Our own fairytale, kapitel 30


- Em!
- Sarah!
Ruby stod med en lång kille med grönt hår och rökte.
Hon gav mig cigarettpaketet.
Jag tog upp en cigarett och gav paketet till Sarah som gjorde samma sak.
Killen tände sin tändare och gav oss lite eld.
Jag drog in röken och sen blåste jag ut den.


Emelys perspektiv:
Tiden flög förbi.
Mamma verkade ganska trött på att skälla ut mig så hon gjorde det inte så mycket.
Det hade gått ungefär 4 månader sedan jag hörde ifrån Liam.
Jag fattar inte hur jag fortfarande tänker på honom?
Han tänker ju förmodligen inte på mig så varför måste jag tänka på honom?
Vanligtvis så hade jag snackat om det här med min bästis eller min mamma men det känns som om jag verkligen inte kan göra det.
Jag och Sarah snackar inte så mycket om känslor och sånt nu för tiden.
Vi låter spriten snacka för oss.
Och mamma och jag snackar nästan aldrig.
Vi kan inte det nu känns det som.
Jag kom plötsligt och tänka på min gamla bästis Lilly.
Jag hade tappat kontakten med henne över sommaren.
Sarah slutade umgås med henne och då slutade jag det också och efter att vi hade förändrats så verkade hon inte villa ha något med oss att göra.
Varför ska jag bry mig egentligen?
Jag behöver inte Liam eller Lilly.
Jag behöver inte heller småsnack eller komplicerade känslor.
Jag behöver ingen.
Jag behöver inget.

Liams perspektiv:
Jag satt hemma i min lägenhet i London.
En tråkig torsdag.
Jag och killarna kom hem igår.
Resväskan var uppackad och allt var tvättat och sen så hade jag packat den igen.
Imorgon bär det av igen.
Till Emely.
Jag vill överraska henne.
Hoppas det är okey.
Annars får jag väl ta in på hotell eller åka hem.
Jag flippade igenom alla tv kanalerna utan att hitta något bra att kolla på.
Jag suckade och satte i en film att kolla på istället.

Emelys perspektiv:
Svarta pumps, en svart kort och tight klänning, utsläppt hår och massa mörkt smink.
Musiken spelades högt och det stank alkohol och rök.
Människor dansade nära och det var varmt.
Jag hörde Sarah skrika lite och sen drog hon med mig mot baren.
Hon räckte mig ett glas med något ljusrosa i.
Jag höjde glaset till munnen och drack utan att bry mig.

Nialls perspektiv:
- Jag saknar dig sjukt mycket, sa jag i telefonen.
Klumpen i magen växte och växte för varje ord.
Jag saknade allt.
Allt med Evelyn.
Henne.
Hennes röst.
Allt.
Det gjorde nästan ont att höra hennes röst.
- Jag saknar dig med, det vet du.
Jag nickade även om hon inte kunde se det.
- Jag vet, men snart ses vi ju, sa jag och log.
- Jo jag flyttar ju om tre månader, sa hon och skrattade.
Gud vilket underbart skratt.
Men va?
- Tre månader? Frågade jag förvånat.
- Jag trodde du skulle flytta om bara en månad?
Varför tre månader?
Det är ju som en evighet!
- Ja tre månader, det vart flyttat, svarade Evelyn.
- Okey, sa jag aningen sorgset.
- Men snart är jag i London och redo för att spela in massor av material, sa hon och log.
- Jag var i London för tre veckor sedan och skrev kontrakt, sa hon sedan.
- Kul, sa jag och log stort.
- Ja och dom ska maila lite material så snart är jag igång, sa hon.
Jag log för mig själv.
Jag kände mig ganska stolt över henne.
Undra vad som hände med Emely?

Liams perspektiv:
Fredag kväll.
Jag var framme i Canterbury och stod utanför det hus som jag tror är Emelys.
Jag kollade adressen som jag hade skrivit ner i anteckningarna på mobilen igen och jag sen knackade jag på dörren.
På brevlådan stod det ”Collins”.
Hoppas att det är rätt hus.
Mina tankar avbröts av att dörren öppnades av en kvinna.
Hon hade samma hår och ögon som Emely.
- Mrs. Collins? Frågade jag.
- Ja, svarade hon och kollade frågande på mig.
- Hej, jag… började jag men hon stoppade mig.
- Liam? Frågade hon.
Jag nickade och log.
- Tänkte väl att jag kände igen dig, jag är Celine, Emelys mamma, sa hon och sträckte fram hennes hand.
Jag tog den och skakade den.
- Liam Payne, sa jag och log.
- Emely sa inte att du skulle komma men vad kul att äntligen träffa dig, sa Celine.
- Hon vet inte det, jag tänkte överraska henne, svarade jag.
- Kul att träffa dig med, la jag sedan till.
Hon log emot mig.
- Kul ide men jag vet inte om den är så bra, Emely är inte riktigt sig själv just nu, sa Celine tyst.
Jag nickade frågande.
- Men strunt samma, kom in, sa hon sedan och aktade sig ifrån dörren så att jag kunde komma in.
- Hur länge tänkte du stanna? Frågade hon sedan.
- Kanske en vecka, jag tar in på hotell om det blir besvär för er, sa jag.
- Nej inga problem, du är alltid välkommen hit, sa Celine och log.
- Tack, sa jag och log.
Jag såg på Celine att hon var glad samtidigt som något bekymrade henne.
- Kom så visar jag dig gästrummet, sa hon.
Jag tog av mig min jacka och mina skor och följde med Celine upp för trappan.
- Är Emely hemma? Frågade jag.
- Ehm nej, svarade hon tyst.
- Hon kanske kommer hem senare eller imorgon, hon är hos en vän, sa Celine med en konstig ton i rösten.



Tack för kommentarerna!
Ställ gärna en fråga eller två i frågelådan, det kan vara om mig, novellen, ladsen eller bloggen :)
Och vad tror ni kommer hända nu då när Liam är hos Emely? ;)


Our own fairytale, kapitel 29


Du Sarah ville du färga håret? Därför att jag ska färga min utväxt svart ikväll så då kan jag ju färga ditt hår då, sa Gloria.
Jassie hade verkligen blont hår, Gloria färgade sitt svart och Rubys var rosa.
Sarah skulle färga sitt hår svart nu också.
- Du Gloria kommer du ha färg kvar? Frågade jag.
Hon nickade.
- Jag kan färga ditt hår om du vill, kom till mig ikväll, sa hon.
Jag nickade och sen kom Ruby in genom toalettsdörren.
- Här är grejerna, sa hon och tog fram en nål.


Emelys perspektiv:
När jag kom hem för att äta middag hade mamma blivit arg.
Eller inte direkt arg, mer irriterad.
- Vad har du gjort? Var det första hon frågade mig när jag kom innanför dörren.
- Piercat mig, vadårå? Svarade jag spydigt.
- Vem gjorde det? Frågade mamma.
- Jag gjorde det på en salong, ljög jag.
Mamma kollade på mig.
- Samma salong där Sarah gjorde det, det är lugnt mamma, ljög jag igen.
Jag visste att mamma hade haft en piercing i näsan som hon gjort själv när hon var ung så hon borde inte bry sig.
- Du kan inte bara gå och ta hål i läppen utan att jag vet om det, sa mamma irriterat.
- Jag är ingen bebis längre, sa jag och gick förbi henne in i köket.
Mamma höll på att laga lax.
- Är du seriös, jag äter inte det där! Utbrast jag.
- Du äter det du blir serverad, sa mamma när hon kom in i köket.
- Emely vad fick dig att tro att du kunde pierca dig bara sådär? Frågade mamma.
- Du gjorde det när du var ung, jag har sätt bilder och du har berättat, sa jag en aning kaxigt.
- Och som jag sa så är den gjord av nån proffsig, ljög jag.
- Varför gjorde du det? Frågade mamma.
- Jag kanske tycker att det är snyggt!
- Du frågar mig nästa gång okey! Sa mamma bestämt.
- Vi får se, svarade jag.
- Emely du kan lika gärna ta ut piercingen! Sa mamma lite argare.
- Glöm det, jag drar! Sa jag och gick mot ytterdörren.
Jag tog på mig mina skor och min jacka och öppnade dörren.
- Emely du ska lyss… hörde jag mamma nästan skrika innan jag smällde igen ytterdörren.

Liams perspektiv:
Efter en och en halv månad var turnen i US över och imorgon åker vi emot UK igen.
Ganska skönt faktiskt.
Jag kände skuldkänslor över att jag hade varit så dålig på att ringa och smsa Emely men jag hade både ringt och smsat för någon dag sedan och hon hade inte svarat.
Jag undrar var hon är och vad hon gör?

Emelys perspektiv:
Vecka för vecka gick förbi.
Nu har det gått ungefär 9 veckor sedan jag såg Liam senast.
Om jag ska vara ärlig så bryr jag mig inte så mycket längre.
Eller det är i alla fall det jag låtsas om.
Egentligen så poppar han upp i mitt huvud varenda gång jag är ensam.
Jag saknar honom.
Men jag vet att det är över.
Jag vet att han inte bryr sig.
Så varför måste jag behöva göra det?
Mamma hade tagit min mobil och min dator ifrån mig eftersom jag inte hade lyssnat på henne.
Två piercingar i läppen, svart hår och korta svarta naglar.
Jag satt i klassrummet och skrapade bort lite nagellack från tummen med hjälp av en nagel.
Matteläraren pratade på om något som jag inte bryr mig om.
Mina betyg har sjunkit och jag har ganska mycket frånvaro.
Lektionen slutade äntligen.
Jag tog mina böcker och trängde mig förbi alla på väg ut från klassrummet.
Jag öppnade mitt skåp, slängde in böckerna och smällde igen skåpet.
- Emely vad har du för lektion nu? Frågade Sarah och kom gående emot mig.
Vi båda är förändrade.
Svart hår, svart klädstil, piercingar, svart nagellack och massa mörkt smink.
Jag kände knappt igen Sarah längre.
Fast jag kände knappt igen mig själv längre heller.
Gått ner i vikt hade jag gjort.
Och förändrats.
Men jag antar att det är så man växer upp.
Våga prova nya saker.
Jag öppnade mitt skåp och kollade på mitt schema.
Historia.
Jag suckade.
- Historia, du då? Svarade jag på Sarahs fråga.
- Geografi, pallar inte va med så jag ska dra ner på stan och träffa Ruby och hennes kille, sa Sarah.
- Hänkar du? Frågade hon.
- Mhm, svarade jag och tog min jacka och min väska och gick med Sarah ut ur skolan och ner på stan.
- Em!
- Sarah!
Ruby stod med en lång kille med grönt hår och rökte.
Hon gav mig cigarettpaketet.
Jag tog upp en cigarett och gav paketet till Sarah som gjorde samma sak.
Killen tände sin tändare och gav oss lite eld.
Jag drog in röken och sen blåste jag ut den. 



Tack för kommentarerna!
Undra hur det kommer gå för Emely och Liam...;)


Our own fairytale, kapitel 28


Ruby och Sarah drack lite och sen gav dom flaskan till mig.
Något inom mig sa nej men något sa också ja.
Jag tänkte på Liam, han skulle inte tycka om det.
Fast han kanske inte ens tycker om mig längre?
Isåfall tycker han om den gamla mesiga Emely och inte den nya tonåringen Emely.
Han bryr sig inte helt enkelt, intalade jag mig själv och kände saknaden av honom.
Äh vafan, tänkte jag sen och tog flera djupa klunkar.
Ju fler klunkar jag tog ju mer glömde jag Liam.


