Jag och killarna var lediga tills på Onsdag.
Då skulle vi in till London och vara där till Lördagen eftersom vi ska spela in lite låtar.
Sen har vi två veckors ledigt innan vi åker till USA för att göra några signeringar, intervjuer och några spelningar.
Vi skulle vara borta i 2 veckor.
Det betyder 2 veckor utan Samantha.
Jag ville inte tänka på det.

Samantha’s perspektiv:
Jag stod i gästrummet och kollade mig I spegeln.
Jag hade på mig samma mörka jeans som jag hade igår och sen hade jag på mig en blommig blus som jag hade hittat i garderoben.
På min ena handled så hade jag massa färgglada armband.
Den vita T-shirten med tryck som jag hade igår skulle mormor tvätta och lägga i garderoben i gästrummet.
Jag borstade igenom mitt ganska långa blonda hår och sen flätade jag håret och lät flätan hänga ner för ena axeln.
Jag fortsatte kolla mig själv i spegeln.
Jag är ganska lång, har ganska stora emerald gröna ögon och blont hår.
Jag har länge funderat på att färga håret rött eller brunt.
Bara för att få en liten förändring.
Ganska smal är jag också.
Kate brukar ofta säga att jag är benig men jag håller inte med.
Visst jag är smal men inte benig.
Kate är bara taskig.
Jag stod framför spegeln ett tag innan jag tog upp mobilen och kollade tiden.
12.46.
Jag kollade mig i spegeln en sista gång.
Jag såg helt okey ut.
Jag tänkte fortfarande på telefonsamtalet som jag fick igår.
”Fyfan vad ful du är Samantha”
Jag försökte släppa det.
Det var svårt.
Jag intalade mig själv att jag inte brydde mig.
Jag tog ett djupt andertag och sen gick jag ut ur gästrummet och ner för trappan.
- Jag går och möter upp min kompis! Ropade jag till mormor som satt i köket.
- Okey! Ropade mormor tillbaka.
Sen tog jag på mig skorna, tog min jeansjacka och gick ut genom dörren.

Zayns perspektiv:
Jag såg Samantha komma gåendes längst grusvägen.
- Hej Samantha! Ropade jag och vinkade.
Och vinkade tillbaka.
- Hej, sa hon när hon kom närmare mig.
- Du kan kalla mig Sammy om du vill, sa hon sedan.
-Okey Sammy, sa jag och log.
Hon log också.
- Min mormor bor ungefär 10 minuter härifrån, vi kan vara där i ungefär 2 timmar för sen måste hon iväg, sa Samantha och log mot mig.
- Okey, visa mig vägen, sa jag med ett leende.
Vi började gå.
- Du Zayn om jag frågar dig en seriös fråga, lovar du att svara ärligt? Frågade hon efter ett tag.
- Ja, svarade jag och kände hur jag vart lite nervös.
- Är jag ful? Frågade hon och kollade seriöst på mig.
- Nej såklart inte, svarade jag förvånat.
- Lovar du? Frågade hon.
- Ja, du är jättevacker Sammy, svarade jag.
- Okey tack, sa hon och log lite.
- Varför funderar du ens på det? Frågade jag lite förvånat.
- Ehm.. jag vet inte det bara hände en sak igår, sa hon lite tyst.
- Du vet att du kan berätta allt för mig, sa jag allvarligt.
- Jag vet och jag uppskattar det men nu ska vi ha kul och inte deppa, sa hon och log.
- Okey, men jag finns alltid om du vill snacka, sa jag.

Samantha’s perspektiv:
Jag visste att Zayn fanns där för mig.
Men jag kände att jag inte kunde berätta hela min livshistoria för honom.
Jag hade aldrig berättat min livhistoria för någon.
Jag har lite svårt att lita på folk.
Fast jag känner på mig att jag kan lita på Zayn.
Och att han hade lovat mig att jag är vacker fick mit att må bra.
Det är något speciellt med honom.
Och med sättet han får mig att känna mig när jag träffar honom.

Tack för kommentarerna! :)