Om ungefär en månad är det jul.
Jag skulle egentligen varit hos Emely i två veckor mer, sen haft några signeringar med killarna och sen åkt hem till familjen några dagar.
Men nu får jag istället ha dom två lediga veckorna som är kvar för mig själv.
Tanken fick mig att vilja åka hem till Emely igen.
Men det skulle inte funka, det vet jag.
Aja, jag behöver i alla fall inte fundera över vad jag ska köpa för julklapp till henne.

Emelys perspektiv:
- Liam.
Tyst viskade jag hans namn om och om igen.
Jag var förvirrad.
Mer än det.
Förkrossad, arg på mig själv och totalt förstörd med ett brustet hjärta.
Och allt för att jag hade varit irriterad på Liam för något Kieran hade gjort.
Ja han hade dykt upp i min skola och snackat med mig.
Och inte på ett kul sätt.
Sedan hade han följt efter mig och därför sprang jag.
Inget av det är Liams fel.
Varför hade jag blivit så arg på honom?
Jag skrek rakt ut.
Sedan slog jag till mig själv, rev mig själv med mina naglar och bankade mig huvud i dörren.
Allt för att ta ut min ilska.
- Varför? Skrek jag.
- Liam kom tillbaka! Skrek jag.
Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till.
Tårarna strömmade ner för mina kinder och jag bankade mina nävar hårt i golvet.
Hysteriska snyftningar och skrik fick mig att vilja falla tillbaka i mitt gamla mönster.
Alkoholen som fick mig att glömma Liam.
Alla fester som fick mig att ha kul för en stund utan honom.
De få gånger jag rökte som fick mig att känna mig som om jag klarade mig utan Liam.
Men sanningen är att jag kan inte glömma Liam.
Jag kan inte ha kul utan honom, klara mig utan honom, andas utan honom, gråta eller skratta utan honom.
Jag kan inte göra något utan honom.
Han är en del av mig och jag behöver honom.
Annars går det inte.
Det fick mig att inte gå tillbaka till Sarah och hennes nya vänner.
Aldrig någonsin.
Sarah var förbi nu.
Hon fanns inte längre i mitt liv.
Ingen fanns längre.
Sarah försvann med nya vänner när jag slutade bete mig som en lika stor idiot som henne och de andra.
Mamma hade blivit befordrad och jobbade mer nu.
Visst hon tjänar mer men hon jobbar längre om dagarna.
Allt Johnatan gör är att vara med kompisar och spela dataspel och allt Annie gör är att leka, kolla konstiga barnprogram på Tv:n och gulla med Liam.
Hur skulle jag kunna förklara för henne att han inte längre finns här.
Han finns inte längre i mitt liv.
Han gjorde slut och gick ut igenom dörren.
Och allt är mitt fel.
Tanken fick mig att vilja skjuta mig själv.
Jag duger ju inte till nått, varför finns jag?
Alla möjliga tankar dök upp i mitt huvud.
Vissa tankar var nya och andra gamla.
Vissa saker hade jag tänkt på flera gånger tidigare och vissa saker hade jag aldrig ens trott att jag skulle tänka på.
Jag antar att det är så när någon sliter ut ens hjärta och stampar på det tills det är i tusen bitar.
Eller någon och någon.
Jag hade orsakat det helt själv.
Hade jag inte varit så dum så hade Liam suttit här bredvid mig nu och hållit om mig.
Men så är det inte och så kommer det aldrig mer bli.

Tack för kommentarerna och förlåt för den dåliga uppdateringen men livet kom i mellan som William Spetz säger ;)
I tisdags så hade jag fullt upp med träning, skola och sånt och i onsdags så var det ju nationaldagsfirande och jag hade drill/dans konserter ifrån klockan nio på morgonen till klockan nio på kvällen så jag hade ingen tid att uppdatera eftersom jag var igång hela dagen.
Idag hade jag fullt upp men jag hann ändå med ett kapitel.
Och imorgon kommer jag ha fullt upp också men jag tror att minst ett kapitel kommer upp ändå!
Puss och kram på er underbara läsare!