När vi var så nära att jag hände hans andertag emot min hud så började hans mobil ringa. Vi både lutade oss tillbaka och han tog upp mobilen och reste sig ifrån sängen. Han försökte dölja vem som ringde men jag hade sätt namnet. Och med det leendet han hade på läpparna så vet jag det inte bordar gått för mig. Han höll upp hans pekfinger som en etta och mimade ”one minute” med munnen innan han gick ut ur rummet. Jag lutade mig tillbaka emot väggen och hade lust att skrika. Fan också!

---

Marys perspektiv:
Niall kom in I rummet med ett leende på läpparna och la ner mobilen i fickan.
Sen satte han sig på hans skrivbordsstol och kollade på mig.
Jag log smått emot honom.
Om han är glad är jag glad.
- Why are you smiling? Frågade jag efter ett tag.
- I know that life is full of reasons to smile but what are you smiling at right now? La jag sedan till.
- Ehm… I kinda have a date, sa Niall och log.
- Kinda? Frågade jag.
- Ehm… yeah it’s a date but i’ll have to wait until i get home to go on it, svarade han.
- You are home Niall, Ireland is your home, sa jag och mötte hans blåa ögon.
- I know, I mean I’ll have to wait until I get to London.
Jag nickade långsamt.
Sen var jag bara tvungen att fråga vem det var som hade bjudit ut honom även fast jag redan visste.
- So who’s the lucky girl then? Frågade jag.
- Demi Lovato, svarade han.
- Nice for you, sa jag och pressade fram ett leende.
Det var lite sanning i dom orden faktiskt.
Dom skulle passa bra ihop och hon kan göra honom glad.
Det är så mycket bättre att han är med henne än med mig.
Och sen kommer hon finnas där för honom när allt annat rasar.
Förhoppningsvis.
Han kan inte älska mig i alla fall så det är bättre så här.
- Are you alright?
Mina tankar avbröts av Nialls fråga.
- Mhm, I’m fine, svarade jag.
- Or well no, I’m great actually, tillade jag sedan.
- Sure? You look kinda pale, sa Niall och kollade på mig med en oroad blick.
Jag försökte skratta bort samtalsämnet men det gick inte så bra för att han fortsatte kolla på mig med en oroad blick.
- Niall I’m alright, I really am and I’m happy for you, sa jag och började känna hur rummet började kännas obehagligt varmt.
- I think I should be going home, ehm… mom… I mean dad… needs help with the dinner, sa jag snabbt och reste mig.
Jag borde inte ha rest mig snabbt för så fort jag gjorde det började allt snurra och jag tog några staplande steg bakåt för att återfår balansen.
Jag stod still i några sekunder och när allt slutat snurra började jag gå emot dörren.
Jag öppnade Nialls dörr och styrde mina steg emot ytterdörren.
När jag fumlat på mig skorna och öppnat ytterdörren så kände jag hur någon tog tag i min arm.
Jag vände mig om och såg Niall.
- Wow you’re hot! Utbrast han.
Jag slog till honom på armen.
- I didn’t mean it like that, we’re just friends right? Frågade han.
- Not that you’re not hot, cause you are, really hot actually but…
Jag slog till honom igen och skrattade.
- Okey so you’re hot but I meant like you’re on fire, and by that I mean like do you have fever?  You’re really varm!
Han höll fortfarande i min arm så jag drog mig loss ifrån hans grepp.
- Yeah yeah whatever I’m not feeling warm but I really havet o go and help dad, bye, sa jag och pressade fram ett leende innan jag stängde dörren._
Det där var det ingen sanning i.
Usch jag känner mig verkligen äckligt varm, måste ta en dusch när jag kommer hem.
Och jag behöver ju egentligen inte hjälpa pappa jag måste bara komma därifrån innan jag spyr på honom eller nått.
Med halvskakiga steg klev jag in genom ytterdörren till min sommarstuga.
Eller ja sommarhus.
- Are Niall happy now?
Michel kom in till hallen där jag fumlade för att få av mig mina skor.
- Mhm, mumlade jag och reste på mig när jag fått av mig skorna.
Michels leende ändrades till en oroad blick.
- You look pale, web etter get you into bed now, sa han och gick fram till mig och tog tag i min höft för att lyfta upp mig.
- Are you having a fever? You’re hot, sa han oroat.
- Nah I’m just tired, svarade jag.
Michel svarade inte utan bara bar upp mig till mitt rum och bäddade ner mig.
- Thank you, sa jag tyst och log lite smått.
- No problem, try to get some sleep and you’ll see the fever will be gone soon, sa Michel och sen gick han ner.
Och det tog inte lång tid för mig att somna.

Nialls perspektiv:
- No way! Nästan skrek Marvel när jag körde förbi honom i tv spelet vi satt och spelade.
En vecka av sex veckor hade gått förbi.
Mary hade varit sjuk några dagar nu och om hon inte blev bättre inom två dagar var hon tvungen att åka hem till hennes mamma i London.
Jag skrattade åt Marvel som råkade köra sin bil ner för ett stup.
- Fucking game! Skrek han och Michel och jag skrattade mer.
Sen hörde jag hur någon hostade.
Mary stod i dörröppningen.
Likblek med mörka påsar under ögonen.
Men ändå jättesöt.
Jag kunde inte hålla tillbaka det lilla leendet som spred sig på mina läppar.
- Are you feeling better? Frågade jag.
Hon skakade försiktigt på huvudet.
- Stupid fever, she had it for five days now and everything she does is sleep, sa Marvel.
- Feel bad for you sunshine, get better soon, sa jag och hon log lite smått emot mig och såg på mig med hennes trötta och glansiga ögon.
- If it was just that simple, hörde jag henne viska innan hon vände sig om och gick in i köket.

---

Marys perspektiv:
Jag samlade mig och klistrade fast ett leende på läpparna innan jag ringde på Nialls dörr.
Bobby öppnade.
- Hello Mary, everythings alright?
- Yeah, I’m fine thanks, what about you? Svarade jag artigt.
- Oh I’m great thanks, svarade Bobby och log.
Greg kom fram en bit bakom hans pappa och log emot mig.
- Hi Mary, sa han.
- Hello Greg, svarade jag och log.
- Niall’s on his room, sa han och gick sedan vidare igenom huset.
- Yeah come on in, sa Bobby och släppte in mig.
Dom känner mig för väl, dom vet att jag är här för min bästa vän.
- Thanks, svarade jag och tog av mig mina skor.
Sen gick jag emot Nialls rum och öppnade försiktigt dörren.
Först kändes det nästan lite magiskt, han bara satt där på hans säng med hörlurarna i öronen.
Hans perfekt formade kindben och näsas former framhävdes i solens ljus som strömmade in genom fönstret.
Sen kom jag tillbaka tillverkligheten när han vände sitt huvud långsamt emot mig.
Ge dig Mary, han är ändå bara din bästa vän, tänkte jag och log emot Niall.
- What are you doing here? Frågade Niall förvånat.
- I came to talk, svarade jag och mötte hans ögon.
Blicken jag möttes av var fylld med hopp och glädje men han kollade snabbt ner mot hans händer.
- I get it, we don’t have to have this talk again, sa Niall och kollade upp mig mig med sina oskyldiga ögon.
Dom är verkligen vackra, klarblå och fyllda med något slags ljus.
Många jag möter har mörka blickar men inte Niall, hans blickar är så fyllda med liv.
Varför har jag aldrig märkt det tidigare?
Jag slets ifrån mina funderingar när jag var tvungen att hosta.
Min hals började kännas torr och jag var tvungen att böja mig lite ner.
När jag äntligen hostan var över så möttes jag av Nialls blick.
Nu orolig.
- Are you alright? Do you want some water? Frågade han.
- No I’m fine thanks, svarade jag med en hes röst.
Utan att säga något reste Niall sig och lämnade rummet.
Jag satte mig ner på sängen och någon minut senare kom Niall in i rummet med ett glas vatten.
- Here you go, svarade han och gav mig glaset.
Jag gav honom ett tacksamt leende och sen satte hans sig ner bredvid mig på sängen medans jag drack djupa klunkar av vattnet.
När jag väl hade druckit klar så harklade jag mig och började prata.
Då och då var jag tvungen att harkla mig eller småhosta.
- Just listen to everything I have to say and then I will listen to everything you have to say, okey?
Niall nickade och jag fortsatte.
- I feel kind of guilty that I didn’t listen to you and It’s lots of other things that I’m feeling guilty over to but the most important is that I feel happy to and I do feel happy and I don’t want to ruin that by hurting people so that’s why I beg you to not love me cause you will get hurt and I can’t tell you why, I just can’t, not right know at least so you have to trust me.
Niall bara kollade på mig.
- I trust you, you know that sunshine, sa Niall och log.
Sunshine, alla kallar mig det.
Eller ja mest Niall.
Pappa och Michel ibland.
Mamma kallar mig bara Mary och Marvel brukar säga MayMay.
Fråga mig inte varför.
Mina vänner säger oftast Mary men min allra närmsta vän Adeline kallar mig MoMo.
Konstigt jag vet men jag kallar henne Addie.
Men eftersom mitt namn är ganska kort så kallas jag oftast Mary.
Niall log emot mig och det fick mig att komma tillbaka till verkligheten igen.
Nu för tiden fastnar jag ofta i mina tankar och fantasier.
- Niall? Frågade jag plötsligt.
- Yes? Svarade han.
- Please tell me everything, and I mean everything, you want me to know, sa jag.
- I told you everything I had to say and now it’s your turn, la jag sedan till.
- Ehm… okey, svarade han och han såg ut att tänka.
Sen svarade han med ett leende.
- I want you to know that it wasn’t by meaning I fell in love with you, it just kinda happen so my feelings are true.
Jag log emot honom.
- Feels nice to know I’m honestly loved and not desperately loved, sa jag med ett skratt.
Han skrattade lite och sen fortsatte han.
- But I don’t really know if there are any feelings of love, but I think so, so honestly I just want to kiss you again and then I’ll know, but for whatever reason you’re not telling me I can’t and I trust you so I wont.
Jag lyssnade medans han pratade med hans lugna och änglaliknande röst.
En kyss skulle inte vara så dumt.
Bara för att se liksom…
Fast nej, skärp dig Mary! Tänkte jag och fortsatte lyssna på Niall.
- I just don’t want our friendship to get hurt by all this.
- It wont Niall, svarade jag snabbt.
- Good to know, sa han och log.
- Friends? Frågade jag och sträckte fram handen.
- Friends! Konstaterade han och skakade min hand.
En konstig men behaglig känsla gick igenom mig.
Sakta började jag luta mig framåt.
Han också.
När vi var så nära att jag hände hans andertag emot min hud så började hans mobil ringa.
Vi både lutade oss tillbaka och han tog upp mobilen och reste sig ifrån sängen.
Han försökte dölja vem som ringde men jag hade sätt namnet.
Och med det leendet han hade på läpparna så vet jag det inte bordar gått för mig.
Han höll upp hans pekfinger som en etta och mimade ”one minute” med munnen innan han gick ut ur rummet.
Jag lutade mig tillbaka emot väggen och hade lust att skrika.
Fan också!

