Jag, Louis, Niall, Zayn och Harry satt och väntade ganska tysta i väntrummet i ungefär en timme innan en sköterska kom ut.
- Liam Payne? Frågade hon och jag reste mig upp.
- Kan du följa med mig? Frågade hon med en konstig ton i rösten.
Jag nickade och vi började gå.

Harrys perspektiv:
Jag kände verkligen att inget var bra just nu.
Hur länge kunde Liam vara arg och vad var han egentligen arg över? Frågade jag min själv.
Jag intalade mig själv att allt skulle bli bra.
Jag kunde inte göra något annat.

Liams perspektiv:
Sköterskan öppnade dörren till ett rum, där inne låg Isabella på sängen.
Hon log lite när jag kom in.
- Hur mår du? Frågade jag och gick fram till henne.
- Helt okey, svarade hon och log.
Jag log ännu större och tog hennes hand.
”Isabella Emely Annie Payne, 19950715-1430” stod det på ett plastarmband som hon hade runt handleden.
Jag satt där och höll hennes hand när läkaren kom in i rummet.
- Är du Liam Payne? Frågade han och log.
- Ja, svarade jag.
- Kan du följa med mig? Frågade han.
Jag nickade och reste mig upp.
- Hejdå Bella, sa jag och pussade henne på pannan.
Hon log och jag följde med läkaren med ett leende på läpparna.
Vi gick in i ett rum läkaren gav mig lite papper och började prata.
- Vi räddade hennes njure och hon kommer må bra men hon måste ta det lugnt, sa han.
- Okey, jag ska hjälpa henne så mycket jag kan, svarade jag.
- Det stod i hennes journal att du även hade samma problem, sa läkaren undrande.
- Det stämmer, sa jag.
- Okey då vet du nog hur du ska hjälpa henne, sa han och log mot mig.
- Ja, svarade jag.
- Och barnet lyckades vi också rädda, även fast det är litet, sa han sedan.
Hela jag frös till.
Barnet?
Vad menade han?
- V-vad menar du? Frågade jag chockat.
- Jo hon är gravid i ungefär andra veckan, sa han och kollade på mig.
- Visste du inte om det? Frågade han och kollade oroligt på mig.
- Ehm… Jo jag vart bara… chockad… ljög jag.
- Okey, då önskar jag dig och din syster lycka till! Sa läkaren och log mot mig.
Han skakade hand med mig och gick.
Ensam stod jag kvar i rummet.
Jag fattade inte.
Jag bara stod och skakade.
Ilskan bubblade inom mig.
Jag tog tag i dörrhandtaget och slet upp dörren.
Men bestämda steg gick jag ut till väntrummet.
Jag hatade Harry, även fast jag visste att hatet skulle gå över och att jag inte kunde hata honom på riktigt.
Men jag hatade honom just nu.

Louis perspektiv:
Liam kom in i väntrummet och han såg inte glad ut.
Harry reste på sig och gick fram till Liam.
- Hur mår ho… började han men han hann inte klart innan Liam slog till honom.
Jag flög upp från min stol och började gå mot dom.
Liam hade slagit till Harry ganska hårt med din knytnäve.
Innan jag hann säga något så började Liam skrika mot Harry.
- Vafan har du gjort!
Harry såg bara helt chockad ut.
- Du har gjort min syrra gravid din jävla idiot! Skrek Liam.
Jag såg på honom att han verkligen var arg.
Han puttade Harry och sen gick han.
- Liam vart ska du? Frågade jag men han brydde sig inte.
Harry satte sig ner på en stol och såg helt förstörd ut.

Harrys perspektiv:
Alla tankar snurrade runt i huvudet, mitt liv var i stort sett över nu.
Så kändes det i alla fall.
Jag kände hur jag hade allas blickar på mig och jag kunde inte låta bli att gråta.
- Harry? Frågade Louis försiktigt.
Jag svarade inte så han gick fram till mig.
Någon minut senare satt Niall, Louis och Zayn och kramade om mig.
- Är det sant? Frågade Niall sedan.
Jag bara nickade.

Nialls perspektiv:
Jag, Zayn och Louis var på väg hemåt.
Vi skulle försöka prata med Liam, om han var hemma förstås.
Isabella var tvungen att stanna kvar på sjukhuset och Harry hade valt att stanna kvar med henne.
Louis parkerade bilen utanför vårat hus och vi jag klev ur och gick fram till dörren.
Dörren var inte låst så Liam måste vara hemma.
Jag öppnade försiktigt dörren och klev in.
I hallen låg Liams skor utspridda, man kunde se att han hade sparkat av sig dom.
Louis och Zayn hade kommit in och vi tog av oss våra skor samtidigt.
Jag hörde ljud ifrån vardags rummet så jag och killarna gick in dit.
Där satt Liam.
Han satt i soffan och hade något gammalt tråkigt program som bakgrundsljud.
- Liam? Frågade jag försiktigt och han reagerade inte.
Vi gick och satte oss bredvid honom i soffan.
- Vart är Harry? Fick Liam fram argt.
- Han är på sjukhuset, Isabella behöver stanna kvar där i natt, svarade jag och jag hörde Liam sucka.
- Louis kör mig till sjukhuset, sa Liam argt.
- Varför? Frågade Louis lugnt.
- Därför att om nån ska va med min lillasyrra så är det jag! Sa Liam argt.
- Men jag tror att du behöver lugna ner dig Liam, Harry tar bra hand om henne, sa Louis och Liam såg förstörd ut.
- Tar hand om henne? Frågade Liam argt.
- Han gjorde gravid! Skrek Liam.
- Liam lugna ner dig, Bella och Harry känner sig säkert mer förstörda än vad du gör, sa Louis.
- Jag tycker synd om Bella, sa Liam och lät plötsligt ledsen.
- Hon är lika skyldig som Harry, sa Louis och då lät Liam arg igen.
- Jag känner min syrra, det här är mest Harrys fel! Skrek han.
- Men vi känner Harry och det gör du med och du vet att han inte ville såra dig! Sa jag och försökte lugna ner Liam.
- Menat det eller inte, han sårade mig i alla fall, sa Liam.
Sen reste han sig upp.
- Ni fattar inte! Skrek han.
- Det är min syrra, min lilla Isabella! Skrek han och jag såg en tår rulla ner för hans kind.
- Jag vet, men hon är inte så liten längre Liam, sa Louis och kollade ledsamt på Liam

Harrys perspektiv:
Natten var lång, varje sekund var jag rädd att något skulle hända.
Jag sov på en hård stol bredvid Isabellas säng.
Hela natten sov hon men jag lyckades inte sova så mycket.
Jag höll Bellas hand hela natten och jag kände hennes värme.

Isabellas perspektiv:
Jag vaknade ganska tidigt nästa morgon.
Jag låg i en sjukhussäng.
Först vart jag lite rädd, jag hade hört hur Liam hade skrikit på Harry och jag ville bara gråta.
Jag satte mig förvirrat upp och då såg jag Harry sitta och sova på stolen bredvid min säng.
Harry höll min hand och jag kände mig alldeles varm.
Om bara allt kunde bli okey med Liam.

Jag blir så glad av alla kommentarer, fortsätt! :)