Jag reste mig och gick ut ur mitt rum.
Jag såg Kieran och Evelyn gå upp på scenen så jag gick också upp.
Vi stod bredvid varandra och väntade på att namnet på den första som gick vidare skulle ropas upp.
När namnet ropades upp visste jag inte hur jag kände mig inombords.

Emelys perspektiv:
- Evelyn Hamilton!
Jag kollade mot Evelyn, hon hade gått vidare.
I chock la hon händerna över munnen och sen kom Niall upp på scenen och kramade om henne.
Dom var så lyckliga tillsammas.
Varför kunde inte jag vara lycklig?
- Tack så hemsk mycket! Sa Evelyn glatt i mikrofonen som programledaren hade gett henne.
Jag log mot henne och hon log tillbaka innan hon och Niall gick av scenen.
Jag kollade ut mot publiken igen och kände nervositeten byggas upp.
Allt kändes så konstigt.
Jag stod här med Kieran.
Nån av oss skulle bli tvungna att åka hem.
Jag ville verkligen inte stå här med honom.
Det krossade mitt hjärta lite.
Han hade varit en idiot samtidigt som han varit väldigt gullig.
Jag kände hur en tår rann ner för min kind.
Det kändes så jobbigt.
Jag ville vara kvar men samtidigt ville jag inte att han skulle åka hem.
Jag kände hur Kierans hand försiktigt tog tag i min.
Och jag lät honom hålla min hand.
Sen tog jag ett djupt andertag och väntade på namnet på den som fick stanna kvar skulle ropas upp.
- Och den som får sjunga i finalen är…
Jag höll Kierans hand hårt.
- Emely Collins!
Det är mitt namn ju!
Hela jag vart chockad.
Jag släppte Kierans hand och la mina händer över min mun.
Tårarna kom strömmande ner för mina kinder.
Allt kändes så bra men samtidigt så dåligt.
Jag kände hur Kieran kramade om mig och sen log han mot mig när programledaren gav mig mikrofonen.
-Tack så mycket för alla röster, tack! Utbrast jag och log stort.
Mina tårar rann fortfarande ner för mina kinder.
Jag kramade om Kieran och sen gick jag av scenen.
Jag var kvar.
Jag skulle sjunga i finalen.
Tänk om jag faktisk vann hela tävlingen?
Och Kieran skulle åka hem.
Det kändes hemskt.
Men ändå bra på något sätt.
Alla förvirrade känslor kom tillbaka.
Fast den här gången var det annorlunda.
Den här gången visste jag.
Jag älskar Liam.
Oavsätt vad.

Tack för kommentarerna!
Och förlåt för att jag inte uppdaterade igår, livet kom ivägen om jag ska säga så;)
Kort kapitel I know men hoppas ni gillar det ändå:)
Ställ gärna en fråga i frågelådan:)