Nu höll jag på att bära ner flyttlådor.
Det var inte så många.
Två stycken faktiskt.
En med kläder, skor, smycken, pyjamasar och lite andra saker så som böcker och filmer.
Och en låda med lakan, täcken, kuddar och massa annat behövligt.
Alla möbler skulle jag lämna här.
Jag kanske kommer tillbaka nån gång?

Zayns perspektiv:
En flyttfirma var här för att flytta alla lådor.
Det var inte så många.
Ungefär 2 eller 3 lådor var.
Samantha hade två lådor.
Jag kollade mot hennes hus.
Hon stod i dörröppningen.
Med ett leende så började jag gå mot hennes hus.
- Jag kommer strax, jag ska gå till Samantha, sa jag till killarna.
- Okey, svarade Liam och satte sig i Louis stora bil.

Samantha’s perspektiv:
Jag kramade om Kate och pappa.
Dom verkade lite ledsna.
Dom kanske skulle sakna mig?
Själv så kände jag tårarna bränna bakom ögonlocken.
Visst Kate och pappa var jobbiga och inte speciellt bra föräldrar men jag älskar dem.
Så jag skulle i alla fall sakna dem lite.
Vi sa hejdå en sista gång och sen stängde jag dörren.
Det kändes både jobbigt och skönt.
Mest skönt faktiskt.
Nu var det min tur att leva mitt liv.
Nu ska jag ta mitt liv i egna händer.
Och med Zayn vid min sida så vet jag att det kommer gå bra.
Det är vi emot världen.
Föralltid.
Med ett leende så lyfte jag upp ena flyttlådan och jag skulle precis lyfta upp den andra när jag såg Zayn komma.
- Låt mig hjälpa dig, sa han med ett leende och tog ena flyttlådan.
Det var då jag såg det.
Tatueringen.
- Zayn din tatuering! Utbrast jag förvånat.
Vi ställde ner lådorna och han tog min hand.
- Gillar du den frågade han.
Jag nickade.
På hans arm hade han tatuerat in Samantha.
- Du och jag förevigt eller hur Sammy? Frågade han och log.
- Förevigt och alltid! Sa jag och log.
Sen lutade han sig fram och kysste mig.
- Jag älskar dig, sa han.
- Jag älskar dig också, sa jag.
Vi båda log och tog upp varsin flyttlåda.
Sen började vi gå mot lastbilen där alla andras flyttlådor var.
Det var nu det började.
Mitt nya liv.
Mitt nya underbara liv med Zayn.
Förevigt och alltid.

OCH DÄR ÄR MIN NOVELL "The sky isn't the limit" SLUT! :)
Stort tack till alla er underbara läsare som har läst och kommenterat!
Hur tyckte ni denna novell var?
Släng in en kommentar! :)

Min nästa novell kommer heta "Our own fairytale" och den handlar om Liam! :)
Jag hoppas ni kommer läsa den också! :)
Xoxo Maja

Ikväll så skulle jag och Samantha in till stan.
Runt åtta skulle jag och Samantha in till stan.
Då skulle hon tatuera över ärren och jag skulle också tatuera mig.
Klockan tickade sakta.
Runt halv åtta kom Paul för att hämta upp oss.
Man kan inte ens åka in till stan en kväll utan säkerhetsvakter, tänkte jag när jag öppnade bildörren och hoppade in.

Samantha’s perspektiv:
Jag vaknade runt sju på söndagsmorgonen.
Väckarklockan på mobilen hade väckt mig.
Jag suckade, tog upp mobilen och stängde av väckarklockan.
Sen klev jag upp för att göra mig i ordning.
Jag tog på mig ett par svarta jeans och en vit blus.
Sen gick jag in i badrummet och fixade mig.
Jag kollade ner på min handled.
Bandage.
Försiktigt tog jag av bandaget och såg min nya tatuering.
Never lose hope
Jag log för mig själv.
Det var vekligen snyggt.
Och nu varje gång jag ville skära mig eller mådde dåligt så kunde jag kolla på tatueringen.
Jag kunde komma ihåg hur jag aldrig skulle förlora hoppet.
Med ett leende borstade jag håret och sen gick jag ner.
- God morgon Samantha, sa pappa när jag kom in i köket.
- God morgon, svarade jag och gick fram till ett köksskåp och tog fram en skål.
- Är du redo för att flytta? Frågade Kate.
- Japp, svarade jag och tog fram en sked.
Jag hällde upp yoghurt och flingor i en skål och sen satte jag mig vid bordet och åt.
Pappa och Kate satt också vid bordet.
Efter jag hade ätit så plockade jag undan och gick ut i hallen.
- Jag går till mormor! Ropade jag och tog på mig min jacka och mina skor och sen gick jag ut.
- Okey ha det så bra! Ropade Kate.
- Ja, hejdå! Ropade jag och stängde dörren.
Sen började jag gå längst grusvägen.
Grusvägen som jag gått längst så många gånger.
Ända från barnsben till nu.
Det var inte sista gången jag skulle gå längst vägen men det var sista gången på ett tag i alla fall.
Alla minnen ifrån min barndom kom tillbaka.
Jag och Julie som lärde oss cykla på grusvägen.
Allt kändes som igår.
Fast det var det inte.
Det var längesen.
Nu var jag äldre.
Nu skulle jag ta livet i egna händer.
Nu skulle jag leva mitt egna liv.
Om mamma och Julie kunde se mig nu så skulle dom nog vara stolta, tänkte jag när jag fortsatte gå längst grusvägen.

Zayns perspektiv:
Väckarklockan på mobilen ringde.
Jag satte mig upp och tog upp mobilen för att stänga av väckarklockan.
Sen kollade jag klockan.
07.31.
Jag suckade och reste mig.
Mitt rum var fyllt av flyttlådor.
Jag öppnade en och tog fram ett par jeans och en T-shirt.
Jag drog på mig kläderna och sen stängde jag flyttlådan.
Med trötta steg gick jag in i badrummet.
Jag fixade mig och tog bort bandaget.
Jag älskade verkligen min nya tatuering.
Med ett leende så gick jag ner och tog lite frukost.

Samantha’s perspektiv:
Jag hade sagt hejdå till mormor och lovat att jag skulle komma och hälsa på snart.
Jag hade även varit hem till mina grannar och sagt hejdå.
Nu höll jag på att bära ner flyttlådor.
Det var inte så många.
Två stycken faktiskt.
En med kläder, skor, smycken, pyjamasar och lite andra saker så som böcker och filmer.
Och en låda med lakan, täcken, kuddar och massa annat behövligt.
Alla möbler skulle jag lämna här.
Jag kanske kommer tillbaka nån gång?

Tack för kommentarerna och som jag skrev under förra kapitelet så kan uppdateringen bli dålig idag på grund av att jag inte är hemma under dagen och på kvällen så ska jag och mina kompisar ha tjejkväll eftersom jag och en av mina kompisar har fyllt år! :D

När jag gick längst grusvägen så såg jag mormors hus.
Jag hade lovat henne att komma runt halv fyra.
Mobilklockan visade 15.23 när jag ringde på.
Mormor öppnade dörren och log emot mig.
- Hej Sammy, har du haft en bra födelsedag? Frågade hon.
- Jajamän, svarade jag.
Ett tag senare så hade jag och mormor fikat lite och hon gav mig en present.
Jag öppnade försiktigt paketet och log förvånat mot mormor.

Samantha’s perspektiv:
I paketet från mormor så låg det en kamera.
En riktig systemkamera.
- Nu kan du ta riktiga bilder, sa mormor och log.
- Tack mormor, nu slipper jag mobilkameran! Utbrast jag och kramade om henne.
- Varsågod Sammy, sa mormor och log.

Zayns perspektiv:
- Vill ni grilla ikväll? Frågade Liam när han kom in i vardagsrummet där jag, Louis, Niall och Harry satt.
- Visst, svarade Harry.
Jag, Louis och Niall instämde och Liam och Niall gick iväg för att handla.
- Nån som vill köra xbox? Frågade Louis och log.
- Jag! Skrek Harry.
- Men tyst Harry, hela byn hör ju! Sa jag och skrattade.
- Ops, sa Harry och skrattade.
- Förlåt byn! Skrek Harry sen.
Jag och Louis bröt ut i skratt.
Sen började Louis och Harry spela xbox.
Jag kollade på en stund och sen reste jag mig och gick in på mitt rum.
Jag kollade ut genom fönstret.
Jag såg Samanthas hus.
Det var släckt och ingen verkade vara hemma.
Jag kollade förbi Samanthas hus och då såg jag Samanthas grannhus och ett öppet vackert landskap.
Jag såg några hus lite längre bort.
Det är vackert, tänkte jag för mig själv.
Det här stället var verkligen ett sånt här ställe som jag skulle sakna mycket.
Men jag får i alla fall komma hit på somrarna och när vi är lediga.
Och vem vet?
Vi kanske flyttar in här snart igen?
Och då kanske vi stannar här.
Ikväll så skulle jag och Samantha in till stan.
Runt åtta skulle jag och Samantha in till stan.
Då skulle hon tatuera över ärren och jag skulle också tatuera mig.
Klockan tickade sakta.
Runt halv åtta kom Paul för att hämta upp oss.
Man kan inte ens åka in till stan en kväll utan säkerhetsvakter, tänkte jag när jag öppnade bildörren och hoppade in.

Tack för kommentarerna och förlåt för ett kort kapitel!
Igårkväll var jag på bio och såg hungerspelen med några kompisar så det var därför jag inte uppdaterade så bra på kvällen.
OMG vad bra den filmen är asså!
Beroende...
Men hur som helst så kanske uppdateringen inte blir så bra idag heller eftersom jag ska vara bort på dagen och på kvällen så har jag och några kompisar tjejkväll eftersom jag och en av mina kompisar har fyllt år :D

- Lova att det är du och jag förevigt, sa jag och log mot henne.
- Jag lovar, sa hon och tog min hand.
Jag kollade rakt in i hennes vackra ögon och jag kunde se på henne att hon sa sanningen.
Jag log och kramade om hennes hand lite hårdare.
- Vad ska du skaffa för tatuering? Frågade hon.
- Du har ju redan några, sa hon sen och kollade på mig med en frågade blick.
- Jag vet men jag ska skaffa en ny och vad det blir för tatuering är en hemlighet, sa jag och log mot henne.

