- Hallå Liam? Frågade jag när jag hade låst upp och gått in.
Jag fick inget svar så han är alltså inte här.
Jag suckade och sen kände jag min mage kurra.
Jag kom att tänka på att jag inte hade ätit någon frukost så jag gick i köket för att göra det.
Seriöst vart är Liam? Tänkte jag oroligt och när jag kom in köket fick jag mitt svar.
På köksbordet låg det en lapp ifrån Liam.
Och det verkade inte som om lappens innehåll var bra över huvud taget.

Emelys perspektiv:
Hej Emely, jag ville inte väcka dig så jag skriver den här lappen istället.
Jag var tvungen att åka hem till Wolverhampton ett tag eftersom min syster Ruth var med om en bilolycka igår kväll.
Förhoppningsvis så klarar hon sig med bara några skador och hon är inlagd på sjukhus nu, så du kanske förstår varför jag vill träffa henne.
Och jag är ledsen för det som hände igår.
Förlåt om jag sårade dig, du ska veta att det var verkligen inte det jag ville och jag förstår om du hatar mig just nu.
Och förlåt för att jag lämnar dig bara så här.
Men jag vet att du klarar av veckans låt själv, du är sjukt duktig.
Men utifall du skulle behöva lite hjälp så har jag pratat med Harry så det är bara och ringa han så hoppar han in som din mentor den här veckan.
Förlåt igen, även fast förlåt inte kan göra allt bra.
Efter allt så kanske det är bra om vi är ifrån varandra några dagar?
Jag är i alla fall hemma på söndag.
Ring om det är nått. //Liam
När jag läst lappen sjönk jag ner på en köksstol.
En ensam tår rann ner för min kind.
Jag visste inte vad jag skulle göra.
Liams syrra hade varit med om en bilolycka och det är hemskt, men det hemskaste för mig var att Liam hade stuckit.
Och han trodde jag hatade honom.
Visst han hade sårat mig och jag är fortfarande ganska arg på honom men jag kan aldrig någonsin hata honom.
Fast jag kände mig sviken.
Hur kunde han bara sticka sådär utan att ens säga hejdå?
Ännu en tår rann ner för min kind.
Jag tog upp mobilen och stirrade på en svarta skärmen.
Några tårar droppade ner på skärmen och jag torkade bort dem med min tröja.
Sen låste jag upp mobilen och slog in Liams nummer.
Jag satte mobilen vid örat och lyssnade efter signalerna.
Men dom kom aldrig.
Jag kom direkt till röstbrevlådan.
Jag kände hur jag blev argare och argare.
Kanske till och med lite panikslagen.
Jag visste att Liams mobil var avstängd, men jag ringde ändå gång på gång.
Varje gång kom jag till röstbrevlådan.
Efter ett tag gav jag upp och la ifrån mig mobilen på köksbordet och sen sjönk jag ner med armarna och huvudet på bordet och lät tårarna komma.

Liams perspektiv:
Jag hade klivit av flyget och pappa hade hämtat mig.
Just nu satt vi hemma och väntade på att min syster Nicole skulle komma så att vi kunde åka till Ruth på sjukhuset.
Stämningen var ganska ledsam och när jag satte på min mobil så såg jag att jag hade några missade samtal ifrån Emely.
Jag kände mig som en idiot eftersom jag inte tänkte ringa tillbaka.
Inte nu i alla fall.
Hon skulle säkert bara skrika och vara arg.
Vilket hon har rätt att vara.
- Hur går det för Emely som måste vara ensam hela veckan då? Frågade mamma plötsligt.
- Det går säkert bra, hon är duktig, svarade jag.
- Och Harry hoppar in som mentor om hon behöver hjälp, sa jag sen.
Mamma bara nickade.
- Du får ju åka till London tidigare om det behövs, sa mamma sedan.
- Hon klarar sig, sa jag och sen ringde det på dörren.
Mamma gick för att öppna och jag hörde henne prata med Nicole.

Emelys perspektiv:
Jag satt ensam i soffan och bläddrade igenom alla tv kanaler när min mobil ringde.
Idag hade jag inte orkat öva.
Jag hade bara varit hemma och tagit det lugnt.
Idag orkade jag inte bry mig.
Jag kände mig så arg och besviken.
För en sekund kände jag att jag vart lite nervös.
Tänk om det är Liam som ringer?
Men det var det inte.
Nervositeten försvann när jag såg Evelyns namn på skärmen.
- Hej, svarade jag och försökte låta glad.
- Hej, hur är det? Frågade hon.
- Bra, vadårå?
- Jag hörde att Liam hade åkt hem på grund av nått i hans familj, sa hon.
- Mm, svarade jag.
- Okey, men jag tänkte höra om du vill komma över till mig och Niall och käka middag?
- Gärna, svarade jag och kände mig lite gladare.
- Vi ska grilla, sa hon glatt.
- Åh vad gott, sa jag och kände hur hungrig jag egentligen är.
- Jag vet, sa Evelyn och skrattade lite.
- Men kom hit vid halv sju, sa hon sedan.
Vi pratade en stund till och sen la vi på.
Jag hoppade in i duschen, borstade håret och tänderna och tog på mig nya rena kläder.
Mörka jeans, svarta ganska låga boots, en svart spetsbandeu och en svart blus.
Sen tog jag min mobil och gick ut i hallen.
När mobilen ringde så tryckte jag direkt på grön lur och svarade hej.
- Hej Emely.
Jag trodde att det var Evelyn som hade ringt men det var det inte.
Jag hörde en röst som fick mig att stelna till.