---

WOOOOOHOOO MÅSTE BARA FANGIRLA LITE FÖR ATT JAG SÅG ED SHEERAN LIVE IGÅR!
AMAJGAD!!!
okey nu ska jag iallafall lugna ner mig och tacka för kommentarerna och be om ursäkt för kapitlet kom upp sent idag men jag har haft massor för mig.
Vem tror ni ringer Niall? Vad tror ni händer? da da daaaam!;)
Haha iallafall så fick jag inte 22+ kommentarer så jag ber om det nu igen!
Kom igen snälla!
Jag har runt 100 unika läsare varje dag så jag vet att jag skulle kunna få ihop mer än 17 kommentarer!
Pleeeease?
Ni är iallafall bäst men jag vi hörs imorgon med föhoppningsvis upp emot 25 kommentarer;))

- Aha, you have a boyfriend right?
Frågan fick henne att kolla på mig.
- I should have known, somebody as gorgeous as you must have I boyfriend, I’m sorry.
 - No no Niall you got it wrong, I don’t have a boyfriend, you just can’t love me cause in the end it will break your precious heart.
Och med dem orden reste hon sig upp och lämnade mig helt ensam med mina förvirrade tankar.

---

Nialls perspektiv:
Jag reste mig ifrån sängen och gick ner.
Marvel och Michel satt i soffan och spelade tv spel och Mary satt vid köksbordet med ett glas vatten.
Jag ville gå till henne men mina fötter styrde sig emot soffan.
Jag satte mig bredvid Marvel och han kastade en snabb blick på mig innan han fortsatte koncentrera sig på spelet.
- What’s up with you man? You look quite down, sa han och hade sin blick fäst på tv:n.
Jag kastade en snabb blick på Mary och hon mimade ”drop it” med munnen innan hos reste sig och ställde hennes glas i diskmaskinen.
Jag kollade tillbaka mot Marvel med en stuck.
- Just…tired, svarade jag och kollade mot fönstret bredvid tv:n.
- Sure? Frågade Marvel sedan.
- Mhm, mumlade jag som svar och reste mig ifrån soffan.
- Jag borde dra hem, mamma skulle ha hjälp med… ehm… att… plantera, sa jag och började snabbt gå mot dörren.
Jag drog på mig mina skor och hörde hur Michel och Marvel ropade hejdå innan jag stängde dörren.

