- Hallå Liam? Frågade jag när jag hade låst upp och gått in.
Jag fick inget svar så han är alltså inte här.
Jag suckade och sen kände jag min mage kurra.
Jag kom att tänka på att jag inte hade ätit någon frukost så jag gick i köket för att göra det.
Seriöst vart är Liam? Tänkte jag oroligt och när jag kom in köket fick jag mitt svar.
På köksbordet låg det en lapp ifrån Liam.
Och det verkade inte som om lappens innehåll var bra över huvud taget.

Emelys perspektiv:
Hej Emely, jag ville inte väcka dig så jag skriver den här lappen istället.
Jag var tvungen att åka hem till Wolverhampton ett tag eftersom min syster Ruth var med om en bilolycka igår kväll.
Förhoppningsvis så klarar hon sig med bara några skador och hon är inlagd på sjukhus nu, så du kanske förstår varför jag vill träffa henne.
Och jag är ledsen för det som hände igår.
Förlåt om jag sårade dig, du ska veta att det var verkligen inte det jag ville och jag förstår om du hatar mig just nu.
Och förlåt för att jag lämnar dig bara så här.
Men jag vet att du klarar av veckans låt själv, du är sjukt duktig.
Men utifall du skulle behöva lite hjälp så har jag pratat med Harry så det är bara och ringa han så hoppar han in som din mentor den här veckan.
Förlåt igen, även fast förlåt inte kan göra allt bra.
Efter allt så kanske det är bra om vi är ifrån varandra några dagar?
Jag är i alla fall hemma på söndag.
Ring om det är nått. //Liam
När jag läst lappen sjönk jag ner på en köksstol.
En ensam tår rann ner för min kind.
Jag visste inte vad jag skulle göra.
Liams syrra hade varit med om en bilolycka och det är hemskt, men det hemskaste för mig var att Liam hade stuckit.
Och han trodde jag hatade honom.
Visst han hade sårat mig och jag är fortfarande ganska arg på honom men jag kan aldrig någonsin hata honom.
Fast jag kände mig sviken.
Hur kunde han bara sticka sådär utan att ens säga hejdå?
Ännu en tår rann ner för min kind.
Jag tog upp mobilen och stirrade på en svarta skärmen.
Några tårar droppade ner på skärmen och jag torkade bort dem med min tröja.
Sen låste jag upp mobilen och slog in Liams nummer.
Jag satte mobilen vid örat och lyssnade efter signalerna.
Men dom kom aldrig.
Jag kom direkt till röstbrevlådan.
Jag kände hur jag blev argare och argare.
Kanske till och med lite panikslagen.
Jag visste att Liams mobil var avstängd, men jag ringde ändå gång på gång.
Varje gång kom jag till röstbrevlådan.
Efter ett tag gav jag upp och la ifrån mig mobilen på köksbordet och sen sjönk jag ner med armarna och huvudet på bordet och lät tårarna komma.

Liams perspektiv:
Jag hade klivit av flyget och pappa hade hämtat mig.
Just nu satt vi hemma och väntade på att min syster Nicole skulle komma så att vi kunde åka till Ruth på sjukhuset.
Stämningen var ganska ledsam och när jag satte på min mobil så såg jag att jag hade några missade samtal ifrån Emely.
Jag kände mig som en idiot eftersom jag inte tänkte ringa tillbaka.
Inte nu i alla fall.
Hon skulle säkert bara skrika och vara arg.
Vilket hon har rätt att vara.
- Hur går det för Emely som måste vara ensam hela veckan då? Frågade mamma plötsligt.
- Det går säkert bra, hon är duktig, svarade jag.
- Och Harry hoppar in som mentor om hon behöver hjälp, sa jag sen.
Mamma bara nickade.
- Du får ju åka till London tidigare om det behövs, sa mamma sedan.
- Hon klarar sig, sa jag och sen ringde det på dörren.
Mamma gick för att öppna och jag hörde henne prata med Nicole.

Emelys perspektiv:
Jag satt ensam i soffan och bläddrade igenom alla tv kanaler när min mobil ringde.
Idag hade jag inte orkat öva.
Jag hade bara varit hemma och tagit det lugnt.
Idag orkade jag inte bry mig.
Jag kände mig så arg och besviken.
För en sekund kände jag att jag vart lite nervös.
Tänk om det är Liam som ringer?
Men det var det inte.
Nervositeten försvann när jag såg Evelyns namn på skärmen.
- Hej, svarade jag och försökte låta glad.
- Hej, hur är det? Frågade hon.
- Bra, vadårå?
- Jag hörde att Liam hade åkt hem på grund av nått i hans familj, sa hon.
- Mm, svarade jag.
- Okey, men jag tänkte höra om du vill komma över till mig och Niall och käka middag?
- Gärna, svarade jag och kände mig lite gladare.
- Vi ska grilla, sa hon glatt.
- Åh vad gott, sa jag och kände hur hungrig jag egentligen är.
- Jag vet, sa Evelyn och skrattade lite.
- Men kom hit vid halv sju, sa hon sedan.
Vi pratade en stund till och sen la vi på.
Jag hoppade in i duschen, borstade håret och tänderna och tog på mig nya rena kläder.
Mörka jeans, svarta ganska låga boots, en svart spetsbandeu och en svart blus.
Sen tog jag min mobil och gick ut i hallen.
När mobilen ringde så tryckte jag direkt på grön lur och svarade hej.
- Hej Emely.
Jag trodde att det var Evelyn som hade ringt men det var det inte.
Jag hörde en röst som fick mig att stelna till.

- Men du fattar ju inte, allvarligt talat så är du korkad som går tillbaka till honom!
- Vad rör det dig? Varför bryr du dig ens?
Emelys röst lät väldigt arg.
- Hur dum är du? Frågade jag.
Hon bara kollade arg på mig.
- Fattar du inte?
- Nä jag fattar tydligen inte eftersom jag är så dum i huvudet, så förklara! Skrek hon.
- Jag fattar inte hur du inte kunnat märkt det, sa jag en aning förvånat.
- Men vad? Skrek hon.
- Jag älskar dig okey? Skrek jag och gick ut ur köket och upp på mitt rum och smällde igen dörren.

Emelys perspektiv:
Liam lämnade mig ensam och förvirrad i köket och några sekunder efter det hörde jag hans sovrumsdörr smälla igen.
Vad hände nyss? Frågade jag mig själv och sjönk ner på golvet.
Där satt jag riktigt länge med huvudet i händerna och väntade.
Jag väntade på att Liam skulle komma ut från sitt rum och förklara.
Jag fattade inte.
Hur kunde han älska mig?
Efter ett tag insåg jag att han inte skulle komma ut.
Jag reste sakta på mig och gick in i mitt rum som låg bredvid Liams.
Precis innan jag gick in på mitt rum så hörde jag honom snacka i telefon med någon.
Men jag orkade inte bry mig så jag stängde försiktigt dörren för att inte störa honom och sen la jag mig på sängen.
Jag somnade med sminket och kläderna på.

Liams perspektiv:
Min alarmklocka ringde tidigt nästa morgon.
Jag stängde snabbt av alarmet så att Emely inte skulle vakna.
Sen satte jag mig upp i sängen och kollade ut över mitt rum.
Min resväska låg öppen på golvet och i den låg några klädesplagg.
Jag reste mig och drog på mig ett par mjukisar och en T-shirt innan jag gick fram till garderoben och tog ut lite kläder som jag slängde i resväskan.
Jag packade ner allt jag behövde och sen stängde jag väskan och bar ut den i hallen.
Så tyst som jag kunde fixade jag frukost och sen kollade jag klockan.
07.13.
Jag måste vara på flygplatsen 07.45 och mitt flyg går 09.45.
Jag suckade tyst.
Allt kändes så fel.
Precis allt.
När jag hade ätit upp min frukost diskade jag och sen gick jag mot Emelys dörr.
Jag tvekade ett tag innan jag försiktigt öppnade dörren och fann henne sovandes i sängen med kläder och smink på.
Jag log lite för mig själv.
Vad söt hon är, tänkte jag medans jag försiktigt smög fram till henne.
Jag la hennes täcke över henne och gav henne en puss på kinden.
- Hejdå, viskade jag och gick sen ut ur hennes rum med tårar som brände bakom ögonlocken.

Emelys perspektiv:
Jag vaknade och satte mig upp i sängen.
Jag sträckte mig efter mobilen och tänkte att jag måste ha vaknat tidigt eftersom Liam inte hade varit in och väckt mig som han alltid brukar göra vid åtta eller nio.
Jag kollade klockan och såg att den var 10.57.
- Fan, sa jag tyst för mig själv och ställde mig upp ur sängen.
Då märkte jag att jag fortfarande hade kläder och smink på mig.
Liam måste ha försovit sig också, tänkte jag medans jag gick in i hans rum.
Men han var inte där.
Sängen var bäddad och allt var snyggt och prydligt men Liam var inte där.
Fundersamt gick jag ut i hallen och kollade efter hans skor och jacka men de fanns inte där.
Vart har han gått? Frågade jag mig själv och gick in i mitt rum igen.
Han kanske har gått till övingslokalerna?
Jag tog min mobil och gick ut i hallen.
Snabbt drog jag på mig mina skor och gick ut och låste dörren efter mig.
Sen sprang jag ner för alla trappor och in i huset med övingslokalerna.
Jag hörde dämpad musik komma ifrån olika rum.
Idag är det måndag och alla är fullt uppe i att lyssna på olika låtar och välja en att sjunga.
Eller alla och alla.
Kieran och Evelyn.
I lördagens tävlig hade Chloé åkt ut.
Temat då var glädje, min speciallitet och temat denna vecka är sorg.
Jag är verkligen inte bra på det här med känslor, tänkte jag medans jag kollade runt i huset med övingslokalerna.
Jag hittade inte Liam någonstans och ingen hade sätt honom så jag bestämde mig för att gå hem igen.
- Hallå Liam? Frågade jag när jag hade låst upp och gått in.
Jag fick inget svar så han är alltså inte här.
Jag suckade och sen kände jag min mage kurra.
Jag kom att tänka på att jag inte hade ätit någon frukost så jag gick i köket för att göra det.
Seriöst vart är Liam? Tänkte jag oroligt och när jag kom in köket fick jag mitt svar.
På köksbordet låg det en lapp ifrån Liam.
Och det verkade inte som om lappens innehåll var bra över huvud taget.

Tack för kommentarerna! :)
Om ni har frågor så får ni gärna ställa dem i frågelådan i menyn:)

Liam försökte slita sig loss ifrån killarnas grepp för att slå till Kieran men han lyckades inte.
Jag kände plötsligt en tår rinna ner för min kind.
Och en till.
Och ännu en.
Sen kände jag Zayn varma famn.
- Ta det lugnt, viskade han lugnande i mitt öra och hans armar omfamnade mig.
Jag la mitt huvud på hans bröstkorg och kramade om honom lätt.
Jag kände mig så förvirrad.

Liams perspektiv:
- Aj, sluta, sa jag irriterat och drog mig bort från Emely.
Hon satt och försökte smörja på nån salva runt och på mitt blåa öga.
- Sitt still Liam, jag vet att det gör ont och jag är ledsen, sa hon tyst.
- Det är inte ditt fel, sa jag.
Jag satt still medans hon smörjde på lite mer av salvan.
Det sved ganska mycket.
- Hur mår du? Frågade Emely tyst.
- Bra, svarade jag och log lite.
Hon log som svar.
- Tack förresten, sa hon och log större.
- För vad? Frågade jag.
- Du vet, för att du hjälpte mig på festen, sa hon.
- Inga problem, för dig kan jag ta hur många blåtiror som helst, sa jag och såg henne le.
Vi satt i vår lägenhet.
Allt var mörkt och tyst.
Det ända lyset som fanns var en liten golvlampa som stod en bit bort.
Ganska mysigt, tänkte jag.
Alla var nog kvar på festen eftersom klockan bara var några minuter över midnatt och det är nog anledningen till varför det är så tyst i huset med alla lägenheterna.

Några dagar senare

- Hej, sa jag och stängde dörren efter mig.
- Hej, mumlade Emely till svar.
Jag kollade mig runt men jag såg henne inte så jag gick in i köket för att sätta ner maten som låg i matkassarna som jag hade handlat.
Då såg jag Emely sitta vid köksbordet med hennes mobil.
Fundersamt plockade jag in all mat i kylskåpet och alla köksskåp.
Jag hörde hennes sms signal fler gånger.
- Vem sms:ar du med? Frågade jag efter ett tag.
- Kieran, svarade hon tyst.
Jag kände hur arg jag blev.
Varför sms:ar hon med honom?
- Han är inte värd din tid efter det han gjorde, sa jag och försökte att inte låta arg.
- Jag vet men alla par bråkar väl nån gång? Sa hon.
- Vi har i stort sätt löst det, sa hon sedan.
Jag tog ett djupt andertag.
- Varför? Frågade jag.
- Därför att jag gillar honom.
- Men han gillar inte dig, han bara gillar att du gillar honom, sa jag irriterat.
- Men ge dig Liam, sa hon allvarligt.
- Det är sanningen, sa jag surt.
- Det är inte sanningen, sa hon.
- Nähä så varför går han och kysser andra tjejer då? Frågade jag.
- Det gör han inte, sa Emely.
- Jo, svarade jag ganska tyst.
- Liam han gör inte det och vi gillar varann så snälla låt det vara! Utbrast hon.
- Om du inte tror mig kolla facebook, Chloé har lagt ut några bilder från festen och man ser tydligt på några bilder hur han kysser andra tjejer än dig.
Med dom orden smällde jag igen ett köksskåp och la sen undan plastpåsarna.
Emely satt tyst en stund.
- Jag tror dig inte, sa hon.
Då kände jag hur arg jag blev.
- Och jag älskar honom, sa hon sedan.
- Emely du är en sån jävla idiot! Nästan skrek jag argt.
Hon kollade chockat på mig.
Det var inte meningen att jag skulle säga det där men det var så jag kände.
- Durå? Frågade hon sedan med en både arg och chockad röst.
- Jag går i alla fall inte tillbaka till mina otrogna ex! skrek jag.
- Fattar du inte? Frågade jag.
Emely bara kollade på mig.
- Han bryr sig inte om dig och det är därför han går bakom ryggen på dig!
- Liam vafan är det med dig? Varför är du så arg hela tiden?
- Jag vill inte att du ska bli sårad men du är för dum för att inse det! Skrek jag tillbaka.
Jag såg en ensam tår rinna ner för hennes kind.
- Om du inte vill att jag ska bli sårad varför kallar du mig idiot då? Frågade hon.
- Därför att du beter dig som en, sa jag argt.
- Vad gör inte du nu då Liam?
Allt skrikande fick mig att vilja gå härifrån.
Men jag stannade.
- Men du fattar ju inte, allvarligt talat så är du korkad som går tillbaka till honom!
- Vad rör det dig? Varför bryr du dig ens?
Emelys röst lät väldigt arg.
- Hur dum är du? Frågade jag.
Hon bara kollade arg på mig.
- Fattar du inte?
- Nä jag fattar tydligen inte eftersom jag är så dum i huvudet, så förklara! Skrek hon.
- Jag fattar inte hur du inte kunnat märkt det, sa jag en aning förvånat.
- Men vad? Skrek hon.
- Jag älskar dig okey? Skrek jag och gick ut ur köket och upp på mitt rum och smällde igen dörren.

Tack för kommentarerna och detta med träningshelgen och allt gäller fortfarande! :)
Läs om varför uppdateringen kan vara dålig här: http://britishboybandstories.blogg.se/2012/april/traningshelg.html
Men nu är det mer drama igen... dam dam daaaam!
Haha hoppas ni gillar det;)

(Gammal bild, killarna var så gulligt små då)

Hej alla underbara läsare!
Imorgon och på söndag har jag träningshelg!
Träningarna börjar 9.00 och slutar vid 17.00...
Så uppdateringen kan bli dålig men jag ska iallafall försöka hinna med ett kapitel varje dag!
På måndag ska jag ha tjejkväll och så är det ju majbrasa och på tisdag är det 1 maj så jag ska drilla på torget med paradorkestern under dagen...
Och på söndag har jag även lite filminspelning på söndag kväll... :)
Men som sagt så ska jag uppdatera så bra jag kan:)

Xoxo Maja

Vi stod med våra drickor och kollade ut över dansgolvet.
Många dansade till den höga musiken och många såg ganska fulla ut.
Själv så planerade jag inte att bli full, jag har ju liksom bara en njure så det är inte det smartaste att drick så mycket, tänkte jag och fortsatte kolla ut över dansgolvet.
Då såg jag något som jag verkligen inte ville se.

Liams perspektiv:
Musiken dunkade högt och det gjorde ont inom mig när jag såg Kieran och Emely kyssas.
Jag vände mig om och började gå och sen kände jag en hand på min axel.
Jag vände mig om och där stod Zayn.
- Vart ska du? Frågade han.
- Hem, svarade jag bestämt.
- Men kom igen, låt inte det där förstöra din kväll! Sa Zayn och drog med mig in i lokalen igen.
Jag suckade först men sen bestämde jag mig för att ha kul.
Men jag kunde inte låta bli att kolla på Emely då och då.
Hon stod alltid med Kieran och han började se ganska så full ut vid det här laget.
Jag kände hur arg jag blev varje gång han kysste eller rörde henne.
Jag vet att hon kommer bli sårad förr eller senare och jag vill helt enkelt inte att det ska hända.
Zayn och jag träffade Harry och några andra och sen stod vi och snackade ett tag.
Jag kunde fortfarande inte låta bli att kasta några blickar på Emely då och då.
Kieran höll ett stadigt grepp om hennes arm.
- Släpp mig, hörde jag henne säga och sen såg jag henne försöka ta sig loss ur greppet.
Kieran släppte henne inte, han bara tryckte henne närmare sig och jag såg henne streta emot.
- Ge dig Kieran, sa hon irriterat.
Han sa inget, han bara försökte kyssa henne men hon drog sig undan.
Kieran släppte henne och jag kollade tillbaka mot Zayn och dom andra.
Louis kom och började snacka med oss.
I bakgrunden kunde jag höra Emely.
- Kieran sluta.
Jag vände min blick mot Emely och Kieran igen och såg att han höll hennes händer och försökte kyssa henne på nacken och halsen.
Emely försökte backa undan men han höll fast henne.
- Kieran allvarligt sluta! Sa hon lite argt och drog sig undan.
- Vad är det? Frågade Kieran med en ganska konstig röst.
- Kan du bara sluta hålla på så där, jag är inte på humör nu, sa hon.
- Vad? Frågade han och började kyssa henne på nacken och halsen igen.
- Allvarligt! Sa hon irriterat och backade undan.
Han mumlade något och la en av hans händer på hennes mage och förde den uppåt.
- Ge dig! nästan skrek hon och tog bort hans hand.
Han försökte kyssa henne men hon drog sig undan.
- Kom med hem till min lägenhet, sa han och försökte dra med sig henne.
Jag kände mig illamående inombords.
- Nej, ge dig! skrek hon.
- Kom bara! Skrek han.
- Nej! Skrek hon tillbaka och han höll henne i ett hårdare grepp.
Hon försökte dra sig ur greppet men det gick inte bra.
- Släpp! Skrek hon.
Jag kunde inte bara stå och se på längre.
Med bestämda och arga steg gick jag fram till dem och knuffade till Kieran så att han släppte taget om Emely.
- Hon har sagt nej, låt henne vara! Sa jag argt.

Emelys perspektiv:
Kieran reste sig upp och Liam föste mig bakom honom.
Kieran höjde hans hand men Liam knuffade till honom igen.
Den här gången ramlade han inte.
- Hon är min flickvän inte din så dra, sa Kieran argt.
- Jag bryr mig inte, hon är min vän och hon har sagt nej så du kan dra, sa Liam bestämt.
- Glöm det, sa Kieran och tog ett steg mot Liams vänstra sida för att ta tag i mig men Liam ställde sig i vägen.
- Låt henne vara, sa han argt.
Jag kände mitt hjärta slå snabbare och snabbare.
Helt ärligt så var jag rädd.
Kieran höjde hans hand och nästa sak jag såg var att han slog till Liam vid ena ögat.
Liam backade lite av slaget och jag la chockat mina händer för min munn.
- Låt honom vara Kieran! Utbrast jag och tog tag i hans armar.
- Kom, fräste han.
- Nej jag vill inte, jag har ju sagt det, svarade jag och kände han ta ett hårt grepp om mina armar.
- Släpp, sa jag bestämt men det gjorde han inte.
- Kom, sa han igen.
- Lugna ner dig, jag tänker inte komma nu, sa jag och försökte dra mig loss.
Det gick inte.
- Släpp henne, hörde jag Liam plötsligt säga och sen knuffade Liam bort Kieran och ställde sig framför mig.
Kieran slängde sig argt mot Liam och Liam var redo att slå till honom när plötsligt ett par armar tog tag i dem båda.
Anthony, Matthew och Evan drog tillbaka Kieran och Zayn, Louis och Harry drog tillbaka Liam.
Jag kände mitt hjärta banka snabbare och snabbare.
- Jag ska döda dig! skrek Kieran åt Liam i ren frustration.
Liam försökte slita sig loss ifrån killarnas grepp för att slå till Kieran men han lyckades inte.
Jag kände plötsligt en tår rinna ner för min kind.
Och en till.
Och ännu en.
Sen kände jag Zayn varma famn.
- Ta det lugnt, viskade han lugnande i mitt öra och hans armar omfamnade mig.
Jag la mitt huvud på hans bröstkorg och kramade om honom lätt.
Jag kände mig så förvirrad.

Tack för kommentarerna!
Dam dam daaam, slagsmål och drama;)
Hoppas ni gillar det! :)

Jag fick en fråga i kommentarerna av Malin.
Hon frågade om hon fick tipsa om min blogg på hennes blogg och svaret är såklart ja! :)
Jättekul att du vill göra det Malin! :)
Länka gärna blogginlägget sen så jag får se:)
Sjukt kul, blir så glad! :D

- Så du gillar honom? Frågade jag tyst.
- Jag tror det, sa hon och log.
- Kul för dig, så vi har ett nytt par här i tävlingen? Frågade jag lite retsamt.
- Nej! Utbrast hon och skrattade.
Jag log emot henne.
- Inte än i alla fall, sa hon sen.

 Emelys perspektiv:
Tiden gick och vi var nu uppe i vecka fem.
Matthew Johnson, Evan Baynes, Lucy Davies och Megan Chamerlain hade åkt ut och kvar fanns nu jag, Evelyn Hamilton, Kiearan Andrews, Chloé Campbell och Anthony Huxley.
Veckans tema var ballader eller lugna låtar och jag och Liam hade kommit överense om att jag ska sjunga ”A thousand years” av Christina Perri.
Idag är det lördag och om bara nån timme så ska jag stå på scenen och hoppas på att alla låter mig stanna.
Det här är min dröm och jag vill verkligen att den ska bli sann.
Med en lång röd klänning klev jag ut ur provhytten och såg Liam kolla på mig.
- Wow, sa han och log.
Jag skrattade lite och snurrade runt ett varv.
- Hur ser jag ut? Frågade jag sedan.
- Du ser jättevacker ut, sa Liam och log.
- Tack, sa jag och sprack upp i ett leende.
- Hur känner du dig? frågade han sedan.
- Som en prinsessa, sa jag och skrattade.
- Du ser ut som en, sa Liam och log.
- En riktigt vacker prinsessa, sa han sedan.
- Tack, sa jag och log.

Liams perspektiv:
Emely sjöng lika bra som hon såg ut och hon fick stanna.
Publiken och alla älskar henne.
Anthony Huxley åkte ut.
Nu är det bara en kille kvar.
Kieran Andrews.
Killen som jag verkligen inte tycker om.
Visst han sjunger bra men han och Emely har träffats flera gånger och hon gillar honom och jag tror att hon kommer bli sårad i slutet.
Men det finns inget jag kan göra åt det.
Emely är kvar i tävlingen.
Det är också Evelyn och Chloé.
Nästa tema var glädje.
Jag vet att Emely kan klara det, glädje och tempo är ju hennes sak.
Hon äger scenen.
Vi måste bara hitta en bra låt som uttrycker glädje.

Några dagar senare

Emelys perspektiv:
- Kommer du Liam? Frågade jag och drog på mig mina svarta klackar.
Fredagkväll och en fest hölls för alla tävlande och alla som varit med och tävlat.
Alltså kom alla som åkt ut tillbaka för att vara med på festen.
- Vänta lite! Ropade Liam.
Jag suckade och tog på mig min jacka.
Jag drog jackan över min blommiga klänning.
Mitt hår var bara igenomborstat och smått lockat och mitt smink var ganska naturligt.
- Kom nu snälla Liam! Ropade jag.
Han tar ju längre tid än en vanlig tjej, tänkte jag och skrattade för mig själv.
Sen kom han äntligen.
Han såg väldigt bra ut faktiskt.
En vit farfarströja, en svart kavaj av något mjukt tyg och mörka jeans.
- Redo mr. allt-måste-vara-perfekt? Frågade jag retsamt.
- Ha ha, sa Liam ironiskt och skrattade.
Sen gick vi ut och låste dörren efter oss.

