¨
D-den är b-borta, vad g-gör vi? Frågade Harry med en blandning av panik och oro i rösten.
- Fortsätt med du vet hjärt saken, fick jag fram.
Harry fortsatte.
Samanthas puls kom inte tillbaka.
Var hon död?
På riktigt?
Död?
Jag kunde höra ambulanssyrenerna från en bit bort.

Samantha’s perspektiv:
Jag kände mitt hjärta slå.
Var jag död?
Levde jag?
Det kanske var så här det kändes när man var död?
Försiktigt öppnade jag mina ögon.
Jag såg inte ett himmelrike utan jag såg ett trist sjukhusrum.
Jag var inte död.
Varför?
Det var ju det jag ville.
Jag ville inte leva det här livet.
Hela jag fylldes med ilska och sorg.
Varför lever jag?
Varför?
- Hej.
Jag hörde en killröst så jag kollade runt i rummet.
Jag såg Niall stå i dörröppningen lutad mot dörrkarmen.
Han kom in och satte sig på stolen bredvid min säng.
- Hur mår du? Frågade han.
Sämst!
Jag ville dö men nu är jag här, jag lever och det är sämst.
- Helt okey, svarade jag även fast jag tänkte precis tvärtom.
- Vad hände? Frågade han.
Jag bara ryckte på axlarna.
- Okey, jag är glad att du lever i alla fall, sa han och log.
Plötsligt så kom jag ihåg varför jag velat dö.
Zayn.
- Har Zayn vaknat? Frågade jag.
Jag visste svaret.
Nej.
Han skulle nog aldrig vakna.
Men jag hade en liten smula hopp kvar.
Niall kollade på mig med en bekymrad blick.
- Tyvärr inte, sa han.
- Okey, svarade jag.
- Vart är Liam? Frågade jag.
Jag behövde prata med honom.
- I ett rum i en annan avdelning, svarade Niall.
- Va?
Vadå annan avdelning?
- Enligt sjukvårdarna så hade Liam sagt att du hade ramlat i vattnet och förlorat medvetandet, sa Niall.
- Okey, fortsätt, sa jag lite förvånat.
- Så han hoppade i vattnet och räddade dig, sen sprang han med dig på axeln hela vägen tillbaka till vårat hus och där föll han ihop, sa Niall.
- Varför?
Det var inte meningen att Liam skulle bli skadad.
Jag kände ångesten växa inom mig.
- Hans njure orkade inte med mer, men läkarna har fixat det nu så han mår bra, sa Niall.
- Han får åka hem imorgon om inte blir dåligare, sa han sen.
Jag bara nickade.
- Hur mår du då? Frågade Niall.
- Jag har redan sagt att jag är helt okey, sa jag tyst.
- Jag vet inte riktigt vad som hände men du hamnade i vattnet i alla fall och du blev medvetslös, började Niall.
- Okey, sa jag och försökte låta förvånad.
Jag låtsades som om jag inte kom ihåg något.
- Minns du inget av det? Frågade Niall.
Jag skakade på huvudet.
- Okey, sa Niall tyst och fortsatte sedan berätta vad som hänt mig.
- Liam sprang med dig på axeln hela vägen hem till oss och föll sedan ihop så jag, Harry och Louis hjälpte er.
- Du förlorade din puls, det var riktigt läskigt eftersom jag trodde att det var slutet för dig, sa Niall sedan med en konstig ton i rösten.
Jag kollade på honom.
- Men Harry lyckades hålla igång din puls ett tag i alla fall med hjärt och lungräddning och ambulansen kom och dom lyckades få tillbaka din puls efter den försvunnit, sa han.
- Tack för att ni räddade mig, sa jag.
Egentligen ville jag inte bli räddad men jag var ändå tacksam.
- Inga problem Samantha, sa Niall med ett litet leende.
- Ring Liam om du behöver prata, han får inte lämna sitt rum och det får inte du heller, sa han sedan.
- Okey, sa jag.
- Läkarna säger att du kan få komma hem om minst fyra dagar om du mår bättre, sa Niall.
Fyra dagar?
- Varför måste jag stanna så lång tid? Frågade jag.
- Du fick lite problem med hjärtat eftersom det stannade och lungorna eftersom det kom in vatten i dom så du är på hjärt och lung avdelningen, sa Niall och kollade på mig.
Jag kände hur jag blev lite rädd.
Fel på hjärtat och lungorna?
