- Did you let anything of this “fame-things” get to your head?
- No, I’m not like that, nästan skrek jag.
- Then tell me what’s wrong so I can help you, sa mamma högt med en orolig men
ändå omtänksam röst.
- Mary called from the hospital, she’s diagnosed with leukemia.

---

Marys perspektiv:
Hans röst försvann,jag hörde en krash och sen var han borta.
Jag undrarde om han tappat mobilen eller i värsta fall slängt iväg den.
Han skulle inte lägga på.
Eller?
Kanske han inte vill gå ut med nån som är sjuk?
Någon vars liv hänger på andra nu?
Alla dessa tankar var jobbiga.
Jag kommer tappa mitt hår, bli benigt smal, behöva spendera massor av tid på sjukhuset och göra massor av behandlingar och operationer.
Jag vet inte mycket om leukemi, man kanske inte alls opererar?
Trots alla dessa frågor så va min största fråga den mest otäcka och den som jag inte vill ha svar på.
Kommer jag dö?

Nialls perspektiv:
Min gamla mobil låg i min hand, utanför fönstret susade världen förbi.
Varför?
Jo för att jag sitter på ett tåg.
Ett tåg på väg mot London.
Jag var tvungen att träffa henne.
Jag packade, sa hejdå och åkte.
Vad jag visste så skulle Michel, Marvel och deras pappa åka och hälsa på henne om en vecka.
Men jag kunde inte vänta så länge.
All tid var viktig nu.

---

Oh yeah jag ska börja uppdatera igen! :D 
Tack för alla positiva kommentarer! :D

Han var tyst.
- What are you trying to say anyway Niall?
- Ehm…
- Just tell me, please?
- I-I….
Han var tyst en stund innan jag fick den största chocken någonsin.
- I love you Mary.

---

Nialls perspektiv:
- I-I lo-love you t-too, stammade hon fram ifrån andra sidan telefonlinjen.
- Really?
- Yeah, yeah I really do.
Leendet på mina läppar var stort.
- Are you coming home soon? Frågade jag.
- I don’t know, sa hon tyst.
- Where are you right now?
- At the hospital.
- When are they letting you go?
- I don’t know, soon I hope.
Det var tyst en stund.
- Will you wait? Frågade hon.
- What do you mean? Frågade jag förvirrat.
- You said you love me, nästan viskade hon.
- Yeah… började jag i hopp om att hon skulle fortsätta.
- I won’t be able to be with you all the time, you’ll be traveling the world
with your band and I’ll be here.
- At the hospital, la hon till innan hon suckade.
- Will you wait for me or will you let me go?
Innan jag hann svara så pratade hon igen.
- If you’ll stop loving me once you’re not home then tell me, I don’t want a
broken heart.
- I won’t ever stop loving you.
- Good to know, sa hon tyst.
- What are they doing? Frågade jag.
- What?
- The doctors.
- Oh, just running some tests of lot of different things.
- What kind of things?
- I don’t know.
- Please tell me?
- I said I don’t know!
- You know what happened and what you feel!
Hon suckade.
- For like two months I’ve been sick, not everyday just somedays.
- What kind of sick?
- My body hurts, I have fever and feel really cold then really warm, and just
regular sickness things.
Hon suckade innan hon fortsatte.
- I got a cold and a few days after it got worse and I got fever and stuff and
I was home for a week, two weeks later I got it back but worse so mum and I
went to the hospital and they gave me medicine to get rid of the flu and it
worked so I was only sick for a week but then I got the cold again and I was
getting paler and paler so they said that if I get the flu again I have to come
back so they can give me stronger medicine and that’s what I did and then I
came back to Ireland and then my lungs started to become all weird and here I
am now, pale as ever and feeling worse than ever and they say that it isn’t the
flu.
- What is it?
- Not a mean virus like I thought, they don’t know yet but something in my
blood is wrong.
- Call me when you  know okey?
- Okey.
- I have to go, sorry.
- Alright, speak to you later yeah?
- Yeah.
- Bye.
- Bye.
Sen la jag på.
Oroligheten höll på att driva mig galen.
- Niall are you coming? Hörde jag Greg ropa.
- Yeah! Svarade jag och la ner mobilen i fickan.

Marys perspektiv:
- I’m sorry miss.
Det spelar ingen roll om någon är ledsen, det kommer inte fixa sig för det.
Provsvaren kom.
Oftast vill man att saker ska vara positiva.
Människor ska vara positiva.
Men inte nu.
Jag önskade att det skulle vara negativt men nej.
Jag hörde mamma sucka och jag vände mitt huvud smått och såg henne sitta med
handen över munnen som hon ofta gör när hon är upprörd.
- We’ll give you some medicine, you have to take it twice everyday and the
treatment will start tomorrow.
Mamma nickade och kollade på mig.
Jag kände inget.
Bara tomhet.
Jag visste att det var en dum ide allihop med Niall.
Allt jag kommer göra nu är att svika honom.
Vem som helst skulle ha fått panik nu.
Skrikit och gråtit och sagt att det bara var en dröm.
De skulle varit rädda och ledsna.
Men inte jag.
Jag kände inget.
Inte än.
Jag kunde bara inte förstå allvaret än.
- Mum?
- Yeah?
Hon såg gråtfärdig ut.
- I’ll be fine, sa jag tyst.
Hon bara nickade.
- Can I be alone?
Hon nickade igen och reste sig ifrån stolen hon satt på.
Hon kramade mig och gick ut ur rummet för att ringa pappa.
Tårarna rann ner för hennes kinder.
Jag plockade upp min mobil ifrån nattduksbordet bredvid sjukhussängen och knappade
in Nialls nummer.
- Hi Mary, hörde jag hans glada röst säga.
Jag tog ett djupt andertag innan jag pratade med svag röst.
- Niall… I have leukemia.

---

Dålig uppdatering javet, men jag har fullt upp...
DAM DAM DAAAAAAM!
Vad kommer hända nu?;)

 
- Well there have been this one weird feeling since she and her brothers
stepped out of the car for the first time this summer, började jag I hopp o
matt hon skulle fatta.
- So you do love her?
Jag struntade I huvudet och lät hjärtat tala istället.
- Yes, yes I do love her.

---

Marys perspektiv:
- I feel so lonely.
- Don’t, you know I’m only a phone call away.
- I know but I wish I was on Ireland with you and my brothers and dad.
- I know, you will soon be.
- What if I have to stay here for three weeks?
- Then we’ll meet up in London, I’m not gonna forget about you and lose the
contact I promise.
- What if it happens anyway? You have tour and stuff and well I jus…
- We won’t lose contact again Mary!
- You can’t promise that!
- Yes I can!
- No!
- Yes!
- And what makes you promise that?
- I can’t tell you.
- Why not?
- I just can’t okey?
- Okey.
- I promise okey?
- Okey.
- Do you belive me?
- For some weird reason yes I do belive you.
- Good.
En tystnad uppstod.
Inte en pinsam utan en lugn tystnad.
- Mary?
- Uhu?
- If I told you a secret would you keep it?
- Ofcourse!
- Would you think of me like a freak if I told you?
- You’re not a freak Nialler.
- So I can tell you?
- Anything, I’ll keep your secrets safe.
Jag hörde honom andas snabbt.
- Have you ever felt one feeling for someone and one day you just feel different?
- Like a different feeling?
- Yeah.
- I don’t know what you mean.
- Imagine you bestfriend or teacher.
- Okey.
- You feel like it’s never going to be any not-friends love right?
- Right.
- And then one day when they walk in the classroom or say hi to you there is a
different feeling.
- Like a feeling of love?
- Yeah, I think so?
- You think so?
- I don’t really know what love means.
Han har en poäng, vad betyder egentligen kärlek?
- If you suddenly feel like you need this person more than before, you smile
whenever someone says their name or you feel your heart beating harder, sa han
tyst.
- Have you ever felt like that when it comes to someone you never thought you
would feel that for?
Jag tänkte efter, enkelt svar!
Ja.
- Yes.
Han var tyst.
- What are you trying to say anyway Niall?
- Ehm…
- Just tell me, please?
- I-I….
Han var tyst en stund innan jag fick den största chocken någonsin.
- I love you Mary.