Liams perspektiv:
Jag och Emely gick in i festlokalen och hängde av oss våra jackor.
Musiken var hög och man kunde känna hur det luktade lite svagt av sprit.
Jag och Emely var på väg mot drickorna när vi mötte Evelyn och Niall som gick hand i hand.
Jag log för mig själv.
Dom är så söta tillsammans.
Sen mötte vi Zayn.
- Tjena! Ropade han för att överrösta musiken.
- Tjena! Ropade jag tillbaka och log.
- Vart är Chloé då? Frågade jag.
- Där borta och snackar med några! Ropade Zayn tillbaka.
Man var tvungen att ropa för att höras.
Jag nickade och sen fortsatte jag, Emely, Niall, Evelyn och Zayn gå mot drickorna.
Då kom Kieran och hälsade på oss.
Han pussade Emely på kinden och la sin arm runt hennes midja.
Jag suckade och sen kände jag Zayns hand på min axel.
- Chilla, som jag sa så kommer allt ordna sig, sa han.
Jag nickade och tog nått att dricka.
Sen gick jag iväg med Zayn en stund.
Vi stod med våra drickor och kollade ut över dansgolvet.
Många dansade till den höga musiken och många såg ganska fulla ut.
Själv så planerade jag inte att bli full, jag har ju liksom bara en njure så det är inte det smartaste att drick så mycket, tänkte jag och fortsatte kolla ut över dansgolvet.
Då såg jag något som jag verkligen inte ville se.

Tack för alla kommentarer och nu börjar det bli lite mer drama så jag hoppas ni gillar det! :)

Jag såg Nialls namn på skärmen och jag tryckte jag på svara även fast jag inte hade lust att snacka med nån just nu.
- Hej Liam här, svarade jag.
- Tjena, sa Niall.
- Du jag måste snacka med dig, sa han sedan och lät mer allvarlig.
- Okey, om vad? Frågade jag.
- Ehm… jag måste berätta en sak.

Nialls perspektiv:
- Vad? Frågade Liam nyfiket men oroligt.
- Jag… började jag och kände hur hela jag skakade.
- Du vad? Frågade Liam.
- Har det hänt nått? Frågade han oroligt.
- Typ, svarade jag tyst.
- Vad? Frågade Liam ännu mera oroligt.
Varför var han så orolig?
- Jag bjöd ut Evelyn, sa jag snabbt.
- Va!? Sa Liam förvånat.
- Vad svarade hon? Frågade han sedan nyfiket.
- Hon sa ja, sa jag och kände hur hela jag skakade mer.
Jag skakade av lycka.
- Åhh vad gulligt, grattis Niall! Sa Liam glatt.
Jag skrattade lite.
- Äntligen, man ser på dig att du gillar henne mycket, sa Liam.
- Mm, svarade jag och log stort.

Liams perspektiv:
När jag och Niall hade lagt på så la jag mobilen i fickan och sjönk ner längst väggen.
Jag suckade och la mitt huvud i mina händer.
Då hörde jag dörren öppnas och jag ställde mig snabbt upp och log ett falst smile.
Massa tankar om varför alla skulle lyckas i kärlek förutom jag flög runt i huvudet när Emely kom in i köket.
- Hej, sa hon och log ett av de vackraste leendena någonsin.
Och jag vet att det inte var på grund av mig.
- Hej, svarade jag tyst och gick och satte mig vid köksbordet.
- Hur är det? Frågade Emely.
- Bra, hurså?
- Du verkar nedstämd, sa hon.
- Vill du ha en kopp te? Frågade hon sen.
- Visst, svarade jag och sen hörde jag henne sätta på tevattnet.
- Varför är du nedstämd Liam? Frågade hon försiktigt.
- Jag är inte nedstämd, bara trött, ljög jag.
- Jag är förresten ganska glad, sa jag sedan.
- Okey vadårå? Frågade Emely.
- Niall bjöd ut Evelyn och hon sa ja, sa jag.
- Va!? Utbrast Emely förvånat och jag hörde henne tappa en tekartong i golvet.
- Jajamän, sa jag och log lite smått för mig själv.
- Det är ju underbart, dom passar verkligen bra tillsammans, sa Emely.
Jag hörde henne ta fram tekoppar och hälla upp vattnet.
Sen satte hon sig mitt emot mig och gav mig min tekopp.
- Hur visste du vilken tesort jag ville ha? Frågade jag förvånat.
- Jag har bott med dig ett tag nu Liam så jag vet, sa hon och log.
Jag log och drack försiktigt en klunk av mitt varma te.
- Så du och Kieran var på bio? Frågade jag och försökte låta glad även fast det gjorde riktigt ont att säga orden.
Hon nickade.
- Hade du kul? Frågade jag.
- Japp, Kieran är verkligen trevlig att umgås med, sa hon och smålog.
Jag nickade och höll alla mina sårade känslor inom mig.
- Så du gillar honom? Frågade jag tyst.
- Jag tror det, sa hon och log.
- Kul för dig, så vi har ett nytt par här i tävlingen? Frågade jag lite retsamt.
- Nej! Utbrast hon och skrattade.
Jag log emot henne.
- Inte än i alla fall, sa hon sen.

Tack för kommentarerna!

Det är hennes liv och hon får smsa vem hon vill men en del av mig ville inte att hon skulle smsa med honom.
Det kändes fel och konstigt.
- Därför att han är en av hennes motståndare i tävlingen, svarade jag sedan.
Zayn nickade bara.
Sen fortsatte vi gå tysta en stund.
- Vet du vad Liam? Frågade han plötsligt.
Jag skakade lätt på huvudet.
- Du gillar Emely.

Liams perspektiv:
- Det gör jag inte alls! Utbrast jag.
- Jo Liam, jag ser det i dina ögon när du kollar på henne, sa Zayn.
Jag bara skakade på huvudet.
- Varför är det så fel att hon smsar hjärtan med andra då?
- Jag bara… började jag.
Jag och Zayn satte oss ner på en bänk och jag tog ett djupt andetag.
- Jag är inte kär i henne, jag bara vill inte att hon ska bli sårad, sa jag.
- Liam du kanske inte vill erkänna det för dig själv men du gillar henne och vi som känner dig ser det på dig, sa Zayn.
Jag bara nickade lite.
Varje gång jag såg henne så fick jag några fjärilar i magen och varje gång hon ler så får hon mig att också le.
- Okey jag kanske gillar henne lite, erkände jag.
- Men det är ändå över, sa jag sedan.
- Det är aldrig över, sa Zayn och log.
Jag fattar inte hur han lyckas vara så lugn hela tiden.
Helt ärligt så mådde jag skit just nu.
Jag gillar Emely riktigt mycket och det har jag gjort sedan första dagen jag träffade henne.
Och ända sedan jag mötte hennes blick på hennes audition så har jag älskat hennes ögon.
Det ända jag vill är att hon ska lyckas inom musiken och inte bli sårad.
Och jag känner på mig att hon kommer bli det.
På något sätt.
- Kom, jag bjuder på glass, sa Zayn och reste sig ifrån bänken.
Sakta reste jag mig ifrån bänken och följde med Zayn.
- Allt kommer ordna sig, jag hoppas du vet det, sa Zayn efter ett tag.
- Mm kanske det, sa jag ganska tyst.
- Jag fattar, ditt hjärta är krossat och du mår skit just nu, men det betyder inte att hon aldrig kommer falla för dig, sa Zayn.
- Du har nog rätt, sa jag och klämde fram ett litet leende.
- Jag vet, sa Zayn och skrattade lite innan han kramade mig lite lätt med ena armen.
- Allt kommer bli bra i slutet, precis som i alla sagor, ni lever lyckliga i alla era dagar, sa Zayn och skrattade.
- I alla fall om jag fick bestämma så skulle det vara så, sa han sen.
Jag skrattade lite åt honom.
- Bara hon lever lycklig i alla hennes dagar så är jag nöjd, sa jag och log.

Emelys perspektiv:
Jag satt i soffan och kollade på tv.
Mest tidsfördrivande tittande om jag ska vara ärlig.
Inget roligt gick så jag satt och kollade på nån gammal talkshow när det ringde på dörren.
Jag reste mig ifrån soffan och gick fram till dörren och öppnade.
- Hej, sa jag förvånat när jag såg Kieran stå i dörröppningen.
- Hej, jag tänkte fråga om du vill gå och se nån film på bion med mig? Frågade han.
- Ehm… Visst, svarade jag.
- Vänta lite bara, sa jag och gick in i lägenheten igen och stängde av tv:n, tog lite pengar och min mobil och la ner i min väska.
Jag skrev en lapp till Liam också så att han skulle veta vart jag gått.
Sen gick jag ut i hallen och tog på mig mina skor och min jacka och följde med Kieran till bion.

Liams perspektiv:
Jag sa hejdå till Zayn och tackade för glassen innan jag la handen på dörrhandtaget till min och Emelys lägenhet.
Jag tog ett djupt andetag och samlade mig innan jag tryckte ner handtaget.
Låst.
Jag suckade och ringde på.
Emely kom aldrig och öppnade.
Vart har hon gått? Frågade jag mig själv när jag låste upp dörren.
Mitt svar fick jag när jag kom in i köket.
På bordet låg det en lapp.
Hej Liam, jag och Kieran är på bio och jag är hemma ikväll.
Jag tänkte bara skriva så att du vet.
Xoxo Emely
Jag suckade och knövlade ihop papperslappen och kastade den i soptunnan.
Tårarna brände bakom ögonlocken när mobilen ringde.
Jag såg Nialls namn på skärmen och jag tryckte jag på svara även fast jag inte hade lust att snacka med nån just nu.
- Hej Liam här, svarade jag.
- Tjena, sa Niall.
- Du jag måste snacka med dig, sa han sedan och lät mer allvarlig.
- Okey, om vad? Frågade jag.
- Ehm… jag måste berätta en sak.

Tack för kommentarerna!:)

- Hej! Sa Emely och avbröt mina tankar.
- Hej, svarade jag och flyttade på mig lite i soffan så att hon kunde sätta sig ner.
- Niall och Evelyn kommer hit en stund, sa hon.
- Okey, svarade jag och satte på tv:n.
Efter ett tag så kom Evelyn och Niall.
Vi lagade pannkakor till middag och kollade film.
Kvällen slutade med mycket skratt.

Liams perspektiv:
Fyra veckor hade flugit förbi och Emely hade lyckats bra på scenen varje gång.
Evan Baynes, Matthew Johnson och Lucy Davies hade åkt ut och denna vecka så skulle varje tävlande hitta en gammal låt och sjunga den.
Med alla tankar om låtvalet i mitt huvud så gick jag in i vardagsrummet och såg Emely sitta i soffan med hennes mobil i handen.
- Hej, sa jag och satte på tv:n innan jag satte mig ner bredvid henne.
- Hej, svarade hon och log.
- Jag kommer strax, jag ska bara dricka lite vatten, sa hon sedan och reste sig.
Hon la mobilen på soffbordet och gick in i köket för att dricka vatten.
Plötsligt så vibrerade hennes mobil till och skärmen lyste upp.
Jag kunde se namnet ”Kieran Andrews”.
I smset stod det ”såklart! ;)<3”.
Vadå såklart?
Jag kände mig ganska förvirrad och någonstans inom mig gjorde det ont.
Varför smsar hon ens med honom?
Han är en av hennes motståndare i den här tävlingen ju.
Skärmen slocknade och Emely kom in i vardagsrummet igen.
- Ehm… jag ska bara… började jag och reste mig.
- Jag kommer strax, jag kom nyss på att jag skulle ringa Zayn idag efter tre, ljög jag och gick ut ifrån vardagsrummet.
Med en klump i halsen och en konstig känsla inom mig så gick jag till mitt
sovrum och tog upp mobilen.
Jag satte mig på sängen och stirrade på mobilen.
Jag tvekade en stund men sen ringde jag Zayn.
- Hej Liam, svarade Zayn glatt.
- Hej, sa jag.
- Har du tid att ta en promenad med mig? Frågade jag tyst.
- Visst, jag kommer till dig nu då, sa Zayn.
- Mm, svarade jag.
- Har det hänt nått? Frågade Zayn.
- Du verkar ledsen, sa han sen.
- Det är jag inte, bara lite förvirrad men vi tar det sen, svarade jag.
- Okey, ses, sa Zayn och la på.
Jag suckade och reste mig ifrån sängen.
Varför känns det så här konstigt? Frågade jag mig själv.
Jag hörde det ringa på dörren.
- Jag tar det! Ropade jag och sprang till dörren och öppnade.
- Hej, sa Zayn och kollade på mig med en bekymrad blick.
- Hej, svarade jag utan att möta blicken.
Jag bara tog på mig mina skor och min jacka.
- Jag går ut med Zayn en stund! Ropade jag till Emely.
- Ring om det är nått! Ropade jag sen.
- Okey! Ropade Emely tillbaka och sen stängde jag dörren.
- Vad är det Liam? Frågade Zayn.
- Jag vet inte, jag bara… sa jag men tystnade utan att säga klart meningen.
Vi gick ner för några trappor och ut ur huset i tystnad.
- Berätta vad som är på gång? Sa Zayn.
- Helt ärligt så vet jag inte, jag bara känner mig så nere, svarade jag.
- Varför? Frågade Zayn.
- Jag råkade se ett sms som var Emelys, sa jag tyst.
- Och vad var det för sms? frågade Zayn med en orolig ton i rösten.
- Jag vet inte, det ända som stod var såklart, en flört smilis och ett hjärta, svarade jag och kände hur det gjorde ont inom mig när jag tänkte på det.
- Och vem var det ifrån? Frågade Zayn.
- Kieran, sa jag tyst.
- Han som är med och tävlar? Frågade Zayn lite förvånat.
Jag bara nickade.
- Okey, sa Zayn ganska tyst.
Vi gick en bit under tystnad.
- Hur mår du Liam? Frågade han plötsligt.
- Bra, jag är bara lite förvirrad, svarade jag tyst.
- Säker? För enligt mig så ser du ganska förkrossad ut.
- Jag är säker, svarade jag.
- Varför är du förvirrad då?
Zayns fråga fick mig verkligen att tänka efter.
Varför är jag förvirrad egentligen?
Jag vet inte.
Det bara känns fel.
Varför smsar hon med honom?
- Jag vet inte, svarade jag.
- Vad tänker du på just nu? Frågade Zayn.
- Emely, svarade jag.
- Jag undrar varför hon smsar med honom och varför dom smsar hjärtan, sa jag sedan.
- Är du säker på att hon smsar hjärtan till honom då? Frågade Zayn.
- Nä men jag lovar att hon gör det, jag liksom känner det på mig, svarade jag.
- Och varför får hon inte smsa med honom.
Jag funderade en stund.
Det är hennes liv och hon får smsa vem hon vill men en del av mig ville inte att hon skulle smsa med honom.
Det kändes fel och konstigt.
- Därför att han är en av hennes motståndare i tävlingen, svarade jag sedan.
Zayn nickade bara.
Sen fortsatte vi gå tysta en stund.
- Vet du vad Liam? Frågade han plötsligt.
Jag skakade lätt på huvudet.
- Du gillar Emely.

Tack för kommentarerna och alla "krya på dig"!
Jag mår bättre nu och nu är uppdateringen igång igen! :)
Hoppas ni tyckte detta kapitel blev mer spännande! :)
Vad tror/vill du att Liam ska svara på vad Zayn säger? ;)

- Så vart är du ifrån? Frågade Evelyn.
- Jag är ifrån Canterbury, svarade jag och log.
- Vart är du ifrån? Frågade jag sedan.
- Jag är ifrån Cambridge, sa Evelyn och log.
Jag log tillbaka.
Det kändes som om jag och Evelyn skulle bli riktigt bra kompisar.

Emelys perspektiv:
- Hur ser jag ut? Frågade jag Liam när jag kom ut från en provhytt i vårat dressingroom.
- Fantastik, sa han och log.
Jag skrattade lite och kollade mig själv i spegeln.
Idag är det lördag.
Programmet sänds om bara någon timme.
Jag kände mig både nervös och glad.
Jag såg min spegelbild.
Gula converse, neonblåa jeans, en pösig vit T-shirt instoppad under jeansen, ett silvrigt halsband med ett peacemärke och utsläppt hår.
Mitt smink är ganska naturligt och mina naglar är neonrosa.
- Redo? Frågade Liam och jag nickade.
Tiden flög iväg och äntligen hörde jag mitt namn ropas upp.
Jag stod kvar bakom scenen eftersom jag inte skulle upp för ens musiken hade börjat.
Den lilla filmen om min första vecka visades.
Det var jag och Liam och Rihanna som pratade lite och sen visade dom lite av de dom hade filmat.
Det förklarades varför jag valt den här låten och sånt.
När filmen var slut så började min musik spelas.
Jag gick upp på scenen och började sjunga.
Det var här jag hörde hemma.
När jag sjungit klart så pratade domarna lite.
Gästdomaren den här veckan är Cher Lloyd.
Domarna tyckte om mitt uppträdande.
Jag gick av scenen med ett leende på läpparna .
När jag väl klivit av scenen möttes jag av Liams leende.
- Du gjorde det! Utbrast han och kramade om mig.
Jag skrattade och log.
Jag kände mig så lycklig och glad.
- Publiken älskade dig! sa Liam.

Liams perspektiv:
Första programmet gick bra.
Den veckan åkte ingen ut.
Den veckan handlade det mest om att visa upp sig och sin stil och det gjorde Emely bra.
Den här veckan så…
- Hej! Sa Emely och avbröt mina tankar.
- Hej, svarade jag och flyttade på mig lite i soffan så att hon kunde sätta sig ner.
- Niall och Evelyn kommer hit en stund, sa hon.
- Okey, svarade jag och satte på tv:n.
Efter ett tag så kom Evelyn och Niall.
Vi lagade pannkakor till middag och kollade film.
Kvällen slutade med mycket skratt.

Tack för alla kommentareroch förlåt för att kapitlena kanske är kort och inte så roliga men det kommer snart bli lite drama;)
Och uppdateringen kan komma att bli dålig dom senaste dagarna eftersom jag är magsjuk och har huvudvärk...
Men jag lovar att jag ska uppdatera bra så fort jag mår bra igen:)

Mitt mellanlånga bruna hår har fått några lockar och mitt smink blir ganska naturligt.
Liam ska även vara med på några bilder.
Han hade på sig mörka jeans och en blå skjorta och vita converse.
- Sådär, sa stylisten och jag kollade mig i spegeln.
Jag log åt min spegelbild.

Liams perspektiv:
Photoshoten hade gått bra och sånglektionerna idag och igår också.
Emely är en riktig linslus, hon älskar verkligen kameran.
Vilket är bra eftersom hon kommer vara på tv imorgon.
Idag är det fredag och jag och Emely höll på att göra oss klara inför middagen med alla tävlande och deras mentorer.
- Liam är du klar? Hörde jag Emely fråga.
- Ja! Ropade jag och kollade mig i spegeln en sista gång.
Mörka jeans och en vit farfarströja.
Jag kollade så att mitt hår såg bra ut och sen gick jag ut i hallen och möttes av Emely.
Hon hade på sig svarta klackar, mörka jeans och en blommig blus.
Jag drog på mig mina vita converse och sen gick vi ut.
- Ska det bli kul att träffa alla? Frågade jag.
Hon nickade.
- Hur många tjejer är det och hur många killar är det som tävlar? Frågade hon.
- Det är fem tjejer och fyra killar, svarade jag och öppnade dörren till det nästa huset.
Vi gick in i matsalen och möttes av många glada ansikten.
Några fler kom efter oss och sen kom domarna upp på en liten scen som finns i matsalen.

Emelys perspektiv:
- Hej allihopa! ropade Rihanna.
- Hej! Ropade alla i mun på varandra.
- Så vi tänkte att alla skulle få komma upp i tur och ordning och presentera sig själv så att alla får lära känna varandra, sa LA.
- Så vi tänkte börja med Big Time Rush’s mentorgrupp, sa Louis.
- Logan Henderson och Kieran Andrews!
Logan och killen som tydligen hette Kieran gick upp på scenen.
Kiearan var väldigt söt med bruna ögon och svart hår.
Dom hälsade och sen gick dom ner.
- Kendall Schmidt och Matthew Johnson!
Kendall och Matthew gick upp på scenen.
Matthew hade blå ögon och brunt hår.
Dom gick ner ifrån scenen och sen lästes flera namn upp.
- Carlos Pena och Evan Baynes!
- James Maslow och Anthony Huxley!
Evan hade gröna ögon och lite orange hår och Anthony hade bruna ögon och mörkbrunt hår.
- Nu går vi över till One Direction’s mentorsgrupp! Ropade Louis.
- Zayn Malik och Chloé Campbell!
Zayn och en tjej med isblå ögon och ljusbrunt hår som tydligen heter Chloé gick upp på scenen och hälsade.
Sen gick dom ner.
- Louis Tomlinson och Lucy Davies!
Louis och Lucy gick upp på scenen och hälsade och sen gick dom ner.
Lucy hade blå/grå ögon och rött hår.
- Liam Payne och Emely Collins!
Mitt och Liams namn ropades upp.
Liam tog tag i min arm och sen gick vi upp på scenen.
Vi hälsade och gick sen ner.
Sen hörde jag nästas namn ropas upp.
- Niall Horan och Evelyn Hamilton!
Niall och Evelyn gick förbi mig och Liam på väg upp till scenen.
Tjejen med mörkbrunt hår och blåa ögon som tydligen heter Evelyn log mot mig och sen gick hon och Niall upp på scenen och hälsade.
Sen ropades de sista namnen upp.
- Harry Styles och Megan Chamberlain!
Harry och en tjej med blå/grå ögon och blont hår gick upp på scenen och hälsade.
Efter alla hade presenterat sig så var det dags att äta.
Ett stort bord var dukat med massa mat så att man kunde välja själv vad man ville äta.
Jag och Liam tog lite mat och sen satte vi oss ner vid Niall och Evelyn.
Niall och Liam är verkligen bra kompisar.
- Hej!
Mina tankar avbröts av en flickröst.
Jag kollade upp från min talrik och möttes av ett par blåa ögon.
- Jag är Evelyn, sa tjejen.
- Hej, jag är Emely, sa jag och log.
- Våra namn låter ganska lika, sa hon och skrattade.
Jag skrattade också.
Det är ju faktiskt sant.
Emely och Evelyn.
- Så vart är du ifrån? Frågade Evelyn.
- Jag är ifrån Canterbury, svarade jag och log.
- Vart är du ifrån? Frågade jag sedan.
- Jag är ifrån Cambridge, sa Evelyn och log.
Jag log tillbaka.
Det kändes som om jag och Evelyn skulle bli riktigt bra kompisar.

15 kommentarer på förra kapitlet, tack så mycket! :)

- Jag älskar mitt liv eller hur?
Liam såg ut som ett frågetecken.
Han nickade och jag fortsatte.
- This could really be a good life, a good good life.
- Good life! Utbrast Liam.
Jag nickade.
- Det passar ju, du verkar ju ha mycket att älska livet för, sa han och log.
Jag log och sen gick vi iväg för att hitta texten och börja jobba med låten.

Emelys perspektiv:
- Första dagen avklarad! Sa jag och sjönk ner i soffan hemma i min och Liams lägenhet.
Vi hade lyssnat på låten och jobbat lite med olika sångtekniker.
Det hade verkligen varit kul.
- Du är duktig, taggar du inför imorgon då? Frågade Liam och log.
- Tack, jorå, svarade jag.
Liam skrattade lite åt mig och sen satte han på tv:n.
Imorgon ska vi jobba med låten vers för vers och i övermorgon ska jag på en photoshot och ta bilder som dom kommer använda när dom presenterar mig i programmet.
Sen på Torsdag så startar filmningen.
Sångövningarna och allt sånt kommer filmas.
Så från och med torsdag så kommer jag leva med kameror.
Första programmet är på lördag och därför så ska alla mentorer och tävlande träffas och äta middag i den stora matsalen i huset bredvid på fredag.
Det här ska bli kul, tänkte jag för mig själv och log.

Liams perspektiv:
Woke up in London yesterday
Found myself in the city near Piccadilly
Don't really know how I got here
I got some pictures on my phone

New names and numbers that I don't know
Address to places like Abbey Road
Day turns to night, night turns to whatever we want
We're young enough to say

-Bra, sjung om den här versen tills du kan den flytande, sa jag.
 Emely sjöng versen om och om igen och efter ett tag så började den sitta.
Det låter riktigt bra, jag tror att hon har en chans att vinna allt.
Hon är verkligen duktig.


Emelys perspektiv:
Sången satt och dagarna gick.
Just nu så vart jag sminkad och jag hade fått kläder som jag ska ha på photoshoten.
Svarta klackar, mörka jeans, en färgglad skjorta och svart kavaj.
Mitt mellanlånga bruna hår har fått några lockar och mitt smink blir ganska naturligt.
Liam ska även vara med på några bilder.
Han hade på sig mörka jeans och en blå skjorta och vita converse.
- Sådär, sa stylisten och jag kollade mig i spegeln.
Jag log åt min spegelbild.

Tack för kommentarerna!
Tror ni att ni skulle kunna fixa 15+ kommentarer?
Skulle bli sjukt glad! :D

Jag berättade för Liam att jag är 16 år och ska fylla 17 år och att jag har en lillebror som är 11 år och en lillasyster som är 5 år.
Liam berättade att han har två storasystrar.
Min mamma är 34 år.
Hon fick mig när hon bara var 17 år.
6 år senare, när hon var 23, fick hon min lillebror Johnatan och 6 år efter det, när hon var 29, fick hon min lillasyster Annie.
Liam och jag lärde känna varann väldigt bra, Liam är verkligen en schysst vän.
Jag kommer nog trivas bra under tävlingen.
När vi hade gått runt en stund så slutade det med att vi köpte mackor att ta med hem på Subway.

