Jag kände tårarna komma och jag gjorde inget för att hålla dem tillbaka.
Han måste lyssna.
Jag måste prata med honom.
Jag gick gå grusvägen och plötsligt så hörde jag både Liam och Nick skrika mitt namn.
Förvirrat vände jag mig om och hann precis se bilen som var på väg mot mig i rasande fart.

 Samantha’s perspektiv:
Mitt hjärta frös till.
Hela jag frös till.
Jag kunde inte röra mig.
Men det kanske var bäst så?
Det här kanske var ödet?
Mitt liv var ändå på botten nu.
Zayn var ledsen och han verkade inte villa ha mig längre.
Inget spelade någon roll längre.
Jag han tänka i några få sekunder innan jag kände hur jag föll till marken.
Och då såg jag även nått som jag önskar jag inte hade sett.
- Nick nej! Skrek jag när jag såg att han slängde sig framför bilen.
Men det var för sent.
De sista jag såg innan allt vart svart var Nicks blodiga kropp och de sista jag hörde var Liams panikslagna telefonsamtal med akuten.
Jag kände hela kroppen dunka.
Kanske blev jag också påkörd av bilen?
Jag hade lust att skrika men det gick inte.
Inget ljud kom fram.
Plötsligt så  kände jag inte längre något.
Var jag död?
Allt var redan svart.

Zayns perspektiv:
- Samantha snälla vakna, gör inte så här mot mig, viskade jag i Samanthas öra.
Hon låg i en sjukhussäng med massa bandage.
Hon hade blivit opererad länge.
Allt jag ville nu var att hon skulle vakna efter operationerna.
- Sammy, sa jag tyst och tog hennes hand.
Jag satte mig på stolen bredvid hennes säng.
Plötsligt kände jag hur hennes fingrar började röra sig lite.
- Samantha jag är här, kläm på min hand om du hör mig, sa jag och höll hennes hand hårdare.
Först reagerade hon inte men sen kände jag hur hon klämde på min hand.
- Samantha, sa jag tyst och jag kände hur ögonen fylldes med tårar.
Lyckotårar.
Samantha fanns kvar här hos mig.
Plötsligt så slog hon upp hennes vackra klarblå ögon.
- Hej baby, sa jag lugnt.
- Hej, sa hon tyst.
Jag log mot henne medans flera glädjetårar rullade ner för mina kinder.
- Zayn gråter du? Frågade hon.
- Glädjetårar för att du är kvar här hos mig, sa jag.
Hon log mot mig.
- Så du är inte arg på mig? Frågade hon sedan.
- Arg? Frågade jag lite förvirrat.
- Ja du verkade arg eller ledsen tidigare, sa hon ganska tyst.
- Jag var ledsen men inte arg.
Hon kollade på mig med en frågade blick.
- Vill du veta varför? Frågade jag.
Hon nickade.
- Jag trodde att jag hade förlorat dig, jag trodde att du hade gått vidare bara för att jag hade varit borta ett tag och det skulle i så fall vart bra för dig men det dödade mig inuti.
Hon log mot mig.
- Fast jag skulle inte ha klandrat dig om du gått vidare, jag var ju borta ganska länge, sa jag sedan.
- Jag gick aldrig vidare, hur mycket jag än försökte så kunde jag inte glömma dig, sa hon.
- Visst jag fortsatte leva mitt liv efter att du var borta, jag fick nya kompisar och jag förändrade mitt utseende lite men jag kunde aldrig älska någon annan än dig.
Jag log mot henne.
- Du har ju förändrat ditt utseende lite, sa jag.
- Jag menar du har ju färgat håret och klippt det, du är lite smalare än förut men du ser hälsosammare ut och du har blivit lite längre, sa jag sedan.
Samantha nickade och log.
- Men vet du vad? Frågade jag.
- Nä berätta, sa Samantha lugnt.
- Jag kände igen dig ändå eftersom jag kände igen ditt vackra ansikte och dina vackra glittrande ögon.
Hon log mot mig och höll min hand lite hårdare.
- Och du är fortfarande lika vacker fast du är brunett, du passar som både blondin och brunett faktiskt, sa jag sedan.
- Tack, du anar inte hur mycket det betyder, sa hon.
Jag log.
- Samantha? Frågade jag sedan.
- Ja?
- Jag älskar dig.

Tack för alla fina kommentarer, ni är bäst!
Och det här kapitlet skulle egentligen ha kommit ut igår eftersom jag var inne på bloggen och publicerade detta kapitel men blogg.se funkade inte speciellt bra igår så tydligen kom aldrig ut :(
Men men nu är kapitlet här iallafall :)
Synd när blogg.se buggar upp sig :/
Detta kapitel slutar ganska bra ju, hoppas ni gillar det ;)