En mössa täckte hans välskötta hår och hans näsa var lätt röd av all kyla.
Han är så underbar.
Bara en blick på honom får mig att smälta.
- Allt, svarade jag på hans fråga.
- Du och jag, vår framtid, min framtid, min familj, ja allt helt enkelt, sa jag sedan.
Han nickade långsamt.
- Jag vet inte hur framtiden kommer bli men jag vet en sak, sa Liam lugnt.
Jag såg på honom när han fortsatte.
- Om jag är med dig så är framtiden ljus.

Liams perspektiv:
- Ja det låter jättebra, sa jag i telefonen.
- Eller hur? Hon kommer säkert bli glad, sa Niall.
Han är i London nu med Evelyn.
Hon är där för att fixa med flytten och med hennes kommande album.
Om bara någon månad så flyttar hon till London.
Jag vet att Niall är glad för det.
Jag kan föreställa mig honom stå och le åt tanken att Evelyn ska bo närmare honom.
Själv önskar jag bara att Emely ska bo närmare mig.
Ledigheten kommer ta slut och jag måste åka hem och jobba.
Utan Emley.
Hur mycket jag än inte vill så kommer vi skiljas ifrån varandra ännu en gång.
Jag bara hoppas att hon tar kloka beslut även när jag har åkt.
Jag hörde Niall harkla sig.
- Jag måste gå, vi hörs Liam, sa han.
Jag nickade och sen kom jag på att han inte kunde se mig.
- Okey, hejdå, sa jag och sen hördes det tutande signaler som betyder att Niall hade lagt på.
Jag satt tyst en stund på Emelys säng och höll mobilen i handen.
Klockan var snart ett på en måndag.
En veckas lov ifrån Emelys skola hade flugit iväg fort och nu hade skolan börjat.
Jag skulle stanna två veckor till och sen var jag tvungen att åka hem och jobba.
Den tanken gjorde mig ledsen.
Jag älskar mitt jobb men jag vill inte åka hem.
Jag vill stanna här med Emely.
Föralltid.
Mina tankar avbröts av ett plötsligt ljud som fick mig att hoppa till.
Det lät som om att en dörr smälldes igen.
Jag hann inte fundera så mycket på ljudet innan jag hörde fotsteg i trappan.
Jag satt still och lyssnade.
Plötsligt dök Emely upp i dörröppningen.
- Slutar inte du klockan fyra? Frågade jag och såg förvånat på henne.
- Ehm.. Halvdag, mumlade hon fram och slängde sin väska på golvet.
Det var inte halvdag, jag hörde på henne att hon ljög.
- Det är inte halvdag eller hur? Frågade jag och försökte få ögonkontakt med henne.
Det var i stor sätt omöjligt.
- Jo, varför skulle jag ljuga?
Hon lät irriterad.
- Därför att det har hänt något och du vill inte berätta det för mig, sa jag.
- Jag trodde inte du var hemma, mamma sa att du skulle hämta Annie, sa hon tyst.
- Ja om en timme ja, svarade jag och granskade henne medans hon sjöng ner längst väggen med en konstig blick.
Hon såg bekymrad ut.
Då trycker hon ner hennes ögonbryn lite och spänner käkarna.
Ganska gulligt faktiskt.
Hennes blick var fäst på väggen på andra sidan och hon bara stirrade.
Jag fortsatte kolla på henne.
Jag såg hennes bröstkorg röra sig upp och ner ganska fort.
Det var tyst i rummet.
Jag kunde höra hennes tysta men snabba och ansträngda andetag.
Som små flåsningar.
- Har du sprungit? Frågade jag.
Hon skakade lätt på huvudet.
Fast jag vet redan att hon hade sprungit.
Frågan var bara varför?
- Vad sprang du ifrån? Frågade jag med min blick fäst på henne.
Hon fortsatte stirra in i väggen.
- Inget, sa hon.
- Jo du… började jag men hon avbröt mig.
- Håll käften Liam, allvarligt du gör inget bättre, sluta vara så up in my face hela tiden!

Förlåt för att uppdateringen halkar efter men jag är väldigt upptagen just nu!
Iallafall så ska jag tacka för kommentarerna och fråga om +10 kommentarer?
Och nu blir det lite mer drama;)