Jag gick upp till mitt rum och hämtade min mobil och mina hörlurar.
Sen letade jag igenom mitt rum efter pengar.
Det är inte lönt att leta i Kate och pappas rum efter pengar för om jag tar av dom så kommer dom bara bli jättesura.
Tillslut lyckades jag hitta en femtiolapp.
Jag tog den, min mobil och mina hörlurar och gick ner.
Sen la jag pengarna, mobilen och hörlurarna i jackfickan.
Jag tog på mig jeansjackan och mina slitna tygskor innan jag gick ut genom dörren.
Jag stängde dörren och låste efter mig.
Sen började jag gå.

Samantha’s perspektiv:
Innan jag började gå så tog jag upp mobilen och ringa pappa.
- Hej, svarade han efter några signaler.
- Hej, jag är ute bara så att ni vet, sa jag.
- Okey, sa pappa.
- Var är ni? Frågade jag.
- Inne i London, svarade pappa.
- Okey, det skulle underlätta för mig om ni hade sagt det tidigare, sa jag lite irriterat.
- Du sov och vi ville inte väcka dig, svarade pappa.
- Okey, sa jag.
Sen sa vi hejdå och jag la på.
Jag ville inte bråka med pappa nu.
Istället njöt jag av vädret och började gå.

Zayns perspektiv:
Jag satt i soffan med Niall och Liam.
Dom spelade Ds.
- Är det finns väder? Frågade Louis när han kom in i vardagsrummet.
Jag reste mig upp från soffan och kollade ut ur fönstret.
Man kan se vägen ifrån fönstret.
- Ja, svarade jag snabbt innan jag gick mot hallen.
- Jag ska bara ut en stund! Ropade jag till killarna  innan jag gick ut genom dörren.
- Sammy! Ropade jag och sprang upp till vägen.
Jag hade sätt henne genom fönstret.
Hon vände sig emot mig, tog ut hennes hörlurar ur öronen och log.
- Hej, sa hon.
- Hej, jag såg dig genom vardagsrumsfönstret, sa jag.
- Vart ska du? Frågade jag sedan.
- Köpa frukost, jag vaknade för ett tag sen och vi har ingen frukost hemma, svarade hon.
- Kom till oss, klockan är tjugo över elva så vi ska laga lunch snart, sa jag.
- Okey, sa hon med ett leende.
Jag log mot henne innan vi gick in till mitt och killarnas hus.
Vi tog av oss skorna och hon tog av hennes jacka.
Sen gick vi in till vardagsrummet där Liam, Louis, Niall och Harry satt.
- Det här är våran granne Samantha, sa jag och log.
- Hej, sa Samantha lite blygt.
- Hej Samantha, sa Niall och log.
Liam och Harry sa också hej till Samantha med leenden.
- Hej Samantha, vi har hört så mycket om dig! sa Louis och log retsamt mot mig.
- Käften Lou! Sa jag och gick till soffan och tog en kudde och slängde den på honom.
Samantha skrattade bara.
- När ska vi äta lunch? Frågade jag sedan.
- Strax, svarade Liam.
- Ingen av er kommer laga den eller hur? Frågade jag och skrattade.
- Inte frivilligt, sa Harry och skrattade.
- Jag fixar väl lunchen då, sa jag och gick in till köket.
Samantha följde efter mig.
Tillsammans gick vi in till köket och började laga lunch.

Harrys perspektiv:
Jag, Niall, Liam och Louis satt i soffan och kollade tv.
Vi hade fått träffa Samantha.
Hon verkar schysst.
Inget galet fan i alla fall.
Vissa fans är verkligen galna.
Hon är lugn.
Hon och Zayn passar faktiskt tillsammans.
Och som jag förstått så gillar Zayn henne.
Man ser det på honom.
På sättet han kollar på henne.
Men han kommer nog inte våga erkänna det för sig själv på ett bra tag.

Tack för alla underbara kommentarer!
Förlåt för att jag inte la ut något kapitel igår!
Jag var knappt hemma, jag hade teater, skola och konståkning och sen var jag tvungen att sticka och handla och sen plugga...
Men idag blir uppdateringen bättre!
Min lillebror fyller år idag så nu ska jag baka, men jag skriver mer efter det!
Fortsätt med era fantastiska kommentarer!

- Jag glömde nästan, kan jag få ditt nummer? Frågade han med ett leende.
- Visst, svarade jag med ett leende och sen gav han mig hans mobil.
Jag gav min mobil till honom och sen knappade jag in mitt nummer.
Zayn gjorde samma sak.
- Tack, sa han sedan.
- Tack själv, sa jag och sen sa vi hejdå igen.
När han hade gått in igenom hans dörr så vände jag mig om och gick mot min dörr.
Lyckligt öppnade jag dörren.
Den lyckan varade inte länge till.

Zayns perspektiv:
Jag låste upp dörren och gick in i mitt och killarnas hus.
- Jag är hemma! Ropade jag.
- Okey! Hörde jag Louis ropa tillbaka.
Jag tog av mig mina skor och sen gick jag upp till mitt rum.
Mina jeans och min tröja hamnade i tvätten eftersom de luktade häst.
Jag drog fram ett par mjukisbyxor och en Jack Wills T-shirt ur resväskan och sen gick jag för att duscha.

Samantha’s perspektiv:
Jag öppnade dörren och klev in.
Sen stängde jag dörren efter mig.
Jag skulle precis hänga upp min jacka när jag såg Kate komma emot mig.
- Vart har du varit? Frågade hon argt.
- Hos mormor som vanligt, svarade jag och hängde upp jackan.
- Fattar du hur oroliga jag och Tom har varit? Sa Kate ännu argare.
Kate och Tom.
Det funkade ganska bra.
Kate och Tom passar bättre än mamma och pappa.
- Om ni skulle varit oroliga på riktigt så skulle ni ha ringt, men det gjorde ni inte, sa jag så lugnt jag kunde.
Sen tog jag av mig mina skor.
Kate vart tyst en stund.
Ägd, tänkte jag nöjt för mig själv.
- Vi kan väl vara oroliga även fast vi inte ringer! Sa Kate irriterat.
- Nä faktiskt inte! Sa jag bestämt.
Jag tog upp mobilen och hörlurarna ur fickan och började gå upp på mitt rum.
- Men du fattar väl att du inte bara kan sticka iväg så där! Skrek Kate efter mig.
Jag vände mig om och kollade argt på henne.
- Det kan jag visst eftersom ni inte bryr er! Skrek jag tillbaka.
- Vi bryr oss visst! Skrek Kate.
- Nä för då skulle ni ringt och letat efter mig! Skrek jag tillbaka.
Med dom orden så vände jag mig om och gick med bestämda steg upp för trappan.
- Vart ska du? Hörde jag Kate fråga.
- Till mitt rum, sa jag.
Dum fråga.
Vart trodde hon att jag skulle?
- Där kan du stanna resten av kvällen! Skrek Kate.
- Gärna! Skrek jag tillbaka.
Mitt rum är det ända stället i huset jag kan få vara för mig själv en stund.
Förutom mitt badrum.
Om man gick ut från mitt rum och gick in i rummet mitt emot så kom man in i ett badrum.
Det badrummet är mitt.
Mitt alldeles egna badrum.
Kate trodde att jag skulle till mitt rum men dit tänkte jag inte gå.
Inte än i alla fall.
Jag fortsatte förbi rummet och in på toaletten.
Jag öppnade jag mitt badrumsskåp och tog fram ett rakblad.
Sen tog jag av mig alla armband som jag hade på mig.
Jag hatar dig Kate, tänkte jag när jag pressade rakbladet mot min handled.

