Hi, sa jag tyst och Mary hoppade till och vände på hennes huvud så jag såg
hennes vackra ansikte upplyst av de lilla solljus som var kvar.
- God Niall you scared me, sa hon och skrattade lite med hennes ögon fästa på mig.
- Sorry, I don’t want to cause you a heart attack, I think that should be kinda
mean because you just were ill, sa jag och skrattade lite.
Hon skrattade till och log emot mig.
- Can I sit here with you? Frågade jag.
Hon nickade till svars och jag satte mig på solstolen bredvid henne.
Vi satt tysta ett tag.
Ingen pinsam tystnad, en behaglig en.
- Nice to be home in Ireland, sa Mary tyst efter ett tag.
Hon hade sin blick fäst på poolen.
Vattnet gungade långsamt fram och tillbaka av den lätta brisen och solen
speglade sig lite i vattnet.
Efter att Mary hade studerat vattnet ett tag vände hon sitt huvud och kollade
på mig.
- Have you ever done something that seemed right but you later regretted Niall?Frågade hon plötsligt.
Varför frågar hon det?
- That’s a hard question, mumlade jag.
Ja.
Svaret är ett enkelt ja.
Det finns mycket jag ångrar.
- There are… I’ve done…ehm… I don’t know what to say… things can’t always be
positive right? I mean there are things I regret, alot so… sa jag men tystnade
i slutet av meningen och kollade på henne.
- What do you mean? Frågade jag sedan.
- I mean what I said, sa hon tyst.
- Is there anything you’ve done that seemed right but ended up wrong? La hon
sedan till.
- Yeah, everyone makes mistakes, sa jag.
Hon nickade.
- Have you ever felt something speciall for someone you know you can’t love? Frågade hon sedan.
- Yes.
- What did you do?
Jag tog ett djupt andertag.
- I cried.
Hon kollade på mig.
- Why? Frågade hon.
Hennes ögon såg på mig med en ledsen blick.
- Because I knew for so long that something in my life was missing and then I
realised that it was her and well it kinda went all wrong.
Hon kollade ner.
- I was okey on the outside but on the inside I was heartbroken, but I didn’t
lose her so I guess it’s not that horrible, sa jag.
- How was she like? Frågade Mary tyst.
- She was sweet, carefree, loving life, just like the person you get a lot of
inspiration from.
- Not sure if she knew much about herself, she sometimes seemed confused but
still lovely and she is a mystery, really, but still very carefree and happy.
Mary kollade på mig.
- Did you move on? Frågade hon.
- Yeah, well kinda, sa jag och kollade bort.
- I decided to meet someone else, la jag sedan till.
- Do you still love her? Frågade Mary sedan.
- Yeah, I do, svarade jag och kollade henne i ögonen.
- Do you think she loves you? Frågade Mary.
- Yeah, I actually think she does, svarade jag.
- She didn’t say that she don’t love me so I think she does, very deep inside,
maybe she will never understand it and someone else will get her heart or maybe
she will and one day she will offer her heart to me, la jag sedan till.
Mary kollade emot solnedgången.
- If she gave me her heart I would take good care of it cause it’s precious and
well she already have my heart and I think she knows that and she’s taking good
care of it even if it’s not me and her, sa jag.
- She is still caring, la jag sedan till.
Mary fortsatte titta på solnedgången.
De få solstrålarna som var kvar lyste upp hennes ansikte medans hon pratade.
- What if she told you she loves you?
Jag är tillbaka efter den dåliga "jag-är-upptagen-med-statsfesten" uppdateringen.
Men ja, jag såg Mange Makers igår! :D
Hehe men nu får ni kommentera bra och så får ni förmodligen ett till kapitel idag!
Och vissa bad om drama och ta det lungt det kommer! ;)
Kommentarer
Postat av: Ida♥
snälla låt en till del komma ut idag!! den är så bra!!!♥♥♥♥
Postat av: Grace
Vi vill ha mer! Nuuu <3
Postat av: IfrahI
Omg så spännande ;) mera!
Postat av: Lou. :)
ÅÅh, superbra. :D
MEER. <3
Postat av: Love. <3
ÄLSKAR.
MEER, snälla? :D
Postat av: Hanniz :D
jätte bra!!!! :DDDD <333
Trackback