Männen försvann och Liam gick in genom dörren.
Jag stod still och det gjorde han med.
Ingen av oss sa något.
Vi bara stod där med en ganska konstig ögonkontakt.
Jag visste inte vad jag skulle göra eller säga, jag ville bara gråta och gå härifrån men det var som om någon hade klistrat fast mina fötter i marken.
Jag stängde mina ögon och vände ner huvudet mot golvet.
Jag orkade inte kolla på Liam.
Plötsligt kände jag en varm famn krama om mig.

Liams perspektiv:
Jag kramade om Emely länge.
Jag vet att det är slut mellan oss men jag står allvarligt inte ut med det.
- Vad gör du här? Viskade jag i hennes öra.
- Kanske blir signad, själv då? Viskade hon tillbaka.
- Hade inget att göra så jag gick hit, sa jag och kramade om henne hårdare.
Sen släppte jag henne.
Vi stod tysta ett tag och kollade på varandra.
Stämningen var nästan lite jobbig och pinsam.
Inte som förut när vi kunde snacka med varandra om vad som helst.
- Du… förlåt, sa Emely efter ett tag.
Jag log lite emot henne.
- Allvarligt talat så står jag inte ut med ensamheten och saknaden, så förlåt mig med, sa jag.
Hon log lite.
- Snälla Emely du måste komma in i mitt liv igen annars vet jag inte vad jag gör, sa jag och sökte ögonkontakt med henne.
Efter en stund så hittade jag hennes ögon.
Hon stod tyst och verkade fundera.
Tänk om hon hittat någon annan?
- Jag vet inte vad jag ska säga, sa hon efter ett tag.
- Säg bara ja eller okey, det spelar ingen roll bara försvinn inte ur mitt liv igen, sa jag.
- Men jag förstår inte hur du menar? Du har ju inte ens gjort nått, jag är ju idioten i det här samanhanget så varför ber du mig att komma tillbaka så som om du gjort nått, sa hon.
- Jag har gjort nått, jag gjorde slut, sa jag.
- Jo men jag fick dig att göra det, sa hon.
 Jag ville inte tänka på det som hänt.
Jag vill bara tänka på framtiden nu.
- Du det spelar ingen roll vad som har hänt, det viktiga är vad som händer nu, sa jag.
- Och nu vill jag att du ska bli min flickvän igen, sa jag sedan.
- Varför? Jag var en sån idiot emot dig, sa hon och kollade ner i golvet.
- Det spelar ingen roll, sa jag.
- Men varför då? Frågade hon och kollade på mig.
- Därför att jag älskar dig.

Emelys perspektiv:
Ett leende smög sig upp på mina läppar.
- Jag älskar dig också, sa jag tyst.
Men Liam verkade höra det.
Han log emot mig.
Åh så som jag saknat det leendet.
- Så? Frågade han.
- Så vad? Frågade jag.
- Så är det vi igen?
Jag log större nu.
- Om du vill, sa jag.
- Såklart, sa han och log.
Jag log stort och ett litet skratt trängde sig fram.
Sen kramade jag om honom.
Det kände som om en dröm.
Liam är tillbaka.
Allt är underbart just nu.
Hoppas bara att skivbolaget vill signera mig.
- Förresten, sa du nått om mig till skivbolagsmänniskorna? Frågade jag efter kramen hade tagit slut.
Jag tänkte att det kanske var han och killarnas förtjänst att jag är här.
- Nä, jag tänkte men jag hann tydligen inte innan dem hittade dig, sa han och log.
Jag log tillbaka.
- Jag har verkligen saknat dig Em, sa Liam och kollade mig rakt i ögonen.
Jag tänkte svara att jag saknat honom med men jag hann inte innan jag kände hans varma läppar på mina.
Ett lyckorus spred sig inom mig.
Äntligen!

Thanks till alla söta läsares kommentarer! :)