¨
D-den är b-borta, vad g-gör vi? Frågade Harry med en blandning av panik och oro i rösten.
- Fortsätt med du vet hjärt saken, fick jag fram.
Harry fortsatte.
Samanthas puls kom inte tillbaka.
Var hon död?
På riktigt?
Död?
Jag kunde höra ambulanssyrenerna från en bit bort.

Samantha’s perspektiv:
Jag kände mitt hjärta slå.
Var jag död?
Levde jag?
Det kanske var så här det kändes när man var död?
Försiktigt öppnade jag mina ögon.
Jag såg inte ett himmelrike utan jag såg ett trist sjukhusrum.
Jag var inte död.
Varför?
Det var ju det jag ville.
Jag ville inte leva det här livet.
Hela jag fylldes med ilska och sorg.
Varför lever jag?
Varför?
- Hej.
Jag hörde en killröst så jag kollade runt i rummet.
Jag såg Niall stå i dörröppningen lutad mot dörrkarmen.
Han kom in och satte sig på stolen bredvid min säng.
- Hur mår du? Frågade han.
Sämst!
Jag ville dö men nu är jag här, jag lever och det är sämst.
- Helt okey, svarade jag även fast jag tänkte precis tvärtom.
- Vad hände? Frågade han.
Jag bara ryckte på axlarna.
- Okey, jag är glad att du lever i alla fall, sa han och log.
Plötsligt så kom jag ihåg varför jag velat dö.
Zayn.
- Har Zayn vaknat? Frågade jag.
Jag visste svaret.
Nej.
Han skulle nog aldrig vakna.
Men jag hade en liten smula hopp kvar.
Niall kollade på mig med en bekymrad blick.
- Tyvärr inte, sa han.
- Okey, svarade jag.
- Vart är Liam? Frågade jag.
Jag behövde prata med honom.
- I ett rum i en annan avdelning, svarade Niall.
- Va?
Vadå annan avdelning?
- Enligt sjukvårdarna så hade Liam sagt att du hade ramlat i vattnet och förlorat medvetandet, sa Niall.
- Okey, fortsätt, sa jag lite förvånat.
- Så han hoppade i vattnet och räddade dig, sen sprang han med dig på axeln hela vägen tillbaka till vårat hus och där föll han ihop, sa Niall.
- Varför?
Det var inte meningen att Liam skulle bli skadad.
Jag kände ångesten växa inom mig.
- Hans njure orkade inte med mer, men läkarna har fixat det nu så han mår bra, sa Niall.
- Han får åka hem imorgon om inte blir dåligare, sa han sen.
Jag bara nickade.
- Hur mår du då? Frågade Niall.
- Jag har redan sagt att jag är helt okey, sa jag tyst.
- Jag vet inte riktigt vad som hände men du hamnade i vattnet i alla fall och du blev medvetslös, började Niall.
- Okey, sa jag och försökte låta förvånad.
Jag låtsades som om jag inte kom ihåg något.
- Minns du inget av det? Frågade Niall.
Jag skakade på huvudet.
- Okey, sa Niall tyst och fortsatte sedan berätta vad som hänt mig.
- Liam sprang med dig på axeln hela vägen hem till oss och föll sedan ihop så jag, Harry och Louis hjälpte er.
- Du förlorade din puls, det var riktigt läskigt eftersom jag trodde att det var slutet för dig, sa Niall sedan med en konstig ton i rösten.
Jag kollade på honom.
- Men Harry lyckades hålla igång din puls ett tag i alla fall med hjärt och lungräddning och ambulansen kom och dom lyckades få tillbaka din puls efter den försvunnit, sa han.
- Tack för att ni räddade mig, sa jag.
Egentligen ville jag inte bli räddad men jag var ändå tacksam.
- Inga problem Samantha, sa Niall med ett litet leende.
- Ring Liam om du behöver prata, han får inte lämna sitt rum och det får inte du heller, sa han sedan.
- Okey, sa jag.
- Läkarna säger att du kan få komma hem om minst fyra dagar om du mår bättre, sa Niall.
Fyra dagar?
- Varför måste jag stanna så lång tid? Frågade jag.
- Du fick lite problem med hjärtat eftersom det stannade och lungorna eftersom det kom in vatten i dom så du är på hjärt och lung avdelningen, sa Niall och kollade på mig.
Jag kände hur jag blev lite rädd.
Fel på hjärtat och lungorna?
Niall måste ha sett på mig att jag blev rädd eftersom han reste sig från stolen och tog min hand.
- Du behöver inte vara orolig, allt är fixat nu och du kommer nog aldrig mer ha nått problem med det, sa han.
Det lugnade mig lite.
- Om inget blir konstigt och alla prover blir tagna och får bra resultat så kommer du härifrån om ungefär fyra dagar, sa Niall och log.
- Okey, sa jag.
- Jag, Liam, Harry och Louis, kommer och hälsar på när du vill.
Det kändes bra.
Helst så skulle jag velat ha Zayn här men det var inte möjligt just nu.
- Danielle har sagt att hon gärna kommer och pratar med dig om du behöver en tjejkompis att snacka med, sa Niall.
- Vad snällt, sa jag och log.
- Hon är nog med Liam i hans sjukhusrum just nu så hon kanske kommer hit sen, sa Niall och släppte min hand.
- Jag går nu om det är okey, jag, Louis och Harry måste åka iväg och vara med på något möte med Paul, sa han.
- Det är okey, tack så mycket för att du kom Niall, sa jag.
- Inga problem, ring Liam om du ska prata med han och ring mig om det är något annat, sa han och gick mot dörren.
- Okey hejdå, sa jag och vinkade.
- Hejdå, sa han och vinkade med ett leende på läpparna innan han gick ut och stängde dörren efter sig.
Jag kollade runt i rummet och såg min mobil ligga på nattduksbordet.
Försiktigt tog jag upp den och tryckte på en knapp.
Till min förvåning så funkade den även fast jag hade haft den i jackfickan när jag vart i vattnet.
- Tack blackberry för att du är sån awesome mobil, tänkte jag för mig själv när jag låste upp den och letade reda på Liams mobilnummer.
En signal gick.
Två signaler.
Tre signaler.
Efter femte signalen svarade Liam.
- Hej.
- Hej Liam, hur mår du?
- Jag mår bra, helt ärligt, hur mår du? Frågade han.
Liam lät ganska glad och pigg.
- Jag mår bra, lite trött och yr men annars är allt bra.
- Bra att höra, sa han.
- Tack för att du räddade mig och förlåt för det där med din njure, sa jag.
- Det är lugnt, allt är ju bra nu, sa Liam.
- Men du, sa jag lite tystare.
- Ja?
- Det här blir en hemlighet va? Frågade jag.
- Om du vill de så, sa han.
- Ja gärna, jag vill inte direkt att alla ska veta att jag försökte ta livet av mig så vi säger att jag ramlade i vattnet, sa jag ganska tyst.
- Det låter bra, sa han.
- Om du lovar att inte göra om det? Sa han sedan.
- Jag lovar, men du förstår kanske hur jag känner? Frågade jag.
- Ja det gör jag, om min älskade Danielle skulle ha försvunnit ifrån mig så vet jag inte vad jag skulle gjort, sa Liam.
- Skönt att du fattar och tack för att du inte berättar för någon, sa jag.
- Inga problem Samantha, sa han.
- Och du ska se att allt löser sig, sa han sedan.
- Okey, sa jag.
- Vill du att Danielle kommer till dig? frågade Liam.
- Hon är här, sa han sedan.
- Det skulle vara jättetrevligt, Niall sa att hon sagt att hon kunde snacka lite tjejsnack med mig om jag behövde, sa jag och skrattade.
- Ja, sa Liam och skrattade.
- Tacka henne ifrån mig och säg att hon kan komma om någon timme eller så eftersom jag ska försöka sova lite, sa jag.
- Okey, sa Liam och jag hörde hur han pratade med Danielle.
- Hej gumman, sa sedan en tjejröst.
- Det är Danielle, sa hon.
- Hej, sa jag så glatt jag kunde.
- Hur mår du? Frågade hon.
- Jag mår bra, sa jag.
- Skönt att höra, sa hon.
- Jag kommer till dig om ungefär två timmar så har du tid att sova lite, sa hon.
- Okey det låter bra, sa jag.
- Det ska bli kul att träffa dig och lära känna dig Samantha, sa Danielle.
- Desamma Danielle, sa jag och log.
- Då ses vi snart, sa hon.
- Jajamän, svarade jag.
Vi sa hejdå och la på.
Jag satte mig försiktigt upp, la mobilen på nattduksbordet, rättade till kudden och la mig ner.
Det tog inte lång tid innan jag somnat.

Tack för alla kommentarer!
Och jag hoppas ni tycker om detta kapitel :)

Jag såg mitt och killarnas hus.
Med en konstig känsla så fortsatte jag springa.
Jag sprang allt jag orkade.
Ända tills allt blev väldigt suddigt.
Sen började springa långsammare.
Fast jag ville springa fortare men det var som om benen inte lyssnade.
Jag blev långsammare och långsammare och sen kände jag den hårda grusvägen.
Jag föll ihop och allt vart svart.

Harrys perspektiv:
- Liam! Skrek jag.
Jag hade sett Liam bära på Samantha.
Jag hade också sett Liam falla ihop.
Jag såg allt genom vardagsrumsfönstret.
Snabbt tog jag på mig mina skor och sprang ut.
- Samantha! Skrek jag.
Louis och Niall sprang efter mig.
Jag sprang fram till dem.
Samantha låg på mage och Liam låg på rygg.
Först trodde jag att Liam var medvetslös men det var han inte.
Eller i alla fall inte längre.
Han hade svimmat och sen vaknat.
Han andades snabbt och tungt.
- Sa-Sama… fick han fram.
Utan att säga nått så vände jag på Samantha.
Jag fick en chock när jag såg henne.
Hon var alldeles blå.
- A-amb-ambu…
Även fast Liam inte kunde få fram hela ordet så visste jag att han menade ambulans.
- Ska jag ringa? Frågade jag.
Liam skakade på huvudet.
- Ja-jag har r-ringt, sa Liam med smärta i rösten.
Jag nickade och kollade på Liam.
Han bet ihop.
- Har du ont? Frågade jag.
Han nickade och pekade på magen.
- Försök andas normalt Liam, tror du att det är njuren? Frågade jag lungnande.
Han nickade och sen såg jag några tårar rulla ner för hans kinder.
Jag kollade på Niall som satt bredvid Samantha.
Han skakade på henne.
- Jag hjälper Liam ifrån vägen, sa Louis och lyfte upp Liam.
Louis la ner Liam vid vägkanten och satte sig vid honom.
- Ä-är hon död? Fick jag fram.
Frågan var som en viskning.
Niall letade efter pulsen på hennes hals.
- Jag vet inte, sa Niall med en svag röst.
Jag tog hennes arm och kände efter pulsen.
Den var där.
Mycket svag.
- Hon har fortfarande puls, fast den är mycket svag, sa jag.
Niall såg gråtfärdig ut.
Han tog några djupa andertag och lyfte upp Samantha och la henne bredvid Liam på vägkanten.
Jag kände på Samanthas puls igen.
Den var nästan borta.
Den försvann mer och mer.
Med en aning panik så började jag ge henne hjärt och lungräddning.
- Hennes puls är lite högre, men fortfarande svag, sa han med en orolig ton i rösten.
Jag fortsatte.
- Samantha, kom igen, viskade jag medans jag tryckte mina händer mot hennes bröstkorg.
Hon hostade till.
- Du klarar det, stanna vid liv snälla du, viskade jag igen.

Nialls perspektiv:
Jag fattade inte vad som hänt.
Liam verkade ha problem med njuren och Samantha var i stort sätt död.
Allt var så konstigt.
Liam kunde knappt prata.
Han hade verkligen ont.
Men han hade sagt nått om sjön och att springa.
Harry fortsatte ge Samantha hjärt och lungräddning medans jag höl koll på hennes puls.
Den gick uppåt och neråt.
Men den var fortfarande inte normal.
Den fanns där men den var svag.
Det här kanske var slutet för henne?
Men varför?
Vad har egentligen hänt?
Allt kändes så konstigt.
Jag fattade verkligen inte.
Plötsligt kände jag hela jag frysa till.
- Harry hennes puls försvann! Skrek jag.
Jag såg paniken i Harrys ögon.
Med skakade händer letade han efter pulsen på hennes hals.
- D-den är b-borta, vad g-gör vi? Frågade Harry med en blandning av panik och oro i rösten.
- Fortsätt med du vet hjärt saken, fick jag fram.
Harry fortsatte.
Samanthas puls kom inte tillbaka.
Var hon död?
På riktigt?
Död?
Jag kunde höra ambulanssyrenerna från en bit bort.

Tack för alla kommentarer!
DAM DAM DAAAM!
Kommer Samantha dö?
Nästa kapitel kommer snart;)

- Tänk om han vaknar, sa jag tyst.
- Han gör inte det Liam och jag älskar honom för mycket för att släppa taget, sa hon.
Jag fattade inte.
Om hon tog sitt liv så släppte hon ju taget?
Var hon beredd att dö för den hon älskade?
Romantiskt men onödigt!
- Samantha, sa jag tyst och släppte hennes arm.
- Om jag lämnar detta liv så kan jag lämna det tillsammans med Zayn, vi kommer mötas i himlen, sa hon.
Jag kollade på henne.
- Och det är så jag vill ha det, sa hon.
Sen hoppade hon i vattnet.