Emelys perspektiv:
Klockan var efter tre på natten när jag öppnade ytterdörren och sparkade av mig mina skor.
Mitt huvud dunkade och allt var ganska suddigt.
Med ostadiga steg började jag gå upp för trappan till mitt rum.
Jag tog hjälp av räcket vid trappan.
- Emely Hannah Kathy Collis vart har du varit?
Jag hörde mammas stränga röst.
Jag samlade mig och lyckades svara.
- Ute.
- Vet du vad klockan är? Frågade mamma med en mer orolig ton i rösten.
- Mhm, mumlade jag fram.
- Klockan är halv fyra på natten och du stinker rök och alkohol, sa mamma med en blandning av oro, besvikelse och ilska i rösten.
- Jaja,  vem bryr sig, sa jag och skrattade.
- Vi kommer prata om det här imorgon, sa mamma och pekade mot mitt sovrum några dörrar bort.
- Gå och lägg dig.
Jag fnittrade och mamma stängde hennes sovrumsdörr.
Med lika ostadiga steg tog jag mig bort till mitt rum och föll ner i sängen med kläderna på.
Jag orkade inte byta om till pyjamas utan jag bara somnade som jag var.

Liams perspektiv:
From the moment I met you, everything changed
I knew I had to get you, whatever the pain

Jag sjöng dom två första raderna i Stand Up innan Harry sjöng den tredje raden.
Och Niall sjöng raden efter det.

I had to take you and make you mine
Take you and make you mine

Sen kom tre av mina reder igen innan Harrys rad kom och sen Nialls.

I would walk through the desert
I would walk down the aisle
I would swim all the oceans just to see you smile

Whatever it takes is fine
Whatever it takes is fine

Jag höjde mikrofonen till munnen och sjöng med alla i refrengen.

Oh oh ohh oh
So put your hands up
Oh oh ohh oh
'Cause it’s a stand up
I won’t be leaving ‘til I finish stealing every piece of your heart
Every piece of your heart

Sen sänkte jag mikrofonen och lyssnade på när Louis sjöng sina rader.
Sen sjöng Niall en rad och sen sjön vi alla refrengen två gånger..

I know your heart's been broken
But don’t you give up
I’ll be there, yeah I know it
To fix you with love

It hurts me to think that you’ve ever cried

Oh oh ohh oh
So put your hands up
Oh oh ohh oh
'Cause it’s a stand up
I won’t be leaving ‘til I finish stealing every piece of your heart
Every piece of your heart
Oh oh ohh oh
So put your hands up
Oh oh ohh oh
'Cause it’s a stand up
I won’t be leaving ‘til I finish stealing every piece of your heart

Efter refrengen sjöng Zayn sina rader och sen oh:ade alla igen och sen sjöng Niall refrengen.
Jag kan det här utantill och det kan dom andra också men ändå så sager vår maneger att vi måste öva det om och om igen.
Det känns så drygt bara.
Allt jag vill göra är att få allt jobb överstökat och träffa Emely.

And I will steal us a car
And we will drive to the stars
I will give you the moon
It’s the least I can do if you give me the chance

 Oh oh ohh oh

So put your hands up

Oh oh ohh oh

'Cause it’s a stand up

Jag höjde mikrofonen till munnen och sjöng med alla killarna på en rad och sen sjöng Harry en rad och sen sjön vi alla igen och sen Harry och sen alla och sen Harry igen.
Så som vi alltid sjunger den här låten.

 I’m a thief, I’m a thief

 You can call me a thief

  I’m a thief, I’m a thief

 But you should know your part

 I’m a thief, I’m a thief

 I’m only here

I’m a thief, I’m a thief

 Because you stole my heart

 I’m a thief, I’m a thief

Vi alla sjöng igen och sen sjöng Zayn medans jag och de andra killarna sjöng I’m a thief, I’m a thief.

 So put your hands up
 I’m a thief, I’m a thief
 'Cause it’s a stand up
 I won’t be leaving 'til I finish stealing every piece of your heart

'Cause you stole my heart
 I’m a thief, I’m a thief
 Call me a thief
I’m a thief, I’m a thief
 But you should know your part
I’m a thief, I’m a thief
I’m only here
I’m a thief, I’m a thief
Because you stole my heart

Zayn sjöng sista versen på låten och musiken slutade.
- Bra jobbat killar, ta fem minuters vatten paus! Ropade våran maneger.
Jag suckade, lämnade ifrån mig mikrofonen och gick av scenen.
Bara fem?
Varför kunde vi inte få ledigt en stund bara.

Emelys perspektiv:
Jag vaknade morgonen därpå med huvudvärk.
Jag låg kvar i sängen en stund och försökte minnas gårdagen.
Det var kul.
Mamma var arg det visste jag men ändå.
Jag kan inte vara hennes lilla mesiga barn hela mitt liv.
Jag måste ju få göra saker.
Och alla mina vänner gör det ju?
Värsta dåliga tidpunkten att vara mesig.
Om jag är det så lämnar dom mig.
Det är enkelt.
Jag måste leva lite, växa upp.

En månad senare

Jag hade fått utskällning på utskällning och en veckas utegångsförbud.
Såklart hade jag brutit det.
Jag orkar inte sitta hemma och tråka.
Jag, Sarah, Ruby, Jassie, Gloria och några andra tjejer och killar var på ungdomsgården nere i stan.
- Du Em, du skulle vara skitsnygg i en läppiercing! Utbrast Sarah.
- Du ser den som jag har? Ruby gjorde den, hon kan säkert göra en på dig med, sa Sarah sedan.
- Klart jag kan, sa Ruby och log lite.
- Okey, svarade jag.
Ruby reste sig och sa att hon skulle springa hem och hämta grejer.
Jag nickade.
Sen reste jag mig och gick till spegeln i badrummet.
Sarah, Jassie och Gloria kom efter mig.
Jag kollade mig i spegeln och föreställde mig med en läppiercing.
Det skulle nog bli ganska snyggt.
- Du Sarah ville du färga håret? Därför att jag ska färga min utväxt svart ikväll så då kan jag ju färga ditt hår då, sa Gloria.
Jassie hade verkligen blont hår, Gloria färgade sitt svart och Rubys var rosa.
Sarah skulle färga sitt hår svart nu också.
- Du Gloria kommer du ha färg kvar? Frågade jag.
Hon nickade.
- Jag kan färga ditt hår om du vill, kom till mig ikväll, sa hon.
Jag nickade och sen kom Ruby in genom toalettsdörren.
- Här är grejerna, sa hon och tog fram en nål.


Tack för kommentarerna!
Det verkar inte gå så bra för Emely...


Our own fairytale, kapitel 27


Jag satt i baksätet på Pauls bil när jag såg Emelys flygplan flyga högre och högre mot himlen.
Jag kände några tårar rinna ner för kinden.
Nu var hon borta.
På riktigt.



Emelys perspektiv:
När jag kom hem var inget som vanligt.
Annie hade växt och Logan också.
Det känns som det i alla fall.
Mamma hade färgat hennes mellanbruna hår mörkbrunt och min bästis Sarah hade fått hennes läpp piercad.
Liam och jag ringde och smsade väldigt mycket dom första två veckorna men sedan trappades det ner.
Senaste gången han svarade på sms var fyra dagar sedan.
Livet har förändrats ganska mycket.
Sarah hade träffat någon tjej med rosa hår och piercingar som heter Ruby under sommaren och nu började jag och Sarah umgås ganska mycket med henne och hennes vänner.
Dom är schyssta.
Schysstare än man tror.

Liams perspektiv:
Jag saknar Emely.
Det är nästan det ända jag tänker på.
Fast jag hinner ju knappt tänka längre.
Det känns som om allt vi gör är att jobba.
Om bara några dagar åker vi iväg på våran 3-4 månaders UK och US turne.
Först till US och sen tillbaka till UK.
Jag suckade tungt när någon gav mig en mikrofon.
Repet började och jag började sjunga What Makes You Beautiful.

Emelys perspektiv:
Mobilen vibrerade i fickan.
För några veckor sedan hade jag nog blivit förväntansfull men inte nu längre.
Det var två veckor sedan Liam senast svarade på sms och jag visste att han var i US nu på turne.
Han hade säkert skaffat en annan tjej.
En som kunde vara med honom oftare.
Jag tog upp mobilen och kastade en snabb blick på klockan.
Den var över elva på kvällen.
För några veckor sedan hade jag redan varit hemma vid den här tiden.
Men inte nu.
Nu bryr jag mig inte helt enkelt.
Nu lever jag mitt liv.
Jag kollade varför mobilen hade vibrerat och såg ett sms från mamma.
Hon både ringde och smsade.
Men jag brydde mig inte helt enkelt.
- Em kom nu, jag känner en som ska ha fest ikväll! Sa Ruby och drog med mig längst gatan.
Jag, Ruby, Sarah och två andra tjejer som heter Jassie och Gloria gick och flamsade mitt ute i gatan.
En bil tutade och vi hoppade undan och gapskrattade.
Ju längre vi gick desto högre hördes musiken från festen.
Snart var vi framme och överallt dansade människor och det stank sprit.
Jassie sprang iväg och kom tillbaka med en flaska sprit.
Hon tog en klunk och skrattade.
Alla var på sånt där flamsigt skratt humör.
Ruby och Sarah drack lite och sen gav dom flaskan till mig.
Något inom mig sa nej men något sa också ja.
Jag tänkte på Liam, han skulle inte tycka om det.
Fast han kanske inte ens tycker om mig längre?
Isåfall tycker han om den gamla mesiga Emely och inte den nya tonåringen Emely.
Han bryr sig inte helt enkelt, intalade jag mig själv och kände saknaden av honom.
Äh vafan, tänkte jag sen och tog flera djupa klunkar.
Ju fler klunkar jag tog ju mer glömde jag Liam.


Tack för kommentarena, keep it up! :)
Woops, vad tror ni kommer hända nurå?;)


Our own fairytale, kapitel 26


Förhoppningsvis håller dem ihop.
Och det hoppas jag att jag och Liam också gör.
Även fast det verkar ganska hopplöst.
Han hade lovat mig att ringa och smsa så ofta han kunde.
Och jag skulle göra samma.
Men det kändes ändå som om jag bara hängde kvar i en tråd.
Allt jag kunde göra var att hoppas att vårat förhållande överlever allt.


 Liams perspektiv:
Jag kramade om Emely länge medans tårarna rann.
Jag skulle sakna henne så mycket.
Det här var verkligen det mest jobbiga hejdå jag någonsin varit med om.
Efter kramen kollade jag henne i ögonen.
Hennes vackra men tårögda ögon.
Sen kysste jag henne.
Det ropades ut i högtalarna att det var sista chansen att checka in till hennes plan så hon var tvungen att gå.
- Jag älskar dig glöm aldrig det! Ropade jag efter henne medans tårarna strömmade ner.
Hon vände sig om och såg på mig med hennes tårögda ögon.
Jag såg tårar rinna ner för hennes kinder.
- Jag älskar dig också och ingen av oss kommer glömma det! Ropade hon och blåste en kyss till mig.
Jag log och tog emot den och fäste den vid mitt hjärta.
Hon skrattade lite och sen vinkade hon.
Jag vinkade tillbaka och sen vände hon sig om och någon sekund senare var hon borta.
Jag kände en klump i magen och tårarna rann mer och mer.
Jag vände mig om och såg på Niall.
Hans ögon var blanka och puffiga efter all gråt.
Evelyn hade gått och checkat in till hennes flyg innan Emely.
Vi kollade på varandra en stund och det kändes som om vi båda var nära att brista ut i gråt.
Jag hörde Niall ta ett djupt andertag.
- Kom så åker vi hem, det blir kul att träffa killarna ju, sa han.
Jag nickade och sen gick vi ut ifrån flygplatsen.

Emelys perspektiv:
Jag satte mig ner i mitt flygplanssäte och andades ut.
Mina ögon var puffiga efter all gråt.
Jag torkade ögonen och kollade ut igenom flygplansfönstret.
Allt jag såg var start och landningsbanan.
Sen hörde jag det ropas ut ifrån högtalarna att vi lyfter om tre minuter.
Jag suckade och viskade tyst.
- Hejdå London, hejdå Liam.

Liams perspektiv:
Jag satt i baksätet på Pauls bil när jag såg Emelys flygplan flyga högre och högre mot himlen.
Jag kände några tårar rinna ner för kinden.
Nu var hon borta.
På riktigt.