Zayns perspektiv:
Jag och killarna hade ätit middag och nu satt vi och kollade på någon konstig actionfilm som Louis ville se.
Det var mest Liam och Louis som kollade.
Jag, Harry och Niall satt och flamsa.
När filmen var slut så började Liam och Louis också flamsa.
Sen ringde Liams mobil.
- Oooh det är Danielle! Skrek Louis och skrattade.
- Käften! Sa Liam och skrattade.
Liam log stort och tog upp mobilen.
Sen reste sig Liam från soffan och svarade i mobilen.
- Hej Danielle, sa han med ett stort leende på läpparna.
Då började alla skratta.
- Kolla på hans leende, jag visste att det var Danielle! Sa Louis.
Liam skrattade lite innan han gick in i köket för prata med Danielle.
Liam pratade med Danielle ganska länge.
Det lät som om dom pratade lite om jobb och massa jag saknar dig.
Danielle skulle tydligen iväg och dansa i en musikvideo så hon och Liam kunde inte träffas på ett tag.
Och jag och killarna skulle ju in till London och till USA.
Kvällen rullade på och jag gick och la mig runt 22.
Jag var ganska trött så jag somnade ganska fort.

Samantha’s perspektiv:
Jag vaknade nästa morgon av att magen kurrade.
Igår kväll så hade jag suttit uppe på mitt rum.
Jag hade inte ätit något sen lunchen igår.
Försiktigt klev jag upp ur sängen och gick fram till min garderob.
Jag stod och kollade i garderoben en stund innan jag gick fram till mitt fönster och drog undan gardinerna.
Solens strålar träffade mitt ansikte.
Jag kunde se några lite mörkare moln längst bort på himlen men annars var det mycket fint väder.
Jag gick fram till min garderoben igen och plockade ut lite kläder.
Ett par gamla ljusa jeans och ett vitt pösigt linne.
Jag stoppade det vita linnet under dem tighta och slitna jeansen.
Sen drog jag på mig ett par sockar.
Innan jag gick ner för att äta på gick jag även in i badrummet för att borsta håret.
Jag orkade inte sminka mig.
Innan jag gick ner så kollade jag på min handled.
Såret från igår var kvar med det blödde inte länge.
Och det var täckt av armband.
Jag tog ett djupt andertag innan jag gick ner.
Klockan visade 10.46 när jag försiktigt gick ner för trappan.
Det var ovanligt tyst hemma.
Jag kollade mig runt och såg ingen.
Sen gick jag fram till dörren och öppnade den och kollade ut.
Pappas bil var borta.
Ingen är hemma.
- Jag måste säga till när jag ska någonstans men dom kan bara sticka, muttrade jag för mig själv medans jag gick in i köket.
Jag öppnade kylskåpet och alla andra skåp.
Tomt.
Jag kände min mage kurra.
Först tänkte jag gå till mormor men sen kom jag på att hon inte är hemma eftersom hon skulle sova över hos hennes kompis.
Dom skulle på någon slags träff inne i London.
Jag får väl gå och köpa frukost då, tänkte jag.
Jag gick upp till mitt rum och hämtade min mobil och mina hörlurar.
Sen letade jag igenom mitt rum efter pengar.
Det är inte lönt att leta i Kate och pappas rum efter pengar för om jag tar av dom så kommer dom bara bli jättesura.
Tillslut lyckades jag hitta en femtiolapp.
Jag tog den, min mobil och mina hörlurar och gick ner.
Sen la jag pengarna, mobilen och hörlurarna i jackfickan.
Jag tog på mig jeansjackan och mina slitna tygskor innan jag gick ut genom dörren.
Jag stängde dörren och låste efter mig.
Sen började jag gå.

Tack för alla kommentarer!

Jag visste att Zayn fanns där för mig.
Men jag kände att jag inte kunde berätta hela min livshistoria för honom.
Jag hade aldrig berättat min livhistoria för någon.
Jag har lite svårt att lita på folk.
Fast jag känner på mig att jag kan lita på Zayn.
Och att han hade lovat mig att jag är vacker fick mit att må bra.
Det är något speciellt med honom.
Och med sättet han får mig att känna mig när jag träffar honom.

Samantha’s perspektiv:
Jag och Zayn gick längst grusvägen.
En hårslinga hade åkt ur min fläta.
Jag placerade den bakom örat med hjälp av min hand.
- Jag gillar ditt nagellack, sa Zayn och log.
- Tack, jag hittade det hos mormor igår, sa jag och log tillbaka.
Igår så hade jag målat mina naglar rosa med det rosa nagellacket som jag hittade hos mormor.
Det var en ganska somrig och fin färg faktiskt.
Vi kom fram till min mormors hus och jag öppnade försiktigt dörren.
- Vi är här! Ropade jag till mormor.
Sen tog jag och Zayn av oss våra skor och gick in i huset.
Vi möttes av mormor.
- Hej jag är Margret, Samantha’s mormor, sa mormor och skakade hand med Zayn med ett leende.
- Trevligt att träffa dig, jag heter Zayn och är Samantha’s nya granne, sa Zayn och log medans han skakade mormor hand.
- Trevligt att träffa dig också, sa mormor och gick sedan tillbaka till vardagsrummet.
- Så vad vill du göra? Frågade jag Zayn.
- Jag vet inte, vad vill du göra? Frågade han och skrattade lite.
- Men jag vet inte, det är därför jag frågar dig, sa jag och skrattade lite.
Efter ett tag så bestämde vi oss för att gå ut och gå.
Jag sa hejdå till mormor eftersom hon skulle åka iväg till en av hennes vänner.
Jag och Zayn tog på oss våra skor och gick ut.
- Vi kan gå till stallet om du vill, jag känner dom som äger stallet, sa jag.
- Jag är inte mycket för att rida men om du vill det så, sa Zayn och log mot mig.
- Det är jätte enkelt att rida, sa jag och log mot honom.
- Okey då, sa Zayn.
Skrattandes började vi gå mot stallet.

