---

Samantha’s perspektiv:
Jag sträckte mig efter min mobil när Zayn plötsligt gav den till mig.
Jag hann precis lägga ner mobilen i jackfickan innan Zayn tog tag i min arm.
- Samantha? Frågade han tyst.
Det var då jag insåg att han höll i min arm med att skärsårs ärren.
Försiktigt började Zayn ta av mig alla armband.
Jag försökte dra undan min arm med han höll den bara hårdare.
Han lyckades ta av alla armband och sen kollade han på mig.
Jag kände för att börja gråta men jag lyckades hålla tillbaka tårarna.
Zayn kollade på mig.
Det var svårt att tyda hans blick.
Han såg inte glad ut.
Hans blick var en blandning mellan ledsen, allvarlig och rädd.
- Släpp mig, fick jag fram och försökte dra mig ifrån hans grepp.
Det gick inte.
- Sammy? Frågade Zayn med en konstig ton i rösten.
Jag såg på honom att han försökte komma på något att säga.
- Mitt liv är inte perfekt, okey? Sa jag och försökte ta mig loss.
Det gick inte.
- Släpp mig nu, sa jag sedan.
Zayn släppte mig och jag böjde mig ner för att ta upp mina armband.
Jag ställde mig upp igen och möttes av Zayns ledsna ögon.
Jag tog på mig mina armband och gick och satte mig vid trädet.

Zayns perspektiv:
Varför hade jag aldrig sätt ärren förut?
Jag kände mig så dum.
Något är fruktansvärt fel.
Och jag har aldrig förstått att det var så fel.
Hon skär sig.
Eller hon har åtminstone gjort det förut.
Och jag har aldrig sätt det.
Jag måste verkligen hjälpa henne.
Jag känner mig så jävla dum.
Utan att säga något så gick jag fram till trädet och satte mig ner bredvid henne.
Jag la min arm om henne och så satt vi ett tag.
- Förklara, sa jag sedan lugnt.
Hon tog ett djupt andertag.
- Samantha jag bryr mig om dig, snälla berätta allt så jag kan hjälpa dig, sa jag och kollade allvarligt på henne.
- Det började för fyra år sedan, sa hon tyst.
- Det senaste såret gjorde jag för någon vecka sedan, sa hon sedan.
- Varför? Frågade jag lugnt.
- Säker att du vill höra allt? Frågade hon.
- Ja, svarade jag.
Hon tog ett djupt andertag och sen började hon.
- En gång hade jag ett bra liv med en mamma, pappa och storasyster.
Jag nickade långsamt.
- Sen förändrades allt, sa hon sedan.
Jag kollade på henne medans hon fortsatte.
- För fyra år sedan så var jag, min mamma Laura, min pappa Tom och min stora syster Julie med om en bilolycka och jag och pappa klarade oss med några skador.
I slutet av meningen så hörde jag Samanthas röst brytas.
- Men mamma och Julie klarade sig inte, sa hon tyst.
Sen hörde jag henne snyfta.
- Förlåt, jag kan inte hålla tillbaka tårarna när jag tänker på dem, sa hon mellan snyftningarna.
- Det är okey att gråta, sa jag lugnande.
- Jag grät när min morfar gick bort och jag gråter än idag av det, sa jag.
- Jag var bara 13 år, jag behövde min syster och min mamma att se upp till och den ända jag fick var min usla låtsasmamma Kate, sa Samantha.
Jag förstod henne och jag tyckte synd om henne.
- Jag var bara 13 år, sa hon tyst.
Försiktigt la hon hennes huvud på min axel.
- Gråt ut bara, viskade jag i hennes öra.
Hon grät en stund innan hon fortsatte berätta.
- Jag hade inga vänner, jag var helt ensam och den ända jag hade då var min 16 åriga stora syster men en dag tog det plötsligt slut och det är egentligen ofattbart.
Jag tyckte synd om henne.
Jag skulle verkligen velat vara där för henne för fyra år sedan.
- Mamma och Julie lämnade denna värld, dom kom till himlen, sa hon.
- Fast jag tror att dom kom längre än så eftersom dom var fantastiska människor, sa han sedan.
Samantha tog några djupa andertag och sen fortsatte hon.
