Samantha’s perspektiv:
Girl I see it in your eyes you're disappointed
'Cause I'm the foolish one that you anointed with your heart
I tore it apart
And girl what a mess I made upon your innocence
And no woman in the world deserves this
But here I am, asking you for one more chance

Can we fall, one more time?
Stop the tape and rewind
Oh and if you walk away I know I'll fade
 'Cause there is nobody else

One Directions låt gotta be you spelades i mina hörlurar.
Jag satt på bussen på väg hem från skolan.
Som jag alltid gör varenda vardag.
Det tar ungefär en halvtimme att åka till skolan och en halvtimme att åka hem.
Men oftast tar det längre än en halvtimme.
Trots att bussen oftast är tom så stannar den vid många busstopp.
Som vanligt så sitter det bara runt tre personer på bussen.
Det suger att bo ute på landet, tänkte jag för mig.
Jag bor en halvtimme utanför London med min pappa och låtsasmamma.
Egentligen så…
Mina tankar avbröts av att musiken på min mobil slutade spelas och mobilen började vibrera.
Jag hade fortfarande mobilen på ljuslöst efter skolan.
Jag kollade på skärmen och såg namnet ”Kate”.
Motvilligt tryckte jag på svara.
- Hej, sa jag tyst.
- Hej, när är du hemma? Frågade min låtsasmamma.
- Om 10 minuter kanske, svarade jag.
- Okey, jag och Tom ska in till stan så jag hoppas du har hemnyckel med dig, sa hon.
- Ja jag har nyckel, svarade jag.
Det är inte ens lönt att fråga om jag får följa med till stan eftersom Kate kommer säga nej på direkten.
- Okey, hejdå, sa Kate och la på.
Jag gillar verkligen inte min låtsasmamma.
Och hon har fått pappa att ändra sig.
Just nu så gillar jag ingen av dom.
Bussen svängde runt ett hörn.
En ny låt började spelas.
Jag satt och kollade ut genom bussfönstret.
Det var bra väder ute.
Sommaren är på väg.
Två veckor kvar i skolan och sen är det sommarlov.
Två plågsamma veckor.
Jag längtade tills det var skolavslutning.
Jag har aldrig tyckt om min skola.
Ingen där är snäll.
Ingen fattar.
Deras största hobby verkar vara att mobba mig.
Ska bli skönt att slippa skolan.
Jag satt och tänkte ganska länge.
Bussen stannade på busstoppet där jag skulle av.
Jag tog min väska, reste mig och klev av bussen.
När jag klev av bussen så kände jag solens stråla träffa mig i ansiktet.
Bussen åkte och jag började gå hemåt.
Ingen bil fanns där hemma.
Pappa och Kate måste ha åkt.
Jag satte nyckeln i låset och låste upp dörren.
Sen slängde jag in min väska innanför dörren och låste sedan dörren igen.
Det är fredag och vädret är fint, varför inte gå på en promenad?
Jag kanske skulle gå till mormor?
Det är väldigt fint och mysigt ute på landet så här på sommaren.
Jag gick sakta längst grusvägen.
Jag tog upp min mobil och mina hörlurar.
Sen kopplade jag i hörlurarna och satte på musik.
När jag gick förbi det stora grannhuset såg jag något som jag inte sett tidigare.
En stor lastbil?

Det här är första kapitlet av min novell "The sky isn't the limit" :)
Novellen kommer handla om tjejen Samantha och Zayn.
Som ni kanske förstår så bor Samantha ute på landet utanför London med hennes pappa och låtsasmamma som hon inte gillar så värst mycket.
Dett kapitel blev kort men nästa blir längre jag lovar.
Kommentera gärna vad ni tycker om början! :)