Zayns perspektiv:
Jag och Samantha hade fått varsin häst och nu var vi mitt ute i skogen vid stallet och red.
Långsamt gick hästarna framåt medans vi pratade.
Solens strålar sken igenom träden.
Det var en riktigt härlig dag.
- Du Sammy? Frågade jag efter ett tag.
- Ja? Svarade hon nyfiket.
- Du kanske vill hänga med hem till mitt och killarnas hus någon dag och träffa killarna? Frågade jag sedan.
- Visst, det låter kul, svarade hon och log mot mig.
Långsamt fortsatte vi rida igenom skogen.

Samantha’s perspektiv:
Jag och Zayn hade ridit igenom skogen i ungefär 2 timmar och sen hade vi lämnat hästarna i stallet och börjat gå hemåt.
Jag tog upp mobilen och kollade klockan.
16.23
Oj vad tiden hade gått fort!
Vi närmade oss våra hus.
Jag sa hejdå till Zayn och han började gå mot hans dörr.
Jag skulle precis vända mig om och gå mot min dör när han ropade på mig.
- Samantha!
- Ja! Ropade jag tillbaka och kollade frågandes på honom.
Han kom fram till mig igen.
- Jag glömde nästan, kan jag få ditt nummer? Frågade han med ett leende.
- Visst, svarade jag med ett leende och sen gav han mig hans mobil.
Jag gav min mobil till honom och sen knappade jag in mitt nummer.
Zayn gjorde samma sak.
- Tack, sa han sedan.
- Tack själv, sa jag och sen sa vi hejdå igen.
När han hade gått in igenom hans dörr så vände jag mig om och gick mot min dörr.
Lyckligt öppnade jag dörren.
Den lyckan varade inte länge till.

Tack för alla kommentarer, jag mår lite bättre nu :)

Jag och killarna var lediga tills på Onsdag.
Då skulle vi in till London och vara där till Lördagen eftersom vi ska spela in lite låtar.
Sen har vi två veckors ledigt innan vi åker till USA för att göra några signeringar, intervjuer och några spelningar.
Vi skulle vara borta i 2 veckor.
Det betyder 2 veckor utan Samantha.
Jag ville inte tänka på det.

Samantha’s perspektiv:
Jag stod i gästrummet och kollade mig I spegeln.
Jag hade på mig samma mörka jeans som jag hade igår och sen hade jag på mig en blommig blus som jag hade hittat i garderoben.
På min ena handled så hade jag massa färgglada armband.
Den vita T-shirten med tryck som jag hade igår skulle mormor tvätta och lägga i garderoben i gästrummet.
Jag borstade igenom mitt ganska långa blonda hår och sen flätade jag håret och lät flätan hänga ner för ena axeln.
Jag fortsatte kolla mig själv i spegeln.
Jag är ganska lång, har ganska stora emerald gröna ögon och blont hår.
Jag har länge funderat på att färga håret rött eller brunt.
Bara för att få en liten förändring.
Ganska smal är jag också.
Kate brukar ofta säga att jag är benig men jag håller inte med.
Visst jag är smal men inte benig.
Kate är bara taskig.
Jag stod framför spegeln ett tag innan jag tog upp mobilen och kollade tiden.
12.46.
Jag kollade mig i spegeln en sista gång.
Jag såg helt okey ut.
Jag tänkte fortfarande på telefonsamtalet som jag fick igår.
”Fyfan vad ful du är Samantha”
Jag försökte släppa det.
Det var svårt.
Jag intalade mig själv att jag inte brydde mig.
Jag tog ett djupt andertag och sen gick jag ut ur gästrummet och ner för trappan.
- Jag går och möter upp min kompis! Ropade jag till mormor som satt i köket.
- Okey! Ropade mormor tillbaka.
Sen tog jag på mig skorna, tog min jeansjacka och gick ut genom dörren.

Zayns perspektiv:
Jag såg Samantha komma gåendes längst grusvägen.
- Hej Samantha! Ropade jag och vinkade.
Och vinkade tillbaka.
- Hej, sa hon när hon kom närmare mig.
- Du kan kalla mig Sammy om du vill, sa hon sedan.
-Okey Sammy, sa jag och log.
Hon log också.
- Min mormor bor ungefär 10 minuter härifrån, vi kan vara där i ungefär 2 timmar för sen måste hon iväg, sa Samantha och log mot mig.
- Okey, visa mig vägen, sa jag med ett leende.
Vi började gå.
- Du Zayn om jag frågar dig en seriös fråga, lovar du att svara ärligt? Frågade hon efter ett tag.
- Ja, svarade jag och kände hur jag vart lite nervös.
- Är jag ful? Frågade hon och kollade seriöst på mig.
- Nej såklart inte, svarade jag förvånat.
- Lovar du? Frågade hon.
- Ja, du är jättevacker Sammy, svarade jag.
- Okey tack, sa hon och log lite.
- Varför funderar du ens på det? Frågade jag lite förvånat.
- Ehm.. jag vet inte det bara hände en sak igår, sa hon lite tyst.
- Du vet att du kan berätta allt för mig, sa jag allvarligt.
- Jag vet och jag uppskattar det men nu ska vi ha kul och inte deppa, sa hon och log.
- Okey, men jag finns alltid om du vill snacka, sa jag.

Samantha’s perspektiv:
Jag visste att Zayn fanns där för mig.
Men jag kände att jag inte kunde berätta hela min livshistoria för honom.
Jag hade aldrig berättat min livhistoria för någon.
Jag har lite svårt att lita på folk.
Fast jag känner på mig att jag kan lita på Zayn.
Och att han hade lovat mig att jag är vacker fick mit att må bra.
Det är något speciellt med honom.
Och med sättet han får mig att känna mig när jag träffar honom.

Tack för kommentarerna! :)

Jag skulle precis lägga ner mobilen i jackfickan igen när den vibrerade.
Jag kollade på skärmen och såg att det stod ”dolt nummer”.
För en sekund trodde jag att det kanske var Zayn men sen kom jag på att han inte hade fått mitt nummer.
Jag tryckte osäkert på svara och satte mobilen vid örat.
- Hallå? Svarade jag.
- Fyfan vad ful du är Samantha! Hörde jag en tjejröst säga.
Sen hörde jag skratt.