Niall måste ha sett på mig att jag blev rädd eftersom han reste sig från stolen och tog min hand.
- Du behöver inte vara orolig, allt är fixat nu och du kommer nog aldrig mer ha nått problem med det, sa han.
Det lugnade mig lite.
- Om inget blir konstigt och alla prover blir tagna och får bra resultat så kommer du härifrån om ungefär fyra dagar, sa Niall och log.
- Okey, sa jag.
- Jag, Liam, Harry och Louis, kommer och hälsar på när du vill.
Det kändes bra.
Helst så skulle jag velat ha Zayn här men det var inte möjligt just nu.
- Danielle har sagt att hon gärna kommer och pratar med dig om du behöver en tjejkompis att snacka med, sa Niall.
- Vad snällt, sa jag och log.
- Hon är nog med Liam i hans sjukhusrum just nu så hon kanske kommer hit sen, sa Niall och släppte min hand.
- Jag går nu om det är okey, jag, Louis och Harry måste åka iväg och vara med på något möte med Paul, sa han.
- Det är okey, tack så mycket för att du kom Niall, sa jag.
- Inga problem, ring Liam om du ska prata med han och ring mig om det är något annat, sa han och gick mot dörren.
- Okey hejdå, sa jag och vinkade.
- Hejdå, sa han och vinkade med ett leende på läpparna innan han gick ut och stängde dörren efter sig.
Jag kollade runt i rummet och såg min mobil ligga på nattduksbordet.
Försiktigt tog jag upp den och tryckte på en knapp.
Till min förvåning så funkade den även fast jag hade haft den i jackfickan när jag vart i vattnet.
- Tack blackberry för att du är sån awesome mobil, tänkte jag för mig själv när jag låste upp den och letade reda på Liams mobilnummer.
En signal gick.
Två signaler.
Tre signaler.
Efter femte signalen svarade Liam.
- Hej.
- Hej Liam, hur mår du?
- Jag mår bra, helt ärligt, hur mår du? Frågade han.
Liam lät ganska glad och pigg.
- Jag mår bra, lite trött och yr men annars är allt bra.
- Bra att höra, sa han.
- Tack för att du räddade mig och förlåt för det där med din njure, sa jag.
- Det är lugnt, allt är ju bra nu, sa Liam.
- Men du, sa jag lite tystare.
- Ja?
- Det här blir en hemlighet va? Frågade jag.
- Om du vill de så, sa han.
- Ja gärna, jag vill inte direkt att alla ska veta att jag försökte ta livet av mig så vi säger att jag ramlade i vattnet, sa jag ganska tyst.
- Det låter bra, sa han.
- Om du lovar att inte göra om det? Sa han sedan.
- Jag lovar, men du förstår kanske hur jag känner? Frågade jag.
- Ja det gör jag, om min älskade Danielle skulle ha försvunnit ifrån mig så vet jag inte vad jag skulle gjort, sa Liam.
- Skönt att du fattar och tack för att du inte berättar för någon, sa jag.
- Inga problem Samantha, sa han.
- Och du ska se att allt löser sig, sa han sedan.
- Okey, sa jag.
- Vill du att Danielle kommer till dig? frågade Liam.
- Hon är här, sa han sedan.
- Det skulle vara jättetrevligt, Niall sa att hon sagt att hon kunde snacka lite tjejsnack med mig om jag behövde, sa jag och skrattade.
- Ja, sa Liam och skrattade.
- Tacka henne ifrån mig och säg att hon kan komma om någon timme eller så eftersom jag ska försöka sova lite, sa jag.
- Okey, sa Liam och jag hörde hur han pratade med Danielle.
- Hej gumman, sa sedan en tjejröst.
- Det är Danielle, sa hon.
- Hej, sa jag så glatt jag kunde.
- Hur mår du? Frågade hon.
- Jag mår bra, sa jag.
- Skönt att höra, sa hon.
- Jag kommer till dig om ungefär två timmar så har du tid att sova lite, sa hon.
- Okey det låter bra, sa jag.
- Det ska bli kul att träffa dig och lära känna dig Samantha, sa Danielle.
- Desamma Danielle, sa jag och log.
- Då ses vi snart, sa hon.
- Jajamän, svarade jag.
Vi sa hejdå och la på.
Jag satte mig försiktigt upp, la mobilen på nattduksbordet, rättade till kudden och la mig ner.
Det tog inte lång tid innan jag somnat.

Tack för alla kommentarer!
Och jag hoppas ni tycker om detta kapitel :)