---

Texten och bilderna är messed up!
Iallafall sorry att jag inte har uppdaterat, har hänt en del saker så som vistelse på sjukhuset pga. att mitt knä gått ur led igen och sånt...

Jag suckade tungt och kände hur ont det gjorde i lungorna.
Varför var jag tvungen att hoppa runt?
Dum som jag är så gjorde jag det även fast jag visste att det inte var bra.
Och nu sitter jag här istället för att vara med Niall.
Jag önskar jag får ett tillfälle att berätta för honom hur mycket han betyder.

---

Nialls perspektiv:
Michel och Marvel var väldigt nedstämda när Mary åkte och sa att dem bara skulle sova resten av dagen.
Jag log och var mig själv.
På utsidan.
På insidan var jag döende.
Du vet när man känner på sig att nått är fel även fast alla säger tvärtemot?
Så känner jag.
Hon har inte influensa.
Jag bara känner det på mig.
Jag hjälpte mamma med maten, kollade film med Greg och skrattade åt pappas skämt.
Men ändå kändes något fel.
Det känns som om en del av mig har försvunnit.
- Niall honey don’t worry about her, hörde jag mammas mjuka och lugnande röst
säga.
Är det så tydligt?
- I’m trying but it seems like it’s not working.
- Darling will you tell me the truth if I ask something that may sound weird?
Jag nickade.
- Do you love her?
- Ofcourse she is my bestfriend!
- I don’t mean like a bestfriend Niall.
Det vart tyst medans jag tänkte efter.
- I don’t know.
-What are you lisening to? Frågade min mamma.
Frågan förvirrade mig verkligen.
- What?
- Heart or head?
Svaret var lätt.
- Head.
- You listen to much to your head honey, listen to you heart for once.
Jag nickade.
- So are you in love with her?
- Well there have been this one weird feeling since she and her brothers
stepped out of the car for the first time this summer, började jag I hopp o
matt hon skulle fatta.
- So you do love her?
Jag struntade I huvudet och lät hjärtat tala istället.
- Yes, yes I do love her.

---

Texten vart konstig och kapitlet kort men I hope you like it anyway :)

- Promise me to tell me the truth?
Jag nickade igen och såg hur ont hand hade inombords genom hans ögon.
- You’re sick, right?
Jag nickade.
Han blinkade många gånger för att inte gråta.
Det gjorde så ont inom mig att se honom så ledsen.
- And it’s not the flu, right?

---

Marys perspektiv:
- I don’t want to talk about it, sa jag men det kom ut mer som en viskning.
- I understand, sa han och kramade om mig.
- But promise one last thing? Frågade han.
- What is it?
- Promise you talk to me if there is something you need you talk about.
- Promise, lovade jag.
Han släppte taget om mig och såg på mig.
- I’m so sor…
- Don’t, avbröt jag honom.
- I’m going to London to check some things and I’ll be fine and I’ll be back before you can say glassdoor, jag jag och han skrattade.
- Every time you go I have to say these weird things.
Jag log emot honom.
- And when I’m back let’s get that date on shall we?
Hans ögon sken up och han såg på mig med ett leende.
- You still want to go out with me?
Jag nickade.
- Okey, be back soon, sa han och lät plötsligt ledsen igen.
- I will.
- And text or call me?
- I will.
Han kramade om mig en sista gång.
Jag drog in hans doft och kramade honom tight tillbaka.
- Bye, viskade han i mitt öra.
- See ya, sa jag innan jag gick med mina långsamma steg emot bilen.
Med kramar och många ord som var jobbiga att höra sa jag hejdå till min pappa och mina bröder.
Jag klev in i bilen och mamma startade motorn.
Hejdå allt jag håller kärt här på Irland.
Hoppas vi möts igen.
Allt försvann mer och mer.
Jag suckade tungt och kände hur ont det gjorde i lungorna.
Varför var jag tvungen att hoppa runt?
Dum som jag är så gjorde jag det även fast jag visste att det inte var bra.
Och nu sitter jag här istället för att vara med Niall.
Jag önskar jag får ett tillfälle att berätta för honom hur mycket han betyder.

---

Kort kapitel I know men jaja ;)

- Just give her some rest and don’t get mad at her, okey?
Jag nickade och Marvel såg på mig med hans ledsna ögon.
- Bye Niall, sa han och stängde dörren rakt framför mig.
Jag slog argt min hand på närmsta träd.
Varför kan ingen berätta nått för mig!?

---

Marys perspektiv:
Har du någonsin känt att du har svikit någon?
Någon som betyder så mycket för dig att det inte går att förklara med ord?
Exakt så känner jag.
Med ben som känns som spagetti och andetag som gör ont att ta gick jag ut igenom dörren.
Tre veckor.
Det är allt som har gått.
Jag har tre veckor kvar, det borde jag i alla fall ha.
Nu vet jag inte.
Marvel höll mig runt midjan som stöd och Michel bar min väska.
Tre veckor kvar på Irland, jag vill verkligen ha dem!
Jag såg Niall stå på hans gård och kolla på oss.
Skulden sköljde över mig.
Jag missade vår dejt igår, jag svek honom.
Nu står han där med sorg i hans ögon.
- I need to talk to Niall, sa jag med en svag röst till Marvel.
Han nickade.
- Will you be able to walk by yourself?
Nu var det min tur att nicka.
Han släppte mig och gick för att prata med min mamma som har kommit för att hämta mig.
Hem till London.
Och förhoppningsvis får jag komma tillbaka till Irland innan mina bröder åker hem.
Långsamt gick jag emot killen med de fantastiska blåa ögonen.
Mina mörkblå Toms drogs emot gruset och mitt hår fångades upp av den lätta vinden.
Svarta jeans, vitt linne, svart tubhalsduk och mörkblå hoodie.
Medans jag gick drog jag hoodien närmare min kropp för att få mer värme.
Blicken fäst på marken.
Jag stannade upp när jag såg ett par vita supras.
Min blick for långsamt uppåt tills jag mötte de blå ögonen.
Hur ska jag klara mig utan dem?

Utan honom?
- I’m sorry, mumlade jag.
Tårarna brännde bakom ögonlocken.
Jag stängde ögonen hårt för att inte gråta.
Mitt huvud vändes neråt, jag vill inte möta hans blick.
Plötsligt kände jag hur några fingrar under min haka lyfte upp mig huvud igen.
- Don’t be, sa den änglalika rösten tillhörande Niall.
- You’re sick, it’s not your fault.
Jag tog ett djupt, plågsamt andertag och mötte hans ögon.
- Will you promise me three things?
Jag nickade.
- One, promise me to focus on trying to get better again?
Jag nickade igen.
- Two, promise me to come back to me?
- I’ll try, sa jag med en svag röst.
- No don’t try, that’s not good enough, I need you to promise me to not forget me? To come back to me or let me come to you? To let me talk to you, help you?
Jag nickade och pratade med en så svag röst så att det lät som en viskning.
- I promise.
- Three, sa Niall och tog ett djupt andertag.
- Promise me to tell me the truth?
Jag nickade igen och såg hur ont hand hade inombords genom hans ögon.
- You’re sick, right?
Jag nickade.
Han blinkade många gånger för att inte gråta.
Det gjorde så ont inom mig att se honom så ledsen.
- And it’s not the flu, right?

---

Kommentera vad ni tycker ska hända! :)
Har lite ont om ideer igen.....

Låten slutade och jag slutade hoppa runt.
Min andning blev ansträngd, jag har ju ganska bra condition ju?
Andetagen vart hackiga och jobbiga att ta.
All lycka var nu utbytt med skräck.
Jag föll ner på golvet och använde min sista luft för att skrika.
- DAD HELP!