Marys perspektiv:
- Mary come here!
Jag suckade och stängde igen diskmaskinen innan jag gick in i vardagsrummet.
- What is it? Frågade jag Marvel.
- Niall is sad and it’s because of you, sa han.
- Cause he was happy and then he went up to your room and then he came down sad so you did something.
Jag suckade och kollade emot tv:n.
Tv spelet var pausat.
Det betyder att dom faktiskt bryr sig.
Jag skrattade lite åt min tanke men kom på att det inte var speciellt smart eftersom jag fick värsta blickarna ifrån mina bröder.
- Whatever you did you havet o fix it, go over to Nialls house and talk to him, sa Michel och kollade allvarligt på mig.
- Hey I didn’t do anything, försvarade jag mig själv.
Dom bara kollade på mig.
- Nialls house now, talk to him! Utbrast Marvel.
- No! Protesterade jag.
Dom kollade på mig igen med värsta blickarna.
- Fine, suckade jag och gick emot hallen.
- Mary remember to not forget who you are, even if this is killing you from inside! Ropade Michel efter mig.
Om dom bara visste…

---

Och jag är tillbaka! Har haft det awesome fast jag saknade er alla läsare:)
Och jag har fått 20+ kommentarer!
Sjukt glad för det, tusen tack!
Kan ni fixa 22+ tills nästa kapitel?
Och undar vad det är Mary gömmer?;)
Imorgon så kan uppdateringen blir dålig eftersom jag ska på festival hela dagen men jag ska försöka uppdatera.
Iallafall 22+ tills nästa kapitel så skulle jag bli supermegaduperglad! :D

INGEN UPPDATERING MELLAN 27 JUNI OCH 2 JULI!
Jag ska iväg med paradorkestern så jag kommer inte vara hemma och därför kan jag inte uppdatera.
Jag har funderat på tidsinställda inlägg men jag har jobbat och haft så mycket för mig så jag har inte hunnit skriva några kapitel som jag kan publicera medans jag är borta.
Sorry för det, ska försöka hinna fixa tidsinställda tills nästa gång jag åker iväg men jag kan inte lova nått!
Hur som helst så är uppdateringen som vanligt igen på måndag eller tisdag och jag hoppas att ni fortfarande vill läsa novellen då.
Vi hörs underbara läsare!! :)

 Så fort jag var utom synhåll för Michel, Marvel och Niall föll jag ner på knä.
Niall får inte vara kär i mig, han bara får inte.
Det är inte rättvist emot honom!
Och det sista jag vill är att få hans ömtåliga och glada hjärta att brista.
Nä han förtjänar någon som kan vara med honom.
Föralltid.

---

Nialls perspektiv:
- Mary come on, open up! Sa jag medans jag knackade på hennes sovrumsdörr.
- Mary seriously I need to talk to you!
- About? Frågade hon utan att öppna dörren.
- About things, sa jag och fortsatte knacka.
- What kind of things Niall?
- Ehm… feelings, sa jag.
- So open up? Föreslog jag sedan.
- Well let’s see… No!
Jag suckade högt och bankade hårdare på dörren.
- Go away Niall, sa hon och lät ointresserad och stressad på samma gång.
- Well let’s see… No! Härmade jag.
Jag hörde ett dämpat skratt.
- I’m opening up if you go away, sa hon.
-  Deal? Frågade hon sedan.
- No, no that’s not a deal, not at all! Svarade jag.
Nu var det Marys tur att sucka.
- Please Mary open the door, sa jag och bankade mer.
- No, I don’t want you to come in and tell me you love me, I can’t hear that kind of words, sa hon.
- I’m not gonna tell you that I love you, I’m just gonna clear some stuff up, svarade jag.
- Then you have to clear it up outside my room cause I’m not letting you inside, sa Mary.
- Then I’ll sit outside until you open, sa jag.
Mary vart tyst och jag sjönk ner längst väggen bredvid hennes dörr.
Efter några minuter hörde ett klickande ljud och Mary öppnade dörren och kollade ner på mig där jag satt på golvet.
- You’re just impossible, mumlade hon och gick tillbaka in på hennes rum.
Hon lämnade dörren öppen så jag reste på mig och gick in.
Hon satt på skrivbordsstolen och kollade ut igenom fönstret.
Jag satte mig ner på hennes säng.
Vi satt tysta en stund, hon hade hennes blick fäst ut igenom fönstret och jag hade min blick fäst på henne.
Hennes välborstade vågiga hår och vackra figur.
Tystnaden var ganska jobbig så jag bestämde mig för att bryta den.
- Why are you upset?
Hon vände sakta sin blick emot mig.
- I’m not upset Niall, I’m just caring, svarade hon.
Hennes blick var inte fäst på mig utan på sängen.
- What are you caring about? Frågade jag.
- You, I just want the best for you, svarade hon och hennes ögon mötte mina i några sekunder innan hon vände bort blicken igen.
- And the best for me is to run away when I say I love you? Frågade jag med en lite sarkastisk röst.
- I just… Maybe it wasn’t so smart to just run away and I understand if you’re hurt because of it but I didn’t know what to do, svarade hon.
- I’m not hurt I just want to know why you ran away, sa jag.
- I panicked.
Marys blick vandrade över rummet.
- Why? Frågade jag.
- Cause I don’t want to hurt you.
Jag fattade inget, allvarligt inget.
- Just tell me what all this is about! Sa jag och försökte möta henne ögon.
Hennes mörkblå stora ögon mötte mina men sen vände hon snabbt bort blicken.
Då förstod jag.
Tror jag?
- Aha, you have a boyfriend right?
Frågan fick henne att kolla på mig.
- I should have known, somebody as gorgeous as you must have I boyfriend, I’m sorry.
- No no Niall you got it wrong, I don’t have a boyfriend, you just can’t love me cause in the end it will break your precious heart.
Och med dem orden reste hon sig upp och lämnade mig helt ensam med mina förvirrade tankar.

---

Tack för alla kommentarer, 18 stycken! :)
Och förlåt för att jag inte uppdaterade igår, jag hann inte för jag jobbade, var inne i stan med mamma och hade träning och sen åkte jag iväg för att fixa lite mer med jobbet så jag var hemma sent.
Men nu har jag iallafall uppdaterat men tyvärr kommer jag inte kunna uppdatera mer för ens nästa vecka:(
Ska förklara varför i ett inlägg snart!
Men tills dess kan ni väl ge mig 20+ kommentarer så skulle jag bli sjukt glad! :D

 

Både jag och Mary kollade ut mot vattnet där Marvel och Michel simmade.
- No, svarade jag efter ett tag.
- What are you more feeling? Frågade Mary med blicken fortfarande fäst på vattnet.
Där hade hennes blick varit under hela konversationen.
- Love, svarade jag.
- I think I love you Mary, sa jag och la min hand på hennes.

---

Marys perspektiv:
Snälla säg att jag inte hörde det där, att det bara är min hjärna som spelar ett spratt.
Men nej.
Nialls hand låg tryggt på min hand.
- No no no! Niall you can’t love me, utbrast jag och reste mig upp och backade några steg.
Niall kollade mot hans hand och såg besviken ut.
Förmodligen för att jag dragit bort min hand.
Sen så kollade Niall upp emot mig och reste sig.
- What d… började Niall men jag avbröt honom.
- No you can’t love me, no please don’t.
Han kollade på mig och tog några steg emot mig.
- Please don’t love me, you can’t, sa jag och samlade ihop alla mina grejer.
- What are you talking about, you are the sweetest girl i’ve ever met and it’s hard to not love you because…
Ännu en gång avbröt jag honom.
- You can’t love me, it’s not fair to you, sa jag och sen sprang jag därifrån med mina grejer i famnen.
- Mary wait!
- What do you mean?
- Mary!
Jag sprang bort ifrån Nialls förvirrad ansiktsuttryck och hans rop.
Jag sprang bort ifrån alla känslor.
Nialls perspektiv:
Vad hände nyss? Frågade jag mig själv medans jag satte mig ner på min handduk.
Jag kollade efter Mary men såg henne inte längre, jag såg bara hennes fotspår i sanden.
Sen kollade jag ut emot havet igen och såg Michel och Marvel simma in emot land.
Jag hade sagt åt Mary att jag älskar henne och hon sprang iväg.
Fast gjorde jag det?
Älskar jag henne som mer än en kompis?
I think I love you Mary.
Det är det.
Jag tror, jag vet inte.
Känslor hade jag.
Jag kände mig sårad efter att hon bara sprang iväg och väldigt förvirrad över hennes ord men kärlek?
Känner jag kärlek?
Något känner jag i alla fall.
Kanske har Greg rätt?
Ända sättet att få veta är att kyssa henne igen.
En riktig kyss och se om de tusen fjärilarna som alla pratar om finns där.
Det är det jag måste göra, jag måste kyssa Mary igen.
Inte för att jag tror att det kommer bli speciellt lätt eftersom hon springer iväg ifrån mig.
Marys perspektiv:
Så fort jag var utom synhåll för Michel, Marvel och Niall föll jag ner på knä.
Niall får inte vara kär i mig, han bara får inte.
Det är inte rättvist emot honom!
Och det sista jag vill är att få hans ömtåliga och glada hjärta att brista.
Nä han förtjänar någon som kan vara med honom.
Föralltid.