Samantha’s perspektiv:
Jag kände vattnet.
Det kalla vattnet.
Sommaren var i stort sätt över och vattnet hade blivit kallare än det var förut.
Jag öppnade munnen och kände hur all min luft tog slut.
Försiktigt öppnade jag ögonen.
Allt var suddigt.
Men jag lyckades se de sista luftbubblorna som kom ut ur min mun.
Plötsligt så tog luftbubblorna slut.
Min luft var helt slut.
Det började kännas i halsen att jag inte kunde andas.
Vem som helst hade fått panik nu men inte jag.
Det var det här jag ville.
Jag ville inte leva.
Jag blinkade några gånger.
Det sista jag såg innan allt blev svart var en suddig figur.

Liams perspektiv:
Chockat såg jag Samantha hoppa i vattnet.
Jag såg henne sjunka.
Hon gjorde inget motstånd.
Hon bara sjönk.
Jag samlade mig själv och hoppade i vattnet.
Jag var tvungen att rädda henne.
Jag kunde inte låta henne dö.
När jag hoppade i kände jag hur kallt vattnet var.
Jag dök ner under ytan och såg henne sjunka.
Jag såg hennes livlösa kropp sjunka.
Jag stack upp mitt huvud ovanför ytan och tog luft innan jag dök ner igen.
Samantha andades inte längre.
Paniken steg inom mig men jag lyckades hålla mig lugn.
Bestämt tog jag tag i Samantha och simmade upp mot ytan igen.
Med andan i halsen la jag henne på bryggan.
Sen hoppade jag upp på bryggan.
Helt genomblöt med kallt vatten så böjde jag mig över henne.
Hennes ögon var stängda och hon rörde sig inte.
Hennes hy var likblek.
Hon började till och med se lite blå ut.
- Samantha!
- Samantha!
- Samantha!
Hon reagerade inte.
Jag skakade lätt på henne.
Hon reagerade fortfarande inte.
Jag har inte lång tid på mig, tänkte jag.
Med skakade händer kände jag på hennes hals.
Hon hade väldigt låg puls.
Så låg så att man knappt kände den.
Jag måste rädda henne och jag har inte lång tid på mig, tänkte jag.
Utan att tveka började jag med hjärt och lungräddning.
Jag gjorde allt man skulle göra.
Tur att jag lyssnade på genomgången av detta i skolan, tänkte jag.
Samantha rörde sig inte.
Jag lyfte upp henne och tryckte försiktigt mina händer mot hennes mage och lungor för att få upp allt vatten ur lungorna.
Det funkade lite.
Hon hostade upp lite vatten.
Men inte mycket.
Jag kände hur smal hon var.
Hennes revben kändes ganska mycket.
Jag kände på hennes puls igen.
Den var mycket lägre nu.
Den var nästan borta.
Hon vart bara blekare och blekare.
Och kallare och kallare.
Med en växande panik slängde jag henne över axeln och började springa hemåt.
Jag hade ingen tid att förlora.
Och även fast jag visste att det skulle ta tid för ambulansen att komma hit så var det värt ett försök.
Med en hand höll jag fast Samantha på min axel och med den andra handen ringde jag akuten.
Med andan i halsen pratade jag med ambulansvårdarna.
Jag berättade vart vi var och jag sa att hon hade ramlat i vattnet.
Det var en lögn men jag hade inte lust att säga att hon hade försökt ta sitt liv.
Jag sprang fortfarande.
Ambulansen är på väg.
Jag kände benen bli tyngre och tyngre och huvudet dunkade.
Plötsligt började magen göra ont.
Det stack och sved.
Men jag brydde mig inte.
Jag sprang allt jag orkade.
Samantha var liten.
Hon vägde knappt nått.
Men ändå var det jobbigt att springa.
Min mage gjorde ondare och ondare.
Jag fattade inte vad som hände.
Jag började se lite suddigt.
Jag såg mitt och killarnas hus.
Med en konstig känsla så fortsatte jag springa.
Jag sprang allt jag orkade.
Ända tills allt blev väldigt suddigt.
Sen började springa långsammare.
Fast jag ville springa fortare men det var som om benen inte lyssnade.
Jag blev långsammare och långsammare och sen kände jag den hårda grusvägen.
Jag föll ihop och allt vart svart.

Tack så mycket för alla kommentarer!
Fortsätt så! :)
Spännande kapitel va?;)
Korta kapitel javet, men jag bygger upp spänningen och dramat lite :)
Hoppas ni gillar det!:)
Vad tror/vill ni ska hända?

Jag bestämde mig för att skita i all media.
Jag bestämde mig för att skita i allt.
Verkligen allt.
Jag ska härifrån.
Nu.
Jag ska ta mitt liv.

Liams perspektiv:
Jag satt I vardagsrummet när jag såg Samantha springa på grusvägen.
Hon såg ledsen ut så jag tänkte gå ut och se vad som var fel.
Snabbt drog jag på mig mina skor och öppnade dörren.
- Jag kommer strax! Ropade jag och gick sen ut och stängde dörren efter mig.
Jag sprang upp till grusvägen.
Samantha sprang fortfarande.
- Samantha! Ropade jag.
Hon verkade inte höra mig så jag började springa efter henne.
- Tack gymmet för att du finns, utan dig skulle jag aldrig orkat springa efter Samantha, mumlade jag för mig själv när jag sprang.
- Samantha! Ropade jag om och om igen.
Antingen så har hon blivit döv eller så ignorerar hon mig.
Efter ett tag så saktade hon ner.
Det var då jag såg vart vi var.
Vid sjön.
- Samantha! Ropade jag igen.
Den här gången lyssnade hon.
Hon vände sig om och kollade på mig med röda ögon.
Hon hade gråtit.
Varför?
- Samantha vad har hänt? Frågade jag och tog djupa andertag för att få in tillräckligt med luft efter springandet.
- Inget, gå Liam! Sa Samantha med andan i halsen.
- Nej, sa jag bestämt och kollade på henne.
- Gå, sa hon tyst.
- Snälla, sa hon sedan.
Jag kollade på henne.
Jag kunde se hennes bröstkorg röra sig upp och ner.
Jag såg henne försöka andas normalt.
- Samantha, samla dig och berätta vad som hänt, sa jag lugnande.
- Allt! Utbrast hon.
- Fattar du inte att Zayn aldrig kommer vakna? Frågade hon sedan.
Hon lät gråtfärdig.
- Säg inte så, sa jag.
- Men det är sanningen!
- Och se på mig, jag är ful och benig och utan Zayn är jag ingen!
- Samantha det behöver inte vara sanningen och du är inte ful och benig, sa jag.
Jag fattade inte hur hon kunde säga så.
Det stämde inte.
- Vem har sagt det? Frågade jag sedan.
- Alla! Sa hon.
- Era fans, personerna på min skola… började hon.
- Du är vacker Samantha och du behöver inte Zayn för att vara någon, sa jag och avbröt henne.
- Tack, men jag behöver honom verkligen för att vara någon, om du bara visste allt, sa hon.
Jag fattade inte.
Vadå allt?
- Berätta, sa jag försiktigt.
- Kan inte, orkar inte och det spelar ingen roll, sa hon.
- Samantha, jag vet inte vad som hänt dig men jag vet att du är en fantastisk person som kan…
Mer hann jag inte säga för ens hon avbröt mig.
- Nej Liam, jag är svag och om det inte vore för Zayn så skulle jag inte leva nu.
- Va? Sa jag förvirrat.
- Du fattar inte hur det känns att få det du älskar taget ifrån dig gång på gång! Sa hon.
- Samantha snälla förklara vad som hänt? Frågade jag.
- Allt och jag orkar inte med det längre, sa hon.
Jag stod som ett frågetecken och kollade på henne.
- Jag tänker hoppa ner i vattnet och jag tänker inte kämpa emot, sa hon.
- Jag orkar inte leva det här livet, så jag tänker sätta stop för det här och nu.
- Va?
Stod hon och sa till mig att hon skulle ta hennes liv?
- Samantha? Frågade jag.
- Liam du fattar inte! Utbrast hon och sprang mot sjön.
Jag sprang efter henne.
- Ingen har någonsin fattat!
- Ingen har någonsin brytt sig!
- Samantha stanna! Skrek jag efter henne.
- Samantha, sa jag och tog tag i hennes arm.
Vi stod på bryggan.
Ett steg till och så skulle vi ramla i vattnet.
- Samantha jag vet inte vad som hänt dig men du ska veta att jag bryr mig om dig och det finns det fler som gör.
Försiktigt släppte jag hennes arm.
Hon kollade på mig och vände sig om.
Hon tänkte hoppa i.
Jag tog tag i hennes arm för att stoppa henne.
- Tänk om han vaknar, sa jag tyst.
- Han gör inte det Liam och jag älskar honom för mycket för att släppa taget, sa hon.
Jag fattade inte.
Om hon tog sitt liv så släppte hon ju taget?
Var hon beredd att dö för den hon älskade?
Romantiskt men onödigt!
- Samantha, sa jag tyst och släppte hennes arm.
- Om jag lämnar detta liv så kan jag lämna det tillsammans med Zayn, vi kommer mötas i himlen, sa hon.
Jag kollade på henne.
- Och det är så jag vill ha det, sa hon.
Sen hoppade hon i vattnet.

Tack för alla kommentarer, älskar er!
Kort kapitel javet...
Ska få besök imorgon så uppdateringen kanske blir sådär... Men jag ska göra mitt bästa för att hinna med lite uppdatering oxå :D

Jag gjorde mig beredd att pressa rakbladet mot min handled när jag kom att tänka på vad jag hade lovat Zayn.
Jag kommer ihåg vartenda ord.
- Lova mig en sak?
- Vad?
- Sluta för min skull.
- Jag lovar.
Jag kollade ner på min handled och rakbladet.
- Jag lovade dig att sluta, men du lovade mig att alltid stå vid min sida, sa jag för mig själv.
- Du lovade att det var du och jag emot världen, sa jag sedan och pressade rakbladet hårt mot handleden med tårar i ögonen.

Samantha’s perspektiv:
Tiden gick.
Sommaren var snart slut.
Zayn hade inte vaknat än.
Inget hade förändrats med honom.
Han låg fortfarande i koma som tidigare.
Snart skulle jag börja filosofi och psykologi programmet på en gymnasieskola inne i London.
Jag hade alltid funnit filosofi och psykologi intressant.
Jag hade färgat håret brunt och jag har växt nån centimeter på längden.
Jag hade också skaffat fler armband.
Inte för att jag skär mig mer utan för att jag vill.
Okey jag har skärt mig två gånger efter att jag lovat Zayn att sluta men det är långt ifrån hur mycket jag skärde mig förut.
Jag hade gått ner i vikt lite och mitt hår hade växt lite.
Fast det var ganska lite.
Mitt hår hade nog bara växt någon centimeter.
Kate och pappa är hemma igen.
Men dom är ofta ute på kvällarna.
Dom åker in till London med sina vänner och äter och dricker.
Sen sover dom över i London.
Dagen efter kommer dom hem med bakfylla.
Det är inte kul.
Dom är sura och det hände en gång att pappa slog till mig.
Pappa och Kate blir bara jobbigare och jobbigare för varje dag.
Och dom blir bara större och större för varje dag.
Dom är alltid ute och äter.
Mycket.
Kate har blivit ganska rund.
Jag däremot blir bara mindre och mindre.
När Kate och pappa inte hemma på kvällarna och då får jag fixa mat till mig själv.
Oftast så har vi ingen mat hemma.
Och jag är inte speciellt hungrig längre så dom kvällarna när jag är hemma själv så äter jag oftast inget.
Men jag äter fortfarande frukost.
Och lunch och middag ibland.
Jag bryr mig inte längre.
Jag har alltid varit liten.
Liten och smal.
Kanske lite benig då och då.
Nu var jag i alla fallganska benig.
Men inte så där äckligt benig.
Jag tror i alla fall inte det?
Och även fast jag inte är så förtjust i det så bryr jag mig inte.
Snart ska jag börja skolan och då kommer jag i alla fall äta lunch regelbundet.
Jag lär gå upp lite i vikt då.
Jag satt i min säng med min gamla laptop i mitt knä.
Jag var inloggad på twitter men jag satt mest och tänkte istället för att surfa.
Efter en stund kom jag tillbaka till verkligheten.
Den hemska verkligenheten som jag helst vill slippa.
Jag kollade runt på twitter ett tag.
Två worldwide trender fick mig att både lee och gråta lite på samma gång.
#PrayForZaynMalik
#GetBetterSoonZayn
I tystnad satt jag och surfade runt på twitter.
Jag hittade många fina tweets från fans.
Dom flesta handlade om Zayn och att han skulle bli bra snart men några handlade om mig.
Jag läste dom första som kom upp bland mina mentions.
”@SamanthaA tycker synd om dig! Vi directioners saknar Zayn lika mycket som du och du saknar honom nog väldigt mkt! Ni är söta tsm! :)”
” @zaynmalik och @SamanthaA är så söta tsm! #PrayForZayn!”
” @SamathaA Hoppas att Zayn vaknar snart så Zaymantha återförenas :)”
Jag vart glad över att vissa fans var så söta.
Jag skrattade lite åt namnet Zaymantha innan jag fortsatte surfa runt på twitter.
Vissa ”fans” hade skickat hat.
Det fanns massa tidningsartiklar om Zayn och olyckan.
Och sen såg jag att en ny worldwide trend hade dykt upp.
#TheZaynMalikMark
Jag började läsa lite om trenden och den gick ut på att från och med idag så skulle alla äkta directioners som ville att Zayn skulle vakna ha ett märke på handen.
Man skulle skriva ”We Love Zayn Malik” på handen med en bläckpenna.
Jag log och reste mig från sängen.
Jag letade reda på en fungerande bläckpenna och skrev
 ”We Love Zayn Malik ♥” på min hand.
Med ett leende så läste jag några artiklar om Zayn och lite andra tweets.
Sen kom jag till hatet.
Egentligen så borde jag inte läsa vad folk tweetat men jag kunde inte motstå.
Jag visste att det skulle såra mig och sänka mitt redan låga självförtroende men jag var som tvungen att få veta vad folk skrev.
Med en klump i magen klickade jag på mina mentions igen och började läsa igen dem.
Några tweets var snälla och söta och några var taskiga och fick klumpen i magen att växa.
”Rätt åt @SamanthaA att Zayn ligger i koma! Hon är ful och förtjänar inte honom!”
”Fattar inte hur Zayn kan gilla @SamanthaA,  han tycker säkert bara synd om henne för att hon är så ful!”
” @SamanthaA är för ful för Zayn! Han är min!”
”Om jag var Zayn så skulle jag ha gjort vad som helst för att slippa @SamanthaA! Det var säkert därför han var med i en olycka…”
”Haha Zayn Malik var säkert med om en bilolycka med vilje för att slippa den fula @SamanthaA!”
”Usch, blir äcklad av @SamanthaA! Hon är ful och smal som en sticka och hon förtjänar inte Zayn!”
Med tårar i ögonen och en stor klump i magen smällde jag igen datorn och sprang ner i hallen och tog på mig mina skor.
Jag gick in i köket hittade ett block med matlistapapper i köket och sen hittade jag en penna.
Med skakande händer skrev jag snabbt ner ett meddelande till Kate och pappa på lappen.
”Jag drar härifrån nu och då menar jag inte hemifrån utan jag menar att jag drar ifrån det här livet! Jag vill till mamma och Julie! Jag behövs inte här och jag orkar inte leva som en osynlig liten hjälplös tjej längre! Jag får det bättre med mamma och Julie! Även fast ni är jobbiga och gör mitt liv till ett helvete så älskar jag er! Xoxo Samantha”
Jag la försiktigt ner lappen på bordet, tog ett djupt andertag och sen tog jag min jacka och gick ut genom dörren.
Jag låste efter mig och började springa mot sjön som låg i närheten.
Jag visste inte vad jag skulle göra men jag skulle härifrån.
Fort.
Dom kanske hade rätt?
Jag kanske är ful och smal som en sticka?
Jag är nog inte värd Zayn.
Det borde jag ha fattat från början.
Med tårar i ögonen sprang jag förbi killarnas hus.
Då växte klumpen i magen.
Klumpen som jag bara ville få bort.
Och det fanns just nu bara ett sätt att bli av med den.
För en sekund så tänkte jag på alla tidningarna.
Vad skulle dom skriva?
Zayn Maliks fula flickvän tog sitt liv?
Folk skulle nog inte bry sig.
Som vanligt.
Jag bestämde mig för att skita i all media.
Jag bestämde mig för att skita i allt.
Verkligen allt.
Jag ska härifrån.
Nu.
Jag ska ta mitt liv.