 

Tack för kommentarerna!
Skulle jag kunna få +10 kommentarer? :)

Our own fairytale, kapitel 25


Jag, Emely, Evelyn och Niall träffades och snackade i ett dressingroom innan det var dags att gå upp på scenen.
Jag och Niall stannade kvar bakom scenen medans Emely och Evelyn gick upp på scenen tillsammas.
Programledaren öppnade ett kuvert.
Kuvertets innehåll förändrade en av tjejernas framtid.
- Och vinnaren av 2012 års ”I’m a star” är….


Liams perspektiv:
Sekunderna innan namnet ropades upp kändes som timmar.
Nervöst kollade jag ut mot scenen och hoppades av hela mitt hjärta att jag skulle få höra Emelys namn.
- Evelyn Hamilton!
Sen hörde jag ett dämpat skrik och Niall rusade förbi mig och upp så scenen.
Jag bara stod där som fast frusen.
Hon var så nära.
Jag såg henne krama om Evelyn och Niall.
Jag måste upp dit, tänkte jag och tog några osäkra steg upp på scenen.
Jag kramade om Emely och kände några varma tårar på min axel.
Men när jag kollade på henne så log hon.
Evelyn tog emot sitt pris och sen gick vi av scenen.
Så fort vi gått av scenen såg jag tårar rinna ner för Emelys kind.
- Vad är det? Frågade jag och kramade om henne.
- Jag är glad för Evelyns skull, jag menar genom tävlingen har hon blivit min bästa vän men ändå, sa Emely snyftande.
- Jag förlorade och jag var så nära.
Jag la min hand på hennes huvud och strök henne över håret.
- Det är okey, viskade jag.
- Du var fantastisk och du hade kul, viskade jag sedan.
- Jag vet och det är det som betyder något men jag ville verkligen vinna, sa Emely ganska tyst.
Hennes tårar fortsatte rinna ifrån hennes ögon ner på min axel.
- Du vann, sa jag.
Hon lyfte hennes huvud ifrån min axel och kollade frågande på mig.
- Du vann mitt hjärta, sa jag och log.
Emely log men tårarna fortsatte rinna.
Försiktigt torkade jag bort dem med min tumme.
Hon kramade om mig.
-Du vann mitt med, sa hon.
Jag log och kramade om henne.
Även fast vi inte vann tävlingen så var jag glad.
- Kom så går vi och gratulerar Evelyn och Niall, sa jag.
Emely nickade och torkade bort de sista tårarna.

Emelys perspektiv:
Nästa dag vaknade jag med en liten huvudvärk.
Igår vann Evelyn över mig och sen hade det varit en stor fest.
Med tanke på att jag bara är 16 och snart 17 år så drack jag inte värst mycket men tillräckligt mycket för att vakna upp med huvudvärk.
Sakta satte jag mig upp i sängen och kollade ut i mitt rum.
Min resväska låg packad på golvet och min handväska låg också packad bredvid.
Idag var det över.
På riktigt.
Idag ska jag åka hem.
Det ska Niall, Liam och Evelyn också.
Jag ska hem till den lilla staden Canterbury som ligger ungefär en och en halv timme ifrån London.
Evelyn skulle hem till Cambridge som också ligger ungefär en och en halv timme ifrån London men åt ett annat håll.
Liam och Niall stannar i London.
Sen åker dom på UK och US turne i ungefär 3-4 månader.
Det kändes som om allt tog slut nu men jag vet att det inte gör det.
Jag kommer aldrig glömma Evelyn.
Vi kommer förbli bra vänner.
Hon flyttar till London inom ett halvår också så jag kan nog flyga dit och hälsa på henne på något lov eller en helg och vi har bytt skype så vi kan snacka riktigt länge.
Jag vet inte hur det går för henne och Niall.
Förhoppningsvis håller dem ihop.
Och det hoppas jag att jag och Liam också gör.
Även fast det verkar ganska hopplöst.
Han hade lovat mig att ringa och smsa så ofta han kunde.
Och jag skulle göra samma.
Men det kändes ändå som om jag bara hängde kvar i en tråd.
Allt jag kunde göra var att hoppas att vårat förhållande överlever allt.



Tack för alla kommentarer! :)


Our own fairytale, kapitel 24


Jag kramade om Emely när hon kom av scenen och vi lyssnade en stund på Evelyn som sjöng Avril Lavignes I love You.
Hon är riktigt bra.
Men det är Emely också.
Vi lyssnade en stund innan vi gick och gjorde oss redo för nästa uppträdande.
Våran duett.


Emelys perspektiv:
- Du är jättevacker, sa Liam till mig.
Jag log.
Jag kände mig faktiskt vacker.
- Tack, du med snygging, sa jag och pussade honom på kinden.
På mig har jag en söt ljusrosa klänning som slutar precis ovanför knäna och ballerinor i samma färg.
Mitt hår är utsläppt och lite lockigt och mitt smink är naturligt.
Liam har på sig en vit farfarströja och en svart kavaj över det och mörka jeans och vita låga converse.
Hans hår är lika snyggt som vanligt.

Liams perspektiv:
Tell me how I'm supposed to breathe with no air
If I should die before I wake
It's 'cause you took my breath away
Losing you is like living in a world with no air, oh

Emely sjöng första delen av No Air av Jordin Sparks och Chris Brown.
Jag höll min mikrofon mot min mun och fortsatte sjunga på låten.

I'm here alone, didn't wanna leave
My heart won't move, it's incomplete
Wish there was a way that I can make you understand

Emely log emot mig och sen fortsatte hon sjunga.

But how do you expect me
To live alone with just me
'Cause my world revolves around you
It's so hard for me to breathe

Jag höjde mikrofonen till munnen och sjöng med Emely I refrengen.

Tell me how I'm supposed to breathe with no air
Can't live, can't breathe with no air
It's how I feel whenever you ain't there
It's no air, no air
Got me out here in the water so deep
Tell me how you gonna be without me
If you ain't here, I just can't breathe
It's no air, no air
No air, air
No air, air
No air, air
No air, air

Jag såg på Emely när hon sjöng.
Hon ser så glad ut, man ser på henne at thon gör de thon älskar.
Hon är vacker när hon är glad.
I för sig så är hon alltid vacker.
Jag log och började sjunga min del av låten.

I walked, I ran, I jumped, I flew
Right off the ground to float to you
There's no gravity to hold me down for real

Sen kom Emelys del.

But somehow I'm still alive inside
You took my breath, but I survived
I don't know how, but I don't even care

So how do you expect me
To live alone with just me
'Cause my world revolves around you
It's so hard for me to breathe

Det lät bra.
Eller bättre en bra.
Det lät fantastiskt.
Med stort självförtroende sjöng jag med Emely i refrengen.

Tell me how I'm supposed to breathe with no air
Can't live, can't breathe with no air
It's how I feel whenever you ain't there
It's no air, no air
Got me out here in the water so deep
Tell me how you gonna be without me
If you ain't here, I just can't breathe
It's no air, no air
No air, air
No air, air
No air, air
No air, air

No more
It's no air, no air
Oh, oh
Tell me how I'm supposed to breathe with no air
Can't live, can't breathe with no air
It's how I feel whenever you ain't there
It's no air, no air
Got me out here in the water so deep
Tell me how you gonna be without me
If you ain't here, I just can't breathe
It's no air, no air
No air, air
No air, air
No air, air
No air, air

Allt gick bra.
Vi låter faktiskt riktigt bra tillsammans.
Vi log mot varandra och avslutade låten.

Tell me how I'm supposed to breathe with no air
Can't live, can't breathe with no air
It's how I feel whenever you ain't there
It's no air, no air
Got me out here in the water so deep
Tell me how you gonna be without me
If you ain't here, I just can't breathe
It's no air, no air

No air, air
No air, air
No air, air
No air

Emely log emot mig och jag log emot henne.
Sen gick vi av scenen.
Vi gav ifrån oss mikrofonerna och sen hoppade Emely i min famn.
- Vi ägde! Utbrast hon medans hon kramade om mig.
- Ja det gjorde vi verkligen, sa jag och skrattade lite innan jag kramade om henne.
Vi lyssnade på när Evelyn och Niall sjöng deras duett och sen var det dags för omröstning.
Jag, Emely, Evelyn och Niall träffades och snackade i ett dressingroom innan det var dags att gå upp på scenen.
Jag och Niall stannade kvar bakom scenen medans Emely och Evelyn gick upp på scenen tillsammas.
Programledaren öppnade ett kuvert.
Kuvertets innehåll förändrade en av tjejernas framtid.
- Och vinnaren av 2012 års ”I’m a star” är….  


Tack för kommentarerna och förlåt att kapitlet kom upp sent! :)


Our own fairytale, kapitel 23


Jag hade lyssnat och kom att tänka på när jag var lika liten som Annie och brukade lyssna på mammas sagor.
Tanken fick mig att le.
Jag tänkte på sagan när jag plötsligt kom på det.
- Du Liam? Frågade jag.
- Ja? Svarade han.
Jag log emot honom och frågade min fråga.
- Jag är prinsessan och du är prinsen eller hur?


Emelys perspektiv:
Liam nickade och log.
- Japp, fast vi kommer nog inte få nån prins och prinsessa som heter Johnatan och Annie, sa han.
Jag skrattade.
- Så vi kommer gifta oss eller? Frågade jag och log.
- Hoppas det, sa Liam och blinkade med ena ögat.
Jag skrattade och la mig ner i soffan.
Jag la mitt huvud i hans knä och han böjde sig ner och pussade mig på munnen.
Sen så började filmen.

Liams perspektiv:
The way you move is like a full on rainstorm
And I'm a house of cards
You're the kind of reckless
That should send me runnin'
But I kinda know that I won't get far
And you stood there in front of me
Just close enough to touch
Close enough to hope you couldn't see
What I was thinking of

 Drop everything now
Meet me in the pouring rain
Kiss me on the sidewalk
Take away the pain
'Cause I see sparks fly whenever you smile
Get me with those green eyes, baby, as the lights go down
Give me something that'll haunt me when you're not around
'Cause I see sparks fly whenever you smile

My mind forgets to remind me
You're a bad idea
You touch me once and it's really something,
You find I'm even better than you imagined I would be.
I'm on my guard for the rest of the world
But with you I know it's no good
And I could wait patiently but I really wish you would...

Drop everything now
Meet me in the pouring rain
Kiss me on the sidewalk
Take away the pain
'Cause I see sparks fly whenever you smile
Get me with those green eyes, baby, as the lights go down


Jag stod bakom scenen och kollade och lyssnade när Emely sjöng Sparks fly av Taylor Swift.
Hon sjöng fantastiskt.
Hon är menad att vinna.
När hon sjöng “my mind forgets to remind me, you’re a bad idea” började jag tänka.
Jag vet att det skulle bli svårt.
Tävlingen skulle ta slut och Emely skulle åka hem.
Beroende på om hon vann eller inte så skulle hon komma hit till London.
Om hon vinner vinsten som är ett skivkontrakt så vinner hon även massa pengar och ett stort hus i London och därför så flyttar hon hit och startar sin karriär.
Men om hon inte vinner så åker hon hem och stannar där.
Förhoppningsvis så tar hon tag i sin karriär på egen hand och sen kanske hon kommer till London.
Jag hoppas verkligen att hon vinner, men hur det än blir så blir det svårt.
Lång distans förhållande.
Sånt är alltid svårt.
Jag reser och spelar och hon kanske gör samma sak snart.
Jag vet inte vart det leder oss men jag vet att det inte kommer skilja oss ifrån varandra.
Det är vi förevigt.




Drop everything now,
 Meet me in the pouring rain,
Kiss me on the sidewalk,
Take away the pain
 'Cause I see sparks fly whenever you smile.
Get me with those green eyes, baby, as the lights go down
 Give me something that'll haunt me when you're not around
'Cause I see sparks fly whenever you smile

The sparks fly...
 Oh, baby, smile...
The sparks fly...

