- Vad sprang du ifrån? Frågade jag med min blick fäst på henne.
Hon fortsatte stirra in i väggen.
- Inget, sa hon.
- Jo du… började jag men hon avbröt mig.
- Håll käften Liam, allvarligt du gör inget bättre, sluta vara så up in my face hela tiden!

Liams perspektiv:
Vad har jag gjort nu? Frågade jag mig själv.
Alltid är det något jag gör.
Eller?
Jag har egentligen inte gjort nått så varför är hon arg på mig.
- Varför är du arg på mig? Frågade jag irriterat.
- Därför att du alltid lägger dig i, sa hon.
- Ja men det är väl det jag ska göra som pojkvän? Frågade jag lite irriterat.
- Det är väl meningen att jag ska bry mig om dig? frågade jag och kollade på henne.
Hon satt tyst och stirrade på väggen.
- Jo men, svarade hon efter ett tag.
- Men bli inte arg för att jag bryr mig då, sa jag.
Nu är det jag som är arg.
Jag vet inte varför?
Eller jo, hon är arg på mig utan anledning.
Och det är inte första gången.
Men jag försöker i alla fall hålla mig lugn.
Jag vill inte att vi ska börja bråka igen.
När jag vaknade upp ur mina tankar så upptäckte jag att Emely kollade på mig.
Så fort jag kollade tillbaka på henne så vände hon bort blicken.
Irriterat tog jag ett djupt andetag.
Vafan? Frågade jag mig själv och fortsatte kolla på henne.
Fint jag kan inte ens få min flickvän att kolla mig i ögonen, jag är seriöst sämst, tänkte jag medans jag granskade alla hennes små rörelser.
Andetag och blinkningar.
Ren levande perfektion, tänkte jag.
- Förklara vad som har hänt? Frågade jag.
- Nä du kommer bara bli arg, sa hon tyst och stirrade in i väggen.
Jag satt som ett frågetäcken och kollade på henne.
- Vad har du gjort? Frågade jag.
- Jag har inte gjort nått! Varför ska jag alltid ställa till det? Har du tänkt på att någon annan kanske ställer till det för mig ibland? Utbrast hon.
- Sorry, mumlade jag.
- Vem har ställt till det för dig då? Frågade jag.
- Alla, sa hon och ställde sig upp.
- Och med alla menar du? Frågade jag och kollade på henne.
- Du, mamma, alla idiotkompisar och Kieran! Nästan skrek hon.
Jag.
Okey jag kanske ställer till det för henne, men hur? Genom att vara här och krama om henne och säga att jag älskar henne.
Hur kan det vara fel?
Henne mamma.
Celine stod ut med henne när hon var som värst och hon är en av dem mest omtänksammaste människor jag någonsin träffat.
Hennes kompisar.
Visst dom verkade som idioter för mig men det var ändå Emely som gjorde hennes val om att förändras och inte hennes kompisars val.
Kieran.
Han är en idiot.
Han ställer till det för alla.
Jag hade sån stor lust att fråga vad jag gjort för att ställa till det för henne men jag gjorde det inte.
- Vad har Kieran gjort? Frågade jag.
Det var trots allt hans namn jag hade reagerat starkast på.
- Ja han och hans idiotkompisar har tydligen sagt saker till mina före detta kompisar så dom hatar mig nu och Kieran dök upp på min skola.
Vad gjorde han där?
- Har inte han åkt hem? Frågade jag.
Hon skakade på huvudet.
- Jag trodde han skulle göra det men han åker tydligen hem på onsdag eftesom han ska vara med på nått släktkalas på tisdag, sa hon.
- Vafan, han ska få, mumlade jag och ställde mig upp.
- Liam ge dig, lämna honom ifred, sa hon irriterat.
- Varför? Frågade jag en aning arg.
- Ja men det lär ju inte bli bättre om du går och slår honom då kommer han bara komma tillbaka och göra dig argare och argare eftersom han vill ha en fight.
Det hon sa är förmodligen sant men vad skulle jag göra? Bara sitta still och låta honom springa efter Emely?
Jag är säker på att han jagade henne när hon sprang ifrån skolan.
Nej jag tänker inte bara sitta här och vänta på att han gör illa henne.
Jag drog upp tröjärmarna och gick emot hennes dörr.
- Liam! Skrek hon argt och tog tag i mig.
- Kan du lyssna? Du lyssnar aldrig på mig! Skrek hon och drog i mig.
- Men vad vill du? Fattar du inte att jag ville skydda dig! nästan skrek jag argt när jag vände mig om och såg på henne.
- Du ställer bara till det mer för mig, sa hon.
- Vad har jag gjort? Hur har jag ställt till det för dig? frågade jag argt.
Hon kollade på mig en stund.
- Du bara, jag vet inte, du liksom… började hon men hennes röst dog ut.
- Sluta säg att jag ställer till det för dig! nästan skrek jag.
Varför gör hon så här emot mig?
- Men om du slår honom så ställer du ju till det för mig! Skrek hon.
- Som vanligt då? Jag ställer tydligen bara till det för dig genom att finnas här och älska dig!
Hon gjorde mig så arg.
Vad menar hon egentligen?
Mitt huvud dunkade.
Jag hörde henne skrik saker åt mig och sen kände jag lätta slag på min bröstkorg.
Jag grep tag i hennes handleder och tryckte bort henne ifrån mig.
- Liam sluta hålla på så här! Skrek hon.
- Vad menar du att jag ska sluta? Det är ju du som håller på.
Hon kom närmare mig men jag tryckte bara bort henne igen.
- Vet du vad? Frågade jag argt.
- Jag är trött på hur jag aldrig kan göra nått rätt enligt dig, hur jag inte duger vad jag än gör och jag är trött på allt bråk och skrik, sa jag.
Hon kollade på mig.
Jag gick förbi henne och slängde ner några saker i min resväska och stängde den.
Hon kollade på mig med en undrande blick.
- Jag är trött på det här, sa jag argt.
Jag tog min resväska och började gå mot dörren.
Innan jag gick ut så vände jag mig om och kollade på henne.
- Och därför är det slut mellan oss Emely, sa jag och gick ut och smällde igen dörren efter mig.

Förlåt för den dåliga uppdateringen men jag har varit sjuk!
Halsont, jätteont i huvudet och hög feber så jag har bara legat still.
Men tack för kommentarerna och nu så börjar den normala uppdateringen igen!
Ojdå... Slutar ju inte speciellt bra.... Vad tycker ni?;) Lite drama sådär