Marys perspektiv:
Jag samlade mig och klistrade fast ett leende på läpparna innan jag ringde på Nialls dörr.
Bobby öppnade.
- Hello Mary, everythings alright?
- Yeah, I’m fine thanks, what about you? Svarade jag artigt.
- Oh I’m great thanks, svarade Bobby och log.
Greg kom fram en bit bakom hans pappa och log emot mig.
- Hi Mary, sa han.
- Hello Greg, svarade jag och log.
- Niall’s on his room, sa han och gick sedan vidare igenom huset.
- Yeah come on in, sa Bobby och släppte in mig.
Dom känner mig för väl, dom vet att jag är här för min bästa vän.
- Thanks, svarade jag och tog av mig mina skor.
Sen gick jag emot Nialls rum och öppnade försiktigt dörren.
Först kändes det nästan lite magiskt, han bara satt där på hans säng med hörlurarna i öronen.
Hans perfekt formade kindben och näsas former framhävdes i solens ljus som strömmade in genom fönstret.
Sen kom jag tillbaka tillverkligheten när han vände sitt huvud långsamt emot mig.
Ge dig Mary, han är ändå bara din bästa vän, tänkte jag och log emot Niall.
- What are you doing here? Frågade Niall förvånat.
- I came to talk, svarade jag och mötte hans ögon.
Blicken jag möttes av var fylld med hopp och glädje men han kollade snabbt ner mot hans händer.
- I get it, we don’t have to have this talk again, sa Niall och kollade upp mig mig med sina oskyldiga ögon.
Dom är verkligen vackra, klarblå och fyllda med något slags ljus.
Många jag möter har mörka blickar men inte Niall, hans blickar är så fyllda med liv.
Varför har jag aldrig märkt det tidigare?
Jag slets ifrån mina funderingar när jag var tvungen att hosta.
Min hals började kännas torr och jag var tvungen att böja mig lite ner.
När jag äntligen hostan var över så möttes jag av Nialls blick.
Nu orolig.
- Are you alright? Do you want some water? Frågade han.
- No I’m fine thanks, svarade jag med en hes röst.
Utan att säga något reste Niall sig och lämnade rummet.
Jag satte mig ner på sängen och någon minut senare kom Niall in i rummet med ett glas vatten.
- Here you go, svarade han och gav mig glaset.
Jag gav honom ett tacksamt leende och sen satte hans sig ner bredvid mig på sängen medans jag drack djupa klunkar av vattnet.
När jag väl hade druckit klar så harklade jag mig och började prata.
Då och då var jag tvungen att harkla mig eller småhosta.
- Just listen to everything I have to say and then I will listen to everything you have to say, okey?
Niall nickade och jag fortsatte.
- I feel kind of guilty that I didn’t listen to you and It’s lots of other things that I’m feeling guilty over to but the most important is that I feel happy to and I do feel happy and I don’t want to ruin that by hurting people so that’s why I beg you to not love me cause you will get hurt and I can’t tell you why, I just can’t, not right know at least so you have to trust me.
Niall bara kollade på mig.
- I trust you, you know that sunshine, sa Niall och log.
Sunshine, alla kallar mig det.
Eller ja mest Niall.
Pappa och Michel ibland.
Mamma kallar mig bara Mary och Marvel brukar säga MayMay.
Fråga mig inte varför.
Mina vänner säger oftast Mary men min allra närmsta vän Adeline kallar mig MoMo.
Konstigt jag vet men jag kallar henne Addie.
Men eftersom mitt namn är ganska kort så kallas jag oftast Mary.
Niall log emot mig och det fick mig att komma tillbaka till verkligheten igen.
Nu för tiden fastnar jag ofta i mina tankar och fantasier.
- Niall? Frågade jag plötsligt.
- Yes? Svarade han.
- Please tell me everything, and I mean everything, you want me to know, sa jag.
- I told you everything I had to say and now it’s your turn, la jag sedan till.
- Ehm… okey, svarade han och han såg ut att tänka.
Sen svarade han med ett leende.
- I want you to know that it wasn’t by meaning I fell in love with you, it just kinda happen so my feelings are true.
Jag log emot honom.
- Feels nice to know I’m honestly loved and not desperately loved, sa jag med ett skratt.
Han skrattade lite och sen fortsatte han.
- But I don’t really know if there are any feelings of love, but I think so, so honestly I just want to kiss you again and then I’ll know, but for whatever reason you’re not telling me I can’t and I trust you so I wont.
Jag lyssnade medans han pratade med hans lugna och änglaliknande röst.
En kyss skulle inte vara så dumt.
Bara för att se liksom…
Fast nej, skärp dig Mary! Tänkte jag och fortsatte lyssna på Niall.
- I just don’t want our friendship to get hurt by all this.
- It wont Niall, svarade jag snabbt.
- Good to know, sa han och log.
- Friends? Frågade jag och sträckte fram handen.
- Friends! Konstaterade han och skakade min hand.
En konstig men behaglig känsla gick igenom mig.
Sakta började jag luta mig framåt.
Han också.
När vi var så nära att jag hände hans andertag emot min hud så började hans mobil ringa.
Vi både lutade oss tillbaka och han tog upp mobilen och reste sig ifrån sängen.
Han försökte dölja vem som ringde men jag hade sätt namnet.
Och med det leendet han hade på läpparna så vet jag det inte bordar gått för mig.
Han höll upp hans pekfinger som en etta och mimade ”one minute” med munnen innan han gick ut ur rummet.
Jag lutade mig tillbaka emot väggen och hade lust att skrika.
Fan också!

WOOOOOHOOO MÅSTE BARA FANGIRLA LITE FÖR ATT JAG SÅG ED SHEERAN LIVE IGÅR!
AMAJGAD!!!
okey nu ska jag iallafall lugna ner mig och tacka för kommentarerna och be om ursäkt för kapitlet kom upp sent idag men jag har haft massor för mig.
Vem tror ni ringer Niall? Vad tror ni händer? da da daaaam!;)
Haha iallafall så fick jag inte 22+ kommentarer så jag ber om det nu igen!
Kom igen snälla!
Jag har runt 100 unika läsare varje dag så jag vet att jag skulle kunna få ihop mer än 17 kommentarer!
Pleeeease?
Ni är iallafall bäst men jag vi hörs imorgon med föhoppningsvis upp emot 25 kommentarer;))