Samantha’s perspektiv:
Idag var det lördag.
Imorgon gällde det.
Imorgon skulle jag flytta med Zayn in till stan.
In till London.
Igår hade jag haft min fest.
Det hade varit roligt.
Vi hade grillat mat och marshmellows, lyssnat på musik, sjungit lite och Niall hade spelat gitarr, vi hade pratat och skrattat, dansat runt på ängen och verkligen haft kul.
Vi hade sovit i tälten och vi hade inte sovit så länge.
Jag var ganska trött.
Idag så hade vi plockat ihop allt och sen så hade alla åkt hem.
Jag hade kommit hem vid ett och nu satt jag och åt lunch.
Kate och pappa var hos en kompis.
Jag dukade av efter mig och gick upp för att lägga mig en stund.

Coryns perspektiv:
Samanthas fest igår hade varit jätterolig.
Jag och Sanna hade åkt med bussen hem idag och vi hade nyss klivit av bussen och gått olika vägar.
Jag såg mitt hus så jag snabbade på stegen.
När jag kom fram till dörren så letade jag fram nyckeln och sen låste jag upp.
- Jag är hemma! Ropade jag in i huset.
Inget svar.
Jag drog av mig skorna i och hängde upp jackan i hallen och sen gick jag in i huset.
Jag lämnade min väska på mitt rum och sen gick jag till köket.
På bordet låg det en lapp.
Jag tog fram ett glas och ett mjölkpaket och hällde upp lite mjölk.
Sen satte jag tillbaka mjölken och satte mig ner vid köksbordet.
Jag drack mjölken medans jag läste lappen.
”Hej Coryn! Jag, pappa och James är ute och går. Det finns spagetti och köttfärssås i kylskåpet. Kram mamma.”
Jag log.
James är min lillebror.
Jag reste mig och fyllde på mjölkglaset och tog ut tallriken med spagetti och köttfärssås.

Samantha’s perspektiv:
Jag vaknade och tog upp mobilen.
15.08.
Jag klev upp ur sängen och fixade mig lite innan jag gick ner i hallen och drog på mig mina nya skor.
Jag tog på mig min nya jacka och sen gick jag ut genom dörren och låste efter mig.
Igår hade jag fått kläder av Sanna och Harry.
Jag hade fått en parfym av Louis och jag hade fått ett par klackar av Eleanor.
Danielle hade gett mig lite smycken och Coryn hade gett mig en liten handväska.
Liam hade gett mig några böcker och några filmer.
Niall hade gett mig lite smink.
Zayn hade gett mig lite kläder och ett berlockarmband.
Jag var vekligen glad och tacksam för allt.
När jag gick längst grusvägen så såg jag mormors hus.
Jag hade lovat henne att komma runt halv fyra.
Mobilklockan visade 15.23 när jag ringde på.
Mormor öppnade dörren och log emot mig.
- Hej Sammy, har du haft en bra födelsedag? Frågade hon.
- Jajamän, svarade jag.
Ett tag senare så hade jag och mormor fikat lite och hon gav mig en present.
Jag öppnade försiktigt paketet och log förvånat mot mormor.

Tack för kommentarerna! :)

När jag gick och la mig den här kvällen så kände jag mig glad.
Jag kände mig lyckligt.
Jag hade vänner, familj och pojkvän som verkligen brydde sig.
Det var den bästa känslan jag känt på länge.
Jag kände mig älskad.

Louis perspektiv:
Jag och killarna hade packat en liten väska var och stod i hallen för att ta på oss våra skor när det ringde på dörren.
Liam öppnade dörren och där stod Eleanor och Danielle.
Vi alla drog på oss våra skor och gick ut.
- Hej gumman, sa jag och pussade Eleanor lätt på munnen.
- Hej, svarade hon.
Liam kramade om Danielle och sen gick vi alla upp på vägen.
Nån minut senare kom Samantha, Coryn och Sanna ut ifrån Samantha’s hus.
Vi hälsade på dem och sen började vi gå upp till skogen.
Alla hade varsin väska.
Vi gick igenom skogen och kom ut på en äng.
- Wow det är jättefint! Utbrast Danielle.
Och det var det verkligen.
Zayn och Samantha hade varit här och satt upp två tält.
Dom hade satt fram en grill och sen hade dom fixat så att man kunde tända en brasa i mitten av tälten.
Det fanns även filtar och kuddar som man kunde sitta på.
Och en picknikkorg med snacks och mat.
Det fanns också en stereo.
Jag kände på mig att kvällen skulle bli rolig.

Eleanors perspektiv:
Det hade börjat mörkna.
Liam och Louis stod och grillade kött, kyckling, potatis, grönsaker och massa annat.
Vi hade tänt elden och lagt upp filtar och kuddar som man kunde sitta på.
Niall satt och spelade gitarr och Harry satt och sjöng lite till gitarrkompet.
Zayn och Samantha satt och pratade.
Jag och Danielle satt och pratade med Coryn och Sanna på en av filtarna.
Dom var verkligen roliga och schyssta.

Zayns perspektiv:
- Zayn? Frågade Samantha.
- Ja? Svarade jag.
- Jag är trött på dom här armbanden, sa hon och kollade ner på hennes arm.
- Ta av dom då, sa jag och log mot henne.
- Inte nu, sa hon.
- Samantha alla har sina brister, det är okey, sa jag.
- Nästa steg mot att glömma allt dåligt är att visa alla att du har brister men faktiskt inte bryr dig, sa jag sedan.
- Jag vet, men… sa hon och blev tyst.
- Men vad? Frågade jag.
- Jag vill inte att alla ska se, sa hon tyst.
- Okey du behöver inte ta av armbanden om du inte vill, sa jag.
Hon kollade ner mot marken och log lite.
- Vet du vad? Frågad hon.
- Vad?
- Nu när jag är 18 år så får jag tatuera mig, sa hon.
- Okey? Svarade jag lite frågande.
- Jag ska tatuera mig över ärren, sa hon.
- Det låter som en bra ide, sa jag och log.
Hon kollade på mig med hennes klarblå ögon.
- Sen lovar jag att jag aldrig mer kommer använda armbanden för att täcka ärren.
Jag kramade om henne lite och pussade henne lätt på pannan.
- Det låter bra, sa jag och log.
- Vet du vad? Frågade jag sedan.
Nu var det hennes tur att fråga vad.
- Om du lovar mig en sak så ska jag också tatuera mig, sa jag.
- Vad ska jag lova? Frågade hon.
- Lova att det är du och jag förevigt, sa jag och log mot henne.
- Jag lovar, sa hon och tog min hand.
Jag kollade rakt in i hennes vackra ögon och jag kunde se på henne att hon sa sanningen.
Jag log och kramade om hennes hand lite hårdare.
- Vad ska du skaffa för tatuering? Frågade hon.
- Du har ju redan några, sa hon sen och kollade på mig med en frågade blick.
- Jag vet men jag ska skaffa en ny och vad det blir för tatuering är en hemlighet, sa jag och log mot henne.

Tack för kommentarerna! :)

Caféet var ganska mysigt och låg mitt i stan.
Samantha och Coryn hade beställt varsin kaffe och jag hade beställt is te.
Vi satt på caféet ganska länge och pratade.
Efter ett tag så var Samantha tvungen att gå till busshållsplatsen för att inte missa bussen hem så jag och Coryn sa hejdå till henne och gick en runda på stan för att köpa födelsedagspresenter till henne.

Samantha’s perspektiv:
Bussen svängde runt hörnet och jag kunde se busshållsplatsen.
Men jag såg någon mer.
Jag såg Zayn stå där.
Hela jag fylldes med lycka och glädje.
Jag kom att tänka på den dagen då jag hade slutat nian.
Då hade jag kommit av bussen fylld av glädje och på busshållsplatsen hade Zayn stått och väntat på mig.
Jag kom ihåg allt.
Och nu stod han här och väntade på mig igen.
Bussen stannade och jag tog min väska och sprang av bussen.
- Hej! Ropade jag och såg Zayn le.
- Hej hjärtat, hann han säga innan jag slängde mig i hans famn.
- Har du haft en bra födelsedag? Frågade han.
- Jajamän, svarade jag.
Jag berättade om min dag när jag och Zayn gick hemåt.
Istället för att gå hem så gick jag till Zayn och killarnas hus eftersom Zayn hade sagt att dom ville visa mig någon.
När vi kom innanför dörren så hängde jag upp min jacka och min väska och tog av mig mina skor.
Sen kände jag Zayns varma händer över mina ögon.
- Varför får jag inte se nått? Frågade jag och skrattade.
- Därför, sa Zayn hemlighetsfullt och skrattade.
Vi gick in i huset och sen så tog Zayn bort hans händer så att jag kunde se.
Jag såg Liam, Niall, Harry och Louis och snart såg jag Zayn stå bredvid dom.
Happy birthday to you
Happy birthday to you
Happy birthday dear Samantha
Happy birthday to you
När killarna hade sjungit klar så stod jag bara där och log.
Sen gick jag fram och kramade om dem.
- Gruppkram! Skrek Louis och vi andra skrattade.
- Vi har en till överraskning, sa Zayn och gick fram till kylskåpet.
Sen tog han fram en tårta och ställde den på bordet.
- Men åh vad gulliga ni är! Utbrast jag glatt.
Det var en chockladtårta och på tårtan så hade dem skrivit ”Sammy 18 år” med vit glasyr.
Jag kramade killarna en och en och sen satte vi oss för att äta tårtan.
Den smakade jättegott.

Zayns perspektiv:
Senare på kvällen så hade Samantha gått hem.
Jag satt i mitt rum och genom mitt fönster kunde jag se Samantha, Kate och Tom stå ute på deras gård och grilla.
Jag vart ganska glad över att se dem komma ganska bra överense.
- Zayn det är middag! Hörde jag Niall ropa.
- Okey! Ropade jag tillbaka och gick in i köket.

