Smset blev långt och jag låg länge med mobilen i handen.
Just när jag trodde att han aldrig skulle ringa så gjorde han det.
Ett leende spred sig över mina läppar när jag svarade.
Men leendet försvann lika fort som det kom.
- Jag är inte okey Emely, jag mår inte bra, jag är förvirrad och mitt hjärta är krossat men jag lever.
Och med dem orden la han på.

Emelys perspektiv:
Förvirrad av mina egna tankar så somnade jag gråtandes.
Och när jag vaknade nästa morgon av alarmet så upptäckte jag av kudden var fuktig av alla tårar.
Jag suckade och låg kvar en stund i sängen innan jag tvingade mig själv att kliva upp och göra mig iordning för skolan.
Det är trots allt bara tisdag.
Mörka jeans och en vit stickad tröja fick duga.
Jag åt en macka och drack ett glas juice innan jag gick och borstade håret och sminkade mig.
Jag såg riktigt trött ut men sminkningen gjorde det lite bättre.
Mamma hade förmodligen åkt till jobbet och lämnat av Johnny och Annie på vägen eftersom huset var tomt och tyst.
Jag tog min väska och slängde den över axeln, tog på mig mina skor och min jacka och sen gick jag ut.
Jag låste och sen började jag gå emot skolan.
Plötsligt hörde jag röster bakom mig.
Jag vände mig om och såg Kieran och hans gäng.
Snabbt ökade jag takten på stegen och fokuserade med min blick rakt fram.
- Emely! Ropade han.
Ignorera det, tänkte jag för mig själv och gick ännu snabbare.
- Collins! Ropade han.
Nu sprang jag nästan.
Jag ville vända mig om och kolla hur nära han var men jag gjorde det inte.
Så fort jag kunde gick jag emot skolan och när jag öppnade dörren till skolan så kände jag hur någon stod bakom mig.
Jag sneglade bakåt och såg Kieran.
Jag ryckte upp dörren och gick in.
Han följde efter mig och ropade mitt namn men jag brydde mig inte.
Men när han tog tag i min arm så vände jag mig om.
- Vad vill du? Nästan skrek jag.
- Jag vill säga förlåt, sa han och kollade mig rakt i ögonen.
Den snälla och omtänksamma killen som fanns inom honom kollade nu på mig.
Första gången jag träffat honom, pratat med honom och kysst honom så hade han varit den jag vet att han egentligen är.
Snäll, rolig och omtänksam.
Sen hände något.
Alla har vi en mörk sida och hans mörka sida tog över honom och gjorde honom kaxig och elak.
Jag vart nästan hypnotiserad av dem fina och snälla ögonen.
Men bara nästan.
Bara för att han kollade på mig med en viss blick så betyder det inte att han har blivit sig själv igen.
Jag kan fortfarande inte glömma hur förjävlig han har varit emot mig.
Jag kollade tillbaka på honom och frågade varför han ville säga förlåt.
- Jag har varit en riktigt taskig och jobbig person emot dig och jag vet inte varför, förmodligen avundsjuka, sa han.
- Du och Liam hade ett speciellt sätt att kolla på varandra ända sedan början och jag antar att även fast du var min så vart jag avundsjuk.
Jag stod tyst och lyssnade på hans ord.
- Så förlåt för allt jag gjort, jag är egentligen inte sån här, jag är schysst när jag inte är avundsjuk, sa han och kollade på mig.
- Jag vet, sa jag tyst.
- Så förlåt, jag ska va mig själv i framtiden, sa han.
- Det kommer man längst på, sa han sedan.
Jag nickade långsamt och log.
- Vänner? Frågade han och sträckte fram handen.
- Vänner, konstaterade jag och skakade hans hand med ett leende.
- Bra, jag antar att vi ses nån gång då, sa han och log.
Jag nickade.
- Och lycka till med Liam, ni passar, sa han och började gå ifrån mig.
De sista han sa gjorde ont.
Han lämnade mig själv mitt i skolan med mina tankar.
Tankarna på Liam.
Jag ville gråta.
Men jag gjorde det inte.
Fast något inom mig kändes bra.
Kieran är sig själv och vi är vänner.
Om bara Liam kunde komma tillbaka så skulle allt vara perfekt.