Liams perspektiv:
Väckarklockan på mobilen ringde.
Jag satte mig upp och sträckte mig efter mobilen.
Jag suckade och stängde av alarmet och sen klev jag upp.
Chinos och en vit T-shirt få duga, tänkte jag och klädde på mig.
Sen fixad jag håret och gick ut i köket för att äta frukost.
Då var vart jag ganska förvånad.
I köket stod Emely i Hollister mjukisshorts och en T-shirt och lagade frukost.
- Hej, jag trodde du sov, sa jag och log.
- Jag klev upp lite tidigare så att jag skulle kunna laga en bra frukost, sa hon och räckte mig en tallrik med en toast, ett ägg och lite amerikanska pannkakor.
- Tack, sa jag och satte mig för att äta.
Emely var verkligen inte som andra tjejer.
Hon satt osminkad med en slarvig knut på huvudet och log.
Dom flesta tjejerna skulle ha klagat hundra gånger på hur hemska dom ser ut vi det här laget men det gjorde inte hon.
Jag har aldrig fattat varför tjejer håller på så.
Alla tjejer är vackra så som dom är.
- Vad är det?
Emelys fråga avbröt mina tankar.
Hon måste ha märkt att jag tittade på henne.
- Inget, svarade jag och kollade bort och fortsatte äta.
- Jo du tänkte på nått, sa Emely och kollade på mig.
- Inget speciellt, sa jag och log.
- Jo, förlåt om du tycker mitt hår ser hemskt ut eller nått, sa hon och log.
- Det ser inte hemskt ut, jag tänkte på hur du sitter här med håret i en slarvig knut och osminkad och inte verkar bry dig, sa jag.
- Förlåt för det men jag brukar inte bry mig när jag är hemma eller hos kompisar så jag… började hon men jag avbröt henne.
- Det är coolt, sa jag.
Hon log.
- Dom flesta tjejer brukar klaga över sånt här hela tiden men det gör inte du och det är coolt, du är avslappnad liksom, sa jag och log.
- Så har jag alltid varit, sa hon och skrattade.
- Och det är bra, sa jag och log.

Emelys perspektiv:
Jag och Liam hade ätit frukost och sen hade jag klätt på mig ett par mörka jeans och en vit och rödrandig magtröja och mina vita converse.
Sen hade vi gått till huset bredvid där alla övningsrum och sånt fanns.
- Vad vill du köra för låt? Frågade Liam och satte sig ner i soffan bredvid mig.
Jag ryckte på axlarna.
- Veckans tema är att presentera sig själv, alltså sjunga en låt som speglar din personlighet, sa Liam.
Jag nickade.
- Och vad jag har fattat så har du ganska avslappnad och glad personlighet.
- Jajamän, svarade jag och log.
- Så vi måste hitta en låt som speglar det, sa han sedan.
Jag nickade medans jag tänkte.
- Jag vet! Utbrast jag sedan.
- Vad? Frågade Liam nyfiket.
- Jag älskar mitt liv eller hur?
Liam såg ut som ett frågetecken.
Han nickade och jag fortsatte.
- This could really be a good life, a good good life.
- Good life! Utbrast Liam.
Jag nickade.
- Det passar ju, du verkar ju ha mycket att älska livet för, sa han och log.
Jag log och sen gick vi iväg för att hitta texten och börja jobba med låten.

Tack för kommentarerna, ni är bäst! :)

Det är något med henne.
Något man inte kan släppa.
Och hon är verkligen duktig.
Det ska bli kul att lära henne allt jag kan, hon lär nog bli bättre än mig, tänkte jag för mig själv och log.

Emelys perspektiv:
Huset var stort och det hade som 10 olika lägenheter.
En lägenhet stod tom och i alla dom andra lägenheterna bodde alla tävlande tillsammans med deras mentor.
Jag skulle bo med min mentor Liam.
På dörren till våran lägenhet satt det en lapp där det stod ”Emely Collins, Liam Payne”.
Med ett leende öppnade han lägenhetsdörren och visade mig runt.
Förvånat gick jag runt i den stora lägenheten.
Badrummet är ganska stort, köket är ganska stort, dem två sovrummen är stora och vardagsrummet var ganska stort.
Hallen är också ganska stor och hela lägenheten är väldigt mysig.
Jag gick in i mitt rum och dumpade min väska på sängen.
- Så imorgon börjar övingsveckan, är du taggad? Frågade Liam och log.
Jag såg honom stå i dörröppningen till mitt rum.
- Jajamän, svarade jag.
Liam log och frågade vad jag ville ha till middag.
- Jag vet inte, svarade jag och kollade på klockan på mobilen.
20.14.
- Klockan är kvart över åtta men vi kan väl gå någonstans? Frågade jag.
- Visst, det brukar inte vara så mycket folk ute på söndags kvällar, svarade Liam.
- Klä på dig nått och sen kan vi ju gå ut och gå och se vart vi hamnar? Föreslog Liam.
- Det låter bra, jag skulle vilja se lite av London nu när jag bor här, sa jag och log.
Liam log emot mig och sen gick han iväg så att jag kunde byta om ifred.
Jag öppnade min väska och drog fram ett par mörka jeans och en vit blus.
Jag drog av mig mina mjukisbyxor, mitt linne och min hoodie och la ner det i väskan.
Sen tog jag på mig jeansen och blusen.
Jag drog fram en svart kofta och min necessär ur väskan och sen stängde jag väskan.
Jag tog på mig koftan, sminkade mig lätt och borstade igenom mitt hår.
Sen tog jag min tandkräm och min tandborste och gick till badrummet.
Jag gick på toa och borstade mina tänder.
Sen gick jag tillbaka till mitt rum, lämnade tandborsten och tandkrämen och tog på mig lite parfym.
Med ett leende på läpparna så gick jag ut i hallen där Liam stod.
Jag tog på mig mina vita converse och sen gick vi ut igenom dörren.
Liam låste och sen gick vi ner några trappor och ut ur det stora huset.
Den friska luften blåste lätt igenom mitt hår när vi gick.
Vi gick ganska länge och pratade och lärde känna varandra.
Jag berättade för Liam att jag är 16 år och ska fylla 17 år och att jag har en lillebror som är 11 år och en lillasyster som är 5 år.
Liam berättade att han har två storasystrar.
Min mamma är 34 år.
Hon fick mig när hon bara var 17 år.
6 år senare, när hon var 23, fick hon min lillebror Johnatan och 6 år efter det, när hon var 29, fick hon min lillasyster Annie.
Liam och jag lärde känna varann väldigt bra, Liam är verkligen en schysst vän.
Jag kommer nog trivas bra under tävlingen.
När vi hade gått runt en stund så slutade det med att vi köpte mackor att ta med hem på Subway.

Tack för kommentarerna och förlåt för att jag inte uppdaterade igår!
Jag hann inte :(

- Så Emely du fick mest ja så vi ses senare, sa Rihanna och log.
Jag hoppade runt lite och hon skrattade.
- Tack så sjukt mycket! Sa jag när jag lugnat ner mig lite.
- Vi ses Emely, hejdå, sa La Reid och log.
- Hejdå, sa jag och började gå av scenen.
När jag väl kommit av scenen så möttes jag av mammas varma famn.
- Du gjorde det gumman! Utbrast hon.

Emelys perspektiv:
Tiden hade gått fort.
Idag var det exakt en månad sedan jag hade gått av scenen med ett ja.
Jag stod på flygplatsen och väntade på min väska som skulle komma på bandet.
Imorgon börjar första mentorsveckan av tv programmet och nästa vecka går det första programmet live på tv.
Nu var jag i London helt själv.
Jag och alla andra deltagare ska bo i ett stort hus.
Hur jag ska komma dit har jag ingen aning om.
Jag såg min väska komma så jag tog den och började gå mot entren.
- Emely!
Jag vände mig om.
Ingen där.
- Emely!
Jag kollade mig runt och såg ett gäng säkerhetsvakter komma emot mig.
Sen såg jag Liam ansikte.
Säkerhetsvakterna skingrade lite på sig och jag såg Liam le emot mig.
- Hej, jag är Liam Payne och jag är din mentor, sa Liam och sträckte ut handen.
Jag tog hans hand och skakade den.
- Jag är Emely Collins, sa jag en aning blygt.
Liam bara log emot mig och jag släppte hans hand.
Han sträckte sig efter mig väska.
- Jag tar den åt dig, sa han och log.
- Tack men du behöver inte, sa jag.
- Men jag vill, svarade han.
Jag log och följde med Liam och säkerhetsvakterna ut från flygplatsen.

Liams perspektiv:
Jag kände mig konstig inombords.
Det var något med henne som fick mig att känna mig lite nervös men ändå glad.
Och hennes röst.
Den var speciell.
Ända sedan hennes audition så kunde jag inte sluta tänka på hennes röst.
Det var som om hennes röst ekade i mitt huvud.
Det är något med henne.
Något man inte kan släppa.
Och hon är verkligen duktig.
Det ska bli kul att lära henne allt jag kan, hon lär nog bli bättre än mig, tänkte jag för mig själv och log.

Tack för kommentarerna och förlåt för en kort kapitel! :)

Det är verkligen mycket folk här, har jag ens en chans? Frågade jag mig själv.
Jag tvivlade lite.
Dom yngsta verkade vara 15 år.
Programmet var ifrån 15 år till 20 år.
Jag är 16 år.
Mamma parkerade och jag öppnade bildörren och klev ut.
Kan jag verkligen göra det här?

Emelys perspektiv:
Jag kan göra det här!
Jag intalade mig själv att allt skulle gå bra.
Mamma låste bilen och sen gick vi in i den stora arenan.
Vi gick mot bordet där man anmälde sig.
- Hej, namn? Frågade tjejen som satt vid bordet.
- Emely Collins, svarade jag.
Jag hade anmält mig tidigare genom datorn som alla andra.
Nu skulle man bara säga att man var här och sen skulle man hämta ut sin nummerlapp.
Tjejen kollade igenom en lista och sen gav hon mig min nummerlapp.
- Lycka till, sa hon och log.
- Tack, svarade jag lite nervöst.
Jag och mamma fortsatte gick och ställde oss i kön som började ute i den stora hallen och gick in till ett backstagerum.
I backstagerummet så kunde föräldar, syskon, vänner och andra anhöriga vänta medans du gick upp på scenen.
Kön rörde på sig ganska sakta men snart var det ändå min tur.
Jag och mamma måste ha stått i kön i nästan en och en halv timme innan vi fick komma in i backstagerummet.
- Lycka till gumman, slå dom med häpnad! Sa mamma och kramade om mig.
- Tack, det ska jag, fick jag nervöst fram.
En kille som jobbade här gav mig en mikrofon och sen var det min tur att gå ut på scenen.
Med nervösa steg började jag gå.
Mitt hjärta slog snabbare och snabbare.
Du kan göra det här Emely, tänkte jag för mig själv.
Var bara dig själv, tänkte jag sen.
Jag gick ut till mitten av scenen och kollade ut över arenan.
Det var lite publik och längst fram vid ett bord satt domarna.
Big Time Rush och One Direction satt på några stolar längre ner.
Alla log emot mig.
- Hej! Sa Rihanna.
- Hejsan, svarade jag och log.
- Vad heter du? Frågade hon sedan.
- Emely Collins, svarade jag.
- Hej Emely, kul att du är här, sa hon.
Jag log mot henne.
- Vad ska du sjunga? Frågade hon sedan.
- Jag ska sjunga Mine av Taylor Swift, sa jag och log.
- Okey, varsågod att börja, sa Rihanna och log mot mig.
Jag log tillbaka och sen hörde jag musiken börja spelas.
Jag började sjunga och jag kände hur nerverna släppte.
You were in college working part time waitin’ tables

Oh, oh, oh
Oh, oh, oh

Left a small town, never looked back
I was a flight risk with a fear of fallin’
Wondering why we bother with love if it never lasts

I say "Can you believe it?
As we’re lying on the couch?"
The moment I can see it.
Yes, yes, I can see it now.

Do you remember, we were sitting there by the water?
You put your arm around me for the first time.
You made a rebel of a careless man’s careful daughter.
You are the best thing that’s ever been mine.

Jag såg alla le.
Jag kände mig verkligen hemma på scenen.
Jag började roar mig runt på scenen lite grann.
Alla nerver var borta.
Det var här jag horde hemma.

Flash forward and we’re taking on the world together,
And there’s a drawer of my things at your place.
You learn my secrets and you figure out why I’m guarded,
You say we’ll never make my parents’ mistakes.

But we got bills to pay,
We got nothing figured out,
When it was hard to take,
Yes, yes, this is what I thought about.

Do you remember, we were sitting there, by the water?
You put your arm around me for the first time
You made a rebel of a careless man’s careful daughter
You are the best thing that’s ever been mine.

Do you remember all the city lights on the water?
You saw me start to believe for the first time
You made a rebel of a careless man’s careful daughter
You are the best thing that’s ever been mine.

Jag kollade mot stolarna där pojkbanden satt.
Alla log.
Men mest Liam.
Jag gick runt på scenen.
Jag gick närmare pojkbanden.
Då mötte jag Liams blick.
Blicken var fylld av glädje.
Jag log ännu större och sen började jag gå mot domarna igen.

Oh, oh, oh
And I remember that fight
Two-thirty AM
As everything was slipping right out of our hands
I ran out crying and you followed me out into the street
Braced myself for the "Goodbye"
‘cause that’s all I’ve ever known
Then you took me by surprise
You said, "I’ll never leave you alone."
You said, "I remember how we felt sitting by the water
And every time I look at you, it’s like the first time
I fell in love with a careless man’s careful daughter
She is the best thing that’s ever been mine."

Hold on, make it last
Hold on, never turn back

You made a rebel of a careless man’s careful daughter
You are the best thing that’s ever been mine.

Do you believe it?
Gonna make it now.
I can see it,
I can see it now.

Jag sjöng dom sista orden och sen sänkte jag mikrofonen ifrån munnen.
Jag log mot domarna, pojkbanden och publiken och alla applåderade.
- Wow Emely, du har verkligen fin röst! Utbrast Rihanna.
- Den påminner lite om Taylors röst på något sätt, sa hon sedan.
- Riktigt fin utstrålning, det syns att du trivs på scenen, sa Louis Walsh.
- Jag gillar dig Emely, jag håller med Louis, riktigt fin utstrålning, sa Rihanna.
- Tack, sa jag och log riktigt stort.
- Du verkar trivas bra på scenen och din röst är fin, om du jobbar på det här så kommer du bli riktigt bra, sa La Reid.
Jag log.
- Så ska vi rösta då killar? Frågade Rihanna och log.
Denna gång så var det ingen gästdommare.
- Ja det tycker jag, sa Louis.
- Vad tycker du? Frågade Rihanna La Reid.
- Jag tycker att du är bra Emely, om du jobbar på det här så är du snart en ny stjärna, sa La.
Jag log.
Nerverna hade börjat komma tillbaka.
- Så mitt svar är ja.
- Tack så mycket! Sa jag och log riktigt stort.
- Jag gillar dig Emely, så mitt svar är såklart ja, sa Rihanna.
- Tack! Sa jag och log ännu mer.
Jag såg säkert ut som en idiot där jag stod och log men jag var bara så glad.
- Du har bra utstrålning på scenen och du har en ganska bra röst, började Louis.
- Men du kan behöva jobba på det ett tag till, sa han sedan.
Jag vart mer och mer nervös.
- Och jag tycker nog att du är lite för ung så mitt svar är tyvärr nej.
- Buu! Hörde jag hela publiken ropa.
- Okey, sa jag och skrattade lite tyst åt publiken.
Rihanna reste sig upp och tog med sig en mikrofon och gick fram till killarna i One Direction och Big Time Rush.
- Vad tycker ni killar? Frågade hon.
- Emely jag och killarna gillade det här så vårat svar är ja, sa Logan ifrån Big Time Rush.
Publiken hurrade.
- Tack så mycket, sa jag och log.
- Ni då killar? Frågade Rihanna One Direction.
Rihanna riktade mikrofonen mot Niall.
- Solklart ja Emely, riktigt bra! Sa han och log.
- Tack! Utbast jag och log ännu större.
- Så Emely du fick mest ja så vi ses senare, sa Rihanna och log.
Jag hoppade runt lite och hon skrattade.
- Tack så sjukt mycket! Sa jag när jag lugnat ner mig lite.
- Vi ses Emely, hejdå, sa La Reid och log.
- Hejdå, sa jag och började gå av scenen.
När jag väl kommit av scenen så möttes jag av mammas varma famn.
- Du gjorde det gumman! Utbrast hon. 

Tack för kommentarerna! :)

Hej alla underbara läsare, tack för alla fina kommentarer!
Bland mina kommentarer så får jag ofta frågor så jag tänkte göra det lite lättare för er att fråga och för mig att svara.
Jag har satt in en frågelåda i menyn.
Där kan ni ställa eran fråga :)

Jag fick en fråga i kommentarerna tidigare som jag tänkte svara på nu.
Frågan var ungefär så här: Kommer novellen handla om både Big Time Rush och One Direction eller kommer BTR vara statister?
Svaret är att jag inte vet.
Det handlar nog inte så mycket om BTR utan mer om 1D men BTR kommer vara med ändå ganska mycket :)

Så nu kan ni enkelt fråga era frågor via frågelådan :)
FRÅGA PÅ BARA! :)

Xoxo Maja

Emelys perspektiv:
Jag kollade ut genom bilfönstret.
Stora byggnader och massa människor.
London är verkligen annorlunda jämfört med Canterbury.
Jag satt i bilen med mamma.
Vi hade åkt ända från Canterbury, där vi bor, till London.
Vi hade rest eftersom jag ska göra en audition till tv programmet ”I’m a star”.
Programmet handlar om sång.
Jag älskar verkligen att sjunga.
Programet gick ut på att alla medlemmar ur två pojkband skulle hitta en kille eller en tjej med en bra röst och vara deras mentor.
Sen finna det domare som såklart sa vad dom tyckte.
Domarna i år är Rihanna, LA Reid, Louis Walsh och en ny gästdomare för varje vecka.
De som skulle vara mentorer var James Maslow, Kendall Schmidt, Carlos Pena och Logan Henderson från Big Time Rush och Louis Tomlinson, Niall Horan, Zayn Malik, Harry Styles och Liam Payne från One Direction.
- Är du taggad gumman?
Mammas fråga avbröt mina tankar.
- Om taggad betyder vettskrämd och så nervös så att du tror du kommer dö så ja, svarade jag.
Mamma bara skrattade åt mig.
- Allt kommer gå bra gumman, sa hon och log.
Mamma körde runt en rondell och in på en gata.
Jag såg arenan där auditionerna hålls.
Mitt hjärta slog fortare.
Jag tog ett djupt andertag.
Det är verkligen mycket folk här, har jag ens en chans? Frågade jag mig själv.
Jag tvivlade lite.
Dom yngsta verkade vara 15 år.
Programmet var ifrån 15 år till 20 år.
Jag är 16 år.
Mamma parkerade och jag öppnade bildörren och klev ut.
Kan jag verkligen göra det här?

OCH DÄR ÄR MIN NYA NOVELL STARTAD! :)
Min nya novell "Our own fairytale" kommer handla om tjejen Emely och Liam :)
Hoppas ni gillar första kapitlet! :)
Och TACK så mycket för alla underbara kommentarer på sista delen av "The sky isn't the limit"! :)

Nu höll jag på att bära ner flyttlådor.
Det var inte så många.
Två stycken faktiskt.
En med kläder, skor, smycken, pyjamasar och lite andra saker så som böcker och filmer.
Och en låda med lakan, täcken, kuddar och massa annat behövligt.
Alla möbler skulle jag lämna här.
Jag kanske kommer tillbaka nån gång?

Zayns perspektiv:
En flyttfirma var här för att flytta alla lådor.
Det var inte så många.
Ungefär 2 eller 3 lådor var.
Samantha hade två lådor.
Jag kollade mot hennes hus.
Hon stod i dörröppningen.
Med ett leende så började jag gå mot hennes hus.
- Jag kommer strax, jag ska gå till Samantha, sa jag till killarna.
- Okey, svarade Liam och satte sig i Louis stora bil.

Samantha’s perspektiv:
Jag kramade om Kate och pappa.
Dom verkade lite ledsna.
Dom kanske skulle sakna mig?
Själv så kände jag tårarna bränna bakom ögonlocken.
Visst Kate och pappa var jobbiga och inte speciellt bra föräldrar men jag älskar dem.
Så jag skulle i alla fall sakna dem lite.
Vi sa hejdå en sista gång och sen stängde jag dörren.
Det kändes både jobbigt och skönt.
Mest skönt faktiskt.
Nu var det min tur att leva mitt liv.
Nu ska jag ta mitt liv i egna händer.
Och med Zayn vid min sida så vet jag att det kommer gå bra.
Det är vi emot världen.
Föralltid.
Med ett leende så lyfte jag upp ena flyttlådan och jag skulle precis lyfta upp den andra när jag såg Zayn komma.
- Låt mig hjälpa dig, sa han med ett leende och tog ena flyttlådan.
Det var då jag såg det.
Tatueringen.
- Zayn din tatuering! Utbrast jag förvånat.
Vi ställde ner lådorna och han tog min hand.
- Gillar du den frågade han.
Jag nickade.
På hans arm hade han tatuerat in Samantha.
- Du och jag förevigt eller hur Sammy? Frågade han och log.
- Förevigt och alltid! Sa jag och log.
Sen lutade han sig fram och kysste mig.
- Jag älskar dig, sa han.
- Jag älskar dig också, sa jag.
Vi båda log och tog upp varsin flyttlåda.
Sen började vi gå mot lastbilen där alla andras flyttlådor var.
Det var nu det började.
Mitt nya liv.
Mitt nya underbara liv med Zayn.
Förevigt och alltid.

OCH DÄR ÄR MIN NOVELL "The sky isn't the limit" SLUT! :)
Stort tack till alla er underbara läsare som har läst och kommenterat!
Hur tyckte ni denna novell var?
Släng in en kommentar! :)

Min nästa novell kommer heta "Our own fairytale" och den handlar om Liam! :)
Jag hoppas ni kommer läsa den också! :)
Xoxo Maja

Ikväll så skulle jag och Samantha in till stan.
Runt åtta skulle jag och Samantha in till stan.
Då skulle hon tatuera över ärren och jag skulle också tatuera mig.
Klockan tickade sakta.
Runt halv åtta kom Paul för att hämta upp oss.
Man kan inte ens åka in till stan en kväll utan säkerhetsvakter, tänkte jag när jag öppnade bildörren och hoppade in.

Samantha’s perspektiv:
Jag vaknade runt sju på söndagsmorgonen.
Väckarklockan på mobilen hade väckt mig.
Jag suckade, tog upp mobilen och stängde av väckarklockan.
Sen klev jag upp för att göra mig i ordning.
Jag tog på mig ett par svarta jeans och en vit blus.
Sen gick jag in i badrummet och fixade mig.
Jag kollade ner på min handled.
Bandage.
Försiktigt tog jag av bandaget och såg min nya tatuering.
Never lose hope
Jag log för mig själv.
Det var vekligen snyggt.
Och nu varje gång jag ville skära mig eller mådde dåligt så kunde jag kolla på tatueringen.
Jag kunde komma ihåg hur jag aldrig skulle förlora hoppet.
Med ett leende borstade jag håret och sen gick jag ner.
- God morgon Samantha, sa pappa när jag kom in i köket.
- God morgon, svarade jag och gick fram till ett köksskåp och tog fram en skål.
- Är du redo för att flytta? Frågade Kate.
- Japp, svarade jag och tog fram en sked.
Jag hällde upp yoghurt och flingor i en skål och sen satte jag mig vid bordet och åt.
Pappa och Kate satt också vid bordet.
Efter jag hade ätit så plockade jag undan och gick ut i hallen.
- Jag går till mormor! Ropade jag och tog på mig min jacka och mina skor och sen gick jag ut.
- Okey ha det så bra! Ropade Kate.
- Ja, hejdå! Ropade jag och stängde dörren.
Sen började jag gå längst grusvägen.
Grusvägen som jag gått längst så många gånger.
Ända från barnsben till nu.
Det var inte sista gången jag skulle gå längst vägen men det var sista gången på ett tag i alla fall.
Alla minnen ifrån min barndom kom tillbaka.
Jag och Julie som lärde oss cykla på grusvägen.
Allt kändes som igår.
Fast det var det inte.
Det var längesen.
Nu var jag äldre.
Nu skulle jag ta livet i egna händer.
Nu skulle jag leva mitt egna liv.
Om mamma och Julie kunde se mig nu så skulle dom nog vara stolta, tänkte jag när jag fortsatte gå längst grusvägen.

Zayns perspektiv:
Väckarklockan på mobilen ringde.
Jag satte mig upp och tog upp mobilen för att stänga av väckarklockan.
Sen kollade jag klockan.
07.31.
Jag suckade och reste mig.
Mitt rum var fyllt av flyttlådor.
Jag öppnade en och tog fram ett par jeans och en T-shirt.
Jag drog på mig kläderna och sen stängde jag flyttlådan.
Med trötta steg gick jag in i badrummet.
Jag fixade mig och tog bort bandaget.
Jag älskade verkligen min nya tatuering.
Med ett leende så gick jag ner och tog lite frukost.

Samantha’s perspektiv:
Jag hade sagt hejdå till mormor och lovat att jag skulle komma och hälsa på snart.
Jag hade även varit hem till mina grannar och sagt hejdå.
Nu höll jag på att bära ner flyttlådor.
Det var inte så många.
Två stycken faktiskt.
En med kläder, skor, smycken, pyjamasar och lite andra saker så som böcker och filmer.
Och en låda med lakan, täcken, kuddar och massa annat behövligt.
Alla möbler skulle jag lämna här.
Jag kanske kommer tillbaka nån gång?

