Jag kände en tår rulla ner för min kind.
- Det är underbart Zayn, sa jag.
- Du är underbar, sa jag sedan och kramade honom.
Jag kände mig lycklig inombords.
Inget kunde någonsin få mig att tvivla.
Det var jag och Zayn livet ut.
Det var vi föralltid.

Samantha’s perspektiv:
Jag och Zayn var inne I London.
Fast orsaken var inte kul.
Vi var inne i London för att vara med på Nicks begravning.
Paul hade skjutsat oss till kyrkan.
Bilturen var ganska tyst och tråkig.
Ingen var på bra humör direkt.
Zayn hade på sig mörka jeans och en svart skjorta och jag hade på mig ett par svarta ballerinor och en svart klänning.
Vid kyrkan så möttes vi av Nicks mamma Mariah, Nicks pappa John och Nicks lillasyster Nelly.
Ceremonin ägde rum i kyrkan.
Lite musik spelades, några läste tal, vi sjöng och prästen pratade.
Sist så var det dags för mitt tal.
Med skakiga ben så jag gick jag fram till kistan och sen kollade jag ut på alla.
Alla hade tårar i ögonen.
Jag samlade mig själv och sen började jag läsa mitt tal som jag hade skrivit själv.
- Kära Nick, du var en otroligt bra vän och jag är glad att jag fick lära känna dig och jag är tacksam för den tid som jag fick spendera med dig.
Alla kollade på mig med tårar i ögonen.
- Du var en fin människa, ditt hjärta var av äkta guld och det vet jag eftersom du offrade dig själv för en vän.
Jag tog ett djup andertag och fortsatte.
- Om det inte vore för dig så skulle jag inte stå här idag och det är jag evigt tacksam för, du försvann ifrån oss som en hjälte eftersom du räddade mitt liv precis som en hjälte skulle gjort.
Jag kollade ut över alla.
- Nick Matthews du dog en hjältedöd och vi alla saknar dig, sa jag.
Sen tog jag flera djupa andertag för att hålla tårarna tillbaka.
- Om jag och alla andra här fick bestämma då skulle du vara med oss idag men det är du inte och därför måste vi vara tacksamma för all tid vi fick med dig och allt du gjorde för oss.
Nu rann tårarna.
Jag torkade bort dem men de fortsatte rinna.
Med tårar som rann ner för mina kinder så fortsatte.
- Så tack Nick för allt, tack för att du var du, tack för allt du gjorde, tack för att vi alla fick chansen att lära känna dig, tack för alla minnen och tack för den tid vi fick spendera med dig.
Nicks mamma kollade på mig.
Hon log smått samtidigt som hon grät.
- Tack Nick, vi alla älskar dig, det har vi alltid gjort och det kommer vi alltid göra.
- Så vila i frid Nick så ses vi nog snart i nästa liv, avslutade jag och började gråta mycket mer än förut.
Alla grät mer nu och en sorgsen musik började spelas.
Jag satte mig på min plats bredvid Zayn igen och han tog min hand.
Jag lutade mig mot hans axel och grät mot den.
Nu var det verkligen över.
Nick var borta.
På riktigt.
Det gör ont att förlora en vän.
Det gör verkligen ont.
Alla ställde sig upp och musiken fortsatte spelas medans kistan bars ut.
Nelly, John och Mariah var några av dem som höll i kistan.
När kistan hade blivit utburen ur kyrkan så började alla gästerna gå ut ur kyrkan och gå efter kistan.
Kistan sänktes i jorden och alla la blommor på kistan eller runt graven.
Det var väldigt jobbigt att kolla på.
När jag la min blomma på kistan så fällde jag väldigt många tårar.
Det här var jobbigare än jag trott.
Jag saknade verkligen Nick.
När jag och Zayn hade lagt våra blommor på kistan så gick vi undan.
Zayn kramade om mig och jag grät i hans famn.
Jag kände några av hans tårar på min axel.
Så stod vi ganska länge.
Stämningen var verkligen ledsam.
Allt var så jobbigt och ledsamt.

Tack för kommentarerna!
Detta kapitel blev lite mer sorgset...
Hoppas ni gillar det! :)