Först vart jag lite rädd, jag hade hört hur Liam hade skrikit på Harry och jag ville bara gråta.
Jag satte mig förvirrat upp och då såg jag Harry sitta och sova på stolen bredvid min säng.
Harry höll min hand och jag kände mig alldeles varm.
Om bara allt kunde bli okey med Liam.

Liams perspektiv:
Jag drog på mig en vit T-shirt och gick ner.
Där stod dem.
Isabella och Harry stod i dörröppningen.
Jag log när jag såg dem.
Harry kollade på mig och sen kollade han ner i golvet.
Bella gjorde samma sak.
Jag gick fram till dem och gav dem varsin kram.
- Förlåt, jag menade aldrig att bli arg, viskade jag i Bellas öra när jag kramade henne.
Zayn, Louis och Niall utbytte några blickar och sen gick dem.
- Förlåt, jag menade aldrig att bli så arg, sa jag och kollade på både Harry och Bella.
- Harry jag tycker de är gulligt att du tycker om min syrra, sa jag sedan med ett leende och kramade om Bella lite lätt.
- Så du är inte arg längre? Frågade Harry förvirrat.
- Nä, svarade jag och såg hur han sprack upp i ett leende.
Jag var fortfarande besviken men jag hade lugnat ner mig.
Att jag var arg skulle inte göra något bättre.
Jag, Bella och Harry pratade ganska länge.
Jag kände att det var verkligen inte såhär jag ville ha det men det är bara att inse att såhär är det.
Jag tänkte hjälpa dem vad som än händer.

Harrys perspektiv:
Jag var glad att Liam inte var arg längre.
Fast jag visste inom mig att han var det, i alla fall så var han inte riktigt okey med allt än.
Jag satt på Bellas säng och hon satt bredvid mig.
Vi satt i tystnad.
- Liam gillar det inte, även fast han verkar göra det, sa hon.
- Jag vet, sa jag tyst.
- Jag bara önskar att jag kunde sluta ställa till det hela tiden! Sa hon med gråten i halsen.
- Du? Frågade jag förvånat.
- Du har ju inte ställt till det, det är jag, sa jag och sen fortsatte jag.
- Det var jag som blev kär i dig och det var jag som ville ha dig.
- Det var inte du, det var ditt hjärta, sa hon och log.
- Vissa känslor kan man inte styra över, sa hon sen.
- Du har nog rätt men det är ändå jag som har gjort fel, sa jag.
- Vad är det som är fel egentligen? Frågade hon.
Jag satt tyst ett tag och funderade.
- Jag funderade över vad som egentligen är fel och jag kom inte på det, sa hon.
- Jag bara vet att något är fel, sa hon.
- Inget är egentligen fel, sa jag och log.
Hon la sig ner på sängen.
- Du har nog rätt, sa hon.
Dörren öppnades och där stod Liam.
Jag såg att han tvingade fram ett leende.
Jag reste mig upp från sängen och gick förbi honom ut genom dörren.

Liams perspektiv:
Jag satte mig på Bellas säng och kollade på henne.
- Du Liam jag vet hur du är, du vill göra allt bra men du tänker inte på dig själv, sa hon.
- Det är likt dig, sa hon sen.
Jag förstod inte riktigt vad hon menade.
- Vad menar du? Frågade jag.
- Jag ser på dig att du inte tycker om att jag och Harry är tillsammans och att du verkligen inte gillar… sa hon och stannade upp.
- Aa du vet, sa hon sedan och kollade ner mot hennes mage.
- Det är klart jag inte gillar det, du är min lillasyrra, sa jag.
- Jag måste bara inse att du är 17 år, du är stort sätt vuxen, sa jag sen och sen fortsatte jag.
- Du är inte 10 år längre, du är större än vad jag vill att du ska vara och du kan fatta dina egna beslut.
- Men jag kommer alltid var mindre än dig, sa hon och log.
- Jo jag vet, men du är fortfarande inte en liten tjej längre, sa jag.
- Jag ville bara att du skulle veta att jag finns här för dig, sa jag sedan.
- Och Harry, la jag sedan till.
- Tack, sa hon och log.
- Du är den bästa brorsan man kan ha, sa hon sen.
- Och om nu Harry ska gilla nån så är jag glad att det är du, för jag vet att du är en bra tjej, sa jag och log.
Hon log och jag reste på mig och gick ut ur hennes rum.
Utanför hennes rum stod Harry, jag log mot honom när jag stängde dörren.
Han såg inte så jätteglad ut.
- Harry du ska veta att jag inte gillar de här men jag måste inse att Bella faktiskt inte är en liten tjej längre, sa jag till honom.
- Ni passar faktiskt bra, hon förtjänar en bra kille, fortsatte jag.
- Och om hon nu ska gilla någon så är jag glad att det är du för jag känner dig och jag vet att du är en bra kille, avslutade jag.
Harry log mot mig.
- Jag har saknat dig Liam, sa han.
- Du är den som ger dom bästa råden här i huset, sa han sedan.
Jag log mot honom, jag hade saknat honom också.
Han var som min lillebror.
Men just nu så såg han inte ut att må så bra.
- Hur mår du Harry? Frågade jag.
Jag såg att han började blinka för att hålla tillbaka sina tårar.
Jag kollade oroligt på honom och nästa sekund såg jag tårarna rulla ner för hans kinder.
Jag kramade om honom och jag kände hans tårar rinna ner på min axel.
- Jag vet inte vad jag ska göra, fick han snyftande fram och sen fortsatte han.
- Jag är så jävla rädd!

Tack för kommentarerna, fortsätt!:)