Ikväll så skulle jag och Samantha in till stan.
Runt åtta skulle jag och Samantha in till stan.
Då skulle hon tatuera över ärren och jag skulle också tatuera mig.
Klockan tickade sakta.
Runt halv åtta kom Paul för att hämta upp oss.
Man kan inte ens åka in till stan en kväll utan säkerhetsvakter, tänkte jag när jag öppnade bildörren och hoppade in.

Samantha’s perspektiv:
Jag vaknade runt sju på söndagsmorgonen.
Väckarklockan på mobilen hade väckt mig.
Jag suckade, tog upp mobilen och stängde av väckarklockan.
Sen klev jag upp för att göra mig i ordning.
Jag tog på mig ett par svarta jeans och en vit blus.
Sen gick jag in i badrummet och fixade mig.
Jag kollade ner på min handled.
Bandage.
Försiktigt tog jag av bandaget och såg min nya tatuering.
Never lose hope
Jag log för mig själv.
Det var vekligen snyggt.
Och nu varje gång jag ville skära mig eller mådde dåligt så kunde jag kolla på tatueringen.
Jag kunde komma ihåg hur jag aldrig skulle förlora hoppet.
Med ett leende borstade jag håret och sen gick jag ner.
- God morgon Samantha, sa pappa när jag kom in i köket.
- God morgon, svarade jag och gick fram till ett köksskåp och tog fram en skål.
- Är du redo för att flytta? Frågade Kate.
- Japp, svarade jag och tog fram en sked.
Jag hällde upp yoghurt och flingor i en skål och sen satte jag mig vid bordet och åt.
Pappa och Kate satt också vid bordet.
Efter jag hade ätit så plockade jag undan och gick ut i hallen.
- Jag går till mormor! Ropade jag och tog på mig min jacka och mina skor och sen gick jag ut.
- Okey ha det så bra! Ropade Kate.
- Ja, hejdå! Ropade jag och stängde dörren.
Sen började jag gå längst grusvägen.
Grusvägen som jag gått längst så många gånger.
Ända från barnsben till nu.
Det var inte sista gången jag skulle gå längst vägen men det var sista gången på ett tag i alla fall.
Alla minnen ifrån min barndom kom tillbaka.
Jag och Julie som lärde oss cykla på grusvägen.
Allt kändes som igår.
Fast det var det inte.
Det var längesen.
Nu var jag äldre.
Nu skulle jag ta livet i egna händer.
Nu skulle jag leva mitt egna liv.
Om mamma och Julie kunde se mig nu så skulle dom nog vara stolta, tänkte jag när jag fortsatte gå längst grusvägen.

Zayns perspektiv:
Väckarklockan på mobilen ringde.
Jag satte mig upp och tog upp mobilen för att stänga av väckarklockan.
Sen kollade jag klockan.
07.31.
Jag suckade och reste mig.
Mitt rum var fyllt av flyttlådor.
Jag öppnade en och tog fram ett par jeans och en T-shirt.
Jag drog på mig kläderna och sen stängde jag flyttlådan.
Med trötta steg gick jag in i badrummet.
Jag fixade mig och tog bort bandaget.
Jag älskade verkligen min nya tatuering.
Med ett leende så gick jag ner och tog lite frukost.

Samantha’s perspektiv:
Jag hade sagt hejdå till mormor och lovat att jag skulle komma och hälsa på snart.
Jag hade även varit hem till mina grannar och sagt hejdå.
Nu höll jag på att bära ner flyttlådor.
Det var inte så många.
Två stycken faktiskt.
En med kläder, skor, smycken, pyjamasar och lite andra saker så som böcker och filmer.
Och en låda med lakan, täcken, kuddar och massa annat behövligt.
Alla möbler skulle jag lämna här.
Jag kanske kommer tillbaka nån gång?

Tack för kommentarerna och som jag skrev under förra kapitelet så kan uppdateringen bli dålig idag på grund av att jag inte är hemma under dagen och på kvällen så ska jag och mina kompisar ha tjejkväll eftersom jag och en av mina kompisar har fyllt år! :D