Allt hade varit en dröm.
Jag hade lust att gråta.
Det kändes så verkligt.
- Zayn? Frågade jag en sista gång för att försäkra mig om att han inte var här.
Jag fick inget svar.
Min älskade Zayn låg fortfarande i koma.
Eller?
Jag kom plötsligt och tänka på smset som jag hade fått.
Tänk om det var Zayn?
Jag tog snabbt upp mobilen och namnet som dök upp fick mig att bli förvånad.

Samantha’s perspektiv:
“Hej, alla mina vänner här inne i stan är bortresta så jag tänkte höra om du är inne i stan och har lust att hitta på något?:) //Nick”
Smset var ifrån Nick.
Jag hade nästan glömt bort honom.
Allt jag hade tänkt på var Zayn.
Jag hade tänkte mycket på honom på senaste tiden.
Och egentligen ville jag bara ligga och gråta over allt som hade hänt och att min dröm inte var riktig men jag tänkte på vad Liam och Harry hade sagt.
Samantha du kan inte stanna inne och deppa förevigt, du måste ut och hitta på saker om du ska komma över honom.
Jag tog motvilligt upp mobilen och svarade på Nicks sms.
”Hej Nick! Längesen jag hörde ifrån dig:( Jag är inte inne i stan men jag kan sätta mig på nästa buss:) //Samantha”
Det här blir nog kul, jag måste ju göra något för att inte tänka på Zayn, tänkte jag för mig själv medans jag gick upp för trappan.
Mobilen vibrerade.
”Ja det var ju ett tag sen så det skulle därför vara kul att träffas!:) Om du vill så kan jag hämta dig? Jag fyllde 18 år förra veckan, körde upp för några dagar sen och nu har jag mitt körkort:)”.
Wow, körkort, tänkte jag för mig själv.
”Grattis i efterskott! Men det är lugnt, jag tar bussen:) Jag vet att det går en buss in till stan 11 varje helg så jag tar sen och sen så träffas vi vid kvart i tolv vid caféet mitt på torget?:)”
Jag skickade smset, tog en snabb dusch, fixade mig och klädde på mig.
Det var fint väder ute så det fick bli en himmelsblå sommarklänning.
Jag tog på mig mina armband och gick ner.
Snabbt åt jag lite flingor och drog på mig mina nya Toms skor innan jag gick ut genom dörren och låste efter mig.
Jeansjackan hade jag på mig och ur fickan tog jag upp mina hörlurar.
Jag stoppade in dem i öronen och satte på lite musik.
Jag gick till busshållsplatsen i takt till musiken.

Nicks perspektiv:
Klockan var tjugo i tolv och jag stod vid caféet och väntade på Samantha.
Jag såg henne komma.
När hon kom närmre mig så tog hon ur hörlurarna ur öronen och la dem i hennes jackficka innan hon sa hej.
- Hej på dig, svarade jag och log.
- Är du hungrig? Frågade jag sedan och kollade mot caféet.
- Inte så värst, är du? Frågade hon med ett leende.
- Lite törstig, vill du ha något att dricka? Frågade jag.
Hon såg lite fundersam ut.
- Jag bjuder, sa jag och log.
- Okey visst, svarade hon och följde med mig in på caféet.
Vi satte oss vid ett bord och beställde varsin cola.
- Så… började jag och kollade på henne.
- Så vad? Frågade hon och log.
- Det har stått en del om dig i tidningarna har jag märkt, sa jag.
Hon nickade.
- Dig och sångaren Zayn Malik, är ni tillsammans? Frågade jag sedan.
Dum fråga.
Det är klart dom är, tänkte jag för mig själv.
- Japp, sa Samantha lite blygt och kollade ner mot bordet.
- Kul, synd att höra om olyckan, sa jag och försökte få ögonkontakt med henne.
Hon kollade upp mot mig och vi fick ögonkontakt ut.
Hon såg lite ledsen ut.
- Förlåt, men det står om det i många tidningar, sa jag.
- Alla tycker så klart att det är hemskt, sa jag sedan.
Hon nickade.
- Mm, mumlade hon och såg mer ledsen ut.
- Men är hans schysst då? Frågade jag.
Jag kände mig lite taskig som frågade om honom men jag visste inte vad jag annars skulle prata om.
- Ja, sa hon tyst.
- Allt ordnar sig ska du se, sa jag och försökte låta lite gladare.
- Tänk inte så mycket på honom nu, du åkte ju in till stan för att ha kul, sa jag sedan.