Hello alla läsare, jag är hemma nån dag tidigare! :)
Kom hem för ett litet tag sedan (6/4).
Så nu är uppdateringen på gång igen!
spännande kapitel va? :)

Allt hade varit en dröm.
Jag hade lust att gråta.
Det kändes så verkligt.
- Zayn? Frågade jag en sista gång för att försäkra mig om att han inte var här.
Jag fick inget svar.
Min älskade Zayn låg fortfarande i koma.
Eller?
Jag kom plötsligt och tänka på smset som jag hade fått.
Tänk om det var Zayn?
Jag tog snabbt upp mobilen och namnet som dök upp fick mig att bli förvånad.

Samantha’s perspektiv:
“Hej, alla mina vänner här inne i stan är bortresta så jag tänkte höra om du är inne i stan och har lust att hitta på något?:) //Nick”
Smset var ifrån Nick.
Jag hade nästan glömt bort honom.
Allt jag hade tänkt på var Zayn.
Jag hade tänkte mycket på honom på senaste tiden.
Och egentligen ville jag bara ligga och gråta over allt som hade hänt och att min dröm inte var riktig men jag tänkte på vad Liam och Harry hade sagt.
Samantha du kan inte stanna inne och deppa förevigt, du måste ut och hitta på saker om du ska komma över honom.
Jag tog motvilligt upp mobilen och svarade på Nicks sms.
”Hej Nick! Längesen jag hörde ifrån dig:( Jag är inte inne i stan men jag kan sätta mig på nästa buss:) //Samantha”
Det här blir nog kul, jag måste ju göra något för att inte tänka på Zayn, tänkte jag för mig själv medans jag gick upp för trappan.
Mobilen vibrerade.
”Ja det var ju ett tag sen så det skulle därför vara kul att träffas!:) Om du vill så kan jag hämta dig? Jag fyllde 18 år förra veckan, körde upp för några dagar sen och nu har jag mitt körkort:)”.
Wow, körkort, tänkte jag för mig själv.
”Grattis i efterskott! Men det är lugnt, jag tar bussen:) Jag vet att det går en buss in till stan 11 varje helg så jag tar sen och sen så träffas vi vid kvart i tolv vid caféet mitt på torget?:)”
Jag skickade smset, tog en snabb dusch, fixade mig och klädde på mig.
Det var fint väder ute så det fick bli en himmelsblå sommarklänning.
Jag tog på mig mina armband och gick ner.
Snabbt åt jag lite flingor och drog på mig mina nya Toms skor innan jag gick ut genom dörren och låste efter mig.
Jeansjackan hade jag på mig och ur fickan tog jag upp mina hörlurar.
Jag stoppade in dem i öronen och satte på lite musik.
Jag gick till busshållsplatsen i takt till musiken.

Nicks perspektiv:
Klockan var tjugo i tolv och jag stod vid caféet och väntade på Samantha.
Jag såg henne komma.
När hon kom närmre mig så tog hon ur hörlurarna ur öronen och la dem i hennes jackficka innan hon sa hej.
- Hej på dig, svarade jag och log.
- Är du hungrig? Frågade jag sedan och kollade mot caféet.
- Inte så värst, är du? Frågade hon med ett leende.
- Lite törstig, vill du ha något att dricka? Frågade jag.
Hon såg lite fundersam ut.
- Jag bjuder, sa jag och log.
- Okey visst, svarade hon och följde med mig in på caféet.
Vi satte oss vid ett bord och beställde varsin cola.
- Så… började jag och kollade på henne.
- Så vad? Frågade hon och log.
- Det har stått en del om dig i tidningarna har jag märkt, sa jag.
Hon nickade.
- Dig och sångaren Zayn Malik, är ni tillsammans? Frågade jag sedan.
Dum fråga.
Det är klart dom är, tänkte jag för mig själv.
- Japp, sa Samantha lite blygt och kollade ner mot bordet.
- Kul, synd att höra om olyckan, sa jag och försökte få ögonkontakt med henne.
Hon kollade upp mot mig och vi fick ögonkontakt ut.
Hon såg lite ledsen ut.
- Förlåt, men det står om det i många tidningar, sa jag.
- Alla tycker så klart att det är hemskt, sa jag sedan.
Hon nickade.
- Mm, mumlade hon och såg mer ledsen ut.
- Men är hans schysst då? Frågade jag.
Jag kände mig lite taskig som frågade om honom men jag visste inte vad jag annars skulle prata om.
- Ja, sa hon tyst.
- Allt ordnar sig ska du se, sa jag och försökte låta lite gladare.
- Tänk inte så mycket på honom nu, du åkte ju in till stan för att ha kul, sa jag sedan.

Samantha’s perspektiv:
Jag och Nick fick våra drickor.
- Så hur firade du din 18 årsdag? Frågade jag för att byta samtalsämne.
- Jag var utomlands med min familj och sen var jag hemma och körde upp så jag fick mitt körkort, sa Nick och log mot mig.
Jag och Nick satt länge och pratade.
Han var riktigt schysst.
Han kanske var en riktigt vän?
En sån som jag längtar efter i flera år?
Äntligen kanske jag har en vän?
I för sig så är Zayn min vän.
Fast han är mer än en vän.
Harry, Liam, Louis och Niall är ju mina vänner.
Jag satt på bussen helt ensam och skrattade lite åt tanken av att jag bara hade killkompisar.
Klockan på mobilen visade 16. 14.
Jag visste att bussen skulle stanna vid busshållsplatsen där jag ska av om bara några minuter.
Kvart i fyra hade jag klivit på bussen efter en rolig dag med Nick.
Vi hade pratat, fikat och promenterat runt stan.
Bussen stannade och jag klev av.
Sen började jag gå hemåt.

Liams perspektiv:
Jag så Samantha gå ute på grusvägen igenom vardagsrumsfönstret.
Skönt att hon börjar komma ut.
Skönt att hon börjar leva lite igen.
Men jag hoppas verkligen Zayn vaknar snart.
Om han vaknar över huvud taget.

Samantha’s perspektiv:
Klockan tickade iväg.
Till middag hade jag ätit spagetti och köttfärssås.
Jag var ganska nöjd över att jag fixat det själv.
Fast det är inte så svårt att laga mat, jag är van vid att behöva laga mat.
Jag hade en konstig känsla i magen.
Jag tänkte på Zayn.
Jag hade lust att gråta när jag tänkte på honom.
Då kom jag på en sak som Nick hade sagt till mig under våran promenad igenom stan.
Det är bara att ringa mig om du vill prata, jag finns alltid här för dig.
Jag tog upp mobilen och höll tillbaka gråten när jag slog in Nicks nummer.
Sen ringde jag.
Jag pratade ganska länge med Nick.
Han fick mig att må lite bättre.
- Men du Samantha, sa Nick.
- Ja? Svarade jag.
- Du måste försöka leva utan honom även fast det är svårt, sa Nick.
-Dom flesta som hamnar i koma med skador vaknar inte, sa Nick sedan.
Jag tog ett djupt andertag.
Jag höll tillbaka tårarna.
- Han kommer nog aldrig vakna, sa Nick.
- Jag vet, sa jag.
- Jag menar inte att göra dig ledsen eller så, sa han sedan.
- Det är lugnt, du har förmodligen rätt, svarade jag.
Djupt inom mig visste jag att han nog hade rätt.
Zayn kanske aldrig skulle vakna.
Men jag hade ändå en känsla av att han skulle vakna.
Just nu var nog känslan av att han inte skulle göra det störst.
Även fast jag inte ville det.
Jag ville helst förtränga den känslan.
- Men jag ska gå nu, tack Nick, sa jag.
- Okey ring mig om det är något, hejdå, svarade Nick.
- Ja jag lovar, hejdå, sa jag och la på.
Jag satt i soffan med mobilen i handen ett tag.
Jag lät tårarna komma.
Jag kunde inte stoppa dem.
Just nu kändes allt skit.
Zayn kanske aldrig skulle vakna?
Jag kanske aldrig skulle få höra hans underbara skratt, känna hans varma famn och hans varma läppar igen?
Av ren frustration och sorg började jag skrika.
Jag kastade mobilen i soffan och sprang upp till mitt badrum.
Jag letade reda på mitt rakblad och skulle precis trycka det mot handleden när Zayns röst ekade i mitt huvud.
Jag fattar inte hur du har gått igenom detta och att du fortfarande gör det, men du är stark och om du fortsätter kämpa så kommer jag alltid så vid din sida eftersom jag vill hjälpa dig att må bättre.
Jag kommer alltid stå vid din sida?
Vart är du nu då? Frågade jag mig själv.
Det är du och jag mot världen vad som en händer och jag kommer alltid hjälpa dig. Och det är ett löfte!
Det var ett löfte.
Det är inte längre ett löfte.
Därför att du är inte här nu, tänkte jag.
Jag gjorde mig beredd att pressa rakbladet mot min handled när jag kom att tänka på vad jag hade lovat Zayn.
Jag kommer ihåg vartenda ord.
- Lova mig en sak?
- Vad?
- Sluta för min skull.
- Jag lovar.
Jag kollade ner på min handled och rakbladet.
- Jag lovade dig att sluta, men du lovade mig att alltid stå vid min sida, sa jag för mig själv.
- Du lovade att det var du och jag emot världen, sa jag sedan och pressade rakbladet hårt mot handleden med tårar i ögonen.

Tack för alla kommentarer!
Nu är det lite mer spännande och jag hoppas ni tycker om det! :)
Tyvärr så kommer uppdateringen bli dålig pga. att jag reser bort :/

Vi hade varit inne i några fler affärer innan vi gick för att äta och jag hade köpt en tröja och Harry hade köpt ett par jeans.
Vi hade köpt två par jeans till Samantha, en pyjamas och lite tröjor.
Hon hade sagt tack flera gånger även fast det inte behövdes.
Allt vi vill är att få henne på bättre humör.