---

Tack för kommentarerna, imorgon ska jag sommarjobba men jag ska nog lyckas uppdater bra ändå :)
Samma på Tisdag.
Kan ni lyckas med 15+ kommentarer? Det vet jag att ni kan fixa! :)

 

Hennes leende fick mig också att le.
- Nice to be back in Ireland right? Frågade jag.
- Ofcourse, svarade hon.
Det kändes som om jag blev glad av att prata med henne.
Men det är säkert bara för att jag har saknat henne, tänkte jag.
Hon är bara min barndomskompis.

---

Nialls perspektiv:
- Strawberries and vanilla ice cream! Utbrast min mamma när hon kom ut på altanen.
Vi alla jublade och mamma ställde tallrikar på bordet.
Sen fick vi alla en sked och vi högg in på efterrätten.
Jag, Greg, Marvel, Michel, Bobby och Daven fick en burk öl och mamma drack ett glas vin.
Mary som inte är över 18 drack cola.
Marvin och Michel är 19 år sedan i april.
Mary är 17 år sedan februari.
Och jag fyller 19 år i September.
Jag kom ihåg presenterna som jag hade skickat till dem på deras födelsedagar.
Jag satt fullt insjunken i min tankar när jag kände kallt vatten.
Snabbt vaknade jag upp ur mina tankar och såg att Mary hade sprutat vatten på mig med en vattenpistol.
- You’re so dead! Skrek jag skrattandes och flög upp ur min stol och grabbade tag i en vattenpistol, fyllde den med vattenslangen och sprutade sedan på Mary.
Hon sprutade tillbaka och sprang iväg.
Vi sprang runt på gräsmattan och sköt vatten på varandra medans alla vid bordet skrattade.
Helt genomblötta och fyllda med skratt.
Sommar, sköna sommar, tänkte jag glatt för mig själv.
Marys perspektiv:
Nästa morgon vaknade jag upp till att någon drog upp rullgardinen.
Jag blinkade och efter ett tag hade ögonen vant sig vid ljuset.
Då såg jag vem som hade dragit upp rullgardinen.
- Niall what are you doing here? Frågade jag.
- Waking you up sleepyhead, svarade han och skrattade.
- Yeah I got that, I mean what are you doing in my house this early? Frågadejag och Niall skrattade.
-  It’s like elven Mary, it’s not early, sa han.
Oj? Elva redan? Det känns som om klockan är sju.
- If you wanna know whats early then you should try my jobb, sa han och log.
Jag skrattade lite och sen klev jag upp ur sängen.
Med en stor T-shirt på mig och hår som stod åt alla håll.
Niall skrattade mer åt mig.
- What? Frågade jag skrattandes.
- Like your bedhead, sa Niall retsamt.
- It’s not like your hair look like that when you get up every morning, sa jag och pekade på hans hår.
- I know, but I look like shit in the morning, you just look cute, sa han.
Jag kände mig själv rodna lite lätt medans jag skrattade.
Sen fick jag världens bästa ide.
Snabbt tog jag upp en kudde ifrån den obäddade sängen och slog till Niall med den.
Oberedd som han var tog han några staplande steg bakom för att få tillbaka balansen.
Sen gick han fram till sängen och tog upp en kudde och slog till mig.
Skrattandes startade vi ett kuddkrig.
  

---

Dialogerna kommer fortsätta att vara på engelska eftersom dom flesta tyckte bättre om det.
Och tack för kommentarerna!
10+ kommentarer så får ni nästa kapitel idag :)

- You guys need any help with you bags?
Dom skakade på huvudet.
- Okey I’ll just take Marys bags then, sa jag och log emot henne.
- You don’t have to Niall, I’ll be fine, sa hon.
- But I want to, sa jag och log.
- Well go a head then I’ll guess, sa hon och log.
Sen gick vi emot bilen.