Hon sjöng det sista av låten och publiken applåderade.
Sen var det dags för Evelyn.
Jag kramade om Emely när hon kom av scenen och vi lyssnade en stund på Evelyn som sjöng Avril Lavignes I love You.
Hon är riktigt bra.
Men det är Emely också.
Vi lyssnade en stund innan vi gick och gjorde oss redo för nästa uppträdande.
Våran duett.


Tack för kommentarerna och tipsen på klänningen! :)
Ikväll ska jag iväg på utomhusbio och se ett band spela så uppdateringen kan bli dålig...
Älskar er eftersom ni förstår;)
Förresten, lämna gärna en fråga eller två i frågelådan! :)


Our own fairytale, kapitel 22


Jag vet, jag skojar bara ser du, sa Niall och log och pussade mig lätt på munnen.
Jag log.
Niall är den sötaste killen jag någonsin träffat.
Lyckligt kastade jag en blick mot Emely och Liam som gick hand i hand.
Jag log för mig själv.
Dom är perfekta för varandra.


Liams perspektiv:
Middagen var rolig och maten var god.
Jag och Emely var hemma vid strax efter tio.
Hon är ganska trött efter allt övande och hon sa att hon ville sova.
- Du Em, jag vet att du ville sova men vi kan ju kolla en film? Föreslog jag.
- Okey, kolla vad som går på tv:n, sa hon och log.
- The notebook går om du vill se den, den börjar om tjugo minuter, sa jag.
- Okey det blir perfekt, svarade hon och log emot mig.
Jag gick in till mitt rum, tog på mig mjukisar och en pösig vit T-shirt och hämtade några filtar.
När jag kom ut hade Emely på sig en vit T-shirt och mjukisshorts ifrån Hollister.
Hon hade även fixat två koppar varm choklad och popcorn.
Jag log emot henne och hon log tillbaka.
Vi satte oss i soffan även fast det var ungefär 15 minuter kvar tills filmen skulle börja.
Vi snackade om allt mellan himmel och jord när Emelys mobil ringde.
Hon tog upp mobilen och svarade.
- Hej mamma.
Hon log ett litet leende.

Emelys perspektiv:
- Hej gumman, hur är det? Frågade mamma.
- Bra, svarade jag och log även fast hon inte kunde se det.
Jag saknar familjen och alla kompisar även fast jag trivs bra här.
- Du jag tänkte fråga en sak, sa mamma.
- Mm okey, svarade jag.
- Annie vaknade ut av en mardröm nyss och hon vill verkligen att just du läser en saga för henne så kan du göra det lite snabbt?
Jag suckade.
- Varför måste just jag? Frågade jag.
- Jag vet inte, hon vill det eftersom hon förmodligen saknar dig.
- Okey, svarade jag och harklade mig.
- Tack, jag ska gå in med telefonen till henne, sa mamma.
Jag satte på högtalare så att jag slapp hålla mobilen vid örat.
- Jag måste berätta en saga för min syster, sa jag och suckade.
- Jag kan göra det om du vill, sa Liam och log.
Jag log tillbaka.
- Gärna.
Liam log och sen hörde jag Annie röst i telefonen.
- Hej!
- Hej, sa jag och log.
- Hej, sa Liam.
- Jag heter Liam, sa han sedan gulligt.
- Är du den som Emely sjunger med? Frågade Annie.
- Ja, svarade Liam och log emot mig.
- Vad heter du? Frågade han sedan.
- Jag heter Annie och jag är Emelys lillasyster, sa Annie nöjt.
- Hon gillar dig, viskade jag till Liam och log.
Han skrattade lite tyst.
- Okey, hej Annie, är det okey om jag berättar en saga för dig? frågade Liam.
- Ja! Utbrast Annie.
- Okey, vad vill du att den ska handla om?
- Prinsar och prinsessor!
Typiskt Annie, tänkte jag och log.
- Okey jag tror jag kan en, sa Liam och började berätta.
- Det var en gång en vacker prinsessa som bodde i ett slott. Hon hade vackert brunt hår och otroligt vackra ögon och hon sjöng som en ängel.
Hennes leende fick alla att bli glada och hennes glada personlighet lyste upp världen.
En dag reste prinsessan iväg för att kunna sjunga med några av skogen djur och då träffade hon en prins.
- Gillade prinsen att sjunga? Frågade Annie.
- Ja, han älskade det, svarade Liam.
- Hur såg han ut? Frågade Annie.
Man hörde på henne att hon verkligen gillade sagan.
- Prinsen hade brunt hår och bruna ögon, sa Liam.
- Berätta mer! Utbrast Annie.
Liam log och fortsatte berätta.
- Prinsen och prinsessan träffades och sjöng tillsammans med alla skogens djur ända tills det bara var dom och en liten flick kanin och pojk kanin kvar.
- Gillade kaninerna att sjunga? Frågade Annie.
- Japp, svarade Liam och sen fortsatte han.
- Prinsen och prinsessan var glada tillsammans så de bestämde sig för att gifta sig. Dom gifte sig och blev kung och drottning och fick en son och en dotter som blev prins och prinsessa.
- Vad hette prinsen och prinsessan? Frågade Annie.
- Johnatan och Annie, svarade Liam.
Jag log.
Han visste att mina syskon hette det och jag viste att det skulle göra Annie mycket glad att få vara med i en saga.
- Jag är en prinsessa och Logan är en prins! Utbrast Annie.
- Ja, svarade Liam och log.
- Berätta slutet, sa Annie glatt.
- Kungen och drottingen levde lyckliga i alla sina dagar, avslutade Liam.
- Åh vad bra, tack för sagan Liam! Utbrast Annie.
Jag log emot honom och han log tillbaka.
- Inga problem Annie, sa Liam.
Sen hörde jag mamma säga åt Annie att det var dags att sova.
- Tack Liam, sa hon sedan glatt.
- Inga problem, sa Liam.
- Hoppas att jag får träffa er två snart, sa mamma.
- Jadå, svarade jag.
- Det skulle vara jättetrevlig, svarade Liam.
Jag pratade med mamma en stund och sen la jag på.
Filmen började om några minuter.
Jag tänkte igenom sagan.
Den var gullig.
Jag hade lyssnat och kom att tänka på när jag var lika liten som Annie och brukade lyssna på mammas sagor.
Tanken fick mig att le.
Jag tänkte på sagan när jag plötsligt kom på det.
- Du Liam? Frågade jag.
- Ja? Svarade han.
Jag log emot honom och frågade min fråga.
- Jag är prinsessan och du är prinsen eller hur?



Tack för alla kommentarer! :)
Skulle ni kunna svara på en fråga åt mig? Behöver verkligen hjälp!
Färgglad eller ljusrosa/vit skolavslutningsklänning? :)


Our own fairytale, kapitel 21


- Du vet, älskar du fortfarande mig?
Jag nickade och såg ett leende sprida sig över hennes läppar.
- Ja, jag har aldrig slutat älska dig, sa jag.
- Även fast du inte älskar mig tillbaka så…
Jag avbröts av att Emelys läppar trycktes emot mina.
Först vart jag väldigt förvånad men sen besvarade jag kyssen.
Det var det bästa som hänt på länge.
Hela jag kände mig lycklig.
Emely drog sig försiktigt undan.
- Jag älskar dig Liam, det har jag alltid gjort men jag var en för stor idiot för att förstå det tidigare.

 Liams perspektiv:
Jag log emot Emely.
Hon hade sagt att hon älskade mig.
Äntligen.
Fast jag var fortfarande inte säker på en sak.
Är det vi nu?
Förvirrat reste jag mig och gick mot dörren.
Emely kollade konstigt och frågade på mig.
- Ge mig en minut, ehm… började jag.
- Jag måste tänka, sa jag sedan.
Hon nickade långsamt.
- På vad? Frågade hon sedan och log lite smått.
- Allt, sa jag och gick ut och stängde dörren efter mig.
På första och andra våningen i huset hade Big Time Rush bott med deras tävlande.
På tredje våningen hade Zayn och Louis bott med deras tävlande och på fjärde våningen bor jag och Niall med våra tävlande och på våningen ovan för oss hade Harry bott med hans tävlande.
Varje våning hade två lägenheter.
Och nu bor det bara folk i två av dem tio lägenheterna.
Det känns ganska konstigt.
Jag tog ett djupt andertag och började gå ner för trapporna medans jag ringde Zayn.
Jag behövde prata med honom.
Vad skulle jag säga?
Det hade jag ingen aning om men jag vet att jag måste snacka med nån.

Emelys perspektiv:
Dagarna gick och finalen närmade sig.
Idag är det fredag och imorgon är det lördag.
Dagen för finalen.
Jag ska sjunga två låtar, en valfri och en duett med Liam.
Samma sak ska Evelyn göra fast hon skulle sjunga en duett med hennes mentor Niall.
Söndagen då Liam kommit hem hade blivit både bra och dålig.
Den vart dålig då Liam gick för att tänka och bra när han kom tillbaka.
Jag visste inte riktigt vad han skulle tänka på men han älskade mig fortfarande och nu var det vi.
Även fast det nog inte var speciellt bra i längden.
- Emely kommer du?
Mina tankar avbröts av Liams fråga.
- Mm, svarade jag och kollade mig i spegeln en sista gång innan jag gick ut ur mitt rum.
- Du är vacker, som vanligt, sa Liam och log.
Jag log tillbaka.
- Tack, du med, sa jag.
Allt känns perfekt, Liam är perfekt.
Det hade tagit slut med Kieran när han åkte hem och jag insåg även vilken idiot jag var som var tillsammans med honom.
Han var inte i närheten av lika gullig som Liam.
Liam pussade mig på pannan och sen gick han ut i hallen.
Han, jag, Evelyn och Niall skulle ut och äta middag ikväll eftersom finalen är imorgon.
Det vill vi fira.

Evelyns perspektiv:
- Drick inte för mycket nu tjejer, vi vill inte ha nån baksmälla på scenen imorgon, sa Niall skämtsamt.
Jag, Liam och Emely skrattade och jag slog till honom lätt på armen.
- Vi ska bara äta middag vet du, sa jag och log.
- Jag vet, jag skojar bara ser du, sa Niall och log och pussade mig lätt på munnen.
Jag log.
Niall är den sötaste killen jag någonsin träffat.
Lyckligt kastade jag en blick mot Emely och Liam som gick hand i hand.
Jag log för mig själv.
Dom är perfekta för varandra.



Jag är tillbaka! :)
Tusen tack för alla kommentarer på kapitel 20 och alla "krya på dig"! :)
Ni är bäst, thank you! :)



Our own fairytale, kapitel 20


Jag skulle sjunga i finalen.
Tänk om jag faktisk vann hela tävlingen?
Och Kieran skulle åka hem.
Det kändes hemskt.
Men ändå bra på något sätt.
Alla förvirrade känslor kom tillbaka.
Fast den här gången var det annorlunda.
Den här gången visste jag.
Jag älskar Liam.
Oavsätt vad.


Emelys perspektiv:
Jag satt i soffan och kollade på någon konstig och tråkig talkshow när jag hörde en nyckel vridas om i dörren.
Förvirrat kollade jag mot dörren och såg den öppnas.
Då kom jag på att det var söndag och det var ju på en söndag som Liam skulle komma tillbaka.
Jag ser Liams söta ansikte och sen reser jag mig snabbt och springer fram till honom.
- Liam! Skrek jag överlyckligt och såg ett litet leende sprida sig över hans läppar.
Han hinner knappt släppa ner hans väska innan jag slänger mig i hans famn.
Jag drog in hans underbara doft och jag kände hans varma famn.
Äntligen.
- Om du bara visste hur mycket jag har saknat dig, sa jag tyst.
Jag kände Liam krama om mig lite hårdare.
- Jag har saknat dig sjukt mycket Emely och jag är ledsen, sa Liam tyst.
Sen slutade vi kramas och Liam stängde dörren innan han tog av sig sin jacka och sina skor.
Jag gick in i vardagsrummet medans Liam gick in på hans rum för att lämna hans väska.
På bara några sekunder var han ute igen.
I hans hand höll han en present.
- Här, jag hoppades att den kunde göra oss sams, sa han och log medans han gav mig den.
- Tack, sa jag och tog emot presenten.
Försiktigt började jag öppna den.
- Du behövde inte, jag tror vi är sams ändå, sa jag och log.
- Jag kanske inte behövde men jag ville, sa Liam och satte sig ner bredvid mig i soffan.