Samantha’s perspektiv:
Liam och Harry hade muntrat upp mig lite.
Och jag var tacksam för allt jag fått.
Men så fort jag sätt killarnas hus så hade jag fått en konstig känsla i magen.
När jag klev innanför dörren till mitt egna hus så kunde jag inte hålla tårarna tillbaka.
Jag ställde ner påsarna, tog av mig jeansjackan och sparkade av mig skorna.
Sen låste jag ytterdörren och gick in i vardagsrummet.
Klockan på mobilen visade 21.13.
När klockan närmade sig 22 så hade jag bläddrat igenom alla tv kanaler och stängt av tv:n.

Nialls perspektiv:
Jag, Liam, Louis och Harry satt i soffan och kollade någon ointressant film på tv:n.
- Så fick ni Samantha på bättre humör? Fråga Louis och kollade på Liam och Harry.
- Jarå, sa Harry och log.
- Bra, svarade Louis och log.
Jag hade nästan glömt bort Samantha.
Vi hade tappat kontakten lite med henne.
I alla fall jag.
Jag hade inte hört något ifrån henne ända sedan olyckan.

Samantha’s perspektiv:
Det ringde på ytterdörren.
- Zayn är det du?
Jag öppnade ytterdörren och där stod Zayn.
- Zayn du fattar inte hur mycket jag har saknat dig! sa jag och slängde mig i hans famn.
Han sa inget, han bara kramade mig tillbaka.
Sen kysste han mig.
Det här hade jag verkligen saknat.
Snabbt drog jag på mig mina skor och sen gick jag ut genom dörren.
Ute regnade det.
Zayn log hans underbara leende mot mig innan han kysste mig.
I regnet.
Precis som första gången han kysst mig.
Den gången det blivit vi.
Pling!
Min mobil pep till.
Då insåg jag vart jag var.
Inte ute i regnet utan på soffan.
- Zayn? Frågade jag och satte mig upp.
Jag fick inget svar.
Jag var inte heller ute.
Jag satt inne på min soffa och Zayn var inte här.
Allt hade varit en dröm.
Jag hade lust att gråta.
Det kändes så verkligt.
- Zayn? Frågade jag en sista gång för att försäkra mig om att han inte var här.
Jag fick inget svar.
Min älskade Zayn låg fortfarande i koma.
Eller?
Jag kom plötsligt och tänka på smset som jag hade fått.
Tänk om det var Zayn?
Jag tog snabbt upp mobilen och namnet som dök upp fick mig att bli förvånad.

Tack för alla kommentarer och förlåt för att jag inte uppdaterade igår!
Igår hann jag inte uppdatera:/
Men ni är underbara som kommenterar!
Och förlåt för att detta kapitel blev ganska kort!:(

Jag och Niall hade åkt in till London för att handla lite och fixa lite saker som behövde fixas.
Vi vart fort omringade av massa fans med tanke på att det var en lördag eftermiddag.
- Vi valde sämsta tiden för att åka in till stan, sa Niall med ett skratt.
- Ja eller hur, svarade jag och skrattade.
Sen började vi skriva autografer och ta kort med fansen.
Plötsligt hörde jag ett fan skrika något som fick mina ögon att fyllas med tårar.
- Hur är det med Zayn? Kommer han någonsin vakna ur hans koma?

Samantha’s perspektiv:
Pling!
Jag låg I sängen.
I sängen som jag hade spenderat den mesta tiden av dom här fyra dagarna.
Pling!
Jag reste försiktigt på mig och drog på mig ett par mjukisar eftersom jag bara hade ett linne på mig.
Jag gick ner till dörren och öppnade den.
Jag orkade inte ens fixa till håret.
Jag bara öppnade utan att bry mig om hur jag såg ut och vem som hade ringt på.
När jag öppnade dörren så möttes jag av ett par gröna ögon och ett par bruna ögon.
Harry och Liam.
- Hej, sa Harry och log lite.
- Hej, sa jag trött.
- Inte för att vara taskig Samantha men du ser hemsk ut, sa Harry och skrattade lite.
- Jag vet, sa jag utan att skratta.
- Jag menar inte så, sa Harry och kollade allvarligt på mig.
- Du är en jättevacker tjej men jag menar att du har oborstat hår, inte borttvättat smink, ser trött ut och ser väldigt ledsen ut, sa han sedan.
- Jag fattar, jag har inte tagit bort sminket och sånt, sa jag.
Det kanske var äckligt men jag hade inte duschat, tvättat håret, borstat håret, borstat tänderna, tagit bort sminket eller klätt mig ordentligt ända sedan olyckan med Zayn hände.
Jag orkade inte.
Allt jag gjort var att sova, gråta och deppa.
Jag vet att det kanske inte var det bästa att göra men jag kunde inte göra något annat.
Jag saknar Zayn så mycket så att jag snart inte står ut.
- Vill du hänga med ut och göra nått? Frågade Liam och log.
- Snällt av er att fråga men nej, sa jag och kollade ner mot golvet.
- Samantha du kan inte stanna inne och deppa förevigt, du måste ut och hitta på saker om du ska komma över honom, sa Liam.
Komma över honom?
Vad menar han med det?
Han var ju inte borta?
Inte än i alla fall.
- Jag vet, men jag vill inte komma över honom, sa jag.
Liam och Harry kollade på mig med en orolig blick.
- Jag vill att han ska komma tillbaka, sa jag tyst och kände hur tårarna kom.
Jag blundade hårt för att hålla dem tillbaka.
Det förvånade mig lite att jag fortfarande hade tårar kvar så som jag gråtit under dom här dagarna.
Jag försökte hålla tårarna tillbaka men lyckades inte.
Jag kände dem rulla ner för mina kinder.
Sen kände jag någon omfamna mig.
- Det vill vi alla, hörde jag Harry viska.
Sen kände jag Liam krama mig också.
Dom kramade om mig en stund och jag grät ut.
Sen släppte dom taget om mig.
- Duscha, klä på dig och fixa dig så kan vi hitta på något sedan, sa Liam och log mot mig.
- Okey, svarade jag tyst.
Lika bra att få det gjort tänkte jag.
Jag måste ju i alla fall duscha, fixa mig och klä mig riktigt snart ändå.
Även fast jag var deppig.
- Vi kommer tillbaka om två timmar, sa Harry och log mot mig.
- Okey, svarade jag igen.
Sen stängde killarna dörren och jag låste.

Harrys perspektiv:
Samantha var verkligen inte sig själv.
Hon var ledsen och deppig.
Hon hade mörka ringar under ögonen även fast hon sovit mycket.
Det verkar i alla fall som om hon har sovit mycket.
Hennes smink hade runnit och hon hade inte tvättat bort det.
Hon hade bara på sig mjukisar, ett linne och några armband.
Hennes hår var en ända stor tova och hon verkade inte bry sig om något längre.
Jag tyckte synd om henne.
Jag vill se henne glad igen.
Jag vill se hennes leende igen.
Fast jag vet att det ända som kan få henne att le är att Zayn vaknar.

Samantha’s perspektiv:
Jag startade duschen och hoppade in.
Jag lät de varma vattnet rinna ner för min kropp.
Det var skönt med en varm dusch efter alla dessa dagar.
Och lika skönt var det att Kate och pappa skulle vara borta i två veckor.
Kanske längre?
Det skulle vara bra.
Allt skulle vara bra om bara Zayn kunde vakna.
Jag stod i duschen länge.
Jag borstade igenom mitt nytvättade hår och smörjde in mig med hudlotion.
Sen tvättade jag bort resten av sminket som den varma duschen inte hade sköljt bort.
Jag sminkade mig igen.
Bara lite lätt.
Sen sprayade jag lite parfym på mig innan jag gick in i mitt sovrum och tog på mig nya sockar och nya underkläder.
Jag kollade runt i garderoben ett tag till jag hittade en vit blus och ett par mörka jeans.
Jag tog på mig kläderna, tog på mig mina armband och gick sedan ner.
Jag drack ett glas vatten och drog på mig mina trasiga svarta tygskor.
Precis när jag tog ner min jeansjacka när det ringde på dörren.
Jag tog på mig jackan och öppnade dörren.
Där stod Liam och Harry.
Dom log.
- Har du något emot att åka in till London? Frågade Liam.
- Nä, sa jag och gick ut genom dörren och låste efter mig.
Sen började vi gå mot killarnas bil.
- Louis och Niall har redan varit inne i stan idag så dom orkade inte följa med, sa Harry när han startade bilen.
- Okey, svarade jag och sen började bilen röra sig.

Liams perspektiv:
Jag, Harry och Samantha gick längst gatorna i London.
Jag och Harry hade skrivit några autografer och tagit några bilder med fans.
Men inte så många.
Klockan var runt 18 en lördag eftermiddag.
Det var inte så jättemånga ute nu.
Jag hade köpt ett par byxor till mig och ett par nya skor till Samantha.
Hon hade vägrat men jag hade ändå köpt henne ett par Toms eftersom hennes nuvarande skor var trasiga.
Harry hade köpt några T-shirtar.
- Är det något du vill ha Samantha? Frågade Harry.
Hon bara skakade på huvudet.
- Du vet att vi betalar, sa jag.
- Tack men det är lugnt killar, sa hon.
Vi försökte övertala henne att komma på något som vi kunde köpa till henne men hon vägrade.
- Jag har fått skor, jag behöver inte ha något annat, sa hon.
Runt 19 tiden så gick vi och åt middag på en restaurang.
Vi hade varit inne i några fler affärer innan vi gick för att äta och jag hade köpt en tröja och Harry hade köpt ett par jeans.
Vi hade köpt två par jeans till Samantha, en pyjamas och lite tröjor.
Hon hade sagt tack flera gånger även fast det inte behövdes.
Allt vi vill är att få henne på bättre humör.

Tack för kommentarerna!
Kapitlena kommer snart bli bättre och ner spännande :)

Det spelade ingen roll hur mycket jag bad och hoppades.
Det spelade ingen roll hur mycket jag behöver honom och hur många gånger jag sa snälla.
Han kommer inte vakna.
- Zayn snälla, sa jag och kände min röst brytas mot slutet.
Tårarna strömmade ner för kinderna.
- Snälla Zayn.

Liams perspektiv:
Jag gick in I Zayns rum för att hämta Samantha.
Jag, Niall, Louis och Harry tänkte åka hem.
Samantha satt vid Zayns säng och grät.
- Samantha, vi tänkte åka nu, sa jag.
- Liam jag vill inte åka, sa hon och kollade på mig med tårfyllda ögon.
- Du kan inte stanna här, det kan ta lång tid innan han vaknar, sa jag.
- Jag vet, sa Samantha och jag såg några tårar rulla ner för hennes kinder.
- Läkarna kommer säga till oss om något händer, sa jag sedan.
Samantha bara skakade på huvudet och reste sig från stolen.
Hon kollade på Zayn ett tag innan hon gick ut ur rummet med tårfyllda ögon.
Jag följde efter.
Utan några ord så gick vi ut till bilen.
Bilresan hem var också ganska tyst.
Dom flesta satt och grät lite smått.
Lite småprat vart det ändå.
Ingen var på speciellt bra humör.

Samantha’s perspektiv:
- Tack för skjutsen, sa jag och hoppade ut ur killarnas bil.
Sen sa jag hejdå och började springa till mitt hus.
Eftersom jag och killarna var grannar så tog det inte lång tid innan jag kom hem.
Jag låste upp dörren, sparkade av mig mina skor, slängde av mig min jacka och sprang sedan upp till mitt rum.
Jag slet upp dörren med tårfyllda ögon.
Sen slängde jag mig på sängen, tryckte en kudde mot ansiktet och grät.

Nialls perspektiv:
Det var ovanligt tyst i huset.
Stämningen var annorlunda.
Den var konstig och jag tyckte inte om den speciellt mycket.
Ingen sa speciellt mycket.
Vi åt middag i tystnad och vi gick och la oss ganska tidigt.
Allt var annorlunda.
Allt var konstigt.
Inget är som det brukar utan Zayn.
Jag saknar honom.
Han är som min brorsa.
Jag fattar inte att han ligger i koma.

Harrys perspektiv:
Dagarna gick sakta förbi.
Idag har det gått fyra dagar sedan olyckan med Zayn hände.
Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på det.
Sjukhuset hade inte hört av sig.
Så jag antog att inget speciellt hade hänt.
Zayn låg fortfarande i koma.
Skulle han någonsin vakna?
Allt vi kunde göra var att hoppas.
Alla verkade fortfarande väldigt nerstämda.
Speciellt Samantha.
Jag och killarna hade ringt henne flera gånger men hon hade inte svarat.
Hon brukade ofta vara ute och gå.
Man kan se henne gå längst grusvägen ifrån vårat vardagsrums fönster.
Men jag hade inte sätt henne.
Hennes hus var mörkt och tyst och det kändes som om hon inte ens var kvar här ute på landet.
Hon kanske hade rest här ifrån?
Hon kanske är hos hennes mormor?
Zayn hade nämnt att hon brukar vara där.
Varför vet jag inte.
Men förmodligen för att hon bor nära och hon vill träffa hennes mormor.
- Harry jag tänkte gå över till Sammy och fråga om hon vill hitta på något, sa Liam till mig.
Jag vaknade ur mina tankar.
- Det låter som en bra ide, hon kan nog behöva lite uppmuntran, sa jag och reste mig ifrån soffan där jag satt.
- Jag följer gärna med om du inte har något emot det, sa jag sedan.
- Självklart inte, sa Liam.
Jag och Liam gick ut till hallen och tog på oss våra skor.
Sen gick vi ut och låste dörren efter oss.