---

Nialls perspektiv:
Frustrerat slog jag med knytnäven I luften.
- Come on Mary, pick up, mumlade jag medans signalerna gick.
Jag höll telefonen hårt i handen.
Signalerna slutade gå och jag kom till röstbrevlådan.
Klockan var kvart över sju och jag skulle mött Mary för 15 minuter sedan.
Jag la ner mobilen i fickan och gick emot hennes hus.
Tänkte hon bara strunta i dejten sådär?
Fattar hon inte hur mycket jag gillar henne?
Jag har aldrig känt mig så dum som jag gör nu.
Jag vart dissad av någon jag känt hela mitt liv.
Marvel öppnade dörren när jag ringde på.
- Uhm, hey… are Mary home? Frågade jag och kliade mig i nacken.
- Eh… yeah, but she’s…very tired, sa han och undvek ögonkontakt.
- She said she was meeting me up for a walk, ljög jag.
- She can’t, sa Marvel snabbt.
- Why?
Han såg allt annat än bekväm ut.
- Why Marvel? Frågade jag aningen irriterad.
- She’s sick again, sa han.
- What?
Hur kan hon gå ifrån att må bra till att bli sjuk på bara någon timme.
Marvel nickade och undvek fortfarande ögonkontakt.
- Bullshit, sa jag och stirrade på honom.
- She could have told me she didn’t want to spend time with me!
- Mate she loves spending time with you.
- Obviusly not.
Jag kände mig arg.
Arg, sviken och förvånad.
Jag trodde inte hon var sån.
- She is sick Niall, I promise you, sa Marvel.
- Can a person go from feeling good to being sick in a hour? No Marvel, sa jag.
- Yes they can!
- No that’s bullshit!
- No Niall, you are acting like bullshit! Why do you have to hang out with her now? You can take a walk tomorrow!
Marvel kollade på mig, men hans ögon ville inte möta mina.
- You don’t understand, sa jag tyst.
Äntligen mötte hans ögon mina.
Dem var ledsna och samtidigt arga.
- No, you don’t understand! Nästan skrek han.
- And I’m sorry but you got to go.
Jag kollade på honom.
Hans glansiga ögon och röda kinder.
Rödare än vanligt.
- You’ve been crying? Sa jag mer som en fråga.
- No, nästan viskade han.
- Forget it, why are you lying to me? All of you! Why? Frågade jag argt.
- She loves you and she loves spending time with you, me and Mike loves you to and we also love spending time with you, don’t ever doubt that Niall, började han.
- But me and my family are having a difficult time in life right now and you got to understand that, don’t ask, don’t judge, just understand.
Jag fattade inget.
Vadå svår tid?
- Just give her some rest and don’t get mad at her, okey?
Jag nickade och Marvel såg på mig med hans ledsna ögon.
- Bye Niall, sa han och stängde dörren rakt framför mig.
Jag slog argt min hand på närmsta träd.
Varför kan ingen berätta nått för mig!?

---

Enjoy! Och kommentera! :)

- I would love a future like the one you want and I want to be there until I’m old cause I want a happy long life, sa jag.
Han nickade och kollade på mig.
Hans glittrande glada ögon var plötsligt inte lika glada längre.
De såg på mig med en orolig blick.
- You are worried, sa han.
- No, sa jag och skakade på huvudet.
- Yes you are, I can see it, what’s wrong?
Jag suckade tyst innan jag kollade på honom och mötte hans blåa ögon.
- I’m worried the time will fly by to fast.

