The sky isn't the limit, kapitel 4


- Kom här, sa han sedan och kramade om mig.
Tårarna fortsatte rinna.
Jag kände hans varma famn.
- Det är okey Samantha, viskade han i mitt öra.
Jag vet inte var han kom ifrån och jag visste inte vad jag gjorde här ute i skogen.
Allt jag visste var att jag var ledsen och äntligen så fanns någon där för mig.
I alla fall för idag.


Zayns perspektiv:
Jag kände inte Samantha men jag var tvungen att hjälpa henne.
De var som om en slags dragkraft.
Från första sekunden då jag såg henne så var det som om jag drogs till henne.
Jag kan inte lämna henne bara så där.
Det kändes som om vi hörde ihop.
Jag vet att det kanske låter konstigt men just nu så känns det så.
Jag har henne i min famn för att trösta henne.
Och det känns så rätt.
Jag vill ha henne i min famn föralltid.
Och vad som än hänt henne så måste jag hjälpa henne.
Jag bara måste.
- Du Samantha vill du gå en bit med mig? Frågade jag.
- Visst, sa hon.
Äntligen log hon lite.
Det var de vackraste leendet jag sätt på länge.
Hon var lite svart under ögonen efter att hennes mascara hade runnit så jag torkade försiktigt bort det med min tumme.
Sen började vi gå ur skogen.
- Så berätta lite om dig själv? Frågade jag.
Jag vill verkligen lära känna henne.
- Vad ska jag berätta? Frågade hon.
- Ehm… ditt namn, var du bor och lite saker som kan vara bra att veta om dig, föreslog jag.
- Okey, sa hon och log lite.
- Jag heter Samantha Margret Addams och jag är 17 år, jag fyllde år i maj, sa hon.
Jag log mot henne och sen fortsatte hon.
- Jag gillar att skriva dikter och låtar, jag spelar gitarr och sjunger lite.
- Jag sjunger också, sa jag och log.
- Det vet jag väl, sa hon och skrattade lite.
Hennes skratt var fullt av glädje och liv.
Det gjorde mig glad att höra henne skratta.
Sen var vi ute ur skogen och stod på grusvägen igen.
- Jag bor här ute på landet med min pappa och låtsasmamma, i det där vita huset, sa hon sedan och pekade på ett vitt hus som låg till höger om mitt och killarnas hus.
- Okey, då bor vi grannar, sa jag och log.
Hon kollade frågade på mig.
- Jag och killarna har köpt de där blåa huset, sa jag och pekade mot vårat hus.
- Okey kul, sa hon och log.
- Ja, det ska bli kul att bo ute på landet, sa jag.
- Det är ganska mysigt här, sa hon och log.
Vi fortsatte gå längst grusvägen.
Hon visade mig runt lite och vi pratade om allt möjligt.
Det kändes som om Samantha är min bästa vän och att jag har känt henne hela mitt liv.
Fast jag hade ju bara känt henne i ungefär 20 minuter.
Hon är verkligen lätt att prata med.
Hon är avslappnad och rolig.
Och hon verkar vara ett fan av One Direction.
Trots det är hon lugn.

Samantha’s perspektiv:
Jag och Zayn var ute och gick i minst en timme.
Jag visste att han skulle hem förr eller senare även fast jag inte ville det.
Efter att vi hade gått ett tag så vände vi om.
Jag ville inte gå hem.
Inte till pappa och Kate.
Jag och Zayn närmade oss mitt och hans hus.
Jag mådde lite bättre, jag är ganska glad.
Zayn hade fått mig på bättre humör, han hade fått mig att skratta och le.
- Här bor jag, sa Zayn lite besviket när vi kom till hans hus.
- Så jag borde gå men vill du träffas imorgon? Fråga han.
Hela jag vart glad.
Ville han verkligen träffa mig imorgon?
- Visst, sa jag.
- Ska jag komma till dig eller sk… började han men jag avbröt honom.
- Jag ska sova hos min mormor i natt så jag kommer vara där imorgon, antingen så kan vi ju vara ute eller så kan vi ju vara där? Frågade jag.
Jag ville inte gå hem så jag tänkte gå till min mormor istället.
Hon är en underbar människa.
Hon låter mig sova hos henne och hon är jättesnäll och förstående.
- Vi kan vara där om du vill, jag skulle jättegärna vilja träffa din mormor, sa Zayn med ett leende.
- Okey men jag kommer hit och möter upp dig imorgon då, sa jag.
- Okey, jag står här ute på grusvägen vid 13? Sa Zayn frågandes.
- Det blir jättebra, vi ses, sa jag.
Jag ville jättegärna krama om honom, men jag visste inte om han ville det.
Han kanske ville det?
Eller?
Jag var hur som helst för blyg.
- Hejdå, sa Zayn med ett leende och gick mot hans dörr.
- Hejdå, sa jag och vinkade.
Han vinkade tillbaka innan han stängde dörren.
Jag stod still i några sekunder innan jag började hoppa upp och ner.
Det var nu jag insåg på riktigt att jag verkligen hade träffat Zayn Malik.
Innan så kändes han bara som en kompis som jag inte hade träffat på länge.
Det var så lätt att snacka med honom.
Med glada steg började jag gå mot min mormors hus.


Tack för alla kommentarer, jag vet att dom flesta är i skolan nu men inte jag för jag är hemma med någon irritaerande maginfektion/influensa sak... :(
Ett krya på dig skulle inte sitta fel;)


Kommentarer
Postat av: Emma

Krya på dig! och om du mår bättre kan du ju skriva mer idag hehe... ;)

2012-03-20 @ 14:43:55
Postat av: grace

verkligen bra! mer! <3

2012-03-20 @ 14:46:39
Postat av: kikke

heej asså denna fanificen är ju hur bra som helst vill ha mer :DD<3

2012-03-20 @ 14:52:37
URL: http://1dloover.devote.se
Postat av: jessica

Krya på dig :-) ! <3 , Älskar din novell/novell så sjukt mycke den/dom är bäst <33 Hoppas det kommer mer i dag :-)) <3

2012-03-20 @ 14:54:34
URL: http://jjessicas.blogg.se/
Postat av: Anonym

Krya!<3 jättebra

2012-03-20 @ 15:29:25
Postat av: Vanessa

2012-03-20 @ 15:57:15
Postat av: sanna:D

Krya på dig! :) <3

2012-03-20 @ 16:05:05
URL: http://lifeofonedirection.devote.se
Postat av: Malin

Jättebra mer! <3

2012-03-20 @ 16:33:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback