Jag nickade långsamt.
Halv tre.
Plötsligt kom jag på det.
Annie.
Liam skulle egentligen ha hämtat henne två.
Fan, mumlade jag och sprang ut ur mitt rum med mobilen i handen.

Liams perspektiv:
Timme efter timme segade sig förbi.
Jag tänkte en snabb tanke på personen som tidigare hade betytt allt för mig.
Vad gör Emely nu? Förmodligen äter hon middag.
Hon hade betytt allt för mig.
Nu vet jag inte längre.
Men det orkade jag inte tänka på.
Människorna gick förbi men allt som tiden gick så vart dem färre och färre.
Flera timmar gick förbi och vid tio var det nästan tomt på flygplatsen.
Jag suckade tungt.
Vad håller jag på med egentligen?
Nu ville jag bara komma igång med jobbet igen och ställa mig på en scen och sjunga.
Då kan jag för en gångs skull glömma mina problem.

Emelys perspektiv:
Annie var hämtad, mina ögon visade inget täcken på gråt, middagen var äten, mamma hade åkt iväg på något möte och Johnatan och Annie hade gått och lagt sig.
Allt var som vanligt.
För dem i alla fall.
Jag hade sagt att  Liam var tvungen att åka hem tidigare på grund av jobbet och dom trodde mig.
Liam hade inte hört av sig.
Jag vet inte var han är, vad han gör eller om han ens lever.
Jag slängde en blick på väggklockan i köket.
Halv elva.
Mamma skulle vara hemma om en halvtimme.
Det var tyst och släckt i huset.
Allt som hördes var klockans tickande och allt ljus som fanns kom ifrån en lampa som stod på köksbordet.
Jag satt på en stol vid köksbordet helt ensam med mina tankar.
Plötsligt så hördes jag dörren låsas upp.
Först blev jag skräckslagen men sen kom jag på att det kunde vara mamma.
Fast nej?
Hon skulle ju komma hem om en halvtimme.
Liam?
Försiktigt vände jag huvudet mot köksöppningen.
Och där kom mamma.
Inte Liam.
- Hej, är du fortfarande vaken? Frågade mamma och kollade på mig.
Jag nickade långsamt.
- Du är hemma tidigare, sa jag och log lite.
- Ja mötet slutade lite tidigare, sa hon och log tillbaka.
Jag nickade.
- Vill du ha te? Frågade mamma.
- Jag tänkte göra en kopp till mig i alla fall, sa hon sedan.
- Ja tack, svarade jag.
Mamma fyllde vattenkokaren med vatten och tryckte på en knapp innan hon gick och satte sig vid bordet.
Hon kollade på mig och jag hörde vattnet koka.
- Varför åkte Liam hem? Frågade mamma.
Hon visste att jag och Liam är tillsammans och jag funderade på att berätta sanningen för henne.
- Han behövde jobba, mumlade jag.
Jag kunde inte berätta sanningen.
Inte nu i alla fall.
- Är det säkert? Frågade mamma.
Hon kollade på mig med en mjuk blick.
Jag nickade.
- Okey, men om det är något du vill prata om så finns jag här för dig gumman, sa hon och reste sig.
Jag granskade henne medans hon hällde det kokade vattnet i två koppar och stoppade ner två tepåsar.
Hon vet fortfarande vilket som är mitt favoritte.
- Hur är det med Sarah nu? Frågade mamma.
Sarah.
Hon var liksom förbi nu och jag ville inte ha något med henne att göra.
Fast varje gång någon sa hennes namn så gjorde det lite ont inom mig.
Fast det hade gjort ondare när mamma hade sagt Liams namn.
- Jag vet inte, det är väl okey antar jag, svarade jag.
- Jag är inte med henne längre, hon förendrades, sa jag sedan.
- Det gjorde du med, men jag är glad att du är den du är nu i alla fall, sa mamma.
- Jag med, sa jag.
Jag är glad att jag är vanliga Emely igen och ingen hatad svartklädd deppare.
Visst det är ju inget fel med dem men ingen jag känner tycker om dem så värst mycket.
Förutom Sarah då.
- Om du minns Lilly så tror jag fortfarande hon vill vara din vän, sa mamma och blandade ner lite honung i teet.
Lilly.
Det är klart jag minns henne.
Hon var min bästa kompis ifrån barnsben ända tills jag blev förändrad.
Hon går i min parallell klass.
Den klassen jag alltid har velat gå i.
- Jag ska prata med henne imorgon, jag behöver en vän som henne, sa jag och log.
Mamma gav mig mitt te och sen satte hon sig ner mitt emot mig igen.
Vi satt och drack teet medans vi småpratade om mammas jobb, min skola och lite allt möjligt.
Det kändes skönt att kunna prata med mamma igen.
Det var länge sedan vi hade sån här mor och dotter tid.
Vi halv tolv sa vi god natt och gick och la oss.
Jag kunde inte sova.
Mamma sov säkert redan men inte jag.
Jag tänkte på Liam.
Han kanske har ringt nu?
Jag tog upp min mobil ifrån nattduksbordet och låste upp den.
Inget.
Jag suckade och skickade iväg ett sms till honom.
Jag vet att det är sent men jag måste bara veta om allt är okey med honom.
”Liam snälla ring mig och säg bara att du mår bra och är okey? Du behöver inte lyssna på vad jag har att säga även fast jag har massor att säga som bara visar att du är en underbar person och jag är en idiot…. I alla fall så måste jag få veta om allt är okey och du mår bra för annars kan jag inte sova.
Snälla, jag bryr mig inte om vad klockan är! Bara för att du inte är min längre så betyder det inte att jag inte bryr mig! Snälla Liam!”
Smset blev långt och jag låg länge med mobilen i handen.
Just när jag trodde att han aldrig skulle ringa så gjorde han det.
Ett leende spred sig över mina läppar när jag svarade.
Men leendet försvann lika fort som det kom.
- Jag är inte okey Emely, jag mår inte bra, jag är förvirrad och mitt hjärta är krossat men jag lever.
Och med dem orden la han på.