Samantha’s perspektiv:
Kvällen hade varit lyckad.
Jag, pappa och Kate hade grillat och ätit ute i det fina vädret och sen hade jag fått lite fler presenter.
Jag fick ett par skor, en klänning, en skinnjacka och lite duschsaker först och sen kom den stora överraskningen.
En ny dator!
Jag hade tackat Kate och pappa flera gånger.
Datorn var verkligen jättebra.
Lite senare så hade vi ätit äppelpaj som Kate hade lagat.
När jag gick och la mig den här kvällen så kände jag mig glad.
Jag kände mig lyckligt.
Jag hade vänner, familj och pojkvän som verkligen brydde sig.
Det var den bästa känslan jag känt på länge.
Jag kände mig älskad.

Tack för alla kommentarer!
Jag har fått många frågor senaste tiden så jag tänkte passa på att svara nu.
Frågorna lyder ungefär så här: Kommer du skriva en till novell när denna är slut?
Svaret är ja!
Jag kommer fortsätta skriva när denna novell är slut så ni behöver inte oroa er haha;)
Och sen en sak till.
Jag skulle egentligen ha uppdaterat igår men jag var ute i typ 2 och en halv timme och när jag kom hem så kunde jag inte uppdatera eftersom jag hade råkat förfrysa mina tår så jag var tvungen att fixa det.
Mina tår var vita sen blå och sen lila och det gjorde ont...
Så då kände jag mig lite klantig:/
Men idag så kanske uppdateringen inte heller blir så superbra men jag ska göra mitt bästa! :)

Jag och Zayn pratade ett tag innan vi la på och jag ringde Sanna.
Jag berättade allt om festen och sen ringde jag Coryn.
Efter Coryn så ringde jag Eleanor och sen Danielle.
Nu visste alla om festen och alla skulle komma till killarnas hus på fredagen.
Jag längtade faktiskt ganska mycket.

Samantha’s perspektiv:
Väckarklockan på mobilen ringde.
Jag satte mig upp i sängen, tog upp mobilen och stängde av väckarklockan.
I bara ett linne och ett par pyjamasshorts så gick jag ner till köket och tog lite frukost.
På bordet hittade jag tre mjuka paket och en lapp.
Jag tog upp lappen och läste den.
”Vi har åkt till jobbet, här är några presenter som du får öppna nu på morgonen om du vill. Fler presenter väntar när vi kommer hem. Ha en bra födelsedag, många grattis ifrån Kate och Tom”
Jag log lite för mig själv när jag läste lappen.
För första gången på flera år så verkade dem bry sig lite.
Det var jag verkligen glad över.
Kanske brydde dom sig för att jag snart skulle flytta hemifrån.
Jag, pappa och Kate hade pratat länge och det var nu bestämt att jag skulle flytta in med Zayn.
Med ett leende på läpparna öppnade jag presenterna.
I det första paketet låg ett par jeans, i det andra paketet låg det en hoodie och i det tredje paketet låg det en svart blus.
Jag log för mig själv och tog med presenterna upp.
Jag tog på mig de nya mörka jeansen och den svarta blusen.
Sen gick jag in i badrummet och fixade mig.
Naturligt smink och jag lät mitt hår hänga ner över axlarna.
Jag var fortfarande brunett men jag hade lite blond utväxt.
Jag hade inte bestämt mig om jag skulle fortsätta färga brunt eller om jag skulle låta det blonda växa ut.
Mitt hår hade växt lite.
Nu var det lite längre än axellångt.
Det var lite längre än till armhålorna.
Jag gillade den här längden lika mycket som långt och axellångt så jag var inte säker om jag skulle låta det växa, klippa det kortare eller ha kvar den här längden.
Just nu var det som det var och jag gillade det.
Jag gick in i mitt rum och hämtade min mobil och mina skolböcker.
Sen gick jag ner.
Jag la mobilen i jackfickan och sen la jag mina böcker i min väska.
Väskan hade jag fått av Zayn för ett tag sen och jag hade fortfarande min jeansjacka från förra året.
Jag tog på mig mina svarta Toms som jag hade fått av Liam och Harry för ungefär ett år sedan.
Dom kunde jag fortfarande ha och jag älskade dem.
Dom var så sköna och dom hade hållit väldigt länge.
Jag tog allt och gick ut genom dörren och låste efter mig.
Sen gick jag mot busshållsplatsen där min buss som jag åkte till skolan med skulle komma.
När bussen kom så klev jag på, visade mitt busskort och sen satte jag mig ner.
Jag tog upp mobilen och kopplade i hörlurarna och sen satte jag på lite musik.
Plötsligt så vibrerade mobilen till.
Ett sms.
Jag såg Zayns namn på skärmen.
Jag öppnade smset och log när jag läste det.
”Grattis på födelsedagen älskling! Hoppas att du får en bra dag, vi ses senare:)<3”
Jag log ännu större nu.
Den här dagen hade börjat bra.

Sannas perspektiv:
- Så vilka kommer på festen då? Frågade jag Samantha.
- Du, Coryn, Zayn, Niall, Louis, Harry, Liam, Eleanor, Danielle och jag såklart, svarade hon.
Jag, Samantha och Coryn satt inne på ett café och fikade lite eftersom Samantha fyllde år.
Vi hade fått sluta skolan en och en halv timme tidigare eftersom våran matte lärare var sjuk och därför fick vi hål sista lektionen som alltså var matte.
Caféet var ganska mysigt och låg mitt i stan.
Samantha och Coryn hade beställt varsin kaffe och jag hade beställt is te.
Vi satt på caféet ganska länge och pratade.
Efter ett tag så var Samantha tvungen att gå till busshållsplatsen för att inte missa bussen hem så jag och Coryn sa hejdå till henne och gick en runda på stan för att köpa födelsedagspresenter till henne.

Tack för kommentarerna! :)

Jag fortsatte duka och lite senare så åt jag, Kate och pappa middag tillsammans.
Senare på kvällen så satt jag i mitt rum och gick igenom lite olika arbeten ifrån skolan när min mobil ringde.
Jag såg Zayns namn på skärmen.
- Hej, svarade jag.
- Hej gumman, sa Zayn.
Han lät bekymrad men glad.
- Det är en sak jag måste berätta och en sak jag måste fråga, sa Zayn med en annorlunda ton i rösten.

Samantha’s perspektiv:
- Vad är det gubben? Frågade jag.
Vad tänkte han berätta och vad tänkte han fråga?
Hade det hänt nått?
Jag kände mitt hjärta slå fortare och fortare.
- Sammy, sa Zayn ganska tyst.
- Jag och killarna ska flytta, sa han sedan.
Hela jag frös till.
Flytta?
Verkligen flytta härifrån?
Om dom gjorde det så var mitt liv i stort sätt över.
- Vad menar du? Fick jag fram.
- Vi har väldigt mycket jobb inne i London så Paul tycker att det är enklast om vi bor i våra lägenheter inne i stan ett tag, sa Zayn.
- Men vi kommer ha kvar huset här ute som ett sommarhus eller ett hus som vi kan komma till när vi är lediga, sa Zayn sedan.
- Okey, sa jag tyst.
Jag fattade inte att dom skulle flytta in till stan.
Det var bara för ett litet tag men det var ändå inte kul.
- Så här kommer frågan, sa Zayn efter en stunds tystnad.
Jag svarade inte jag bara lyssnade.
- Vill du flytta ihop med mig inne i London?
Jag kunde inte tro mina öron.
Vad hade jag nyss hört?
Mitt hjärta slog extra slag.
- Ja jättegärna Zayn! Utbrast jag glatt.
Jag var lycklig.
Riktigt lycklig.
Jag skulle slippa Kate och pappa.
- Vi flyttar in till stan söndagen den 11:te maj, sa Zayn.
- Då är jag 18 år och jag bestämmer själv vad jag ska göra, sa jag glatt.
- Exakt, sa Zayn och skrattade lite.
- Så ska jag ha min fest på fredagkväll då? Frågade jag.
- Det blir nog bra, jag säger det till killarna såg säger du det till tjejerna, sa Zayn.
- Okey.
Jag och Zayn pratade ett tag innan vi la på och jag ringde Sanna.
Jag berättade allt om festen och sen ringde jag Coryn.
Efter Coryn så ringde jag Eleanor och sen Danielle.
Nu visste alla om festen och alla skulle komma till killarnas hus på fredagen.
Jag längtade faktiskt ganska mycket.

Tack för kommentarerna och förlåt för ett kort kapitel!
Men denna novell håller på att lida mot sitt slut så kapitlena blir liite kortare ibland;)

- Vart ska du, kom tillbaka! Sa jag och skrattade när Samantha hade rest sig.
Jag tog tag i hennes armar och drog ner henne på soffan igen.
Hon skrattade åt mig.
- Jag ska bara dricka lite vatten, sa hon och reste sig upp igen.
- Kyss mig först annars får du inte gå, sa jag och log.
Hon skrattade och sen pussade hon mig snabbt på munnen.
- Jag menade kyss mig på riktigt ingen puss, sa jag och kollade på henne.
Hon log och sen lutade hon sig fram och kysste mig.

Samantha’s perspektiv:
Jag gick in I köket och öppnade ett skåp.
Sen tog jag ut ett glas och fyllde det med vatten.
Medans jag drack så fick jag världens bästa ide.
Jag drack snabbt upp allt vatten och ställde glaset i diskmaskinen innan jag gick in i vardagsrummet.
- Zayn jag har världens bästa ide om vad vi kan göra när jag fyller år! Sa jag och satte mig i soffan.
- Vad? Frågade Zayn och la armen om mig.
- Vi kan tälta! Sa jag.
- Du vet vi kan grilla och sånt och så bjuder vi killarna, Danielle, Eleanor, Coryn och Sanna, sa jag.
- Låter kul, sa Zayn och log.
- Det brukade jag och Julie alltid göra på våra födelsedagar, sa jag.
Julie.
Jag saknade henne.
- Okey, sa Zayn och log.
Sen kollade han på mig.
- Är du okey? Frågade han med en orolig ton i rösten.
- Ja, sa jag.
Jag bestämde mig för att inte tänka på Julie.
Det här var min födelsedag.
Det här var mitt liv.
Nu skulle jag inte kolla tillbaka på dåliga saker, nu ska jag bara leva mitt liv.
- Vart vill du tälta då? Hörde jag Zayn fråga.
Jag vaknade upp ur mina tankar.
- På ängen, sa jag och log.
- Är du säker? Det är ju ditt ställe, sa Zayn.
- Jag är säker, dom är ju alla min vänner, sa jag.
- Okey, sa Zayn och log mot mig.
Jag kände på mig att allt skulle bli bra.
Nu längtade jag lite till min födelsedag.
Allt skulle bli så kul.