---

Marys perspektiv:
- No, I’m home in like three weeks? Sa jag mer som en fråga till min kompis på andra sidan telefonlinjen.
- I’m bored to hell here without you! Sa hon medans jag skrattade.
- Mary!?
Niall?
- Ehm, Emma I go…
- Mary!?
Vad vill han? Varför är han i mitt hus?
Duh Mary han är din bästa vän.
Eller ja inte länge till kanske…
- May who’s that? Frågade Emma nyfiket.
May, hon är den ända som kallar mig det.
Jag fattar inte varför hon inte bara kan säga Mary istället?
- Probably Marvel or Michel, gotta go bye! Sa jag snabbt innan jag la på.
Jag vill inte ha några frågor som jag inte kan svara.
- Sunshine? Frågade Niall medans han öppnade dörren till mitt sovrum.
- Mhm? Frågade jag och tog ner fötterna ifrån skrivbordet och snurrade runt på min skrivbordsstol så att jag såg honom.
Han log emot mig innan han gick in och satte sig på min säng.
Jag snurrade sakta på stolen emot sängen och kollade på honom.
- You remember how you said yes to a date with me? Frågade han med blicken fäst på golvet.
Ett leende smög sig upp på mina läppar medans fjärilarna i min mage började hoppa runt.
Om dom nu kan hoppa?
Dom var ganska överexalterade i alla fall.
- Yeah, sa jag tyst.
- I’m taking you out tonight, sa han nöjt och reste sig ifrån sängen.
Jag kollade på honom som om han var dum i huvudet.
- Where? Frågade jag väl medveten om att det inte finns någonstans ”dejtaktigt” att gå till här ute på landet.
- I’ve got it all figured out, take on something like jeans and a hoodie, nothing formal, sa han och log.
- And be ready outside your house at seven, la han sedan till.
Jag nickade och han gick ut ifrån rummet.
Jag andades ut.
Inget uppklätt bara nått vardagligt, det känns skönt.
Det betyder att han inte tänker ta mig till någon överdyr restaurang.
Leendet på mina läppar växte och jag kände mig lyckligast i världen.
Med mobilen inkopplad i radion och ”Up all night” på högsta volym hoppade jag runt och dansade i rummet.

It feels like we've been livin' in fast forward
Another moment passing by
The party's ending but it's now or never
Nobody's going home tonight

Katy Perry’s on replay
She's on replay
DJ got the floor to shake, the floor to shake
People going all the way
Yeah, all the way
I'm still wide awake

 Jag sjöng med medans jag hoppade runt och dansade­.

I wanna stay up all night
And jump around until we see the sun
I wanna stay up all night
And find a girl and tell her she's the one
Hold on to the feeling
And don't let it go
'Cause we got the floor now
Get out of control
I wanna stay up all night
And do it all with you
Up, up, up all night
Like this, all night, hey
Up all night
Like this, all night, hey
Up all night

Lyckan bubblade nästan över.
Och leendet på mina läppar vart stort.

Don't even care about the table breaking
We only wanna have a laugh
I'm only thinking 'bout this girl I'm seeing
I hope she’ll wanna kiss me back

Katy Perry’s on replay
She's on replay
DJ got the floor to shake, the floor to shake
People going all the way
Yeah, all the way
I'm still wide awake

I wanna stay up all night
And jump around until we see the sun
I wanna stay up all night
And find a girl and tell her she's the one
Hold on to the feeling
And don't let it go
'Cause we got the floor now
Get out of control
I wanna stay up all night
And do it all with you
Up, up, up all night
Like this, all night, hey
Up all night
Like this, all night, hey
Up all night

 För en gångs skull var oron utbytt med lycka.
Nästan i alla fall.
Oron finns där det är bara det att lyckan är större just nu.

Katy Perry’s on replay
She's on replay
DJ got the floor to shake, the floor to shake
Up all night, up all night

I wanna stay up all night
And jump around until we see the sun
I wanna stay up all night
And find a girl and tell her she's the one (she's the one)
Hold on to the feeling
And don't let it go
'Cause we got the floor now
Get out of control
I wanna stay up all night
And do it all with you (do it all with you)
Up, up, up all night
Like this, all night, hey
Up all night
Like this, all night, hey
Up all night

Låten slutade och jag slutade hoppa runt.
Min andning blev ansträngd, jag har ju ganska bra condition ju?
Andetagen vart hackiga och jobbiga att ta.
All lycka var nu utbytt med skräck.
Jag föll ner på golvet och använde min sista luft för att skrika.
- DAD HELP!