Louis perspektiv:
Jag och Niall hade åkt in till London för att handla lite och fixa lite saker som behövde fixas.
Vi vart fort omringade av massa fans med tanke på att det var en lördag eftermiddag.
- Vi valde sämsta tiden för att åka in till stan, sa Niall med ett skratt.
- Ja eller hur, svarade jag och skrattade.
Sen började vi skriva autografer och ta kort med fansen.
Plötsligt hörde jag ett fan skrika något som fick mina ögon att fyllas med tårar.
- Hur är det med Zayn? Kommer han någonsin vakna ur hans koma?

WOOOOOHOOOO!
Tack för alla kommentarer och just nu är jag sjukt glad!
Idag hade jag is show med konståkningen och det gick asbra! :D
Förresten, tack till min kompis Moa som hittade bilden på armbanden! :)

- Zayn har blivit opererad eftersom han hade många skador, sa Ally sedan.
Jag kände mitt hjärta slå hårdare och hårdare.
Min Zayn skadad?
- Vi fixade skadorna och Zayns läge är stabilt just nu, sa Jennie.
Jag kände en gnista hopp bildas inom mig.
Hoppet försvann lika fort som det kom.
Jennies nästa ord krossade mig totalt.
- Men Zayn ligger för nuvarande i Koma.

 Samantha’s perspektiv:
Va?
Koma?
Orden kändes som slag i magen.
Var det sant?
Jag ville skrika och gråta men jag höll det inne.
Istället så begravde jag mitt huvud i mina händer.
En fråga ekade i mitt huvud men jag orkade inte fråga den.
Jag kunde inte heller få fram mina ord.
Allt jag kunde göra var att gråta.
Zayn låg i koma.
Världen rasade samman.
- Kommer han vakna upp? Frågade Niall.
Det var exakt samma fråga som ekade i mitt huvud.
Kommer han vakna upp?
Finns det hopp kvar?
- Som det ser ut nu så kan han vakna upp eftersom hans läge är stabilt men vi vet inte när, sa sjuksköterskan Jennie.
- Det kan ta allt från några minuter till flera år, sa Ally sedan.
Flera år?
Kunde det dröja flera år innan jag fick känna Zayns varma kramar och höra hans glada skratt igen?
Det kunde inte vara sant.
Det fick inte vara sant.
- Ni kan få träffa honom om ni vill, sa Ally och kollade lite ledsamt på oss.
Sen pekade hon mot Zayns rum innan hon och Jennie gick iväg.
Först satt vi alla tysta ett tag men sen reste Harry sig.
- Vill ni se honom? Frågade han.
Jag såg att hans ögon var röda av gråt.
Vi alla reste oss och gick långsamt mot Zayns rum.
Niall öppnade försiktigt dörren och vi klev in i rummet.

Liams perspektiv:
Jag såg Zayn ligga i en sjukhussäng.
Helt livlös.
Även fast han inte var död.
Han hade bandage på olika ställen, var likblek och låg alldeles stilla.
Jag, Samantha, Harry, Louis och Niall stod tysta i rummet.
Man hörde Zayns tysta andertag.
Jag såg Samantha kolla på honom.
Hon såg ut att kunna bryta ihop vilken sekund som helst.
Plötsligt så började hon gråta mer och mer.
Hon satte händerna för ansiktet och böjde sig ner.
Hon satt på golvet i hopkurad som en boll och grät hysteriskt.
Försiktigt böjde jag mig ner, hjälpte Samantha resa sig och kramade om henne.
Hon kramade mig tillbaka och grät mot min axel.
Jag kollade mot Harry, Niall och Louis.
Louis grät inte men jag såg på honom att han var nära tårarna.
Han höll hans händer över munnen och tog djupa andertag.
Niall och Harry grät.
Jag kände tårarna rulla ner för mina kinder.
Jag kände Samantha skaka i min famn.
Jag kollade mot Zayn igen.
Det fick mig att börja gråta ännu mer.
Med fler tårar än förut så kollade jag på Harry, Niall och Louis igen.
Niall och Harry grät fortfarande och Louis grät också nu.
De tre stod där och grät.
Jag fattade inte att Zayn faktiskt låg i koma.

Samantha’s perspektiv:
Jag hade lugnat ner mig och killarna hade gått ifrån rummet.
Nu var det bara jag och Zayn i rummet.
Fast det kändes som om jag var ensam.
Zayn bara låg där.
Han rörde sig inte.
Han sa inget.
Med tårar i ögonen så gick jag och satte mig på en stol bredvid Zayns säng.
Jag kollade på honom, torkade bort mina tårar och tog hans hand.
Den var kall och livlös.
Inte som förut.
- Zayn? Viskade jag.
Jag fick knappt fram orden.
- Zayn vakna, viskade jag.
Jag kunde inget annat än att viska.
Viska och gråta.
Och hoppas att Zayn skulle vakna.
- Zayn snälla vakna.
- Snälla Zayn.
Jag kände tårarna bli fler och fler.
- Snälla vakna, jag behöver dig här hos mig.
- Vakna Zayn.
- Snälla vakna nu.
Det spelade ingen roll hur mycket jag bad och hoppades.
Det spelade ingen roll hur mycket jag behöver honom och hur många gånger jag sa snälla.
Han kommer inte vakna.
- Zayn snälla, sa jag och kände min röst brytas mot slutet.
Tårarna strömmade ner för kinderna.
- Snälla Zayn.

Stort tack för alla kommentarer och förlåt för dålig uppdatering!
I torsdags så hade jag skola och sen teater direkt efter det och sen konståkning direkt efter det.
Jag kom hem från ishallen sent eftersom jag var där i fler timmar.
I fredags så hade jag skola, sen utvecklingssamtal, sen konståkning och sen var jag DJ på ett disco så jag kom också hem sent då.
Idag så har jag varit i ishallen hela dagen, från 8 i morse till 17.30...
Imorgon har jag isshow så uppdateringen kan bli dålig.
Men idag så är jag iallafall back on track med lite uppdatering iallafall :D

Som tidfördriv så satte jag igång tv:n.
Sen började min mobil vibrera.
Förvånat så läste jag Liams namn på skärmen.
Varför ringer han mig? Frågade jag mig själv innan jag svarade.
- Hej det är Samantha.
- Samantha jag måste berätta något, sa Liam med en allvarlig röst.
Han lät lite ledsen.

Samantha’s perspektiv:
- Vad är det Liam? Frågade jag undrande.
Jag hörde Liam ta några djupa andertag.
Jag hörde att han grät.
- Liam vad är på tok? Frågade jag lite oroligt.
Kanske hade det hänt något mellan honom och Danielle?
- Za-Zayn… började Liam.
Zayn?
- Zayn är p-på sju-sjukhus, fick han fram.
Sjukhus?
- Vad gör han där? Frågade jag och kände paniken komma.
- Han var med i en bilolycka, svarade Liam med gråten i rösten.
Orden som Liam sa fick min att frysa till.
Bilolycka?
Det kändes som om mitt hjärta slutade slå.
- Dom vet inte om han kommer överleva, sa Liam och jag hörde honom bryta ut i tårar.
Jag kände flera tårar rinna ner för mina kinder.
- Ko-kom hit, sa Liam sedan.
Han pratade tyst, hans röst lät annorlunda.
Han lät förstörd.
- Okey, sa jag tyst och la på.
Jag kände fler och fler tårar komma.
Jag gjorde inte för att hålla dem tillbaka.
Sen började jag skrika.
Jag kände mig så arg och förtvivlad.
Min Zayn.
Min Zayn Malik.
Min underbara pojkvän.
På sjukhus.
Med i en bilolycka.
Han kanske inte överlever?
Jag skrek mer och mer medans tårarna strömmade ner.
Jag tog upp den närmsta kudden från soffan och kastade iväg den.
Sen gjorde jag det med nästa kudde.
Och nästa kudde.
Tillslut låg alla kuddarna på golvet.
Jag brydde mig inte.
Plötsligt så kom jag på att Liam hade sagt åt mig att komma till honom och killarna.
Med tusen tårar som rann ner för mina kinder sprang jag ut i hallen.
Jag drog snabbt på mig skorna och tog min jacka innan jag gick ut genom dörren.
Jag smällde igen dörren efter mig och låste.
Jag smällde igen dörren hårt.
Jag bara kände för det.
Jag kände mig så förtvivlad och förstörd.
Utan Zayn känner jag mig tom.

Liams perspektiv:
Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.
Jag, Niall, Harry och Samantha satt i baksätet på bilen.
Louis satt där framme och körde.
Alla hade tårar i ögonen.
Alla såg helt förstörda ut.
Jag fattade det inte.
Zayn kanske inte överlever?
Det var offatbart.
Han var med i en bilolycka.
Jag vill inte fatta det.
Jag vill inte att det ska ha hänt.
Kan inte bara det här vara en sån här hemsk mardröm som man kan vakna upp ur?

Harrys perspektiv:
Jag, Samantha, Niall, Louis och Liam rusade in på sjukhuset.
- Vart är Zayn Malik? Frågade jag en kvinna i receptionen.
Hon kollade lite på oss och log ledsamt.
- Han är inne på operation just nu, men ni kan vänta i väntrummet vid operationssal 3 på plan 7, sa kvinnan efter att hon sökt lite på datan.
- Okey tack för hjälpen, sa jag och sen började vi gå mot hissarna.
Jag tryckte på sjuan med en skakande hand.
Sakta stängdes hissdörrarna och hissen började röra sig uppåt.

Louis perspektiv:
Vi satt och väntade i väntrummet länge.
Efter ett långt tag så såg vi hur några sköterskor rullade ut en sjukhussäng från operationssalen.
Samantha ställde sig snabbt upp.
Liam tog tag i hennes arm och drog ner henne mot stolen igen.
Sköterskorna rullade in sängen i ett rum och sen kom dom ut.
- Anhöriga till Zayn Malik? Frågade en av sköterskorna oss.
- Ja, svarade Liam och reste sig.
- Jag heter Ally, sa en sköterska.
- Och jag heter Jennie, sa en annan sköterska.
- Jag heter Liam, sa Liam och skakade hand med Ally och Jennie.
- Det här är Louis, Harry, Niall och Samantha, sa han sedan och pekade på oss i ordning.
Sen satte sig Liam ner igen.

Samantha’s perspektiv:
Jag försökte le mot sjuksköterskorna Ally och Jennie men det var svårt.
Jag var helt förstörd.
Krossad.
- Jo vi har både dåliga och bra nyheter, sa Ally allvarligt.
- Zayn har blivit opererad eftersom han hade många skador, sa Ally sedan.
Jag kände mitt hjärta slå hårdare och hårdare.
Min Zayn skadad?
- Vi fixade skadorna och Zayns läge är stabilt just nu, sa Jennie.
Jag kände en gnista hopp bildas inom mig.
Hoppet försvann lika fort som det kom.
Jennies nästa ord krossade mig totalt.
- Men Zayn ligger för nuvarande i Koma.

Tack för alla 13 kommentarerna!
Blir sjukt glad!
Och förlåt för att jag uppdaterar, tränar mycket konståkning nu för tiden...

- Men jag åker inte för ens om en vecka så du behöver inte sakna mig än, sa jag sen.
- Jag vet, men jag saknar dig så fort jag blundar, sa Sammy och log.
- Aww, jag älskar dig, sa jag.
- Och jag älskar dig, sa hon.
- Men du behöver i alla fall inte sakna mig än, i natt är jag bara din, sa jag och blinkade.
Sammy bara skrattade åt mig.

Samantha’s perspektiv:
Jag satt på Zayns säng medans han stod framför garderoben.
- Zayn jag har inget att sova i, sa jag.
Zayn kollade runt lite i hans garderob innan han slängde en av hans T-shirtar på mig.
Jag skrattade lite.
- Ta den, sa Zayn och log.
Jag drog av mig min klänning och tog på mig T-shirten.
Zayn busvisslade och sen skrattade jag åt honom.
Han drog på sig ett par mjukisbyxor och gick sen och la sig i sängen.
- Har du något emot att jag sover utan någon tröja? Frågade han och jag skrattade.
- Inget alls! Svarade jag och kröp ner i sängen bredvid honom.

Zayns perspektiv:
Dagarna hade gått fort.
Jag och killarna hade haft kul.
Samantha hade varit här lite och sen hade hon varit hemma.
Det hade regnat nästan alla dagar.
På kvällarna åskade det.
Det åskade lite på dagarna också.
Det slutade regna i förrgår.
Just nu satt jag i Pauls bil på väg mot flygplatsen i London.
Jag hade sagt hejdå till killarna och Samantha.
Det hade varit svårt.
Speciellt svårt att säga hejdå till Samantha.
Henne ville jag aldrig säga hejdå till.
Aldrig.
Hon var mitt nu och mitt förevigt.
Även fast jag kommer få träffa henne snart och det inte var ett hejdå för alltid så var det svårt.
Men det ska bli skönt att träffa min familj.
Jag saknar dem.
Paul parkerade bilen och jag hoppade ur.
- Hejdå Paul, tack för skjutsen! Sa jag.
- Hejdå Zayn, ha det så bra, sa Paul.
- Förresten kom ihåg att du får ta en taxi hem till huset när du kommer hem eftersom jag är bortrest, sa Paul.
- Jag ska inte glömma det, sa jag och skrattade lite.
Sen sa jag hejdå till Paul igen, tog min resväska och stängde bildörren.
Säkerhetsvakterna omringade mig, jag drog upp min luva på min hoodie och tog på mig ett par solglasögon.
Jag ville helst bara sätta mig på planet och åka hem.
Även fast jag älskar alla fansen så känner jag inte för att skriva autografer idag.
Just nu vill jag bara hem till Bradford.