Tack för kommentarerna och som jag skrev under förra kapitelet så kan uppdateringen bli dålig idag på grund av att jag inte är hemma under dagen och på kvällen så ska jag och mina kompisar ha tjejkväll eftersom jag och en av mina kompisar har fyllt år! :D

När jag gick längst grusvägen så såg jag mormors hus.
Jag hade lovat henne att komma runt halv fyra.
Mobilklockan visade 15.23 när jag ringde på.
Mormor öppnade dörren och log emot mig.
- Hej Sammy, har du haft en bra födelsedag? Frågade hon.
- Jajamän, svarade jag.
Ett tag senare så hade jag och mormor fikat lite och hon gav mig en present.
Jag öppnade försiktigt paketet och log förvånat mot mormor.

Samantha’s perspektiv:
I paketet från mormor så låg det en kamera.
En riktig systemkamera.
- Nu kan du ta riktiga bilder, sa mormor och log.
- Tack mormor, nu slipper jag mobilkameran! Utbrast jag och kramade om henne.
- Varsågod Sammy, sa mormor och log.

Zayns perspektiv:
- Vill ni grilla ikväll? Frågade Liam när han kom in i vardagsrummet där jag, Louis, Niall och Harry satt.
- Visst, svarade Harry.
Jag, Louis och Niall instämde och Liam och Niall gick iväg för att handla.
- Nån som vill köra xbox? Frågade Louis och log.
- Jag! Skrek Harry.
- Men tyst Harry, hela byn hör ju! Sa jag och skrattade.
- Ops, sa Harry och skrattade.
- Förlåt byn! Skrek Harry sen.
Jag och Louis bröt ut i skratt.
Sen började Louis och Harry spela xbox.
Jag kollade på en stund och sen reste jag mig och gick in på mitt rum.
Jag kollade ut genom fönstret.
Jag såg Samanthas hus.
Det var släckt och ingen verkade vara hemma.
Jag kollade förbi Samanthas hus och då såg jag Samanthas grannhus och ett öppet vackert landskap.
Jag såg några hus lite längre bort.
Det är vackert, tänkte jag för mig själv.
Det här stället var verkligen ett sånt här ställe som jag skulle sakna mycket.
Men jag får i alla fall komma hit på somrarna och när vi är lediga.
Och vem vet?
Vi kanske flyttar in här snart igen?
Och då kanske vi stannar här.
Ikväll så skulle jag och Samantha in till stan.
Runt åtta skulle jag och Samantha in till stan.
Då skulle hon tatuera över ärren och jag skulle också tatuera mig.
Klockan tickade sakta.
Runt halv åtta kom Paul för att hämta upp oss.
Man kan inte ens åka in till stan en kväll utan säkerhetsvakter, tänkte jag när jag öppnade bildörren och hoppade in.

Tack för kommentarerna och förlåt för ett kort kapitel!
Igårkväll var jag på bio och såg hungerspelen med några kompisar så det var därför jag inte uppdaterade så bra på kvällen.
OMG vad bra den filmen är asså!
Beroende...
Men hur som helst så kanske uppdateringen inte blir så bra idag heller eftersom jag ska vara bort på dagen och på kvällen så har jag och några kompisar tjejkväll eftersom jag och en av mina kompisar har fyllt år :D

- Lova att det är du och jag förevigt, sa jag och log mot henne.
- Jag lovar, sa hon och tog min hand.
Jag kollade rakt in i hennes vackra ögon och jag kunde se på henne att hon sa sanningen.
Jag log och kramade om hennes hand lite hårdare.
- Vad ska du skaffa för tatuering? Frågade hon.
- Du har ju redan några, sa hon sen och kollade på mig med en frågade blick.
- Jag vet men jag ska skaffa en ny och vad det blir för tatuering är en hemlighet, sa jag och log mot henne.

Samantha’s perspektiv:
Idag var det lördag.
Imorgon gällde det.
Imorgon skulle jag flytta med Zayn in till stan.
In till London.
Igår hade jag haft min fest.
Det hade varit roligt.
Vi hade grillat mat och marshmellows, lyssnat på musik, sjungit lite och Niall hade spelat gitarr, vi hade pratat och skrattat, dansat runt på ängen och verkligen haft kul.
Vi hade sovit i tälten och vi hade inte sovit så länge.
Jag var ganska trött.
Idag så hade vi plockat ihop allt och sen så hade alla åkt hem.
Jag hade kommit hem vid ett och nu satt jag och åt lunch.
Kate och pappa var hos en kompis.
Jag dukade av efter mig och gick upp för att lägga mig en stund.

Coryns perspektiv:
Samanthas fest igår hade varit jätterolig.
Jag och Sanna hade åkt med bussen hem idag och vi hade nyss klivit av bussen och gått olika vägar.
Jag såg mitt hus så jag snabbade på stegen.
När jag kom fram till dörren så letade jag fram nyckeln och sen låste jag upp.
- Jag är hemma! Ropade jag in i huset.
Inget svar.
Jag drog av mig skorna i och hängde upp jackan i hallen och sen gick jag in i huset.
Jag lämnade min väska på mitt rum och sen gick jag till köket.
På bordet låg det en lapp.
Jag tog fram ett glas och ett mjölkpaket och hällde upp lite mjölk.
Sen satte jag tillbaka mjölken och satte mig ner vid köksbordet.
Jag drack mjölken medans jag läste lappen.
”Hej Coryn! Jag, pappa och James är ute och går. Det finns spagetti och köttfärssås i kylskåpet. Kram mamma.”
Jag log.
James är min lillebror.
Jag reste mig och fyllde på mjölkglaset och tog ut tallriken med spagetti och köttfärssås.

Samantha’s perspektiv:
Jag vaknade och tog upp mobilen.
15.08.
Jag klev upp ur sängen och fixade mig lite innan jag gick ner i hallen och drog på mig mina nya skor.
Jag tog på mig min nya jacka och sen gick jag ut genom dörren och låste efter mig.
Igår hade jag fått kläder av Sanna och Harry.
Jag hade fått en parfym av Louis och jag hade fått ett par klackar av Eleanor.
Danielle hade gett mig lite smycken och Coryn hade gett mig en liten handväska.
Liam hade gett mig några böcker och några filmer.
Niall hade gett mig lite smink.
Zayn hade gett mig lite kläder och ett berlockarmband.
Jag var vekligen glad och tacksam för allt.
När jag gick längst grusvägen så såg jag mormors hus.
Jag hade lovat henne att komma runt halv fyra.
Mobilklockan visade 15.23 när jag ringde på.
Mormor öppnade dörren och log emot mig.
- Hej Sammy, har du haft en bra födelsedag? Frågade hon.
- Jajamän, svarade jag.
Ett tag senare så hade jag och mormor fikat lite och hon gav mig en present.
Jag öppnade försiktigt paketet och log förvånat mot mormor.

Tack för kommentarerna! :)

När jag gick och la mig den här kvällen så kände jag mig glad.
Jag kände mig lyckligt.
Jag hade vänner, familj och pojkvän som verkligen brydde sig.
Det var den bästa känslan jag känt på länge.
Jag kände mig älskad.

Louis perspektiv:
Jag och killarna hade packat en liten väska var och stod i hallen för att ta på oss våra skor när det ringde på dörren.
Liam öppnade dörren och där stod Eleanor och Danielle.
Vi alla drog på oss våra skor och gick ut.
- Hej gumman, sa jag och pussade Eleanor lätt på munnen.
- Hej, svarade hon.
Liam kramade om Danielle och sen gick vi alla upp på vägen.
Nån minut senare kom Samantha, Coryn och Sanna ut ifrån Samantha’s hus.
Vi hälsade på dem och sen började vi gå upp till skogen.
Alla hade varsin väska.
Vi gick igenom skogen och kom ut på en äng.
- Wow det är jättefint! Utbrast Danielle.
Och det var det verkligen.
Zayn och Samantha hade varit här och satt upp två tält.
Dom hade satt fram en grill och sen hade dom fixat så att man kunde tända en brasa i mitten av tälten.
Det fanns även filtar och kuddar som man kunde sitta på.
Och en picknikkorg med snacks och mat.
Det fanns också en stereo.
Jag kände på mig att kvällen skulle bli rolig.

Eleanors perspektiv:
Det hade börjat mörkna.
Liam och Louis stod och grillade kött, kyckling, potatis, grönsaker och massa annat.
Vi hade tänt elden och lagt upp filtar och kuddar som man kunde sitta på.
Niall satt och spelade gitarr och Harry satt och sjöng lite till gitarrkompet.
Zayn och Samantha satt och pratade.
Jag och Danielle satt och pratade med Coryn och Sanna på en av filtarna.
Dom var verkligen roliga och schyssta.

Zayns perspektiv:
- Zayn? Frågade Samantha.
- Ja? Svarade jag.
- Jag är trött på dom här armbanden, sa hon och kollade ner på hennes arm.
- Ta av dom då, sa jag och log mot henne.
- Inte nu, sa hon.
- Samantha alla har sina brister, det är okey, sa jag.
- Nästa steg mot att glömma allt dåligt är att visa alla att du har brister men faktiskt inte bryr dig, sa jag sedan.
- Jag vet, men… sa hon och blev tyst.
- Men vad? Frågade jag.
- Jag vill inte att alla ska se, sa hon tyst.
- Okey du behöver inte ta av armbanden om du inte vill, sa jag.
Hon kollade ner mot marken och log lite.
- Vet du vad? Frågad hon.
- Vad?
- Nu när jag är 18 år så får jag tatuera mig, sa hon.
- Okey? Svarade jag lite frågande.
- Jag ska tatuera mig över ärren, sa hon.
- Det låter som en bra ide, sa jag och log.
Hon kollade på mig med hennes klarblå ögon.
- Sen lovar jag att jag aldrig mer kommer använda armbanden för att täcka ärren.
Jag kramade om henne lite och pussade henne lätt på pannan.
- Det låter bra, sa jag och log.
- Vet du vad? Frågade jag sedan.
Nu var det hennes tur att fråga vad.
- Om du lovar mig en sak så ska jag också tatuera mig, sa jag.
- Vad ska jag lova? Frågade hon.
- Lova att det är du och jag förevigt, sa jag och log mot henne.
- Jag lovar, sa hon och tog min hand.
Jag kollade rakt in i hennes vackra ögon och jag kunde se på henne att hon sa sanningen.
Jag log och kramade om hennes hand lite hårdare.
- Vad ska du skaffa för tatuering? Frågade hon.
- Du har ju redan några, sa hon sen och kollade på mig med en frågade blick.
- Jag vet men jag ska skaffa en ny och vad det blir för tatuering är en hemlighet, sa jag och log mot henne.

Tack för kommentarerna! :)

Caféet var ganska mysigt och låg mitt i stan.
Samantha och Coryn hade beställt varsin kaffe och jag hade beställt is te.
Vi satt på caféet ganska länge och pratade.
Efter ett tag så var Samantha tvungen att gå till busshållsplatsen för att inte missa bussen hem så jag och Coryn sa hejdå till henne och gick en runda på stan för att köpa födelsedagspresenter till henne.

Samantha’s perspektiv:
Bussen svängde runt hörnet och jag kunde se busshållsplatsen.
Men jag såg någon mer.
Jag såg Zayn stå där.
Hela jag fylldes med lycka och glädje.
Jag kom att tänka på den dagen då jag hade slutat nian.
Då hade jag kommit av bussen fylld av glädje och på busshållsplatsen hade Zayn stått och väntat på mig.
Jag kom ihåg allt.
Och nu stod han här och väntade på mig igen.
Bussen stannade och jag tog min väska och sprang av bussen.
- Hej! Ropade jag och såg Zayn le.
- Hej hjärtat, hann han säga innan jag slängde mig i hans famn.
- Har du haft en bra födelsedag? Frågade han.
- Jajamän, svarade jag.
Jag berättade om min dag när jag och Zayn gick hemåt.
Istället för att gå hem så gick jag till Zayn och killarnas hus eftersom Zayn hade sagt att dom ville visa mig någon.
När vi kom innanför dörren så hängde jag upp min jacka och min väska och tog av mig mina skor.
Sen kände jag Zayns varma händer över mina ögon.
- Varför får jag inte se nått? Frågade jag och skrattade.
- Därför, sa Zayn hemlighetsfullt och skrattade.
Vi gick in i huset och sen så tog Zayn bort hans händer så att jag kunde se.
Jag såg Liam, Niall, Harry och Louis och snart såg jag Zayn stå bredvid dom.
Happy birthday to you
Happy birthday to you
Happy birthday dear Samantha
Happy birthday to you
När killarna hade sjungit klar så stod jag bara där och log.
Sen gick jag fram och kramade om dem.
- Gruppkram! Skrek Louis och vi andra skrattade.
- Vi har en till överraskning, sa Zayn och gick fram till kylskåpet.
Sen tog han fram en tårta och ställde den på bordet.
- Men åh vad gulliga ni är! Utbrast jag glatt.
Det var en chockladtårta och på tårtan så hade dem skrivit ”Sammy 18 år” med vit glasyr.
Jag kramade killarna en och en och sen satte vi oss för att äta tårtan.
Den smakade jättegott.

Zayns perspektiv:
Senare på kvällen så hade Samantha gått hem.
Jag satt i mitt rum och genom mitt fönster kunde jag se Samantha, Kate och Tom stå ute på deras gård och grilla.
Jag vart ganska glad över att se dem komma ganska bra överense.
- Zayn det är middag! Hörde jag Niall ropa.
- Okey! Ropade jag tillbaka och gick in i köket.

Samantha’s perspektiv:
Kvällen hade varit lyckad.
Jag, pappa och Kate hade grillat och ätit ute i det fina vädret och sen hade jag fått lite fler presenter.
Jag fick ett par skor, en klänning, en skinnjacka och lite duschsaker först och sen kom den stora överraskningen.
En ny dator!
Jag hade tackat Kate och pappa flera gånger.
Datorn var verkligen jättebra.
Lite senare så hade vi ätit äppelpaj som Kate hade lagat.
När jag gick och la mig den här kvällen så kände jag mig glad.
Jag kände mig lyckligt.
Jag hade vänner, familj och pojkvän som verkligen brydde sig.
Det var den bästa känslan jag känt på länge.
Jag kände mig älskad.

Tack för alla kommentarer!
Jag har fått många frågor senaste tiden så jag tänkte passa på att svara nu.
Frågorna lyder ungefär så här: Kommer du skriva en till novell när denna är slut?
Svaret är ja!
Jag kommer fortsätta skriva när denna novell är slut så ni behöver inte oroa er haha;)
Och sen en sak till.
Jag skulle egentligen ha uppdaterat igår men jag var ute i typ 2 och en halv timme och när jag kom hem så kunde jag inte uppdatera eftersom jag hade råkat förfrysa mina tår så jag var tvungen att fixa det.
Mina tår var vita sen blå och sen lila och det gjorde ont...
Så då kände jag mig lite klantig:/
Men idag så kanske uppdateringen inte heller blir så superbra men jag ska göra mitt bästa! :)

Jag och Zayn pratade ett tag innan vi la på och jag ringde Sanna.
Jag berättade allt om festen och sen ringde jag Coryn.
Efter Coryn så ringde jag Eleanor och sen Danielle.
Nu visste alla om festen och alla skulle komma till killarnas hus på fredagen.
Jag längtade faktiskt ganska mycket.

Samantha’s perspektiv:
Väckarklockan på mobilen ringde.
Jag satte mig upp i sängen, tog upp mobilen och stängde av väckarklockan.
I bara ett linne och ett par pyjamasshorts så gick jag ner till köket och tog lite frukost.
På bordet hittade jag tre mjuka paket och en lapp.
Jag tog upp lappen och läste den.
”Vi har åkt till jobbet, här är några presenter som du får öppna nu på morgonen om du vill. Fler presenter väntar när vi kommer hem. Ha en bra födelsedag, många grattis ifrån Kate och Tom”
Jag log lite för mig själv när jag läste lappen.
För första gången på flera år så verkade dem bry sig lite.
Det var jag verkligen glad över.
Kanske brydde dom sig för att jag snart skulle flytta hemifrån.
Jag, pappa och Kate hade pratat länge och det var nu bestämt att jag skulle flytta in med Zayn.
Med ett leende på läpparna öppnade jag presenterna.
I det första paketet låg ett par jeans, i det andra paketet låg det en hoodie och i det tredje paketet låg det en svart blus.
Jag log för mig själv och tog med presenterna upp.
Jag tog på mig de nya mörka jeansen och den svarta blusen.
Sen gick jag in i badrummet och fixade mig.
Naturligt smink och jag lät mitt hår hänga ner över axlarna.
Jag var fortfarande brunett men jag hade lite blond utväxt.
Jag hade inte bestämt mig om jag skulle fortsätta färga brunt eller om jag skulle låta det blonda växa ut.
Mitt hår hade växt lite.
Nu var det lite längre än axellångt.
Det var lite längre än till armhålorna.
Jag gillade den här längden lika mycket som långt och axellångt så jag var inte säker om jag skulle låta det växa, klippa det kortare eller ha kvar den här längden.
Just nu var det som det var och jag gillade det.
Jag gick in i mitt rum och hämtade min mobil och mina skolböcker.
Sen gick jag ner.
Jag la mobilen i jackfickan och sen la jag mina böcker i min väska.
Väskan hade jag fått av Zayn för ett tag sen och jag hade fortfarande min jeansjacka från förra året.
Jag tog på mig mina svarta Toms som jag hade fått av Liam och Harry för ungefär ett år sedan.
Dom kunde jag fortfarande ha och jag älskade dem.
Dom var så sköna och dom hade hållit väldigt länge.
Jag tog allt och gick ut genom dörren och låste efter mig.
Sen gick jag mot busshållsplatsen där min buss som jag åkte till skolan med skulle komma.
När bussen kom så klev jag på, visade mitt busskort och sen satte jag mig ner.
Jag tog upp mobilen och kopplade i hörlurarna och sen satte jag på lite musik.
Plötsligt så vibrerade mobilen till.
Ett sms.
Jag såg Zayns namn på skärmen.
Jag öppnade smset och log när jag läste det.
”Grattis på födelsedagen älskling! Hoppas att du får en bra dag, vi ses senare:)<3”
Jag log ännu större nu.
Den här dagen hade börjat bra.

Sannas perspektiv:
- Så vilka kommer på festen då? Frågade jag Samantha.
- Du, Coryn, Zayn, Niall, Louis, Harry, Liam, Eleanor, Danielle och jag såklart, svarade hon.
Jag, Samantha och Coryn satt inne på ett café och fikade lite eftersom Samantha fyllde år.
Vi hade fått sluta skolan en och en halv timme tidigare eftersom våran matte lärare var sjuk och därför fick vi hål sista lektionen som alltså var matte.
Caféet var ganska mysigt och låg mitt i stan.
Samantha och Coryn hade beställt varsin kaffe och jag hade beställt is te.
Vi satt på caféet ganska länge och pratade.
Efter ett tag så var Samantha tvungen att gå till busshållsplatsen för att inte missa bussen hem så jag och Coryn sa hejdå till henne och gick en runda på stan för att köpa födelsedagspresenter till henne.

Tack för kommentarerna! :)

Jag fortsatte duka och lite senare så åt jag, Kate och pappa middag tillsammans.
Senare på kvällen så satt jag i mitt rum och gick igenom lite olika arbeten ifrån skolan när min mobil ringde.
Jag såg Zayns namn på skärmen.
- Hej, svarade jag.
- Hej gumman, sa Zayn.
Han lät bekymrad men glad.
- Det är en sak jag måste berätta och en sak jag måste fråga, sa Zayn med en annorlunda ton i rösten.

Samantha’s perspektiv:
- Vad är det gubben? Frågade jag.
Vad tänkte han berätta och vad tänkte han fråga?
Hade det hänt nått?
Jag kände mitt hjärta slå fortare och fortare.
- Sammy, sa Zayn ganska tyst.
- Jag och killarna ska flytta, sa han sedan.
Hela jag frös till.
Flytta?
Verkligen flytta härifrån?
Om dom gjorde det så var mitt liv i stort sätt över.
- Vad menar du? Fick jag fram.
- Vi har väldigt mycket jobb inne i London så Paul tycker att det är enklast om vi bor i våra lägenheter inne i stan ett tag, sa Zayn.
- Men vi kommer ha kvar huset här ute som ett sommarhus eller ett hus som vi kan komma till när vi är lediga, sa Zayn sedan.
- Okey, sa jag tyst.
Jag fattade inte att dom skulle flytta in till stan.
Det var bara för ett litet tag men det var ändå inte kul.
- Så här kommer frågan, sa Zayn efter en stunds tystnad.
Jag svarade inte jag bara lyssnade.
- Vill du flytta ihop med mig inne i London?
Jag kunde inte tro mina öron.
Vad hade jag nyss hört?
Mitt hjärta slog extra slag.
- Ja jättegärna Zayn! Utbrast jag glatt.
Jag var lycklig.
Riktigt lycklig.
Jag skulle slippa Kate och pappa.
- Vi flyttar in till stan söndagen den 11:te maj, sa Zayn.
- Då är jag 18 år och jag bestämmer själv vad jag ska göra, sa jag glatt.
- Exakt, sa Zayn och skrattade lite.
- Så ska jag ha min fest på fredagkväll då? Frågade jag.
- Det blir nog bra, jag säger det till killarna såg säger du det till tjejerna, sa Zayn.
- Okey.
Jag och Zayn pratade ett tag innan vi la på och jag ringde Sanna.
Jag berättade allt om festen och sen ringde jag Coryn.
Efter Coryn så ringde jag Eleanor och sen Danielle.
Nu visste alla om festen och alla skulle komma till killarnas hus på fredagen.
Jag längtade faktiskt ganska mycket.

Tack för kommentarerna och förlåt för ett kort kapitel!
Men denna novell håller på att lida mot sitt slut så kapitlena blir liite kortare ibland;)

- Vart ska du, kom tillbaka! Sa jag och skrattade när Samantha hade rest sig.
Jag tog tag i hennes armar och drog ner henne på soffan igen.
Hon skrattade åt mig.
- Jag ska bara dricka lite vatten, sa hon och reste sig upp igen.
- Kyss mig först annars får du inte gå, sa jag och log.
Hon skrattade och sen pussade hon mig snabbt på munnen.
- Jag menade kyss mig på riktigt ingen puss, sa jag och kollade på henne.
Hon log och sen lutade hon sig fram och kysste mig.

Samantha’s perspektiv:
Jag gick in I köket och öppnade ett skåp.
Sen tog jag ut ett glas och fyllde det med vatten.
Medans jag drack så fick jag världens bästa ide.
Jag drack snabbt upp allt vatten och ställde glaset i diskmaskinen innan jag gick in i vardagsrummet.
- Zayn jag har världens bästa ide om vad vi kan göra när jag fyller år! Sa jag och satte mig i soffan.
- Vad? Frågade Zayn och la armen om mig.
- Vi kan tälta! Sa jag.
- Du vet vi kan grilla och sånt och så bjuder vi killarna, Danielle, Eleanor, Coryn och Sanna, sa jag.
- Låter kul, sa Zayn och log.
- Det brukade jag och Julie alltid göra på våra födelsedagar, sa jag.
Julie.
Jag saknade henne.
- Okey, sa Zayn och log.
Sen kollade han på mig.
- Är du okey? Frågade han med en orolig ton i rösten.
- Ja, sa jag.
Jag bestämde mig för att inte tänka på Julie.
Det här var min födelsedag.
Det här var mitt liv.
Nu skulle jag inte kolla tillbaka på dåliga saker, nu ska jag bara leva mitt liv.
- Vart vill du tälta då? Hörde jag Zayn fråga.
Jag vaknade upp ur mina tankar.
- På ängen, sa jag och log.
- Är du säker? Det är ju ditt ställe, sa Zayn.
- Jag är säker, dom är ju alla min vänner, sa jag.
- Okey, sa Zayn och log mot mig.
Jag kände på mig att allt skulle bli bra.
Nu längtade jag lite till min födelsedag.
Allt skulle bli så kul.

En vecka senare

- Kate! Ropade jag och kollade in i köket.
Där stod hon och lagade middag.
- Ja Samantha? Frågade hon.
Jag och Kate hade börjat komma lite bättre överense men vi bråkade fortfarande ofta.
- På min födelsedag så tänkte jag tälta med några vänner, är det okey? Frågade jag och satte mig vi köksbordet.
Kate stod tyst en stund.
- Ja jag antar väl att det är okey, sa hon efter ett tag.
- Får du för pappa? Frågade hon.
- Ja, han sa att om det är okey för dig så är det okey för han, svarade jag.
- Okey, sa Kate och fortsatte laga mat.
- Ska jag duka? Frågade jag.
- Det skulle vara bra, sa Kate.
Jag reste mig ifrån köksstolen och gick fram till en köksskåp och plockade ut talrikar.
Jag kunde se på Kate att hon var ganska glad.
- Så vad önskar du dig i födelsedagspresent då? Frågade hon plötsligt.
- Inget speciellt, svarade jag lite förvånat.
Jag hade aldrig fått nått stort eller fint i födelsedagspresent av Kate eller pappa så jag vart lite förvånad av att hon brydde sig tillräckligt mycket för att fråga vad jag önskade mig i år.
- Men kom igen nått måste du väll ändå önska dig? frågade Kate och log.
- Ehm… sa jag och funderade lite.
- Ni får väll överaska mig, sa jag och log.
- Okey det låter bra det, sa Kate.
Jag fortsatte duka och lite senare så åt jag, Kate och pappa middag tillsammans.
Senare på kvällen så satt jag i mitt rum och gick igenom lite olika arbeten ifrån skolan när min mobil ringde.
Jag såg Zayns namn på skärmen.
- Hej, svarade jag.
- Hej gumman, sa Zayn.
Han lät bekymrad men glad.
- Det är en sak jag måste berätta och en sak jag måste fråga, sa Zayn med en annorlunda ton i rösten.

