Jag skulle sjunga i finalen.
Tänk om jag faktisk vann hela tävlingen?
Och Kieran skulle åka hem.
Det kändes hemskt.
Men ändå bra på något sätt.
Alla förvirrade känslor kom tillbaka.
Fast den här gången var det annorlunda.
Den här gången visste jag.
Jag älskar Liam.
Oavsätt vad.

Emelys perspektiv:
Jag satt i soffan och kollade på någon konstig och tråkig talkshow när jag hörde en nyckel vridas om i dörren.
Förvirrat kollade jag mot dörren och såg den öppnas.
Då kom jag på att det var söndag och det var ju på en söndag som Liam skulle komma tillbaka.
Jag ser Liams söta ansikte och sen reser jag mig snabbt och springer fram till honom.
- Liam! Skrek jag överlyckligt och såg ett litet leende sprida sig över hans läppar.
Han hinner knappt släppa ner hans väska innan jag slänger mig i hans famn.
Jag drog in hans underbara doft och jag kände hans varma famn.
Äntligen.
- Om du bara visste hur mycket jag har saknat dig, sa jag tyst.
Jag kände Liam krama om mig lite hårdare.
- Jag har saknat dig sjukt mycket Emely och jag är ledsen, sa Liam tyst.
Sen slutade vi kramas och Liam stängde dörren innan han tog av sig sin jacka och sina skor.
Jag gick in i vardagsrummet medans Liam gick in på hans rum för att lämna hans väska.
På bara några sekunder var han ute igen.
I hans hand höll han en present.
- Här, jag hoppades att den kunde göra oss sams, sa han och log medans han gav mig den.
- Tack, sa jag och tog emot presenten.
Försiktigt började jag öppna den.
- Du behövde inte, jag tror vi är sams ändå, sa jag och log.
- Jag kanske inte behövde men jag ville, sa Liam och satte sig ner bredvid mig i soffan.

Liams perspektiv:
Det var skönt att vara hemma och ha Emely i min närhet igen.
Jag satt tyst och kollade på när hon öppnade presenten.
När hon tagit bort allt papper och öppnat den lilla asken kollade hon chockat på mig.
Jag log mot henne när hon tog upp silverarmbandet ur den lilla asken.
Det var ett runt silver armband med texten ”You are a shining star in every way and that’s why I love you”
Emely log mot mig och sen kände jag henne omfamna mig.
Jag besvarade kramen men den höll inte lika länge som jag ville.
Jag såg på medans hon försökte ta på sig armbandet.
- Här, låt mig hjälpa dig, sa jag och tog armbandet.
Hon log medans jag satte på henne armbandet.
Det passade perfekt.
- Tack Liam, det är verkligen jättefint, sa Emely.
- Inga problem, texten är ju sann, svarade jag.
Hon log emot mig.
- Jag är inte lik dom flesta tjejerna och vissa kan uppleva det dåligt och vissa kan uppleva det bra, sa hon.
- Fast jag bryr mig inte, jag är mig själv, sa hon sedan.
- Och det gillar jag med dig, sa jag.
Hon log.
- Dom flesta tjejerna skulle stavat sitt namn Emily men min mamma tyckte om Emely bättre, sa hon.
- Jag gillar det bättre när det stavas Emely faktiskt, det är mer unik så, sa hon sen.
- Du är unik, sa jag.
- På ett väldigt bra sett, la jag sedan till.
- Tack, det gör mig glad eftersom jag vill vara unik och inte som alla andra tjejer, sa hon.
Jag log mot henne och hon log emot mig.
- Du jag har en fråga, sa hon sedan.
- Okey, vad är det? Frågade jag lite nyfiket.
- Du kommer ihåg det du sa till mig en kväll före du åkte? Frågade hon.
Jag nickade.
- Du menar att jag sa att jag älskar dig? frågade jag sedan.
Emely nickade och log.
Jag kollade lite frågande på henne.
Vad är det med det egentligen?
- Gör du fortfarande det? Frågade hon.
- Vad?
- Du vet, älskar du fortfarande mig?
Jag nickade och såg ett leende sprida sig över hennes läppar.
- Ja, jag har aldrig slutat älska dig, sa jag.
- Även fast du inte älskar mig tillbaka så…
Jag avbröts av att Emelys läppar trycktes emot mina.
Först vart jag väldigt förvånad men sen besvarade jag kyssen.
Det var det bästa som hänt på länge.
Hela jag kände mig lycklig.
Emely drog sig försiktigt undan.
- Jag älskar dig Liam, det har jag alltid gjort men jag var en för stor idiot för att förstå det tidigare.