En vecka senare

- Kate! Ropade jag och kollade in i köket.
Där stod hon och lagade middag.
- Ja Samantha? Frågade hon.
Jag och Kate hade börjat komma lite bättre överense men vi bråkade fortfarande ofta.
- På min födelsedag så tänkte jag tälta med några vänner, är det okey? Frågade jag och satte mig vi köksbordet.
Kate stod tyst en stund.
- Ja jag antar väl att det är okey, sa hon efter ett tag.
- Får du för pappa? Frågade hon.
- Ja, han sa att om det är okey för dig så är det okey för han, svarade jag.
- Okey, sa Kate och fortsatte laga mat.
- Ska jag duka? Frågade jag.
- Det skulle vara bra, sa Kate.
Jag reste mig ifrån köksstolen och gick fram till en köksskåp och plockade ut talrikar.
Jag kunde se på Kate att hon var ganska glad.
- Så vad önskar du dig i födelsedagspresent då? Frågade hon plötsligt.
- Inget speciellt, svarade jag lite förvånat.
Jag hade aldrig fått nått stort eller fint i födelsedagspresent av Kate eller pappa så jag vart lite förvånad av att hon brydde sig tillräckligt mycket för att fråga vad jag önskade mig i år.
- Men kom igen nått måste du väll ändå önska dig? frågade Kate och log.
- Ehm… sa jag och funderade lite.
- Ni får väll överaska mig, sa jag och log.
- Okey det låter bra det, sa Kate.
Jag fortsatte duka och lite senare så åt jag, Kate och pappa middag tillsammans.
Senare på kvällen så satt jag i mitt rum och gick igenom lite olika arbeten ifrån skolan när min mobil ringde.
Jag såg Zayns namn på skärmen.
- Hej, svarade jag.
- Hej gumman, sa Zayn.
Han lät bekymrad men glad.
- Det är en sak jag måste berätta och en sak jag måste fråga, sa Zayn med en annorlunda ton i rösten.

Tack så jättemycket för era fina kommentarer, dom gör min dag! :)
Älskar er läsare! :)
Vill passa på att tacka för de 105 unika besökarna igår och de 513 sidvisningarna! :)
Nu är det lite mer spännande igen, undra vad Zayn kommer säga?;)

Kistan sänktes i jorden och alla la blommor på kistan eller runt graven.
Det var väldigt jobbigt att kolla på.
När jag la min blomma på kistan så fällde jag väldigt många tårar.
Det här var jobbigare än jag trott.
Jag saknade verkligen Nick.
När jag och Zayn hade lagt våra blommor på kistan så gick vi undan.
Zayn kramade om mig och jag grät i hans famn.
Jag kände några av hans tårar på min axel.
Så stod vi ganska länge.
Stämningen var verkligen ledsam.
Allt var så jobbigt och ledsamt.

Zayns perspektiv:
Tiden gick ganska fort.
Nyår, Nicks begravning, min 20 års dag, massa konserter och annat jobb i februari, Harrys 19 års dag, och nu var det slutet av mars.
Min 20 årsdag hade jag firat med Samantha, Eleanor, Danielle och killarna och sen hade jag varit hemma i Bradford några dagar.
Det kändes konstigt.
Tonåren var över.
Jag var 20 år och Samantha skulle snart fylla 18 år.
Det går bra för mig och killarna i våran karriär och det går bra för Samantha i skolan.
Harrys födelsedag hade jag, Samantha, Liam, Harry, Niall, Louis, Danielle och Eleanor firat inne i London.
Klockan var nio en lördagkväll.
Egentligen så skulle jag nog varit med Sammy men hon var på tjejkväll inne i London hos Coryn.
Jag var glad för hennes skull.
Hon hade hittat två bra vänner genom skolan.
Coryn och Sanna.
Jag hade träffat dem en gång.
De var vekligen roliga och trevliga.
- Zayn vi ska kolla film! Ropade Liam ifrån vardagsrummet.
- Okey! Ropade jag och gick mot vardagsrummet.

En månad senare

- Om 10 dagar så fyller du 18 år babe, hur vill du fira det? Frågade jag Samantha.
- Jag vet inte, sa hon och log.
Idag var det den 28 april.
Samantha fyllde år den 8 maj.
- Vad önskar du dig då? Frågade jag.
- Inget, sa hon och log.
- Du kommer få något ändå, sa jag och log retsamt.
- Jag vill inte ha nått Zayn, sa hon och skrattade.
- Du skulle ha fått världen om jag kunde ge dig det, sa jag.
- Aww, sa hon och pussade mig på munnen snabbt.
Sen ställde hon sig upp ifrån soffan där vi satt.
Vi var hemma hos mig och killarna.
Samantha skulle sova här i natt.
Nu hade vi filmkväll.
Bara vi två.
Louis skulle sova över hos Eleanor och Liam skulle sova över hos Danielle.
Niall var hemma i Mullingar för några dagar framöver och Harry sov över hos en kompis inne i London.
- Vart ska du, kom tillbaka! Sa jag och skrattade när Samantha hade rest sig.
Jag tog tag i hennes armar och drog ner henne på soffan igen.
Hon skrattade åt mig.
- Jag ska bara dricka lite vatten, sa hon och reste sig upp igen.
- Kyss mig först annars får du inte gå, sa jag och log.
Hon skrattade och sen pussade hon mig snabbt på munnen.
- Jag menade kyss mig på riktigt ingen puss, sa jag och kollade på henne.
Hon log och sen lutade hon sig fram och kysste mig.

Tack för kommentarerna!
Första bilden är på Zayn och hans mamma, gullig bild ju! :)
Detta kapitel var mer gulligt än spännande men mer spännande kapitel kommer nog snart;)

Jag kände en tår rulla ner för min kind.
- Det är underbart Zayn, sa jag.
- Du är underbar, sa jag sedan och kramade honom.
Jag kände mig lycklig inombords.
Inget kunde någonsin få mig att tvivla.
Det var jag och Zayn livet ut.
Det var vi föralltid.

Samantha’s perspektiv:
Jag och Zayn var inne I London.
Fast orsaken var inte kul.
Vi var inne i London för att vara med på Nicks begravning.
Paul hade skjutsat oss till kyrkan.
Bilturen var ganska tyst och tråkig.
Ingen var på bra humör direkt.
Zayn hade på sig mörka jeans och en svart skjorta och jag hade på mig ett par svarta ballerinor och en svart klänning.
Vid kyrkan så möttes vi av Nicks mamma Mariah, Nicks pappa John och Nicks lillasyster Nelly.
Ceremonin ägde rum i kyrkan.
Lite musik spelades, några läste tal, vi sjöng och prästen pratade.
Sist så var det dags för mitt tal.
Med skakiga ben så jag gick jag fram till kistan och sen kollade jag ut på alla.
Alla hade tårar i ögonen.
Jag samlade mig själv och sen började jag läsa mitt tal som jag hade skrivit själv.
- Kära Nick, du var en otroligt bra vän och jag är glad att jag fick lära känna dig och jag är tacksam för den tid som jag fick spendera med dig.
Alla kollade på mig med tårar i ögonen.
- Du var en fin människa, ditt hjärta var av äkta guld och det vet jag eftersom du offrade dig själv för en vän.
Jag tog ett djup andertag och fortsatte.
- Om det inte vore för dig så skulle jag inte stå här idag och det är jag evigt tacksam för, du försvann ifrån oss som en hjälte eftersom du räddade mitt liv precis som en hjälte skulle gjort.
Jag kollade ut över alla.
- Nick Matthews du dog en hjältedöd och vi alla saknar dig, sa jag.
Sen tog jag flera djupa andertag för att hålla tårarna tillbaka.
- Om jag och alla andra här fick bestämma då skulle du vara med oss idag men det är du inte och därför måste vi vara tacksamma för all tid vi fick med dig och allt du gjorde för oss.
Nu rann tårarna.
Jag torkade bort dem men de fortsatte rinna.
Med tårar som rann ner för mina kinder så fortsatte.
- Så tack Nick för allt, tack för att du var du, tack för allt du gjorde, tack för att vi alla fick chansen att lära känna dig, tack för alla minnen och tack för den tid vi fick spendera med dig.
Nicks mamma kollade på mig.
Hon log smått samtidigt som hon grät.
- Tack Nick, vi alla älskar dig, det har vi alltid gjort och det kommer vi alltid göra.
- Så vila i frid Nick så ses vi nog snart i nästa liv, avslutade jag och började gråta mycket mer än förut.
Alla grät mer nu och en sorgsen musik började spelas.
Jag satte mig på min plats bredvid Zayn igen och han tog min hand.
Jag lutade mig mot hans axel och grät mot den.
Nu var det verkligen över.
Nick var borta.
På riktigt.
Det gör ont att förlora en vän.
Det gör verkligen ont.
Alla ställde sig upp och musiken fortsatte spelas medans kistan bars ut.
Nelly, John och Mariah var några av dem som höll i kistan.
När kistan hade blivit utburen ur kyrkan så började alla gästerna gå ut ur kyrkan och gå efter kistan.
Kistan sänktes i jorden och alla la blommor på kistan eller runt graven.
Det var väldigt jobbigt att kolla på.
När jag la min blomma på kistan så fällde jag väldigt många tårar.
Det här var jobbigare än jag trott.
Jag saknade verkligen Nick.
När jag och Zayn hade lagt våra blommor på kistan så gick vi undan.
Zayn kramade om mig och jag grät i hans famn.
Jag kände några av hans tårar på min axel.
Så stod vi ganska länge.
Stämningen var verkligen ledsam.
Allt var så jobbigt och ledsamt.

Tack för kommentarerna!
Detta kapitel blev lite mer sorgset...
Hoppas ni gillar det! :)

Det var december och det låg lite snö på marken.
Det blåste lätt ute och solen sken lite.
- Vilka vänner ska du ut med? Frågade Kate.
- Du vet killarna i grannhuset, jag har ju inga andra kompisar här ute på landet, sa jag.
- Okey, kom tillbaka senast vid middag, sa Kate och nickade innan hon gick in i köket igen.
Det förvånade mig att hon lät mig gå.
Jag gick ut genom dörren och stängde efter mig.
Sen började jag gå mot ängen.

