- Så Emely du fick mest ja så vi ses senare, sa Rihanna och log.
Jag hoppade runt lite och hon skrattade.
- Tack så sjukt mycket! Sa jag när jag lugnat ner mig lite.
- Vi ses Emely, hejdå, sa La Reid och log.
- Hejdå, sa jag och började gå av scenen.
När jag väl kommit av scenen så möttes jag av mammas varma famn.
- Du gjorde det gumman! Utbrast hon.

Emelys perspektiv:
Tiden hade gått fort.
Idag var det exakt en månad sedan jag hade gått av scenen med ett ja.
Jag stod på flygplatsen och väntade på min väska som skulle komma på bandet.
Imorgon börjar första mentorsveckan av tv programmet och nästa vecka går det första programmet live på tv.
Nu var jag i London helt själv.
Jag och alla andra deltagare ska bo i ett stort hus.
Hur jag ska komma dit har jag ingen aning om.
Jag såg min väska komma så jag tog den och började gå mot entren.
- Emely!
Jag vände mig om.
Ingen där.
- Emely!
Jag kollade mig runt och såg ett gäng säkerhetsvakter komma emot mig.
Sen såg jag Liam ansikte.
Säkerhetsvakterna skingrade lite på sig och jag såg Liam le emot mig.
- Hej, jag är Liam Payne och jag är din mentor, sa Liam och sträckte ut handen.
Jag tog hans hand och skakade den.
- Jag är Emely Collins, sa jag en aning blygt.
Liam bara log emot mig och jag släppte hans hand.
Han sträckte sig efter mig väska.
- Jag tar den åt dig, sa han och log.
- Tack men du behöver inte, sa jag.
- Men jag vill, svarade han.
Jag log och följde med Liam och säkerhetsvakterna ut från flygplatsen.

Liams perspektiv:
Jag kände mig konstig inombords.
Det var något med henne som fick mig att känna mig lite nervös men ändå glad.
Och hennes röst.
Den var speciell.
Ända sedan hennes audition så kunde jag inte sluta tänka på hennes röst.
Det var som om hennes röst ekade i mitt huvud.
Det är något med henne.
Något man inte kan släppa.
Och hon är verkligen duktig.
Det ska bli kul att lära henne allt jag kan, hon lär nog bli bättre än mig, tänkte jag för mig själv och log.

Tack för kommentarerna och förlåt för en kort kapitel! :)