Freedom comes when you learn to let go, kapitel 11

 

Jag kunde inte hålla tillbaka det lilla leendet som spred sig på mina läppar.
- Are you feeling better? Frågade jag.
Hon skakade försiktigt på huvudet.
- Stupid fever, she had it for five days now and everything she does is sleep, sa Marvel.
- Feel bad for you sunshine, get better soon, sa jag och hon log lite smått emot mig och såg på mig med hennes trötta och glansiga ögon.
- If it was just that simple, hörde jag henne viska innan hon vände sig om och gick in i köket.

Nialls perspektiv:
-I’ll be back before you can say peanutbutterpancakes, sa Mary och log.
- Why would I say peanutbutterpancakes?
Frågade jag och skrattade.
- Don’t ask me cause I don’t know, sa hon och log.
- You never know whats going on inside your head, sa hon sedan och log.
- Probably true, sa jag och log.
Mary log emot mig med hennes bleka ansikte och trötta ögon.
Enligt Michel och Marvel hade hon fått någon slags influensa och nu var hon
tvungen att åka hem till hennes mamma i London.
Och det som försegick i mitt huvud just nu är massa tankar på henne.
Hur hon sitter med en halsduk och tjock hoodie i framsätet av bilen mitt i
sommaren.
Hon satt med fönstret nervevat och jag stack snabbt in mitt huvud och pussade
henne på kinden.
Hon skrattade lite och sen ropade hennes mamma att det var dags att åka.
Elisabeth hade kört hela vägen hit bara för att hämta henne.
- Bye Niall, viskade hon och vevade upp fönstret.
- Bye, svarade jag precis innan fönstret var helt stängt.
Marvel, Michel och Daven kom upp vid min sida och tillsammans vinkade vi hejdå.
Mary vinkade tillbaka och sen försvann bilen mer och mer.
Jag suckade, tydligen högre än jag hade tänkt, och Michel klappade mig på
axeln.
- She’ll be back soon you know, and the the flu will be gone, sa han.
- Yeah she’s just gonna get some medecine and then she’ll be back, sa Marvel
uppmuntrande.
Men dem lät väldigt oroliga.
- Yeah I know, thanks anyway guys, svarade jag och började gå hemåt.
Marvels perspektiv:
- He’s pretty down, mumlade jag och kollade efter Niall när han gick mot hans hus.
- I know, something is going on between both of them, sa Michel.
- Yeah it’s kinda obvious, sa jag och sen vände vi oss båda om och började gå
emot huset.
- Dad! What’s for dinner? Ropade jag när vi klev in igenom dörren.

Nialls perspektiv:
Samma kväll som Mary åkte hem till hennes mamma i London fick jag ett samtal ifrån Zayn.
- Hello, svarade jag.
Min röst lät verkligen deprimerad även fast jag inte är deprimerad, bara smått
nere.
- Hey man vas happenin’? frågade Zayn med samma glada röst som vanligt.
- Just… trying to find something to do, I’m kinda bored, svarade jag med en
halvtaskig röst.
- What about you? Frågade jag sedan med samma röst.
Jag fattar inte varför jag låter så deppig?
- Nah nothing really, just packing, svarade Zayn.
- And what happend to you?
You sound all down, la han sedan till.
- Nothing, svarade jag tyst.
- What about your childhood friends? I thought you really wanted to meet them? Frågade Zayn.
- I’m happy to be here with them, really, but I guess I’m just tired right now,
nothing’s wrong I promise.
Jag hörde Zayn mumla nått.
Sen kom jag att tänka på vad Zayn sagt tidigare.
- Why are you packing?
Frågade jag.
- I’m going over to Bradford to visit my family and friends, I’m still in London you know, svarade han.
- Yeah right, hope you have a nice time then, sa jag.
Jag lät lika deppig som tidigare.
- Yeah I will, sa Zayn och lät glad.
- Are Liam, Harry and Louis still home?
Frågadejag i försök till att hitta något att prata om.
- Nope, Harry are visiting his family, Louis to and Liam are in Spain with Danielle, svarade Zayn.
- Oh that’s nice, svarade jag med samma deppiga röst.
- Yeah but anyway the reason I called was to say that we will be going to
Sweden to record some songs by the end of the summer and I know that you are spending seven weeks more in Ireland so I’m sorry to say that you have to come back to London in five weeks.
- Okey, but Sweden is nice so I’ll guess that’s alright, sa jag med ett skratt.
Zayn skrattade lite också och sen sa han att han var tvungen att fortsätta packa om
han ville bli klar nån gång.
Vi sa hejdå och la på och jag la ifrån mig mobilen.
Tankarna som kom då var Mary.
Hoppas hon är okej.
Vilket hon förmodligen är.
Tankarna gnagde inom mig och efter 20 minuter av oroliga tankar så bestämde jag
mig för att ringa.
Mitt hjärta bankade hårt medans fler och fler signaler gick.
Allt är bra, jag är bara fånig som tror att hon är dödssjuk eller nått, det är
bara influensa, intalade jag mig själv.
Efter sjätte signalen svarade Marys mamma Elisabeth med en mjuk röst.
- Hello Niall, Mary can’t answer right now so it’s Elisabeth here.
-Hi, svarade jag.
- I just wanted to check that everything is alright with Mary, sa jag sedan.
- That is really sweet Niall, sa hon mjukt.
- Mary is… ehm… she is doing alright now, I… I think she is getting better,
fick hon sedan fram.
- Are you sure?
Jag han aldrig få svar på min fråga för någon i bakgrunden avbröt.
- Miss Whelan? Hörde jag någon fråga och sen hörde jag fotsteg som följdes upp
av ett pipande och surrande ljud.
Människor pratade och det lät lite som på ett sjukhus eller en stor galleria.
Mest troligt var det ett sjukhus.
- Niall, I can’t talk right now, Mary will call you as soon as possible, bye!
Och med dom orden försvann alla pipande ljud och Elisabeths röst.
Jag sjönk ner på min säng med mobilen i handen.
Okey, är hon på ett sjukhus så bådar inte influensan så gott i alla fall.
Jag suckade tungt och la mig ner i sängen.
Folk överlever väl influensa va? Det är ju bara som en större förkylning?

WOOP WOOP I'M BACK! Ja lite tidigare än jag sa men ja...;)
Tack för kommentarerna och imorgon kan uppdateringen bli dålig för jag ska iväg på statsfest :)
Iallafall tack för kommentarerna och fråga gärna frågorna ni har i frågelådan för då blir det lättare för mig att svara.
Iallafall så fick jag några frågor i kommentarerna som jag ska svara på.
Hur många kommentarer har du fått som mest?
Hur många besökare har du varje dag?
Jag tror att jag som mest har fått 22 kommentarer eller nått sånt och jag har runt 100 unika besökare varje dag och upp emot 400 sidvisningar så jag förstår egentligen inte varför jag inte får mer kommentarer men ja.
Tack för dom fina kommentarerna på förra inlägget och ni önskade mer drama och jag kan säga att det kommer.
Jag börjar komma in lite i själva handlingen nu så snart blir det bättre :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback