Nialls perspektiv:
Jag satt tyst och granskade Mary.
- Wait? Are you trying to tell me you love me? Frågade jag förvirrat.
- Niall when you’re in a car for hours and have nothing to do you have time to think, sa hon och kollade på mig.
- Not when you’re in a boyband, then you get a sandwich in your face, sa jag och kollade tillbaka på henne med en halvseriös blick.
Hon brast ut i ett litet skratt.
- Maybe but I’m not in a boyband so I don’t have to worry about that, sa hon sedan medans hon skrattade lätt.
Hennes skratt fick mig att spricka upp i ett leende.
Skrattet var så underbart.
Fyllt med glädje och liv.
- Anyway, sa hon och kollade på mig med en allvarlig blick.
- I had some time to think and after all it seems like I’ve fell for someone, sa hon sedan.
- If it’s Harry then I’ll kill you, sa jag och sen fick jag höra hennes underbara skratt igen.
- No silly it’s not Harry, I’ve never met him, sa hon skrattandes.
- Right, I have to met the lads someday, sa jag.
- I would love that, but hey don’t change subject!
Jag skrattade lite åt henne och sen mötte jag hennes mörkblå ögon.
- Why would I even fall for Harry when I have you here? Frågade hon.
Jag kollade generat ner på mina skor men ett leende smög sig upp på mina läppar.
- Curls get the girls they say, sa jag och kollade på henne.
Hon log.
- They say, do you know what I say?
Jag skakade lätt på huvudet.
- Braces get the girls, sa hon och log det där speciella leendet.
Jag gav ifrån mig ett skrattade ljud och sen log jag stort emot henne för att hon skulle se min tandställning.
Hon skrattade lite och log sedan.
- That’s cute, sa hon ganska tyst.
Generat skrattade jag lite lätt.
Långsamt sjönk hon ner tills hennes armbågar var på hennes knän och sen vilade hon sitt huvud i händerna.
Hon satt skrädarställning och såg så fridfull ut.
Man kunde nästan tro att hon skulle börja meditera och lyfta ifrån solstolen.
- You like Demi huh? Sa hon plötsligt.
Jag kom på mig själv med att stirra på henne.
- What? Frågade jag förvirrad när jag kom tillbaka till verkligheten ifrån mina tankar.
- Demi Lovato? You like her right?
- Demi? Frågade jag.
- Well she’s nice and sweet and yes I like her but I don’t love her the way I love you, sa jag utan att tänka efter.
- Did you say that you loved me? Sa hon och satte sig rakt upp.
- Ehm… började jag.
- Yes I did, and I do love you, I’ll love you to the end and there is nothing you can do about it and I thougt that you loved me back now cause a minute ago I sounded like that, sa jag och kollade allvarligt på henne.
Jag började bli trot på allt småprat fram och tillbaka, det leder oss ingen stans utan det gör oss bara förvirrade istället.
Mary kollade på mig när jag reste mig upp.
Solen hade nästan gått ner men jag såg henne ändå tydligt.
Hennes vackra figur och långsamma blinkningar.
- It’s enough Mary! Började jag.
- We always do this, every single time! sa jag sedan och kände hur det brände bakom ögonlocken.
- Do what? Frågade hon tyst.
- I love you, I freaking love you so much that it hurts and you don’t make it any better, you always talk like this and make me think that you changed your mind and there is something that’s gonna happen but it never does and I go home with a smile.
Hon kollade på mig medans jag fortsatte.
- I’ll walk past my family smiling and then one of the lads call, I answer with the same smile on my lips but as soon the conversation is over and I’m on my room for myself I cry, I don’t  want to but I can’t help crying my heart out, don’t you get how much this “maybe I love you, maybe not” game hurts me?
Jag mötte hennes ledsna blick, skakade på huvudet och gick därifrån.

Marys perspektiv:
Jag satt tyst och orörlig medans jag hörde Nialls steg försvinna mer och mer.
Stirrandes mitt ut i tomma intet frågade jag mig själv varför jag inte sprang efter honom och vad jag egentligen håller på med.
Jag hörde steg komma emot mig men jag brydde mig inte tillräckligt mycket för att kolla vem det var som var på väg mot mitt håll.
- So this is what it’s all about, hörde jag Marvel säga.
Jag fortsatte kolla ut i tomma intet.
- What did you hear Marvel? Frågade jag.
- Not much, just what Niall said at the ending, dad wants you to come in cause it’s getting colder outside and none of us want you to get worse.
Jag svarade inte.
- What is going on Mary? Tell me, sa han och satte sig ner bredvid mig.
Jag satt tyst en stund.
- Nothing is going on, mumlade jag.
- Niall loves you, and well that makes sense because he’s been kinda down the whole week, sa Marvel.
- He was with me and Michel almost every day, the first day he just refused to leave his bed but the next day we went fishing and the next day we watched movies and the day after that we played games and you know.
Jag nickade långsamt med min blick fortfarande fäst ut i tomma intet.
- What about you? Do you love him? Frågade Marvel.
- We are friends Marvel, no more than that, we’re just foolish confused friends, sa jag utan att flytta blicken.
- Well if you ask me it seems like he loves you and you love him but you are too afraid to fall in love cause you are scared that it will end to soon, sa Marvel.
För första gången flyttade jag blicken, jag kollade på min bror med en underlig blick.
Hur vet han allt det?
- Hey don’t say that I never care about you, now you see that I actually care so much that I learned how to think like a girl, sa han lite smått skämtsamt.
Jag gav ifrån mig ett skrattade ljud och log lite.
Sen kollade jag ner mot mina fötter.
- But sis? Frågade han.
- Mhm? Mumlade jag och kollade upp.
- You can’t let bad things stop you, you have to live cause sooner or later it’s to late, sa han.
Vi satt tysta en stund, jag tog in allt han hade sagt.
Min bror verkar vara ganska klok ändå.
- I’m gonna leave you now, it seems like you need to think a little, sa han och reste sig.
- But before I leave I just have to say some things.
Jag svarade inte, han fortsatte ändå.
- Please decide if you love Niall or not, don’t hurt him anymore by not being sure and promise me to live your life just the way you want to and one last thing…
Jag kollade frågade på honom.
- Don’t be out here all night cause I’ll make you some hot chocolate and you have to get inside the house to drink it.
Jag sprack up I ett leende.
- Thanks, not just for the chocolate, sa jag och log tacksamt emot min bror och sen gick han in.
Jag satte mig till rätta i solstolen och såg på när det sista av solen gick ner.
Marvel har en poäng och han har faktiskt fått mig att inse saker.
Det första jag ska göra imorgon är att gå till Niall och berätta sanningen.
Eller ja i alla fall vad jag känner.
Frågan är bara vad som är bäst.
Vänner eller tillsammans?