Liams perspektiv:
Det var skönt att vara hemma och ha Emely i min närhet igen.
Jag satt tyst och kollade på när hon öppnade presenten.
När hon tagit bort allt papper och öppnat den lilla asken kollade hon chockat på mig.
Jag log mot henne när hon tog upp silverarmbandet ur den lilla asken.
Det var ett runt silver armband med texten ”You are a shining star in every way and that’s why I love you”
Emely log mot mig och sen kände jag henne omfamna mig.
Jag besvarade kramen men den höll inte lika länge som jag ville.
Jag såg på medans hon försökte ta på sig armbandet.
- Här, låt mig hjälpa dig, sa jag och tog armbandet.
Hon log medans jag satte på henne armbandet.
Det passade perfekt.
- Tack Liam, det är verkligen jättefint, sa Emely.
- Inga problem, texten är ju sann, svarade jag.
Hon log emot mig.
- Jag är inte lik dom flesta tjejerna och vissa kan uppleva det dåligt och vissa kan uppleva det bra, sa hon.
- Fast jag bryr mig inte, jag är mig själv, sa hon sedan.
- Och det gillar jag med dig, sa jag.
Hon log.
- Dom flesta tjejerna skulle stavat sitt namn Emily men min mamma tyckte om Emely bättre, sa hon.
- Jag gillar det bättre när det stavas Emely faktiskt, det är mer unik så, sa hon sen.
- Du är unik, sa jag.
- På ett väldigt bra sett, la jag sedan till.
- Tack, det gör mig glad eftersom jag vill vara unik och inte som alla andra tjejer, sa hon.
Jag log mot henne och hon log emot mig.
- Du jag har en fråga, sa hon sedan.
- Okey, vad är det? Frågade jag lite nyfiket.
- Du kommer ihåg det du sa till mig en kväll före du åkte? Frågade hon.
Jag nickade.
- Du menar att jag sa att jag älskar dig? frågade jag sedan.
Emely nickade och log.
Jag kollade lite frågande på henne.
Vad är det med det egentligen?
- Gör du fortfarande det? Frågade hon.
- Vad?
- Du vet, älskar du fortfarande mig?
Jag nickade och såg ett leende sprida sig över hennes läppar.
- Ja, jag har aldrig slutat älska dig, sa jag.
- Även fast du inte älskar mig tillbaka så…
Jag avbröts av att Emelys läppar trycktes emot mina.
Först vart jag väldigt förvånad men sen besvarade jag kyssen.
Det var det bästa som hänt på länge.
Hela jag kände mig lycklig.
Emely drog sig försiktigt undan.
- Jag älskar dig Liam, det har jag alltid gjort men jag var en för stor idiot för att förstå det tidigare.


 

Tack för alla kommentarer!
Vad tycker ni?
Äntligen lite kärlek haha;)

Our own fairytale, kapitel 19


Jag reste mig och gick ut ur mitt rum.
Jag såg Kieran och Evelyn gå upp på scenen så jag gick också upp.
Vi stod bredvid varandra och väntade på att namnet på den första som gick vidare skulle ropas upp.
När namnet ropades upp visste jag inte hur jag kände mig inombords.


Emelys perspektiv:
- Evelyn Hamilton!
Jag kollade mot Evelyn, hon hade gått vidare.
I chock la hon händerna över munnen och sen kom Niall upp på scenen och kramade om henne.
Dom var så lyckliga tillsammas.
Varför kunde inte jag vara lycklig?
- Tack så hemsk mycket! Sa Evelyn glatt i mikrofonen som programledaren hade gett henne.
Jag log mot henne och hon log tillbaka innan hon och Niall gick av scenen.
Jag kollade ut mot publiken igen och kände nervositeten byggas upp.
Allt kändes så konstigt.
Jag stod här med Kieran.
Nån av oss skulle bli tvungna att åka hem.
Jag ville verkligen inte stå här med honom.
Det krossade mitt hjärta lite.
Han hade varit en idiot samtidigt som han varit väldigt gullig.
Jag kände hur en tår rann ner för min kind.
Det kändes så jobbigt.
Jag ville vara kvar men samtidigt ville jag inte att han skulle åka hem.
Jag kände hur Kierans hand försiktigt tog tag i min.
Och jag lät honom hålla min hand.
Sen tog jag ett djupt andertag och väntade på namnet på den som fick stanna kvar skulle ropas upp.
- Och den som får sjunga i finalen är…
Jag höll Kierans hand hårt.
- Emely Collins!
Det är mitt namn ju!
Hela jag vart chockad.
Jag släppte Kierans hand och la mina händer över min mun.
Tårarna kom strömmande ner för mina kinder.
Allt kändes så bra men samtidigt så dåligt.
Jag kände hur Kieran kramade om mig och sen log han mot mig när programledaren gav mig mikrofonen.
-Tack så mycket för alla röster, tack! Utbrast jag och log stort.
Mina tårar rann fortfarande ner för mina kinder.
Jag kramade om Kieran och sen gick jag av scenen.
Jag var kvar.
Jag skulle sjunga i finalen.
Tänk om jag faktisk vann hela tävlingen?
Och Kieran skulle åka hem.
Det kändes hemskt.
Men ändå bra på något sätt.
Alla förvirrade känslor kom tillbaka.
Fast den här gången var det annorlunda.
Den här gången visste jag.
Jag älskar Liam.
Oavsätt vad.



Tack för kommentarerna!
Och förlåt för att jag inte uppdaterade igår, livet kom ivägen om jag ska säga så;)
Kort kapitel I know men hoppas ni gillar det ändå:)
Ställ gärna en fråga i frågelådan:)


Our own fairytale, kapitel 18


- Det är lite svårt när jag inte ens kan lyssna på mitt hjärta utan att känna mig förvirrad ibland tusen olika känslor.
- Vilka känslor?
Jag hade inget svar på Liams fråga.
Jag var så förvirrad så att jag inte ens visste vad jag kände längre.
- Du och Kieran och allt bråk och tävlingen och du sa att du älskar mig.
- Okey, sa Liam tyst.
- Och du gav mig inte ens en chans att fundera över hur jag känner för dig innan du stack!
Jag kände mig riktigt arg just nu.
Allt kändes så fel.
- Hur känner du för mig nu? Exakt nu? Frågade Liam.
Tårarna rann ner för mina kinder och jag kunde inte stoppa dem.
- Jag hatar dig!

 Emelys perspektiv:
Jag stod framför spegeln och kollade på mig själv.
Lördagen var här och det var knappt en halvtimme kvar tills jag skulle stå på scenen och sjunga.
Jag hade en lång mörklila klänning med silverglittriga detaljer.
Mitt hår var utsläppt och fint borstat med några lockar.
På fötterna hade jag silverglittriga ballerinor och mitt smink var ganska naturligt.
Jag tog ett djupt andertag och gjorde mig mentalt redo för kvällens program när min mobil vibrerade.
Jag tog upp den och såg ett sms.
Jag hann inte kolla smset för ens mobilen vibrerade igen.
Två sms.
Det första var ifrån Evelyn.
”Lycka till Em! :D<3”
Jag log för mig själv och svarade på smset.
”Desamma Eve! :D<3”
Sen kollade jag det andra smset.
Det var ifrån Liam.
Vi hade inte pratat sedan dagen då jag sa att jag hatade honom.
Jag kunde fortfarande inte fatta att jag hade sagt det.
Det kändes så sjukt taskigt.
Jag kan inte hata honom, jag bara kan inte.
Jag hade varit riktigt arg på honom så jag hade bara sagt det för att det slank ur mig.
Jag kunde inte riktigt tänka då kändes det som.
Nervöst öppnade jag smset.
”Lycka till ikväll”
Det var det.
Det var ingen smilis, utropstecken, punkt eller hjärta, bara ett lycka till.
Jag suckade.
Han drev mig verkligen till vansinne och jag tror nog inte han är så värst glad heller efter det som hände.
Men jag måste försöka ställa allt till rätta.
Vi började så bra och sen vart allt fel.
Och det är det jag måste fixa.
Jag vill inte att allt ska vara fel.
Jag samlade mig lite och svarade på smset.
”Tack, ska du kolla?”
Någon minut senare fick jag ett svar ifrån Liam.
”Ja”
Snabbt kollade jag klockan innan jag svarade på smset.
Jag skulle på scenen om tio minuter.
”Hur mår din syster?”
Jag ville inte att konversationen skulle sluta.
”Bra, hon kom hem ifrån sjukhuset idag så nu sitter hela våran familj vid tv:n”
- Emely du ska på snart! Hörde jag någon ropa.
- Okey! Ropade jag tillbaka och sen svarade jag på smset.
”Okey skönt att höra”
Någon minut efter jag hade skickat smset fick jag ett svar.
”Mm, vad ska du sjunga för låt?”
Jag kollade mig snabbt i spegel och allt såg okey ut, sen svarade jag på smset.
”Du får se, jag valde låten och gjorde allt själv. Snälla lyssna noga, jag menar vart ända ord”
Efter jag hade svarat la jag ner mobilen och gick ut ifrån mitt dressingroom och mot scenen.
Snart var det dags för mig att stå på scenen.
Jag tog ett djupt andertag och sen började min film med saker ifrån veckan spelas upp.
Det sas på filmen att jag hade jobbat hårt själv eftersom Liam var tvungen att åka hem på grund av en sak som hänt inom familjen.
När filmen var slut så gick jag upp på den mörka scenen och ställde mig vid mikrofonen.
En spotlight kom på mig och musiken började spela.

What I thought wasn't mine
In the light
Was a one of a kind
A precious pearl

 When I wanted to cry
I couldn't cause I
Wasn't allowed

Gomenasai for everything
Gomenasai, I know I let you down
Gomenasai till the end
I never needed a friend
Like I do now

What I thought wasn't all
So innocent
Was a delicate doll
Of porcelain

When I wanted to call you
And ask you for help
I stopped myself

Gomenasai for everything
Gomenasai, I know I let you down
Gomenasai till the end
I never needed a friend
Like I do now

 Jag kollade ut mot publiken och såg väldigt många långsamt vifta med små lampor i takt med musiken.

What I thought was a dream
A mirage
Was as real as it seemed
A privilege

When I wanted to tell you
I made a mistake
I walked away


Jag kände en ensam tår rinna ner för min kind.
Allt jag kunde tänka på just nu var Liam.
Honom tänkte jag på genom hela låten.
Han hade sagt förlåt till mig och jag hade inte lyssnat.
Hur kunde jag vara så dum?
Gomenasai betyder förlåt på japanska.
Och förlåt är just det jag måste saga till honom.