- Ungefär ett år efter dom gick bort så gifte pappa om sig med Kate och hon förändrade pappa och hon gjorde mitt liv värre.
Jag satt tyst och lyssnade på Samantha medans hon fortsatte.
- Jag bråkar ofta med Kate, jag tycker verkligen inte om henne och innan hon kom och gjorde mitt liv värre så hade jag redan problem med mobbning, mamma och Julies död och sen så var jag ensam eftersom jag inte hade några vänner.
Det gjorde verkligen ont i hjärtat att lyssna på de Samantha sa.
- Så jag började skära mig för ungefär 3 år sedan eftersom det var ett bra sätt att släppa ut all sorg och frustration, sa hon sedan.
Jag satt fortfarande tyst och lyssnade på Samantha.
Hennes ord gjorde ont att höra.
- Och om jag ska vara ärlig så har jag försökt ta mitt liv en gång.
Det sista hon sa fick mig nästan att tappa andan.
Försökt ta hennes liv?
Det gjorde ondare och ondare i hjärtat och jag kände en tår rulla ner för kinden.
- Gråt inte, sa Sammy och försökte le.
- Jag kan inte hjälpa det, det här är hemskt, sa jag.
Jag fattade inte att en så underbar tjej som Sammy hade gått igen allt det här och faktiskt fortfarande var tvungen att göra det.
Jag fattade inte att hon nästan hade dött.
Med mening.
En så underbar person som henne.
Försökt ta sitt liv?
- Ibland önskar jag att jag hade dött den dagen för fyra år sedan, sa Samantha.
- För då hade jag varit på en bättre plats med bättre människor, sa hon sedan.
Jag fattade inte att hon faktiskt inte ville leva.
- Fast det är ju inte så dumt att sitta här med dig, sa hon sedan skämtsamt och skrattade lite.
Jag skrattade med henne även fast jag var ledsen och chockad.
Sen satt vi tysta.
Stämningen var ledsam.
- Du Zayn? Sa hon efter ett tag.
- Ja? Svarade jag och log mot henne.
- Tack, sa hon sedan.
- För vad?
Jag fattade inte vad hon menade.
- För att du har gjort mitt liv värt att leva på bara en vecka, du är det bästa som hänt i mitt liv på fyra år, sa hon sedan.
Hade jag gjort hennes liv värt att leva bara genom att umgås med henne?
- Du är en riktig vän och du har fått mig att må bra, sa hon.
- Om du inte hade flyttat ut hit så hade jag förmodligen tagit mitt liv, sa hon sedan ledsamt.
- Sammy du är en äkta vän och jag fattar inte hur andra inte kan inse det, sa jag.
Hon log mot mig.
- Det känns fantastiskt att veta att jag fått dig att må bättre och tro mig när jag säger att det är det minsta jag kan göra, sa jag.
Jag vill hjälpa henne att ändra hennes liv.
Hon förtjänar så mycket mer än det här.
Jag kände några regndroppar när jag fortsatte.
- Jag fattar inte hur du har gått igenom detta och att du fortfarande gör det, men du är stark och om du fortsätter kämpa så kommer jag alltid så vid din sida eftersom jag vill hjälpa dig att må bättre.
Hon log mot mig.
- Det är du och jag mot världen vad som en händer och jag kommer alltid hjälpa dig, sa jag.
- Och det är ett löfte!
- Tack Zayn, du anar inte hur mycket det betyder för mig, sa hon.
Jag log mot henne.
- Allt det här och det med att ha en äkta vän, sa hon sedan.
- Jag önskar jag varit med dig för fyra år sedan, sa jag tyst.
- Det gör inget, du är här nu, sa hon och log.
- Och tack för att du är en så bra vän, sa hon sedan.
- Inga problem, svarade jag.
Eftersom jag kände fler och fler regndroppar så föreslog jag att vi skulle gå hem.
Samantha instämde och vi reste oss upp.
Jag tog picknikkorgen och sen började vi gå hemåt.
- Lova mig en sak? Frågade jag när vi gick igenom skogen.
- Vad? Frågade hon.
- Sluta för min skull, sa jag och kollade mot hennes arm.
- Jag lovar, sa hon och log emot mig.