Freedom comes when you learn to let go, kapitel 19


- Just give her some rest and don’t get mad at her, okey?
Jag nickade och Marvel såg på mig med hans ledsna ögon.
- Bye Niall, sa han och stängde dörren rakt framför mig.
Jag slog argt min hand på närmsta träd.
Varför kan ingen berätta nått för mig!?


Marys perspektiv:
Har du någonsin känt att du har svikit någon?
Någon som betyder så mycket för dig att det inte går att förklara med ord?
Exakt så känner jag.
Med ben som känns som spagetti och andetag som gör ont att ta gick jag ut igenom dörren.
Tre veckor.
Det är allt som har gått.
Jag har tre veckor kvar, det borde jag i alla fall ha.
Nu vet jag inte.
Marvel höll mig runt midjan som stöd och Michel bar min väska.
Tre veckor kvar på Irland, jag vill verkligen ha dem!
Jag såg Niall stå på hans gård och kolla på oss.
Skulden sköljde över mig.
Jag missade vår dejt igår, jag svek honom.
Nu står han där med sorg i hans ögon.
- I need to talk to Niall, sa jag med en svag röst till Marvel.
Han nickade.
- Will you be able to walk by yourself?
Nu var det min tur att nicka.
Han släppte mig och gick för att prata med min mamma som har kommit för att hämta mig.
Hem till London.
Och förhoppningsvis får jag komma tillbaka till Irland innan mina bröder åker hem.
Långsamt gick jag emot killen med de fantastiska blåa ögonen.
Mina mörkblå Toms drogs emot gruset och mitt hår fångades upp av den lätta vinden.
Svarta jeans, vitt linne, svart tubhalsduk och mörkblå hoodie.
Medans jag gick drog jag hoodien närmare min kropp för att få mer värme.
Blicken fäst på marken.
Jag stannade upp när jag såg ett par vita supras.
Min blick for långsamt uppåt tills jag mötte de blå ögonen.
Hur ska jag klara mig utan dem?

Utan honom?
- I’m sorry, mumlade jag.
Tårarna brännde bakom ögonlocken.
Jag stängde ögonen hårt för att inte gråta.
Mitt huvud vändes neråt, jag vill inte möta hans blick.
Plötsligt kände jag hur några fingrar under min haka lyfte upp mig huvud igen.
- Don’t be, sa den änglalika rösten tillhörande Niall.
- You’re sick, it’s not your fault.
Jag tog ett djupt, plågsamt andertag och mötte hans ögon.
- Will you promise me three things?
Jag nickade.
- One, promise me to focus on trying to get better again?
Jag nickade igen.
- Two, promise me to come back to me?
- I’ll try, sa jag med en svag röst.
- No don’t try, that’s not good enough, I need you to promise me to not forget me? To come back to me or let me come to you? To let me talk to you, help you?
Jag nickade och pratade med en så svag röst så att det lät som en viskning.
- I promise.
- Three, sa Niall och tog ett djupt andertag.
- Promise me to tell me the truth?
Jag nickade igen och såg hur ont hand hade inombords genom hans ögon.
- You’re sick, right?
Jag nickade.
Han blinkade många gånger för att inte gråta.
Det gjorde så ont inom mig att se honom så ledsen.
- And it’s not the flu, right?


Kommentera vad ni tycker ska hända! :)
Har lite ont om ideer igen.....






Kommentarer
Postat av: Lou. :)

Omg, vill verkligen veta vad hon är för sjuk nu. O.O
Meeer. <3

2012-09-16 @ 15:34:55
Postat av: Johanna

Så hemskt :( Jag är inte säker men jag skulle gissa på att hon har canser?

2012-09-16 @ 15:58:50
Postat av: Anonym

Asså är jag efter? För jag fattar inte vilken sjukdom hon har? Har hon astma? o.O

2012-09-18 @ 18:13:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback