Jag gick förbi henne och slängde ner några saker i min resväska och stängde den.
Hon kollade på mig med en undrande blick.
- Jag är trött på det här, sa jag argt.
Jag tog min resväska och började gå mot dörren.
Innan jag gick ut så vände jag mig om och kollade på henne.
- Och därför är det slut mellan oss Emely, sa jag och gick ut och smällde igen dörren efter mig.

 Emelys perspektiv:
Något brast inom mig.
Det kändes som om jag hade blivit sparkad hårt i magen.
Det gjorde ont och inte bara i magen, överallt.
Hela kroppen gjorde ont.
Inte ont som om du gjort illa dig mer som en äcklig känsla av tomhet som dunkade i hela kroppen.
- Va? Fick jag fram men Liam hade redan gått ut igenom dörren.
- Liam! Skrek jag och sprang fram till den stängda dörren.
- Liam sluta, du kan inte göra såhär! Skrek jag och slog mina nävar emot dörren i ren frustration.
- Liam, fick jag viskande fram innan gråten tog över.
Sakta gled jag ner längst dörren och bara satt där och grät och skrek.
Vad har jag gjort?
Jag är så sjukt dum i huvudet, tänkte jag.

Liams perspektiv:
Snön rykte åt alla håll.
Snöstorm passar ju jättebra just nu, tänkte jag ironiskt.
Jag var tvungen att kisa för att se något.
Inte en människa var ute.
Det är fortfarande ljust men det blir mörkt om bara någon timme.
Klockan är ungefär två.
Steg för steg.
Snön knarrade under mina skor och tårarna gjorde det ännu svårare att se än det redan är.
Husen stod tysta och mörka eftersom alla är i skolan eller på jobbet.
Jag stannade och såg mig runt.
Jag är fortfarande dålig på att hitta här i Canterbury även fast jag har varit här ungefär en vecka nu.
Var ska jag gå?
Vad ska jag göra?
Frågorna var många medans jag sakta fortsatte gå i snön.
Tårarna rann ner för mina kinder.
De kalla tårarna.
Vafan håller jag på med egentligen?
Jag befinner mig i en främmande stad bara för en korkad sak som kallas kärlek.
Förtvivlad sjönk jag ner på en iskall parkbänk.
Med skakande händer tog jag upp min mobil ur fickan och slog Zayns nummer.
Det gick två toner innan han svarade.
- Tja!
Han lät glad, det är rena motsatsen till mig.
Jag är arg, besviken, förvirrad och förtvivlad samtidigt som jag är arg på mig själv men ändå på Emely.
Allvarligt talat så vet jag inte hur jag exakt känner mig just nu.
- Hej, mumlade jag med en skakig och gråtfylld röst.
- Vad är det Liam? Frågade Zayn med en orolig ton.
Han märker alltid när något är fel.
Men jag orkar inte berätta.
- Kan du kolla när nästa flyg går ifrån Canterbury till London? Frågade jag.
- Ska inte du hem om två veckor? Frågade Zayn förvirrat.
- Nej, svarade jag.
- Men Liam allvarligt vad ha… började Zayn.
- Bara kolla flyg! Nästan skrek jag.
- Visst jag smsar dig när jag hittar nått, sa Zayn tyst.
- Tack, fick jag fram med en röst fylld med sorg.
Jag la på och la ner mobilen i fickan.
Sen lutade jag mig bakåt på parkbänken och la händerna på huvudet och skrek samtidigt som jag bara grät ut riktigt.

Tack för kommentarerna och förlåt för hemsk uppdatering men jag har så sjukt mycket nu så här precis innan sommarlovet!