---

Whoopsie, aja kommentera på nu!;)

- Wanna walk? Frågade han och kom närmare mig.
- Sure, sa jag och kände hur det bultade.
Det pirrade i hela min kropp.
Kärlek såklart.
Jag log åt tanken.
Från och med nu ska allt bara gå bra.
Allt måste bara gå bra.
Jag tänker inte svika nån.
Speciellt inte Niall.

---

Marys perspektiv:
- How are you? Frågade Niall efter att vi gått I tystnad längst den otraffikerade grusvägen.
Landet är verkligen mysig på sånt sätt att man får vara i lugn och ro.
Inga bilar eller stora folkmassor, jag trivs bättre här än inne i stan.
Jag förstår varför Niall ville komma hit, såklart för att träffa sin familj, men också för att få lugn och ro.
Snart har tre veckor passerat och inte ett ända fan har dykt upp.
Jag vände mitt huvud och kollade upp på den blonda killen med de fantastiska blåa ögonen.
- Good, svarade jag.
-Thanks, sa jag sedan, det kom ut mer som en viskning.
Jag såg ett leende sprida sig över hans smått rosa läppar, inget stort leende men ändå ett fint leende.
- How are you? Frågade jag.
- Oh… good, svarade han.
Jag nickade och vi fortsatte gå i tystnad.
Ingen obehaglig tystnad utan en mysig en.
Som när man bara njuter av varandras sällskap.
- Can I ask you something?
Hans fråga fick mig att komma tillbaka till verkligheten.
- Yeah sure, svarade jag och kollade upp på honom.
Han hade händerna i hans jackfickor.
Niall var tyst ett tag innan han kollade på mig och började prata.
- Do you belive in soulmates?
- What do you mean? Frågade jag lite förvirrat.
- You know, do you belive that you will meet someone that’s perfect for you?
Jag tänkte efter ett tag innan jag nickade.
- Yeah, yeah I do, svarade jag.
Han nickade långsamt medans vi fortsatte gå.
- I have so many questions, viskade han.
Jag tror att det inte var meningen att jag skulle höra det men det gjorde jag.
- Ask, viskade jag tillbaka.
Han kollade på mig smått chockat innan han kollade ner i backen igen.
- I will, sa han.
- When the right time comes, la han sedan till.
Jag nickade smått skrämd.
När den rätta tiden kommer?
Han kanske inte har speciellt långt tid på sig att fråga alla frågorna?
När är den rätta tiden?
- Can I ask you something too? Frågade jag.
- Yes, svarade han och kollade på mig.
- How do you imagine your future? What do you want it to be like?
Han svarade inte utan fortsatte bara gå och sparka på småstenar.
Svår fråga kanske men jag måste veta om han ser mig i hans framtid.
Efter ett tag kollade han på mig och svarade.
- I want to be singing with the lads for at least a few years more, then I want to settle down, have kids and a beautiful wife.
- I want to live in a house in a nice place like this, sa han sedan och kollade sig runt.
- Feel the fresh air as I see our kids grow up and run around in the garden.
Jag kollade på honom men han kollade framåt.
I hans ögon syntes hopp och hans blick var full av drömmar.
- I want to hug my grandchildren, walk my daughter down the aisle and hand in hand with the love of my life.
- I want a happy long life, la han slutligen till.
- What about you? Frågade han och kollade på mig med han hoppfulla glittrande ögon.
- I want to live my life, every part of it.
- I would love a future like the one you want and I want to be there until I’m old cause I want a happy long life, sa jag.
Han nickade och kollade på mig.
Hans glittrande glada ögon var plötsligt inte lika glada längre.
De såg på mig med en orolig blick.
- You are worried, sa han.
- No, sa jag och skakade på huvudet.
- Yes you are, I can see it, what’s wrong?
Jag suckade tyst innan jag kollade på honom och mötte hans blåa ögon.
- I’m worried the time will fly by to fast.

