I bara mjukisar och T-shirt smög jag ner för trappan.
Jag tände lampan i köket och gick in i köket.
En tjej med svart hår, svarta pumps och en svart kort och tight klänning vände sig om.
Hon hade två piercingar i läppen, svart nagellack och en massa mörkt smink.
Hon såg på mig med hennes klarblå ögon.
Dom ögonen kände jag igen.
Emely.

Emelys perspektiv:
Lampan tändes.
Jag vände mig om och väntade mig mammas arga ansiktsuttryck men möttes av något helt annat.
- Liam? Frågade jag chockat.
Det var han.
Fast var det på riktigt?
Jag kände mig lite bakis så jag kanske hittade på allt?
Fast jag hade inte druckit så hemskt mycket.
- Emely? Frågade han.
Hela situationen var bara konstig.
Han kollade på mig lika chockat som jag kollade på honom.
Försiktigt tog jag en steg mot honom och rörde hans hår.
Det fanns.
Han var här.
Jag stod som förstelnad.

Liams perspektiv:
Jag kände knappt igen henne.
Jag kollade på henne en stund innan jag försiktigt gick emot henne och kramade om henne.
Hon kramade mig tillbaka.
Och där stod vi.
Alldeles tysta.
Efter en stund släppte vi taget.
Ingen av oss sa någonting.
Allt kändes konstigt.
- Vad har hänt med dig? frågade jag tyst.
- Lång historia, fick hon fram.
Sen böjde hon sig ner och samlade ihop det trasiga glaset i en plastpåse.
Hon slängde plastpåsen och sen kollade hon på mig igen.
Mina bruna ögon mötte hennes klarblå ögon.
- Vad gör du här? Frågade hon.
- Jag behövde se dig, svarade jag.
Hon slog ner hennes blick emot golvet.
- Varför? Frågade hon med blicken fortfarande riktad emot golvet.
- Därför att jag saknat dig och jag behöver dig hos mig, sa jag.
- Därför att jag älskar dig, sa jag sedan tystare.
Hon tog några ostadiga steg emot mig.
Jag kände en svag lukt av alkohol och rök.
Vad hade hänt med henne?
Var är min gulliga lilla Emely?
Tjejen jag föll för.
Hon kollade upp mot mig med tårögda ögon.
- Du struntade i mig, du kan inte bara komma hit och säga att du älskar mig! Utbrast hon.
Jag hoppades att ingen vaknade.
- Du kan inte det och jag kan inte ta det här nu, jag kan knappt tänka, sa hon.
Hon snubblade en aning på orden.
- Låt mig vara, sa hon.
Jag förstod att hon var lite full.
Hon gick vingligt förbi mig bort till trappan.
Men där tog det stopp.
Hon satte sig ner på första trappsteget och bröt ut i gråt. 

Tack för alla kommentarer!
Och detta kapitel blev lite kortare än vanligt men det får ni leva med;)