Samantha’s perspektiv:
Jag gick igenom skogen och kom sen ut på ängen.
Jag såg Zayn stå vi trädet så jag gick fram till honom.
- Är allt okey? Frågade jag.
Han svarade inte han bara räckte fram ett papper till mig.
Papperet var ihopvikt så jag vek upp det.
Det jag såg fick mig att bli lite chockad.
Mitt brev.
- Hur fick du tag på det? Frågade jag.
- Du tappade det hos mig, sa han.
Jag la ner brevet i min ficka.
- Jag trodde aldrig att du skulle läsa det, jag bara skrev det en gång då jag ville skriva ner mina tankar och…
- Jag vet, sa Zayn avbrytande.
- Och om jag ska vara ärlig så var brevet inte lätt att läsa, speciellt inte delen om ditt självmordsförsök, sa han sedan.
Jag kollade ner i marken, jag kunde inte möta Zayns blick.
- Jag grät faktiskt, jag fattar inte hur jag nästan förlorat dig, sa Zayn och tog mina händer.
Jag kollade upp och mötte hans ledsna ögon.
- Men du är här nu och du kommer aldrig försöka lämna mig igen va? Sa han och kollade på mig med ett litet leende.
- Nej jag lovar att jag inte kommer det, sa jag.
- Lova att du håller det löftet också? Frågade han.
- Jag lovar, sa jag.
- Bra för jag har något att visa dig, sa Zayn och log.
Hand i hand gick vi runt trädet och Zayn pekade på en ny inristning som han hade gjort.
The sky isn’t the limit
Jag log stort.
- Det är för att himlen inte är gränsen, du är en fantastisk person och vad du än vill göra så fixar du det och du tar det inte bara upp till himlen utan du tar det längre bort än stjärnorna, sa han.
Allt jag kunde göra var att le.
- Du kommer leva att långt och lyckligt liv och en dag så kommer det ta slut men när det gör det då kommer du inte till himlen heller eftersom du kommer så mycket längre, sa Zayn.
- Och när det tar slut för dig så tar det slut för mig, jag lovar att vi möter nästa liv tillsammans, sa han sedan.
Jag kände en tår rulla ner för min kind.
- Det är underbart Zayn, sa jag.
- Du är underbar, sa jag sedan och kramade honom.
Jag kände mig lycklig inombords.
Inget kunde någonsin få mig att tvivla.
Det var jag och Zayn livet ut.
Det var vi föralltid.

Tack för kommentarerna och förlåt för att det här kapitlet var så kort! :)

Senare på kvällen så hade Samantha gått hem och jag och killarna hade gått för att lägga oss.
Precis när jag skulle lägga mig i sängen så såg jag ett ihopvikt papper ligga på golvet.
Papperet låg nästan under min säng.
Försiktigt tog jag upp papperet och vek upp det.
Jag såg Samanthas handstil.
Papperet hade nog ramlat ur hennes diktbok som hon hade haft med sig hit när hon sov över här innan jul.
Jag började läsa det som stod på papperet.
Kära Zayn…

Zayns perspektiv:
Kära Zayn.
Jag saknar dig och jag hoppas av hela mitt hjärta att du vaknar snart.
Fast du kanske aldrig vaknar.
Jag vet att det förmodligen är så och alla säger åt mig att gå vidare men det går inte.
I början så var det som om mitt liv var över.
Jag sov bort hela dagarna och deppade.
Jag var så förstörd att jag inte ens orkade tvätta bort mitt smink eller klä mig ordentligt.
Allt jag orkade var att gråta.
Men tack vare Liam och Harry så kom jag ut lite.
Sen började jag faktiskt leva igen.
Niall, Louis, Liam, Harry och Nick fick mig att börja gå ut och leva.
Fast jag var fortfarande ganska nere och jag tänkte på dig hela tiden.
Jag kunde inte låta bli att tänka på dig, du är som en del av mig.
För varje dag som gick så saknade jag dig mer och mer men jag började även inse att det kanske var över.
Jag insåg att du nog aldrig skulle vakna och komma tillbaka till mig.
Det gjorde mig galen.
Jag saknade dig så mycket så att det gjorde ont men jag kunde inte göra något åt det.
Och i och med det så måste jag erkänna några saker.
Några misstag och några bra saker.
Jag börjar med misstagen.
Jag har skärt mig två gånger sedan du var med i bilolyckan.
Även fast jag lovade dig att inte göra det så gjorde jag det eftersom jag kunde inte stå ut med all smärta och sorg.
Men det var inte bara jag som bröt mitt löfte, du gjorde också det.
Du lovade mig att du skulle stå vid min sida och att det var du och jag mot världen.
Men sen försvann du och då stod jag ensam emot den orättvisa världen.
Och ett till misstag till som egentligen inte var mitt misstag, utan Nicks.
Han kysste mig.
Men jag drog mig tillbaka.
I samma sekund som våra läppar möttes så kom att minnen med dig tillbaka och allt kändes så fel.
Jag gillar Nick, fast det är mer på ett kompissätt.
Hur som helst så kände jag mig väldigt nere just då eftersom jag trodde att min och Nicks vänskap var över.
Men det var den inte.
Jag och Nick pratade och löste situationen och sen vart vi kompisar.
Han var väldigt förstående och han var helt okey med att vara kompisar.
Och det var bra eftersom Nick verkligen är en bra kompis.
Under all tid som gått så har han fått mig på bättre humör och han har hjälp mig att må bättre.
Och sist men inte minst så måste jag erkänna det största misstaget.
Jag försökte ta självmord.
Jag läste allt hat på twitter och jag kunde inte stå ut med att inte ha dig här hos mig längre så jag försökte dränka mig själv i sjön.
Med ett märke på handen så hoppade jag i sjön.
Märket var ”We love Zayn ♥” och det kom ifrån en twittertrend.
Trenden gick ut på att alla directioners som ville att du skulle vakna skulle skriva den texten med bläck på handen.
Och för varje dag som gått så har jag, i hopp om att du ska vakna, fyllt i märket.
Men tillbaka till att jag försökte ta mitt liv.
För att vara ärlig så kändes det rätt och nu så känner jag att det faktiskt inte skulle varit så dumt att komma ifrån den här jorden.
Men tack vare Liam, Harry, Niall och Louis så lever jag idag.
Jag vet inte riktigt hur och jag orkar inte undersöka hur heller men dom räddade mitt liv.
Och även fast jag inte ville bli räddad så är jag tacksam för det.
Men nu till några bra saker.
Jag, Eleanor och Danielle har blivit bra kompisar och det känns skönt att äntligen ha några tjejkompisar.
Jag har även börjat en bra filosofi och psykologi skola inne i London.
Jag trivs för en gångs skull i skolan, gymnasiet är inte så dumt.
Jag har några kompisar där som jag brukar vara med på dagarna.
Dom heter Coryn och Sanna.
Mitt liv på skolan har förbättrats lite men mitt liv hemma har inte det.
Kate och pappa blir bara jobbigare och jobbigare för varje dag.
Men jag överlever och det hoppas jag också att du gör.
Jag saknar dig och jag vill att du ska vakna och komma och hålla om mig igen.
Jag älskar dig.
Jag älskar dig förevigt!
Xoxo Samatha Addams

När jag hade läst klart så hade jag tårar i ögonen.
Allt var svårt att ta in.
Speciellt det med självmordsförsöket.
Allt var bara för mycket.
Jag lät tårarna rinna ett tag och sen gick jag in i badrummet och kollade mig i spegeln.
Mina ögon var röda.
Jag tog några djupa andertag och sen gick jag ner.
- Jag sticker till Sammy! Ropade jag medans jag drog på mig mina skor.
- Okey! Ropade killarna tillbaka.
Jag drog på mig min jacka och sen gick jag ut.
Jag gick inte till Sammy utan jag gick in i skogen istället.


Samanthas perspektiv:
Jag satt på mitt rum och läste när min mobil ringde.
Jag tog upp mobilen och läste Zayns namn på skärmen.
- Hej, svarade jag och log för mig själv.
- Hej, sa Zayn med en ledsen ton i rösten.
Leendet försvann.
Hade det hänt honom något?
- Vad har… började jag men jag vart avbruten av Zayn.
- Kom till ängen, sa han.
- Okey jag är där om fem minuter, sa jag.
- Okey bra, vi ses då gumman, sa han och la på.
Långsamt så förde jag mobilen ifrån örat.
Med mobilen i handen gick jag ner.
- Jag går ut en stund! Ropade jag igenom huset och drog på mig mina skor och min jacka.
- Okey, vad ska du göra ute? Frågade Kate.
Jag kollade runt och såg henne stå i dörröppningen till köket.
- Jag ska ut och gå mina vänner, det är ju ganska fint väder ute, sa jag lite irriterat.
- Ganska fint väder? Frågade Kate och gick in i köket och kollade ut igenom fönstret.
- Det blåser lite men annars får jag väl hålla med dig om att vädret inte är så dumt, sa hon när hon hade ställt sig i dörröppningen till köket igen.
- Exakt solen skiner ju lite, sa jag och öppnade dörren.
Det var december och det låg lite snö på marken.
Det blåste lätt ute och solen sken lite.
- Vilka vänner ska du ut med? Frågade Kate.
- Du vet killarna i grannhuset, jag har ju inga andra kompisar här ute på landet, sa jag.
- Okey, kom tillbaka senast vid middag, sa Kate och nickade innan hon gick in i köket igen.
Det förvånade mig att hon lät mig gå.
Jag gick ut genom dörren och stängde efter mig.
Sen började jag gå mot ängen. 

Tack för alla kommentarer!
Undra vad som händer nu då? ;)

Taxin släppte av mig utanför sjukhuset och jag betalade innan jag gick in.
Snabbt skyndade jag mig in i Samanthas rum.
- Sammy? Frågade jag oroligt.
Jag såg henne ligga i sjukhussängen med tårar i ögonen.
Jag gick fram till henne och tog hennes hand.
- Sammy lugna dig, jag är här nu, sa jag lugnt och höll hennes hand hårdare.
- Vad här hänt? Frågade jag.
- Ni-nick, fick hon fram.
Nick?
- Vad är det med honom? Frågade jag.
- Han är död, sa hon och brast ut i fler tårar.

