Marvels perspektiv:
- Mary come on, eat something, sa jag och kollade på Mary.
Jag, Michel, Mary och papa satt vi middagsbordet och åt grillat.
Jag, Michel och pappa hade ätit upp men Mary hade bara petat i maten.
- I’ve already eaten alot, sa hon och fortsatte peta i maten.
- It was really nice food dad, sa hon sen och kollade på våran pappa Daven.
- Thank you honey, sa han.
- Mary you ate like one bite of your meat, thats not what I call alot, sa jag och kollade på henne.
- I’m not hungry right now Marvel, just drop it, sa hon och kollade allvarligt på mig.
- Mary you are always hungry, sa Michel och skrattade.
Mary skrattade lite.
- You’re just like Niall, I mean me and Marvel eat a lot but you and Nialler could eat a house if you want to, sa Michel sedan.
- I don’t wanna eat a house Michel, I don’t think wood tastes that good, sa Mary och jag, Michel och pappa brast ut i skratt.
Nialls perspektiv:
- So Daven and the kids are here now? Frågade mamma.
- Yeah, svarade jag och drack lite cola ur mitt glas.
Jag, min mamma Maura, min pappa Bobby och min storebror Greg satt och åt middag på altanen.
Solen sken och det var sådär kvällssvalt som det brukar vara runt sju på kvällen.
- Thats nice, Elizabeth is not here right? Frågade mamma sedan.
Jag skakade på huvudet.
- Nope, she’s home in London I’ll guess, sa jag sedan.
Elizabeth är Mary, Marvel och Michels mamma.
- Bobby we should invite Daven over for a beer after the dinner, sa min mamma till min pappa.
- Yeah that sounds nice, I miss my best friend, sa min pappa och vi alla skrattade.
- We know dad, we know, sa Greg.
Jag skrattade och sen började min mamma prata igen.
- Mary and the twins should come over to, I bought strawberries earlier today, sa mamma.
- Yeah, if you’re going over to Daven’s house to invite him then invite his kids to, sa Greg.
- Yeah sure, svarade min pappa.
- Marvel and Michel have grown a lot, they’re taller now, sa min mamma.
- Yeah you’re probably right, svarade jag.
Dom är nog några centimeter längre nu.
- And Niall Mary is really pretty right? Frågade mamma.
- Mhm, yeah I’ll guess, svarade jag.
Jag hade inte tänkt på det så mycket men hon är väldigt vacker egentligen.
Vackrare än vad jag kom ihåg och jag har alltid tyckt att hon är vacker.
- I’m going over to Daven to invite them over here, sa min pappa plötsligt och reste på sig.
- Well I better go and get the dessert ready, sa min mamma sedan och reste på sig.
Vi hjälpte henne plocka undan efter middagen och sen gick hon in och började fixa med jordgubbarna.
- You like her huh? Frågade Greg när vi hade satt oss ner ute på altanen.
- What? Who? Frågade jag och kollade på honom.
- Mary, who else? Svarade Greg.
- What? I like her? No, sa jag och kollade på Greg.
- We are friends Greg, and only friends, sa jag.
- Yeah right, I see the way you look at her, sa han.
- I don’t look at her in a special way, sa jag.
- Yes you do, I saw it today when she got out of the car and when you hugged he…
- Okey okey I get it, avbröt jag honom.
- So? Frågade han.
- So what?  Frågade jag lite halft förvirrad.
- So do you like her? Frågade han.
- Yeah, svarade jag.
- I knew it, sa Greg.
- Ah you don’t get it, sa jag irriterat.
Han bara kollade på mig med en förvirrad blick.
- I like her and I love her but I’m not in love with her, sa jag.
- I like her and love her like my best friend not like my girlfriend, tillade jag sedan.
- Yeah whatever, we will see sooner who is right, sa Greg och sen horde vi fotsteg upp på altaten.
- Hello boys, sa Deven och log emot hos.
- Hi Daven, sa Greg och log tillbaka.
- Hi, sa jag och sen satte sig min pappa och Daven ner på varsin stol.
Marvel satte sig ner bredvid hans pappa.
Greg satt på kortsidan om bordet, Bobby, Daven och Marvel satt på den högra långsidan, mamma på den andra kortsidan och jag på den vänstra longsidan.
Mary kom och satte sig bredvid mig och Michel satte sig bredvid henne.
En glad känsla spred sig inom mig.
- Hi, sa jag till Mary.
- Hello there, svarade hon och log.
Hennes leende fick mig också att le.
- Nice to be back in Ireland right? Frågade jag.
- Ofcourse, svarade hon.
Det kändes som om jag blev glad av att prata med henne.
Men det är säkert bara för att jag har saknat henne, tänkte jag.
Hon är bara min barndomskompis.

Tack för kommentarerna!
Jag har en fråga. Vad tycker ni om att jag skriver dialogerna på engelska?
Gillar ni det eller tycker ni inte alls om det?
Själv tycker jag att det är lättare, men lämna en kommentar om vad just du tycker!
För att de viktigaste är att ni som läser tycker att det funkar!
Jag skulle vilja ha 7+ kommentarer tills nästa kapitel :)