---

Marvels perspektiv:
- Mary come on, eat something, sa jag och kollade på Mary.
Jag, Michel, Mary och papa satt vi middagsbordet och åt grillat.
Jag, Michel och pappa hade ätit upp men Mary hade bara petat i maten.
- I’ve already eaten alot, sa hon och fortsatte peta i maten.
- It was really nice food dad, sa hon sen och kollade på våran pappa Daven.
- Thank you honey, sa han.
- Mary you ate like one bite of your meat, thats not what I call alot, sa jag och kollade på henne.
- I’m not hungry right now Marvel, just drop it, sa hon och kollade allvarligt på mig.
- Mary you are always hungry, sa Michel och skrattade.
Mary skrattade lite.
- You’re just like Niall, I mean me and Marvel eat a lot but you and Nialler could eat a house if you want to, sa Michel sedan.
- I don’t wanna eat a house Michel, I don’t think wood tastes that good, sa Mary och jag, Michel och pappa brast ut i skratt.
Nialls perspektiv:
- So Daven and the kids are here now? Frågade mamma.
- Yeah, svarade jag och drack lite cola ur mitt glas.
Jag, min mamma Maura, min pappa Bobby och min storebror Greg satt och åt middag på altanen.
Solen sken och det var sådär kvällssvalt som det brukar vara runt sju på kvällen.
- Thats nice, Elizabeth is not here right? Frågade mamma sedan.
Jag skakade på huvudet.
- Nope, she’s home in London I’ll guess, sa jag sedan.
Elizabeth är Mary, Marvel och Michels mamma.
- Bobby we should invite Daven over for a beer after the dinner, sa min mamma till min pappa.
- Yeah that sounds nice, I miss my best friend, sa min pappa och vi alla skrattade.
- We know dad, we know, sa Greg.
Jag skrattade och sen började min mamma prata igen.
- Mary and the twins should come over to, I bought strawberries earlier today, sa mamma.
- Yeah, if you’re going over to Daven’s house to invite him then invite his kids to, sa Greg.
- Yeah sure, svarade min pappa.
- Marvel and Michel have grown a lot, they’re taller now, sa min mamma.
- Yeah you’re probably right, svarade jag.
Dom är nog några centimeter längre nu.
- And Niall Mary is really pretty right? Frågade mamma.
- Mhm, yeah I’ll guess, svarade jag.
Jag hade inte tänkt på det så mycket men hon är väldigt vacker egentligen.
Vackrare än vad jag kom ihåg och jag har alltid tyckt att hon är vacker.
- I’m going over to Daven to invite them over here, sa min pappa plötsligt och reste på sig.
- Well I better go and get the dessert ready, sa min mamma sedan och reste på sig.
Vi hjälpte henne plocka undan efter middagen och sen gick hon in och började fixa med jordgubbarna.
- You like her huh? Frågade Greg när vi hade satt oss ner ute på altanen.
- What? Who? Frågade jag och kollade på honom.
- Mary, who else? Svarade Greg.
- What? I like her? No, sa jag och kollade på Greg.
- We are friends Greg, and only friends, sa jag.
- Yeah right, I see the way you look at her, sa han.
- I don’t look at her in a special way, sa jag.
- Yes you do, I saw it today when she got out of the car and when you hugged he…
- Okey okey I get it, avbröt jag honom.
- So? Frågade han.
- So what?  Frågade jag lite halft förvirrad.
- So do you like her? Frågade han.
- Yeah, svarade jag.
- I knew it, sa Greg.
- Ah you don’t get it, sa jag irriterat.
Han bara kollade på mig med en förvirrad blick.
- I like her and I love her but I’m not in love with her, sa jag.
- I like her and love her like my best friend not like my girlfriend, tillade jag sedan.
- Yeah whatever, we will see sooner who is right, sa Greg och sen horde vi fotsteg upp på altaten.
- Hello boys, sa Deven och log emot hos.
- Hi Daven, sa Greg och log tillbaka.
- Hi, sa jag och sen satte sig min pappa och Daven ner på varsin stol.
Marvel satte sig ner bredvid hans pappa.
Greg satt på kortsidan om bordet, Bobby, Daven och Marvel satt på den högra långsidan, mamma på den andra kortsidan och jag på den vänstra longsidan.
Mary kom och satte sig bredvid mig och Michel satte sig bredvid henne.
En glad känsla spred sig inom mig.
- Hi, sa jag till Mary.
- Hello there, svarade hon och log.
Hennes leende fick mig också att le.
- Nice to be back in Ireland right? Frågade jag.
- Ofcourse, svarade hon.
Det kändes som om jag blev glad av att prata med henne.
Men det är säkert bara för att jag har saknat henne, tänkte jag.
Hon är bara min barndomskompis.

---

Tack för kommentarerna!
Jag har en fråga. Vad tycker ni om att jag skriver dialogerna på engelska?
Gillar ni det eller tycker ni inte alls om det?
Själv tycker jag att det är lättare, men lämna en kommentar om vad just du tycker!
För att de viktigaste är att ni som läser tycker att det funkar!
Jag skulle vilja ha 7+ kommentarer tills nästa kapitel :)