Gomenasai, for everything
Gomenasai, Gomenasai, Gomenasai
I never needed a friend,
Like I do now

Gomenasai, I let you down
Gomenasai, Gomenasai,
Gomenasai till the end
I never needed a friend
Like I do now


När musiken tystnade så log jag emot publiken och tog emot deras applåder.
Sen gick jag av scenen.
Så fort jag klivit av scenen strömmade fler tårar ner för mina kinder.
Med snabba steg gick jag mot mitt dressingroom och tog upp min mobil.
Jag såg att jag hade fått ett sms från Liam.
Det hade jag fått för ett tag sedan, när jag väntade på att få gå på scenen.
”Okey jag ska lyssna noga eftersom du vill, lycka till igen”
Jag satte mig ner på en stol och tänkte precis ringa Liam när jag ångrade mig.
Tänk om det inte betydde något för honom?
Istället för att ringa la jag ifrån mig mobilen och bara satt tyst.
Tystnaden bröts av min ringsignal.
Jag tog upp mobilen och kände mitt hjärta banka snabbare och snabbare när jag såg Liams namn på skärmen.
- Hej, svarade jag och log.
- Du var fantastik! Utbrast Liam.
Jag skrattade lite samtidigt som några tårar rann ner för mina kinder.
Jag vet inte varför.
Förmodligen lyckotårar över att han inte verkade arg.
- Tack, sa jag.
- Jag, pappa, mamma, Ruth och Nicole röstar på dig bara så att du vet, sa Liam.
- Tack, sa jag igen.
Sen vart det tyst ett tag.
- Ehm jo jag tänkte på det du sa… började Liam efter en stunds tystnad.
- Mm? Frågade jag tyst.
- De att jag skulle lyssna på låten och jag tror jag förstår vad du menade, det är en jättefin text och om du verkligen…
- Emely! Hörde jag någon ropa.
- Vänta lite, sa jag till Liam.
- Ja? Ropade jag.
- Kom till scenen! Ropade rösten igen.
- Okey! Ropade jag tillbaka och sen satte jag mobilen vid örat igen.
- Jag måste gå Liam, kan du säga vad du ville säga snabbt?
- Det var inget speciellt, lycka till i omröstningen, sa Liam med en lite ledsen och nervös röst.
Sen hörde jag flera pipande toner.
Han hade lagt på.
Inom mig gjorde det ont.
Och jag vill veta vad han tänkte säga.
Kanske förstod han genom låten att jag verkligen ville säga förlåt?
Jag reste mig och gick ut ur mitt rum.
Jag såg Kieran och Evelyn gå upp på scenen så jag gick också upp.
Vi stod bredvid varandra och väntade på att namnet på den första som gick vidare skulle ropas upp.
När namnet ropades upp visste jag inte hur jag kände mig inombords.


Tack för kommentarerna! :)



Our own fairytale, kapitel 17


Jag hoppade in i duschen, borstade håret och tänderna och tog på mig nya rena kläder.
Mörka jeans, svarta ganska låga boots, en svart spetsbandeu och en svart blus.
Sen tog jag min mobil och gick ut i hallen.
När mobilen ringde så tryckte jag direkt på grön lur och svarade hej.
- Hej Emely.
Jag trodde att det var Evelyn som hade ringt men det var det inte.
Jag hörde en röst som fick mig att stelna till.


 Emelys perspektiv:
Jag sa inget, jag bara stod helt still tills jag hörde rösten igen.
Liams röst.
Rösten som hade sagt både att jag var en idiot och att han älskade mig.
Jag ville verkligen inte prata med Liam nu.
Han hade stuckit härifrån utan att säga hejdå.
Jag kände mig arg och sviken.
- Du hade ringt?
- Mm, svarade jag tyst.
- Var det något särskilt?
Liam lät nervös och trött.
Något särskilt?
Jag kunde inte hålla min ilska inom mig längre.
- Du stack utan att ens säga något till mig! Utbrast jag.
- Jag vet, förlåt, sa han tyst.
- Säg inte förlåt, det betyder inget! Sa jag.
- Det är bara ett dumt ord! Sa jag sedan.
Jag hörde Liam mumla ett okey till svars.
- Hur kunde du Liam? Frågade jag.
Allt var så konstigt.
Ena sekunden var jag en idiot som han stack ifrån och andra sekunden var jag talangfull och älskad.
Han gjorde mig verkligen förvirrad.
- Fö… började han men stoppade sig själv.
- Du gör mig jävligt förvirrad! Utbrast jag lite irriterat.
- Det är inte meningen, sa han tyst.
- Nä men du gör mig fortfarande förvirrad, det sista du säger till mig innan du sticker är att jag är en idiot men att du älskar mig när jag faktiskt har en kille redan, sa jag.
- Vet du hur förvirrande allt är?
- Jag förstår att du är arg, sa Liam.
- Arg? Jag… Liam…
Jag visste inte ens vad jag skulle säga.
Han verkade tro att ett litet ord kunde göra allt bra.
Ett ynka förlåt.
Visst det är inget fel med att han älskar mig.
Det är förvirrande men inte fel.
Felet är att han blir så arg på mig och sen helt plötsligt älskar mig och sen sticker och lämnar mig i sticket här utan att säga något.
Jag hörde Liams tysta andetag.
- Fattar du inte hur förvirrad du gör mig och förresten så lämnade du mig här med temat sorg och jag är vekligen inte bra på det här med känslor, sa jag.
- Du märker ju hur jag är nu, jag är sjukt förvirrad och jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra.
- Du kan klara det här bra, bara sjung ifrån hjärtat.
- Det är lite svårt när jag inte ens kan lyssna på mitt hjärta utan att  känna mig förvirrad ibland tusen olika känslor.
- Vilka känslor?
Jag hade inget svar på Liams fråga.
Jag var så förvirrad så att jag inte ens visste vad jag kände längre.
- Du och Kieran och allt bråk och tävlingen och du sa att du älskar mig.
- Okey, sa Liam tyst.
- Och du gav mig inte ens en chans att fundera över hur jag känner för dig innan du stack!
Jag kände mig riktigt arg just nu.
Allt kändes så fel.
- Hur känner du för mig nu? Exakt nu? Frågade Liam.
Tårarna rann ner för mina kinder och jag kunde inte stoppa dem.
- Jag hatar dig!


 

Tack för kommentarerna!
Dam dam daaaam.... ;)

Our own fairytale, kapitel 16


- Hallå Liam? Frågade jag när jag hade låst upp och gått in.
Jag fick inget svar så han är alltså inte här.
Jag suckade och sen kände jag min mage kurra.
Jag kom att tänka på att jag inte hade ätit någon frukost så jag gick i köket för att göra det.
Seriöst vart är Liam? Tänkte jag oroligt och när jag kom in köket fick jag mitt svar.
På köksbordet låg det en lapp ifrån Liam.
Och det verkade inte som om lappens innehåll var bra över huvud taget.


Emelys perspektiv:
Hej Emely, jag ville inte väcka dig så jag skriver den här lappen istället.
Jag var tvungen att åka hem till Wolverhampton ett tag eftersom min syster Ruth var med om en bilolycka igår kväll.
Förhoppningsvis så klarar hon sig med bara några skador och hon är inlagd på sjukhus nu, så du kanske förstår varför jag vill träffa henne.
Och jag är ledsen för det som hände igår.
Förlåt om jag sårade dig, du ska veta att det var verkligen inte det jag ville och jag förstår om du hatar mig just nu.
Och förlåt för att jag lämnar dig bara så här.
Men jag vet att du klarar av veckans låt själv, du är sjukt duktig.
Men utifall du skulle behöva lite hjälp så har jag pratat med Harry så det är bara och ringa han så hoppar han in som din mentor den här veckan.
Förlåt igen, även fast förlåt inte kan göra allt bra.
Efter allt så kanske det är bra om vi är ifrån varandra några dagar?
Jag är i alla fall hemma på söndag.
Ring om det är nått. //Liam
När jag läst lappen sjönk jag ner på en köksstol.
En ensam tår rann ner för min kind.
Jag visste inte vad jag skulle göra.
Liams syrra hade varit med om en bilolycka och det är hemskt, men det hemskaste för mig var att Liam hade stuckit.
Och han trodde jag hatade honom.
Visst han hade sårat mig och jag är fortfarande ganska arg på honom men jag kan aldrig någonsin hata honom.
Fast jag kände mig sviken.
Hur kunde han bara sticka sådär utan att ens säga hejdå?
Ännu en tår rann ner för min kind.
Jag tog upp mobilen och stirrade på en svarta skärmen.
Några tårar droppade ner på skärmen och jag torkade bort dem med min tröja.
Sen låste jag upp mobilen och slog in Liams nummer.
Jag satte mobilen vid örat och lyssnade efter signalerna.
Men dom kom aldrig.
Jag kom direkt till röstbrevlådan.
Jag kände hur jag blev argare och argare.
Kanske till och med lite panikslagen.
Jag visste att Liams mobil var avstängd, men jag ringde ändå gång på gång.
Varje gång kom jag till röstbrevlådan.
Efter ett tag gav jag upp och la ifrån mig mobilen på köksbordet och sen sjönk jag ner med armarna och huvudet på bordet och lät tårarna komma.

Liams perspektiv:
Jag hade klivit av flyget och pappa hade hämtat mig.
Just nu satt vi hemma och väntade på att min syster Nicole skulle komma så att vi kunde åka till Ruth på sjukhuset.
Stämningen var ganska ledsam och när jag satte på min mobil så såg jag att jag hade några missade samtal ifrån Emely.
Jag kände mig som en idiot eftersom jag inte tänkte ringa tillbaka.
Inte nu i alla fall.
Hon skulle säkert bara skrika och vara arg.
Vilket hon har rätt att vara.
- Hur går det för Emely som måste vara ensam hela veckan då? Frågade mamma plötsligt.
- Det går säkert bra, hon är duktig, svarade jag.
- Och Harry hoppar in som mentor om hon behöver hjälp, sa jag sen.
Mamma bara nickade.
- Du får ju åka till London tidigare om det behövs, sa mamma sedan.
- Hon klarar sig, sa jag och sen ringde det på dörren.
Mamma gick för att öppna och jag hörde henne prata med Nicole.

Emelys perspektiv:
Jag satt ensam i soffan och bläddrade igenom alla tv kanaler när min mobil ringde.
Idag hade jag inte orkat öva.
Jag hade bara varit hemma och tagit det lugnt.
Idag orkade jag inte bry mig.
Jag kände mig så arg och besviken.
För en sekund kände jag att jag vart lite nervös.
Tänk om det är Liam som ringer?
Men det var det inte.
Nervositeten försvann när jag såg Evelyns namn på skärmen.
- Hej, svarade jag och försökte låta glad.
- Hej, hur är det? Frågade hon.
- Bra, vadårå?
- Jag hörde att Liam hade åkt hem på grund av nått i hans familj, sa hon.
- Mm, svarade jag.
- Okey, men jag tänkte höra om du vill komma över till mig och Niall och käka middag?
- Gärna, svarade jag och kände mig lite gladare.
- Vi ska grilla, sa hon glatt.
- Åh vad gott, sa jag och kände hur hungrig jag egentligen är.
- Jag vet, sa Evelyn och skrattade lite.
- Men kom hit vid halv sju, sa hon sedan.
Vi pratade en stund till och sen la vi på.
Jag hoppade in i duschen, borstade håret och tänderna och tog på mig nya rena kläder.
Mörka jeans, svarta ganska låga boots, en svart spetsbandeu och en svart blus.
Sen tog jag min mobil och gick ut i hallen.
När mobilen ringde så tryckte jag direkt på grön lur och svarade hej.
- Hej Emely.
Jag trodde att det var Evelyn som hade ringt men det var det inte.
Jag hörde en röst som fick mig att stelna till.


 

 

Tack för kommentarerna och frågorna i frågelådan! :)
Det är bara att fråga på om du undrar något om novellen, novellbloggen eller mig:)

Our own fairytale, kapitel 15


- Men du fattar ju inte, allvarligt talat så är du korkad som går tillbaka till honom!
- Vad rör det dig? Varför bryr du dig ens?
Emelys röst lät väldigt arg.
- Hur dum är du? Frågade jag.
Hon bara kollade arg på mig.
- Fattar du inte?
- Nä jag fattar tydligen inte eftersom jag är så dum i huvudet, så förklara! Skrek hon.
- Jag fattar inte hur du inte kunnat märkt det, sa jag en aning förvånat.
- Men vad? Skrek hon.
- Jag älskar dig okey? Skrek jag och gick ut ur köket och upp på mitt rum och smällde igen dörren.


Emelys perspektiv:
Liam lämnade mig ensam och förvirrad i köket och några sekunder efter det hörde jag hans sovrumsdörr smälla igen.
Vad hände nyss? Frågade jag mig själv och sjönk ner på golvet.
Där satt jag riktigt länge med huvudet i händerna och väntade.
Jag väntade på att Liam skulle komma ut från sitt rum och förklara.
Jag fattade inte.
Hur kunde han älska mig?
Efter ett tag insåg jag att han inte skulle komma ut.
Jag reste sakta på mig och gick in i mitt rum som låg bredvid Liams.
Precis innan jag gick in på mitt rum så hörde jag honom snacka i telefon med någon.
Men jag orkade inte bry mig så jag stängde försiktigt dörren för att inte störa honom och sen la jag mig på sängen.
Jag somnade med sminket och kläderna på.

Liams perspektiv:
Min alarmklocka ringde tidigt nästa morgon.
Jag stängde snabbt av alarmet så att Emely inte skulle vakna.
Sen satte jag mig upp i sängen och kollade ut över mitt rum.
Min resväska låg öppen på golvet och i den låg några klädesplagg.
Jag reste mig och drog på mig ett par mjukisar och en T-shirt innan jag gick fram till garderoben och tog ut lite kläder som jag slängde i resväskan.
Jag packade ner allt jag behövde och sen stängde jag väskan och bar ut den i hallen.
Så tyst som jag kunde fixade jag frukost och sen kollade jag klockan.
07.13.
Jag måste vara på flygplatsen 07.45 och mitt flyg går 09.45.
Jag suckade tyst.
Allt kändes så fel.
Precis allt.
När jag hade ätit upp min frukost diskade jag och sen gick jag mot Emelys dörr.
Jag tvekade ett tag innan jag försiktigt öppnade dörren och fann henne sovandes i sängen med kläder och smink på.
Jag log lite för mig själv.
Vad söt hon är, tänkte jag medans jag försiktigt smög fram till henne.
Jag la hennes täcke över henne och gav henne en puss på kinden.
- Hejdå, viskade jag och gick sen ut ur hennes rum med tårar som brände bakom ögonlocken.

Emelys perspektiv:
Jag vaknade och satte mig upp i sängen.
Jag sträckte mig efter mobilen och tänkte att jag måste ha vaknat tidigt eftersom Liam inte hade varit in och väckt mig som han alltid brukar göra vid åtta eller nio.
Jag kollade klockan och såg att den var 10.57.
- Fan, sa jag tyst för mig själv och ställde mig upp ur sängen.
Då märkte jag att jag fortfarande hade kläder och smink på mig.
Liam måste ha försovit sig också, tänkte jag medans jag gick in i hans rum.
Men han var inte där.
Sängen var bäddad och allt var snyggt och prydligt men Liam var inte där.
Fundersamt gick jag ut i hallen och kollade efter hans skor och jacka men de fanns inte där.
Vart har han gått? Frågade jag mig själv och gick in i mitt rum igen.
Han kanske har gått till övingslokalerna?
Jag tog min mobil och gick ut i hallen.
Snabbt drog jag på mig mina skor och gick ut och låste dörren efter mig.
Sen sprang jag ner för alla trappor och in i huset med övingslokalerna.
Jag hörde dämpad musik komma ifrån olika rum.
Idag är det måndag och alla är fullt uppe i att lyssna på olika låtar och välja en att sjunga.
Eller alla och alla.
Kieran och Evelyn.
I lördagens tävlig hade Chloé åkt ut.
Temat då var glädje, min speciallitet och temat denna vecka är sorg.
Jag är verkligen inte bra på det här med känslor, tänkte jag medans jag kollade runt i huset med övingslokalerna.
Jag hittade inte Liam någonstans och ingen hade sätt honom så jag bestämde mig för att gå hem igen.
- Hallå Liam? Frågade jag när jag hade låst upp och gått in.
Jag fick inget svar så han är alltså inte här.
Jag suckade och sen kände jag min mage kurra.
Jag kom att tänka på att jag inte hade ätit någon frukost så jag gick i köket för att göra det.
Seriöst vart är Liam? Tänkte jag oroligt och när jag kom in köket fick jag mitt svar.
På köksbordet låg det en lapp ifrån Liam.
Och det verkade inte som om lappens innehåll var bra över huvud taget.



Tack för kommentarerna! :)
Om ni har frågor så får ni gärna ställa dem i frågelådan i menyn:)


Our own fairytale, kapitel 14


Liam försökte slita sig loss ifrån killarnas grepp för att slå till Kieran men han lyckades inte.
Jag kände plötsligt en tår rinna ner för min kind.
Och en till.
Och ännu en.
Sen kände jag Zayn varma famn.
- Ta det lugnt, viskade han lugnande i mitt öra och hans armar omfamnade mig.
Jag la mitt huvud på hans bröstkorg och kramade om honom lätt.
Jag kände mig så förvirrad.


Liams perspektiv:
- Aj, sluta, sa jag irriterat och drog mig bort från Emely.
Hon satt och försökte smörja på nån salva runt och på mitt blåa öga.
- Sitt still Liam, jag vet att det gör ont och jag är ledsen, sa hon tyst.
- Det är inte ditt fel, sa jag.
Jag satt still medans hon smörjde på lite mer av salvan.
Det sved ganska mycket.
- Hur mår du? Frågade Emely tyst.
- Bra, svarade jag och log lite.
Hon log som svar.
- Tack förresten, sa hon och log större.
- För vad? Frågade jag.
- Du vet, för att du hjälpte mig på festen, sa hon.
- Inga problem, för dig kan jag ta hur många blåtiror som helst, sa jag och såg henne le.
Vi satt i vår lägenhet.
Allt var mörkt och tyst.
Det ända lyset som fanns var en liten golvlampa som stod en bit bort.
Ganska mysigt, tänkte jag.
Alla var nog kvar på festen eftersom klockan bara var några minuter över midnatt och det är nog anledningen till varför det är så tyst i huset med alla lägenheterna.

Några dagar senare

- Hej, sa jag och stängde dörren efter mig.
- Hej, mumlade Emely till svar.
Jag kollade mig runt men jag såg henne inte så jag gick in i köket för att sätta ner maten som låg i matkassarna som jag hade handlat.
Då såg jag Emely sitta vid köksbordet med hennes mobil.
Fundersamt plockade jag in all mat i kylskåpet och alla köksskåp.
Jag hörde hennes sms signal fler gånger.
- Vem sms:ar du med? Frågade jag efter ett tag.
- Kieran, svarade hon tyst.
Jag kände hur arg jag blev.
Varför sms:ar hon med honom?
- Han är inte värd din tid efter det han gjorde, sa jag och försökte att inte låta arg.
- Jag vet men alla par bråkar väl nån gång? Sa hon.
- Vi har i stort sätt löst det, sa hon sedan.
Jag tog ett djupt andertag.
- Varför? Frågade jag.
- Därför att jag gillar honom.
- Men han gillar inte dig, han bara gillar att du gillar honom, sa jag irriterat.
- Men ge dig Liam, sa hon allvarligt.
- Det är sanningen, sa jag surt.
- Det är inte sanningen, sa hon.
- Nähä så varför går han och kysser andra tjejer då? Frågade jag.
- Det gör han inte, sa Emely.
- Jo, svarade jag ganska tyst.
- Liam han gör inte det och vi gillar varann så snälla låt det vara! Utbrast hon.
- Om du inte tror mig kolla facebook, Chloé har lagt ut några bilder från festen och man ser tydligt på några bilder hur han kysser andra tjejer än dig.
Med dom orden smällde jag igen ett köksskåp och la sen undan plastpåsarna.
Emely satt tyst en stund.
- Jag tror dig inte, sa hon.
Då kände jag hur arg jag blev.
- Och jag älskar honom, sa hon sedan.
- Emely du är en sån jävla idiot! Nästan skrek jag argt.
Hon kollade chockat på mig.
Det var inte meningen att jag skulle säga det där men det var så jag kände.
- Durå? Frågade hon sedan med en både arg och chockad röst.
- Jag går i alla fall inte tillbaka till mina otrogna ex! skrek jag.
- Fattar du inte? Frågade jag.
Emely bara kollade på mig.
- Han bryr sig inte om dig och det är därför han går bakom ryggen på dig!
- Liam vafan är det med dig? Varför är du så arg hela tiden?
- Jag vill inte att du ska bli sårad men du är för dum för att inse det! Skrek jag tillbaka.
Jag såg en ensam tår rinna ner för hennes kind.
- Om du inte vill att jag ska bli sårad varför kallar du mig idiot då? Frågade hon.
- Därför att du beter dig som en, sa jag argt.
- Vad gör inte du nu då Liam?
Allt skrikande fick mig att vilja gå härifrån.
Men jag stannade.
- Men du fattar ju inte, allvarligt talat så är du korkad som går tillbaka till honom!
- Vad rör det dig? Varför bryr du dig ens?
Emelys röst lät väldigt arg.
- Hur dum är du? Frågade jag.
Hon bara kollade arg på mig.
- Fattar du inte?
- Nä jag fattar tydligen inte eftersom jag är så dum i huvudet, så förklara! Skrek hon.
- Jag fattar inte hur du inte kunnat märkt det, sa jag en aning förvånat.
- Men vad? Skrek hon.
- Jag älskar dig okey? Skrek jag och gick ut ur köket och upp på mitt rum och smällde igen dörren.



Tack för kommentarerna och detta med träningshelgen och allt gäller fortfarande! :)
Läs om varför uppdateringen kan vara dålig här: http://britishboybandstories.blogg.se/2012/april/traningshelg.html
Men nu är det mer drama igen... dam dam daaaam!
Haha hoppas ni gillar det;)


Our own fairytale, kapitel 13


Vi stod med våra drickor och kollade ut över dansgolvet.
Många dansade till den höga musiken och många såg ganska fulla ut.
Själv så planerade jag inte att bli full, jag har ju liksom bara en njure så det är inte det smartaste att drick så mycket, tänkte jag och fortsatte kolla ut över dansgolvet.
Då såg jag något som jag verkligen inte ville se.


Liams perspektiv:
Musiken dunkade högt och det gjorde ont inom mig när jag såg Kieran och Emely kyssas.
Jag vände mig om och började gå och sen kände jag en hand på min axel.
Jag vände mig om och där stod Zayn.
- Vart ska du? Frågade han.
- Hem, svarade jag bestämt.
- Men kom igen, låt inte det där förstöra din kväll! Sa Zayn och drog med mig in i lokalen igen.
Jag suckade först men sen bestämde jag mig för att ha kul.
Men jag kunde inte låta bli att kolla på Emely då och då.
Hon stod alltid med Kieran och han började se ganska så full ut vid det här laget.
Jag kände hur arg jag blev varje gång han kysste eller rörde henne.
Jag vet att hon kommer bli sårad förr eller senare och jag vill helt enkelt inte att det ska hända.
Zayn och jag träffade Harry och några andra och sen stod vi och snackade ett tag.
Jag kunde fortfarande inte låta bli att kasta några blickar på Emely då och då.
Kieran höll ett stadigt grepp om hennes arm.
- Släpp mig, hörde jag henne säga och sen såg jag henne försöka ta sig loss ur greppet.
Kieran släppte henne inte, han bara tryckte henne närmare sig och jag såg henne streta emot.
- Ge dig Kieran, sa hon irriterat.
Han sa inget, han bara försökte kyssa henne men hon drog sig undan.
Kieran släppte henne och jag kollade tillbaka mot Zayn och dom andra.
Louis kom och började snacka med oss.
I bakgrunden kunde jag höra Emely.
- Kieran sluta.
Jag vände min blick mot Emely och Kieran igen och såg att han höll hennes händer och försökte kyssa henne på nacken och halsen.
Emely försökte backa undan men han höll fast henne.
- Kieran allvarligt sluta! Sa hon lite argt och drog sig undan.
- Vad är det? Frågade Kieran med en ganska konstig röst.
- Kan du bara sluta hålla på så där, jag är inte på humör nu, sa hon.
- Vad? Frågade han och började kyssa henne på nacken och halsen igen.
- Allvarligt! Sa hon irriterat och backade undan.
Han mumlade något och la en av hans händer på hennes mage och förde den uppåt.
- Ge dig! nästan skrek hon och tog bort hans hand.
Han försökte kyssa henne men hon drog sig undan.
- Kom med hem till min lägenhet, sa han och försökte dra med sig henne.
Jag kände mig illamående inombords.
- Nej, ge dig! skrek hon.
- Kom bara! Skrek han.
- Nej! Skrek hon tillbaka och han höll henne i ett hårdare grepp.
Hon försökte dra sig ur greppet men det gick inte bra.
- Släpp! Skrek hon.
Jag kunde inte bara stå och se på längre.
Med bestämda och arga steg gick jag fram till dem och knuffade till Kieran så att han släppte taget om Emely.
- Hon har sagt nej, låt henne vara! Sa jag argt.