Zayns perspektiv:
Det var en tidig morgon.
Klockan var bara halv åtta och resten av killarna sov.
Men inte jag.
Jag vet inte varför.
Jag hade vaknat och sen kunde jag helt enkelt inte somna om.
Så istället för att ligga i sängen så hade jag duschat, ätit frukost, klätt på mig och fixat mig och sen gått ut.
Jag hade mycket att tänka på.
Samantha levde och om allt var bra så skulle hon nog komma ifrån sjukhuset idag.
Nick däremot.
Nick var död.
Det kändes overkligt.
Jag har knappt träffat honom och jag känner honom inte så bra men jag vet at han gjorde Samantha glad så han var säkert en schysst kille.
Han offrade sitt liv för Samantha.
Om det inte vore för honom så skulle hon inte funnits här.
Så jag hade honom att tacka.
Med många tankar och funderingar så bestämde jag mig för att gå till Samanthas speciella tänkarställe.
Det var december.
Drygt två veckor kvar till jul och ingen snö hade kommit.
Eller visst snön hade kommit men den hade försvunnit lika fort som den kom.
Marken var fortfarande grön och torr.
Fast enligt väderleksraporten så skulle det snöa om några dagar.
Jag gick igenom skogen och ut på ängen.
Det var verkligen fint här.
Jag gick runt trädet och såg allt jag och Samantha hade ristat in.
Hon hade ristat in ett S och jag hade ristat in lite mer efter S:ett.
S + Z = 4ever ♥
Jag log när jag såg det som var inristat i trädet.
Det var vi förevigt.
Jag satte mig ner vid trädet och funderade.
Jag måste ha suttit där länge eftersom Samantha plötsligt dök upp.
- Hej, sa hon och log.
- Hej, sa jag och reste mig upp och kramade om henne.
- Killarna sa att du inte var hemma så jag antog att du var här, sa hon efter kramen.
Jag log mot henne.
Hon log tillbaka men leendet verkade inte lika glatt som vanligt.
- Vad är det? Frågade jag.
- Inget, sa hon och kollade bort.
Jag tog hennes händer och kollade in i hennes ögon.
- Jo Samantha jag ser det på dig, sa jag.
- Kate och pappa som vanligt, kan jag sova hos dig inatt? Frågade hon.
- Självklart, svarade jag och log.
- Tack, sa hon och log tillbaka.
Den här gången så log hon på riktigt.
Hon log hennes vackra och glädjefulla leende.

Louis perspektiv:
- Jag åker nu! Ropade jag in i huset och drog på mig mina skor.
- Okey! Ropade Niall tillbaka.
Han, Liam och Harry stod i köket och lagade middag.
Plötsligt öppnades dörren och in kom Zayn och Samantha.
- Hej, sa jag.
- Hej Louis, sa Samantha.
- Hej, vart ska du? Frågade Zayn.
- Till Eleanor, svarade jag och log medans jag gick ut genom dörren.
Jag stängde efter mig och satte mig i min bil.
Jag startade motorn och började köra emot Eleanors lägenhet inne i London.

Samantha’s perspektiv:
Kate och pappa hade hämtat mig från sjukhuset och så fort vi kom hem så vart det såklart bråk över nått så jag gick hemifrån.
Nu skulle jag sova hos Zayn, jag orkade inte med Kate och pappa idag.
Inte såhär efter sjukhusvistelsen och Nicks död.
Allt jag ville nu var att ta det lugnt.
Som tur var så hade Kate och pappa åkt och handlat så jag kunde skynda min in i huset och packa allt som behövdes.
Jag och Zayn satt i hans rum och kollade film.
Det här hade jag verkligen saknat.
Väldigt mycket.

Tre veckor senare

- Zayn jag har saknat dig! ropade jag så högt så att nästan hela byn hade kunnat hört det.
Jag sprang mot killarnas hus.
Alla killarna hade hoppat ut ur Pauls bil.
Jag sprang fram till dem och gav dem varsin kram.
Zayn kramade jag länge.
- Jag har saknat dig också hjärtat, viskade han i mitt öra under kramen.
Zayn och killarna hade varit hem till deras familjer och firat jul där.
Jag hade firat jul med mormor, Kate, pappa och några från Kates släkt och min släkt.
Hela tiden så hade jag saknat Zayn.
Jag kommer ihåg hans gulliga sms som jag hade fått varje dag.
Jag hade verkligen saknat honom.

Zayns perspektiv:
Samantha följde med mig och killarna in i huset.
Vi åt middag och bytte julklappar med varandra.
Jag fick lite kläder av Niall och Liam, jag fick lite duschsaker av Harry och jag fick ett par skor av Louis.
Av Samantha fick jag en T-shirt och ett litet kuvert med en dikt i.
- Läs inte dikten nu, läs den nån annan dag då du kanske känner dig lite nere eller så, sa hon.
Jag gav killarna lite kläder och Louis fick även ett par skor eftersom han hade fyllt år.
Samantha gav killarna duschsaker i julklapp och Louis fick även en tröja av henne i födelsedagspresent.
- Jag vet att det var julafton var förra veckan och att nyår är imorgon men det är bättre att få sin julklapp senare än aldrig, sa jag till Samantha och log när jag gav henne julkappen.
Hon öppnade den och log mot mig.
Jag hade gett henne ett halsband som var format som ett hjärta.
I mitten satt det en röd diamant.
- Tack Zayn, det är jättefint, sa hon med ett stort leende på läpparna.
Jag satte på henne halsbandet och sen fick hon lite kläder i julklapp också.
Kvällen hade varit rolig.
Imorgon var det nyår så jag och killarna skulle in till London och fira och Samantha skulle följa med.
Senare på kvällen så hade Samantha gått hem och jag och killarna hade gått för att lägga oss.
Precis när jag skulle lägga mig i sängen så såg jag ett ihopvikt papper ligga på golvet.
Papperet låg nästan under min säng.
Försiktigt tog jag upp papperet och vek upp det.
Jag såg Samanthas handstil.
Papperet hade nog ramlat ur hennes diktbok som hon hade haft med sig hit när hon sov över här innan jul.
Jag började läsa det som stod på papperet.
Kära Zayn…

Hon log mot mig och höll min hand lite hårdare.
- Och du är fortfarande lika vacker fast du är brunett, du passar som både blondin och brunett faktiskt, sa jag sedan.
- Tack, du anar inte hur mycket det betyder, sa hon.
Jag log.
- Samantha? Frågade jag sedan.
- Ja?
- Jag älskar dig.

Samantha’s perspektiv:
Mitt hjärta slog dubbla slag.
- Jag älskar dig också, sa jag.
Äntligen.
Jag hade väntat så länge efter att få höra dom orden.
Fast ett tag så trodde jag verkligen att det var över.
Jag trodde att han inte älskade mig längre.
Men nu vet jag.
Och det gjorde hela mig glad.

Zayns perspektiv:
Jag och killarna hade varit på olika möten som vi var tvungna att ha nu när jag har vaknat.
Det vart bestämt att våra shower skulle börja i februari igen.
Skönt med ungefär en och en halv månads ledigt, tänkte jag.
Jag och killarna hade även varit och julhandlat och fixat sånt som behövde fixas.
Det var kul att få hänga med killarna igen.
Jag hade ju varit borta ganska länge.
Jag, Liam, Louis, Niall och Harry var inne i stan och åt när min mobil vibrerade.
Samantha ringde mig.
- Hej baby, svarade jag.
- Hej, sa hon.
Hon lät ledsen.
Kanske så längtade hon hem?
Hon hade varit på sjukhuset i tre dagar nu.
- Vad är det? Jag hör på dig att du är ledsen, sa jag.
- Jag bara… Sa hon och sen vart hon tyst.
- Samantha berätta vad som hänt?
Killarna kollade på mig med oroliga blickar.
Samantha svarade inte så jag började gissa på olika anledningar till varför hon var ledsen.
- Måste du stanna på sjukhuset längre?
- Nä, jag behöver bara vara här i två dagar till, sa hon tyst.
- Okey, sa jag.
Första dagen så hade jag varit hos henne hela dagen och även hela natten.
Andra dagen så var hennes föräldrar hos henne.
Tredje dagen som var idag så hade jag inte träffat henne.
- Zayn? Frågade hon tyst.
- Ja?
- Ehm.. inget, sa hon.
- Jo säg! Sa jag.
- Har du ont någonstans eller vad är det? Frågade jag sedan.
- Nej, men kan du komma hit? Frågade hon.
- Ja självklart, jag kommer nu, sa jag.
- Okey, hejdå, sa hon.
- Hejdå gumman, sa jag och sen hörde jag hur hon la på.
Killarna bara satt och kollade på mig med frågande blickar.
Jag la fram lite pengar på bordet.
- Här är för min mat, jag måste till Sammy nu, sa jag och reste mig.
Innan killarna hade svarat så hade jag redan rest mig upp och vinkat till mig en taxi.
Taxin släppte av mig utanför sjukhuset och jag betalade innan jag gick in.
Snabbt skyndade jag mig in i Samanthas rum.
- Sammy? Frågade jag oroligt.
Jag såg henne ligga i sjukhussängen med tårar i ögonen.
Jag gick fram till henne och tog hennes hand.
- Sammy lugna dig, jag är här nu, sa jag lugnt och höll hennes hand hårdare.
- Vad här hänt? Frågade jag.
- Ni-nick, fick hon fram.
Nick?
- Vad är det med honom? Frågade jag.
- Han är död, sa hon och brast ut i fler tårar.

Tack för kommentarerna och kort kapitel I know;)

Jag kände tårarna komma och jag gjorde inget för att hålla dem tillbaka.
Han måste lyssna.
Jag måste prata med honom.
Jag gick gå grusvägen och plötsligt så hörde jag både Liam och Nick skrika mitt namn.
Förvirrat vände jag mig om och hann precis se bilen som var på väg mot mig i rasande fart.