Nialls perspektiv:
Det är ganska tomt i huset utan Zayn.
Han har varit borta i tre dagar nu idag.
Jag och killarna hade mest sovit och Samantha hade även vart här och vi hade spelat lite tv spel och kollat film.
Idag så funderade jag och killarna på att följa med Samantha och bada i en sjö som låg ganska nära vårat hus.
- Samantha frågar om vi ska med! Ropade Harry igenom hela huset.
- Jag vill med! Ropade Louis.
Jag skulle precis gå mot mitt rum när jag mötte Louis och Liam.
Dom höll i varsin badväska och hade  på sig badbyxor och en T-shirt.
- Jag kommer strax, sa jag och gick mot mitt rum för att byta om och packa en väska.
När jag var klar så gick jag, Louis, Liam och Harry ut för att möta Samantha.
Vi gick och badade i sjön.
Det var ganska varmt faktiskt.

Samanthas perspektiv:
Dagarna hade gått fort.
Jag hade varit med killarna och jag hade även varit inne i London en stund.
Då hade jag träffar Nick.
Det var inte meningen, vi bara stötte ihop på gatan.
Nick verkar ganska schysst.
Vi hade snackat lite och bytt nummer.
Jag saknar Zayn sjukt mycket men snart så får jag träffa honom.
Imorgon kommer han hem.
Jag låg i min säng och kollade upp i taket.
Jag hade Zayns T-shirt på mig.
Han hade sagt åt mig att behålla den och ta på den när jag saknar honom.
Och just nu saknar jag honom sjukt mycket.
Jag längtar tills imorgon.
Då får jag se hans vackra ögon och hans söta leende.
Då får jag se honom!
Det är sjukt hur man kan sakna en människa så här mycket.
Efter ett tag lyckades jag somna.
Nästa morgon vaknade jag vid tio tiden.
Nu sitter nog Zayn på flygplatsen och väntar på planet, tänkte jag.
Hans plan skulle lyfta 11 och han skulle vara inte i London vid 14.
Sen skulle han ta en taxi hem.
Vid halv tre skulle jag få träffa honom.
Och ikväll så skulle vi ut och äta.
Jag längtar!
Jag tror att det får bli en slappdag fram till klockan två, tänkte jag för mig själv innan jag gick fram till garderoben.
Jag tog på mig ett par mjukisar och ett linne.
Sen satte jag upp håret i en knut.
Kate och pappa var inte hemma.
Dom åkte i morse till en kompis i Oxford.
Där ska dom vara i ungefär två veckor.
Jag får klara mig själv.
Ganska skönt faktiskt.
Jag kan ju alltid gå till mormor eller killarna om det är något.
Klockan tickade långsamt.
När visarna äntligen visade kvart i två så stängde jag av tv:n och gick upp för att göra mig i ordning.
Jag gick in i mitt rum och tog fram en himmelsblå tröja och ett par mörka jeans.
Jag drog på mig kläderna när mobilen vibrerade.
Jag tog upp mobilen från skrivbordet och såg att jag hade fått ett sms.
Från Zayn.
Hela jag blev glad.
Jag öppnade smset och läste det medans jag gick mot badrummet.
”Hej älskling, jag kliver av planet om 10 minuter och sen tar jag en taxi så jag är hemma runt kvart i tre. Jag saknar dig sjukt mycket, längtar efter att få träffa dig! :) xx Zayn”
Mitt hjärta slog några extra slag.
Jag vart så glad.
Smset var så gulligt.
Jag borstade igenom mitt hår, sminkade mig och tog på mig lite parfym.
Sen gick jag in i mitt sovrum och hämtade armbanden.
Jag satte på mig dom innan jag gick ner.
Mobilklockan visade 14.18.
Zayn satt nog i taxin på väg hem nu.
Jag längtar så mycket efter att få träffa honom.
Som tidfördriv så satte jag igång tv:n.
Sen började min mobil vibrera.
Förvånat så läste jag Liams namn på skärmen.
Varför ringer han mig? Frågade jag mig själv innan jag svarade.
- Hej det är Samantha.
- Samantha jag måste berätta något, sa Liam med en allvarlig röst.
Han lät lite ledsen.

Tack för kommentarerna!
Jag hann med ett till kapitel idag:)
Nu börjar det bli spännande!:)

- Jag bara… började jag och kollade ner.
- Du vad? Frågade Zayn och lyfte försiktigt upp mitt huvud.
- Alla era fans är så vackra och jag är… mer hann jag inte säga för ens jag kände Zayns mjuka läppar pressade emot mina.
- Sluta, säg inte så, sa han efter kyssen.
- Du är den vackraste tjejen som någonsin vandrat på denna jord!

Samantha’s perspektiv:
Ute åskade det.
Jag och killarna hade varit inne i London hela dagen och sen hade vi kommit hem runt 18.
Jag hade ätit middag hos killarna och plötsligt så hade det sköna vädret bytts ut mot dåligt väder.
Jag stod vid fönstret och kollade ut medans killarna satt i soffan.
Tv:n var avslagen eftersom vi inte hade någon ström nu när det åskade.
Strömavbrått var en av dom drygaste sakerna jag visste.
Fast ibland kunde det vara mysigt.
Jag fortsatte kolla ut genom fönstret när Zayn reste sig och gick fram till mig.
Regnet öste ner.
- Det verkar inte bli bättre väder, sa Zayn och la sina händer på mina höfter.
Jag sa inget utan fortsatte bara stirra ut genom fönstret.
- Du får mer än gärna sova över här, sa Zayn sedan.
Jag vände mig om och såg in i hans vackra ögon.
- Gärna, sa jag och log.
- Men jag har inga grejer, sa jag sedan.
- Vi löser det på nått sätt, sa Zayn och log innan han kysste mig lätt på munnen.

Liams perspektiv:
Min mobil vibrerade i fickan.
Jag tog upp den och såg att Paul ringde.
Jag svarade.
- Liam, sa jag.
- Hej Liam, det är Paul, sa han med en lite oroad röst.
- Hej, något fel? Frågade jag.
- Jo, sa Paul.
- Jag hör det på dig, vad är det? Frågade jag.
- Alla flyg är inställda så ni kommer inte kunna åka till USA, sa Paul.
- Alla? Frågade jag lite förvånat.
- Japp, det nästa planet går nästa vecka, sa Paul.
- Varför är dom inställda? Frågade jag.
- Vädret kommer hålla sig så här några dagar framöver, sa Paul.
- Men jag har avbokat alla spelningar och intervjuer i USA så ni får lite ledigt nu, sa Paul sedan.
- Okey, hur länge? Frågade jag.
Det är såklart synd att vi inte får åka till USA men det är inte så dumt att vara ledig.
- Mer än en månad, sa Paul.
- Okey, svarade jag.

Zayns perspektiv:
- Paul ringde, sa Liam efter att han lagt på.
- Alla flyg är inställda på grund av vädret så vi kommer inte åka till USA, sa han sedan.
- Men! Utbrast Niall och Harry i munnen på varandra.
- Vi har ledigt i mer än en månad istället, sa Liam sen.
- Yes! Utbrast dem alla.
Jag skrattade lite.
- Då kanske jag hinner åka hem till Bradford några dagar, sa jag.
- Alla flyg är inställda tills nästa vecka, sa Liam.
- Okey men då kanske jag kan åka nästa vecka, sa jag.
- Visst, snacka med Paul så fixar han det, sa Liam och log mot mig.
- Okey, jag lovade mamma att komma hem en stund när vi är lediga så hon blir nog glad, sa jag sedan och log.
Sen vände jag mot Samantha.
- Jag blir bara borta några dagar, sa jag till henne.
- Okey, låt inte mig hålla dig borta från din familj, sa hon och log.
- Men jag kommer sakna dig, sa hon sen.
- Jag kommer sakna dig också gumman, sa jag och kysste henne lätt på munnen.
- Men jag åker inte för ens om en vecka så du behöver inte sakna mig än, sa jag sen.
- Jag vet, men jag saknar dig så fort jag blundar, sa Sammy och log.
- Aww, jag älskar dig, sa jag.
- Och jag älskar dig, sa hon.
- Men du behöver i alla fall inte sakna mig än, i natt är jag bara din, sa jag och blinkade.
Sammy bara skrattade åt mig.

Tack för alla kommentarer!
Förlåt för dålig uppdatering och ganska kort kapitel!:/
Har fullt upp!
Nu ska jag plugga till SO provet imorgon:/
Skulle förresten vara sjukt kul om jag kunde få över 10 kommentarer!

- He… började Zayn men han hann inte prata klart innan jag avbröt honom genom att slänga mig i hans armar och kyssa honom.
Han kysste mig tillbaka.
Efter ett tag drog jag mig bort.
- Jag har gått ut nian! Skrek jag lyckligt.
- Grattis, sa Zayn och skrattade.
Jag hoppade runt av gläjde.
Zayn bara skrattade åt mig innan han tog min hand och vi började gå hemåt.

Samantha’s perspektiv:
Jag drog på mig mina svarta tygskor och tog på mig min jeansjacka innan jag gick ut genom dörren.
- Hejdå! Ropade jag till pappa och Kate innan jag stängde dörren.
Jag gick mot killarnas hus.
Idag ska vi in till London.
Klockan var halv elva på en solig fredag.
Jag har redan haft sommarlov i en vecka.
Jag hade mest sovit, varit med killarna och varit hos mormor.
Imorgon åker killarna till USA.
Jag kommer sakna dem så sjukt mycket.
Speciellt Zayn.
- Sammy!
Zayn avbröt mina tankar genom att ropa på mig.
Nästa sak som hände var att jag kände hans varma famn.
- Kom så åker vi, sa han tyst och drog med mig mot bilen.

Liams perspektiv:
Louis och Niall satt där framme.
Louis körde.
Jag, Harry, Zayn och Samantha satt i baksätet.
Jag satt bredvid Harry och Zayn och Samantha satt mitt emot oss.
Bilresan tog en halvtimme men det kändes som om den bara tog några minuter.
Vi skrattade och hade kul.
Samantha är verkligen en rolig person.
Hon och Zayn är så söta tillsammans.

Zayns perspektiv:
Jag, Samantha och killarna kom in till London.
Vi käkade lunch och hängde lite på stan.
Det tog inte så lång tid innan alla fans kom emot oss.
Jag och killarna utbytte några blickar.
Fansen var underbara men ibland vill man vara lite för sig själv.
Samantha log mot mig och ställde sig på sidan.
Med leenden började jag och killarna skriva autografer och ta bilder med fansen.

Samantha’s perspektiv:
Jag såg på killarna och alla fansen.
Killarna är så snälla mot deras fans.
Deras vackra fans.
De flesta var tjejer i min ålder.
De flesta var mycket snyggare och sötare än mig.
Jag kände mig illamående.
Jag satte mig på den närmsta bänken och kollade ner mot mina skor eftersom jag inte vill kolla mot fansen.
Plötsligt så kände jag hur någon satte sig bredvid mig.
- Hej, sa en killröst.
Rösten var inte Zayns.
Jag kollade upp och möttes av två blå ögon.
- Hej, sa jag och försökte låta glad.
- Hur är det, du ser inte så värst glad ut? Frågade killen.
- Allt är bra, tack ändå, svarade jag.
- Jag är Nick förresten, sa killen och räckte fram handen.
Jag tog hans hand och han log.
- Jag heter Samantha, svarade jag.
- Kul att träffa dig Samantha, sa Nick och log större.
- Desamma Nick, sa jag.
Nick verkade trevlig och rolig men det kändes konstigt att sitta här med honom.
Jag kollade mot Zayn.
Han kollade tillbaka på mig med en orolig blick.
Han verkade bekymrad.
- Så hur gammal är du? Frågade Nick.
- 17, svarade jag och fortsatte kolla på Zayn.
Han vände bort blicken och började le framför en kamera.
Sen kollade han tillbaka till mig.
- Jag är också 17, sa Nick.
- Okey kul, svarade jag och log mot Nick.
- Bor du här? Frågade jag sedan.
- Japp, du då? Frågade Nick.
- Nä, jag är bara här på en liten resa, svarade jag.
Jag bor ju utanför London men jag har ingen lust att berätta det just nu.
- Okey, sa Nick.
Jag såg att fansen började dra sig undan.
- Kul att träffa dig Samantha men jag måste gå nu, sa Nick och reste sig ifrån bänken.
- Kul att träffa dig också, sa jag och log emot Nick innan han gick iväg.
Han vinkade till mig och jag vinkade tillbaka.
Sen såg jag honom inte längre.
Jag kollade mot Zayn igen.
Jag såg att han och killarna var på väg emot mig.
Zayn såg bekymrad ut.
Jag vet att han är en väldigt skyddande och avundsjuk pojkvän.
Jag reste mig ifrån bänken och gick och kramade om honom.
Han verkade lite förvånad men han kramade mig tillbaka.
- Vad var det där om baby? Viskade han i mitt öra.
- En gammal klasskompis, viskade jag tillbaka.
Egentligen så ljög jag men jag ville inte oroa Zayn i onödan.
- Okey, viskade han tillbaka innan han pussade mig på kinden och släppte taget om mig.
- Hur är det? Frågade han sedan.
Jag visste inte vad jag skulle svara.
Jag såg Liam, Louis, Niall och Harry stå och prata.
Dom verkade inte speciellt intresserade av mitt och Zayns samtal.
- Jag bara… började jag och kollade ner.
- Du vad? Frågade Zayn och lyfte försiktigt upp mitt huvud.
- Alla era fans är så vackra och jag är… mer hann jag inte säga för ens jag kände Zayns mjuka läppar pressade emot mina.
- Sluta, säg inte så, sa han efter kyssen.
- Du är den vackraste tjejen som någonsin vandrat på denna jord!