---

JAG ÄR TILLBAKA OCH INNAN NI FÅR VÄRSTA TANTRUMET PÅ MIG SÅ SKA JAG FÖRKLARA!
Jag har varit sjuk ja!
Ni frågade om jag verkligen varit sjuk i typ två-tre veckor och ja!
Jag fick först streptoc infektion i halsen och var liggandes, sen vart jag bra och bara några dagar efter fick jag rosfeber och knölros vilka är allvarliga infektionssjukdommar som inte är att leka med.
Orkar inte förklara vad som händer men jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv!
Var liggande i ungefär två veckor, vart frisk bara nån dag sedan!
Och jag har ätit antibiotika ja och jag är fortfarande inte helt frisk.
Nu måste jag ta det lungt så att inte bakterierna sätter sig på lungorna eller något annat organ och ger mig tuberkolos eller annan sjukdom.
Och sen har jag varit lazy utan ideer till novellen!
Men jag har kommit på fler ideer nu så nu kör vi igen!
Kram på er!

Jag skrattade och hon började också skratta.
- Hey, millions of girls would kill to be you right now, sa jag lite för egoistiskt.
- You ego, sa hon och slog till mig på armen.
- I know, sa jag skrattandes och slog till henne på armen.
Hon log emot mig.
- So? Frågade jag.
- So what? Frågade hon.
- Do we have a deal? Frågade jag och höll fram min hand.
- Yeah we do, sa hon och log innan hon tog min hand och skakade den.
Lyckligt log jag.
Äntligen hade jag någon att överösa med rosor och kramar.
Kanske låter töntigt men sån är jag.

---

Nialls perspektiv:
- Can you sneak out? Frågade jag Mary med mobilen tryckt emot örat.
- No, dad would kill me if he found out, svarade hon som om det var självklart.
Jag suckade.
- Pretty please? Tjatade jag.
- Tell me why you want me to sneak out?
- I want to see you, svarade jag.
- Can’t you want until tomorrow? Frågade hon.
- No, svarade jag.
Hon suckade och sen knastrade det till I luren, so om hon gick runt.
- Fine.
Glatt slog jag med knytnäven i luften.
- But I’ll get my dad to kill you instead of me if he finds out, sa hon.
Jag gav ifrån mig ett skrattande ljud.
- See you in ten minutes, sa hon och la på.
Jag log för mig själv och sparkade lätt på den närmsta stenen.

Marys perspektiv:
Jag granskade mig själv i spegeln, pudret täckte min bleka hudton.
Med pudret på ser min hud normalfärgad ut, som den var förut.
Nu för tiden är jag bara blek, jag saknar min gamla normala färg.
Jag drog på mig den koftan som låg på stolen närmast mig och sen smög jag ner
för trappan.
Jag hörde ljudet ifrån tv:n och förstod att Michel, Marvel och pappa kollade på
fotboll.
Som vanligt.
Jag passade på att öppna dörren medans dem hurrade för ett mål.
Jag drog på mig mina mörkblå Toms och smög med tysta steg ut och stängde dörren
så tyst jag kunde.
Förvirrat kollade jag mig runt, Niall syntes ingenstans.
Gruset på den smala gången ifrån min dörr till vägen knastrade under mina skor.
Plötsligt dök Niall upp ifrån knuten på huset.
- Hey, sa han och log emot mig.
- Hi, sa jag och log tillbaka.
- Wanna walk? Frågade han och kom närmare mig.
- Sure, sa jag och kände hur det bultade.
Det pirrade i hela min kropp.
Kärlek såklart.
Jag log åt tanken.
Från och med nu ska allt bara gå bra.
Allt måste bara gå bra.
Jag tänker inte svika nån.
Speciellt inte Niall.

---

ciao!
Nu är jag hemma ifrån Italien och det var verkligen fantastiskt!
Nu är kapitel 15 uppe(förhoppningsvis) och jag hoppas ni gillar det.
Jag försökte lägga ut det här 7418967356329§1 gånger... allt blogg.se gör hela tiden är att dampa...
men men.... så om det blir dålig uppdatering så kan det vara för att jag inte kommer in på min blogg för att skriva!
Hoppas ni har haft det lika bra som mig! :)