Det spelade ingen roll hur mycket jag bad och hoppades.
Det spelade ingen roll hur mycket jag behöver honom och hur många gånger jag sa snälla.
Han kommer inte vakna.
- Zayn snälla, sa jag och kände min röst brytas mot slutet.
Tårarna strömmade ner för kinderna.
- Snälla Zayn.

Liams perspektiv:
Jag gick in I Zayns rum för att hämta Samantha.
Jag, Niall, Louis och Harry tänkte åka hem.
Samantha satt vid Zayns säng och grät.
- Samantha, vi tänkte åka nu, sa jag.
- Liam jag vill inte åka, sa hon och kollade på mig med tårfyllda ögon.
- Du kan inte stanna här, det kan ta lång tid innan han vaknar, sa jag.
- Jag vet, sa Samantha och jag såg några tårar rulla ner för hennes kinder.
- Läkarna kommer säga till oss om något händer, sa jag sedan.
Samantha bara skakade på huvudet och reste sig från stolen.
Hon kollade på Zayn ett tag innan hon gick ut ur rummet med tårfyllda ögon.
Jag följde efter.
Utan några ord så gick vi ut till bilen.
Bilresan hem var också ganska tyst.
Dom flesta satt och grät lite smått.
Lite småprat vart det ändå.
Ingen var på speciellt bra humör.

Samantha’s perspektiv:
- Tack för skjutsen, sa jag och hoppade ut ur killarnas bil.
Sen sa jag hejdå och började springa till mitt hus.
Eftersom jag och killarna var grannar så tog det inte lång tid innan jag kom hem.
Jag låste upp dörren, sparkade av mig mina skor, slängde av mig min jacka och sprang sedan upp till mitt rum.
Jag slet upp dörren med tårfyllda ögon.
Sen slängde jag mig på sängen, tryckte en kudde mot ansiktet och grät.

Nialls perspektiv:
Det var ovanligt tyst i huset.
Stämningen var annorlunda.
Den var konstig och jag tyckte inte om den speciellt mycket.
Ingen sa speciellt mycket.
Vi åt middag i tystnad och vi gick och la oss ganska tidigt.
Allt var annorlunda.
Allt var konstigt.
Inget är som det brukar utan Zayn.
Jag saknar honom.
Han är som min brorsa.
Jag fattar inte att han ligger i koma.

Harrys perspektiv:
Dagarna gick sakta förbi.
Idag har det gått fyra dagar sedan olyckan med Zayn hände.
Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på det.
Sjukhuset hade inte hört av sig.
Så jag antog att inget speciellt hade hänt.
Zayn låg fortfarande i koma.
Skulle han någonsin vakna?
Allt vi kunde göra var att hoppas.
Alla verkade fortfarande väldigt nerstämda.
Speciellt Samantha.
Jag och killarna hade ringt henne flera gånger men hon hade inte svarat.
Hon brukade ofta vara ute och gå.
Man kan se henne gå längst grusvägen ifrån vårat vardagsrums fönster.
Men jag hade inte sätt henne.
Hennes hus var mörkt och tyst och det kändes som om hon inte ens var kvar här ute på landet.
Hon kanske hade rest här ifrån?
Hon kanske är hos hennes mormor?
Zayn hade nämnt att hon brukar vara där.
Varför vet jag inte.
Men förmodligen för att hon bor nära och hon vill träffa hennes mormor.
- Harry jag tänkte gå över till Sammy och fråga om hon vill hitta på något, sa Liam till mig.
Jag vaknade ur mina tankar.
- Det låter som en bra ide, hon kan nog behöva lite uppmuntran, sa jag och reste mig ifrån soffan där jag satt.
- Jag följer gärna med om du inte har något emot det, sa jag sedan.
- Självklart inte, sa Liam.
Jag och Liam gick ut till hallen och tog på oss våra skor.
Sen gick vi ut och låste dörren efter oss.

Louis perspektiv:
Jag och Niall hade åkt in till London för att handla lite och fixa lite saker som behövde fixas.
Vi vart fort omringade av massa fans med tanke på att det var en lördag eftermiddag.
- Vi valde sämsta tiden för att åka in till stan, sa Niall med ett skratt.
- Ja eller hur, svarade jag och skrattade.
Sen började vi skriva autografer och ta kort med fansen.
Plötsligt hörde jag ett fan skrika något som fick mina ögon att fyllas med tårar.
- Hur är det med Zayn? Kommer han någonsin vakna ur hans koma?

WOOOOOHOOOO!
Tack för alla kommentarer och just nu är jag sjukt glad!
Idag hade jag is show med konståkningen och det gick asbra! :D
Förresten, tack till min kompis Moa som hittade bilden på armbanden! :)