Tack så jättemycket för era fina kommentarer, dom gör min dag! :)
Älskar er läsare! :)
Vill passa på att tacka för de 105 unika besökarna igår och de 513 sidvisningarna! :)
Nu är det lite mer spännande igen, undra vad Zayn kommer säga?;)

Kistan sänktes i jorden och alla la blommor på kistan eller runt graven.
Det var väldigt jobbigt att kolla på.
När jag la min blomma på kistan så fällde jag väldigt många tårar.
Det här var jobbigare än jag trott.
Jag saknade verkligen Nick.
När jag och Zayn hade lagt våra blommor på kistan så gick vi undan.
Zayn kramade om mig och jag grät i hans famn.
Jag kände några av hans tårar på min axel.
Så stod vi ganska länge.
Stämningen var verkligen ledsam.
Allt var så jobbigt och ledsamt.

Zayns perspektiv:
Tiden gick ganska fort.
Nyår, Nicks begravning, min 20 års dag, massa konserter och annat jobb i februari, Harrys 19 års dag, och nu var det slutet av mars.
Min 20 årsdag hade jag firat med Samantha, Eleanor, Danielle och killarna och sen hade jag varit hemma i Bradford några dagar.
Det kändes konstigt.
Tonåren var över.
Jag var 20 år och Samantha skulle snart fylla 18 år.
Det går bra för mig och killarna i våran karriär och det går bra för Samantha i skolan.
Harrys födelsedag hade jag, Samantha, Liam, Harry, Niall, Louis, Danielle och Eleanor firat inne i London.
Klockan var nio en lördagkväll.
Egentligen så skulle jag nog varit med Sammy men hon var på tjejkväll inne i London hos Coryn.
Jag var glad för hennes skull.
Hon hade hittat två bra vänner genom skolan.
Coryn och Sanna.
Jag hade träffat dem en gång.
De var vekligen roliga och trevliga.
- Zayn vi ska kolla film! Ropade Liam ifrån vardagsrummet.
- Okey! Ropade jag och gick mot vardagsrummet.

En månad senare

- Om 10 dagar så fyller du 18 år babe, hur vill du fira det? Frågade jag Samantha.
- Jag vet inte, sa hon och log.
Idag var det den 28 april.
Samantha fyllde år den 8 maj.
- Vad önskar du dig då? Frågade jag.
- Inget, sa hon och log.
- Du kommer få något ändå, sa jag och log retsamt.
- Jag vill inte ha nått Zayn, sa hon och skrattade.
- Du skulle ha fått världen om jag kunde ge dig det, sa jag.
- Aww, sa hon och pussade mig på munnen snabbt.
Sen ställde hon sig upp ifrån soffan där vi satt.
Vi var hemma hos mig och killarna.
Samantha skulle sova här i natt.
Nu hade vi filmkväll.
Bara vi två.
Louis skulle sova över hos Eleanor och Liam skulle sova över hos Danielle.
Niall var hemma i Mullingar för några dagar framöver och Harry sov över hos en kompis inne i London.
- Vart ska du, kom tillbaka! Sa jag och skrattade när Samantha hade rest sig.
Jag tog tag i hennes armar och drog ner henne på soffan igen.
Hon skrattade åt mig.
- Jag ska bara dricka lite vatten, sa hon och reste sig upp igen.
- Kyss mig först annars får du inte gå, sa jag och log.
Hon skrattade och sen pussade hon mig snabbt på munnen.
- Jag menade kyss mig på riktigt ingen puss, sa jag och kollade på henne.
Hon log och sen lutade hon sig fram och kysste mig.

Tack för kommentarerna!
Första bilden är på Zayn och hans mamma, gullig bild ju! :)
Detta kapitel var mer gulligt än spännande men mer spännande kapitel kommer nog snart;)

Jag kände en tår rulla ner för min kind.
- Det är underbart Zayn, sa jag.
- Du är underbar, sa jag sedan och kramade honom.
Jag kände mig lycklig inombords.
Inget kunde någonsin få mig att tvivla.
Det var jag och Zayn livet ut.
Det var vi föralltid.

Samantha’s perspektiv:
Jag och Zayn var inne I London.
Fast orsaken var inte kul.
Vi var inne i London för att vara med på Nicks begravning.
Paul hade skjutsat oss till kyrkan.
Bilturen var ganska tyst och tråkig.
Ingen var på bra humör direkt.
Zayn hade på sig mörka jeans och en svart skjorta och jag hade på mig ett par svarta ballerinor och en svart klänning.
Vid kyrkan så möttes vi av Nicks mamma Mariah, Nicks pappa John och Nicks lillasyster Nelly.
Ceremonin ägde rum i kyrkan.
Lite musik spelades, några läste tal, vi sjöng och prästen pratade.
Sist så var det dags för mitt tal.
Med skakiga ben så jag gick jag fram till kistan och sen kollade jag ut på alla.
Alla hade tårar i ögonen.
Jag samlade mig själv och sen började jag läsa mitt tal som jag hade skrivit själv.
- Kära Nick, du var en otroligt bra vän och jag är glad att jag fick lära känna dig och jag är tacksam för den tid som jag fick spendera med dig.
Alla kollade på mig med tårar i ögonen.
- Du var en fin människa, ditt hjärta var av äkta guld och det vet jag eftersom du offrade dig själv för en vän.
Jag tog ett djup andertag och fortsatte.
- Om det inte vore för dig så skulle jag inte stå här idag och det är jag evigt tacksam för, du försvann ifrån oss som en hjälte eftersom du räddade mitt liv precis som en hjälte skulle gjort.
Jag kollade ut över alla.
- Nick Matthews du dog en hjältedöd och vi alla saknar dig, sa jag.
Sen tog jag flera djupa andertag för att hålla tårarna tillbaka.
- Om jag och alla andra här fick bestämma då skulle du vara med oss idag men det är du inte och därför måste vi vara tacksamma för all tid vi fick med dig och allt du gjorde för oss.
Nu rann tårarna.
Jag torkade bort dem men de fortsatte rinna.
Med tårar som rann ner för mina kinder så fortsatte.
- Så tack Nick för allt, tack för att du var du, tack för allt du gjorde, tack för att vi alla fick chansen att lära känna dig, tack för alla minnen och tack för den tid vi fick spendera med dig.
Nicks mamma kollade på mig.
Hon log smått samtidigt som hon grät.
- Tack Nick, vi alla älskar dig, det har vi alltid gjort och det kommer vi alltid göra.
- Så vila i frid Nick så ses vi nog snart i nästa liv, avslutade jag och började gråta mycket mer än förut.
Alla grät mer nu och en sorgsen musik började spelas.
Jag satte mig på min plats bredvid Zayn igen och han tog min hand.
Jag lutade mig mot hans axel och grät mot den.
Nu var det verkligen över.
Nick var borta.
På riktigt.
Det gör ont att förlora en vän.
Det gör verkligen ont.
Alla ställde sig upp och musiken fortsatte spelas medans kistan bars ut.
Nelly, John och Mariah var några av dem som höll i kistan.
När kistan hade blivit utburen ur kyrkan så började alla gästerna gå ut ur kyrkan och gå efter kistan.
Kistan sänktes i jorden och alla la blommor på kistan eller runt graven.
Det var väldigt jobbigt att kolla på.
När jag la min blomma på kistan så fällde jag väldigt många tårar.
Det här var jobbigare än jag trott.
Jag saknade verkligen Nick.
När jag och Zayn hade lagt våra blommor på kistan så gick vi undan.
Zayn kramade om mig och jag grät i hans famn.
Jag kände några av hans tårar på min axel.
Så stod vi ganska länge.
Stämningen var verkligen ledsam.
Allt var så jobbigt och ledsamt.

Tack för kommentarerna!
Detta kapitel blev lite mer sorgset...
Hoppas ni gillar det! :)

Det var december och det låg lite snö på marken.
Det blåste lätt ute och solen sken lite.
- Vilka vänner ska du ut med? Frågade Kate.
- Du vet killarna i grannhuset, jag har ju inga andra kompisar här ute på landet, sa jag.
- Okey, kom tillbaka senast vid middag, sa Kate och nickade innan hon gick in i köket igen.
Det förvånade mig att hon lät mig gå.
Jag gick ut genom dörren och stängde efter mig.
Sen började jag gå mot ängen.

Samantha’s perspektiv:
Jag gick igenom skogen och kom sen ut på ängen.
Jag såg Zayn stå vi trädet så jag gick fram till honom.
- Är allt okey? Frågade jag.
Han svarade inte han bara räckte fram ett papper till mig.
Papperet var ihopvikt så jag vek upp det.
Det jag såg fick mig att bli lite chockad.
Mitt brev.
- Hur fick du tag på det? Frågade jag.
- Du tappade det hos mig, sa han.
Jag la ner brevet i min ficka.
- Jag trodde aldrig att du skulle läsa det, jag bara skrev det en gång då jag ville skriva ner mina tankar och…
- Jag vet, sa Zayn avbrytande.
- Och om jag ska vara ärlig så var brevet inte lätt att läsa, speciellt inte delen om ditt självmordsförsök, sa han sedan.
Jag kollade ner i marken, jag kunde inte möta Zayns blick.
- Jag grät faktiskt, jag fattar inte hur jag nästan förlorat dig, sa Zayn och tog mina händer.
Jag kollade upp och mötte hans ledsna ögon.
- Men du är här nu och du kommer aldrig försöka lämna mig igen va? Sa han och kollade på mig med ett litet leende.
- Nej jag lovar att jag inte kommer det, sa jag.
- Lova att du håller det löftet också? Frågade han.
- Jag lovar, sa jag.
- Bra för jag har något att visa dig, sa Zayn och log.
Hand i hand gick vi runt trädet och Zayn pekade på en ny inristning som han hade gjort.
The sky isn’t the limit
Jag log stort.
- Det är för att himlen inte är gränsen, du är en fantastisk person och vad du än vill göra så fixar du det och du tar det inte bara upp till himlen utan du tar det längre bort än stjärnorna, sa han.
Allt jag kunde göra var att le.
- Du kommer leva att långt och lyckligt liv och en dag så kommer det ta slut men när det gör det då kommer du inte till himlen heller eftersom du kommer så mycket längre, sa Zayn.
- Och när det tar slut för dig så tar det slut för mig, jag lovar att vi möter nästa liv tillsammans, sa han sedan.
Jag kände en tår rulla ner för min kind.
- Det är underbart Zayn, sa jag.
- Du är underbar, sa jag sedan och kramade honom.
Jag kände mig lycklig inombords.
Inget kunde någonsin få mig att tvivla.
Det var jag och Zayn livet ut.
Det var vi föralltid.

Tack för kommentarerna och förlåt för att det här kapitlet var så kort! :)

Senare på kvällen så hade Samantha gått hem och jag och killarna hade gått för att lägga oss.
Precis när jag skulle lägga mig i sängen så såg jag ett ihopvikt papper ligga på golvet.
Papperet låg nästan under min säng.
Försiktigt tog jag upp papperet och vek upp det.
Jag såg Samanthas handstil.
Papperet hade nog ramlat ur hennes diktbok som hon hade haft med sig hit när hon sov över här innan jul.
Jag började läsa det som stod på papperet.
Kära Zayn…

Zayns perspektiv:
Kära Zayn.
Jag saknar dig och jag hoppas av hela mitt hjärta att du vaknar snart.
Fast du kanske aldrig vaknar.
Jag vet att det förmodligen är så och alla säger åt mig att gå vidare men det går inte.
I början så var det som om mitt liv var över.
Jag sov bort hela dagarna och deppade.
Jag var så förstörd att jag inte ens orkade tvätta bort mitt smink eller klä mig ordentligt.
Allt jag orkade var att gråta.
Men tack vare Liam och Harry så kom jag ut lite.
Sen började jag faktiskt leva igen.
Niall, Louis, Liam, Harry och Nick fick mig att börja gå ut och leva.
Fast jag var fortfarande ganska nere och jag tänkte på dig hela tiden.
Jag kunde inte låta bli att tänka på dig, du är som en del av mig.
För varje dag som gick så saknade jag dig mer och mer men jag började även inse att det kanske var över.
Jag insåg att du nog aldrig skulle vakna och komma tillbaka till mig.
Det gjorde mig galen.
Jag saknade dig så mycket så att det gjorde ont men jag kunde inte göra något åt det.
Och i och med det så måste jag erkänna några saker.
Några misstag och några bra saker.
Jag börjar med misstagen.
Jag har skärt mig två gånger sedan du var med i bilolyckan.
Även fast jag lovade dig att inte göra det så gjorde jag det eftersom jag kunde inte stå ut med all smärta och sorg.
Men det var inte bara jag som bröt mitt löfte, du gjorde också det.
Du lovade mig att du skulle stå vid min sida och att det var du och jag mot världen.
Men sen försvann du och då stod jag ensam emot den orättvisa världen.
Och ett till misstag till som egentligen inte var mitt misstag, utan Nicks.
Han kysste mig.
Men jag drog mig tillbaka.
I samma sekund som våra läppar möttes så kom att minnen med dig tillbaka och allt kändes så fel.
Jag gillar Nick, fast det är mer på ett kompissätt.
Hur som helst så kände jag mig väldigt nere just då eftersom jag trodde att min och Nicks vänskap var över.
Men det var den inte.
Jag och Nick pratade och löste situationen och sen vart vi kompisar.
Han var väldigt förstående och han var helt okey med att vara kompisar.
Och det var bra eftersom Nick verkligen är en bra kompis.
Under all tid som gått så har han fått mig på bättre humör och han har hjälp mig att må bättre.
Och sist men inte minst så måste jag erkänna det största misstaget.
Jag försökte ta självmord.
Jag läste allt hat på twitter och jag kunde inte stå ut med att inte ha dig här hos mig längre så jag försökte dränka mig själv i sjön.
Med ett märke på handen så hoppade jag i sjön.
Märket var ”We love Zayn ♥” och det kom ifrån en twittertrend.
Trenden gick ut på att alla directioners som ville att du skulle vakna skulle skriva den texten med bläck på handen.
Och för varje dag som gått så har jag, i hopp om att du ska vakna, fyllt i märket.
Men tillbaka till att jag försökte ta mitt liv.
För att vara ärlig så kändes det rätt och nu så känner jag att det faktiskt inte skulle varit så dumt att komma ifrån den här jorden.
Men tack vare Liam, Harry, Niall och Louis så lever jag idag.
Jag vet inte riktigt hur och jag orkar inte undersöka hur heller men dom räddade mitt liv.
Och även fast jag inte ville bli räddad så är jag tacksam för det.
Men nu till några bra saker.
Jag, Eleanor och Danielle har blivit bra kompisar och det känns skönt att äntligen ha några tjejkompisar.
Jag har även börjat en bra filosofi och psykologi skola inne i London.
Jag trivs för en gångs skull i skolan, gymnasiet är inte så dumt.
Jag har några kompisar där som jag brukar vara med på dagarna.
Dom heter Coryn och Sanna.
Mitt liv på skolan har förbättrats lite men mitt liv hemma har inte det.
Kate och pappa blir bara jobbigare och jobbigare för varje dag.
Men jag överlever och det hoppas jag också att du gör.
Jag saknar dig och jag vill att du ska vakna och komma och hålla om mig igen.
Jag älskar dig.
Jag älskar dig förevigt!
Xoxo Samatha Addams

När jag hade läst klart så hade jag tårar i ögonen.
Allt var svårt att ta in.
Speciellt det med självmordsförsöket.
Allt var bara för mycket.
Jag lät tårarna rinna ett tag och sen gick jag in i badrummet och kollade mig i spegeln.
Mina ögon var röda.
Jag tog några djupa andertag och sen gick jag ner.
- Jag sticker till Sammy! Ropade jag medans jag drog på mig mina skor.
- Okey! Ropade killarna tillbaka.
Jag drog på mig min jacka och sen gick jag ut.
Jag gick inte till Sammy utan jag gick in i skogen istället.


Samanthas perspektiv:
Jag satt på mitt rum och läste när min mobil ringde.
Jag tog upp mobilen och läste Zayns namn på skärmen.
- Hej, svarade jag och log för mig själv.
- Hej, sa Zayn med en ledsen ton i rösten.
Leendet försvann.
Hade det hänt honom något?
- Vad har… började jag men jag vart avbruten av Zayn.
- Kom till ängen, sa han.
- Okey jag är där om fem minuter, sa jag.
- Okey bra, vi ses då gumman, sa han och la på.
Långsamt så förde jag mobilen ifrån örat.
Med mobilen i handen gick jag ner.
- Jag går ut en stund! Ropade jag igenom huset och drog på mig mina skor och min jacka.
- Okey, vad ska du göra ute? Frågade Kate.
Jag kollade runt och såg henne stå i dörröppningen till köket.
- Jag ska ut och gå mina vänner, det är ju ganska fint väder ute, sa jag lite irriterat.
- Ganska fint väder? Frågade Kate och gick in i köket och kollade ut igenom fönstret.
- Det blåser lite men annars får jag väl hålla med dig om att vädret inte är så dumt, sa hon när hon hade ställt sig i dörröppningen till köket igen.
- Exakt solen skiner ju lite, sa jag och öppnade dörren.
Det var december och det låg lite snö på marken.
Det blåste lätt ute och solen sken lite.
- Vilka vänner ska du ut med? Frågade Kate.
- Du vet killarna i grannhuset, jag har ju inga andra kompisar här ute på landet, sa jag.
- Okey, kom tillbaka senast vid middag, sa Kate och nickade innan hon gick in i köket igen.
Det förvånade mig att hon lät mig gå.
Jag gick ut genom dörren och stängde efter mig.
Sen började jag gå mot ängen. 

Tack för alla kommentarer!
Undra vad som händer nu då? ;)

Taxin släppte av mig utanför sjukhuset och jag betalade innan jag gick in.
Snabbt skyndade jag mig in i Samanthas rum.
- Sammy? Frågade jag oroligt.
Jag såg henne ligga i sjukhussängen med tårar i ögonen.
Jag gick fram till henne och tog hennes hand.
- Sammy lugna dig, jag är här nu, sa jag lugnt och höll hennes hand hårdare.
- Vad här hänt? Frågade jag.
- Ni-nick, fick hon fram.
Nick?
- Vad är det med honom? Frågade jag.
- Han är död, sa hon och brast ut i fler tårar.

Zayns perspektiv:
Det var en tidig morgon.
Klockan var bara halv åtta och resten av killarna sov.
Men inte jag.
Jag vet inte varför.
Jag hade vaknat och sen kunde jag helt enkelt inte somna om.
Så istället för att ligga i sängen så hade jag duschat, ätit frukost, klätt på mig och fixat mig och sen gått ut.
Jag hade mycket att tänka på.
Samantha levde och om allt var bra så skulle hon nog komma ifrån sjukhuset idag.
Nick däremot.
Nick var död.
Det kändes overkligt.
Jag har knappt träffat honom och jag känner honom inte så bra men jag vet at han gjorde Samantha glad så han var säkert en schysst kille.
Han offrade sitt liv för Samantha.
Om det inte vore för honom så skulle hon inte funnits här.
Så jag hade honom att tacka.
Med många tankar och funderingar så bestämde jag mig för att gå till Samanthas speciella tänkarställe.
Det var december.
Drygt två veckor kvar till jul och ingen snö hade kommit.
Eller visst snön hade kommit men den hade försvunnit lika fort som den kom.
Marken var fortfarande grön och torr.
Fast enligt väderleksraporten så skulle det snöa om några dagar.
Jag gick igenom skogen och ut på ängen.
Det var verkligen fint här.
Jag gick runt trädet och såg allt jag och Samantha hade ristat in.
Hon hade ristat in ett S och jag hade ristat in lite mer efter S:ett.
S + Z = 4ever ♥
Jag log när jag såg det som var inristat i trädet.
Det var vi förevigt.
Jag satte mig ner vid trädet och funderade.
Jag måste ha suttit där länge eftersom Samantha plötsligt dök upp.
- Hej, sa hon och log.
- Hej, sa jag och reste mig upp och kramade om henne.
- Killarna sa att du inte var hemma så jag antog att du var här, sa hon efter kramen.
Jag log mot henne.
Hon log tillbaka men leendet verkade inte lika glatt som vanligt.
- Vad är det? Frågade jag.
- Inget, sa hon och kollade bort.
Jag tog hennes händer och kollade in i hennes ögon.
- Jo Samantha jag ser det på dig, sa jag.
- Kate och pappa som vanligt, kan jag sova hos dig inatt? Frågade hon.
- Självklart, svarade jag och log.
- Tack, sa hon och log tillbaka.
Den här gången så log hon på riktigt.
Hon log hennes vackra och glädjefulla leende.

Louis perspektiv:
- Jag åker nu! Ropade jag in i huset och drog på mig mina skor.
- Okey! Ropade Niall tillbaka.
Han, Liam och Harry stod i köket och lagade middag.
Plötsligt öppnades dörren och in kom Zayn och Samantha.
- Hej, sa jag.
- Hej Louis, sa Samantha.
- Hej, vart ska du? Frågade Zayn.
- Till Eleanor, svarade jag och log medans jag gick ut genom dörren.
Jag stängde efter mig och satte mig i min bil.
Jag startade motorn och började köra emot Eleanors lägenhet inne i London.

Samantha’s perspektiv:
Kate och pappa hade hämtat mig från sjukhuset och så fort vi kom hem så vart det såklart bråk över nått så jag gick hemifrån.
Nu skulle jag sova hos Zayn, jag orkade inte med Kate och pappa idag.
Inte såhär efter sjukhusvistelsen och Nicks död.
Allt jag ville nu var att ta det lugnt.
Som tur var så hade Kate och pappa åkt och handlat så jag kunde skynda min in i huset och packa allt som behövdes.
Jag och Zayn satt i hans rum och kollade film.
Det här hade jag verkligen saknat.
Väldigt mycket.

Tre veckor senare

- Zayn jag har saknat dig! ropade jag så högt så att nästan hela byn hade kunnat hört det.
Jag sprang mot killarnas hus.
Alla killarna hade hoppat ut ur Pauls bil.
Jag sprang fram till dem och gav dem varsin kram.
Zayn kramade jag länge.
- Jag har saknat dig också hjärtat, viskade han i mitt öra under kramen.
Zayn och killarna hade varit hem till deras familjer och firat jul där.
Jag hade firat jul med mormor, Kate, pappa och några från Kates släkt och min släkt.
Hela tiden så hade jag saknat Zayn.
Jag kommer ihåg hans gulliga sms som jag hade fått varje dag.
Jag hade verkligen saknat honom.

Zayns perspektiv:
Samantha följde med mig och killarna in i huset.
Vi åt middag och bytte julklappar med varandra.
Jag fick lite kläder av Niall och Liam, jag fick lite duschsaker av Harry och jag fick ett par skor av Louis.
Av Samantha fick jag en T-shirt och ett litet kuvert med en dikt i.
- Läs inte dikten nu, läs den nån annan dag då du kanske känner dig lite nere eller så, sa hon.
Jag gav killarna lite kläder och Louis fick även ett par skor eftersom han hade fyllt år.
Samantha gav killarna duschsaker i julklapp och Louis fick även en tröja av henne i födelsedagspresent.
- Jag vet att det var julafton var förra veckan och att nyår är imorgon men det är bättre att få sin julklapp senare än aldrig, sa jag till Samantha och log när jag gav henne julkappen.
Hon öppnade den och log mot mig.
Jag hade gett henne ett halsband som var format som ett hjärta.
I mitten satt det en röd diamant.
- Tack Zayn, det är jättefint, sa hon med ett stort leende på läpparna.
Jag satte på henne halsbandet och sen fick hon lite kläder i julklapp också.
Kvällen hade varit rolig.
Imorgon var det nyår så jag och killarna skulle in till London och fira och Samantha skulle följa med.
Senare på kvällen så hade Samantha gått hem och jag och killarna hade gått för att lägga oss.
Precis när jag skulle lägga mig i sängen så såg jag ett ihopvikt papper ligga på golvet.
Papperet låg nästan under min säng.
Försiktigt tog jag upp papperet och vek upp det.
Jag såg Samanthas handstil.
Papperet hade nog ramlat ur hennes diktbok som hon hade haft med sig hit när hon sov över här innan jul.
Jag började läsa det som stod på papperet.
Kära Zayn…

Hon log mot mig och höll min hand lite hårdare.
- Och du är fortfarande lika vacker fast du är brunett, du passar som både blondin och brunett faktiskt, sa jag sedan.
- Tack, du anar inte hur mycket det betyder, sa hon.
Jag log.
- Samantha? Frågade jag sedan.
- Ja?
- Jag älskar dig.

Samantha’s perspektiv:
Mitt hjärta slog dubbla slag.
- Jag älskar dig också, sa jag.
Äntligen.
Jag hade väntat så länge efter att få höra dom orden.
Fast ett tag så trodde jag verkligen att det var över.
Jag trodde att han inte älskade mig längre.
Men nu vet jag.
Och det gjorde hela mig glad.