Samantha’s perspektiv:
Skrattet fortsatte.
Jag la på och kände tårarna bränna bakom ögonlocken.
Jag var 99 % säker på att det var dom kaxigaste tjejerna från min skola som hade ringt.
Dom hade väl tjejkväll som vanligt.
Alltid så skulle dom prata om det.
Hur kul det är och vad dom ska göra.
Såklart så är jag aldrig bjuden.
Inte för att jag bryr mig.
Efter ett tag så lär man sig ignorera det.
Jag blinkade några gången för att hålla tårarna tillbaka.
”Fyfan vad ful du är”
Orden ekade i mitt huvud.
Jag la ner mobilen i jackan och gick in på toaletten.
Jag tvättade bort allt mitt smink.
Är jag verkligen så ful? Tänkte jag för mig själv.
Jag har aldrig fattat vad jag gjort för att få tjejerna i min klass att hata mig.
När jag gick i ettan hade vi varit bästa vänner.
Samma sak i tvåan.
Men i trean hände det något.
Nu skulle jag snart gå ut nian.
Då skulle jag slippa dem.
Efter sommaren så ska jag börja gymnasiet.
Jag ska börja på ett musikprogram inne i London.
Det ska faktiskt bli kul.
Det ska bli min chans att skaffa nya vänner.
Om jag ens orkar ta mig igenom sommaren.
Som livet är nu så är det verkligen inte värt att leva.

Liams perspektiv:
Jag och Zayn hade nyss kommit tillbaka från den väldigt mysiga mataffären.
Den var så där liten med en lantlig känsla.
Ganska hemtrevligt faktiskt.
Nu stod jag och Zayn i köket och lagade middag.
Harry dukade och Louis och Niall kollade någon film på tv:n.
- Byn är väldigt mysig faktiskt, jag tror att vi kommer trivas bra här,  sa jag med ett leende.
- De tror jag med eftersom jag redan trivs, svarade Zayn.
- På grund av vår granne Samantha eller? Frågade Harry retsamt.
- Men ge dig, det är inte så att jag är kär i henne eller nått, sa Zayn.
- Men det är ju kul att känna någon här eller vad tycker du? Frågade Zayn Harry sedan.
- Jo det är nog inte så dumt, svarade Harry och log.
- Kan du inte bjuda hit henne nån dag så får vi också lära känna henne? Frågade jag.
- Visst, sa Zayn med ett leende.

Samantha’s perspektiv:
Jag och mormor satt vid matbordet och åt pannkakor med grädde och hallonsylt.
- Kan vi inte baka sedan? Frågade jag mormor.
- Jo visst, vad vill du baka? Frågade mormor.
- Chockladkakor, sa jag glatt.
- Okey det låter gott det, sa mormor och log.
- Jag ska kolla på ett deckarprogram på tv:n så du får nog baka själv, sa mormor sedan och kollade på mig.
- Inga problem, sa jag med ett leende.
- Vad bra, sa mormor.
Vi fortsatte äta.
- Du mormor, går det bra om en kompis kommer imorgon? Frågade jag.
- Visst, svarade mormor med ett leende.
Vi åt upp pannkakorna och dukade sedan av.
Mormor satte sig i soffan och kollade på programmet som han ville kolla på medans jag bakade.
Ungefär 30 minuter senare var jag klar och tog ut chockladkakorna ur ugnen.
- Det luktar underbar, hörde jag mormor säga ifrån vardagsrummet.
Jag ställde kakorna på köksbordet och lät dom svalna.
Sen hällde jag upp mjölk i två glas, tog några kakor på ett fat och ställde allt på en bricka.
Jag gick in till mormor och såg att hon log mot mig.
Tillsammans så satt vi i soffan och åt kakor medans vi kollade klart på deckarprogrammet.

Zayns perspektiv:
Jag vaknade runt 11 nästa morgon.
Jag klev upp och gick och duschade.
Sen fixade jag håret och gick ut ur badrummet.
Jag kollade igenom mig resväska efter kläder.
Alla kläder låg fortfarande i resväska eftersom jag inte hade orkat packa upp dem igår.
Det fick bli ett par svarta jeans, en vit T-shirt.
Efter att jag hade klätt på mig så gick jag ner och åt frukost.
Liam och Louis satt i soffan och åt frukost och Niall och Harry hade inte klivit upp än.
När jag hade ätit så kollade jag klockan på mobilen.
12.03.
En timme kvar, tänkte jag och suckade.
Jag gick in på twitter i mobilen och kollade runt lite.
Det var inget speciellt som hade hänt.
Jag och killarna var lediga tills på Onsdag.
Då skulle vi in till London och vara där till Lördagen eftersom vi ska spela in lite låtar.
Sen har vi två veckors ledigt innan vi åker till USA för att göra några signeringar, intervjuer och några spelningar.
Vi skulle vara borta i 2 veckor.
Det betyder 2 veckor utan Samantha.
Jag ville inte tänka på det.

Tack för alla kommentarer! :D

- Hejdå, sa jag och vinkade.
Han vinkade tillbaka innan han stängde dörren.
Jag stod still i några sekunder innan jag började hoppa upp och ner.
Det var nu jag insåg på riktigt att jag verkligen hade träffat Zayn Malik.
Innan så kändes han bara som en kompis som jag inte hade träffat på länge.
Det var så lätt att snacka med honom.
Med glada steg började jag gå mot min mormors hus.

Louis perspektiv:
Jag hörde dörren öppnas och stängas.
Sen kom Zayn in i vardagsrummet.
Jag och Niall satt och kollade tv.
Harry satt med datorn i hans knä och Liam satt och spelade Ds.
- Vad du var ute länge då, sa jag och log mot Zayn.
- Ja det är jättebra väder ute, sa han och log tillbaka.
- Jag är inte som er nördar i alla fall, sa han sedan och skrattade.
- Ey, mucka inte med tv, ds och datanördarna! Sa jag högt och skrattade.
- Ni är ju som ni är, sa Zayn och skrattade innan han gick in till köket.
Sen kom han tillbaka in i vardagsrummet.
- Vi har ingen mat, sa han irriterat.
- Nä jag vet, sa jag.
- Ska jag gå och handla? Frågade Zayn.
- Måste man inte åka in till stan för att göra det? Frågade Niall förvånat.
- Nä, Samantha visade mig en mataffär här i byn, sa Zayn.
- Samantha? Frågade Harry plötsligt och log retsamt mot Zayn.
Jag skrattade lite åt Harry.
- Vem är Samantha? Frågade Liam sen.
- Ni reagerar bara när ni hör en tjejs namn ju, sa Niall och skrattade.
- Nä, sa Liam och återgick till att spela Ds.
- Våran granne, svarade Zayn och kollade ner mot golvet.