Samantha’s perspektiv:
Jag och Nick fick våra drickor.
- Så hur firade du din 18 årsdag? Frågade jag för att byta samtalsämne.
- Jag var utomlands med min familj och sen var jag hemma och körde upp så jag fick mitt körkort, sa Nick och log mot mig.
Jag och Nick satt länge och pratade.
Han var riktigt schysst.
Han kanske var en riktigt vän?
En sån som jag längtar efter i flera år?
Äntligen kanske jag har en vän?
I för sig så är Zayn min vän.
Fast han är mer än en vän.
Harry, Liam, Louis och Niall är ju mina vänner.
Jag satt på bussen helt ensam och skrattade lite åt tanken av att jag bara hade killkompisar.
Klockan på mobilen visade 16. 14.
Jag visste att bussen skulle stanna vid busshållsplatsen där jag ska av om bara några minuter.
Kvart i fyra hade jag klivit på bussen efter en rolig dag med Nick.
Vi hade pratat, fikat och promenterat runt stan.
Bussen stannade och jag klev av.
Sen började jag gå hemåt.

Liams perspektiv:
Jag så Samantha gå ute på grusvägen igenom vardagsrumsfönstret.
Skönt att hon börjar komma ut.
Skönt att hon börjar leva lite igen.
Men jag hoppas verkligen Zayn vaknar snart.
Om han vaknar över huvud taget.

Samantha’s perspektiv:
Klockan tickade iväg.
Till middag hade jag ätit spagetti och köttfärssås.
Jag var ganska nöjd över att jag fixat det själv.
Fast det är inte så svårt att laga mat, jag är van vid att behöva laga mat.
Jag hade en konstig känsla i magen.
Jag tänkte på Zayn.
Jag hade lust att gråta när jag tänkte på honom.
Då kom jag på en sak som Nick hade sagt till mig under våran promenad igenom stan.
Det är bara att ringa mig om du vill prata, jag finns alltid här för dig.
Jag tog upp mobilen och höll tillbaka gråten när jag slog in Nicks nummer.
Sen ringde jag.
Jag pratade ganska länge med Nick.
Han fick mig att må lite bättre.
- Men du Samantha, sa Nick.
- Ja? Svarade jag.
- Du måste försöka leva utan honom även fast det är svårt, sa Nick.
-Dom flesta som hamnar i koma med skador vaknar inte, sa Nick sedan.
Jag tog ett djupt andertag.
Jag höll tillbaka tårarna.
- Han kommer nog aldrig vakna, sa Nick.
- Jag vet, sa jag.
- Jag menar inte att göra dig ledsen eller så, sa han sedan.
- Det är lugnt, du har förmodligen rätt, svarade jag.
Djupt inom mig visste jag att han nog hade rätt.
Zayn kanske aldrig skulle vakna.
Men jag hade ändå en känsla av att han skulle vakna.
Just nu var nog känslan av att han inte skulle göra det störst.
Även fast jag inte ville det.
Jag ville helst förtränga den känslan.
- Men jag ska gå nu, tack Nick, sa jag.
- Okey ring mig om det är något, hejdå, svarade Nick.
- Ja jag lovar, hejdå, sa jag och la på.
Jag satt i soffan med mobilen i handen ett tag.
Jag lät tårarna komma.
Jag kunde inte stoppa dem.
Just nu kändes allt skit.
Zayn kanske aldrig skulle vakna?
Jag kanske aldrig skulle få höra hans underbara skratt, känna hans varma famn och hans varma läppar igen?
Av ren frustration och sorg började jag skrika.
Jag kastade mobilen i soffan och sprang upp till mitt badrum.
Jag letade reda på mitt rakblad och skulle precis trycka det mot handleden när Zayns röst ekade i mitt huvud.
Jag fattar inte hur du har gått igenom detta och att du fortfarande gör det, men du är stark och om du fortsätter kämpa så kommer jag alltid så vid din sida eftersom jag vill hjälpa dig att må bättre.
Jag kommer alltid stå vid din sida?
Vart är du nu då? Frågade jag mig själv.
Det är du och jag mot världen vad som en händer och jag kommer alltid hjälpa dig. Och det är ett löfte!
Det var ett löfte.
Det är inte längre ett löfte.
Därför att du är inte här nu, tänkte jag.
Jag gjorde mig beredd att pressa rakbladet mot min handled när jag kom att tänka på vad jag hade lovat Zayn.
Jag kommer ihåg vartenda ord.
- Lova mig en sak?
- Vad?
- Sluta för min skull.
- Jag lovar.
Jag kollade ner på min handled och rakbladet.
- Jag lovade dig att sluta, men du lovade mig att alltid stå vid min sida, sa jag för mig själv.
- Du lovade att det var du och jag emot världen, sa jag sedan och pressade rakbladet hårt mot handleden med tårar i ögonen.

Tack för alla kommentarer!
Nu är det lite mer spännande och jag hoppas ni tycker om det! :)
Tyvärr så kommer uppdateringen bli dålig pga. att jag reser bort :/