Zayns perspektiv:
Jag och killarna hade varit på olika möten som vi var tvungna att ha nu när jag har vaknat.
Det vart bestämt att våra shower skulle börja i februari igen.
Skönt med ungefär en och en halv månads ledigt, tänkte jag.
Jag och killarna hade även varit och julhandlat och fixat sånt som behövde fixas.
Det var kul att få hänga med killarna igen.
Jag hade ju varit borta ganska länge.
Jag, Liam, Louis, Niall och Harry var inne i stan och åt när min mobil vibrerade.
Samantha ringde mig.
- Hej baby, svarade jag.
- Hej, sa hon.
Hon lät ledsen.
Kanske så längtade hon hem?
Hon hade varit på sjukhuset i tre dagar nu.
- Vad är det? Jag hör på dig att du är ledsen, sa jag.
- Jag bara… Sa hon och sen vart hon tyst.
- Samantha berätta vad som hänt?
Killarna kollade på mig med oroliga blickar.
Samantha svarade inte så jag började gissa på olika anledningar till varför hon var ledsen.
- Måste du stanna på sjukhuset längre?
- Nä, jag behöver bara vara här i två dagar till, sa hon tyst.
- Okey, sa jag.
Första dagen så hade jag varit hos henne hela dagen och även hela natten.
Andra dagen så var hennes föräldrar hos henne.
Tredje dagen som var idag så hade jag inte träffat henne.
- Zayn? Frågade hon tyst.
- Ja?
- Ehm.. inget, sa hon.
- Jo säg! Sa jag.
- Har du ont någonstans eller vad är det? Frågade jag sedan.
- Nej, men kan du komma hit? Frågade hon.
- Ja självklart, jag kommer nu, sa jag.
- Okey, hejdå, sa hon.
- Hejdå gumman, sa jag och sen hörde jag hur hon la på.
Killarna bara satt och kollade på mig med frågande blickar.
Jag la fram lite pengar på bordet.
- Här är för min mat, jag måste till Sammy nu, sa jag och reste mig.
Innan killarna hade svarat så hade jag redan rest mig upp och vinkat till mig en taxi.
Taxin släppte av mig utanför sjukhuset och jag betalade innan jag gick in.
Snabbt skyndade jag mig in i Samanthas rum.
- Sammy? Frågade jag oroligt.
Jag såg henne ligga i sjukhussängen med tårar i ögonen.
Jag gick fram till henne och tog hennes hand.
- Sammy lugna dig, jag är här nu, sa jag lugnt och höll hennes hand hårdare.
- Vad här hänt? Frågade jag.
- Ni-nick, fick hon fram.
Nick?
- Vad är det med honom? Frågade jag.
- Han är död, sa hon och brast ut i fler tårar.

Tack för kommentarerna och kort kapitel I know;)

Jag kände tårarna komma och jag gjorde inget för att hålla dem tillbaka.
Han måste lyssna.
Jag måste prata med honom.
Jag gick gå grusvägen och plötsligt så hörde jag både Liam och Nick skrika mitt namn.
Förvirrat vände jag mig om och hann precis se bilen som var på väg mot mig i rasande fart.

 Samantha’s perspektiv:
Mitt hjärta frös till.
Hela jag frös till.
Jag kunde inte röra mig.
Men det kanske var bäst så?
Det här kanske var ödet?
Mitt liv var ändå på botten nu.
Zayn var ledsen och han verkade inte villa ha mig längre.
Inget spelade någon roll längre.
Jag han tänka i några få sekunder innan jag kände hur jag föll till marken.
Och då såg jag även nått som jag önskar jag inte hade sett.
- Nick nej! Skrek jag när jag såg att han slängde sig framför bilen.
Men det var för sent.
De sista jag såg innan allt vart svart var Nicks blodiga kropp och de sista jag hörde var Liams panikslagna telefonsamtal med akuten.
Jag kände hela kroppen dunka.
Kanske blev jag också påkörd av bilen?
Jag hade lust att skrika men det gick inte.
Inget ljud kom fram.
Plötsligt så  kände jag inte längre något.
Var jag död?
Allt var redan svart.

Zayns perspektiv:
- Samantha snälla vakna, gör inte så här mot mig, viskade jag i Samanthas öra.
Hon låg i en sjukhussäng med massa bandage.
Hon hade blivit opererad länge.
Allt jag ville nu var att hon skulle vakna efter operationerna.
- Sammy, sa jag tyst och tog hennes hand.
Jag satte mig på stolen bredvid hennes säng.
Plötsligt kände jag hur hennes fingrar började röra sig lite.
- Samantha jag är här, kläm på min hand om du hör mig, sa jag och höll hennes hand hårdare.
Först reagerade hon inte men sen kände jag hur hon klämde på min hand.
- Samantha, sa jag tyst och jag kände hur ögonen fylldes med tårar.
Lyckotårar.
Samantha fanns kvar här hos mig.
Plötsligt så slog hon upp hennes vackra klarblå ögon.
- Hej baby, sa jag lugnt.
- Hej, sa hon tyst.
Jag log mot henne medans flera glädjetårar rullade ner för mina kinder.
- Zayn gråter du? Frågade hon.
- Glädjetårar för att du är kvar här hos mig, sa jag.
Hon log mot mig.
- Så du är inte arg på mig? Frågade hon sedan.
- Arg? Frågade jag lite förvirrat.
- Ja du verkade arg eller ledsen tidigare, sa hon ganska tyst.
- Jag var ledsen men inte arg.
Hon kollade på mig med en frågade blick.
- Vill du veta varför? Frågade jag.
Hon nickade.
- Jag trodde att jag hade förlorat dig, jag trodde att du hade gått vidare bara för att jag hade varit borta ett tag och det skulle i så fall vart bra för dig men det dödade mig inuti.
Hon log mot mig.
- Fast jag skulle inte ha klandrat dig om du gått vidare, jag var ju borta ganska länge, sa jag sedan.
- Jag gick aldrig vidare, hur mycket jag än försökte så kunde jag inte glömma dig, sa hon.
- Visst jag fortsatte leva mitt liv efter att du var borta, jag fick nya kompisar och jag förändrade mitt utseende lite men jag kunde aldrig älska någon annan än dig.
Jag log mot henne.
- Du har ju förändrat ditt utseende lite, sa jag.
- Jag menar du har ju färgat håret och klippt det, du är lite smalare än förut men du ser hälsosammare ut och du har blivit lite längre, sa jag sedan.
Samantha nickade och log.
- Men vet du vad? Frågade jag.
- Nä berätta, sa Samantha lugnt.
- Jag kände igen dig ändå eftersom jag kände igen ditt vackra ansikte och dina vackra glittrande ögon.
Hon log mot mig och höll min hand lite hårdare.
- Och du är fortfarande lika vacker fast du är brunett, du passar som både blondin och brunett faktiskt, sa jag sedan.
- Tack, du anar inte hur mycket det betyder, sa hon.
Jag log.
- Samantha? Frågade jag sedan.
- Ja?
- Jag älskar dig.

Tack för alla fina kommentarer, ni är bäst!
Och det här kapitlet skulle egentligen ha kommit ut igår eftersom jag var inne på bloggen och publicerade detta kapitel men blogg.se funkade inte speciellt bra igår så tydligen kom aldrig ut :(
Men men nu är kapitlet här iallafall :)
Synd när blogg.se buggar upp sig :/
Detta kapitel slutar ganska bra ju, hoppas ni gillar det ;)

Jag tog fram lite köttfärssås ur kylskåpet och sen började vi koka spagetti.
Gårdagens rester, det duger, tänkte jag för mig själv.
Jag och Nick åt och sen satte vi på en ny film.
Efter ungefär halva filmen så ringde det på dörren.
- Det är säkert nån reklam eller tidningsutdelare, sa jag och reste mig ifrån soffan.
Jag gick fram till dörren och öppnade den.
Då fick jag mitt livs chock.

Samantha’s perspektiv:
Jag bara stod I dörröppningen och gapade.
Av ren chock la mina händer för munnen.
- Herregud! Utbrast jag.
Jag måste ha sagt det ganska högt eftersom Nick kom springade.
- Vad är det? Frågade han och la armen runt mig.

Nicks perspektiv:
Jag ångrade snabbt att jag lagt armen runt henne.
När jag såg vem som stod i dörröppningen så drog jag snabbt tillbaka armen.
- Zayn är det verkligen du? Utbrast Samantha och kastade sig i Zayns famn.
Jag kunde inte göra annat än att le.
Hon såg så glad ut.
Zayn skrattade lite.
Sen slutade hon krama honom.
- Åh herregud, sa hon.
Hon lät verkligen chockad.
- D-du lever, fick hon fram och kramade honom igen.
Han bara nickade.
- Zayn, åh herregud, du är här, sa Samantha överlyckligt.

Samantha’s perspektiv:
Jag kunde inte fatta det.
Efter all denna tid så hade han äntligen vaknat.
Några glädjetårar föll ifrån mina ögon.
Jag kollade på Zayn.
Det var verkligen han.
Han stod här framför mig.
Livs levande.
Äntligen.
Han log mot mig lite men han såg lite bekymrad ut.
Då kom jag på att Nick stod bredvid mig.
- Det här är min kompis Nick, sa jag och kollade först på Nick och sen på Zayn.
- Okey, jag är Zayn, sa Zayn med ett fejkat leende.
- Kul att träffa dig, Sammy har verkligen saknat dig, sa han.
Zayn bara nickade.
- Om du bara visste hur mycket jag har saknat dig Zayn, sa jag och kramade om honom lätt.
- Jag har saknat dig också, sa han ganska tyst.
- Men jag borde nog gå nu, vi kan ju träffas nån annan dag om du vill, sa Zayn till mig efter kramen.
- Nej det är jag som borde gå, ni borde spendera lite tid med varandra efter allt det här, sa Nick och log.
Zayn kollade på mig.
Nick började ta på sig sina skor.
- Det var inte meningen att komma och störa er, jag går stanna du, sa Zayn till Nick.
- Hejdå Samantha, skönt att se dig igen och Nick kul att träffa dig, sa han.
- Ta väl hand om Sammy, sa han sedan innan han gick ut genom dörren.
Va?
Han trodde väl ändå inte att vi var tillsammans?
- Vänta lite Nick, jag måste snacka med honom, sa jag och drog på mig mina skor.
- Jag måste nog ändå åka hem, sa Nick och tog på sig sin andra sko.
Tillsammans gick vi ut genom dörren och jag låste efter oss.
Jag började gå mot Zayn med snabba steg.
Nick var på väg till hans bil.
Jag såg att Liam hade kommit ut.
Han gick mot Zayn.

Liams perspektiv:
Jag såg Zayn gå mot vårat hus med tårar i ögonen.
- Zayn vad är det? Frågade jag.
- Zayn vad har hänt?
Han svarade inte.
Jag gick närmare honom och tog tag i hans arm.
- Zayn prata med mig.
- Släpp mig, sa Zayn och drog sig loss från mitt grepp.
Han började gå upp mot skogen.
- Zayn!
Jag hörde Samantha ropa på honom men han svarade inte.
Vad hade hänt egentligen?
Jag såg Samantha vända håll och börja gå upp mot skogen.
Jag såg även Samanthas kompis Nick sätta sig i sin bil.

Samantha’s perspektiv:
- Zayn!
Jag ropade på Zayn om och om igen men han svarade inte.
Jag fattade inte varför han ignorerade mig?
Mitt liv var verkligen på botten just nu.
Jag kände tårarna komma och jag gjorde inget för att hålla dem tillbaka.
Han måste lyssna.
Jag måste prata med honom.
Jag gick gå grusvägen och plötsligt så hörde jag både Liam och Nick skrika mitt namn.
Förvirrat vände jag mig om och hann precis se bilen som var på väg mot mig i rasande fart.

 Tack för alla kommentarer!
ZAYN ÄR TILLBAKA! :D
Men vad kommer hända med Samantha? :o
Jag kanske hinner med fler kapitel idag;)

Jag gick igenom skogen tills jag kom till mitt speciella ställe.
Min äng.
Min vackra äng där jag och Zayn hade varit.
Jag kom ihåg allt.
Tårarna brände bakom ögonlocken när jag tänkte på det.
Ängen där jag och Zayn hade haft picknik och haft roligt.
Zayn hade även fått veta min hemlighet.
Han hade hittat min märken och jag hade berättat.
Jag kom ihåg allt.
Precis allt.
Jag kom ihåg hur jag för en gångs skull kunde vara mig själv.

Samantha’s perspektiv:
Every time I try to look away
See your face on our reflection
Every choice I try to make, I pray
Leads me in a right direction
I don't know what it is, but I know I'm missing it
Missing out
But the memory we made remains, remains

Wouldn't you hold me like you used to
Hold it, boy, just one more time
Wouldn't you love me like you used to
Love with you is so sublied
I was there for you, you where the for me
Can we get this back again?
Wouldn't you hold me like you used to
Hold it, boy, Just one more time

Jag spelade och sjöng Chris Medinas One More Time.
Jag tänkte på texten.
Wouldn’t you hold me like you used to.
Allt jag ville var att Zayn skulle vakna och hålla om mig igen.


I'll wait for you, will you wait for me?

Wouldn't you hold me like you used to
Hold it, girl, just one more time
Wouldn't you love me like you used to
Love with you is so sublied
I was there for you, you where the for me
Can we get this back again?
Wouldn't you hold me like you used to
Hold it, boy, Just one more time

Jag spelade klart låten och fann mig själv I tårar.
Några tårar rullade ner för mina kinder och jag kunde inte stoppa dem.
Försiktigt la jag undan gitarren och tog upp bläckpennan och diktboken.
Jag kände för att skriva ett brev.
Ett brev till Zayn.
Även fast han förmodligen inte skulle se brevet så ville jag skriva det.
Jag satt en stund och funderade över vad jag skulle skriva.
Jag kollade på det tomma papperet när jag såg min hand.
We love Zayn♥
Jag kom ihåg att jag hade skrivit det på handen efter twittertrenden som några directioners hade startat.
Det var länge sedan jag först skrev det men så fort det började försvinna så fyllde jag i det.
Det hade jag gjort länge nu.
Jag fyllde försiktigt i det med bläckpennan.
Sen funderade jag ett tag till på vad jag skulle skriva.
Efter ett tag så bestämde jag mig för att skriva direkt ifrån hjärtat.


En månad senare

Tiden gick fort.
Det var redan den första december.
Mycket hade hänt under en månad.
Jag hade klippt mitt hår.
Nu var det axellångt
Det var fortfarande brunt.
Jag hade träffat Nick.
Vi hade pratat.
Vi var kompisar nu.
Fast jag tror att jag känner nått för honom.
Jag gillar honom fast jag tror att det bara är kompiskänslor.
Jag har ganska svårt att tyda mina känslor.
Danielle och Eleanor har blivit mina närmsta tjejkompisar.
Jag är med dom ganska ofta och vi har alltid kul.
Det känns skönt att äntligen ha några tjejkompisar som man kan snacka med.
Jag har även träffat Niall, Harry, Liam och Louis litegrann.
Mormor och jag har varit och lämnat blommor hos Zayn några gånger.
Han låg fortfarande i koma.
Inget hade förändrats med honom.
Jag hade även träffat Nicks familj.
Hans familj bestod av en lillasyster som var 15 år och hans mamma.
Dom var verkligen trevliga.
Jag var inte så jättesmal längre.
Visst jag var smal men inte benig.
Nu såg jag ganska hälsosam ut.
Ute så låg det lite snö på marken.
Men inte alls mycket.
Det hade inte snöat speciellt mycket.
Och när det väl hade snöat så hade det mesta smält bort.
Det tunna lagret snö ute lär vara borta i morgon, tänkte jag för mig själv.
Kate och pappa hade åkt in till London för att köpa julklappar och sånt.
Huset var tyst.
Jag satt på mitt rum och kollade ut igenom ett fönster.
Jag såg killarnas hus.
Det hände inte så mycket.
Lamporna i deras hus var släckta och deras bil var borta.
Dom är säkert också och julhandlar, tänkte jag.
Plötsligt så hörde jag hur det ringde på dörren.
Förvånat sprang jag ner till dörren och öppnade den.
Där stod Nick.
- Hej, sa han.
- Hej, svarade jag lite förvånat.
- Jag tänkte titta förbi och överaska dig om det är okey, sa han.
- Visst, sa jag.
Jag kollade på klockan.
Strax efter elva.
Kate och pappa skulle inte vara hemma för ens runt åtta i kväll.
Det hade dom sagt i alla fall.
- Jag har hyrt några filmer, sa Nick och gav dem till mig.
- Okey, sa  jag och log.
Vi gick in i vardagsrummet och satte igång en av filmerna.
Efter att vi hade kollat klart på den så var klockan närmare halv ett.
- Vill du ha lunch? Frågade jag.
- Visst, ska jag hjälpa dig? frågade Nick.
Utan att jag hann svara så reste han gick upp och följde efter mig till köket.
Jag tog fram lite köttfärssås ur kylskåpet och sen började vi koka spagetti.
Gårdagens rester, det duger, tänkte jag för mig själv.
Jag och Nick åt och sen satte vi på en ny film.
Efter ungefär halva filmen så ringde det på dörren.
- Det är säkert nån reklam eller tidningsutdelare, sa jag och reste mig ifrån soffan.
Jag gick fram till dörren och öppnade den.
Då fick jag mitt livs chock.

Tack för kommentarerna!
Lite spännande va?;)

Jag och Nick satt och kollade på lite olika filmer.
Efter ett tag så märkte jag hur Nick kollade på mig istället för på filmen.
Jag kollade på honom med en undrande blick.
Vi fick ögonkontakt.
Jag kollade in i hans ögon och han kollade in i mina.
Så satt vi en stund innan jag kände hans läppar emot mina.

Samantha’s perspektiv:
Jag kände Nicks läppar mot mina I några sekunder innan jag drog mig undan.
Nick kollade på mig med ledsna ögon.
- Förlåt men det här går inte, jag kan inte göra det här, fick jag fram och reste mig upp.
Sen började jag springa mot dörren.
Jag hörde Nick resa sig och springa efter mig.
Jag öppnade dörren och sprang ut på grusvägen.
- Förlåt Samantha! Ropade Nick efter mig.
- Åk hem Nick! Ropade jag tillbaka.
- Kan vi prata?
Nick kom närmare mig men jag stannade inte springa.
- Åk hem, vi pratar senare! Ropade jag och sprang mot skogen.
Jag hörde ytterdörren stängas och jag hörde en bil starta.
Nick åkte säkert hem.
Jag fortsatte springa igenom skogen tills jag kom till min speciella äng.
Jag satte mig vid det stora trädet och började tänka.
Jag tänkte på Zayn och Nick.
Både har gjort mitt liv värt att leva.
Jag vet inte längre.
Det känns som om jag gillar båda.
Men när Nick kysste mig så var det för mycket.
Jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag kanske skulle ha kysst honom tillbaka?
Eller?
Det kanske var dags att gå vidare?
Jag tog ett djupt andertag och reste mig upp.
Mina tankar blev för jobbiga att bara tänka.
Jag gick ända tills jag kom fram till min ytterdörr.
Den var stängd.
Nicks bil var borta.
Jag öppnade dörren och gick in.
- Hallå? Ropade jag igenom huset.
Ingen svarade.
Jag gick in i köket för att ta ett glas vatten.
Då såg jag en lapp ligga under kylskåpet.
Försiktigt böjde jag mig ner och drog fram lappen och läste den.
Det var lappen som jag hade skrivit till Kate och pappa om mitt självmord.
Dom hade inte sätt lappen.
Det var därför dom trodde mig när jag sa att jag ramlade i vattnet.
Jag andades ut.
Skönt att dom inte sätt den, tänkte jag och tryckte ihop papperslappen till en skrynklig boll och slängde den.
Sen drack jag mitt vatten och ställde glaset i diskmaskinen.
Med många tankar i huvudet gick jag upp för trappan och hämtade min gitarr, min diktbok och en bläckpenna.
Sen gick jag ner igen, tog på mig mina skor och min jeansjacka och gick ut.
Jag stängde dörren efter mig och låste.
Sen började jag gå mot skogen.
Jag gick igenom skogen tills jag kom till mitt speciella ställe.
Min äng.
Min vackra äng där jag och Zayn hade varit.
Jag kom ihåg allt.
Tårarna brände bakom ögonlocken när jag tänkte på det.
Ängen där jag och Zayn hade haft picknik och haft roligt.
Zayn hade även fått veta min hemlighet.
Han hade hittat min märken och jag hade berättat.
Jag kom ihåg allt.
Precis allt.
Jag kom ihåg hur jag för en gångs skull kunde vara mig själv.

Tack för alla kommentarer! :D

- Det ska bli kul att träffa dig och lära känna dig Samantha, sa Danielle.
- Desamma Danielle, sa jag och log.
- Då ses vi snart, sa hon.
- Jajamän, svarade jag.
Vi sa hejdå och la på.
Jag satte mig försiktigt upp, la mobilen på nattduksbordet, rättade till kudden och la mig ner.
Det tog inte lång tid innan jag somnat.

Samantha’s perspektiv:
Tiden gick fort.
Sommarens varma solsken byttes ut mot höstens håra vindar och inte långt efter det så började snön falla.
Det var den 10:nde november.
En lördag.
En ensam lördag.
Louis, Harry, Liam och Niall bodde fortfarande i huset men jag var mindre och mindre med dem.
Dom fick mer och mer att göra för varje dag.
Dom hade intervjuer, konserter, signeringar och olika gästspelningar i tv program.
Allt utan Zayn.
Han låg fortfarande i Koma.
Det hade han gjort i snart ett halvår.
Inget förendrades.
Jag började komma över honom mer och mer.
Jag tänkte inte på honom lika ofta.
Men jag kunde aldrig glömma honom.
Aldrig.
Jag hade även börjat umgås lite mer med Nick.
Han är schysst.
Tack vare honom så hade jag mått bättre på senaste tiden.
Pling!
Mina tankar avbröts av att min mobil plingade till.
Ett sms.
Jag tog upp mobilen och såg Nicks namn på skärmen.
”Hej Sammy, vill du träffas och hitta på nått?:) x”
Jag svarade på smset och vi bestämde att Nick skulle komma till mig.
Pappa och Kate var ändå bortbjudna till en kompis i London som vanligt så dom var inte hemma för ens imorgon.
Jag fixade mig och kollade på tv ett tag innan jag hörde hur det plingade på dörren.
Jag reste mig ifrån soffan och gick till dörren och öppnade den.
- Hej, sa Nick och log mot mig.
- Hej, sa jag och gav honom en snabb kram.
Nick klev in i och stängde dörren efter sig.
- Så vad vill du göra? Frågade jag.
- Vi kan ju kolla film om du vill? Frågade han.
- Visst, sa jag och sen gick vi in i vardagsrummet.
Jag och Nick satt och kollade på lite olika filmer.
Efter ett tag så märkte jag hur Nick kollade på mig istället för på filmen.
Jag kollade på honom med en undrande blick.
Vi fick ögonkontakt.
Jag kollade in i hans ögon och han kollade in i mina.
Så satt vi en stund innan jag kände hans läppar emot mina.

Tanks(som Niall säger hehe) för alla kommentarer!
Och kort kapitel I know... förlåt för det men nu bygger jag upp spänningen igen;)
Hur tror ni Samantha kommer reagera? :)

¨
D-den är b-borta, vad g-gör vi? Frågade Harry med en blandning av panik och oro i rösten.
- Fortsätt med du vet hjärt saken, fick jag fram.
Harry fortsatte.
Samanthas puls kom inte tillbaka.
Var hon död?
På riktigt?
Död?
Jag kunde höra ambulanssyrenerna från en bit bort.