Zayns perspektiv:
- Bara våran granne? Frågade Harry retsamt.
- Ja, jag träffade henne ute på grusvägen när jag var ute och gick så hon visade mig runt lite bara, sa jag och skrattade.
Som tur var så var killarna nöjda med det svaret och frågade inte nått mer om Samantha.
- Men ska jag gå och handla eller? Frågade jag.
- Visst, jag kan hänga med, sa Liam och reste sig och la undan hans Ds.
- Okey bra, då behöver jag inte gå själv igen, sa jag och skrattade.
Sen gick jag och Liam och tog på oss våra skor.
- Hejdå! Ropade jag innan jag stängde dörren.

Samantha’s perspektiv:
Jag gick fram till mormors dörr och knackade på.
Någon minut senare öppnade min mormor Margret Addams.
Det var efter henne jag hade fått mitt mellannamn och när mamma och pappa gift sig så hade mamma behållit hennes efternamn Addams.
Pappa hade behållit hans efternamn Johnson.
Jag tog mammas efternamn.
- Hej mormor, sa jag och kramade om henne.
- Hej Sammy, sa mormor och kramade mig tillbaka.
Mormor var en av dom som kallade mig Sammy.
Jag tyckte faktiskt om det.
- Gör det något om jag är här och sover här? Frågade jag.
- Nejdå inga problem, har det hänt något hemma? Frågade mormor.
- Ja jag har ingen lust att vara hemma ikväll, sa jag.
- Du är alltid välkommen hit, sa mormor med ett leende.
- Tack, sa jag.
Jag tog av mig mina skor och hänge upp min jacka.
Det luktade gott hemma hos mormor.
- Jag tänkte grädda pannkakor till middag, sa mormor.
- Okey det låter underbart, sa jag.
Mormors pannkakor är dom godaste.
- Jag går upp och bäddar, sa jag och gick sedan upp mot gästrummet.
Gästrummet var mysigt med trägolv och gammeldagsig blomster tapet.
I gästrummet står det en garderob, två sängar, en spegel, ett skrivbord och en skrivbordsstol.
Jag öppnade garderoben och såg lite kläder hänga där.
Det var lite av mina kläder.
Jag brukade gå till mormor när jag inte ville vara hemma så därför hade jag lämnat lite kläder hos henne.
Lite underkläder, ett par byxor, några tröjor, ett par mjukisar, lite strumpor, ett par tygskor och en gammal väska.
Jag öppnade försiktigt väskan och hittade lite pengar, en hårborste, några snoddar, några hårspännen och ett rosa nagellack.
Det var inte mycket pengar men lite i alla fall.
Jag räknade ihop alla småmynt och sedlar.
82 kronor.
Pengarna fick ligga kvar i väskan eftersom jag kanske behöver dom mer någon annan gång.
Jag tog fram lakan, påslakan och sånt ur garderoben och bäddade ena sängen.
Jag satte mig sedan ner på sängen och funderade lite.
Kate och pappa bryr sig inte om mig.
Om dom skulle ha gjort det så skulle dom varit oroliga för mig nu.
Men det var dom nog inte.
Dom tänkte väl att jag var hos mormor som vanligt.
Men tänk om jag inte skulle vart det?
Jag reste mig från sängen för att gå ner.
Jag gick först till min jeansjacka för att kolla om någon hade ringt eller smsat.
Men någon så menar jag Kate eller pappa.
Ingen annan skulle nog tänka på att smsa mig.
Jag är inte direkt populär.
Jag tog upp mobilen ur fickan och kollade på skärmen.
Inget missat samtal eller sms.
Kate och pappa bryr sig helt enkelt inte.
Jag skulle precis lägga ner mobilen i jackfickan igen när den vibrerade.
Jag kollade på skärmen och såg att det stod ”dolt nummer”.
För en sekund trodde jag att det kanske var Zayn men sen kom jag på att han inte hade fått mitt nummer.
Jag tryckte osäkert på svara och satte mobilen vid örat.
- Hallå? Svarade jag.
- Fyfan vad ful du är Samantha! Hörde jag en tjejröst säga.
Sen hörde jag skratt.

Tack för alla kommentarerna och alla "krya på dig" :)
Sjukt glad och tacksam! :)
Som ni kanske märkt så har jag fixat lite i menyn:)
En bild på 1D, en bloglovin' follow knapp och fixat lite med texten o sånt :)
Hoppas det gillas!
Följ gärna min blogg på Bloglovin' :D

- Kom här, sa han sedan och kramade om mig.
Tårarna fortsatte rinna.
Jag kände hans varma famn.
- Det är okey Samantha, viskade han i mitt öra.
Jag vet inte var han kom ifrån och jag visste inte vad jag gjorde här ute i skogen.
Allt jag visste var att jag var ledsen och äntligen så fanns någon där för mig.
I alla fall för idag.

Zayns perspektiv:
Jag kände inte Samantha men jag var tvungen att hjälpa henne.
De var som om en slags dragkraft.
Från första sekunden då jag såg henne så var det som om jag drogs till henne.
Jag kan inte lämna henne bara så där.
Det kändes som om vi hörde ihop.
Jag vet att det kanske låter konstigt men just nu så känns det så.
Jag har henne i min famn för att trösta henne.
Och det känns så rätt.
Jag vill ha henne i min famn föralltid.
Och vad som än hänt henne så måste jag hjälpa henne.
Jag bara måste.
- Du Samantha vill du gå en bit med mig? Frågade jag.
- Visst, sa hon.
Äntligen log hon lite.
Det var de vackraste leendet jag sätt på länge.
Hon var lite svart under ögonen efter att hennes mascara hade runnit så jag torkade försiktigt bort det med min tumme.
Sen började vi gå ur skogen.
- Så berätta lite om dig själv? Frågade jag.
Jag vill verkligen lära känna henne.
- Vad ska jag berätta? Frågade hon.
- Ehm… ditt namn, var du bor och lite saker som kan vara bra att veta om dig, föreslog jag.
- Okey, sa hon och log lite.
- Jag heter Samantha Margret Addams och jag är 17 år, jag fyllde år i maj, sa hon.
Jag log mot henne och sen fortsatte hon.
- Jag gillar att skriva dikter och låtar, jag spelar gitarr och sjunger lite.
- Jag sjunger också, sa jag och log.
- Det vet jag väl, sa hon och skrattade lite.
Hennes skratt var fullt av glädje och liv.
Det gjorde mig glad att höra henne skratta.
Sen var vi ute ur skogen och stod på grusvägen igen.
- Jag bor här ute på landet med min pappa och låtsasmamma, i det där vita huset, sa hon sedan och pekade på ett vitt hus som låg till höger om mitt och killarnas hus.
- Okey, då bor vi grannar, sa jag och log.
Hon kollade frågade på mig.
- Jag och killarna har köpt de där blåa huset, sa jag och pekade mot vårat hus.
- Okey kul, sa hon och log.
- Ja, det ska bli kul att bo ute på landet, sa jag.
- Det är ganska mysigt här, sa hon och log.
Vi fortsatte gå längst grusvägen.
Hon visade mig runt lite och vi pratade om allt möjligt.
Det kändes som om Samantha är min bästa vän och att jag har känt henne hela mitt liv.
Fast jag hade ju bara känt henne i ungefär 20 minuter.
Hon är verkligen lätt att prata med.
Hon är avslappnad och rolig.
Och hon verkar vara ett fan av One Direction.
Trots det är hon lugn.

