- Och lycka till med Liam, ni passar, sa han och började gå ifrån mig.
De sista han sa gjorde ont.
Han lämnade mig själv mitt i skolan med mina tankar.
Tankarna på Liam.
Jag ville gråta.
Men jag gjorde det inte.
Fast något inom mig kändes bra.
Kieran är sig själv och vi är vänner.
Om bara Liam kunde komma tillbaka så skulle allt vara perfekt.

Liams perspektiv:
Jag satt på flyget, snart hemma i London.
Jag kände mig som hemsk person som bara stack men jag orkade inte mer bråk.
Hon skulle alltid bråka över något.
Jag suckade tungt och försökte glömma Emely.
Det gick inte.
Såklart.
Någon ropade ut igenom högtalarna att vi snart skulle landa.
Jag tog på mig bältet och gjorde mig iordning för att landa.
Jag lyckades få ut Emely ur mina tankar.
En stund i alla fall.

Emelys perspektiv:
Skoldagen flöt på segt.
Jag var trött men ändå glad.
Fast samtidigt så gick jag runt med en tom känsla av saknad.
Men ändå glädje.
Den tomma känslan var Liams fel och en glada känslan var Kierans förtjänst.
Den tomma känslan var större än den glada känslan.
Jag samlade mig och lyckades tränga ur alla dåliga tankar ur skallen vid lunchen.
Sarah och hennes kompisar satt vid ett bord.
Lilly satt med en kille vid ett annat bord.
Bordet där jag hade suttit ensam den senaste tiden var tomt.
Jag ville helst sätta mig vid mitt bord och bara sitta där tyst men jag visste vad jag behövde göra.
Jag måste få tillbaka kontakten med Lilly.
Fast jag ville inte förstöra för henne utifall hon satt och pratade med en framtida pojkvän.
Jag suckade och gick förbi hennes bord mot mitt bord.
Jag kastade en blick på henne.
Hon skrattade och log.
Sen mötte hon min blick.
Hennes blick var fylld av glädje och värme och hon kollade på mig som om hon frågade vad jag ville.
Min blick av tom.
Endast lite sorg fanns i blicken.
Jag vände bort blicken ifrån Lilly och slog mig ner vid mitt bord och började äta i tystnad.

Zayns perspektiv:
Pauls bil stannande ute på gatan och Liam klev ut.
Jag stod i fönstret och kollade på medans han gick med hans väska släpandes efter honom.
Jag kollade ända tills jag inte såg honom längre.
Då tog jag upp min mobil och ringde honom.
Hans mobil var såklart avstängd så jag la ner min mobil i min ficka och satte mig vid tv:n.
Plötsligt vibrerade min mobil till.
Jag tog upp den, såg Liams namn på skärmen och stängde av tv:n.
- Hey, svarad jag i mobilen.
- Hej, mumlade Liam.
-Du hade ringt, sa han.
- Ja, du och jag måste snacka, sa jag allvarligt.
- Jag har verkligen inte lust att snacka med någon nu Zayn, sa Liam lite deprimerat.
- Men du måste, kom ut och möt mig på gatan om fem minuter, sa jag och la på.
Och efter det så gick jag och tog på mig min jacka och ett par skor.
Jag gick ut och låste dörren efter mig.
När jag kom ut på gatan stod Liam redan där.
Vi hälsade och började gå.
- Så berätta exakt vad som hänt, sa jag efter en stunds tystnad.
Jag hörde Liam sucka tungt innan han började berätta.

Emelys perspektiv:
Jag satt och åt små bitar av min morot och slängde några blickar då och då på Lilly.
Killen som satt mitt emot henne gick efter ett tag och jag såg henne resa på sig med hennes bricka.
Hon går nu, fint att du sumpade din chans att få ha en vän Emely, tänkte jag argt.
Men hon gick inte.
Hon kom fram till mig.
- Kan jag sitta här? Du verkar lite ensam, sa hon och kollade på mig med hennes isblå glada ögon.
Jag nickade och hon slog sig ner.
Vi  åt i tystnad ända tills jag bestämde mig för att ta min chans att få tillbaka min bästa vän.
- Du jag vill inte att det ska vara så här mellan oss, sa jag.
- Hur menar du? Frågade hon och petade med gaffeln i maten.
- Så här spänt och obekvämt, vi brukade ju kunna skratta och prata om allt, svarade jag.
Hon nickade.
- Och så vill jag att det ska bli igen, förlåt mig Lilly, sa jag.
- Förlåt för allt, sa jag sedan.
- Det är okey, jag vill också att det ska bli som förut, jag har saknat dig vet du, sa hon och ett leende spred ut sig på hennes läppar.
Jag log.
- Tack, jag behöver en vän som dig, sa jag.
Jag fasinerades av hennes sätt att bara förlåta och gå vidare.
Jag hade alltid varit dålig på det.
Ända tills idag.
Jag hade förlåtit Kieran och gått vidare så lätt.
Kanske var det för att jag ville att Liam skulle kunna förlåta mig lika lätt som Lilly förlät mig och jag förlåtit Kieran.
Om bara det kunde hända.
- Så vill du hänga med mig och shoppa idag, jag behöver liksom hitta något att ha på mig ikväll, sa Lilly och log.
- Visst, men vadå ikväll? Frågade jag och kollade på henne.
- Killen jag satt och snackade med, han heter Daniel och vi har snackat ganska länge så ja han bjöd ut mig, sa hon och hennes kinder blev smått rosa.
- Åh vad gulligt, grattis, sa jag och log stort.
Fast inom mig gjorde det sjukt ont.
Det fick mig att tänka på Liam.
Första gången vi träffades och tog en promenad och åt Subway till middag.
Det var ingen dejt.
Bara vänner som lärde känna varandra.
Och sen ledde det till något större.
Som nu var som bortblåst med vinden.
Och ja, det gjorde ont.
Så sjukt ont. 

Tack för kommentarerna och nu fick ni med lite av Zayns perspektiv också :D