Emelys perspektiv:
Kieran reste sig upp och Liam föste mig bakom honom.
Kieran höjde hans hand men Liam knuffade till honom igen.
Den här gången ramlade han inte.
- Hon är min flickvän inte din så dra, sa Kieran argt.
- Jag bryr mig inte, hon är min vän och hon har sagt nej så du kan dra, sa Liam bestämt.
- Glöm det, sa Kieran och tog ett steg mot Liams vänstra sida för att ta tag i mig men Liam ställde sig i vägen.
- Låt henne vara, sa han argt.
Jag kände mitt hjärta slå snabbare och snabbare.
Helt ärligt så var jag rädd.
Kieran höjde hans hand och nästa sak jag såg var att han slog till Liam vid ena ögat.
Liam backade lite av slaget och jag la chockat mina händer för min munn.
- Låt honom vara Kieran! Utbrast jag och tog tag i hans armar.
- Kom, fräste han.
- Nej jag vill inte, jag har ju sagt det, svarade jag och kände han ta ett hårt grepp om mina armar.
- Släpp, sa jag bestämt men det gjorde han inte.
- Kom, sa han igen.
- Lugna ner dig, jag tänker inte komma nu, sa jag och försökte dra mig loss.
Det gick inte.
- Släpp henne, hörde jag Liam plötsligt säga och sen knuffade Liam bort Kieran och ställde sig framför mig.
Kieran slängde sig argt mot Liam och Liam var redo att slå till honom när plötsligt ett par armar tog tag i dem båda.
Anthony, Matthew och Evan drog tillbaka Kieran och Zayn, Louis och Harry drog tillbaka Liam.
Jag kände mitt hjärta banka snabbare och snabbare.
- Jag ska döda dig! skrek Kieran åt Liam i ren frustration.
Liam försökte slita sig loss ifrån killarnas grepp för att slå till Kieran men han lyckades inte.
Jag kände plötsligt en tår rinna ner för min kind.
Och en till.
Och ännu en.
Sen kände jag Zayn varma famn.
- Ta det lugnt, viskade han lugnande i mitt öra och hans armar omfamnade mig.
Jag la mitt huvud på hans bröstkorg och kramade om honom lätt.
Jag kände mig så förvirrad.



Tack för kommentarerna!
Dam dam daaam, slagsmål och drama;)
Hoppas ni gillar det! :)

Jag fick en fråga i kommentarerna av Malin.
Hon frågade om hon fick tipsa om min blogg på hennes blogg och svaret är såklart ja! :)
Jättekul att du vill göra det Malin! :)
Länka gärna blogginlägget sen så jag får se:)
Sjukt kul, blir så glad! :D


Our own fairytale, kapitel 12


- Så du gillar honom? Frågade jag tyst.
- Jag tror det, sa hon och log.
- Kul för dig, så vi har ett nytt par här i tävlingen? Frågade jag lite retsamt.
- Nej! Utbrast hon och skrattade.
Jag log emot henne.
- Inte än i alla fall, sa hon sen.


 Emelys perspektiv:
Tiden gick och vi var nu uppe i vecka fem.
Matthew Johnson, Evan Baynes, Lucy Davies och Megan Chamerlain hade åkt ut och kvar fanns nu jag, Evelyn Hamilton, Kiearan Andrews, Chloé Campbell och Anthony Huxley.
Veckans tema var ballader eller lugna låtar och jag och Liam hade kommit överense om att jag ska sjunga ”A thousand years” av Christina Perri.
Idag är det lördag och om bara nån timme så ska jag stå på scenen och hoppas på att alla låter mig stanna.
Det här är min dröm och jag vill verkligen att den ska bli sann.
Med en lång röd klänning klev jag ut ur provhytten och såg Liam kolla på mig.
- Wow, sa han och log.
Jag skrattade lite och snurrade runt ett varv.
- Hur ser jag ut? Frågade jag sedan.
- Du ser jättevacker ut, sa Liam och log.
- Tack, sa jag och sprack upp i ett leende.
- Hur känner du dig? frågade han sedan.
- Som en prinsessa, sa jag och skrattade.
- Du ser ut som en, sa Liam och log.
- En riktigt vacker prinsessa, sa han sedan.
- Tack, sa jag och log.

Liams perspektiv:
Emely sjöng lika bra som hon såg ut och hon fick stanna.
Publiken och alla älskar henne.
Anthony Huxley åkte ut.
Nu är det bara en kille kvar.
Kieran Andrews.
Killen som jag verkligen inte tycker om.
Visst han sjunger bra men han och Emely har träffats flera gånger och hon gillar honom och jag tror att hon kommer bli sårad i slutet.
Men det finns inget jag kan göra åt det.
Emely är kvar i tävlingen.
Det är också Evelyn och Chloé.
Nästa tema var glädje.
Jag vet att Emely kan klara det, glädje och tempo är ju hennes sak.
Hon äger scenen.
Vi måste bara hitta en bra låt som uttrycker glädje.

Några dagar senare

Emelys perspektiv:
- Kommer du Liam? Frågade jag och drog på mig mina svarta klackar.
Fredagkväll och en fest hölls för alla tävlande och alla som varit med och tävlat.
Alltså kom alla som åkt ut tillbaka för att vara med på festen.
- Vänta lite! Ropade Liam.
Jag suckade och tog på mig min jacka.
Jag drog jackan över min blommiga klänning.
Mitt hår var bara igenomborstat och smått lockat och mitt smink var ganska naturligt.
- Kom nu snälla Liam! Ropade jag.
Han tar ju längre tid än en vanlig tjej, tänkte jag och skrattade för mig själv.
Sen kom han äntligen.
Han såg väldigt bra ut faktiskt.
En vit farfarströja, en svart kavaj av något mjukt tyg och mörka jeans.
- Redo mr. allt-måste-vara-perfekt? Frågade jag retsamt.
- Ha ha, sa Liam ironiskt och skrattade.
Sen gick vi ut och låste dörren efter oss.

Liams perspektiv:
Jag och Emely gick in i festlokalen och hängde av oss våra jackor.
Musiken var hög och man kunde känna hur det luktade lite svagt av sprit.
Jag och Emely var på väg mot drickorna när vi mötte Evelyn och Niall som gick hand i hand.
Jag log för mig själv.
Dom är så söta tillsammans.
Sen mötte vi Zayn.
- Tjena! Ropade han för att överrösta musiken.
- Tjena! Ropade jag tillbaka och log.
- Vart är Chloé då? Frågade jag.
- Där borta och snackar med några! Ropade Zayn tillbaka.
Man var tvungen att ropa för att höras.
Jag nickade och sen fortsatte jag, Emely, Niall, Evelyn och Zayn gå mot drickorna.
Då kom Kieran och hälsade på oss.
Han pussade Emely på kinden och la sin arm runt hennes midja.
Jag suckade och sen kände jag Zayns hand på min axel.
- Chilla, som jag sa så kommer allt ordna sig, sa han.
Jag nickade och tog nått att dricka.
Sen gick jag iväg med Zayn en stund.
Vi stod med våra drickor och kollade ut över dansgolvet.
Många dansade till den höga musiken och många såg ganska fulla ut.
Själv så planerade jag inte att bli full, jag har ju liksom bara en njure så det är inte det smartaste att drick så mycket, tänkte jag och fortsatte kolla ut över dansgolvet.
Då såg jag något som jag verkligen inte ville se.



Tack för alla kommentarer och nu börjar det bli lite mer drama så jag hoppas ni gillar det! :)


Our own fairytale, kapitel 11


Jag såg Nialls namn på skärmen och jag tryckte jag på svara även fast jag inte hade lust att snacka med nån just nu.
- Hej Liam här, svarade jag.
- Tjena, sa Niall.
- Du jag måste snacka med dig, sa han sedan och lät mer allvarlig.
- Okey, om vad? Frågade jag.
- Ehm… jag måste berätta en sak.

Nialls perspektiv:
- Vad? Frågade Liam nyfiket men oroligt.
- Jag… började jag och kände hur hela jag skakade.
- Du vad? Frågade Liam.
- Har det hänt nått? Frågade han oroligt.
- Typ, svarade jag tyst.
- Vad? Frågade Liam ännu mera oroligt.
Varför var han så orolig?
- Jag bjöd ut Evelyn, sa jag snabbt.
- Va!? Sa Liam förvånat.
- Vad svarade hon? Frågade han sedan nyfiket.
- Hon sa ja, sa jag och kände hur hela jag skakade mer.
Jag skakade av lycka.
- Åhh vad gulligt, grattis Niall! Sa Liam glatt.
Jag skrattade lite.
- Äntligen, man ser på dig att du gillar henne mycket, sa Liam.
- Mm, svarade jag och log stort.

Liams perspektiv:
När jag och Niall hade lagt på så la jag mobilen i fickan och sjönk ner längst väggen.
Jag suckade och la mitt huvud i mina händer.
Då hörde jag dörren öppnas och jag ställde mig snabbt upp och log ett falst smile.
Massa tankar om varför alla skulle lyckas i kärlek förutom jag flög runt i huvudet när Emely kom in i köket.
- Hej, sa hon och log ett av de vackraste leendena någonsin.
Och jag vet att det inte var på grund av mig.
- Hej, svarade jag tyst och gick och satte mig vid köksbordet.
- Hur är det? Frågade Emely.
- Bra, hurså?
- Du verkar nedstämd, sa hon.
- Vill du ha en kopp te? Frågade hon sen.
- Visst, svarade jag och sen hörde jag henne sätta på tevattnet.
- Varför är du nedstämd Liam? Frågade hon försiktigt.
- Jag är inte nedstämd, bara trött, ljög jag.
- Jag är förresten ganska glad, sa jag sedan.
- Okey vadårå? Frågade Emely.
- Niall bjöd ut Evelyn och hon sa ja, sa jag.
- Va!? Utbrast Emely förvånat och jag hörde henne tappa en tekartong i golvet.
- Jajamän, sa jag och log lite smått för mig själv.
- Det är ju underbart, dom passar verkligen bra tillsammans, sa Emely.
Jag hörde henne ta fram tekoppar och hälla upp vattnet.
Sen satte hon sig mitt emot mig och gav mig min tekopp.
- Hur visste du vilken tesort jag ville ha? Frågade jag förvånat.
- Jag har bott med dig ett tag nu Liam så jag vet, sa hon och log.
Jag log och drack försiktigt en klunk av mitt varma te.
- Så du och Kieran var på bio? Frågade jag och försökte låta glad även fast det gjorde riktigt ont att säga orden.
Hon nickade.
- Hade du kul? Frågade jag.
- Japp, Kieran är verkligen trevlig att umgås med, sa hon och smålog.
Jag nickade och höll alla mina sårade känslor inom mig.
- Så du gillar honom? Frågade jag tyst.
- Jag tror det, sa hon och log.
- Kul för dig, så vi har ett nytt par här i tävlingen? Frågade jag lite retsamt.
- Nej! Utbrast hon och skrattade.
Jag log emot henne.
- Inte än i alla fall, sa hon sen.



Tack för kommentarerna!



Tidigare inlägg Nyare inlägg