Samantha’s perspektiv:
Jag och Zayn var ute och gick i minst en timme.
Jag visste att han skulle hem förr eller senare även fast jag inte ville det.
Efter att vi hade gått ett tag så vände vi om.
Jag ville inte gå hem.
Inte till pappa och Kate.
Jag och Zayn närmade oss mitt och hans hus.
Jag mådde lite bättre, jag är ganska glad.
Zayn hade fått mig på bättre humör, han hade fått mig att skratta och le.
- Här bor jag, sa Zayn lite besviket när vi kom till hans hus.
- Så jag borde gå men vill du träffas imorgon? Fråga han.
Hela jag vart glad.
Ville han verkligen träffa mig imorgon?
- Visst, sa jag.
- Ska jag komma till dig eller sk… började han men jag avbröt honom.
- Jag ska sova hos min mormor i natt så jag kommer vara där imorgon, antingen så kan vi ju vara ute eller så kan vi ju vara där? Frågade jag.
Jag ville inte gå hem så jag tänkte gå till min mormor istället.
Hon är en underbar människa.
Hon låter mig sova hos henne och hon är jättesnäll och förstående.
- Vi kan vara där om du vill, jag skulle jättegärna vilja träffa din mormor, sa Zayn med ett leende.
- Okey men jag kommer hit och möter upp dig imorgon då, sa jag.
- Okey, jag står här ute på grusvägen vid 13? Sa Zayn frågandes.
- Det blir jättebra, vi ses, sa jag.
Jag ville jättegärna krama om honom, men jag visste inte om han ville det.
Han kanske ville det?
Eller?
Jag var hur som helst för blyg.
- Hejdå, sa Zayn med ett leende och gick mot hans dörr.
- Hejdå, sa jag och vinkade.
Han vinkade tillbaka innan han stängde dörren.
Jag stod still i några sekunder innan jag började hoppa upp och ner.
Det var nu jag insåg på riktigt att jag verkligen hade träffat Zayn Malik.
Innan så kändes han bara som en kompis som jag inte hade träffat på länge.
Det var så lätt att snacka med honom.
Med glada steg började jag gå mot min mormors hus.

Tack för alla kommentarer, jag vet att dom flesta är i skolan nu men inte jag för jag är hemma med någon irritaerande maginfektion/influensa sak... :(
Ett krya på dig skulle inte sitta fel;)

- Gå till ditt rum Samantha, sa pappa och kollade på mig.
- Ingen middag för dig heller, sa Kate sedan.
- Skitsamma, sa jag och la ner min mobil och mina hörlurar i min jackficka igen.
- Som om jag bryr mig, jag bryr mig lika mycket som ni bryr er om mig! Skrek jag och sen tog jag ner mig jeansjacka från kroken där den hängde.
Jag tog på mig min jacka och öppnade dörren.
Jag kollade sedan argt på Kate och pappa innan jag smällde igen dörren.

Samantha’s perspektiv:
Jag gick mot skogen mitt emot mitt hus.
Tårarna brände bakom ögonlocken.
Jag har ett speciellt ställe som jag brukar gå till om jag vill tänka eller bara slippa världen runt om mig.
Men för att komma dit så måste man gå genom skogen.
Jag orkade inte gå genom skogen så jag satte mig ner vid närmsta träd och lät tårarna komma.
Jag kunde inte hålla tillbaka dem.
Jag hatar det här.
Jag hatar mitt liv.

Zayns perspektiv:
Allt var i stort sätt klart i huset.
Jag och killarna hade köpt nya möbler till huset och alla flyttgubbar hade fått dom på plats.
Killarna satt i soffan på undervåningen och kollade tv.
- Jag tror jag ska gå ut en stund, någon som hänger med? Frågade jag.
- Jag orkar inte, sa Louis.
- Samma här, men gå ut du, sa Liam och log.
- Okey, Harry eller Niall vill ni hänga med? Frågade jag.
- Nä jag orkar inte resa på mig, sa Harry och skrattade.
- Inte jag heller, sa Niall.
- Okey men jag går väl ut själv då, ses om ett tag! Sa jag och drog på mig mina skor.
Sen öppnade jag dörren och gick ut.
Jag gick upp till grusvägen.
Vart ska jag gå?
Jag kunde antingen följa grusvägen åt höger eller vänster eller så kunde jag gå upp i skogen som låt mitt emot mitt och killarnas hus.
Jag stod och kollade på grusvägen och mot skogen ett tag innan jag bestämde mig för att gå upp till skogen.
Solen sken genom trädens grenar.
Allt jag hörde var fågelkvitter.
Tills jag kom längre in i skogen.