 Samantha’s perspektiv:
Mitt hjärta frös till.
Hela jag frös till.
Jag kunde inte röra mig.
Men det kanske var bäst så?
Det här kanske var ödet?
Mitt liv var ändå på botten nu.
Zayn var ledsen och han verkade inte villa ha mig längre.
Inget spelade någon roll längre.
Jag han tänka i några få sekunder innan jag kände hur jag föll till marken.
Och då såg jag även nått som jag önskar jag inte hade sett.
- Nick nej! Skrek jag när jag såg att han slängde sig framför bilen.
Men det var för sent.
De sista jag såg innan allt vart svart var Nicks blodiga kropp och de sista jag hörde var Liams panikslagna telefonsamtal med akuten.
Jag kände hela kroppen dunka.
Kanske blev jag också påkörd av bilen?
Jag hade lust att skrika men det gick inte.
Inget ljud kom fram.
Plötsligt så  kände jag inte längre något.
Var jag död?
Allt var redan svart.

Zayns perspektiv:
- Samantha snälla vakna, gör inte så här mot mig, viskade jag i Samanthas öra.
Hon låg i en sjukhussäng med massa bandage.
Hon hade blivit opererad länge.
Allt jag ville nu var att hon skulle vakna efter operationerna.
- Sammy, sa jag tyst och tog hennes hand.
Jag satte mig på stolen bredvid hennes säng.
Plötsligt kände jag hur hennes fingrar började röra sig lite.
- Samantha jag är här, kläm på min hand om du hör mig, sa jag och höll hennes hand hårdare.
Först reagerade hon inte men sen kände jag hur hon klämde på min hand.
- Samantha, sa jag tyst och jag kände hur ögonen fylldes med tårar.
Lyckotårar.
Samantha fanns kvar här hos mig.
Plötsligt så slog hon upp hennes vackra klarblå ögon.
- Hej baby, sa jag lugnt.
- Hej, sa hon tyst.
Jag log mot henne medans flera glädjetårar rullade ner för mina kinder.
- Zayn gråter du? Frågade hon.
- Glädjetårar för att du är kvar här hos mig, sa jag.
Hon log mot mig.
- Så du är inte arg på mig? Frågade hon sedan.
- Arg? Frågade jag lite förvirrat.
- Ja du verkade arg eller ledsen tidigare, sa hon ganska tyst.
- Jag var ledsen men inte arg.
Hon kollade på mig med en frågade blick.
- Vill du veta varför? Frågade jag.
Hon nickade.
- Jag trodde att jag hade förlorat dig, jag trodde att du hade gått vidare bara för att jag hade varit borta ett tag och det skulle i så fall vart bra för dig men det dödade mig inuti.
Hon log mot mig.
- Fast jag skulle inte ha klandrat dig om du gått vidare, jag var ju borta ganska länge, sa jag sedan.
- Jag gick aldrig vidare, hur mycket jag än försökte så kunde jag inte glömma dig, sa hon.
- Visst jag fortsatte leva mitt liv efter att du var borta, jag fick nya kompisar och jag förändrade mitt utseende lite men jag kunde aldrig älska någon annan än dig.
Jag log mot henne.
- Du har ju förändrat ditt utseende lite, sa jag.
- Jag menar du har ju färgat håret och klippt det, du är lite smalare än förut men du ser hälsosammare ut och du har blivit lite längre, sa jag sedan.
Samantha nickade och log.
- Men vet du vad? Frågade jag.
- Nä berätta, sa Samantha lugnt.
- Jag kände igen dig ändå eftersom jag kände igen ditt vackra ansikte och dina vackra glittrande ögon.
Hon log mot mig och höll min hand lite hårdare.
- Och du är fortfarande lika vacker fast du är brunett, du passar som både blondin och brunett faktiskt, sa jag sedan.
- Tack, du anar inte hur mycket det betyder, sa hon.
Jag log.
- Samantha? Frågade jag sedan.
- Ja?
- Jag älskar dig.

Tack för alla fina kommentarer, ni är bäst!
Och det här kapitlet skulle egentligen ha kommit ut igår eftersom jag var inne på bloggen och publicerade detta kapitel men blogg.se funkade inte speciellt bra igår så tydligen kom aldrig ut :(
Men men nu är kapitlet här iallafall :)
Synd när blogg.se buggar upp sig :/
Detta kapitel slutar ganska bra ju, hoppas ni gillar det ;)

Jag tog fram lite köttfärssås ur kylskåpet och sen började vi koka spagetti.
Gårdagens rester, det duger, tänkte jag för mig själv.
Jag och Nick åt och sen satte vi på en ny film.
Efter ungefär halva filmen så ringde det på dörren.
- Det är säkert nån reklam eller tidningsutdelare, sa jag och reste mig ifrån soffan.
Jag gick fram till dörren och öppnade den.
Då fick jag mitt livs chock.

Samantha’s perspektiv:
Jag bara stod I dörröppningen och gapade.
Av ren chock la mina händer för munnen.
- Herregud! Utbrast jag.
Jag måste ha sagt det ganska högt eftersom Nick kom springade.
- Vad är det? Frågade han och la armen runt mig.

Nicks perspektiv:
Jag ångrade snabbt att jag lagt armen runt henne.
När jag såg vem som stod i dörröppningen så drog jag snabbt tillbaka armen.
- Zayn är det verkligen du? Utbrast Samantha och kastade sig i Zayns famn.
Jag kunde inte göra annat än att le.
Hon såg så glad ut.
Zayn skrattade lite.
Sen slutade hon krama honom.
- Åh herregud, sa hon.
Hon lät verkligen chockad.
- D-du lever, fick hon fram och kramade honom igen.
Han bara nickade.
- Zayn, åh herregud, du är här, sa Samantha överlyckligt.

Samantha’s perspektiv:
Jag kunde inte fatta det.
Efter all denna tid så hade han äntligen vaknat.
Några glädjetårar föll ifrån mina ögon.
Jag kollade på Zayn.
Det var verkligen han.
Han stod här framför mig.
Livs levande.
Äntligen.
Han log mot mig lite men han såg lite bekymrad ut.
Då kom jag på att Nick stod bredvid mig.
- Det här är min kompis Nick, sa jag och kollade först på Nick och sen på Zayn.
- Okey, jag är Zayn, sa Zayn med ett fejkat leende.
- Kul att träffa dig, Sammy har verkligen saknat dig, sa han.
Zayn bara nickade.
- Om du bara visste hur mycket jag har saknat dig Zayn, sa jag och kramade om honom lätt.
- Jag har saknat dig också, sa han ganska tyst.
- Men jag borde nog gå nu, vi kan ju träffas nån annan dag om du vill, sa Zayn till mig efter kramen.
- Nej det är jag som borde gå, ni borde spendera lite tid med varandra efter allt det här, sa Nick och log.
Zayn kollade på mig.
Nick började ta på sig sina skor.
- Det var inte meningen att komma och störa er, jag går stanna du, sa Zayn till Nick.
- Hejdå Samantha, skönt att se dig igen och Nick kul att träffa dig, sa han.
- Ta väl hand om Sammy, sa han sedan innan han gick ut genom dörren.
Va?
Han trodde väl ändå inte att vi var tillsammans?
- Vänta lite Nick, jag måste snacka med honom, sa jag och drog på mig mina skor.
- Jag måste nog ändå åka hem, sa Nick och tog på sig sin andra sko.
Tillsammans gick vi ut genom dörren och jag låste efter oss.
Jag började gå mot Zayn med snabba steg.
Nick var på väg till hans bil.
Jag såg att Liam hade kommit ut.
Han gick mot Zayn.

Liams perspektiv:
Jag såg Zayn gå mot vårat hus med tårar i ögonen.
- Zayn vad är det? Frågade jag.
- Zayn vad har hänt?
Han svarade inte.
Jag gick närmare honom och tog tag i hans arm.
- Zayn prata med mig.
- Släpp mig, sa Zayn och drog sig loss från mitt grepp.
Han började gå upp mot skogen.
- Zayn!
Jag hörde Samantha ropa på honom men han svarade inte.
Vad hade hänt egentligen?
Jag såg Samantha vända håll och börja gå upp mot skogen.
Jag såg även Samanthas kompis Nick sätta sig i sin bil.

Samantha’s perspektiv:
- Zayn!
Jag ropade på Zayn om och om igen men han svarade inte.
Jag fattade inte varför han ignorerade mig?
Mitt liv var verkligen på botten just nu.
Jag kände tårarna komma och jag gjorde inget för att hålla dem tillbaka.
Han måste lyssna.
Jag måste prata med honom.
Jag gick gå grusvägen och plötsligt så hörde jag både Liam och Nick skrika mitt namn.
Förvirrat vände jag mig om och hann precis se bilen som var på väg mot mig i rasande fart.

 Tack för alla kommentarer!
ZAYN ÄR TILLBAKA! :D
Men vad kommer hända med Samantha? :o
Jag kanske hinner med fler kapitel idag;)

Jag gick igenom skogen tills jag kom till mitt speciella ställe.
Min äng.
Min vackra äng där jag och Zayn hade varit.
Jag kom ihåg allt.
Tårarna brände bakom ögonlocken när jag tänkte på det.
Ängen där jag och Zayn hade haft picknik och haft roligt.
Zayn hade även fått veta min hemlighet.
Han hade hittat min märken och jag hade berättat.
Jag kom ihåg allt.
Precis allt.
Jag kom ihåg hur jag för en gångs skull kunde vara mig själv.

Samantha’s perspektiv:
Every time I try to look away
See your face on our reflection
Every choice I try to make, I pray
Leads me in a right direction
I don't know what it is, but I know I'm missing it
Missing out
But the memory we made remains, remains

Wouldn't you hold me like you used to
Hold it, boy, just one more time
Wouldn't you love me like you used to
Love with you is so sublied
I was there for you, you where the for me
Can we get this back again?
Wouldn't you hold me like you used to
Hold it, boy, Just one more time

Jag spelade och sjöng Chris Medinas One More Time.
Jag tänkte på texten.
Wouldn’t you hold me like you used to.
Allt jag ville var att Zayn skulle vakna och hålla om mig igen.


I'll wait for you, will you wait for me?