Samantha’s perspektiv:
Jag kände mitt hjärta slå.
Var jag död?
Levde jag?
Det kanske var så här det kändes när man var död?
Försiktigt öppnade jag mina ögon.
Jag såg inte ett himmelrike utan jag såg ett trist sjukhusrum.
Jag var inte död.
Varför?
Det var ju det jag ville.
Jag ville inte leva det här livet.
Hela jag fylldes med ilska och sorg.
Varför lever jag?
Varför?
- Hej.
Jag hörde en killröst så jag kollade runt i rummet.
Jag såg Niall stå i dörröppningen lutad mot dörrkarmen.
Han kom in och satte sig på stolen bredvid min säng.
- Hur mår du? Frågade han.
Sämst!
Jag ville dö men nu är jag här, jag lever och det är sämst.
- Helt okey, svarade jag även fast jag tänkte precis tvärtom.
- Vad hände? Frågade han.
Jag bara ryckte på axlarna.
- Okey, jag är glad att du lever i alla fall, sa han och log.
Plötsligt så kom jag ihåg varför jag velat dö.
Zayn.
- Har Zayn vaknat? Frågade jag.
Jag visste svaret.
Nej.
Han skulle nog aldrig vakna.
Men jag hade en liten smula hopp kvar.
Niall kollade på mig med en bekymrad blick.
- Tyvärr inte, sa han.
- Okey, svarade jag.
- Vart är Liam? Frågade jag.
Jag behövde prata med honom.
- I ett rum i en annan avdelning, svarade Niall.
- Va?
Vadå annan avdelning?
- Enligt sjukvårdarna så hade Liam sagt att du hade ramlat i vattnet och förlorat medvetandet, sa Niall.
- Okey, fortsätt, sa jag lite förvånat.
- Så han hoppade i vattnet och räddade dig, sen sprang han med dig på axeln hela vägen tillbaka till vårat hus och där föll han ihop, sa Niall.
- Varför?
Det var inte meningen att Liam skulle bli skadad.
Jag kände ångesten växa inom mig.
- Hans njure orkade inte med mer, men läkarna har fixat det nu så han mår bra, sa Niall.
- Han får åka hem imorgon om inte blir dåligare, sa han sen.
Jag bara nickade.
- Hur mår du då? Frågade Niall.
- Jag har redan sagt att jag är helt okey, sa jag tyst.
- Jag vet inte riktigt vad som hände men du hamnade i vattnet i alla fall och du blev medvetslös, började Niall.
- Okey, sa jag och försökte låta förvånad.
Jag låtsades som om jag inte kom ihåg något.
- Minns du inget av det? Frågade Niall.
Jag skakade på huvudet.
- Okey, sa Niall tyst och fortsatte sedan berätta vad som hänt mig.
- Liam sprang med dig på axeln hela vägen hem till oss och föll sedan ihop så jag, Harry och Louis hjälpte er.
- Du förlorade din puls, det var riktigt läskigt eftersom jag trodde att det var slutet för dig, sa Niall sedan med en konstig ton i rösten.
Jag kollade på honom.
- Men Harry lyckades hålla igång din puls ett tag i alla fall med hjärt och lungräddning och ambulansen kom och dom lyckades få tillbaka din puls efter den försvunnit, sa han.
- Tack för att ni räddade mig, sa jag.
Egentligen ville jag inte bli räddad men jag var ändå tacksam.
- Inga problem Samantha, sa Niall med ett litet leende.
- Ring Liam om du behöver prata, han får inte lämna sitt rum och det får inte du heller, sa han sedan.
- Okey, sa jag.
- Läkarna säger att du kan få komma hem om minst fyra dagar om du mår bättre, sa Niall.
Fyra dagar?
- Varför måste jag stanna så lång tid? Frågade jag.
- Du fick lite problem med hjärtat eftersom det stannade och lungorna eftersom det kom in vatten i dom så du är på hjärt och lung avdelningen, sa Niall och kollade på mig.
Jag kände hur jag blev lite rädd.
Fel på hjärtat och lungorna?
Niall måste ha sett på mig att jag blev rädd eftersom han reste sig från stolen och tog min hand.
- Du behöver inte vara orolig, allt är fixat nu och du kommer nog aldrig mer ha nått problem med det, sa han.
Det lugnade mig lite.
- Om inget blir konstigt och alla prover blir tagna och får bra resultat så kommer du härifrån om ungefär fyra dagar, sa Niall och log.
- Okey, sa jag.
- Jag, Liam, Harry och Louis, kommer och hälsar på när du vill.
Det kändes bra.
Helst så skulle jag velat ha Zayn här men det var inte möjligt just nu.
- Danielle har sagt att hon gärna kommer och pratar med dig om du behöver en tjejkompis att snacka med, sa Niall.
- Vad snällt, sa jag och log.
- Hon är nog med Liam i hans sjukhusrum just nu så hon kanske kommer hit sen, sa Niall och släppte min hand.
- Jag går nu om det är okey, jag, Louis och Harry måste åka iväg och vara med på något möte med Paul, sa han.
- Det är okey, tack så mycket för att du kom Niall, sa jag.
- Inga problem, ring Liam om du ska prata med han och ring mig om det är något annat, sa han och gick mot dörren.
- Okey hejdå, sa jag och vinkade.
- Hejdå, sa han och vinkade med ett leende på läpparna innan han gick ut och stängde dörren efter sig.
Jag kollade runt i rummet och såg min mobil ligga på nattduksbordet.
Försiktigt tog jag upp den och tryckte på en knapp.
Till min förvåning så funkade den även fast jag hade haft den i jackfickan när jag vart i vattnet.
- Tack blackberry för att du är sån awesome mobil, tänkte jag för mig själv när jag låste upp den och letade reda på Liams mobilnummer.
En signal gick.
Två signaler.
Tre signaler.
Efter femte signalen svarade Liam.
- Hej.
- Hej Liam, hur mår du?
- Jag mår bra, helt ärligt, hur mår du? Frågade han.
Liam lät ganska glad och pigg.
- Jag mår bra, lite trött och yr men annars är allt bra.
- Bra att höra, sa han.
- Tack för att du räddade mig och förlåt för det där med din njure, sa jag.
- Det är lugnt, allt är ju bra nu, sa Liam.
- Men du, sa jag lite tystare.
- Ja?
- Det här blir en hemlighet va? Frågade jag.
- Om du vill de så, sa han.
- Ja gärna, jag vill inte direkt att alla ska veta att jag försökte ta livet av mig så vi säger att jag ramlade i vattnet, sa jag ganska tyst.
- Det låter bra, sa han.
- Om du lovar att inte göra om det? Sa han sedan.
- Jag lovar, men du förstår kanske hur jag känner? Frågade jag.
- Ja det gör jag, om min älskade Danielle skulle ha försvunnit ifrån mig så vet jag inte vad jag skulle gjort, sa Liam.
- Skönt att du fattar och tack för att du inte berättar för någon, sa jag.
- Inga problem Samantha, sa han.
- Och du ska se att allt löser sig, sa han sedan.
- Okey, sa jag.
- Vill du att Danielle kommer till dig? frågade Liam.
- Hon är här, sa han sedan.
- Det skulle vara jättetrevligt, Niall sa att hon sagt att hon kunde snacka lite tjejsnack med mig om jag behövde, sa jag och skrattade.
- Ja, sa Liam och skrattade.
- Tacka henne ifrån mig och säg att hon kan komma om någon timme eller så eftersom jag ska försöka sova lite, sa jag.
- Okey, sa Liam och jag hörde hur han pratade med Danielle.
- Hej gumman, sa sedan en tjejröst.
- Det är Danielle, sa hon.
- Hej, sa jag så glatt jag kunde.
- Hur mår du? Frågade hon.
- Jag mår bra, sa jag.
- Skönt att höra, sa hon.
- Jag kommer till dig om ungefär två timmar så har du tid att sova lite, sa hon.
- Okey det låter bra, sa jag.
- Det ska bli kul att träffa dig och lära känna dig Samantha, sa Danielle.
- Desamma Danielle, sa jag och log.
- Då ses vi snart, sa hon.
- Jajamän, svarade jag.
Vi sa hejdå och la på.
Jag satte mig försiktigt upp, la mobilen på nattduksbordet, rättade till kudden och la mig ner.
Det tog inte lång tid innan jag somnat.

Tack för alla kommentarer!
Och jag hoppas ni tycker om detta kapitel :)

Jag såg mitt och killarnas hus.
Med en konstig känsla så fortsatte jag springa.
Jag sprang allt jag orkade.
Ända tills allt blev väldigt suddigt.
Sen började springa långsammare.
Fast jag ville springa fortare men det var som om benen inte lyssnade.
Jag blev långsammare och långsammare och sen kände jag den hårda grusvägen.
Jag föll ihop och allt vart svart.

Harrys perspektiv:
- Liam! Skrek jag.
Jag hade sett Liam bära på Samantha.
Jag hade också sett Liam falla ihop.
Jag såg allt genom vardagsrumsfönstret.
Snabbt tog jag på mig mina skor och sprang ut.
- Samantha! Skrek jag.
Louis och Niall sprang efter mig.
Jag sprang fram till dem.
Samantha låg på mage och Liam låg på rygg.
Först trodde jag att Liam var medvetslös men det var han inte.
Eller i alla fall inte längre.
Han hade svimmat och sen vaknat.
Han andades snabbt och tungt.
- Sa-Sama… fick han fram.
Utan att säga nått så vände jag på Samantha.
Jag fick en chock när jag såg henne.
Hon var alldeles blå.
- A-amb-ambu…
Även fast Liam inte kunde få fram hela ordet så visste jag att han menade ambulans.
- Ska jag ringa? Frågade jag.
Liam skakade på huvudet.
- Ja-jag har r-ringt, sa Liam med smärta i rösten.
Jag nickade och kollade på Liam.
Han bet ihop.
- Har du ont? Frågade jag.
Han nickade och pekade på magen.
- Försök andas normalt Liam, tror du att det är njuren? Frågade jag lungnande.
Han nickade och sen såg jag några tårar rulla ner för hans kinder.
Jag kollade på Niall som satt bredvid Samantha.
Han skakade på henne.
- Jag hjälper Liam ifrån vägen, sa Louis och lyfte upp Liam.
Louis la ner Liam vid vägkanten och satte sig vid honom.
- Ä-är hon död? Fick jag fram.
Frågan var som en viskning.
Niall letade efter pulsen på hennes hals.
- Jag vet inte, sa Niall med en svag röst.
Jag tog hennes arm och kände efter pulsen.
Den var där.
Mycket svag.
- Hon har fortfarande puls, fast den är mycket svag, sa jag.
Niall såg gråtfärdig ut.
Han tog några djupa andertag och lyfte upp Samantha och la henne bredvid Liam på vägkanten.
Jag kände på Samanthas puls igen.
Den var nästan borta.
Den försvann mer och mer.
Med en aning panik så började jag ge henne hjärt och lungräddning.
- Hennes puls är lite högre, men fortfarande svag, sa han med en orolig ton i rösten.
Jag fortsatte.
- Samantha, kom igen, viskade jag medans jag tryckte mina händer mot hennes bröstkorg.
Hon hostade till.
- Du klarar det, stanna vid liv snälla du, viskade jag igen.

Nialls perspektiv:
Jag fattade inte vad som hänt.
Liam verkade ha problem med njuren och Samantha var i stort sätt död.
Allt var så konstigt.
Liam kunde knappt prata.
Han hade verkligen ont.
Men han hade sagt nått om sjön och att springa.
Harry fortsatte ge Samantha hjärt och lungräddning medans jag höl koll på hennes puls.
Den gick uppåt och neråt.
Men den var fortfarande inte normal.
Den fanns där men den var svag.
Det här kanske var slutet för henne?
Men varför?
Vad har egentligen hänt?
Allt kändes så konstigt.
Jag fattade verkligen inte.
Plötsligt kände jag hela jag frysa till.
- Harry hennes puls försvann! Skrek jag.
Jag såg paniken i Harrys ögon.
Med skakade händer letade han efter pulsen på hennes hals.
- D-den är b-borta, vad g-gör vi? Frågade Harry med en blandning av panik och oro i rösten.
- Fortsätt med du vet hjärt saken, fick jag fram.
Harry fortsatte.
Samanthas puls kom inte tillbaka.
Var hon död?
På riktigt?
Död?
Jag kunde höra ambulanssyrenerna från en bit bort.

Tack för alla kommentarer!
DAM DAM DAAAM!
Kommer Samantha dö?
Nästa kapitel kommer snart;)

- Tänk om han vaknar, sa jag tyst.
- Han gör inte det Liam och jag älskar honom för mycket för att släppa taget, sa hon.
Jag fattade inte.
Om hon tog sitt liv så släppte hon ju taget?
Var hon beredd att dö för den hon älskade?
Romantiskt men onödigt!
- Samantha, sa jag tyst och släppte hennes arm.
- Om jag lämnar detta liv så kan jag lämna det tillsammans med Zayn, vi kommer mötas i himlen, sa hon.
Jag kollade på henne.
- Och det är så jag vill ha det, sa hon.
Sen hoppade hon i vattnet.

Samantha’s perspektiv:
Jag kände vattnet.
Det kalla vattnet.
Sommaren var i stort sätt över och vattnet hade blivit kallare än det var förut.
Jag öppnade munnen och kände hur all min luft tog slut.
Försiktigt öppnade jag ögonen.
Allt var suddigt.
Men jag lyckades se de sista luftbubblorna som kom ut ur min mun.
Plötsligt så tog luftbubblorna slut.
Min luft var helt slut.
Det började kännas i halsen att jag inte kunde andas.
Vem som helst hade fått panik nu men inte jag.
Det var det här jag ville.
Jag ville inte leva.
Jag blinkade några gånger.
Det sista jag såg innan allt blev svart var en suddig figur.

Liams perspektiv:
Chockat såg jag Samantha hoppa i vattnet.
Jag såg henne sjunka.
Hon gjorde inget motstånd.
Hon bara sjönk.
Jag samlade mig själv och hoppade i vattnet.
Jag var tvungen att rädda henne.
Jag kunde inte låta henne dö.
När jag hoppade i kände jag hur kallt vattnet var.
Jag dök ner under ytan och såg henne sjunka.
Jag såg hennes livlösa kropp sjunka.
Jag stack upp mitt huvud ovanför ytan och tog luft innan jag dök ner igen.
Samantha andades inte längre.
Paniken steg inom mig men jag lyckades hålla mig lugn.
Bestämt tog jag tag i Samantha och simmade upp mot ytan igen.
Med andan i halsen la jag henne på bryggan.
Sen hoppade jag upp på bryggan.
Helt genomblöt med kallt vatten så böjde jag mig över henne.
Hennes ögon var stängda och hon rörde sig inte.
Hennes hy var likblek.
Hon började till och med se lite blå ut.
- Samantha!
- Samantha!
- Samantha!
Hon reagerade inte.
Jag skakade lätt på henne.
Hon reagerade fortfarande inte.
Jag har inte lång tid på mig, tänkte jag.
Med skakade händer kände jag på hennes hals.
Hon hade väldigt låg puls.
Så låg så att man knappt kände den.
Jag måste rädda henne och jag har inte lång tid på mig, tänkte jag.
Utan att tveka började jag med hjärt och lungräddning.
Jag gjorde allt man skulle göra.
Tur att jag lyssnade på genomgången av detta i skolan, tänkte jag.
Samantha rörde sig inte.
Jag lyfte upp henne och tryckte försiktigt mina händer mot hennes mage och lungor för att få upp allt vatten ur lungorna.
Det funkade lite.
Hon hostade upp lite vatten.
Men inte mycket.
Jag kände hur smal hon var.
Hennes revben kändes ganska mycket.
Jag kände på hennes puls igen.
Den var mycket lägre nu.
Den var nästan borta.
Hon vart bara blekare och blekare.
Och kallare och kallare.
Med en växande panik slängde jag henne över axeln och började springa hemåt.
Jag hade ingen tid att förlora.
Och även fast jag visste att det skulle ta tid för ambulansen att komma hit så var det värt ett försök.
Med en hand höll jag fast Samantha på min axel och med den andra handen ringde jag akuten.
Med andan i halsen pratade jag med ambulansvårdarna.
Jag berättade vart vi var och jag sa att hon hade ramlat i vattnet.
Det var en lögn men jag hade inte lust att säga att hon hade försökt ta sitt liv.
Jag sprang fortfarande.
Ambulansen är på väg.
Jag kände benen bli tyngre och tyngre och huvudet dunkade.
Plötsligt började magen göra ont.
Det stack och sved.
Men jag brydde mig inte.
Jag sprang allt jag orkade.
Samantha var liten.
Hon vägde knappt nått.
Men ändå var det jobbigt att springa.
Min mage gjorde ondare och ondare.
Jag fattade inte vad som hände.
Jag började se lite suddigt.
Jag såg mitt och killarnas hus.
Med en konstig känsla så fortsatte jag springa.
Jag sprang allt jag orkade.
Ända tills allt blev väldigt suddigt.
Sen började springa långsammare.
Fast jag ville springa fortare men det var som om benen inte lyssnade.
Jag blev långsammare och långsammare och sen kände jag den hårda grusvägen.
Jag föll ihop och allt vart svart.

Tack så mycket för alla kommentarer!
Fortsätt så! :)
Spännande kapitel va?;)
Korta kapitel javet, men jag bygger upp spänningen och dramat lite :)
Hoppas ni gillar det!:)
Vad tror/vill ni ska hända?

Jag bestämde mig för att skita i all media.
Jag bestämde mig för att skita i allt.
Verkligen allt.
Jag ska härifrån.
Nu.
Jag ska ta mitt liv.

Liams perspektiv:
Jag satt I vardagsrummet när jag såg Samantha springa på grusvägen.
Hon såg ledsen ut så jag tänkte gå ut och se vad som var fel.
Snabbt drog jag på mig mina skor och öppnade dörren.
- Jag kommer strax! Ropade jag och gick sen ut och stängde dörren efter mig.
Jag sprang upp till grusvägen.
Samantha sprang fortfarande.
- Samantha! Ropade jag.
Hon verkade inte höra mig så jag började springa efter henne.
- Tack gymmet för att du finns, utan dig skulle jag aldrig orkat springa efter Samantha, mumlade jag för mig själv när jag sprang.
- Samantha! Ropade jag om och om igen.
Antingen så har hon blivit döv eller så ignorerar hon mig.
Efter ett tag så saktade hon ner.
Det var då jag såg vart vi var.
Vid sjön.
- Samantha! Ropade jag igen.
Den här gången lyssnade hon.
Hon vände sig om och kollade på mig med röda ögon.
Hon hade gråtit.
Varför?
- Samantha vad har hänt? Frågade jag och tog djupa andertag för att få in tillräckligt med luft efter springandet.
- Inget, gå Liam! Sa Samantha med andan i halsen.
- Nej, sa jag bestämt och kollade på henne.
- Gå, sa hon tyst.
- Snälla, sa hon sedan.
Jag kollade på henne.
Jag kunde se hennes bröstkorg röra sig upp och ner.
Jag såg henne försöka andas normalt.
- Samantha, samla dig och berätta vad som hänt, sa jag lugnande.
- Allt! Utbrast hon.
- Fattar du inte att Zayn aldrig kommer vakna? Frågade hon sedan.
Hon lät gråtfärdig.
- Säg inte så, sa jag.
- Men det är sanningen!
- Och se på mig, jag är ful och benig och utan Zayn är jag ingen!
- Samantha det behöver inte vara sanningen och du är inte ful och benig, sa jag.
Jag fattade inte hur hon kunde säga så.
Det stämde inte.
- Vem har sagt det? Frågade jag sedan.
- Alla! Sa hon.
- Era fans, personerna på min skola… började hon.
- Du är vacker Samantha och du behöver inte Zayn för att vara någon, sa jag och avbröt henne.
- Tack, men jag behöver honom verkligen för att vara någon, om du bara visste allt, sa hon.
Jag fattade inte.
Vadå allt?
- Berätta, sa jag försiktigt.
- Kan inte, orkar inte och det spelar ingen roll, sa hon.
- Samantha, jag vet inte vad som hänt dig men jag vet att du är en fantastisk person som kan…
Mer hann jag inte säga för ens hon avbröt mig.
- Nej Liam, jag är svag och om det inte vore för Zayn så skulle jag inte leva nu.
- Va? Sa jag förvirrat.
- Du fattar inte hur det känns att få det du älskar taget ifrån dig gång på gång! Sa hon.
- Samantha snälla förklara vad som hänt? Frågade jag.
- Allt och jag orkar inte med det längre, sa hon.
Jag stod som ett frågetecken och kollade på henne.
- Jag tänker hoppa ner i vattnet och jag tänker inte kämpa emot, sa hon.
- Jag orkar inte leva det här livet, så jag tänker sätta stop för det här och nu.
- Va?
Stod hon och sa till mig att hon skulle ta hennes liv?
- Samantha? Frågade jag.
- Liam du fattar inte! Utbrast hon och sprang mot sjön.
Jag sprang efter henne.
- Ingen har någonsin fattat!
- Ingen har någonsin brytt sig!
- Samantha stanna! Skrek jag efter henne.
- Samantha, sa jag och tog tag i hennes arm.
Vi stod på bryggan.
Ett steg till och så skulle vi ramla i vattnet.
- Samantha jag vet inte vad som hänt dig men du ska veta att jag bryr mig om dig och det finns det fler som gör.
Försiktigt släppte jag hennes arm.
Hon kollade på mig och vände sig om.
Hon tänkte hoppa i.
Jag tog tag i hennes arm för att stoppa henne.
- Tänk om han vaknar, sa jag tyst.
- Han gör inte det Liam och jag älskar honom för mycket för att släppa taget, sa hon.
Jag fattade inte.
Om hon tog sitt liv så släppte hon ju taget?
Var hon beredd att dö för den hon älskade?
Romantiskt men onödigt!
- Samantha, sa jag tyst och släppte hennes arm.
- Om jag lämnar detta liv så kan jag lämna det tillsammans med Zayn, vi kommer mötas i himlen, sa hon.
Jag kollade på henne.
- Och det är så jag vill ha det, sa hon.
Sen hoppade hon i vattnet.

Tack för alla kommentarer, älskar er!
Kort kapitel javet...
Ska få besök imorgon så uppdateringen kanske blir sådär... Men jag ska göra mitt bästa för att hinna med lite uppdatering oxå :D

Jag gjorde mig beredd att pressa rakbladet mot min handled när jag kom att tänka på vad jag hade lovat Zayn.
Jag kommer ihåg vartenda ord.
- Lova mig en sak?
- Vad?
- Sluta för min skull.
- Jag lovar.
Jag kollade ner på min handled och rakbladet.
- Jag lovade dig att sluta, men du lovade mig att alltid stå vid min sida, sa jag för mig själv.
- Du lovade att det var du och jag emot världen, sa jag sedan och pressade rakbladet hårt mot handleden med tårar i ögonen.

Samantha’s perspektiv:
Tiden gick.
Sommaren var snart slut.
Zayn hade inte vaknat än.
Inget hade förändrats med honom.
Han låg fortfarande i koma som tidigare.
Snart skulle jag börja filosofi och psykologi programmet på en gymnasieskola inne i London.
Jag hade alltid funnit filosofi och psykologi intressant.
Jag hade färgat håret brunt och jag har växt nån centimeter på längden.
Jag hade också skaffat fler armband.
Inte för att jag skär mig mer utan för att jag vill.
Okey jag har skärt mig två gånger efter att jag lovat Zayn att sluta men det är långt ifrån hur mycket jag skärde mig förut.
Jag hade gått ner i vikt lite och mitt hår hade växt lite.
Fast det var ganska lite.
Mitt hår hade nog bara växt någon centimeter.
Kate och pappa är hemma igen.
Men dom är ofta ute på kvällarna.
Dom åker in till London med sina vänner och äter och dricker.
Sen sover dom över i London.
Dagen efter kommer dom hem med bakfylla.
Det är inte kul.
Dom är sura och det hände en gång att pappa slog till mig.
Pappa och Kate blir bara jobbigare och jobbigare för varje dag.
Och dom blir bara större och större för varje dag.
Dom är alltid ute och äter.
Mycket.
Kate har blivit ganska rund.
Jag däremot blir bara mindre och mindre.
När Kate och pappa inte hemma på kvällarna och då får jag fixa mat till mig själv.
Oftast så har vi ingen mat hemma.
Och jag är inte speciellt hungrig längre så dom kvällarna när jag är hemma själv så äter jag oftast inget.
Men jag äter fortfarande frukost.
Och lunch och middag ibland.
Jag bryr mig inte längre.
Jag har alltid varit liten.
Liten och smal.
Kanske lite benig då och då.
Nu var jag i alla fallganska benig.
Men inte så där äckligt benig.
Jag tror i alla fall inte det?
Och även fast jag inte är så förtjust i det så bryr jag mig inte.
Snart ska jag börja skolan och då kommer jag i alla fall äta lunch regelbundet.
Jag lär gå upp lite i vikt då.
Jag satt i min säng med min gamla laptop i mitt knä.
Jag var inloggad på twitter men jag satt mest och tänkte istället för att surfa.
Efter en stund kom jag tillbaka till verkligheten.
Den hemska verkligenheten som jag helst vill slippa.
Jag kollade runt på twitter ett tag.
Två worldwide trender fick mig att både lee och gråta lite på samma gång.
#PrayForZaynMalik
#GetBetterSoonZayn
I tystnad satt jag och surfade runt på twitter.
Jag hittade många fina tweets från fans.
Dom flesta handlade om Zayn och att han skulle bli bra snart men några handlade om mig.
Jag läste dom första som kom upp bland mina mentions.
”@SamanthaA tycker synd om dig! Vi directioners saknar Zayn lika mycket som du och du saknar honom nog väldigt mkt! Ni är söta tsm! :)”
” @zaynmalik och @SamanthaA är så söta tsm! #PrayForZayn!”
” @SamathaA Hoppas att Zayn vaknar snart så Zaymantha återförenas :)”
Jag vart glad över att vissa fans var så söta.
Jag skrattade lite åt namnet Zaymantha innan jag fortsatte surfa runt på twitter.
Vissa ”fans” hade skickat hat.
Det fanns massa tidningsartiklar om Zayn och olyckan.
Och sen såg jag att en ny worldwide trend hade dykt upp.
#TheZaynMalikMark
Jag började läsa lite om trenden och den gick ut på att från och med idag så skulle alla äkta directioners som ville att Zayn skulle vakna ha ett märke på handen.
Man skulle skriva ”We Love Zayn Malik” på handen med en bläckpenna.
Jag log och reste mig från sängen.
Jag letade reda på en fungerande bläckpenna och skrev
 ”We Love Zayn Malik ♥” på min hand.
Med ett leende så läste jag några artiklar om Zayn och lite andra tweets.
Sen kom jag till hatet.
Egentligen så borde jag inte läsa vad folk tweetat men jag kunde inte motstå.
Jag visste att det skulle såra mig och sänka mitt redan låga självförtroende men jag var som tvungen att få veta vad folk skrev.
Med en klump i magen klickade jag på mina mentions igen och började läsa igen dem.
Några tweets var snälla och söta och några var taskiga och fick klumpen i magen att växa.
”Rätt åt @SamanthaA att Zayn ligger i koma! Hon är ful och förtjänar inte honom!”
”Fattar inte hur Zayn kan gilla @SamanthaA,  han tycker säkert bara synd om henne för att hon är så ful!”
” @SamanthaA är för ful för Zayn! Han är min!”
”Om jag var Zayn så skulle jag ha gjort vad som helst för att slippa @SamanthaA! Det var säkert därför han var med i en olycka…”
”Haha Zayn Malik var säkert med om en bilolycka med vilje för att slippa den fula @SamanthaA!”
”Usch, blir äcklad av @SamanthaA! Hon är ful och smal som en sticka och hon förtjänar inte Zayn!”
Med tårar i ögonen och en stor klump i magen smällde jag igen datorn och sprang ner i hallen och tog på mig mina skor.
Jag gick in i köket hittade ett block med matlistapapper i köket och sen hittade jag en penna.
Med skakande händer skrev jag snabbt ner ett meddelande till Kate och pappa på lappen.
”Jag drar härifrån nu och då menar jag inte hemifrån utan jag menar att jag drar ifrån det här livet! Jag vill till mamma och Julie! Jag behövs inte här och jag orkar inte leva som en osynlig liten hjälplös tjej längre! Jag får det bättre med mamma och Julie! Även fast ni är jobbiga och gör mitt liv till ett helvete så älskar jag er! Xoxo Samantha”
Jag la försiktigt ner lappen på bordet, tog ett djupt andertag och sen tog jag min jacka och gick ut genom dörren.
Jag låste efter mig och började springa mot sjön som låg i närheten.
Jag visste inte vad jag skulle göra men jag skulle härifrån.
Fort.
Dom kanske hade rätt?
Jag kanske är ful och smal som en sticka?
Jag är nog inte värd Zayn.
Det borde jag ha fattat från början.
Med tårar i ögonen sprang jag förbi killarnas hus.
Då växte klumpen i magen.
Klumpen som jag bara ville få bort.
Och det fanns just nu bara ett sätt att bli av med den.
För en sekund så tänkte jag på alla tidningarna.
Vad skulle dom skriva?
Zayn Maliks fula flickvän tog sitt liv?
Folk skulle nog inte bry sig.
Som vanligt.
Jag bestämde mig för att skita i all media.
Jag bestämde mig för att skita i allt.
Verkligen allt.
Jag ska härifrån.
Nu.
Jag ska ta mitt liv.