Samantha’s perspektiv:
Jag kunde höra grenar knäckas en bit bort från mig.
Jag förstod att någon kom men jag var för ledsen för att bry mig.
Vad som än kunde hända så var det bättre än det som händer just nu.
- Hur är det? Hörde jag en killröst fråga.
Jag kände igen rösten.
Men ändå inte.
Killen som pratade med mig var inte ifrån byn.
Plötsligt så kände jag en hand på min axel.
Jag kände att killen satt bredvid mig.
Försiktigt kollade jag upp och såg in i hans bruna ögon.
Sen såg jag att han log lite smått.
- Hej, sa killen.
- Hej, fick jag tyst fram mellan mina snyftningar.
Jag kände igen den här killen.
Men var för ledsen för att kunna tänka klart.
Han såg väldigt mycket ut som en av killarna från One Direction.
Men jag visste att det inte var sant.
Han kanske inte ens finns.
Min hjärna kanske bara hittat på allt det här.
Jag kanske håller på att bli knäpp.
- Jag heter Zayn, sa killen och log mot mig.
Jag nickade sakta.
Tårarna fortsatte rinna ner för mina kinder.
Jag kunde inte hålla dem tillbaka.
- Jag heter Samantha, sa jag tyst.
- Hej Samantha, sa Zayn.
Jag svarade inte.
Istället så nöp jag mig själv.
Aj, tänkte jag.
Det kändes.
Det var på riktigt.
Zayn Malik satt bredvid mig.
Om jag skulle varit glad just nu så hade jag förmodligen hoppat upp och ner och skrikit men jag orkade inte det.
Allt jag orkade göra var att gråta.
- Vad har hänt? Frågade Zayn och jag kände hur han försiktigt torkade bort några tårar från min kind.
- Det är för mycket för att förklara nu, sa jag försiktigt.
- Du kan förklara om du vill, jag lyssnar, sa Zayn och jag kände hur han la sin arm om mig.
- Jag orkar inte, svarade jag och la mitt huvud mot hans axel.
Just nu brydde jag mig inte om vem han var.
Jag behövde bara någons axel att gråta ut mot.
Och det kändes bra att ha någon i min närhet eftersom jag ofta brukar vara ensam.
- Okey, du behöver inte berätta, sa Zayn lugnande.
- Kom här, sa han sedan och kramade om mig.
Tårarna fortsatte rinna.
Jag kände hans varma famn.
- Det är okey Samantha, viskade han i mitt öra.
Jag vet inte var han kom ifrån och jag visste inte vad jag gjorde här ute i skogen.
Allt jag visste var att jag var ledsen och äntligen så fanns någon där för mig.
I alla fall för idag.

Wow, stort tack för alla 11 kommentarerna och alla fina kommentarer på dv!
Så sjukt glad!
Och gissa vad? Nytt besöksrekord!
395 sidvisningar och 95 unika besökare!
TACK! :D

Det är väldigt fint och mysigt ute på landet så här på sommaren.
Jag gick sakta längst grusvägen.
Jag tog upp min mobil och mina hörlurar.
Sen kopplade jag i hörlurarna och satte på musik.
När jag gick förbi det stora grannhuset såg jag något som jag inte sett tidigare.
En stor lastbil?

Samantha’s perspektiv:
Jag gick närmare det stora ljusblå grannhuset.
Jag tror att lastbilen är en flyttbil men jag är inte säker.
Huset har stått tomt i mer än 5 år nu.
Ska det äntligen flytta in någon där?
I det röda grannhuset till höger om mitt hus så bor det en tvåbarnsfamilj.
Leiah är 8 år och Logan är 5år.
Deras föräldrar heter Thomas och Amber.
Dom är jättesnälla, ibland brukar jag sitta barnvakt åt Leiah och Logan.
Dom är som mina småsyskon.
Tre hus låg bredvid varandra.
Mitt vita hus i mitten, det ljusblåa huset till vänster och det röda huset till höger.
Sen var det ett ganska öppet landskap.
På andra sidan grusvägen så finns det en skog.
Följer man grusvägen åt höger kommer man till fler hus och följer man grusvägen åt vänster kommer man till en sjö där jag brukar bada.
Följer man grusvägen längre så finner man fler hus, åkrar, ladugårdar, stall och en liten mataffär.
Här ute på landet är det ganska mysigt.
Alla känner alla.
Min mormor bor inte speciellt långt ifrån mig.
Om man följer grusvägen åt höger i ungefär 10 minuter så kommer man till min mormors hus.
Jag brukar ofta vara hos min mormor.
Jag var så upptagen med mina tankar att jag knappt märkte att låten jag lyssnat på hade tagit slut och bytts till en ny låt.
Jag kollade på det ljusblå huset ett tag innan jag fortsatte gå.
Ingen hade kommit dit förutom flyttgubbarna.
Solen sken fortfarande.
Jag gick längst grusvägen och njöt av de bra vädret.
Jag vet inte hur länge jag gick men jag gick ganska långt.

Zayns perspektiv:
Jag och killarna satt i bilen på väg ut på landet utanför London.
Vi har köpt ett hus där.
Vi har fortfarande kvar våra lägenheter inne i stan så detta hus är som ett sommarhus.
Vi köpte det för att komma ifrån staden litegrann.
Alla fans är underbara men ibland kan dom bli lite mycket.
Det ska bli skönt att få lite egen tid.
Mina tankar avbröts av Nialls skratt.
Sen hörde jag Harrys skratt.
Jag fattade inte vad dom skrattade åt.
Louis satt vid förarsätet och körde.
Våran bil är ganska stor.
Den har två säten där fram.
Ett är förarsätet.
Och där bak har bilen 6 säten.
Dom är tre och tre och är vända emot varandra.
- Snart framme, sa Louis och saktade in.
Jag satt och kollade ut genom fönstret.
Louis körde in på en stor gård.
Jag såg det stora ljusblå huset.
Vi hade haft några där som målade och renoverade.
Huset var verkligen fint.
Allt av det som jag sett under bilfärden här på landet är fint.