Wouldn't you hold me like you used to
Hold it, girl, just one more time
Wouldn't you love me like you used to
Love with you is so sublied
I was there for you, you where the for me
Can we get this back again?
Wouldn't you hold me like you used to
Hold it, boy, Just one more time

Jag spelade klart låten och fann mig själv I tårar.
Några tårar rullade ner för mina kinder och jag kunde inte stoppa dem.
Försiktigt la jag undan gitarren och tog upp bläckpennan och diktboken.
Jag kände för att skriva ett brev.
Ett brev till Zayn.
Även fast han förmodligen inte skulle se brevet så ville jag skriva det.
Jag satt en stund och funderade över vad jag skulle skriva.
Jag kollade på det tomma papperet när jag såg min hand.
We love Zayn♥
Jag kom ihåg att jag hade skrivit det på handen efter twittertrenden som några directioners hade startat.
Det var länge sedan jag först skrev det men så fort det började försvinna så fyllde jag i det.
Det hade jag gjort länge nu.
Jag fyllde försiktigt i det med bläckpennan.
Sen funderade jag ett tag till på vad jag skulle skriva.
Efter ett tag så bestämde jag mig för att skriva direkt ifrån hjärtat.


En månad senare

Tiden gick fort.
Det var redan den första december.
Mycket hade hänt under en månad.
Jag hade klippt mitt hår.
Nu var det axellångt
Det var fortfarande brunt.
Jag hade träffat Nick.
Vi hade pratat.
Vi var kompisar nu.
Fast jag tror att jag känner nått för honom.
Jag gillar honom fast jag tror att det bara är kompiskänslor.
Jag har ganska svårt att tyda mina känslor.
Danielle och Eleanor har blivit mina närmsta tjejkompisar.
Jag är med dom ganska ofta och vi har alltid kul.
Det känns skönt att äntligen ha några tjejkompisar som man kan snacka med.
Jag har även träffat Niall, Harry, Liam och Louis litegrann.
Mormor och jag har varit och lämnat blommor hos Zayn några gånger.
Han låg fortfarande i koma.
Inget hade förändrats med honom.
Jag hade även träffat Nicks familj.
Hans familj bestod av en lillasyster som var 15 år och hans mamma.
Dom var verkligen trevliga.
Jag var inte så jättesmal längre.
Visst jag var smal men inte benig.
Nu såg jag ganska hälsosam ut.
Ute så låg det lite snö på marken.
Men inte alls mycket.
Det hade inte snöat speciellt mycket.
Och när det väl hade snöat så hade det mesta smält bort.
Det tunna lagret snö ute lär vara borta i morgon, tänkte jag för mig själv.
Kate och pappa hade åkt in till London för att köpa julklappar och sånt.
Huset var tyst.
Jag satt på mitt rum och kollade ut igenom ett fönster.
Jag såg killarnas hus.
Det hände inte så mycket.
Lamporna i deras hus var släckta och deras bil var borta.
Dom är säkert också och julhandlar, tänkte jag.
Plötsligt så hörde jag hur det ringde på dörren.
Förvånat sprang jag ner till dörren och öppnade den.
Där stod Nick.
- Hej, sa han.
- Hej, svarade jag lite förvånat.
- Jag tänkte titta förbi och överaska dig om det är okey, sa han.
- Visst, sa jag.
Jag kollade på klockan.
Strax efter elva.
Kate och pappa skulle inte vara hemma för ens runt åtta i kväll.
Det hade dom sagt i alla fall.
- Jag har hyrt några filmer, sa Nick och gav dem till mig.
- Okey, sa  jag och log.
Vi gick in i vardagsrummet och satte igång en av filmerna.
Efter att vi hade kollat klart på den så var klockan närmare halv ett.
- Vill du ha lunch? Frågade jag.
- Visst, ska jag hjälpa dig? frågade Nick.
Utan att jag hann svara så reste han gick upp och följde efter mig till köket.
Jag tog fram lite köttfärssås ur kylskåpet och sen började vi koka spagetti.
Gårdagens rester, det duger, tänkte jag för mig själv.
Jag och Nick åt och sen satte vi på en ny film.
Efter ungefär halva filmen så ringde det på dörren.
- Det är säkert nån reklam eller tidningsutdelare, sa jag och reste mig ifrån soffan.
Jag gick fram till dörren och öppnade den.
Då fick jag mitt livs chock.

Tack för kommentarerna!
Lite spännande va?;)

Jag och Nick satt och kollade på lite olika filmer.
Efter ett tag så märkte jag hur Nick kollade på mig istället för på filmen.
Jag kollade på honom med en undrande blick.
Vi fick ögonkontakt.
Jag kollade in i hans ögon och han kollade in i mina.
Så satt vi en stund innan jag kände hans läppar emot mina.

Samantha’s perspektiv:
Jag kände Nicks läppar mot mina I några sekunder innan jag drog mig undan.
Nick kollade på mig med ledsna ögon.
- Förlåt men det här går inte, jag kan inte göra det här, fick jag fram och reste mig upp.
Sen började jag springa mot dörren.
Jag hörde Nick resa sig och springa efter mig.
Jag öppnade dörren och sprang ut på grusvägen.
- Förlåt Samantha! Ropade Nick efter mig.
- Åk hem Nick! Ropade jag tillbaka.
- Kan vi prata?
Nick kom närmare mig men jag stannade inte springa.
- Åk hem, vi pratar senare! Ropade jag och sprang mot skogen.
Jag hörde ytterdörren stängas och jag hörde en bil starta.
Nick åkte säkert hem.
Jag fortsatte springa igenom skogen tills jag kom till min speciella äng.
Jag satte mig vid det stora trädet och började tänka.
Jag tänkte på Zayn och Nick.
Både har gjort mitt liv värt att leva.
Jag vet inte längre.
Det känns som om jag gillar båda.
Men när Nick kysste mig så var det för mycket.
Jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag kanske skulle ha kysst honom tillbaka?
Eller?
Det kanske var dags att gå vidare?
Jag tog ett djupt andertag och reste mig upp.
Mina tankar blev för jobbiga att bara tänka.
Jag gick ända tills jag kom fram till min ytterdörr.
Den var stängd.
Nicks bil var borta.
Jag öppnade dörren och gick in.
- Hallå? Ropade jag igenom huset.
Ingen svarade.
Jag gick in i köket för att ta ett glas vatten.
Då såg jag en lapp ligga under kylskåpet.
Försiktigt böjde jag mig ner och drog fram lappen och läste den.
Det var lappen som jag hade skrivit till Kate och pappa om mitt självmord.
Dom hade inte sätt lappen.
Det var därför dom trodde mig när jag sa att jag ramlade i vattnet.
Jag andades ut.
Skönt att dom inte sätt den, tänkte jag och tryckte ihop papperslappen till en skrynklig boll och slängde den.
Sen drack jag mitt vatten och ställde glaset i diskmaskinen.
Med många tankar i huvudet gick jag upp för trappan och hämtade min gitarr, min diktbok och en bläckpenna.
Sen gick jag ner igen, tog på mig mina skor och min jeansjacka och gick ut.
Jag stängde dörren efter mig och låste.
Sen började jag gå mot skogen.
Jag gick igenom skogen tills jag kom till mitt speciella ställe.
Min äng.
Min vackra äng där jag och Zayn hade varit.
Jag kom ihåg allt.
Tårarna brände bakom ögonlocken när jag tänkte på det.
Ängen där jag och Zayn hade haft picknik och haft roligt.
Zayn hade även fått veta min hemlighet.
Han hade hittat min märken och jag hade berättat.
Jag kom ihåg allt.
Precis allt.
Jag kom ihåg hur jag för en gångs skull kunde vara mig själv.

Tack för alla kommentarer! :D

- Det ska bli kul att träffa dig och lära känna dig Samantha, sa Danielle.
- Desamma Danielle, sa jag och log.
- Då ses vi snart, sa hon.
- Jajamän, svarade jag.
Vi sa hejdå och la på.
Jag satte mig försiktigt upp, la mobilen på nattduksbordet, rättade till kudden och la mig ner.
Det tog inte lång tid innan jag somnat.

Samantha’s perspektiv:
Tiden gick fort.
Sommarens varma solsken byttes ut mot höstens håra vindar och inte långt efter det så började snön falla.
Det var den 10:nde november.
En lördag.
En ensam lördag.
Louis, Harry, Liam och Niall bodde fortfarande i huset men jag var mindre och mindre med dem.
Dom fick mer och mer att göra för varje dag.
Dom hade intervjuer, konserter, signeringar och olika gästspelningar i tv program.
Allt utan Zayn.
Han låg fortfarande i Koma.
Det hade han gjort i snart ett halvår.
Inget förendrades.
Jag började komma över honom mer och mer.
Jag tänkte inte på honom lika ofta.
Men jag kunde aldrig glömma honom.
Aldrig.
Jag hade även börjat umgås lite mer med Nick.
Han är schysst.
Tack vare honom så hade jag mått bättre på senaste tiden.
Pling!
Mina tankar avbröts av att min mobil plingade till.
Ett sms.
Jag tog upp mobilen och såg Nicks namn på skärmen.
”Hej Sammy, vill du träffas och hitta på nått?:) x”
Jag svarade på smset och vi bestämde att Nick skulle komma till mig.
Pappa och Kate var ändå bortbjudna till en kompis i London som vanligt så dom var inte hemma för ens imorgon.
Jag fixade mig och kollade på tv ett tag innan jag hörde hur det plingade på dörren.
Jag reste mig ifrån soffan och gick till dörren och öppnade den.
- Hej, sa Nick och log mot mig.
- Hej, sa jag och gav honom en snabb kram.
Nick klev in i och stängde dörren efter sig.
- Så vad vill du göra? Frågade jag.
- Vi kan ju kolla film om du vill? Frågade han.
- Visst, sa jag och sen gick vi in i vardagsrummet.
Jag och Nick satt och kollade på lite olika filmer.
Efter ett tag så märkte jag hur Nick kollade på mig istället för på filmen.
Jag kollade på honom med en undrande blick.
Vi fick ögonkontakt.
Jag kollade in i hans ögon och han kollade in i mina.
Så satt vi en stund innan jag kände hans läppar emot mina.

Tanks(som Niall säger hehe) för alla kommentarer!
Och kort kapitel I know... förlåt för det men nu bygger jag upp spänningen igen;)
Hur tror ni Samantha kommer reagera? :)