Hello alla läsare, jag är hemma nån dag tidigare! :)
Kom hem för ett litet tag sedan (6/4).
Så nu är uppdateringen på gång igen!
spännande kapitel va? :)

Viktigt!
Från den 4/4 till den 8/4 är jag bortrest!
Alltså så uppdateras inte bloggen under denna tid!
Jag kanske kommer hem någon dag tidigare eller senare:/
Bara så att ni vet varför bloggen har ett litet uppehåll...
Men så fort jag är hemma så fortsätter jag uppdatera!
Så jag hoppas ni fortsätter läsa min novell!

Kramar Maja! :)

Allt hade varit en dröm.
Jag hade lust att gråta.
Det kändes så verkligt.
- Zayn? Frågade jag en sista gång för att försäkra mig om att han inte var här.
Jag fick inget svar.
Min älskade Zayn låg fortfarande i koma.
Eller?
Jag kom plötsligt och tänka på smset som jag hade fått.
Tänk om det var Zayn?
Jag tog snabbt upp mobilen och namnet som dök upp fick mig att bli förvånad.

Samantha’s perspektiv:
“Hej, alla mina vänner här inne i stan är bortresta så jag tänkte höra om du är inne i stan och har lust att hitta på något?:) //Nick”
Smset var ifrån Nick.
Jag hade nästan glömt bort honom.
Allt jag hade tänkt på var Zayn.
Jag hade tänkte mycket på honom på senaste tiden.
Och egentligen ville jag bara ligga och gråta over allt som hade hänt och att min dröm inte var riktig men jag tänkte på vad Liam och Harry hade sagt.
Samantha du kan inte stanna inne och deppa förevigt, du måste ut och hitta på saker om du ska komma över honom.
Jag tog motvilligt upp mobilen och svarade på Nicks sms.
”Hej Nick! Längesen jag hörde ifrån dig:( Jag är inte inne i stan men jag kan sätta mig på nästa buss:) //Samantha”
Det här blir nog kul, jag måste ju göra något för att inte tänka på Zayn, tänkte jag för mig själv medans jag gick upp för trappan.
Mobilen vibrerade.
”Ja det var ju ett tag sen så det skulle därför vara kul att träffas!:) Om du vill så kan jag hämta dig? Jag fyllde 18 år förra veckan, körde upp för några dagar sen och nu har jag mitt körkort:)”.
Wow, körkort, tänkte jag för mig själv.
”Grattis i efterskott! Men det är lugnt, jag tar bussen:) Jag vet att det går en buss in till stan 11 varje helg så jag tar sen och sen så träffas vi vid kvart i tolv vid caféet mitt på torget?:)”
Jag skickade smset, tog en snabb dusch, fixade mig och klädde på mig.
Det var fint väder ute så det fick bli en himmelsblå sommarklänning.
Jag tog på mig mina armband och gick ner.
Snabbt åt jag lite flingor och drog på mig mina nya Toms skor innan jag gick ut genom dörren och låste efter mig.
Jeansjackan hade jag på mig och ur fickan tog jag upp mina hörlurar.
Jag stoppade in dem i öronen och satte på lite musik.
Jag gick till busshållsplatsen i takt till musiken.

Nicks perspektiv:
Klockan var tjugo i tolv och jag stod vid caféet och väntade på Samantha.
Jag såg henne komma.
När hon kom närmre mig så tog hon ur hörlurarna ur öronen och la dem i hennes jackficka innan hon sa hej.
- Hej på dig, svarade jag och log.
- Är du hungrig? Frågade jag sedan och kollade mot caféet.
- Inte så värst, är du? Frågade hon med ett leende.
- Lite törstig, vill du ha något att dricka? Frågade jag.
Hon såg lite fundersam ut.
- Jag bjuder, sa jag och log.
- Okey visst, svarade hon och följde med mig in på caféet.
Vi satte oss vid ett bord och beställde varsin cola.
- Så… började jag och kollade på henne.
- Så vad? Frågade hon och log.
- Det har stått en del om dig i tidningarna har jag märkt, sa jag.
Hon nickade.
- Dig och sångaren Zayn Malik, är ni tillsammans? Frågade jag sedan.
Dum fråga.
Det är klart dom är, tänkte jag för mig själv.
- Japp, sa Samantha lite blygt och kollade ner mot bordet.
- Kul, synd att höra om olyckan, sa jag och försökte få ögonkontakt med henne.
Hon kollade upp mot mig och vi fick ögonkontakt ut.
Hon såg lite ledsen ut.
- Förlåt, men det står om det i många tidningar, sa jag.
- Alla tycker så klart att det är hemskt, sa jag sedan.
Hon nickade.
- Mm, mumlade hon och såg mer ledsen ut.
- Men är hans schysst då? Frågade jag.
Jag kände mig lite taskig som frågade om honom men jag visste inte vad jag annars skulle prata om.
- Ja, sa hon tyst.
- Allt ordnar sig ska du se, sa jag och försökte låta lite gladare.
- Tänk inte så mycket på honom nu, du åkte ju in till stan för att ha kul, sa jag sedan.

Samantha’s perspektiv:
Jag och Nick fick våra drickor.
- Så hur firade du din 18 årsdag? Frågade jag för att byta samtalsämne.
- Jag var utomlands med min familj och sen var jag hemma och körde upp så jag fick mitt körkort, sa Nick och log mot mig.
Jag och Nick satt länge och pratade.
Han var riktigt schysst.
Han kanske var en riktigt vän?
En sån som jag längtar efter i flera år?
Äntligen kanske jag har en vän?
I för sig så är Zayn min vän.
Fast han är mer än en vän.
Harry, Liam, Louis och Niall är ju mina vänner.
Jag satt på bussen helt ensam och skrattade lite åt tanken av att jag bara hade killkompisar.
Klockan på mobilen visade 16. 14.
Jag visste att bussen skulle stanna vid busshållsplatsen där jag ska av om bara några minuter.
Kvart i fyra hade jag klivit på bussen efter en rolig dag med Nick.
Vi hade pratat, fikat och promenterat runt stan.
Bussen stannade och jag klev av.
Sen började jag gå hemåt.

Liams perspektiv:
Jag så Samantha gå ute på grusvägen igenom vardagsrumsfönstret.
Skönt att hon börjar komma ut.
Skönt att hon börjar leva lite igen.
Men jag hoppas verkligen Zayn vaknar snart.
Om han vaknar över huvud taget.

Samantha’s perspektiv:
Klockan tickade iväg.
Till middag hade jag ätit spagetti och köttfärssås.
Jag var ganska nöjd över att jag fixat det själv.
Fast det är inte så svårt att laga mat, jag är van vid att behöva laga mat.
Jag hade en konstig känsla i magen.
Jag tänkte på Zayn.
Jag hade lust att gråta när jag tänkte på honom.
Då kom jag på en sak som Nick hade sagt till mig under våran promenad igenom stan.
Det är bara att ringa mig om du vill prata, jag finns alltid här för dig.
Jag tog upp mobilen och höll tillbaka gråten när jag slog in Nicks nummer.
Sen ringde jag.
Jag pratade ganska länge med Nick.
Han fick mig att må lite bättre.
- Men du Samantha, sa Nick.
- Ja? Svarade jag.
- Du måste försöka leva utan honom även fast det är svårt, sa Nick.
-Dom flesta som hamnar i koma med skador vaknar inte, sa Nick sedan.
Jag tog ett djupt andertag.
Jag höll tillbaka tårarna.
- Han kommer nog aldrig vakna, sa Nick.
- Jag vet, sa jag.
- Jag menar inte att göra dig ledsen eller så, sa han sedan.
- Det är lugnt, du har förmodligen rätt, svarade jag.
Djupt inom mig visste jag att han nog hade rätt.
Zayn kanske aldrig skulle vakna.
Men jag hade ändå en känsla av att han skulle vakna.
Just nu var nog känslan av att han inte skulle göra det störst.
Även fast jag inte ville det.
Jag ville helst förtränga den känslan.
- Men jag ska gå nu, tack Nick, sa jag.
- Okey ring mig om det är något, hejdå, svarade Nick.
- Ja jag lovar, hejdå, sa jag och la på.
Jag satt i soffan med mobilen i handen ett tag.
Jag lät tårarna komma.
Jag kunde inte stoppa dem.
Just nu kändes allt skit.
Zayn kanske aldrig skulle vakna?
Jag kanske aldrig skulle få höra hans underbara skratt, känna hans varma famn och hans varma läppar igen?
Av ren frustration och sorg började jag skrika.
Jag kastade mobilen i soffan och sprang upp till mitt badrum.
Jag letade reda på mitt rakblad och skulle precis trycka det mot handleden när Zayns röst ekade i mitt huvud.
Jag fattar inte hur du har gått igenom detta och att du fortfarande gör det, men du är stark och om du fortsätter kämpa så kommer jag alltid så vid din sida eftersom jag vill hjälpa dig att må bättre.
Jag kommer alltid stå vid din sida?
Vart är du nu då? Frågade jag mig själv.
Det är du och jag mot världen vad som en händer och jag kommer alltid hjälpa dig. Och det är ett löfte!
Det var ett löfte.
Det är inte längre ett löfte.
Därför att du är inte här nu, tänkte jag.
Jag gjorde mig beredd att pressa rakbladet mot min handled när jag kom att tänka på vad jag hade lovat Zayn.
Jag kommer ihåg vartenda ord.
- Lova mig en sak?
- Vad?
- Sluta för min skull.
- Jag lovar.
Jag kollade ner på min handled och rakbladet.
- Jag lovade dig att sluta, men du lovade mig att alltid stå vid min sida, sa jag för mig själv.
- Du lovade att det var du och jag emot världen, sa jag sedan och pressade rakbladet hårt mot handleden med tårar i ögonen.

Tack för alla kommentarer!
Nu är det lite mer spännande och jag hoppas ni tycker om det! :)
Tyvärr så kommer uppdateringen bli dålig pga. att jag reser bort :/

Vi hade varit inne i några fler affärer innan vi gick för att äta och jag hade köpt en tröja och Harry hade köpt ett par jeans.
Vi hade köpt två par jeans till Samantha, en pyjamas och lite tröjor.
Hon hade sagt tack flera gånger även fast det inte behövdes.
Allt vi vill är att få henne på bättre humör.

Samantha’s perspektiv:
Liam och Harry hade muntrat upp mig lite.
Och jag var tacksam för allt jag fått.
Men så fort jag sätt killarnas hus så hade jag fått en konstig känsla i magen.
När jag klev innanför dörren till mitt egna hus så kunde jag inte hålla tårarna tillbaka.
Jag ställde ner påsarna, tog av mig jeansjackan och sparkade av mig skorna.
Sen låste jag ytterdörren och gick in i vardagsrummet.
Klockan på mobilen visade 21.13.
När klockan närmade sig 22 så hade jag bläddrat igenom alla tv kanaler och stängt av tv:n.

Nialls perspektiv:
Jag, Liam, Louis och Harry satt i soffan och kollade någon ointressant film på tv:n.
- Så fick ni Samantha på bättre humör? Fråga Louis och kollade på Liam och Harry.
- Jarå, sa Harry och log.
- Bra, svarade Louis och log.
Jag hade nästan glömt bort Samantha.
Vi hade tappat kontakten lite med henne.
I alla fall jag.
Jag hade inte hört något ifrån henne ända sedan olyckan.

Samantha’s perspektiv:
Det ringde på ytterdörren.
- Zayn är det du?
Jag öppnade ytterdörren och där stod Zayn.
- Zayn du fattar inte hur mycket jag har saknat dig! sa jag och slängde mig i hans famn.
Han sa inget, han bara kramade mig tillbaka.
Sen kysste han mig.
Det här hade jag verkligen saknat.
Snabbt drog jag på mig mina skor och sen gick jag ut genom dörren.
Ute regnade det.
Zayn log hans underbara leende mot mig innan han kysste mig.
I regnet.
Precis som första gången han kysst mig.
Den gången det blivit vi.
Pling!
Min mobil pep till.
Då insåg jag vart jag var.
Inte ute i regnet utan på soffan.
- Zayn? Frågade jag och satte mig upp.
Jag fick inget svar.
Jag var inte heller ute.
Jag satt inne på min soffa och Zayn var inte här.
Allt hade varit en dröm.
Jag hade lust att gråta.
Det kändes så verkligt.
- Zayn? Frågade jag en sista gång för att försäkra mig om att han inte var här.
Jag fick inget svar.
Min älskade Zayn låg fortfarande i koma.
Eller?
Jag kom plötsligt och tänka på smset som jag hade fått.
Tänk om det var Zayn?
Jag tog snabbt upp mobilen och namnet som dök upp fick mig att bli förvånad.

Tack för alla kommentarer och förlåt för att jag inte uppdaterade igår!
Igår hann jag inte uppdatera:/
Men ni är underbara som kommenterar!
Och förlåt för att detta kapitel blev ganska kort!:(

Jag och Niall hade åkt in till London för att handla lite och fixa lite saker som behövde fixas.
Vi vart fort omringade av massa fans med tanke på att det var en lördag eftermiddag.
- Vi valde sämsta tiden för att åka in till stan, sa Niall med ett skratt.
- Ja eller hur, svarade jag och skrattade.
Sen började vi skriva autografer och ta kort med fansen.
Plötsligt hörde jag ett fan skrika något som fick mina ögon att fyllas med tårar.
- Hur är det med Zayn? Kommer han någonsin vakna ur hans koma?

Samantha’s perspektiv:
Pling!
Jag låg I sängen.
I sängen som jag hade spenderat den mesta tiden av dom här fyra dagarna.
Pling!
Jag reste försiktigt på mig och drog på mig ett par mjukisar eftersom jag bara hade ett linne på mig.
Jag gick ner till dörren och öppnade den.
Jag orkade inte ens fixa till håret.
Jag bara öppnade utan att bry mig om hur jag såg ut och vem som hade ringt på.
När jag öppnade dörren så möttes jag av ett par gröna ögon och ett par bruna ögon.
Harry och Liam.
- Hej, sa Harry och log lite.
- Hej, sa jag trött.
- Inte för att vara taskig Samantha men du ser hemsk ut, sa Harry och skrattade lite.
- Jag vet, sa jag utan att skratta.
- Jag menar inte så, sa Harry och kollade allvarligt på mig.
- Du är en jättevacker tjej men jag menar att du har oborstat hår, inte borttvättat smink, ser trött ut och ser väldigt ledsen ut, sa han sedan.
- Jag fattar, jag har inte tagit bort sminket och sånt, sa jag.
Det kanske var äckligt men jag hade inte duschat, tvättat håret, borstat håret, borstat tänderna, tagit bort sminket eller klätt mig ordentligt ända sedan olyckan med Zayn hände.
Jag orkade inte.
Allt jag gjort var att sova, gråta och deppa.
Jag vet att det kanske inte var det bästa att göra men jag kunde inte göra något annat.
Jag saknar Zayn så mycket så att jag snart inte står ut.
- Vill du hänga med ut och göra nått? Frågade Liam och log.
- Snällt av er att fråga men nej, sa jag och kollade ner mot golvet.
- Samantha du kan inte stanna inne och deppa förevigt, du måste ut och hitta på saker om du ska komma över honom, sa Liam.
Komma över honom?
Vad menar han med det?
Han var ju inte borta?
Inte än i alla fall.
- Jag vet, men jag vill inte komma över honom, sa jag.
Liam och Harry kollade på mig med en orolig blick.
- Jag vill att han ska komma tillbaka, sa jag tyst och kände hur tårarna kom.
Jag blundade hårt för att hålla dem tillbaka.
Det förvånade mig lite att jag fortfarande hade tårar kvar så som jag gråtit under dom här dagarna.
Jag försökte hålla tårarna tillbaka men lyckades inte.
Jag kände dem rulla ner för mina kinder.
Sen kände jag någon omfamna mig.
- Det vill vi alla, hörde jag Harry viska.
Sen kände jag Liam krama mig också.
Dom kramade om mig en stund och jag grät ut.
Sen släppte dom taget om mig.
- Duscha, klä på dig och fixa dig så kan vi hitta på något sedan, sa Liam och log mot mig.
- Okey, svarade jag tyst.
Lika bra att få det gjort tänkte jag.
Jag måste ju i alla fall duscha, fixa mig och klä mig riktigt snart ändå.
Även fast jag var deppig.
- Vi kommer tillbaka om två timmar, sa Harry och log mot mig.
- Okey, svarade jag igen.
Sen stängde killarna dörren och jag låste.

Harrys perspektiv:
Samantha var verkligen inte sig själv.
Hon var ledsen och deppig.
Hon hade mörka ringar under ögonen även fast hon sovit mycket.
Det verkar i alla fall som om hon har sovit mycket.
Hennes smink hade runnit och hon hade inte tvättat bort det.
Hon hade bara på sig mjukisar, ett linne och några armband.
Hennes hår var en ända stor tova och hon verkade inte bry sig om något längre.
Jag tyckte synd om henne.
Jag vill se henne glad igen.
Jag vill se hennes leende igen.
Fast jag vet att det ända som kan få henne att le är att Zayn vaknar.

Samantha’s perspektiv:
Jag startade duschen och hoppade in.
Jag lät de varma vattnet rinna ner för min kropp.
Det var skönt med en varm dusch efter alla dessa dagar.
Och lika skönt var det att Kate och pappa skulle vara borta i två veckor.
Kanske längre?
Det skulle vara bra.
Allt skulle vara bra om bara Zayn kunde vakna.
Jag stod i duschen länge.
Jag borstade igenom mitt nytvättade hår och smörjde in mig med hudlotion.
Sen tvättade jag bort resten av sminket som den varma duschen inte hade sköljt bort.
Jag sminkade mig igen.
Bara lite lätt.
Sen sprayade jag lite parfym på mig innan jag gick in i mitt sovrum och tog på mig nya sockar och nya underkläder.
Jag kollade runt i garderoben ett tag till jag hittade en vit blus och ett par mörka jeans.
Jag tog på mig kläderna, tog på mig mina armband och gick sedan ner.
Jag drack ett glas vatten och drog på mig mina trasiga svarta tygskor.
Precis när jag tog ner min jeansjacka när det ringde på dörren.
Jag tog på mig jackan och öppnade dörren.
Där stod Liam och Harry.
Dom log.
- Har du något emot att åka in till London? Frågade Liam.
- Nä, sa jag och gick ut genom dörren och låste efter mig.
Sen började vi gå mot killarnas bil.
- Louis och Niall har redan varit inne i stan idag så dom orkade inte följa med, sa Harry när han startade bilen.
- Okey, svarade jag och sen började bilen röra sig.

Liams perspektiv:
Jag, Harry och Samantha gick längst gatorna i London.
Jag och Harry hade skrivit några autografer och tagit några bilder med fans.
Men inte så många.
Klockan var runt 18 en lördag eftermiddag.
Det var inte så jättemånga ute nu.
Jag hade köpt ett par byxor till mig och ett par nya skor till Samantha.
Hon hade vägrat men jag hade ändå köpt henne ett par Toms eftersom hennes nuvarande skor var trasiga.
Harry hade köpt några T-shirtar.
- Är det något du vill ha Samantha? Frågade Harry.
Hon bara skakade på huvudet.
- Du vet att vi betalar, sa jag.
- Tack men det är lugnt killar, sa hon.
Vi försökte övertala henne att komma på något som vi kunde köpa till henne men hon vägrade.
- Jag har fått skor, jag behöver inte ha något annat, sa hon.
Runt 19 tiden så gick vi och åt middag på en restaurang.
Vi hade varit inne i några fler affärer innan vi gick för att äta och jag hade köpt en tröja och Harry hade köpt ett par jeans.
Vi hade köpt två par jeans till Samantha, en pyjamas och lite tröjor.
Hon hade sagt tack flera gånger även fast det inte behövdes.
Allt vi vill är att få henne på bättre humör.

Tack för kommentarerna!
Kapitlena kommer snart bli bättre och ner spännande :)

Det spelade ingen roll hur mycket jag bad och hoppades.
Det spelade ingen roll hur mycket jag behöver honom och hur många gånger jag sa snälla.
Han kommer inte vakna.
- Zayn snälla, sa jag och kände min röst brytas mot slutet.
Tårarna strömmade ner för kinderna.
- Snälla Zayn.

Liams perspektiv:
Jag gick in I Zayns rum för att hämta Samantha.
Jag, Niall, Louis och Harry tänkte åka hem.
Samantha satt vid Zayns säng och grät.
- Samantha, vi tänkte åka nu, sa jag.
- Liam jag vill inte åka, sa hon och kollade på mig med tårfyllda ögon.
- Du kan inte stanna här, det kan ta lång tid innan han vaknar, sa jag.
- Jag vet, sa Samantha och jag såg några tårar rulla ner för hennes kinder.
- Läkarna kommer säga till oss om något händer, sa jag sedan.
Samantha bara skakade på huvudet och reste sig från stolen.
Hon kollade på Zayn ett tag innan hon gick ut ur rummet med tårfyllda ögon.
Jag följde efter.
Utan några ord så gick vi ut till bilen.
Bilresan hem var också ganska tyst.
Dom flesta satt och grät lite smått.
Lite småprat vart det ändå.
Ingen var på speciellt bra humör.

Samantha’s perspektiv:
- Tack för skjutsen, sa jag och hoppade ut ur killarnas bil.
Sen sa jag hejdå och började springa till mitt hus.
Eftersom jag och killarna var grannar så tog det inte lång tid innan jag kom hem.
Jag låste upp dörren, sparkade av mig mina skor, slängde av mig min jacka och sprang sedan upp till mitt rum.
Jag slet upp dörren med tårfyllda ögon.
Sen slängde jag mig på sängen, tryckte en kudde mot ansiktet och grät.

Nialls perspektiv:
Det var ovanligt tyst i huset.
Stämningen var annorlunda.
Den var konstig och jag tyckte inte om den speciellt mycket.
Ingen sa speciellt mycket.
Vi åt middag i tystnad och vi gick och la oss ganska tidigt.
Allt var annorlunda.
Allt var konstigt.
Inget är som det brukar utan Zayn.
Jag saknar honom.
Han är som min brorsa.
Jag fattar inte att han ligger i koma.

Harrys perspektiv:
Dagarna gick sakta förbi.
Idag har det gått fyra dagar sedan olyckan med Zayn hände.
Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på det.
Sjukhuset hade inte hört av sig.
Så jag antog att inget speciellt hade hänt.
Zayn låg fortfarande i koma.
Skulle han någonsin vakna?
Allt vi kunde göra var att hoppas.
Alla verkade fortfarande väldigt nerstämda.
Speciellt Samantha.
Jag och killarna hade ringt henne flera gånger men hon hade inte svarat.
Hon brukade ofta vara ute och gå.
Man kan se henne gå längst grusvägen ifrån vårat vardagsrums fönster.
Men jag hade inte sätt henne.
Hennes hus var mörkt och tyst och det kändes som om hon inte ens var kvar här ute på landet.
Hon kanske hade rest här ifrån?
Hon kanske är hos hennes mormor?
Zayn hade nämnt att hon brukar vara där.
Varför vet jag inte.
Men förmodligen för att hon bor nära och hon vill träffa hennes mormor.
- Harry jag tänkte gå över till Sammy och fråga om hon vill hitta på något, sa Liam till mig.
Jag vaknade ur mina tankar.
- Det låter som en bra ide, hon kan nog behöva lite uppmuntran, sa jag och reste mig ifrån soffan där jag satt.
- Jag följer gärna med om du inte har något emot det, sa jag sedan.
- Självklart inte, sa Liam.
Jag och Liam gick ut till hallen och tog på oss våra skor.
Sen gick vi ut och låste dörren efter oss.

Louis perspektiv:
Jag och Niall hade åkt in till London för att handla lite och fixa lite saker som behövde fixas.
Vi vart fort omringade av massa fans med tanke på att det var en lördag eftermiddag.
- Vi valde sämsta tiden för att åka in till stan, sa Niall med ett skratt.
- Ja eller hur, svarade jag och skrattade.
Sen började vi skriva autografer och ta kort med fansen.
Plötsligt hörde jag ett fan skrika något som fick mina ögon att fyllas med tårar.
- Hur är det med Zayn? Kommer han någonsin vakna ur hans koma?

WOOOOOHOOOO!
Tack för alla kommentarer och just nu är jag sjukt glad!
Idag hade jag is show med konståkningen och det gick asbra! :D
Förresten, tack till min kompis Moa som hittade bilden på armbanden! :)