Samantha’s perspektiv:
När jag kom närmare mitt hus så såg jag att det stod en bil parkerad vid det ljusblå huset.
Jag såg också pappas bil parkerad på våran parkering.
Jag öppnade dörren till mitt hus och tog av mig skorna.
Innan jag han hänga upp min jeansjacka så stod Kate i dörröppningen som var mitt i mellan köket och hallen.
Hon såg inte glad ut.
- Det första man möts av när man kommer hem är en väska som ligger slängd mitt på golvet, sa hon surt.
Jag hängde upp min jeansjacka och kollade på henne.
- Och sen så är du inte hemma, du vet att du måste säga till när du går någon stans! Sa hon irriterat.
Jag brydde mig inte och började istället gå upp mot mitt rum.
- Samantha lyssna på mig när jag pratar med dig! ropade Kate efter mig.
Sen kom hon efter mig och tog tag i min arm för att stoppa mig.
- Tänk om något skulle hänt dig, då skulle inte jag eller din pappa veta var du är! Sa hon.
- Som om du bryr dig! svarade jag.
- Ja, sa hon med en irriterad ton på rösten.
Jag kunde höra på henne att hon inte brydde sig.
Det hade hon aldrig gjort och det kommer hon aldrig göra.
- Och när du kommer hem så vill jag att du hänger upp din väska! Sa hon sedan.
- Visst, svarade jag surt och försökte ta mig loss ifrån hennes grepp.
Det funkade och jag började åter igen gå upp för trappan mot mitt rum.
- Samantha kan du snälla uppföra dig någon gång, du är hopplös! Ropade Kate efter mig.
- Som om jag bryr mig! Ropade jag tillbaka.
Jag hatar Kate.
Allt hon gör är att klaga.
Jag gick upp till mitt rum och smällde igen dörren efter mig.
Jag tänkte ta fram mobilen och lyssna på musik när jag kom ihåg att mobilen och hörlurarna låg i jeansjackan.
- Fan, mumlade jag tyst för mig själv och öppnade dörren och gick ner igen.
- Samantha kom och duka! Ropade Kate.
-Det kan du glömma, du lär bara klaga över att jag har lagt en gaffel på fel plats! Ropade jag tillbaka.
Då ställde sig Kate i dörröppningen igen.
Jag ignorerade henne.
- Varför är du så kaxig? Kan du inte bara göra saker som folk säger åt dig att göra? Frågade Kate surt.
- Jag bestämmer över mig själv, svarade jag tyst och tog upp min mobil och mina hörlurar från jackfickan.
- Jag är sjukt less på din attityd, om du tror att du kan göra allt själv så kan du ju lika gärna flytta hemifrån! Nästan skrek Kate.
- Jag är sjukt less på dig, allt du gör är att klaga på mig! Skrek jag tillbaka.
Då kom min pappa ut ur hans och Kates sovrum.
- Vad är allt skrikande om? Frågade han förvirrat.
- Samantha är olydig som vanligt, sa Kate och lät plötsligt ledsen.
- Nej, men allt Kate gör är att klaga på mig, sa jag surt.
- Hon klagar för att du inte uppför dig, snälla Sammy uppför dig, sa pappa och kollade allvarligt på mig.
- Jag uppför mig ju, sa jag argt.
- Och kalla mig inte Sammy, bara folk som verkligen bryr sig om mig får ha olika smeknamn på mig! Sa jag sedan.
- Gå till ditt rum Samantha, sa pappa och kollade på mig.
- Ingen middag för dig heller, sa Kate sedan.
- Skitsamma, sa jag och la ner min mobil och mina hörlurar i min jackficka igen.
- Som om jag bryr mig, jag bryr mig lika mycket som ni bryr er om mig! Skrek jag och sen tog jag ner mig jeansjacka från kroken där den hängde.
Jag tog på mig min jacka och öppnade dörren.
Jag kollade sedan argt på Kate och pappa innan jag smällde igen dörren.

Tack så sjukt mycket!
10 kommentarer på första kapitlet, över 300 sidvisningar och 75 unika läsare!
Nytt rekord!
Och sen fick jag ungefär 7 kommentarer om min novell på dv :)
Jag blir så sjukt glad!
Tusen tack!

Samantha’s perspektiv:
Girl I see it in your eyes you're disappointed
'Cause I'm the foolish one that you anointed with your heart
I tore it apart
And girl what a mess I made upon your innocence
And no woman in the world deserves this
But here I am, asking you for one more chance

Can we fall, one more time?
Stop the tape and rewind
Oh and if you walk away I know I'll fade
 'Cause there is nobody else

One Directions låt gotta be you spelades i mina hörlurar.
Jag satt på bussen på väg hem från skolan.
Som jag alltid gör varenda vardag.
Det tar ungefär en halvtimme att åka till skolan och en halvtimme att åka hem.
Men oftast tar det längre än en halvtimme.
Trots att bussen oftast är tom så stannar den vid många busstopp.
Som vanligt så sitter det bara runt tre personer på bussen.
Det suger att bo ute på landet, tänkte jag för mig.
Jag bor en halvtimme utanför London med min pappa och låtsasmamma.
Egentligen så…
Mina tankar avbröts av att musiken på min mobil slutade spelas och mobilen började vibrera.
Jag hade fortfarande mobilen på ljuslöst efter skolan.
Jag kollade på skärmen och såg namnet ”Kate”.
Motvilligt tryckte jag på svara.
- Hej, sa jag tyst.
- Hej, när är du hemma? Frågade min låtsasmamma.
- Om 10 minuter kanske, svarade jag.
- Okey, jag och Tom ska in till stan så jag hoppas du har hemnyckel med dig, sa hon.
- Ja jag har nyckel, svarade jag.
Det är inte ens lönt att fråga om jag får följa med till stan eftersom Kate kommer säga nej på direkten.
- Okey, hejdå, sa Kate och la på.
Jag gillar verkligen inte min låtsasmamma.
Och hon har fått pappa att ändra sig.
Just nu så gillar jag ingen av dom.
Bussen svängde runt ett hörn.
En ny låt började spelas.
Jag satt och kollade ut genom bussfönstret.
Det var bra väder ute.
Sommaren är på väg.
Två veckor kvar i skolan och sen är det sommarlov.
Två plågsamma veckor.
Jag längtade tills det var skolavslutning.
Jag har aldrig tyckt om min skola.
Ingen där är snäll.
Ingen fattar.
Deras största hobby verkar vara att mobba mig.
Ska bli skönt att slippa skolan.
Jag satt och tänkte ganska länge.
Bussen stannade på busstoppet där jag skulle av.
Jag tog min väska, reste mig och klev av bussen.
När jag klev av bussen så kände jag solens stråla träffa mig i ansiktet.
Bussen åkte och jag började gå hemåt.
Ingen bil fanns där hemma.
Pappa och Kate måste ha åkt.
Jag satte nyckeln i låset och låste upp dörren.
Sen slängde jag in min väska innanför dörren och låste sedan dörren igen.
Det är fredag och vädret är fint, varför inte gå på en promenad?
Jag kanske skulle gå till mormor?
Det är väldigt fint och mysigt ute på landet så här på sommaren.
Jag gick sakta längst grusvägen.
Jag tog upp min mobil och mina hörlurar.
Sen kopplade jag i hörlurarna och satte på musik.
När jag gick förbi det stora grannhuset såg jag något som jag inte sett tidigare.
En stor lastbil?

Det här är första kapitlet av min novell "The sky isn't the limit" :)
Novellen kommer handla om tjejen Samantha och Zayn.
Som ni kanske förstår så bor Samantha ute på landet utanför London med hennes pappa och låtsasmamma som hon inte gillar så värst mycket.
Dett kapitel blev kort men nästa blir längre jag lovar.
Kommentera gärna vad ni tycker om början! :)