Tack för alla kommentarer och förlåt för dålig uppdatering!
Lovar att jag ska bli bättre på att uppdatera!
Förresten så skulle det vara jättekul om ni kunde rösta på min novell i en Dayviews tävling!
Jag är nummer 3 :)
Rösta rösta rösta!
http://dayviews.com/#!/one-direcsgroup/503494325/

- Klar, sa jag och började gå ner för trappan mot hallen.
Zayn följde efter mig.
- Fint ni har det, sa han och log.
- Det duger väl, sa jag och skrattade.
Sen letade jag igenom en hylla med lite skor efter ett par torra skor.
Jag hittade ett par vita sneakers som jag packade ner.
Sen drog jag och Zayn på oss våra blöta skor.
Jag öppnade dörren och vi gick ut.
Jag låste efter oss och så gav vi oss ut i regnet.

Samantha’s perspektiv:
Tiden gick fort.
Helgen var över och sista skolveckan var nästan över.
Jag satt hos mormor.
Det var en torsdagkväll runt åtta.
Imorgon var skolavslutningen.
- Så vad ska du ha på dig imorgon? Frågade mormor och log mot mig.
- Jag vet inte, förmodligen en tröja och jeans, svarade jag.
Jag hade inte köpt eller fått några avslutningskläder.
- Nej, du måste ju vara extra fin! Utbrast mormor och gick iväg.
Hon hade rätt men jag har inte råd att vara extra fin.
Mormor kom tillbaka in i vardagsrummet igen med en stor låda.
Jag gick fram till lådan och läste ”Laura” på en tejpbit som satt på lådan.
Laura.
Mamma.
Jag tog ett djupt andertag medans mormor öppnade lådan.
- Den här hade din mamma när hon gick ur nian, sa mormor och jag hörde hur ledsen hon lät på rösten.
Hon höll upp en jättevacker klänning framför mig.
- Hon var inte lika liten som dig men jag hoppas du kan ha den ändå, sa mormor sedan och skrattade lite.
Jag log emot henne och tog klänningen.
Den var vit och hade spetskjol.
Den var verkligen vacker.
Mamma var säkert fin i den.
Jag tog klänningen och gick in på badrummet för att byta om.
Sen gick jag tillbaka in i vardagsrummet för att visa mormor.
- Wow, du är jättevacker! Sa hon och log.
Jag kände mig faktiskt ganska vacker.
Klänningen satt bra.
Efter jag hade bytt om så gick jag och mormor igenom lådan med mammas gamla saker.
Vi hittade lite kläder, lite smycken och annat som mamma hade haft i min ålder.
Längst ner i lådan så hittade vi två fotoalbum.
På det första stod det Julie och på det andra stod det Samantha.
Mamma hade gjort dem åt oss.
Jag öppnade Julies album.
Det var bilder och texter från när mamma var gravid med henne tills när hon var 16 år.
- Din mamma älskade att hålla på med sånt här, hon tänkte ge dig och din syster albumen när ni var tillräckligt gamla, sa mormor.
- Tanken var att ni då själv skulle fylla boken med bilder och texter från erat liv, sa mormor sedan.
Jag la försiktigt ner Julies bok igen.
Julie fanns inte längre här så hennes bok var avslutad.
Jag tog försiktigt upp min bok och bläddrade igenom den.
Det var bilder och texter från när mamma var gravid med mig till när jag var 13 år.
Jag var 13 år och Julie var 16 år.
Julie vart bara 16 år.
Det året för 4 år sedan försvann mamma och Julie.
Mamma kunde inte fortsätta med böckerna.
Men det kan jag.
Jag ska göra det åt henne.
Inte Julies bok.
Det finns inget att fylla den med eftersom hon inte längre finns här.
Men min bok ska jag fylla.
Med allt bra och även allt dåligt.
Med mitt liv.

Zayns perspektiv:
Jag vaknade runt tio.
Nu var Samantha på skolavslutning.
Vid ett eller två tiden så skulle hon vara hemma.
Jag längtar efter att få se henne och få se hur vacker hon är.
Tiden rullade på sakta.
Jag fixade mig, klädde på mig och åt frukost.
Jag var ute och gick.
Jag åt lunch.
Jag skämtade med killarna.
Jag spelade tv spel och kollade tv.
Jag gjorde allt möjligt för att få tiden att gå snabbare.
Äntligen så var klockan tjugofem i två.
Jag visste att Samanthas skolavslutning var klar ett och hon skulle ta bussen kvart över ett.
Hon skulle alltså vara på busshållsplatsen här på landet vid kvart i två.
Jag reste mig från soffan och gick ut i hallen.
- Hejdå, jag går och möter upp Sammy på busshållsplatsen! Ropade jag och drog på mig mina skor innan jag gick ut genom dörren.
Det var nog en bra ide att möta upp henne på busshållsplatsen, tänkte jag.
Med glada steg gick jag mot busshållsplatsen.

Samantha’s perspektiv:
Jag kollade ut genom fönstret när bussen stannade vid busshållsplatsen där jag skulle av.
Jag såg Zayn stå där.
Ett leende spred sig över mina läppar.
Jag reste mig och klev ut ur bussen.
Jag hade ingen väska med mig, jag hade bara min klänning och ett par svarta lack ballerina skor.
- He… började Zayn men han hann inte prata klart innan jag avbröt honom genom att slänga mig i hans armar och kyssa honom.
Han kysste mig tillbaka.
Efter ett tag drog jag mig bort.
- Jag har gått ut nian! Skrek jag lyckligt.
- Grattis, sa Zayn och skrattade.
Jag hoppade runt av gläjde.
Zayn bara skrattade åt mig innan han tog min hand och vi började gå hemåt.

Tack för alla fantastiska kommentarer! :D

Eftersom jag kände fler och fler regndroppar så föreslog jag att vi skulle gå hem.
Samantha instämde och vi reste oss upp.
Jag tog picknikkorgen och sen började vi gå hemåt.
- Lova mig en sak? Frågade jag när vi gick igenom skogen.
- Vad? Frågade hon.
- Sluta för min skull, sa jag och kollade mot hennes arm.
- Jag lovar, sa hon och log emot mig.

Samantha’s perspektiv:
Jag kände fler och fler regndroppar.
Jag och Zayn hann precis komma ut ur skogen innan det började ösregna.
- Nej! Skrek jag skrattandes.
Zayn skrattade åt mig.
Vi stod på grusvägen i ösregnet.
På bara några sekunder var vi helt genomblöta.
Vi skrattade en stund och sen stod vi tysta.
Zayn ställde ner korgen som han höll i ena handen.
Vi stod och kollade på varann ganska länge medans regnet öste ner.
Jag kände Zayn flytta sig närmare och närmare mig.
Jag tittade rakt in i hans vackra bruna ögon.
Sen kände jag hans hand försiktigt lägga mitt genomblöta hår bakom mitt öra.
Jag kollade ner mot våra fötter och sen upp igen.
Jag möttes av Zayns leende.
Jag kände hur han försiktig lutade sig framåt.
Sen kände jag hans mjuka läppar mot mina.
Det var obeskrivligt.

Zayns perspektiv:
Regnet öste ner medans jag kysste henne.
Hon besvarade kyssen.
Hela jag blev glad.
När vi avslutade kyssen så log hon mot mig.
Jag log tillbaka.
Vi sa inget, vi bara stod där i regnet.
- Om jag ska vara ärlig så har jag velat göra det där ända sedan första dagen jag såg dig, sa jag lite tyst.
- Samma här, sa hon med ett stort leende.
- Så Sammy är det vi? Frågade jag och kände mitt hjärta banka.
- Förevigt, svarade hon.
Hon log emot mig.
Jag log tillbaka och sen kände jag hur hon kramade om mig.
Jag kramade henne tillbaka.
Äntligen.
Hela jag bubblade av lycka.

Louis perspektiv:
- Jo vi har det bra, du får komma ut hit någon dag, sa jag genom telefonen till Eleanor.
- Ja det måste jag göra, sa hon glatt.
- Såklart eftersom jag saknar dig, sa jag.
- Jag saknar dig också, sa hon.
Jag saknar henne verkligen.
Men hon är i Spanien med hennes familj och där ska hon vara i en hel månad så jag kommer inte kunna träffa henne på ett tag.
- Men du jag måste gå, vi hörs sen! Sa hon.
- Ja okey, hejdå! Sa jag.
- Hejdå! Sa hon och sen la hon på.
Jag la ner mobilen i fickan och sen hörde jag dörren öppnas.
Jag gick ut i hallen och såg en genomblöt Harry och en genomblöt Liam.
Dom hade varit inne i London och handlat och träffat Danielle.
- Vi vart genomblöta bara av att gå från bilen till dörren, sa Harry irriterat.
Jag skrattade lite åt honom.
Han lockar var inte längre lockiga istället hängde dom neråt.
Han ser verkligen ut som baby tarzan.
Liam och Harry tog av sig sina genomblöta skor och gick sen mot sina rum för att byta kläder.
Niall kom ut ifrån hans rum och skrattade lite åt dem innan han gick och satte sig i soffan.

Samantha’s perspektiv:
Jag började gå mot mitt tomma hus.
Zayn gick efter mig och stoppade mig.
- Är det någon hemma hos dig? frågade han.
- Nä, Kate och pappa är i London tills på måndag, svarade jag.
Det var ganska skönt att slippa dem.
- Så du ska vara ensam tills på måndag? Frågade Zayn.
Jag nickade.
- Kom och sov hos oss? Föreslog han sedan.
Jag vill inte vara ivägen men det kanske var en bra ide?
Vi hade ju knappt nån mat hemma.
- Säker? Frågade jag.
- Ja, svarade Zayn och log mot mig.
- Okey, då slipper jag vara själv i alla fall, sa jag och log.
Tillsammans gick vi mot mitt hus för att hämta grejer.
Vi tog av oss våra blöta skor och gick sedan upp på mitt rum.
Som tur var så blötte vi inte ner huset något.
Jag drog fram en lite större väska som jag inte använder så ofta ur garderoben och packade ner lite kläder, underkläder, strumpor och en pyjamas.
Sen gick jag in i badrummet och packade ner min necessär, en handduk och lite duschsaker.
- Klar, sa jag och började gå ner för trappan mot hallen.
Zayn följde efter mig.
- Fint ni har det, sa han och log.
- Det duger väl, sa jag och skrattade.
Sen letade jag igenom en hylla med lite skor efter ett par torra skor.
Jag hittade ett par vita sneakers som jag packade ner.
Sen drog jag och Zayn på oss våra blöta skor.
Jag öppnade dörren och vi gick ut.
Jag låste efter oss och så gav vi oss ut i regnet.

Tack för alla kommentarer!
Uppdateringen kanske blir dålig eftersom jag tränar mycket konståkning nu... Vi har isshow om en vecka så jag tränar i stort sätt varje dag :)

Jag la hennes mobil i mig ficka och sen lyfte jag upp henne och la henne på min axel.
Jag snurrade runt henne medans hon skrattade.
- Släpp ner mig! Skrek hon medans hon skrattade.
Jag snurrade henne några varv till innan jag släppte ner henne.
Sen tog jag upp hennes mobil ur min ficka och höll den högt upp i luften med min ena arm.
Skrattandes sträckte hon sig efter den med ena armen och det var då jag såg det.
Jag fattade inte.
Det kom som en chock.

Tack för alla underbara kommentarer!
Nu börjar det hända lite grejer här :)

Efter att jag hade kollat klart på den konstiga filmen så kollade jag klockan på mobilen.
11.53.
Precis när jag skulle lägga ner mobilen i fickan så vibrerade den till.
Ett sms?
Först vågade jag inte kolla på skärmen eftersom det kanske var någon av tjejerna ifrån skolan.
Efter någon minut så vågade jag äntligen starta skärmen och kolla vem som hade smsat.
Namnet som stod på skärmen gjorde mig förvånad.

 Samantha’s perspektiv:
Jag läste Zayns namn på skärmen.
Han hade inte glömt mig.
Han fanns fortfarande där.
Jag hade lust att hoppa upp och ner och skrika av glädje men jag lyckades sitta stilla.
Fylld av glädje öppnade jag smset.
”Hej Sammy, lust att gå ut och ha en lunchpicknik med mig? :) xx Zayn”
Glatt svarade jag på smset.
”Låter jättekul, ge mig bara några minuter för göra mig i ordning :) xx Samantha”
Jag reste på mig och gick upp till mitt rum.
Jag tog på mig ett par mörka jeans och en mintgrön blus innan jag gick in till badrummet för att sminka mig lite, borsta tänderna och fixa håret.
Sen gick jag ner igen och tog upp mobilen som jag hade lämnat på soffbordet.
Jag såg att jag hade fått ett sms.
”Haha okey, jag står uppe vid grusvägen om 15 minuter? :) xx Zayn”
Jag såg att smset var skickat för 13 minuter sedan.
Han kanske redan står och väntar?
Jag la ner mobilen i jackfickan och drog sedan på mig mina svarta slitna tygskor.
Sen tog jag på mig min jeansjacka innan jag gick ut genom dörren.
Jag låste och sen såg jag Zayn komma ut från hans hus.
Han stängde dörren och började gå upp mot grusvägen.
Han hade en korg i handen.
Jag började också gå upp mot grusvägen.
- Hej, sa han och log.
- Hej, sa jag och sen frågade han vart vi skulle.
Jag kände att jag kunde lita på Zayn.
- Jag vet den perfekta platsen, svarade jag och log lite hemlighetsfullt.

Zayns perspektiv:
- Vart? Frågade jag.
- Jag säger inte, men kom så visar jag dig, sa Samantha och log ännu mer hemlighetsfullare.
Hon tog min hand och började dra iväg med mig.
Det var som om det gick en stöt igenom mig när hon tog min hand.
Utan att säga ett ord så gick vi igenom skogen.
- Jag brukar ofta komma hit när jag bara vill sitta och tänka, sa hon och sen gick vi runt några träd.
- Jag tror att det bara är jag som vet om den här platsen, sa hon sedan.
Vi gick runt några fler träd och sen kom vi ut på en stor äng.
Ängen var omringad av skogen.
Mitt på ängen fanns ett stort träd.
- Wow, fick jag fram.
- Fint va? Frågade Samantha medans hon gick ut på ängen.
- Ja, svarade jag lite chockat.
Det är verkligen fint.
Vi satte oss under trädet och plockade fram pickniken.
Jag hade packat ner en filt, en flaska saft, några mackor, lite frukt och grönsaker och två muffinsar.
- Wow, sa Samantha och log mot mig.
Allt kändes så bra.
Nästan romantiskt.
Fast Samantha är bara min vän.
Eller?
Vi satt länge och åt, pratade och skrattade.
Samantha visade mig ett ställe på trädet där hon hade ristat in ett S.
Tiden flög förbi.
När jag kollade på klockan så visade den 14.32.
Vi hade suttit här i ungefär två och en halv timme.
Solen sken men några mörka moln hade dykt upp på himlen.
- Hoppas att det inte blir dåligt väder, sa Samantha och kollade upp mot himlen.
Jag nickade instämmande.
Vi packade ihop pickniken i korgen igen och satt bara och njöt av solen.
Efter en stund så ställde sig Sammy upp och höll upp sin mobil.
- Dålig täckning, sa hon lite irriterat.
Jag kom genast på vad jag skulle göra.
Snabbt reste jag mig upp och tog mobilen och sprang iväg över ängen.
- Zayn! Skrek hon skrattades och började springa efter mig.
Vi sprang runt på ängen en stund.
Jag la hennes mobil i mig ficka och sen lyfte jag upp henne och la henne på min axel.
Jag snurrade runt henne medans hon skrattade.
- Släpp ner mig! Skrek hon medans hon skrattade.
Jag snurrade henne några varv till innan jag släppte ner henne.
Sen tog jag upp hennes mobil ur min ficka och höll den högt upp i luften med min ena arm.
Skrattandes sträckte hon sig efter den med ena armen och det var då jag såg det.
Jag fattade inte.
Det kom som en chock.

Stort tack för alla kommentarer!
14 stycken!
Fortsätt så!

Med ett leende så vinkade hon till mig innan bussen startade.
Jag vinkade tillbaka.
Sen åkte bussen.
Den svängde runt hörnet.
Nu såg jag henne inte längre.
Jag vet att det inte var ett hejdå för alltid men det var ändå ganska svårt att säga hejdå.
Hon hade snabbt blivit min bästa vän.
Det kändes som om något saknades.
Jag kände mig lite tom på något sätt.

Samantha’s perspektiv:
Jag klev av bussen och började gå hemåt.
Som jag gör varje vardag.
Idag är det fredag.
Tänk att jag bara känt Zayn i en vecka nu.
Vi är som bästisar.
Jag saknar honom.
Killarnas hus står tomt och mörkt.
Det har det gjort ända sedan jag kom hem från skolan i Onsdags.
Jag satte in nyckeln i låset och låste upp ytterdörren.
Sen klev jag in i mitt hus.
Imorgon skulle killarna komma hem.
Jag hoppades verkligen att Zayn inte har glömt bort mig.
Han är min ända vän.

Zayns perspektiv:
Jag och killarna var på väg hem.
Det var tidigt på lördagsmorgonen.
Sammy sov nog nu.
Jag saknar henne sjukt mycket.
Hon är den ända riktiga kompisen som jag har ända sedan min karriär börjat.
Förutom killarna då.
Såklart så har jag andra kompisar men dom bor hemma.
Dom träffar jag bara nån gång ibland.
Jag saknar dom men det är samtidigt kul att vara i ett pojkband.
Och jag kan träffa Sammy ofta och det gör mig glad.
Hon gör mig glad.
Jag satt i bilen och kollade ut genom fönstret medans jag tänkte.
Harry, Liam och Niall sov och Louis körde.
Resan skulle bara ta ungefär en halvtimme.
Jag hörde musiken från min mobil genom mina hörlurar.

And in another life I would be your girl
We keep all our promises
Be us against the world
And in other life I would make you stay
So I don't have to say you were the one that got away
The one that got away

Katy Perrys låt the one that got away spelades.
Jag tänkte på låttexten.

We keep all our promises
Be us against the world

Det är sant.
Det är jag och Samantha emot världen.
Vad än som händer henne så kommer jag alltid hjälpa henne.
Det är ett löfte.
Och det ska jag lova henne så fort jag kommer hem.
För jag fattar att något är fel.
Något är inte som det ska.
Även fast hon låtsas som om allt är bra.

Liams perspektiv:
Jag vaknade av att Zayn skakade på mig.
Sen skakade han på Harry och Niall.
- God morgon, sa han och skrattade.
- Redan framme? Frågade Niall nyvaket.
- Japp, svarade Zayn och hoppade ur bilen.
Vi tog våra väskor och gick in i huset.
Innan vi gick in så kollade Zayn mot grannhuset.
Samanthas hus.
Det var mörkt och bilen som oftast stod parkerad där var borta.

Samantha’s perspektiv:
Jag hade varit på mitt speciella tänkar ställe och spelat gitarr.
Efter ett tag hade jag börjat gå tillbaka.
Jag gick långsamt genom skogen.
Klockan var bara strax innan tio.
Kate och pappa hade åkt in till London.
Där skulle dom stanna hela helgen.
Det var ganska skönt.
Som vanligt hade veckan gått åt att bråka med Kate.
Och morgonen hade varit likadan.
Alltid så ska hon klaga.
Hon kan inget annat.
Med gitarren i handen så kom jag ut ur skogen och ut på grusvägen.
Det var då jag såg det.
Huset var upplyst och bilen stod parkerad.
Zayn är hemma!
Först ville jag bara rusa fram till deras dörr, ringa på och sen slänga mig i Zayns armar men sen kom jag på att han kanske inte ville se mig längre.
Han kanske hade träffat någon kändis?
Jag suckade och började gå mot mitt hus istället.
Jag låste upp dörren och gick in.
Det första jag gjorde var att gå upp till mitt rum och lämna min gitarr.
Sen gick jag ner igen.
I köket så fixade jag en macka och sen satte jag mig ner i soffan och började kolla tv.
Det gick inget kul program så jag kollade på någon konstig film.
Bra tidsfördriv, tänkte jag.
Klockan tickade sakta.
Jag visste inte vad jag skulle hitta på idag.
Jag kanske bara skulle slöa?
Efter att jag hade kollat klart på den konstiga filmen så kollade jag klockan på mobilen.
11.53.
Precis när jag skulle lägga ner mobilen i fickan så vibrerade den till.
Ett sms?
Först vågade jag inte kolla på skärmen eftersom det kanske var någon av tjejerna ifrån skolan.
Efter någon minut så vågade jag äntligen starta skärmen och kolla vem som hade smsat.
Namnet som stod på skärmen gjorde mig förvånad.

Tack för kommentarernn även fast ni har blivit lite dåliga på att kommentera.
Det kanske är jag som har blivit dålig på att skriva?
Skulle hur som helst vara kul om jag kunde få över 10 kommentarer!
Ni har gjort det fler gånger förut så jag vet att ni kan klara det! :D

Hon och Zayn passar faktiskt tillsammans.
Och som jag förstått så gillar Zayn henne.
Man ser det på honom.
På sättet han kollar på henne.
Men han kommer nog inte våga erkänna det för sig själv på ett bra tag.

Zayns perspektiv:
Dagarna gick fort.
Söndagen och Måndagen spenderade jag med Sammy.
Klockan är 16.04 och jag stod på busshållplatsen och väntade på att Sammys buss skulle komma.
Igår hade vi träffats vid våra hus men idag tänkte jag överraska henne med att stå vid busshållplatsen.
En av gångerna som jag och Sammy hade varit ute och gått så hade hon visat mig busshållsplatsen.
Enligt henne så var bussen oftast tom.
Jag stod och tänkte när bussen kom närmare busshållsplatsen.
Imorgon ska jag och killarna in till London.
Jag kommer sakna Sammy.
Bussen stannade och en kvinna i 30 års åldern klev av först.
Sen klev Samantha av.
Efter henne kom en gammal man.
- Hej! Utbrast hon like förvånat.
- Hej, svarade jag.
- Jag tänkte att jag skulle komma hit och möta dig, sa jag sedan och log.
- Okey, det var en bra tanke, svarade Samantha med ett litet skratt.
Tillsammans så började vi gå längst grusvägen.
- Vart är vi på väg? Frågade Sammy efter ett tag.
- Jag vet inte, svarade jag och skrattade.
Samantha skrattade lite.
Det slutade med att vi bara gick.
Vi gick i mer än en timme innan Samantha skulle hem och äta middag.
Jag skulle också äta.
- Du Sammy, vilken tid ska du gå till bussen imorgon? Frågade jag henne innan jag började gå mot mig dörr.
- Jag börjar skolan halv nio och min buss åker halv åtta så jag går till bussen tjugo över sju, svarade hon.
- Okey, jag står här ute och väntar på dig kvart över sju? Föreslog jag.
- Okey, visst, svarade hon lite förvånat.
- Jag vill hinna träffa dig innan jag och killarna åker till London, sa jag och log.

Samanthas perspektiv:
- Okey vi ses då, sa jag och började gå mot min dörr.
Jag hade glömt att killarna skulle till London.
Jag kommer sakna dem.
Speciellt Zayn.
Han är som min bästa vän.
Och det var länge sedan jag hade en bästa vän.
Han har gjort mitt liv lite bättre.
Det återstår bara att se om han kommer tillbaka.
Han kanske bara är med mig för att ha något att göra på dagarna?
Vi får väl se vad som heter efter Londonresan.
Han kanske hittar någon modell eller sångerska som är roligare att hänga med.
Jag tryckte ner dörrhandtaget.
Låst.
Jag tog upp min nyckel ur jackfickan och låste upp dörren.
Försiktigt öppnade jag dörren.
Då kom jag på att jag hade glömt att säga till att jag inte skulle komma hem på en gång.
Fan, tänkte jag för mig själv.
- Hej, jag är hemma! Ropade jag sedan medans jag hängde upp min jacka.
- Bussen blev försenad! Ljög jag sedan.
Jag tog av mig skorna och gick in i huset.
Det var tyst.
Ovanligt tyst.
- Hallå? Frågade jag.
Jag fick inget svar.
Jag fattade inte.
Bilen stod ju kvar där ute.
Var är dom?
Jag gick in i köket för att fixa något att äta.
”Hej Samantha! Jag och Kate är inne i London med en kompis här ifrån Byn.
Hon hämtade oss, vi är hemma ikväll. Vi har ätit middag men det finns en tallrik i kylen till dig/ Tom”
Typiskt, tänkte jag medans jag öppnade kylskåpet.
Jag tog ut en tallrik med köttbullar och potatis.
Dom tänkte i alla fall på att lämna kvar mat till mig.
Jag värmde tallriken i mikron och åt sedan maten i tystnad.

Zayns perspektiv:
Jag vaknade tio i sju.
Ingen av killarna var vakna än.
Ganska skönt faktiskt.
Jag tog en snabb dusch innan jag tog på mig ett par jeans och en T-shirt.
Sen gick jag ner till köket och åt en macka.
Jag borsta tänderna, fixade håret och drog på mig mina skor.
Sen stängde jag dörren och gick upp till grusvägen.
Jag kollade klockan på mobilen.
07.16.
Jag kollade mot Sammys hus precis när dörren öppnades.
- Ja hejdå! Hörde jag Sammy ropa in i huset innan hon gick mot mig.
Med ett leende sa hon hej och sen gick vi mot busshållsplatsen.
Vi kom dit fem minuter innan halv.
Vi stod och pratade ett tag innan bussen kom.
- Hejdå, sa jag och kramade om henne.
Hon besvarade kramen och sa hejdå innan hon klev på bussen.
Med ett leende så vinkade hon till mig innan bussen startade.
Jag vinkade tillbaka.
Sen åkte bussen.
Den svängde runt hörnet.
Nu såg jag henne inte längre.
Jag vet att det inte var ett hejdå för alltid men det var ändå ganska svårt att säga hejdå.
Hon hade snabbt blivit min bästa vän.
Det kändes som om något saknades.
Jag kände mig lite tom på något sätt.

Tack för kommentarerna!
Förlåt för korta och ganska tråkiga kapitel!
Snart kommer det blir längre och mer spännande kapitel!