Nialls perspektiv:
- Michel!
- Marvel!
- Mary!
Jag skrek medans jag sprang emot mina grannars sommarstuga.
Dom tre syskonen som alla börjar på M hoppade ur deras bil.
- Niall! Skrek dem i mun på varandra och sprang fram och kramade om mig i en gruppkram.
Jag har verkligen saknar dem.
Min pappa Bobby och deras pappa Daven är bästa vänner och Michel, Marvel och Mary är mina barndomskompisar.
Här ute på landet utanför Mullingar bor vi grannar eftersom våra familjer har sommarstugor bredvid varandra och inne i Mullingar så bor Daven bara några hus bort ifrån mitt.
Tyvärr så flyttade Michel, Marvel och Mary till London med deras mamma efter deras föräldrar hade skiljts.
Då var jag tolv.
Tvillingarna Michel och Marvel också.
Och Mary var tio.
Sen dess har vi bara träffats på lov och sådant.
Men vi har ändå hållit kontakten.
Ända ifrån barnsben, tänkte jag glatt.
Sen var jag med i X-Factor och One Direction hade blivit stort nu så jag hade inte träffat dem på länge.
Senast jag träffade dem var någon dag i julas då jag var hemma i Mullingar och dem var här och hälsade på Daven.
Både dom och jag var tvungna att åka iväg ganska snabbt så därför hann vi bara va med varandra ungefär två dagar.
Men nu kan vi vara här ute på landet utan att någon stör oss i 6 veckor!
Sen åker dem hem till London, jag stannar här i två veckor till och sen åker jag iväg med killarna på spelningar, signeringar och intervjuer.
Fast det är i framtiden och inte nu.
Nu ska jag ha kul med mina bästa barndomsvänner!
- You can’t guess how much I’ve missed you guys! Utbrast jag efter gruppkramen.
- We missed you to Nialler, sa Marvel och log.
- Yeah like really much man, sa Michel.
Jag log emot tvillingarna.
Om det här skulle varit första gången jag träffade dem så skulle jag inte kunna skilja dem åt.
De är väldigt lika.
Ganska mörkt brunt lätt vågigt hår och mörkblå ögon.
Samma ansikte och samma leende.
Det ända som skiljer dem åt är att Marvel har ett födelsemärke vi ena nyckelbenet.
Annars är dem hur lika som helst.
Lika långa och allt.
Fast på ett sätt så ser man ändå vem som är vem, jag vet inte hur.
Det bara är så.
Och sen har vi Mary.
Lilla söta och oskyldiga Mary som är som tjejversionen av tvillingarna.
Fast hon har längre hår och är kortare än dem.
Hon stod där bredvid Michel och Marvel och log emot mig.
Hon ler så oskyldigt och gulligt.
Så har hon alltid gjort.
Hon ser så fridfull ut.
- Hi Mary, sa jag och log emot henne.
- Hello, sa hon lugnt.
- Still the shortest one huh? Frågade jag och skrattade lite.
- Yepp, svarade hon.
Mary har alltid varit kortast och när vi va små så brukade hon prata om att han skulle bli mycket längre än mig, Michel och Marvel när hon var stor.
Vi får se om det händer.
- How is everything going back in London? Frågade jag.
Dom bor där med sin mamma och jag bor ju även där nu.
Synd att jag och killarna reser så mycket.
Om vi inte skulle ha gjort det så skulle jag kunna träffa Mary, Marvel och Michel mer.
- Alright, England is nice, sa Michel.
- But Ireland is always better, once a leprechaun always a leprechaun you know, sa Marvel.
- True, sa jag och skrattade.
- But London is lovely, sa Marvel sedan.
- Yeah I like London, sa jag.
- Heard you and the lads were in Australia? Sa Michel lite frågande.
- Yeah that was awesome, we were there five weeks ago, svarade jag.
- Nice, I want to go to Australia to, sa Michel.
- Yeah me to, would like to learn how to surf, instämde Marvel.
- Surfing is nice, loved Australia, sa jag och sen kollade jag på Mary.
Hon stod där så lungt och kollade på oss med ett litet leende.
- You want to go to Australia Mary? Frågade jag.
- Yeah why not, Australia sounds nice but I rather go to Africa, svarade hon.
- Africa? Frågade jag.
- Mhm, I want to work as a volunteer there, svarade hon.
- Sounds good, sa jag.
Hon nickade långsamt.
Jag hade lust att prata me rom volontär arbetet med henne men det kändes som om det inte riktigt passar just nu så jag vände mig till Michel och Marvel.
- You guys need any help with you bags?
Dom skakade på huvudet.
- Okey I’ll just take Marys bags then, sa jag och log emot henne.
- You don’t have to Niall, I’ll be fine, sa hon.
- But I want to, sa jag och log.
- Well go a head then I’ll guess, sa hon och log.
Sen gick vi emot bilen.

 

---

Och där är min nya novell om Niall igång!
Hope you like it!
Och blogg.se har bytt design så jag fattar inte ett skit.... sämst faktiskt! hatar deras nya design men jaja...
Jag vill ha 5+ tack! :)